USA-reportern Tim Pool ger Trump rätt: Sverige har problem!

Tim Pool ger Trump rätt: Sverige har verkligen problem.

Efter president Donald Trumps uttalande om att Sverige fått oförutsedda problem som en följd av det extremt omfattande flykting- och invandrarmottagandet beslutade sig den hårdkokte, Chicago-födde amerikanske reportern Tim Pool för att resa till Sverige och ta reda på hur saker och ting verkligen förhåller sig. https://en.wikipedia.org/wiki/Tim_Pool

Han sammanfattar nedan sina intryck från den svenska odyssén – och dessa borde verkligen stämma svenska makthavare och andra verklighetsförfalskare till eftertanke!

Först tänkte jag emellertid redovisa en intervju som Pool gjorde med ”The Mayor of Sodertalje”, det vill säga kommunstyrelseordförande Boel Godner (S) vilken för sex år sedan efterträdde partikamraten Anders Lago på posten. Jag tror inte jag överdriver när jag säger att detta måste vara en av de mest pinsamma intervjuer som någon utländsk journalist gjort med en svensk makthavare. Intervjun kan ”avnjutas” här:  https://www.youtube.com/watch?v=tCgZLx_EUfA

Boel Godner: ”I don´t want to talk/think about it in this way.”

Godner är tydligt tagen av stundens allvar: nu har hon chansen att lägga fram (den socialdemokratiska) sanningen om till ståndet i vad som presenteras som ”Sveriges invandrarhuvudstad”. Hon är nervös och hamnar hela tiden på defensiven och stundom tycks hon nästan be om ursäkt för sitt framträdande. Hon förefaller så undergiven att man nästan kunde tro att Pool håller ett vapen riktat mot henne under bordet!

Tim Pool frågar bland annat Godner om hon anser att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken, och om hon inte är rädd för att någon av de invandrade personerna skulle kunna begå ett terrordåd. Godner säger på sin knaggliga engelska något om att ”I don´t like to talk/think about it in this way”. När det gäller terrorism drar hon därtill Breivik-kortet och antyder att det är troligare att terrordåd kommer att begås av nordbor.

Ett av de större brottsrelaterade problemen i Södertälje är bilbränderna, vilka ökade lavinartat under 2016 med 250 uppeldade bilar huvudsakligen i invandrartäta utanförskapsområden av typ Hovsjö, Ronna och Fornhöjden men även på andra ställen. Södertälje toppade fjolårsstatistiken i Stockholms län avseende bilbränder och var tvåa i Sverige efter Västerås: https://www.hemhyra.se/nyheter/rekordmanga-bilbrander-i-sodertalje/

2016 brann 250 bilar i Södertälje.

Det spelar naturligtvis inte någon som helst roll om Boel Godner föredrar att sticka huvudet i sanden, vilket är vad hon i realiteten gör – den problematik Pool tar upp försvinner ju inte för det. I likhet med andra S-märkta svenska apologeter för en havererad flykting- och immigrationspolitik, såsom statsminister Stefan Löfven och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, talar Godner om ”utmaningar” när hon egentligen menar problem som negligerats så länge att de blivit olösliga.

I en fråga ställer jag mig dock bakom Godner: hennes kritik av den vansinniga EBO-lagen, vilken tillåter inkommande att bosätta sig var de vill. Följden har blivit att en invandrarstad som Södertälje fått ta emot ett oproportionerligt stort antal invandrare vilka kunnat hänvisa till en eller annan adress i kommunen på vilken någon nära eller avlägsen släkting är skriven.

Det absolut viktigaste i den verklighetsförvrängning det här är fråga om är, att inte under några omständigheter koppla ihop ökad kriminalitet med invandring: det skulle vara att ifrågasätta den heliga asylrätten och den egna godheten. Boel Godner drar sig inte heller för att jämföra de nationalistiska/populistiska partiernas framgångar i Sverige och övriga Europa med ”1930-talet” och nazismens framträngande.

Nej,”Mayor” Godner gör en förbluffande slät figur i mötet med Tim Pool. Jag misstänker att riddarna av den politiska korrektheten hade räknat med att den trots sin ungdom ärrade och prisbelönte reportern Tim Pool skulle stå på deras sida och genast avfärda president Trumps kritik mot Sverige. De filmade reportage och intervjuer han genomfört ger dock bilden av en omutlig reporter som faktiskt bara är ute efter sanningen.

Om jag får bli litet personlig – och ingen lär kunna hindra mig – kan jag inte undgå att känna en liten gnutta skadeglädje över Boel Godners debacle. I intervjusituationen med Pool är hon inte lika kaxig som då hon äntrar talarstolen i Södertälje fullmäktige och skäller SDs fullmäktigegrupp för rasism, nazism och allt möjligt annat. När det gäller den eskalerande brottsligheten i Södertälje under senare år rekommenderar jag min bloggtext i ämnet via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/06/04/nu-eskalerar-brottsligheten-igen-i-sodertalje/

Ett reportageteam från Australien attackerades i Rinkeby, en av Sveriges mest notoriska no-go-zoner.

Efter hemkomsten till USA sammanfattade Tim Pool sina intryck från Sverige på ett skarpt men samtidigt nyanserat sätt. Trump hade tekniskt sett rätt, menar han: Sverige har verkligen fått problem på halsen man tidigare inte trodde var möjliga. Det är knappast inbördeskrigslika förhållanden som råder, men det är tillräckligt illa som det är. https://www.youtube.com/watch?v=v0p7Oyvql9s

Allt är dock inte flyktingarnas fel, understryker Pool, utan de gäng som gör förorterna osäkra består inte av nykomna flyktingar utan snarare av första eller andra generationens invandrare som den svenska integrationspolitiken så kapitalt misslyckats med. Enligt Tim Pool är den behandling invandrargängen utsätter kvinnor för ett stort problem: ”Sweden has a cultural problem and it´s very difficult for Swedes to talk about this.”

För att komma runt problemen ägnar sig de politiska och mediala etablissemangen åt semantiskt trixande för att slippa ta tag i problemen, enligt Pools sätt att se. När kritiker talar om no-go-zoner förnekas det blankt att sådana existerar. I stället talas det om ”problemområden” och ”utanförskapsområden”, men verkligheten är densamma – invandrargäng som terroriserar polis, räddningstjänst och reportageteam med granater, stenar, hugg och slag.

Att tala klartext om sådant invandrarrelaterat våld är inte att tänka på för de flesta svenskar – skulle de tala om hur det i verkligheten förhåller sig kommer de att bli påhoppade och stigmatiserade som ”rasister” och ”nazister”. Noteras kan att Tim Pool själv tycks ha gått på den gängse synen på Sverigedemokraterna, som han beskriver som ett ”far-right party”.

Läs via följande länk gärna Mohamed Omars tankar om huruvida det är rasistiskt att säga som det är: https://detgodasamhallet.com/2017/02/09/ar-det-rasistiskt-att-saga-som-det-ar/#more-6290

Medierna i Sverige är absolut inte att lita på, fastslår Tim Pool vidare. ”Media are very dishonest”, menar han och anför bland annat ett självupplevt exempel. SVT felöversatte ett epitet rörande en Trump-vänlig brittisk debattör vid namn Paul Joseph Watson, vars namn förekom i en av hans filmer, till ”högerextremist” – något Pool och hans team aldrig kallat vederbörande. https://en.wikipedia.org/wiki/Paul_Joseph_Watson

Paul Joseph Watson, debattör och Trump-anhängare.

Den London-baserade Watson hade lovat bidra ekonomiskt till amerikanska journalister som reste till Sverige för att ta reda på om Trumps Sverige-kritik stämde, och Tim Pool var en av flera som nappade på erbjudandet och sponsrades med 2000 US-dollar av Watson. Pool försäkrar dock att han inte låtit sig styras av Watson.

Mot bakgrund av Tim Pools erfarenheter från Sverige – han tvingades bland annat bort från Rinkeby sedan situationen blivit hotfull – kan jag slutligen mycket väl förstå den amerikanske reporterns sammanfattande omdöme om Sverige: ”I don´t like the country.” https://samtiden.nu/2017/03/frilansjournalisten-tim-pool-fick-fly-rinkeby/

Apropå fallet Lambertz: några exempel på samtida rättshaverister och deras tänkande

Ordet ”rättshaverist” för att beteckna en person är belagt i Sverige sedan åtminstone 1948. Det går tillbaka på det tyska ordet Rechtshaberei som är känt sedan 1852. I dag används ordet rättshaverist i nedsättande syfte som beteckning på en ”person som påstridigt hävdar sin rätt” (Svenska akademiens ordlista).

 Rättshaverist I: Göran Lambertz.

GÖRAN LAMBERTZ: Ett närmast övertydligt exempel på en modern rättshaverist är justitierådet Göran Lambertz, synnerligen aktuell i dessa dagar. Denne föddes i Kisa i Östergötland 1950 och var 2001 till 2009 justitiekansler. Som sådan kom han fram till slutsatsen, att det rättsförfarande som ledde fram till att Thomas Quick, senare Sture Bergwall, dömdes skyldig till åtta mord inte behövde bli föremål för granskning utan var helt i sin ordning.
  
Granskning blev det emellertid, och resultatet blev att Quick/Bergwall i efterhand friades för samtliga de mord han påstods ha begått och själv erkänt. För envar med de normala förståndsgåvorna någorlunda i behåll synes det uppenbart att Thomas Quick/Sture Bergwall var oskyldig till de mord han dömdes för, icke minst i beaktande av de djuplodande studier som gjorts i ämnet av journalisterna Hannes Råstam (dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare, 2010) samt Dan Josefsson (boken Mannen som slutade ljuga, 2013).

Göran Lambertz håller emellertid med den drucknes envishet fast vid att han hade rätt och att domarna mot Quick/Bergwall och de bedömningar som ledde fram till dem var riktiga. Dan Josefsson har kunnat visa hur Lambertz hela tiden varit i nära kontakt med den tidigare hopplöst inkompetente åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, den beryktade journalisten Gubb Jan Stigson (som av sin tidning Dalademokraten belagts med yttrandeförbud i Quick-fallet), Quick/Bergwalls tidigare oduglige försvarare Claes Borgström samt lärjungar till den psykoanalytiker, charlatanen Margit Norell, som anses ha ”skapat” monstret Thomas Quick med sitt ovetenskapliga mumbo-jumbo om förträngda minnen etcetera. Fallet Lambertz framstår mot denna bakgrund ej endast som ett exempel på rättshaveri utan även som en allvarlig form av korruption inom rättsväsendet.

Det är enligt min mening övertydligt uppenbart att Göran Lambertz anser att han är oförmögen att ha fel. Han har rätt även om alla bevis och indicier entydigt visar att han har fel. Han är inte bara ”obekväm”, som några hävdar. Lambertz framstår i stället som den klassiske rättshaveristen, vilket är något väsentligt annorlunda.

 Rättshaverist II: John Bouvin.

JOHN BOUVIN: Vi har väl alla litet till mans stött på respektive råkat ut för rättshaverister av olika slag. Dessa är blott alltför vanliga inom politiken. Det kortlivade partiet Ny Demokrati drog till sig ett försvarligt antal av dessa stundom underhållande, men alltid i grunden mer eller mindre destruktiva, personligheter. Det mest eklatanta exemplet på nydemokratiska rättshaverister var Halmstads-bon John Bouvin, född 1947, en utbildad tandläkare, grävskopemaskinist och biståndsarbetare som hamnade på andra plats på partiets riksdagslista inför valet 1991 och följaktligen var riksdagsledamot 1991-94.

Bouvin gjorde sig strax efter det för Ny Demokrati så lyckade riksdagsvalet 1991 herostratiskt ryktbar genom att kritisera det svenska biståndet till Afrika, vilket enligt Bouvin var förkastligt därför att det enligt honom ledde till minskad barnadödlighet och därmed en icke önskvärd befolkningsökning. Bouvin menade att det var bättre förr, då bland annat lejonens framfart i de afrikanska byarna ledde till mindre barnkullar.

Som aktiv nydemokrat i Södertälje kommun kan jag vittna om att det var en sällsam upplevelse att höra och se John Bouvin i aktion. Han höll bland annat föredrag på temat ”Viking Spirit” där han framstod som mer vild än tam. 1997 gav Bouvin ut den bisarra boken Riksdagen kan dra åt helvete som ett slags äreminne över sin tid i det svenska parlamentet. Ny Demokrati fortsatte existera trots valfiaskot 1994 och John Bouvin var partiets ordförande 1997-98. Året därpå uteslöts han sedan han på eget bevåg slagit samman partiet med det toknationalistiska så kallade Konservativa partiet. Bouvin omhändertogs av polis i samband med en tillståndslös demonstration den 1 maj 1998.

I Södertälje var vi några nydemokrater som fick nog av moderpartiet och strax före valet 1994 bröt oss loss och bildade det lokala Täljepartiet, som invaldes i fullmäktige samma år. Dessförinnan hade ett gäng bestående av uppenbara rättshaverister och allmänna dårfinkar, i tron att de utgjorde det riktiga partiet, ockuperat partilokalen för att protestera mot att vi i god demokratisk ordning fattat beslut om partiskiftet. Vi täljepartister kunde omgående återvända till lokalen med polisens hjälp och fick ett år efter den märkliga ockupationen – som utspelades inför surrande TV-kameror och annan form av närvarande media – rätt i hovrätten.

Så kunde det gå till i Ny Demokrati, ett parti som hade litet av Vilda Västern över sig. Att en figur som John Bouvin kunde komma in i riksdagen berodde på att partiledaren Ian Wachtmeister – som själv tröttnade efter tre år – behövde någon ur det så kallade ”verklighetens folk” (ja, uttrycket myntades av Wachtmeister varefter det plagierades av KD:s Göran Hägglund 20 år senare) att visa upp i partitoppen.

 Rättshaverist III: Pierre Schori.

PIERRE SCHORI: Så till den i mitt tycke likaledes uppenbare, men betydligt mer polerade, rättshaveristen Pierre Schori, född i Norrköping 1938 men i sin dialekt präglad av uppväxten i Skåne. När Schori anställdes i den socialdemokratiska partistyrelsen i början av 1960-talet var S-partiet fortfarande en stabilt antikommunistisk organisation. Skiljelinjen mellan kommunism och reformism började emellertid luckras upp kring mitten av 1960-talet, och Pierre Schori var en av dem som gick i bräschen för denna ur demokratisk synvinkel problematiska utveckling.

Schori höll hårt på ”de fattiga folkens” rätt att med vapenmakt befria sig från vad som sades vara kolonialismens och imperialismens ok och kom därför att favorisera revolutionsrörelser som exempelvis Viet Cong (FNL) i Vietnam, MPLA i Angola och Sandinisterna i Nicaragua. Den omvittnat stora idolen var Kubas diktator Fidél Castr0. Han var 1968-71 Socialdemokraternas internationelle sekreterare och blev därefter bland annat kabinettssekreterare i UD, biståndsminister, riksdagsman, EU-parlamentariker och FN-ambassadör.

Pierre Schori har genom åren nämnts som en tänkbar agent för den sovjetiska spion- och underrättelseorganisationen KGB, och klart är att han hade mycket vänskapliga förbindelser med organisationen som en gång var Sovjetunionens ”svärd och sköld”. Schori ingick i den krets framstående socialdemokrater som enligt förre chefen för SÄPO:s kontraspionage, Olof Frånstedt, i den nyutkomna boken Spionjägaren regelbundet sammanträffade med KGB:s högste representant i Sverige, förste ambassadsekreterare Mikhail Streltsov. Övriga medlemmar i denna krets var försvarsministern och FN-ambassadören Anders Thunborg samt partisekretetaren, socialministern och utrikesministern Sten Andersson.

Dessa regelbundna möten skedde för att stämma av de socialdemokratiska/svenska och sovjetiska intressena och hade fullt stöd av Tage Erlander och dennes efterträdare som statsminister, Olof Palme. Palme yttrade en gång: ”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism”. Frånstedt anger i en intervju i Dagens Nyheter den 27 augusti 2013 att han tyckte det var både märkligt och oroande med dessa möten mellan företrädare för svensk demokrati och sovjetisk diktatur, som inrapporterades till den socialdemokratiskt styrda underrättelsetjänsten IB.

Intressant är att notera Schoris försök i DN att revidera den historiska betydelsen av dessa möten: ”Vi ville underminera kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.” Detta sagt av en man som av den avhoppade KGB-mannen Oleg Gordievsky i en intervju i tidskriften Contra nummer 2/1999 utnämndes till KGB:s viktigaste kontaktperson i Sverige. Schori ljuger sig blå.

Här en länk till DN-artikeln om Olof Frånstedts bok:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-folket-har-ratt-att-fa-veta/

Nej, Pierre Schoris sent påkomna antikommunism övertygar inte. För mig står det klart att han tillhör den typ av personer som aldrig kan tänka sig ha fel. I sin bok Dokument inifrån (1992) gör Schori tappra men föga övertygande försök att ställa sig på rätt sida om historien. Särskilt vämjeligt blir det när han framställer sig som de baltiska folkens välgörare, när det är väl belagt att han före frigörelsen inför de berörda ländernas ledare gjorde vad han kunde för att avkonterfeja baltiska frihetssträvanden som närmast fascistiska.

Att Schori kan betecknas som en historierevisionistisk rättshaverist blir tydligt, när han i samma bok söker göra gällande att det var ”duvorna” med Olof Palme och den av honom dominerade Socialistinternationalen som i själva verket vann det Kalla kriget mot den kommunistiska totalitarismen. För alla med analysförmågan intakt  är det uppenbart att Kalla krigets verkliga segrare var den hökaktiga Reagan-administrationens USA, vars militära och ekonomiska upprustning slutligen knäckte ryggen på det ineffektiva och vanstyrda Sovjetunionen.

 Rättshaverist IV: Fredrik Reinfeldt.

FREDRIK REINFELDT: Som sista exempel på sentida rättshaverister vill jag här nämna statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är närmare bestämt då han kommer in på ämnet Sverigedemokraterna (SD) han har en tendens att tappa sin vanligen så påtagliga behärskning och i stället fara ut i föga genomtänkta och känslomässiga tirader.

Detta stod särskilt klart vid statsministern tal i Almedalen i somras, då Reinfeldt lovade att göra allt som stod i hans makt  för att hindra Sverigedemokraterna – i de flesta opinionsmätningar Sveriges tredje största parti – från att nå påtagligt inflytande i Sveriges riksdag. Reinfeldt sade sig till och med prioritera denna målsättning framför regeringsmakten.

Det är väl känt att orsaken till Reinfeldts fanatiskt negativa inställning till SD står att finna i statsministerns egen internationellt brokiga  släktbakgrund. Namnet Reinfeldt stammar från Lettland, och i övrigt finns bland Fredriks förfäder inslag från Italien, Finland, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även en färgad cirkusdirektör från USA eller möjligen Indonesien som hette John Hood och var Fredriks farfars farfar. Denne uppehöll sig i Sverige under 1880-talet och hade tidigare bland annat varit ormtjusare i Norge.

I Sverige träffade mulatten Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt med lettisk bakgrund och resultatet av denna allians blev sonen John Reinfeldt, som föddes på Allmänna BB i Stockholm. 1889 ingick Emma Dorothea äktenskap med järnarbetaren Andreas Carlsson som även var karusell- och skjutbaneägare. Ett par generationer senare inträder den italienska damen Anne-Marie Dominique i den reinfeldtska släkten. Hon kom från en italiensk artistfamilj vars mest kända representanter i Sverige i våra dagar är musikerna Carl-Axel och Monica Dominique. Carl-Axel är fyrmänning med Fredriks far Bruno Reinfeldt.

När Fredrik Reinfeldt intervjuas av Niklas Orrenius i Sydsvenskan den 19 november 2011 visar det sig att han är mycket medveten om sin brokiga släktbakgrund och precis av den anledningen tycker sig ha anledning att ha en särskild aversion mot SD. Intervjun inleds så:

”Medan andra ledare i Europa varnar för invandring blir statsministerns avsky för Sverigedemokraterna allt tydligare. Nu berättar Fredrik Reinfeldt om orsakerna: ´Min farfars farfar var svart´, säger statsministern, som längtar efter Mona Sahlins antirasistiska glöd…”

Hela intervjun kan läsas via denna länk:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Utifrån sin egen brokiga bakgrund målar Fredrik Reinfeldt upp en känslomässigt färgad bild av SD som ett parti som delar upp Sverige i ”vi och dom” och som menar, att allt som har kommit utifrån till Sverige är dåligt. Reinfeldt själv vänder ju på steken och menar att ”ursvenskt är bara barbariet”, något han framhöll under ett besök i problemstadsdelen Hovsjö i Södertälje efter valet 2006. Att detta är en väldigt irrationell bild av SD som har föga eller ingenting med verkligheten att göra bekymrar inte Fredrik Reinfeldt ett spår.

Med den typiske rättshaveristens patos i detta avseende vet ju statsministern att han har rätt och att alla som hävdar motsatsen har fel och sannolikt är svårartat rasistiska och främlingsfientliga.

Låt mig slutligen understryka att varje form av ärlig övertygelse givetvis inte är fel. Tvärtom skulle man önska att betydligt fler politiskt och på annat sätt verksamma personer hyste en sådan övertygelse än vad fallet är i dag. En person som har en övertygelse av sådant slag är emellertid medveten om att det finns andra åsikter än den egna, och att den senare måste kunna försvaras mot de förra inom ramen för en fri och öppen debatt.

Detta klarar dock inte den typiske rättshaveristen som tenderar att bli emotionellt berörd bortom det rationella. Vederbörande vet ju, på ett sätt som gränsar till och ibland överskrider det patologiska, att han/hon har rätt. Självklart blir då han eller hon upprörd över att folk kan tycka annorlunda.

Om strippskandaler och kryptonazister i täljepolitiken

Sverigedemokraterna (SD) når 7,5 procent – högst någonsin – i Synovates sista opinionsmätning och 6,4 hos Aftonbladet/United Minds. Det framtvingar naturligtvis skärrade reaktioner från olika håll. Regeringspolitiker såsom Anders Borg och Carl Bildt har blivit mycket flitiga med att uppmana väljare att inte rösta på SD, samtidigt som så kallade  tungviktare sägs såga SDs budget och allt annat partiet företar sig.

Den våldsbenägna extremvänstern för sin del har  bytt taktik: från att söka förlöjliga oss sverigedemokrater genom clownuppträden och andra förlustelser låter man numera det råa våldet och det långt ifrån clownlika hatet råda. Som då maskerade personer bröt sig in hos unge David von Arnold och torterade honom. Som olagliga och våldsamma motdemonstrationer då man gör allt för att stoppa SD-möten.  Som dödshot i brev och telefon. Att dylika aktioner ofrånkomligen skapar sympatier för oss och ökar på röstetalen verkar inte bekymra den röda dräggen. Som på sitt sätt nog kan sägas utgöra några av våra mest effektiva valarbetare.

Jag noterar dock att Expos chefredaktör Daniel Pohl i såväl tidingar som TV bestämt tagit avstånd från våldet mot Sverigedemokraterna, vilket hedrar honom. Något liknande oförbehållslöst avstångstagande från det paranoida SD-hatet har hittills inte avhörts från det parlamentariska etablissemanget.  Reinfeldt beklagade visserligen våld och odemokratiska metoder mot SD häromdagen men menade ändå, att SD nog får skylla sig självt.

I dag idkade vi som arbetar på partikansliet i Stockholm högläsning ur ett brev, addresserat till ”Sverigejudarna (SD)” med följande lydelse: ” Åk hem till Israel, era stinkande judesvin! Hur tycker ni om att höra sådant?” Som svar på den sistnämnda frågan skulle jag vilja säga att det alltid är intressant att studera hur störda individer brukar uttrycka sig. Ändå skiljer sig raderna i brevet inte nämnvärt från de tirader i mejl och bloggar jag brukar få mig till livs från människor som påstår sig tillhöra den så kallade nationella rörelsen: det är ”sionist” hit, ”muhammedan” dit, ”jävel”, ”skitstövel”, sekterist”, you name it.

Eljest tänkte jag i det här inlägget mest uppehålla mig vid valrörelsen i min hemkommun, Södertälje, där jag toppar SDs kommunlista. Just nu talas det förstås mest om Vänsterpartiets beryktade burleskerier under en ”familjedag” med det i sammanhanget något anmärkningsvärda namnet ”Rocka röven av högern” i kommundelen Järna. (Där också inom parentes sagt även sosseriet och ABF medverkade).

Förutom avklädda knivkastare och personer som spottade äpplen på publiken kunde noteras en strippa som valt att dölja bröstvårtorna med V-klistermärken. Underhållningen i fråga försvarades av vänsterpartistiska kommunalrådet Staffan Norberg och nämndpolitikern Isabel Flygare men brännmärktes som oacceptabelt från partiledningen; Flygare försökte i TV få det till att strippans framträdande var något slags feministisk manifestation men lyckades dåligt.

I förra veckan fanns jag och SD Södertäljes tredjenamn Tobias Kuru på plats i Hovsjöskolan, som bjudit in samtliga partier att informera eleverna om det förestående valet. Faktum är att skolan i ett av Södertäljes mest omtalade och invandrartäta problemområden enligt samstämmiga uppgifter förändrats till det bättre under senare år och särskilt efter den brand som förra våren ödelade en del av skolan, något som till betydande del sägs bero på den nye rektorn, Tom Hagman. Vår närvaro väckte givetvis en hel del nyfikenhet och reaktioner, allt dock väl inom ramen för det acceptabla.

Notabelt är att endast Ung Vänster av övriga partier/ungdomsförbund fanns på plats förutom Sverigedemokraterna, åtminstone under de två dagar jag och Tobias var närvarande (skolan hade bjudit in partierna att finnas på plats under tre dagar). Kanske resonerade man som så att en sådan här aktivitet ändå inte bär frukt i form av röster, men det är ett mycket begränsat sätt att se på saken. Eleverna talade säkert med föräldrar, syskon och släktingar efter skoldagens slut om SDs närvaro, och dessutom visade lärare och annan skolpersonal en hel del intresse för vårt parti. Det blir ringar på vattnet…I morgon finns vi på KTH i Campus Telge.

Förutom sjuklöverpartierna ställer ytterligare ett antal partier upp i Södertäljes kommunval: vid sidan av SD således även Nationaldemokraterna (ND), Pensionärspartiet (PP) och Södertäljepartiet (SP). Det finns viss risk för en komplicerad situation efter valet, då jag bedömer det som fullt troligt att samtliga småpartier kommer in i fullmäktige. Om etablissemanget vill tala med SD går det naturligtvis för sig – om man har något att erbjuda.

Nationaldemokraterna, ett parti som grundades utifrån en extremnationalistisk utbrytning ur Sverigedemokraterna 2001, har sitt starkaste fäste i Södertälje med två mandat i fullmäktige (där SD tyvärr har två tomma stolar) och är märkbart oroade över SDs mobilisering. Således klarar ND tydligtvis inte av att utforma sitt valmaterial utan att ge sig på SD, som utmålas som ett ”mångkulturellt” förrädarparti.

Orsak: SD har valt att se invandrare som en del av lösningen på Södertäljes många och allvarliga problem i stället för att hålla dem ute kylan och har därför inte haft några betänkligheter att ta med främst kristna irakier ”på vagnen.” I mångt och mycket delar denna kategori invandrare Sverigedemokraternas värdekonservativa hållning.

Toknationalistiska ND å sin sida kör ett eget apartheidrace: man tar avstånd från SDs assimilationslinje och eftersträvar att de utomeuropeiska invandrarna koncentreras/isloleras i områden såsom Hovsjö och Ronna, detta för att det skall vara desto lättare att sparka ut dem (”repatriera”) i en framtid. Problemet för denna diminutiva partibildning är naturligtvis att dess möjligheter att tillvälla sig tillräckligt antal röster för att kunna förverkliga sin politik är obefintliga – svenska folket har inte och kommer aldrig att ha särskilt mycket till övers för kryptonazistiska apartheidaktivister.

ND är för övrigt mig veterligt det enda svenska partiet som har en fängelsedömd person – Marc Abramsson – som partiledare. Denne har försiktigvis valt att ha sambon Elin Lövgren som andranamn i fullmäktige.

Södertäljepolitikens ytterlighetspartier – V och ND – förefaller alltså ha problem. Hur domen på valdagen kommer att se ut är en annan fråga.