Hugo Chávez och Mahmud Ahmadinejad i Caracas.
En martyr har fallit offer för en misstänkt sjukdom. Venezuela förlorade sin modige, starke son och världen en vis och ren ledare.
Så lyder de mest översvallande kondoleanserna sedan Venezuelas diktator Hugo Chávez (1954-2013) avlidit på Stalins dödsdag den 5 mars, jämnt 60 år sedan den på sin tid så uppburne sovjetledaren gick ur tiden. De framfördes av Irans president Mahmud Ahmadinejad. Tämligen ampla lovord till Chávez ära yttrades även av ledare såsom Raúl Castro (Kuba), Daniel Ortega (Nicaragua), Vladimir Putin (Ryssland) och Ban-ki Moon (FN). Det var emellertid endast den patetenterat debile Ahmadinejad som kom på den absurda tanken att beteckna Chávez som ”vis” och som antydde att han föll offer för en (utan tvivel USA-ledd) konspiration.
Hugo Chávez frånfälle innebär att det speciella helvete som inrättats för politiska diktatorer får förstärkning. Ty det var inte litet den forne militären och kuppmakaren hann med under sin tid vid makten 1999-2013, avbruten endast av ett missslyckat kuppförsök som varade i två dygn 2002. National Reviews Jim Geraghty skriver online:
By his second full time in office, the concentration of power and erosion of human rights had given the government free rein to intimidate, censor, and prosecute Venezuealans who criticized the president or thwart his political agenda.
Hugo Chávez led åtminstone sedan 2011 av cancer i underlivet, men när han slutligen avled i Caracas var det enligt uppgift till följd av en hjärtattack. Hans sista ord var inte av det mer heroiska slaget. Eftersom han var alltför svag för att tala formade han läpparna till följande budskap:
Jag vill inte dö. Snälla, låt mig inte dö.
Men dog, det gjorde han. Inte ens ”de bästa” läkarna på Kuba eller i Venezuela kunde rädda denne bisarre diktator som mest liknande en pajas och som hann bli 58 år innan hans Gud – Chávez var i likhet med de flesta andra latinamerikaner troende katolik – bestämde att det inte längre fanns plats på jorden för honom. Under den tid han fanns bland oss hann han dock med att göra åtskillig skada.
Hugo Chávez ledde till sin död Venezuelas förenade socialistiska parti. Han gjorde militär karriär 1970-89 och slutade i det militära som överstelöjtnant. Hans karriär mot den yttersta makten kan sägas ha tagit fart med El Carazco (ungefär kaoset i Caracas) 1989-92, då Venezuela och framförallt dess huvudstad Caracas drabbades av oroligheter som ett resultat av de marknadspolitiska reformer som företogs av president Carlos Andrés Perez efter internationella påtryckningar från bland andra Internationella valutafonden (/IMF).
Det Chávez-ledda kuppförsöket 1992 misslyckades.
Chávez ställdes i spetsen för ett militärt elitkommando med uppgift att störta den demokratiskt valda regeringen. Chávez ord efter det avvärjda kuppförsöket blev bevingade: ”Vi har misslyckats, tills vidare (por ahora)”. Chávez fängslades men släpptes efter två år 1994 som en hjälte för många av sina landsmän. Han inledde omedelbart en politisk kampanj genom att resa runt i alla landets delar , särskilt slumområdena. Detta bar frukt: i presidentvalet 1998 fick Hugo Chávez 56,2 procent av rösterna mot 39 procent för medtävlaren Henrique Salas Römer.
Den nyvalde presidenten sade sig ha som målsättning att eliminera fattigdomens strukturella rötter, få bukt med den utbredda korruptionen och att göra fattiga venezolaner delaktiga av den politiska processen. Han vände sig därtill med särskild kraft mot vad han och många kolleger på vänsterkanten kallade ”imperialismen”, det vill säga USA och västvärlden där nyliberala strömningar var starka. Det blev i det perspektivet självklart för honom att liera sig med den blodbesudlade Castro-regimen på Kuba som såg Chávez som sin speciella protegé.
Själv valde Chávez att benämna sin version av den saliggörande socialismen ”den bolivarianska revolutionen” efter den sydamerikanske frihetskämpen Simón Bolívar (1783-1830), som föddes i Caracas och som befriade Peru, Venezuela, Nya Granada (Colombia) och i någon mån även Ecuador från det spanska väldet. Bolivar planerade att samla alla forna spanska kolonier i Sydamerika i en union.
Simón Bolivar (1783-1830).
Liknande visioner hade även Chávez, och till en del kan han sägas ha lyckats: hans venezolanska revolution blev ett föredöme för ett antal länder i Latin- och Sydamerika. Ett utflöde av denna vänstergemenskap blev handelspakten ALBA med målsättningen att vara en motvikt mot handelsberoendet av USA och medverka till sydamerikansk integrering. På Kuba applåderade kommunistjuntan givetvis kraftigt. Enda dissonansen i den latinamerikanska hyllningskören är grannlandet Colombia, som anklagat Chávez-regimen för att stödja FARC-gerillan. Svenska vapen som exporterades till Venezuela 1985 har för övrigt hittats hos FARC.
I det presidentval som hölls 2000 valdes Chávez återigen efter att ha fått närmare 60 procent av rösterna. 2002 försökte så delar av den politiska oppositionen, delar av militären och ett antal privata radiostationer kuppa bort Hugo Chávez från presidentposten och ersätta honom med affärsmagnaten Pedro Carmona, men det hela var över redan efter 48 timmar. Carmona, som var president 12-13 april 2002, placerades i husarrest men lyckades fly till Colombia för att sedan dyka upp i Miami i USA.
2002-2003 ledde missnöje med Chavéz-styret till generalstrejker och oroligheter i Venezuela, och 2004 försökte oppositionen få bort vänsterpresidenten genom en folkomröstning men den vann Chávez-sidan klart. I presidentvalet 2006 fick Chávez 62,84 procent av rösterna mot endast 36,89 procent för utmanaren Manuel Rosales. Kraftig internationell kritik riktades dock mot det sätt på vilket valet genomfördes.
Pedro Carmona svär presidenteden i april 2002.
En grupp EU-observatörer skrev en rapport på 300 sidor där regimen anklagades bland annat för att offentliganställda tilläts verka för Chávez återval på arbetstid, att statliga media öppet stödde Chávez kandidatur, att valhemligheten bröts av valnämnder, samt att 15 procent av vallokalerna inte höll internationell standard.
2007 hölls i Venezuela en folkomröstning om ett kontroversiellt förslag till ny konstitution som framlagts av Chávez. Här föreslogs exempelvis förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning, sex timmars arbetsdag samt att Venezuela skulle fastslås vara en ”socialistisk stat”. För en gångs skull åkte dock Chávez på pumpen med röstningsprocenten 51-49.
Vid sitt frånfälle har Hugo Chavéz främst hyllats för att han förbättrat de fattigas situation, och en del ligger det i det – under hans styre har fattigdomsprocenten nedbringats från 48 till 28 procent. Med Kuba som förebild har fri sjukvård införts. Under Chávez-eran har dock brottsligheten i storstäderna ökat med 57 procent. Vidare har Venezuela sjunkit ner ända till 174e plats på det ekonomiska frihetsindexet och till 172a plats när det gäller korruption. Därmed är Venezuela klart sämst i hela regionen.
Den socialistiska regimen har vidare konfiskerat land och privatägda företag med varubrist, prisökningar och en krympande ekonomi som följd. Man har även höjt skatterna för utländska oljebolag, något som lett till minskad oljeproduktion – trots det har landets oljeinkomster trefaldigats. Pengarna har Chavéz delvis använt för att stärka sitt politiska grepp om landet.
Venezuela har fått utstå hård kritik från människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch för att grundläggande mänskliga fri- och rättigheter har hotats och kränkts under Hugo Chávez regim. 2010 kritiserade den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter landet för brott mot de mänskliga rättigheterna. Bland annat konstaterades att domstolsväsendet inte kan anses vara oberoende och att rättssäkerheten därmed är hotad. Det är även klarlagt att tortyr förekommer och det har förekommit uppgifter om utomrättsliga avrättningar. Korruptionen är utbredd inom alla delar av samhället. Chávez svarade stilenligt med att kalla kommissionens ordförande för ”en skit” och hotade med att Venezuela skulle lämna kommissionen.
Tysklands väna förbundskansler Angela Merkel: ”nazist” enligt Chávez.
Man kan kalla Hugo Rafael Chávez för mycket, men att visdom skulle vara ett utmärkande drag hos honom – som Irans Ahmadinejad ville göra gällande – är bara skrattretande. Hans tid vid makten är belamrad av pinsamma, okunniga och klumpiga uttalanden. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har han kallat ”nazist”. USAs president George W. Bush blev ”djävulen”, Spaniens premiärminister José Maria Aznar ”fascist”. Inför det amerikanska presidentvalet 2008 kallade Chávez Barack Obama för El Negro (den svarte). Colombias president har han bett ”dra åt helvete”. Och när ovannämnde Ahmadinejad kom på besök i Caracas sade Chávez att ”Israel är USAs mördarverktyg”.
Utrikespolitiskt har Hugo Chávez framförallt idealiserat Kuba. I samband med Libanonkriget 2006 lät Chávez kallas hem Venezuelas diplomatiske företrädare från Tel Aviv och påstod att Israel var i färd med att begå en ny ”Förintelse”. Israel svarade med att kalla hem sin ambassadör i Caracas. I samband med upproret i Syrien har Chávez och hans regim stått fast vid Baathpartiets och Bashir al-Assads sida.
Nicolas Maduro är tillförordnad president.
Om framtiden för den ideologi som kommit att kallas chavinismen efter sin upphovsman kan man bara spekulera. Vicepresidenten Nicolas Maduro har lovat att föra Chávez socialistiska politik vidare, men det är osäkert hur Maduro – som inte alls har samma lyskraft som den framlidne presidenten – kommer att lyckas med det. Han får nu tillfälligt ta över Chávez position tills presidentval skall utlysas inom en månad. Där kommer han att utmanas av högeroppositionens Henrique Capriles som förlorade till Chávez förra året, då Chávez omvaldes för en fjärde ämbetspertiod – 55 mot 44 procent.
Ett av de första besluten Maduro tagit som tillförordnad president uppges vara att låta Hugo Chávez kropp balsameras och visas upp för allmänheten – precis som skett med andra vänsterdiktatorer såsom Lenin, Stalin, Mao Tse-tung och Kim Il-sung.
I valet ställer oppositionen i Venezuela återigen upp med Henrique Capriles.
Tommy Hanssons Blogg 