Posted tagged ‘Human Rights Watch’

Palestinska myndigheten tar tillbaka erkännande av Israel – anklagas för systematisk tortyr

31 oktober, 2018

Palestinska centralrådet har röstat för att ta tillbaka sitt erkännande av Israel.

Samtidigt som den Palestinska myndigheten (PA) trappar upp sin krigföring gentemot Israel riskerar den sin egen undergång. Den senaste åtgärden från palestinaaraberna är att ta tillbaka alla erkännanden och eftergifter som gjorts gentemot den av dem så hatade judiska staten inklusive Oslo-avtalet från 1993. https://www.aljazeera.com/news/2018/10/top-palestinian-body-calls-suspension-israel-recognition-181030053457580.html

När det Palestinska centralrådet (PCC) nyligen höll möte i två dagar i Ramallah röstade man för att avsluta alla åtaganden paraplyorganisationen PLO någonsin gjort visavi Israel. Även för ”palestinierna”  vitala överenskommelser som säkerhetskoordination med Israel och delaktighet i Paris Economic Protocols överges. Problemet, som man nu tydligen struntar i, är att dessa åtgärder riskerar äventyra hela den Palestinska myndighetens existens.

Först när Israel erkänner de gränser som fanns innan landet av säkerhetsskäl annekterade den så kallade Västbanken och östra delen av Jerusalem efter Sexdagarskriget 1967 kan PA under Mahmoud Abbas (Abu Mazen) skakiga ledning tänka sig att avstå från nämnda åtgärder. Sanningen är dock att den icke existerande staten ”Palestina” aldrig funnits inom några allmänt erkända gränser.

Under de 19 år som föregick den för Israel segerrika utgången av Sexdagarskriget var området ockuperat av det hashemitiska kungadömet Jordanien, tidigare kallat Transjordanien, som egenmäktigt lade beslag på det efter avslutningen av det första Arabisk-israeliska kriget 1948. ”Västbanken” omfattar de bibliska områdena Judéen och Samarien och är väsentliga för Israels historiska identitet. I dag administreras området av Israel respektive PA, men något avgörande avtal om områdets status har ännu icke ingåtts. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stbanken

Parallellt med Abbas vapenskrammel offentliggjorde människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) en rapport, vilken konstaterar att såväl Palestinska myndigheten som dess rival Hamas ägnar sig åt systematisk tortyr av det mest vedervärdiga slag av personer som fängslats för oliktänkande. HRW uppmanar the International Criminal Court (ICC) i Haag att pröva de båda regimernas tortyr som krigsbrott. https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Human-Rights-Watch-issues-special-report-about-PA-Hamas-torture-570056

Palestinaarabisk fånge i ett fängelse i Gaza City.

Rapporten bygger på intervjuer med 147 vittnen samt tidigare intagna och anhöriga till fängslade personer. Omar Shakir, chef för HRWs avdelning för Israel och Palestina, citeras på följande sätt i SVT Nyheter: ”Palestinska ledare reser jorden runt för att prata om palestiniers rättigheter samtidigt som de leder ett maskineri av förtryck för att krossa oliktänkande.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/systematisk-tortyr-i-palestinska-fangelser

Palestinska myndighetens ”president”, den nu 83-årige Mahmoud Abbas, är en av den svenska socialdemokratins mest omhuldade utländska ledare. Han vägrar hårdnackat, trots omfattande internationell kritik, att stoppa utbetalningarna av ersättning med miljardbelopp till familjerna till palestinaarabiska terrorister vilka dömts och fängslats för mord och terror i Israel. Detta är för Abbas långt viktigare än att kunna erbjuda en ordnad skolgång för barnen och en fungerande sjukvård för de egna invånarna.

I ett tal nyligen kallade Abbas de fängslade terroristerna för ”martyrer” och försäkrade auditoriet att utbetalningarna var en ”sacred issue” (helig fråga) som han aldrig skulle göra avkall på. Om det så bara fanns några ören kvar i den ”palestinska” skattekistan – och om han avbryter det ekonomiska samarbetet med Israel är risken överhängande att så blir fallet – skulle dessa gå till ”martyrernas” familjer. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/248636

Abbas passade också på att ge en känga till USA och särskilt då Trump-administrationens ansträngningar att sy ihop någon form av fredsöverenkommelse mellan israeler och palestinaaraber. PA har således vägrat sammanträffa med president Donald Trumps chefsrådgivare Jared Kushner och Mellanöstern-sändebud Jason Greenblatt. I grunden ligger USAs överflyttning av sin Israel-ambassad till Jerusalem, vilken våldsamt förargat palestinaaraberna men inte alls lett till den katastrof som olyckskorparna förutspådde. https://foreignpolicy.com/2017/12/07/moving-the-us-embassy-to-jerusalem-is-not-a-disaster/

Frågan är när Socialdemokraterna kommer att bryta med den barbariska Palestinska myndigheten och sluta upp med att förse den med skattepengar som kan användas för stöd till terroristernas familjer och utveckling av tortyrmetoder i fängelserna. Om vi någon gång får en anständig regering i det här landet så bör en av dess första åtgärder bli att ta tillbaka det olycksaliga erkännandet av ”Palestina”.

Rappare och medlemmar i bokklubb riskerar långa fängelsestraff i Angola

9 december, 2015

_86715703_2fc2acc7-f0a8-4a38-a358-b68644c2d41c På de anklagades bänk – för att ha demonstrerat mot MPLA-regimen och för att ha studerat en bok.

Den kände rapparen Luaty Beirao – med artistnamnet Ikonoklasta – finns med bland de 17 aktivister som arresterades i juni och nu har ställts inför rätta i Angolas huvudstad Luanda anklagade för försök till uppror mot presidenten och de statliga institutionerna i landet. http://www.bbc.com/news/world-africa-34833545

Beirao greps för ett halvår sedan tillsammans med medlemmar i en bokklubb som diskuterade en bok om ickevåldsmotstånd mot diktatoriska regimer. Se mer därom nedan. Han har nyligen avslutat en fem veckor lång hungerstrejk i protest mot förhållandena i fängelset.   

Henrique Luaty da Silva Beirao har råkat illa ut för sina regimkritiska aktiviteter tidigare. Den 10 mars 2012 misshandlades han i Luanda av medlemmar i en regimvänlig milisgrupp. Parallellt därmed kidnappades hans flickvän och okända personer bröt sig in i hans hus. Därtill utsattes medlemmar i Luatys familj för anonyma dödshot.

Tre månader senare åkte den angolanska rapstjärnan fast i tullen på Portela-flygplatsen i Lissabon i Portugal: tulltjänstemän hittade kokain i hans cykeldäck. Han släpptes dock dagen därpå. Beirao hävdade att han någon försökt sätta dit honom. Han har bland annat gjort sig känd för att protestera mot den ojämna fördelningen av Angolas oljeinkomster.

_86104831_downloadRapstjärnan Luaty Beirao riskerar tolv år i fängelse.

Också ett år tidigare, 2011, hade rapparen råkat ut för obehagliga händelser, som att ett 50-tal ungdomar invaderade hans hem och krävde betalning för att de skulle ha medverkat i en demonstration. Lägligt nog hade de även regimvänliga representanter för massmedia i släptåg. http://freemuse.org/archives/5296

Gripandet och åtalet mot de 17 unga regimkritikerna har framkallat protester i främst Portugal, som fram till 1974 koloniserade Angola på den afrikanska sydvästkusten, samt hos organisationer för mänskliga rättigheter såsom Human Rights Watch (HRW) och Amnesty International (AI). Amnesty håller ett vakande öga på de angolanska myndigheternas behandling av Luaty Beirao: https://www.amnesty.org/en/latest/news/2015/10/angola-prisoner-of-conscience-in-critical-condition-must-be-released-immediately/

HRWs talesperson Zenaida Machado har uppmanat domarna i målet mot de 17 regimkritikerna att ”visa självständighet gentemot den angolanska MPLA-regimen och inte tillåta att denna rättegång används som ett instrument att tysta regeringens kritiker”. Angolas vice statsåklagare har dock försvarat arresteringarna med att de ”upproriska” ungdomarnas verksamhet med planer på ett uppror bland studenter och arbetare skulle kunna få ”oförutsedda konsekvenser”.

Sedan det långdragna angolanska inbördeskriget mellan MPLA och motståndsrörelsen UNITA – som nu är näst största partiet i det angolanska parlamentet – avslutades 2002 har Angola, Afrikas andra största oljeproducent efter Nigeria, upplevt en ekonomisk boom utan tidigare motstycke.

081913-global-Isabel-Dos-Santos Isabel dos Santos: rikaste kvinnan i Afrika.

Kritikerna skjuter dock in sig på att de rikedomar som alstrats endast gynnar en liten elit i kretsen kring president José Eduardo dos Santos – som oavbrutet innehaft makten i landet sedan 1979 – och hans stenrika familj. Det beräknas att familjen dos Santos rikedomar utgör en tiondedel av Angolas bruttonationalprodukt (BNP).

Presidentdottern, Isabel dos Santos, har signifikativt nog blivit Afrikas första kvinnliga miljardär. Se artikel i norska Verdens Gang här:   http://www.vg.no/nyheter/utenriks/datteren-hans-er-afrikas-foerste-kvinnelige-milliardaer/a/10106899/

De unga angolaner som nu står inför rätta riskerar, om de befinns skyldiga till att ha konspirerat för att störta regeringen och underminera statliga institutioner, tolv års fängelse. Förutom att ha arrangerat demonstrationer med krav på president dos Santos avgång – något som är en självklar rättighet i varje demokratiskt land – har de drivit en bokklubb där man studerat en bok från 1993 av den amerikanske ickevåldsforskaren Gene Sharp: From Dictatorship to Democracy. A Conceptual Framework for Liberation. http://www.bbc.com/news/world-middle-east-12522848   

Sharps strategi för ickevåld anses ha spelat en viktig roll för bland annat störtandet av Egyptens mångårige härskare Hosni Mubarak 2011. Ovan nämnda bok skall ha skrivits för demokratirörelsen i Burma i början på 1990-talet, då oppositionsledaren Aung San Suu Kyi fängslades.

775795_zZM6VgfV

Nu fruktar uppenbarligen MPLA-juntan i Luanda att Sharps strategier även skall välta dess djupt korrupta och odemokratiska regim över ända.     

Mugabes fall komisk succé i Zimbabwe

16 februari, 2015

 

unnamed ”Kamrat Bob föll INTE, han bara nedsteg till jorden med hög hastighet.”

http://www.theguardian.com/world/2015/feb/05/mugabe-falls-comedy-memes-of-zimbabwes-president-viral?CMP=share_btn_

Ibland behövs det inte mycket för att normalt föga uppskattade förtryckare skall bli populära, även om det inte alltid sker på ett sätt som de själva skulle ha önskat…

Så skedde med snart 91-årige Robert Mugabe, när han ramlade i en trappa utanför Harares flygplats den 5 februari efter att ha talat till en grupp anhängare. Mugabe var premiärminister i Zimbabwe 1980-87 och har därefter varit en alltmer diktatorisk president i detta en gång hoppingivande afrikanska land.

unnamed ”Mugabefallen.”

När Mugabe nästan lyckats ta sig ner för trappan ramlar han utan förvarning inför det samlade pressuppbådet. Fotograferna och filmarna jobbade förstås för högtryck, och trots att den ökänt brutala polisen lyckades få några fotografer att radera sina foton förmådde man inte hindra händelsen att spridas som en ”viral” löpeld på nätet

Via länken överst återger den brittiska tidningen Guardian en kort filmsnutt som speglar händelsen.

Uppfinningsrikedomen har varit stor när det gäller att klippa in bilden av den fallande diktatorn i en mängd olika sammanhang, varav några exempel återges på denna blogg.

unnamedKanske förebådar Mugabes fall i trappan hans fall från makten?

Robert Mugabe föddes på en kristen missionsstation nära dåvarande huvudstaden Salisbury (senare namnändrad till Harare) i Sydrhodesia den 21 februari 1924. 1965 utropade premiärminister Ian Smith (1919-2007) Sydrhodesia till det självständiga Rhodesia, som på våra breddgrader väl är mest känt för en Davis Cup-match i Båstad 1968 /fotnot/som den samlade vänsterpöbeln lyckades stoppa:

http://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A5stadskravallerna

Efter ett kort övergångsskede, med den demokratiske biskopen Abel Musorewa (1925-2010) som premiärminister efter de första fria valen i det så kallade Rhodesia-Zimbabwe 1979, inledde vänsterrörelserna ZAPU ledd av Joshua Nkomo (1917-99) och Mugabes ZANU ett framgångsrikt gerillakrig mot det valda styret. De båda partierna slogs senare samman till Zanu-PF med Mugabe som ledare.

untitled Abel Muzorewa: Rhodesia-Zimbabwes förste premiärminister.

Robert Mugabe blev premiärminister 1980 och hade snart manövrerat ut sin forna vapenbroder Joshua Nkomo. 1987 valdes Mugabe till Zimbabwes president, en maktställning han sedan dess lyckats behålla.

De första tio åren tillskansade sig det självständiga Zimbabwe ett rykte som en afrikansk framgångssaga. Mugabe ansågs ha ägnat sig åt en politik av försoning och lyckades bra även med ekonomin. 1991-2000 följde emellertid en nedgång både ekonomiskt och i fråga om respekten för mänskliga rättigheter, och människorättsorganisationer såsom Amnesty International och Human Rights Watch riktade allt oftare förödande kritik mot Mugabes styre.unnamed ”Var är Zimbabwes huvudstad (capital=huvudstad)? På ett schweiziskt bankkonto.” På bilden Robert Mugabe och hans hustru Grace Mugabe, som enligt uppgifter vill efterträda maken som president.

Sistnämnda tendens har förstärkts sedan år 2000 och Robert Mugabe har blivit en allt mer självsvåldig och bisarr diktator, som inom ramen för en brutal ”jordreform” ytterligare underminerat landets redan katastrofala ekonomi genom att frånta vita farmägare deras egendomar. Den mäktiga grannen Sydafrika, som liksom Zimbabwe alltmer urartat sedan ANCs maktövertagande 1994, har inte gjort någonting för att få stopp på Mugabes tokigheter.

Jag brukar normalt vare sig skratta åt eller skämta om åldringar som står på öronen, men i fallet Robert Mugabe gör jag ett undantag. Han är trots allt en av samtidens mest motbjudande envåldshärskare som håller sig kvar vid makten genom våld och terror mot betydande delar av sin egen befolkning och lever ett luxuöst palatsliv medan folket svälter och lider.

Om samma folk kan finna litet oskyldigt nöje i att skratta åt Mugabes låt vara högst tillfälliga fall unnar jag det så gärna detta!

Båstads_riots_1968 Båstadskravallerna den 3 maj 1968: vänsterpöbeln i högform.

Fotnot: Efter de så kallade Båstadskravallerna den 3 maj 1968 spelades matchen Sverige-Rhodesia i Bandol på Franska Rivieran. Den slutade med svensk seger med 4-1. Sverige ställde upp med Ove Bengtson och Hans Nerell, Rhodesia med Adrian Bey och Frank Salomon. Matchen spelades inför tomma läktare så när som på ditkommenderad polis.

Sultanen av Brunei inför stenande till döds

23 oktober, 2013

sultan-of-bruneiSultan Hassanal Bolkiah av Brunei inför extrem sharialagstiftning.

http://www.channelnewsasia.com/news/asiapacific/sultan-of-brunei/856914.html

Länken ovan går till en längre text som berättar om, hur den allenarådande sultanen av Brunei deklarerat att en sträng tillämpning av den muslimska sharialagen fortsättningsvis skall råda i den lilla oljestinna monarkin på Borneos nordvästkust.

Brunei hamnade i det svenska nyhetsflödet 2004, då konung Carl XVI Gustaf skarpt kritiserades för sina vänliga omdömen om sultan Hassanal Bolkiah. Det kom i sammanhanget fram att kungen endast läst upp vad hans UD-baserade talskrivare totat ihop. Bland annat framhöll vår kung att sultanen hade en unik kontakt med sitt folk, som i stora skaror kom till presidentpalatset för massaudienser.

Det är inte gott att veta vad folket i en muslimsk diktatur som Bruneis verkligen tycker om sin självhärskare. Några långtgående missnöjesyttringar har mig veterligt ännu ej förevarit, troligast beroende på att befolkningen lever i relativt välstånd tack vare landets oljeinkomster. Det skall emellertid sägas att en betydande del av dessa inkomster hamnar i sultanens eget kassavalv – Hassanal Bolkiah anses vara en av världens rikaste män med en förmögenhet uppskattad till omkring 20 miljarder US dollar.

30106_337_250Sultanen av Brunei och kungen av Sverige under en truppinspektion.

Brunei utgörs av två separata områden på den indonesiska ön Borneos nordvästra kust. Områdena omges av den malaysiska delstaten Sarawak. Befolkningen i Brunei uppgår till närmare en halv miljon människor. 70 procent av dessa är etniska malayer med muslimsk trostillhörighet, medan 15 procent är icke-muslimska etniska kineser. Övrig befolkning består av stamrelaterade och andra inhemska grupperingar.

Brunei var en framstående handelsnation redan under medeltiden. 1888 blev områdena ett brittiskt protektorat. 1959 fick Brunei inre självstyre för att nå full självständighet 1984. En utveckling pågår mot en striktare tillämpning av islam sedan 1990. Sultanen förutskickade 1996 att han i framtiden avsåg införa allt striktare sharialagar. Förarbetet för de lagar som nyligen proklamerats har alltså pågått under åtskilliga år.

Det är tänkt att den stränga varianten av sharia skall börja införas om ett halvår. Strafftillämpningen kommer att omfatta stenande till döds för äktenskapsbrott, amputation av lemmar för tjuvnad samt spöslitning för allt från abort till alkoholkonsumtion. Lagstiftningen skall endast gälla muslimska trosbekännare.

untitledStenande till döds – sharias mest bestialiska straff.

I en kommentar till offentliggörandet av införandet av sharialagarna anförde sultan Bolkiah bland annat följande:

Genom Allahs nåd blir vår plikt mot Allah därför uppfylld när denna lagstiftning börjar tillämpas.

Redan i dagsläget är Bruneis tillämpning av islam mer långtgående än vad som är fallet i grannländerna Malaysia och Indonesien. Stark kritik mot den stränga lagstiftningen har framförts av bland andra den internationella människorättsorganisationen Human Rights Watch.

Fallet Assad: hur en tystlåten läkare kan bli diktator och massmördare

3 maj, 2013

286884-bashar-al-assadBashar al-Assad ser med rätta bekymrad ut.

Det var inte tänkt att Bashar al-Assad, född 1965, skulle bli Syriens president. Han var i yngre dagar tystlåten, studieinriktad och så vitt känt ointresserad av politik. Efter medicinutbildning i Syrien begav han sig till Storbritannien för att förkovra sig vid Western Eye Hospital 1992. När den äldre brodern Basil dog i en bilolycka 1994 kallades unge Bashar hem till Syrien för att bli faderns, president Hafez al-Assad, efterträdare.

Hafez al-Assad (1930-2000) hade tagit makten i en oblodig statskupp 1970. Han upprättade en sekulär regim som i viss mån tolererade andra trosinriktningar än hans egen variant av islam – al-Assad tillhörde den alawitiska minoriteten – men styrde i övrigt landet med hård hand. De oroligheter som förekom innefattande både ett kuppförsök från brodern Riifat al-Assad och resningsförsök från Muslimska brödraskapet och andra islamistiska grupperingar.

Utrikespolitiskt bekämpade al-Assad-regimen Israel som man bekrigade i Oktoberkriget 1973 samt fick stöd från Sovjetunionen. 1976 intervenerade Syrien i Libanon som man mer eller mindre styrt efter behag sedan dess. I kriget i Persiska viken (Gulfkriget) 1991 deltog Syrien med en symbolisk styrka mot Saddam Hussein-regimen i Irak.

I februari 1982 beordrade president Hafez al-Assad ett flygangrepp mot den egna staden Hamah, där enligt en del uppgifter så många som 40 000 människor dödades.

tumblr_lxhvu8WQuM1qh9czeo1_400Hafez al-Assad styrde Syrien med järnhand i 30 år.

När Bashar al-Assad efter faderns död 2000 övertog den äldre al-Assads roll dels som ledare för Bathpartiet, dels som Syriens president, var han egentligen för ung för den senare rollen. Det syriska parlamentet, Majlis Al Sha´ab, beordrades därför rösta igenom en sänkning av lägsta åldern för att bli president från 40 till 34 år. Bashar al-Assad råkade händelsevis vara just 34 år.

Den yngre al-Assad tillträdde som Syriens president den 17 juli 2000 efter att ha valts med 97,2 procent av rösterna. Några andra kandidater fanns händelsvis inte. 2007 återvaldes han för ännu en sjuårsperiod, nu med 97,6 procent. Nästa presidentval skall hållas 2014.

När Bashar blev president fanns, både i hemlandet och utomlands, vissa förhoppningar om att denne ögonskenligen blide, välutbildade och språkkunnige ögonläkare skulle genomföra demokratiska reformer. Dessa förhoppningar har eftertryckligt kommit på skam. Således har Assad-regimen av internationella människorättsorganisationer såsom Human Rights Watch och Amnesty International anklagats för ägna sig åt systematisk tortyr, fängslanden och mord på oliktänkande.

Sedan 2006 råder i Syrien utreseförbud för oppositionella och en mängd andra inskränkningar i de mänskliga fri- och rättigheterna. Demokrati och frihet står inte på agdendan trots upprepade men vaga löften från Assads sida. Utrikespolitiskt har Bashar al-Assad fullföljt traditionen från faderns sida genom att vara motståndare till Israel, västvärlden och USA och även genom att styra och ställa efter gottfinnande i Libanon, icke minst genom sin bundsförvant Hizbollah som vägrar erkänna Israel och ägnar sig åt regelmässig terror mot det södra grannlandet..

gty_assadGoda vännerna al-Assad och Putin träffades i Moskva i december 2012.

2005 dödades den libanesiske premiärministern Rafik Hariri i ett mordanslag som bar den syriska regimens alla insignier. Bashar al-Assad har i en intervju med The Wall Street Journal uttryckligen sagt sig vara ”anti-Israel” och ”anti-väst”. I motsats härtill har han, liksom fadern, odlat vänskapsförbindelserna med Ryssland som bland annat satt stopp för planerade NATO-bombningar mot regeringsstyrkorna. Med mullornas Iran upprätthålls intima förbindelser. En trogen vän och uppbackare var vidare framlidne diktatorskollegan Hugo Chávez i Venezuela.

Det var i slutet på januari 2011 som den så kallade arabiska våren drabbade även Syrien. Oppositionen började nu kräva exotiska företeelser såsom politiska reformer, hävande av undantagstillståndet med anor från 1963 samt medborgerliga fri- och rättigheter. Assadregimen drabbades av panik och svarade med våld och krigshandlingar mot den egna befolkningen.

I augusti 2011 attackerade regimen landets främste politiske karikatyrtecknare, den internationellt inflytelserike Ali Farzat, som blev svårt skadad i ett rått överfall. Assads råskinn bröt sönder händerna på Fazsat för att han inte skulle kunna fortsätta driva med förtryckarregimen i Damaskus. Händelsen väckte bestörtning i omvärlden.

farzatAli Farzat vårdas på sjukhuset efter överfallet.

Krigstillståndet mellan regimen i Damaskus och den brokiga syriska oppositionen har därefter trappats upp och visar inga tendenser till att mattas av. Snarare tvärtom. Alla internationella medlingsförsök har misslyckats. Samtidigt fortsätter civilbefolkningens lidanden alltmedan flyktingströmmen tilltar.

Även om oppositionsstyrkorna, bland dem en hård kärna kompromisslösa jihadister med internationella inslag, inte är Guds bästa barn utan får uppbära sin del av ansvaret för den uppkomna situationen är det Baath-regimen under Bashar al-Assad som måste axla huvudansvaret. Detta genom sin förkärlek för excessivt våld, bland annat omfattande kemiska stridsmedel och bombningar av byar och städer och genom sin obefintliga flexibilitet.

Bashar al-Saddam är fången i det förtryckarsystem som skapades av fadern Hafez al-Assad. Den yngre Assad saknar uppenbarligen all förmåga att frångå sin roll som traditionell arabisk diktator, för vilken det egna folket endast är till nytta om det gagnar de egna maktambitionerna. Detta är den föga uppbyggliga  förklaringen till att en ursprungligen tystlåten ögonläkare utan politiska ambitioner blott alltför lätt kunde smälta in i rollen som diktator och massmördare.

lZapiroToonAliFerzatEn tecknares kommentar till Assad-regimens överfall på Ali Farzat…

Chávez död: det politiska helvetet får förstärkning

8 mars, 2013

MAHMOUD AHMADINEJAD VISITS VENEZUELAHugo Chávez och Mahmud Ahmadinejad i Caracas.

En martyr har fallit offer för en misstänkt sjukdom. Venezuela förlorade sin modige, starke son och världen en vis och ren ledare.

Så lyder de mest översvallande kondoleanserna sedan Venezuelas diktator Hugo Chávez (1954-2013) avlidit på Stalins dödsdag den 5 mars, jämnt 60 år sedan den på sin tid så uppburne sovjetledaren gick ur tiden. De framfördes av Irans  president Mahmud Ahmadinejad. Tämligen ampla lovord till Chávez ära yttrades även av ledare såsom Raúl Castro (Kuba), Daniel Ortega (Nicaragua), Vladimir Putin (Ryssland) och Ban-ki Moon (FN). Det var emellertid endast den patetenterat debile Ahmadinejad som kom på den absurda tanken att beteckna Chávez som ”vis” och som antydde att han föll offer för en (utan tvivel USA-ledd) konspiration.

Hugo Chávez frånfälle innebär att det speciella helvete som inrättats för politiska diktatorer får förstärkning. Ty det var inte litet den forne militären och kuppmakaren hann med under sin tid vid makten 1999-2013, avbruten endast av ett missslyckat kuppförsök som varade i två dygn 2002. National Reviews Jim Geraghty skriver online:

By his second full time in office, the concentration of power and erosion of human rights had given the government free rein to intimidate, censor, and prosecute Venezuealans who criticized the president or thwart his political agenda.

Hugo Chávez led åtminstone sedan 2011 av cancer i underlivet, men när han slutligen avled i Caracas var det enligt uppgift till följd av en hjärtattack. Hans sista ord var inte av det mer heroiska slaget. Eftersom han var alltför svag för att tala formade han läpparna till följande budskap:

Jag vill inte dö. Snälla, låt mig inte dö.

Men dog, det gjorde han. Inte ens ”de bästa” läkarna på Kuba eller i Venezuela kunde rädda denne bisarre diktator som mest liknande en pajas och som hann bli 58 år innan hans Gud – Chávez var i likhet med de flesta andra latinamerikaner troende katolik – bestämde att det inte längre fanns plats på jorden för honom. Under den tid han fanns bland oss hann han dock med att göra åtskillig skada.

Hugo Chávez ledde till sin död Venezuelas förenade socialistiska parti. Han gjorde militär karriär 1970-89 och slutade i det militära som överstelöjtnant. Hans karriär mot den yttersta makten kan sägas ha tagit fart med El Carazco (ungefär kaoset i Caracas) 1989-92, då Venezuela och framförallt dess huvudstad Caracas drabbades av oroligheter som ett resultat av de marknadspolitiska reformer som företogs av president Carlos Andrés Perez efter internationella påtryckningar från bland andra Internationella valutafonden (/IMF).

imagesCA55C72ADet Chávez-ledda kuppförsöket 1992 misslyckades.

Chávez ställdes i spetsen för ett militärt elitkommando med uppgift att störta den demokratiskt valda regeringen. Chávez ord efter det avvärjda kuppförsöket blev bevingade: ”Vi har misslyckats, tills vidare (por ahora)”. Chávez fängslades men släpptes efter två år 1994 som en hjälte för många av sina landsmän. Han inledde omedelbart en politisk kampanj genom att resa runt i alla landets delar , särskilt slumområdena. Detta bar frukt: i presidentvalet 1998 fick Hugo Chávez 56,2 procent av rösterna mot 39 procent för medtävlaren Henrique Salas Römer.

Den nyvalde presidenten sade sig ha som målsättning att eliminera fattigdomens strukturella rötter, få bukt med den utbredda korruptionen och att göra fattiga venezolaner delaktiga av den politiska processen. Han vände sig därtill med särskild kraft mot vad han och många kolleger på vänsterkanten kallade ”imperialismen”, det vill säga USA och västvärlden där nyliberala strömningar var starka. Det blev i det perspektivet självklart för honom att liera sig med den blodbesudlade Castro-regimen på Kuba som såg Chávez som sin speciella protegé.

Själv valde Chávez att benämna sin version av den saliggörande socialismen ”den bolivarianska revolutionen” efter den sydamerikanske frihetskämpen Simón Bolívar (1783-1830), som föddes i Caracas och som befriade Peru, Venezuela, Nya Granada (Colombia) och i någon mån även Ecuador från det spanska väldet. Bolivar planerade att samla alla forna spanska kolonier i Sydamerika i en union.

361PX-~1Simón Bolivar (1783-1830).

Liknande visioner hade även Chávez, och till en del kan han sägas ha lyckats: hans venezolanska revolution blev ett föredöme för ett antal länder i Latin- och Sydamerika. Ett utflöde av denna vänstergemenskap blev handelspakten ALBA med målsättningen att vara en motvikt mot handelsberoendet av USA och medverka till sydamerikansk integrering. På Kuba applåderade kommunistjuntan givetvis kraftigt. Enda dissonansen i den latinamerikanska hyllningskören är grannlandet Colombia, som anklagat Chávez-regimen för att stödja FARC-gerillan. Svenska vapen som exporterades till Venezuela 1985 har för övrigt hittats hos FARC.

I det presidentval som hölls 2000 valdes Chávez återigen efter att ha fått närmare 60 procent av rösterna. 2002 försökte så delar av den politiska oppositionen, delar av militären och ett antal privata radiostationer kuppa bort Hugo Chávez från presidentposten och ersätta honom med affärsmagnaten Pedro Carmona, men det hela var över redan efter 48 timmar. Carmona, som var president 12-13 april 2002, placerades i husarrest men lyckades fly till Colombia för att sedan dyka upp i Miami i USA.

2002-2003 ledde missnöje med Chavéz-styret till generalstrejker och oroligheter i Venezuela, och 2004 försökte oppositionen få bort vänsterpresidenten genom en folkomröstning men den vann Chávez-sidan klart. I presidentvalet 2006 fick Chávez 62,84 procent av rösterna mot endast 36,89 procent för utmanaren Manuel Rosales. Kraftig internationell kritik riktades dock mot det sätt på vilket valet genomfördes.

pedro-carmonaPedro Carmona svär presidenteden i april 2002.

En grupp EU-observatörer skrev en rapport på 300 sidor där regimen anklagades bland annat för att offentliganställda tilläts verka för Chávez återval på arbetstid, att statliga media öppet stödde Chávez kandidatur, att valhemligheten bröts av valnämnder, samt att 15 procent av vallokalerna inte höll internationell standard.

2007 hölls i Venezuela en folkomröstning om ett kontroversiellt förslag till ny konstitution som framlagts av Chávez. Här föreslogs exempelvis förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning, sex timmars arbetsdag samt att Venezuela skulle fastslås vara en ”socialistisk stat”. För en gångs skull åkte dock Chávez på pumpen med röstningsprocenten 51-49.

Vid sitt frånfälle har Hugo Chavéz främst hyllats för att han förbättrat de fattigas situation, och en del ligger det i det – under hans styre har fattigdomsprocenten nedbringats från 48 till 28 procent. Med Kuba som förebild har fri sjukvård införts. Under Chávez-eran har dock brottsligheten i storstäderna ökat med 57 procent. Vidare har Venezuela sjunkit ner ända till 174e plats på det ekonomiska frihetsindexet och till 172a plats när det gäller korruption. Därmed är Venezuela klart sämst i hela regionen.

Den socialistiska regimen har vidare konfiskerat land och privatägda företag med varubrist, prisökningar och en krympande ekonomi som följd. Man har även höjt skatterna för utländska oljebolag, något som lett till minskad oljeproduktion – trots det har landets oljeinkomster trefaldigats. Pengarna har Chavéz delvis använt för att stärka sitt politiska grepp om landet.

Venezuela har fått utstå hård kritik från människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch för att grundläggande mänskliga fri- och rättigheter har hotats och kränkts under Hugo Chávez regim. 2010 kritiserade den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter landet för brott mot de mänskliga rättigheterna. Bland annat konstaterades att domstolsväsendet inte kan anses vara oberoende och att rättssäkerheten därmed är hotad. Det är även klarlagt att tortyr förekommer och det har förekommit uppgifter om utomrättsliga avrättningar. Korruptionen är utbredd inom alla delar av samhället. Chávez svarade stilenligt med att kalla kommissionens ordförande för ”en skit” och hotade med att Venezuela skulle lämna kommissionen.

Greek-officials-said-Chancellor-Angela-Merkel-had-suggested-Greece-could-hold-a-referendum-on-the-euro-when-it-votes-in-national-elections-next-monthTysklands väna förbundskansler Angela Merkel: ”nazist” enligt Chávez.

Man kan kalla Hugo Rafael Chávez för mycket, men att visdom skulle vara ett utmärkande drag hos honom – som Irans Ahmadinejad ville göra gällande – är bara skrattretande. Hans tid vid makten är belamrad av pinsamma, okunniga och klumpiga uttalanden. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har han kallat ”nazist”. USAs president George W. Bush blev ”djävulen”, Spaniens premiärminister José Maria Aznar ”fascist”. Inför det amerikanska presidentvalet 2008 kallade Chávez Barack Obama för El Negro (den svarte). Colombias president har han bett ”dra åt helvete”. Och när ovannämnde Ahmadinejad kom på besök i Caracas sade Chávez att ”Israel är USAs mördarverktyg”.

Utrikespolitiskt har Hugo Chávez framförallt idealiserat Kuba. I samband med Libanonkriget 2006 lät Chávez kallas hem Venezuelas diplomatiske företrädare från Tel Aviv och påstod att Israel var i färd med att begå en ny ”Förintelse”. Israel svarade med att kalla hem sin ambassadör i Caracas. I samband med upproret i Syrien har Chávez och hans regim stått fast vid Baathpartiets och Bashir al-Assads sida.

nicolas-maduroNicolas Maduro är tillförordnad president.

Om framtiden för den ideologi som kommit att kallas chavinismen efter sin upphovsman kan man bara spekulera. Vicepresidenten Nicolas Maduro har lovat att föra Chávez socialistiska politik vidare, men det är osäkert hur Maduro – som inte alls har samma lyskraft som den framlidne presidenten – kommer att lyckas med det. Han får nu tillfälligt ta över Chávez position tills presidentval skall utlysas inom en månad. Där kommer han att utmanas av högeroppositionens Henrique Capriles som förlorade till Chávez förra året, då Chávez omvaldes för en fjärde ämbetspertiod – 55 mot 44 procent.

Ett av de första besluten Maduro tagit som tillförordnad president uppges vara att låta Hugo Chávez kropp balsameras och visas upp för allmänheten – precis som skett med andra vänsterdiktatorer såsom Lenin, Stalin, Mao Tse-tung och Kim Il-sung.

untitled

I valet ställer oppositionen i Venezuela  återigen upp med Henrique Capriles.