Posted tagged ‘Hylands hörna’

Senaste mätningarna: Huka er, gubbar och kärringar i S och M – nu kommer SD!

31 maj, 2015

830 Sentio maj 2015: SD 19,4 procent.

Tänkte det kunde vara dags att ha litet synpunkter på opinionsmätningarna igen. Särskilt som det börjar röra på sig på allvar för mitt eget parti Sverigedemokraterna (SD). Det som gör siffrorna extra intressanta just nu, mer än tre år före nästa ordinarie riksdagsval, är ju att det kan bli ett nyval betydligt tidigare än så.

Den 30 maj publicerade Östersunds-Posten det norska opinionsinstitutet Sentios majmätning. SD nådde här 19,4 procent, bästa resultatet någonsin hos Sentio och bara o,3 procentenheter från SDs all time high som inföll i Metros Yougov-mätning den 21 maj: http://www.op.se/opinion/ledare/sentio-maj-2015-det-varas-for-annie-loof

Sentio bjöd på flera skrällar förutom SD-succén: Socialdemokraterna halkar ner till ren Juholt-nivå med 24,3 procent, samma resultat som Moderaterna. Centerpartiet går fram till 8,5 procent och får partiledaren Annie Lööf att framtå som Sveriges politiska drottning. Inte för att konkurrensen är mördande – Kristdemokraterna under Ebba Busch Thors två månader gamla ”ledarskap” kraschar på 2,2 procent.

Tror inte jag var så helt fel ute när jag skrev följande om Busch Thor när hon tillträdde som KD-ledare: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/18/lycka-till-ebba-men-var-finns-hogervridningen-kd/

Alliansen är med viss marginal det största blocket hos Sentio och får 39,3 procent mot 36,3 för vänsterpartierna S, MP och V. Vilket innebär att allianspartierna är störst även med KD utanför riksdagen.

1%20Storlek_maj15Sju mätningar maj 2015: SD 16,7 procent.

I sammanvägningen avseende sju mätningar under maj månad noteras SD för 16,7 procent i en tabell som toppas av S med 26,3 procent följt av M på 24,6 procent. SDs position som landets tredje största parti är helt ohotad och har så varit en längre tid. Det skall noteras att Sentio varit bäst på att förutspå SDs valresultat såväl 2010 som 2014.

Östersunds-Posten noterar i en kommenterande text i anslutning till Sentio-mätningen:

Om Sverigedemokraternas aggressiva uppgång fortsätter är man snart jämnstor med Socialdemokraterna och Moderaterna…Deras väljarsundersökning är därför en allvarlig signal till det röda och blå blocket. Hittills har man inte lyckats bemöta Sverigedemokraternas tillväxt.

Nej, man har ju inte det. Det finns flera skäl till det. Det absolut mest grundläggande är att stadigt fler väljare ända sedan SDs grundande 1988 kommit att uppskatta partiets politik. Tendensen är att partiet fördubblat sina resultat för varje val till riksdagen. Detta har skett parallellt med att partiet förtalats, förföljts och bespottats i media och andra instanser fram till detta ögonblick. Samhällsutvecklingen har spelat Sverigedemokraterna i händerna.

Det senaste halvåret är det flera faktorer som gynnat SD. Den mest uppenbara är väl Decemberöverenskommelsen (DÖ), där allianspartierna av de rödgröna övertygades om att inte rösta på sina egna förslag för att den sköra regeringskoalitionen skulle kunna hålla samman och ett nyval undvikas. Allt gick egentligen ut på att hålla SD så långt borta från all makt som möjligt, och det har väljarna givetvis genomskådat.

finn-bengtsson-jpg Finn Bengtsson (M) mobbas för sitt DÖ-motstånd.

Sedan går det upp för allt fler att endast SDs politik har förutsättningar att lösa överhängande samhällsproblem som den orimligt överdimensionerade invandringen med åtföljande islamisering, det växande problemet med organiserat tiggeri och den alltmer uppenbara svenska oförmågan att militärt försvara det egna landet. Under det att SD talar helt öppet om dessa och andra problem som berör vanligt folk hukar alla övriga partier i bänkarna likt gudstjänstbesökarna i Tage Erlanders roliga historia i Hylands hörna.

Politikerna i de så kallade Sjuklöverpartierna är helt enkelt fega. För fega för att våga gå emot den förlamande PK-kulturen i de egna partierna och för fega för att våga riskera det egna levebrödet. Det duger inte att komma med halvmesyrer om språktester eller tiggarförbud som man kan vara rätt säker på tas tillbaka relativt snart. Bara en frifräsare av typ moderaten Finn Bengtsson från Linköping, som nu under sin tredje mandatperiod i riksdagen gått emot det egna partiets fasthållande vid DÖ, vågar.

Men så har han också sitt ”på det torra”, eftersom han är professor och överläkare och tvingats gå ner rejält i lön för att sitta i riksdagen. Han har råd att inte finnas på valbar plats inför nästa val. Som straff för sin inopportuna hållning uppger Bengtsson dock att han utsätts för mobbning av sitt parti.http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20863016.ab

En annan sak som kan ha spelat in när det gäller SD-framgångarna är att partiet alltmer framstår som ett ”normalt” parti, där uteslutningarna av ungdomsextremisterna Gustav Kasselstrand, William Hahne med flera visade att partiet är berett att ta i med hårdhandskarna gentemot toknationalistiska strömningar. Lägg därtill Jimmie Åkessons återkomst i aktiv politik och det faktum att Mattias Karlsson med den äran vikarierade som partiledare under Jimmies bortovaro.

Opinion_72Bilder som nog får sägas tala för sig själva. Foto: Photo2be

När Jimmie Åkesson gick med i SD vid 16 års ålder för 20 år sedan skulle det dröja ytterligare sex år innan partiet nådde över 1 (en) procent i ett riksdagsval. När denna bloggare gick med för sju år sedan hjulade vi av glädje när vi kom över 3 procent och därmed så smått närmade oss riksdagen.

Nu snackar vi, och det fullt realistiskt som det verkar, om att vi kan bli Sveriges största parti redan till nästa val – 2018 eller tidigare!

Svenska artister (IX): Lena Andersson

3 december, 2012

Lena_Andersson_1987Lena Andersson med Slims Bluesgäng på S/S Blidösund 1987.

En av våra klarast lysande sångarstjärnor under 1970-talet var Lena Andersson. Lena slog igenom med dunder och brak 1971 med sången ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?” med svensk text av Stikkan Andersson efter originalet ”I´m Gonna Be a Country Girl Again” av Buffy Sainte Marie.

Lyssna här:

Lena Andersson var bara 15 år vid sitt genombrott och kan närmast jämföras med Ted Gärdestad, som också var 15 år då han klämde i med ”Jag vill ha en egen måne” 1972. Lena och Ted uppträdde också tillsammans några gånger. Lena berättar själv om sin karriär på sin hemsida här:

http://hem.passagen.se/lenahub/sida1a.html

Lena Marianne Andersson föddes i Fritsla i Västergötland den 11 april 1955. Som sjuåring kom hon med sin familj till Halmstad. Som tolvåring fick hon en gitarr i födelsedagspresent och upptäckte att hon hade en röst som passade utmärkt till den sorts folksång som exekverades av exempelvis Joan Baez och Judy Collins.

imagesLPn Lena, 15 blev en braksuccé.

Lena började göra musik till en kompis texter och skickade i december 1970 in sju sånger till gitarr till ett radioprogram. Detta ledde till att den icke helt okände Stig ”Stikkan” Andersson (1931-97) hörde av sig. Andersson, mannen bakom ABBA och en legendar inom svensk populärmusik, var själv född i västgötska Hova. I början av 1971 spelades LPn Lena, 15 in med musiker som Janne Schaffer på gitarr och Jan Boqvist på piano.

Stor succé blev det när den nu 16-åriga Lena Andersson framträdde i TV-programmet ”Hylands hörna” – som i princip alla svenskar såg – i april 1971. Givetvis drog hon här sin hitlåt ”Är det konstigt…” vilken blev en formidabel så kallad landsplåga det året. Baksidan av singeln med denna låt upptogs av den finstämda ”Jag ville jag vore”.

”Är det konstigt…” gick direkt in som etta på Svensktoppen och otaliga svenskar tog denna skönsjungande tonårstös till sitt hjärta. Givetvis skulle Lena ut på folkparksturné sommaren 1971 vilket ledde till 79 spelningar.

lenablackandwhite3En mogen Lena i svart-vit version.

1972 deltog Lena Andersson i den svenska Melodifestivalen och kom på tredje plats med ”Säg det med en sång” med text av Stikkan Andersson och musik av Björn Ulvaeus och Benny Andersson:

http://www.youtube.com/watch?v=GQqzTPTKwBI

1972 lanserades också Lena Andersson i Japan och spelade in en LP här inkluderande två sånger på japanska. Samma år deltog hon, Stikkan Andersson, Björn Ulvaeus och Benny Andersson i Tokyo Music Festival, vilken Lena vann trots förkylning i kroppen. Vinnarlåten hette ”Better To Have Loved”, som den engelska versionen av ”Säg det med en sång” kallades.

Samarbetet med Stikkan samt teamet Björn och Benny – vilket inleddes innan ABBA hade bildats – ledde så småningom till att Lena agerade bakgrundssångerska till den berömda svenska gruppen, bland annat i filmen ABBA-The Movie 1977. Hon gjorde även egna inspelningar med ABBA-låtar.

Samma år var Lena åter med i Melodifestivalen men fick nu nöja sig med en åttondeplats med ”Det bästa som finns” av Ted och Kenneth Gärdestad:

En bland många vackra sånger Lena sjöng ungefär vid denna tid var vidare ”Om du nånsin kommer till Samarkand” från albumet Lena Andersson. 12 nya visor:

lena_andersson

Efter ett par popsinglar i början på 1980-talet ebbade Lenas karriär ut. 1985 blev hon frälst kristen på en strand på Mallorca. Härefter följde en del ströjobb. 1997 flyttade hon från Uppsala, där hon då var bosatt, till Småland och började jobba ihop med pianisten Magnus Eklöf. Hon hade fortsättningsvis en hel del engagemang tills hon den 26 maj 2001 gifte sig med den amerikanske pastorn Tobe Hubbard i Påskallaviks kyrka.

Lena Andersson Hubbard flyttade senare samma år med sin man till en plats några mil norr om San Diego, Kalifornien. 2007 flyttade paret till staden Turlock, där Lenas make fått en anställning som ungdomspastor.

Lena har aldrig slutat sjunga även om karriären ibland gått på sparlåga. Numera inriktar hon sitt sjungande på gospel, ballader och jazz med religiösa texter.

250px-Turlock_Main_StreetTurlock, Kalifornien: Main Street.

Svenska artister (III): Julia Caesar

20 juli, 2012

 Julia Caesar (1885-1971). En av våra mest älskade komedienner.

Jag fortsätter min något nostalgiska bloggserie om svenska artister med Julia Caesar. För oss som är lite äldre är hon ännu i friskt minne från sina TV- och radioframträdanden i bland annat ”Hylands hörna” med flera program. För mig är hon en självklar del i det svenska, lite lättsammare kulturarvet.

Julia Maria Vilhelmina Caesar (1885-1971) föddes den 28 januari 1885 på Östermalm i Stockholm. Det var innan denna stadsdel hade hunnit bli det högborgerliga fäste det är i dag. Caesar var dotter till ett militärt stambefäl anställd vid dåvarande Svea livgarde och växte upp under enkla förhållanden på Östermalms bakgårdar. Hon framträdde som statist vid den gamla Stockholms-teatern Folkan redan i tonåren.

Här följer en sammanfattning av Julia Caesars karriär inklusive några av hennes mest minnesvärda framträdanden:

http://www.youtube.com/watch?v=YryKReWpEwM

1905 spelade Caesar på Kristallsalongen i huvudstaden och hade en roll som en hundraårig, döv gumma. Därmed hade hon funnit sitt rollfack som sedan skulle följa henne genom alla år: den argisinta men ändå godhjärtade tanten. Hon spelade otaliga portvaktsfruar, svärmödrar, skräcktanter och hushållerskor genom åren både i film och på scen. Förutom i Stockholm – där hon 1939-52 var verksam vid Odeonteatern – arbetade hon vid Apolloteatern i Helsingfors 1913-19.

 Från vänster John Botvid, Julia Caesar och Lilli Zeidner i pilsnerklassikern ”Pensionat Paradiset” från 1937.

En väsentlig del i Julia Caesars konstnärsskap var att spela friluftsteater. Hennes framträdanden i Tantolunden på Södermalm i Stockholm renderade henne hedersepitetet ”Tantolundens drottning”. Skådespelarna tvingades ta särskild hänsyn till de tåg vilka med jämna mellanrum passerade förbi på den intilliggande järnvägen. En särskilt viktig replik måste uttalas när den kunde höras av publikum, det vill säga när tågen inte slamrade förbi!

Här hörs hon jämte Fridolf Rhudin och Thor Modéen i ljudsketchen ”På Telefonbyrån” från 1929:

http://www.youtube.com/watch?v=vMtseTJiA78

Caesar framträdde i ett stort antal filmer med början i stumfilmen ”Vem dömer” 1922. Den sista filmen hon gjorde var ”Freddy klarar biffen” 1969. Däremellan medverkade hon i klassiker såsom  ”Mälarpirater” (1923), ”Ebberöds bank” (1935), ”Munkbrogreven” (1935) samt ”Pensionat Paradiset” (1937). Den sistnämnda, i regi av Weyler Hildebrand, där Caesar spelade mot bland andra pilserfilmernas okrönte kung Thor Modéen, är en av svensk filmhistoriks mest utskällda alster.

Kulturknuttarna gick till massivt angrepp mot ”Pensionat Paradiset” och såg den som ett hot mot vår kultur. Det hölls till och med ett offentligt möte i Konserthuset i Stockholm där man krävde att filmen skulle förbjudas. Många år senare tog några förbudsivrare avstånd från sin tidigare åsikt och erkände att filmen inte alls var så dålig som sitt rykte. Julias Caesar spelade här en dam vid namn Elvira Pettersson.

Caesar medverkade i beredskapsfarsen ”Halta Lottas krog” med bland andra Åke Grönberg, Lasse Dalquist och Emmy Hagman.

Trots kritikerstormen blev ”Pensionat Paradiset” en formidabel publiksuccé.

Caesars karriär fortsatte oförtrutet. Med filmer såsom ”Vi hemslavinnor” (1942), ”Halta Lottas krog” (1942), ”Gröna hissen” (1944), ”Fram för lilla Märta” (1945) och ”Det regnar på vår kärlek” (1946)” cementerade hon sin ställning som en av våra mest älskade aktriser. På 1950- och 1960-talen medverkade hon i en rad filmer gjorda efter populära seriefigurer av typ Kronblom, 91:an Karlsson och Åsa-Nisse. 1956 hade hon en mindre roll i ”Flickan i frack” efter Hjalmar Bergmans kortroman med samma titel.

På nedanstående länk kan Caesar synas och höras tillsammans med John Elfström och Artur Rolén i en Åsa-Nisse-film:

http://www.youtube.com/watch?v=EujWes4fjiM

Något av en andra karriär fick Julia Caesar genom televisionens genombrott. Tack vare framträdanden i exempelvis ”Hylands hörna” i den enda TV-kanalen fick hon maximalt genomslag. Med sången ”Annie från Amörka” hamnade hon hastigt och lustigt på Svensktoppen vid 82 års ålder! Hon avled 86 år gammal i Stockholm den 18 juli 1971.