Hillary var full och våldsam: därför kunde hon inte tala på valnatten

Inga muntra miner när Hillary slutligen erkände sig besegrad – från vänster Bill Clinton, Hillary Clinton och vicepresident-kandidaten Tim Kaine.

Det står nu klart varför Hillary Clinton avstod från att hålla det sedvanliga concession speech – där den förlorande kandidaten i ett presidentval erkänner sig besegrad och tackar sina anhängare för deras insatser i valrörelsen – på valnatten. Hon var helt enkelt alltför berusad och upprörd för att klara det.

En reporter från CNN som befann sig i Clinton-lägret å yrkets vägnar avslöjade sanningen för en vän, som i sin tur vidarebefordrade uppgiften till radiovärden Todd Kincannon. Reportern rapporterade in förhållandet till sin redaktion, som dock inte offentliggjorde storyn då man hade bestämt sig för att inte publicera några ”bunkerhistorier” från Clinton-lägret. https://therealstrategy.com/hillary-attacked-podesta-restrained-trump-won/#

Enligt CNN-reportern söp Hillary till ordentligt när det under valnatten började gå upp för henne att hon skulle förlora till den avskydde Donald Trump. De drömmar hon närt ända sedan sin gymnasietid om att en gång bli USAs första kvinnliga president skulle slås i spillror, och det av en smått bisarr affärsman som tagit upp politiken som hobbyverksamhet på äldre dagar.

Hillary Clinton är inte känd för att spotta i glaset…

Det blev helt enkelt för mycket för Hillary. Hon drabbades av ett slags psykotiskt anfall framkallat av djup besvikelse och alkohol och gick enligt uppgift till fysiskt angrepp mot sina kampanjmedarbetare Robby Mook och John Podesta; det var den senare som skickades fram på valnatten för att tacka medarbetarna medan hon själv lyckades samla sig så pass mycket att hon ringde upp Trump och gratulerade honom till valsegern.

De nu aktuella men nedtystade uppgifterna om Hillary Clintons handlingsmönster stämmer väl överens med tidigare uppgifter från bland andra Secret Service-medarbetare, som vittnat om Hillarys ibland våldsamma och irrationella beteende och om hennes extremt grova språkbruk vid sådana tillfällen.

Enligt tidigare Secret Service-mannen Gary Byrnes bästsäljande bok Crisis of Character (Center Street 2016) hade Hillary under Bill Clintons presidenttid på 1990-talet för vana att gå lös på maken med vad som fanns till hands, vilket kunde resultera i exempelvis blåtiror. http://thehill.com/blogs/in-the-know/in-the-know/282330-ex-secret-service-agent-clinton-occasionally-violent

Gary Byrnes avslöjande bok om makarna Clintons stormiga förhållande toppade New York Times bestsellerlista i somras.

Hillary höll i stället det sedvanliga talet dagen därpå i Stora balsalen (Grand Ballroom) i Hotel New Yorker på Eight Avenue mitt emot Madison Square Garden på Manhattan. Demokratiska partiets valvaka hade hållits i Jacob K. Javits Convention Center en bit därifrån. Den senare anläggningen hade valts på grund av sitt glastak, vilket skulle illustrera att Hillary spräckte ”glastaket” genom att bli USAs första kvinna att nå presidentposten.

Den besvikna och våldsamma kandidaten fick enligt tillgängliga uppgifter hållas tillbaka på ett handgripligt sätt under den korta stund anfallet varade. En läkare fick sedan ge henne lugnande medel.

Edward Klein, författare till Hillary-boken Guilty as Sin (Regnery Publishing 2016) som kom ut någon vecka före valet, vilken intervjuas i Steve Malzberg Show på kabel-TV via länken här ovan, berättar vidare att fru Clinton ringt upp en väninna på valnatten och gråtit okontrollerbart så att det knappt gått att höra vad hon sade. https://en.wikipedia.org/wiki/Steve_Malzberg

Här mer om Edward Kleins bok Guilty as Sin; författaren var tidigare redaktör för The New York Times Magazine: http://www.washingtontimes.com/news/2016/oct/4/ed-klein-hillary-is-guilty-as-sin/

Bill Clinton efter Hillarys ”specialbehandling”.

Clinton skall enligt uppgift ha skyllt valförlusten på FBI-chefen James Comey samt även på president Obama, som hon menade borde ha gjort mer för att abortera FBIs undersökning av hennes oansvariga och kanske brottsliga hantering av e-mejl innehållande statshemligheter. E-mejl som i varje fall Julian Assanges WikiLeaks lyckades utmärkt väl att hacka.

Som Ed Klein säger till Steve Malzberg i nämnda inslag: ”Med Clintons är det så att det alltid är någon annans fel.”

Klein säger i inslaget, på frågan om det nu är slut på familjen Clintons korrumperande inflytande i USA-politiken, att så är det nästan säkert: de kommer inte att kunna hämta sig efter nederlaget mot Trump och kommer inte att kunna fortsätta dominera det Demokratiska partiet. Också deras tvivelaktiga stiftelse kommer med största sannolikhet att tappa avsevärt i lyskraft. Och Hillary själv kommer knappast att bli mer än en fotnot i historien som en som försökte bli president två gånger och misslyckades båda gångerna.

Ed Klein förutspår i stället att den demokratiske operatör som kommer ut ur valförlusten mest med äran i behåll är president Barack Obama, som kommer att ha kvar sitt inflytande i partiet och fungera som något slags grå eminens. Familjen Obama kommer också att bo kvar i Washington, D. C. inte så långt från Vita huset.

Donald J. Trump vann en klar seger enligt det elektorssystem som råder i USA men fick totalt färre antal röster – det är i skrivande stund oklart hur stor Hillarys övervikt blev. Därmed inte sagt att Clinton nödvändigtvis hade vunnit om USA inte hade haft elektorssystemet utan endast gått på det sammanlagda antalet röster. De båda kandidaterna hade nämligen i det senare fallet tvingats använda en helt annan kampanjstrategi och det är enligt expertisen omöjligt att säga hur det i så fall hade gått.

I en del vallokaler gick det på grund av valfusk bara att rösta på Clinton.

Här en analys i detta intressanta ämne i The Washington Post:  https://www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2016/11/14/trump-lost-the-popular-vote-that-doesnt-mean-he-would-have-lost-a-popular-vote-election/

Dessutom hade Trump mycket väl kunnat ta hem spelet även om det totala röstetalet om det inte på en del ställen fuskats med såväl valmaskiner som röster från illegala invandrare. Enligt Gregg Phillips från organisationen Vote Fraud.org avlämnades röster från så många som drygt 3 miljoner illegala invandrare, alltså icke röstberättigade personer.http://www.infowars.com/report-three-million-votes-in-presidential-election-cast-by-illegal-aliens/

Personligen känner jag mig extremt lättad över att inte den dokumenterat obalanserade – för att inte säga fullständigt galna – Hillary Clinton inte kom närmare kärnvapenknappen än ett förlorat presidentval.

 

Trumps seger i USA-valet: Väljarna har tröttnat på politisk korrekthet

En försonlig Donald Trump mötte sina anhängare efter segern tillsammans med hustrun Melania och yngste sonen Barron.

Först Brexit. Sedan fick Bob Dylan Nobelpriset i litteratur. Och nu har Donald J. Trump vunnit presidentvalet i USA i kraft av ett ointagligt antal elektorsröster. 2016 blir onekligen ett minnesvärt år ur min personliga synvinkel sett…

Jag är normalt rätt usel på att förutsäga kommande skeenden. Trodde exempelvis på både John McCain och Mitt Romney i de båda senaste amerikanska presidentvalen. Har inte haft någon riktig så kallad magkänsla. Det var dock annorlunda den här gången. Sedan ungefär en vecka har jag haft en ganska bestämd känsla av att det här valet var vikt för Trump och lät mig inte rubbas trots knappt övertag för Clinton i de flesta mätningar.

När jag gick till sängs vid elvatiden på kvällen natten mot onsdag hade jag därtill en lätt och harmonisk känsla av att det här nog kommer att gå vägen utan att jag behöver sitta klistrad vid TVn eller datorn hela natten. När jag vaknade till några timmar senare slog jag på datorn lagom för att kunna konstatera, att Trump just tagit hem Kentucky och Indiana Bra, tänkte jag och gick och knöt mig igen.

Så småningom gick jag upp igen och nu var det begravningsstämning i samtliga svenska TV-kanaler som hade valvakor. Härligt, det här kan bli något, tänkte jag då. Kanske min mag- eller kanske hjärtekänsla visar sig vara korrekt den här gången? Så blev det också. När jag inmundigade frukost vid sjutiden på morgonen var segern så gott som klar, bara de sista elektorsrösterna upp till ointagliga 270 fattades.

Ända sedan Donald Trump kungjorde sin kandidatur har jag haft känslan att han verkligen är Försynens man i det här valet. Det behövdes någon ”utifrån” med friskt perspektiv på politiken för att befria USA – och i ett vidare perspektiv världen – från det korrupta och i vissa avseenden kanske också rent kriminella inflytandet från familjen Clinton och Obama-administrationen, med dessas gamla trötta politiska korrekthet men i total avsaknad av egna idéer.

Jag instämmer med andra ord inte alls i den klichéartade ”klokskapen” att vi hade att göra med två dåliga kandidater, där det gällde att välja den minst dåliga/e. Som jag ser det är Donald Trump mer än väl kvalificerad att leda USAs vidare öden och äventyr. Hillarys i stort sett enda budskap var å andra sidan att hon var kvinna och att hon därmed skulle spränga ”glastaket” och bli USAs första kvinnliga statschef. Det räckte inte.

Dags för såväl vänner som fiender till Donald Trump att vänja sig vid den här bilden…

Jag menar utifrån mitt kristet-konservativa perspektiv att utgången av USA-valet 2016 visar att Gud, trots allt, inte övergivit Amerikas Förenta stater. Nu åligger det president elect Donald Trump och hans kommande administration att leva upp till sitt ansvar, vilket naturligtvis inte kommer att bli världens lättaste uppgift. God hjälp har han dock av det faktum att kongressens båda kamrar alltfort har republikansk majoritet. Några frågetecken finns, som till exempel Trumps syn på frihandeln och hans inställning till NATO-samarbetet och Ryssland.

Jag är helt för att USA skall ha ett i görligaste mån konstruktivt samarbete med Putins Ryssland och inte söka konfrontation, men samtidigt bör den kommande presidenten inte hysa några illusioner om Vladimir Putins fredsvilja eller inställning till västvärlden. Eller för den delen den ryska regimens inställning till demokrati och mänskliga rättigheter, vilken är minst sagt bristfällig.

Det har sedan den för många chockartade valutgången diskuterats, hur det kunde gå som det gick. Rent allmänt är jag övertygad om att etablissemangsmedia gravt underskattade det utbredda missnöjet med Hillary Clintons kandidatur och den motvilja – för att inte säga vämjelse – hennes person faktiskt och enligt min mening med all rätt väcker på sina håll. Hon har gång på gång påkommits med lögner, fiffel och troligen också ren brottslighet men varje gång lyckats åla sig ur besvärligheterna genom att hon hållits under armarna av Obama-administrationen eller FBI. Hennes och maken Bills politiska historia är kantad av egendomligheter:https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/10/sex-mystiska-dodsfall-och-morklaggningar-bill-och-hillary-clintons-historia/

I Sverige tycks media och utrikesbedömare över huvud taget inte känna till dessa fakta utan nöjer sig med att tala om ”hatet” mot Hillary Clinton närmast som ett resultat av att hon är en ”stark kvinna”, vilket förklaras provocera framförallt äldre ”arga vita lågutbildade män” – det vill säga den kategori väljare som ”expertisen” här hemma outtröttligt predikar stödjer Donald Trump. Det som till sist visade sig fälla avgörandet var dock att fler vita kvinnor och så kallade latinos än väntat visade sig rösta på Trump. En fråga som inte nämndes alls i den svenska valbevakningen var Trumps vallöfte att flytta USAs ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. http://www.sydsvenskan.se/2016-11-03/trump-flirtar-med-israel

Trump var populärare bland kvinnor än många hade väntat sig.

En av de bättre analyserna av Trumps övertygande valseger jag sett har levererats av den kända anti-jihadisten Pamela Geller. Denna framhåller bland annat:

More specifically, Trump won because he convinced a great number of Americans that he would destroy political correctness. http://pamelageller.com/2016/11/trump-won-leftist-political-correctness-inspired-terrifying-backlash.html/

En av de mer insiktsfulla svenska kommentatorerna, en kommunikationsexpert som framträdde i en av TV-kanalerna, underströk dessutom att Donald Trump är en mästerlig kommunikatör med förmågan att väcka känslor hos åhörarna genom sitt sätt att tala, sina gester och genom att använda sitt rikhaltiga register av ansiktsuttryck. Han låter helt enkelt övertygande och han är därtill underhållande. Hans reseschema till olika platser och olika arenor har också varit minst sagt hektiskt, och han lyckades genomgående samla avsevärt fler åhörare där han drog fram än Hillary.

Den som följt den amerikanska valrörelsen på sociala medier har vidare inte kunnat undgå lägga märke till Donald Trumps ihärdiga och skarpa twittrande, där han regelmässigt refererat till motparten som ”Crooked Hillary” och mot slutet av valrörelsen bara som ”Crooked”. Han och hans medarbetare har oupphörligt slagit ner på Hillarys och hennes familjs skumraskerier inklusive den tvivelaktiga Clinton-stiftelsen. Minst sagt god draghjälp har Trump-kampanjen dessutom haft av WikiLeaks frontfigur Julian Assange, som vid flera tillfällen offentliggjort drivor med avslöjande mejl som hackats från Hillary Clintons och hennes närmaste medarbetares e-post.

Expresidenten och republikanen George W. Bush svek Trump och lade sin röst på Hillary Clinton. De två tycks trivas tillsammans.

Allt detta sammantaget har givit resultat. Trumps kampanj har lyckats nå ut med sitt budskap i en helt annan utsträckning än Hillarys kampanj, trots att denna kunnat utnyttja Obama-administrationens samlade resurser. Inte ens rapporterat valfusk på en del håll kunde hindra Trump från att vinna – på flera platser rapporterades exempelvis om valmaskiner som ändrade röstresultatet från Trump till Clinton. http://newsvoice.se/2016/11/09/omfattande-valfusk-avslojat-usa-det-gar-bara-att-valja-clinton/

Inte många, om ens några, representanter för det politiska snack-etablisemanget förutsåg denna utgång av det amerikanska presidentvalet i nådens år 2016. Litet roligt är det i sammanhanget att titta på detta klipp från den notoriske vänstermannen Bill Mahers TV-show när Donald Trumps kampanj just lämnat startgroparna. Maher, hans panel och åhörare brister ut i hånfulla skrattsalvor när den konservativa opinionsbildaren Ann Coulter deklarerar att hon anser att Trump av alla republikanska kandidater har störst möjlighet att lyckas i ett presidentval: https://worldisraelnews.com/watch-tv-panel-laughs-at-prediction-of-a-trump-presidential-victory/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Netanyahu+Congratulates+Trump%21+Jerusalem+Mayor+Urges+Trump+to+Move+US+Embassy&utm_campaign=20161109_m135424888_%5BNA-UWI%5D+Netanyahu+Congratulates+Trump%21+Jerusalem+Mayor+Urges+Trump+to+Move+US+Embassy&utm_term=watch_btn_dark_png

Men vann, det gjorde han, och det eftertryckligt vad elektorsrösterna beträffar (även om det när detta skrives ser ut som om Hillary Clinton skulle inhösta flest antal röster totalt). Därmed placerar han republikanska svikare som familjen Bush, vilken föredrog att rösta på Clinton, längst in i skamvrån. Busharna känner sig uppenbarligen mer hemma med Crooked Hillary och hennes hejdukar än med sitt eget partis kandidat.

Hillary Clinton kände sig tydligtvis så pass tillplattad efter förlusten att hon först avstod från att hålla det övliga concession speech där den förlorande kandiaten inför sina anhängare erkänner sig besegrad och gratulerar motståndaren till segern. Långt om länge höll hon dock med gråten i halsen det beramade talet på Hotel New Yorker i hjärtat av Manhattan (där jag för övrigt bodde ett par månader sommaren 1980 då jag praktiserade på tidningen The News World). https://www.good.is/articles/hillary-clinton-concession-speech

Hade hon stått vid sin föresats att inte tala hade det varit första gången detta skett sedan presidentvalet 1892, då demokraten Grover Cleveland besegrade den sittande presidenten, republikanen Benjamin Harrison, och därmed gjorde come-back som president efter att ha varit Harrisons företrädare på presidentposten.

Harrison hade  ett fullgott skäl att inte hålla detta tal – hans hustru var svårt sjuk och Harrison föredrog att hålla sig hemma och stötta henne, vilket han också gjort under större delen av valkampanjen. Den gentelemanna-mässige Cleveland svarade med att dra ner betydligt också på sin egen valkampanj. Grover Cleveland är den ende i USAs historia som valts till president i två icke sammanhängande ämbetsperioder. https://www.loc.gov/rr/news/topics/elect1892.html

Benjamin Harrison och Grover Cleveland möttes i valen 1888 och 1892 och vann varsin gång.

Hillary Clinton ringde även upp sin motpart och gratulerade honom till valsegern, något som även president Barack Obama uppges ha gjort. Båda anslog en försonlig ton och talade om att det är tid att hålla ihop landet och visa enighet över partigränserna, vilket givetvis hedrar dem. Detta gäller även Donald Trump, som i sitt segertal i New York räckte fram en olivkvist med dessa ord:

Nu är det tid för USA att läka såren. Till alla demokrater, republikaner och oberoende säger jag att det är dags att sluta oss samman som ett enat folk.

Jag kan inte låta bli att avsluta den här bloggtexten med att hänvisa till den dråpliga psykolog, som i etablissemangsmediernas stolta flaggskepp Dagens Nyheter uppmanar de hysteriska föräldrar som upplever den presidentvalde Donald Trump som en katastrof och ett hot mot fred och frihet i hela världen att inte skrämma upp sina barn med domedagsscenarion: http://www.dn.se/livsstil/psykologen-sa-pratar-du-med-ditt-barn-om-trump/

Bara i Sverige.

Uncle John´s Band: Greatful Dead

The Grateful Dead.

http://www.youtube.com/watch?v=TSIajKGHZRk

Tror jag hörde den här låten första gången på ett musikkafé  som hette Down Home Inn inrymt i gatuplanet på gamla fina Hotel New Yorker i New York sommaren 1980: ”Uncle John´s Band”. Sången var ett av det legendariska bandet The Greatful Dead´s (den tacksamme döde) paradnummer. Den skrevs 1969 av bandets gitarrist Jerry Garcia och Robert Hunter.

Minnesvärda textrader:

When life looks like easy street
There is danger at your door

Vem sångtitelns ”Uncle John” syftar på finns det olika teorier om. En av dessa är att den som avses är Johannes döparen från Bibeln, andra gör gällande att det skulle vara olika musiker och/eller bandledare. Eller också syftar titeln på gruppens frontfigur, Jerome John ”Jerry” Garcia (1942-95). Sak samma, en bra låt är det. Jag lyssnade en del på ”Dead” i början av 1980-talet och har några personliga minnen förknippade därmed. Det var en omvälvande tid för mig.

Greatful Dead, onekligen en av de mer utflipprade amerikanska musikgrupperna, bildades i Palo Alto i Kalifornien 1965 och var aktiv tills Jerry Garcia dog 1995. Dess musik har beskrivits som en eklektisk mix av folkmusik, bluegrass, country, jazz, psykedelisk musik, blues och reggae.

Dead har som många andra spelat in den traditionella irländska sången ”Whiskey in the Jar”:

http://www.youtube.com/watch?v=amLungGziP0

God natt nu, kära vänner!

Tillägnas alla er vackra och trevliga damer/flickor, som inte låtit skönheten stiga er åt huvudet och gjort er arroganta och självtillräckliga (om det finns några sådana ovanliga exemplar…mer än min vackra och trevliga dotter, och kanske nån till, förstås!).