Det är svårt med ironi…

 ”Fridsfurste” med skavanker…

Det är ett känt faktum att ironi och sarkasm går dåligt eller inte alls ihop med partipolitik. Antingen förstås det inte eller så misstolkas det medvetet. Här följer några exempel.

Det klassiska exemplet härpå torde vara den socialdemokratiske riksdagsmannen Erik Brandt (1884-1955) från Borrby i Kristianstads län, som i januari 1939 nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris. I ett brev till den norska nobelpriskommittén skrev han bland annat:

Till Det Norske Stortings Nobelkomité /sic!/

Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoners uppfattning framför varje man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse /…/ Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.”

Bakgrunden till prästsonen Brandts smörande för Hitler var, att tolv svenska riksdagsledamöter och säkerligen ett ytterligare antal naiva människor på fullaste allvar nominerat den brittiske premiärministern Neville Chamberlain till Nobels fredspris.

 Chamberlain viftar med papperet som skulle garantera ”fred i vår tid”.

Denne hade på hösten året innan återvänt från tyska München och på flygplatsen viftat med den så kallade Münchenöverenskommelsen, där bland andra statsmän Adolf Hitler placerat sin namnunderskrift och därmed – så trodde i alla fall den olycksalige Chamberlain – garanterat ”Peace in our time” (fred i vår tid).

Brandt var dock en övertygad antinazist, vilket han demonstrerat såväl före som efter sin säregna fredsprisnominering av dåtidens värste krigshetsare och internationelle buse alla kategorier. Han blev därför ursinnig över Chamberlains kriminella godtrogenhet – därav den ironiska/sarkastiska nomineringen av Hitler.

Ironin har emellertid misstolkats och i stället tagits som intäkt för att en hög socialdemokratisk politiker verkligen stödde Hitler. Så skedde i så gott som alla samtida tidningar med undantag för den konsekvent antinazistiska Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning under Torgny Segersteds redaktörsskap, som genast fattade galoppen. Brandt själv blev förbluffad över reaktionerna – han hade uppenbarligen överskattat den allmänna förmågan att förstå sig på ironi. Följdriktigt drog han tillbaka sin nominering bara några dagar efter det att den lämnats in.

Erik Brandt hade blivit riksdagsledamot 1938 och ställde inte upp för omval när hans mandat löpte ut 1943. Till yrket folkskoleinspektör kvarstod han emellertid som landstingsman till 1950. Han avled i Stora Tuna i Dalarna 1955.

Riksdagsman Brandt hade alltså som kämpande antinazist fullständigt rent mjöl i påsen. Onekligen tragiskt då att just han hängts ut som exempel på socialdemokratisk nazisympatisör. Eljest fanns det rätt gott som sådana i såväl sosseriet som andra partier, särskilt innan kriget bröt ut med ”fridsfursten” Hitlers överfall på Polen den 1 september 1939 och fram till att det började gå illa för Tyskland i kriget runt 1943.

Mer om denna historia via denna länk:

http://bengt_nilsson.tripod.com/Historia/brandt.htm

Dessvärre fortsätter folk att tro på äktheten i Erik Brandts Hitler-sympatier närmare 80 år efter hans beryktade nominering. Exempelvis den vanligtvis läsvärda Petterssons blogg borde veta bättre än så här (men ta gärna del av bloggarens övriga exempel på sossarnas faiblesse för ting som rashygien och liknande):

http://petterssonsblogg.se/2014/06/03/socialdemokrat-nominerade-hitler-till-nobels-fredspris/

Nu till mina övriga exempel på vådan av ironi i politiken.

Inför valet 2010 föreläste Stellan Bojerud (1944-2015) inför medlemmar i SD Stockholms län om vad som förväntades av en politiker. Bojerud, en välkänd före detta yrkesofficer, försvarsdebattör, historisk skribent och tidigare politiker för Moderaterna, förmanade bland annat oss närvarande att inte försöka oss på att vara ironiska eller humoristiska. Ironi och humor, förklarade Bojerud, är det nämligen många som inte uppfattar utan tolkar ironin/humorn efter bokstaven.

Bojerud blev sedan invald som ersättare i Sveriges riksdag för Sverigedemokraterna. Personligen tycker jag att han med sin ganska imponerande meritlista hamnade alldeles för långt ner på kandidatlistan till riksdagen. Dessvärre tycktes Stellan sedan ha glömt bort sitt eget råd om att inte vara ironiska till oss andra som kandiderade i 2010 års val.

 Stellan Bojerud levde inte som han lärde.

I ett kommentatorsfält på nätet skrev han i december 2013 bland annat: ”Jag är rasist. Stolt rasist. Gift i 30 år med en underbar hustru som var Holländsk-Indonesiska /sic!/ En utlandsadopterad dotter som är gift med en man från Afrika. De har tre barn, mina älskade barnbarn /…/ Nu gift med Manora från Laos /…/ Men jag är rasist” https://sdkuriren.se/aftonbladet-gor-karlek-till-hat/

Envar med normal fattningsförmåga inser naturligtvis att detta är skrivet med ironi kombinerat med sarkasm. Detta för att förlöjliga sådana som anklagat Stellan Bojerud för att vara rasist. Detta inses givetvis också av slaskblaskan Aftonbladet. Ändå tar tidningen fasta på början och slutet av Bojeruds inlägg och skriver i rubriken: ”SD-riksdagsman: ‘Jag är en stolt rasist’.” Det är här fråga om ren illvilja.

I någon mån får dock Bojerud skylla sig själv. Han visste att det är vanskligt att använda ironi och sarkasm i partipolitiken – och själv strängeligen avrått andra från att använda detta – eftersom det så lätt kan misstolkas och motståndarna tar varje chans till karaktärsmord och smutskastning.

Också den kände sverigedemokraten Linus Bylund, riksdagsledamot sedan valet 2014, har råkat ut för Aftonbladets illvilja. När Linus yngsta dotter skulle fira Lucia på sitt dagis 2012 twittrade han: ”Yngsta ska på nån KKK-pryl på dagis.” Given rubrik i AB: ”SD-topp jämför Lucia på dagis med Ku Klux Klan.” Naturligtvis borde även Bylund ha vetat bättre.

Övergrepp av det här slaget är väl närmast slask- och skandalpressens livsluft. Det har dock betalat sig dåligt i längden eftersom sanningen alltid kommer fram förr eller senare, och i dag befinner sig den här sortens skrupelfria media i kris med raskt fallande upplagor. Hut går hem.

Vem som tilldelades Nobels fredspris 1939? Ingen alls. Priset delades av lätt insedda skäl inte ut under krigsåren 1939-43. 1944 mottogs det av Internationella röda kors-kommittén.

Trafikpolis förhindrade blodbad i Garland, Texas: sköt ihjäl två IS-terrorister

 FBI undersöker platsen där de båda IS-terroristerna sköts till döds i Garland, Texas.

http://edition.cnn.com/2015/05/04/us/garland-mohammed-drawing-contest-shooting/

En trafikpolis i Garland, Texas i Dallas-området förhindrade den 3 maj av allt att döma ett blodband genom att skjuta ihjäl två terrorister som sympatiserade med den så kallade Islamiska staten (IS, även känt som ISIS, ISIL eller DAESH). En sammanfattning av händelseförloppet via länken till CNN ovan.

Dramat ägde rum utanför The Curtis Culwell Center, där ungefär 200 personer deltog i ett program anordnat i samband med karikatyrtävlingen ”Draw the Prophet”. Organisationen The American Freedom Defense Initiative, som leds av New York-bon och anti-islamiska aktivisten Pamela Geller, 56, hade utfäst en prissumma om 10 000 US dollar till bästa Muhammed-karikatyr.

Närvarande vid mötet förutom Geller var bland andra den internationellt kände nederländske högerpolitikern och islamkritikern Geert Wilders, 51, grundare av och ledare för Frihetspartiet. En annan profilerad mötesdeltagare var den amerikanske författaren tillika islamkritikern Robert Spencer, 53.

 Bosch Fawstins prisvinnande bidrag i karikatyrtävlingen i Garland.

Tävlingen vanns av illustratören Bosch Fawstin, enligt egen utsago en muslim ”som tillfrisknat”. Han är bland annat skapare av den tecknade antiislamiske seriehjälten ”Pigman”. Här en länk till Fawstins hemsida inklusive flera antiislamiska teckningar:

http://fawstin.blogspot.se/

Det antiislamiska programmet i Garland var på väg att ebba ut, när en svart bil av sedantyp körde upp framför Curtis Culwell Center. En av de båda männen i bilen öppnade eld med ett automatvapen och sårade en vakt lindrigt i ena vristen. En trafikpolis som befann sig på platsen sköt då välriktad verkanseld mot terroristerna och dödade båda. Dramat var över på 15 sekunder.

Enligt polistalesmannen Joe Harn från Garland Police Department räddade trafikpolisen troligen livet på många av besökarna vid evenemanget genom att oskadliggöra terroristerna, vilka enligt Harn ”var ute efter att skjuta folk”.

IS-anhängarna Elton Simpson och Nadir Soofi oskadliggjordes innan de hann massakrera deltagarna vid mötet i Garland.

De ihjälskjutna männen har identifierats som Elton Ibrahim Simpson, 30 och Nadir Soofi, 34 vilka delade lägenhet i Phoenix, Arizona. Simpson har funnits på FBIs radar sedan mitten på 2000-talet och är tidigare dömd för att ha ljugit för FBI-personal om en resa till Afrika. Soofi har spenderat en del av sin tid under senare år i den muslimska världen, exempelvis Pakistan, där han skall ha bevistat IS-utbildning.

Att Pamela Geller och The American Freedom Defense Initiative beslutade hålla sitt evenemang i just Garland, en stad med cirka 235 000 invånare nordost om den betydligt större Dallas, var ingen tillfällighet. Det var just här som en grupp USA-baserade islamister samlades omedelbart efter terrordådet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo för några månader sedan och krävde inskränkning av en rad fri- och rättigheter i syfte att förhindra kritik av islam.

Pamela Geller kommenterade efteråt händelsen på bland annat följande sätt: ”Civilized men can disagree. Savages will kill you when they disagree.”

 Bosch Fawstin tar emot den uppförstorade prischecken för sina insatser i karikatyrtävlingen av Geert Wilders och Pamela Geller.

Evenemangets huvudtalare Geert Wilders nämnde i sitt anförande skillnaden mellan de judeo-kristna respektive muslimska traditionerna avseende humor:

Our Judeo-Christian Culture is far superior to the Islamic one. I can give you a million reasons. But here is an important one: We have got humor and they don´t…Islam does not allow free speech because free speech show how evil and wrong Islam is.

I syfte att bevisa islams brist på humor citerade Wilders ayatollah Khomeini, den islamiska revolutionens förgrundsgestalt i Iran, vilken sagt att i islam finns det inget utrymme för skoj och skratt. Geert Wilders tal finns på video på Pamela Gellers hemsida här:

http://pamelageller.com/2015/05/geert-wilders-garland.html/

 Finn Nörgaard, marterad för frihetens sak i Köpenhamn.

Om inte den amerikanske trafikpolisen, som inte hade identifierats när detta skrivs, hade lyckats eliminera de båda massmördarna in spe hade kanske Wilders och många av de övriga mötesdeltagarna gått samma öde till mötes som de karikatyrtecknare och andra offer som mejades ner på Charlie Hebdos redaktion i Paris i januari. Eller som den danske filmaren Finn Nörgaard, som föll offer för en ensam islamistisk attentatsmans eldskur mot ett debattmöte med Lars Vilks som deltagare i Köpenhamn den 14 februari.