Därför blir världen farligare efter Iran-avtalet

 Förhandlingsgänget i Wien. Det är knappast förvånande att den storskrattande mannen näst längst till vänster är Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif.

Efter två års långdragna förhandlingar har ett avtal om Irans kärnteknologiska program ingåtts i Wien. Medan ledande världsaktörer såsom USA, EU, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Kina och Ryssland välkomnar uppgörelsen, talar Israels premiärminister Benjamin Netanyahu om ”ett historiskt misstag” och får medhåll av sitt lands opposition och merparten av media.

Föga oväntat gör även Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) liksom dennas företrädare Carl Bildt (M) tummen upp för det för några dagar sedan ingångna avtalet. Bildt gör närmast vågen på sin blogg Alla dessa dagar när han hyllar USA:s utrikesminister John Kerry som en Henry Kissingers jämlike och antyder, att här kan det vankas Nobels fredspris vad det lider. https://carlbildt.wordpress.com/

Bildt hudflängdes rätt ordentligt när han besökte Iran i början av 2014, det första svenska utrikesministerbesöket sedan Anna Lindh var där 2002. Kritikerna pekade på att Iran är en hård islamistisk diktatur, där de mänskliga rättigheterna i allmänhet och respekten för kvinnor i synnerhet inte står högt i kurs för att uttrycka sig försiktigt. På sin blogg presenterar Bildt med bland annat dessa ord en kort historik över västs kontakter med Iran sedan början av förra årtiondet: ”Tydliga trevare från iransk sida så tidigt som 2003 avvisades med vändande post. Misstron var monumental, och på sina håll var det säkert bekvämt att måla upp regimen i Iran som en ondskans representant.”

Som vi skall se nedan är denna bild på intet sätt ologisk, och det förefaller aningen märkligt att den rutinerade utrikespolitikern och -analytikern Bildt på sin blogg kan tala om president Rouhanis ”liberalare agenda” trots att landets shariadomstolar dömer fler människor än någonsin till döden och den omänskliga behandlingen av oliktänkande fortsätter med oförminskad styrka.

 Lars Lundberg visar i en alldeles för litet uppmärksammad bok hur Carl Bildt som studentpolitiker hade utpräglade Palestina-sympatier, Foto: Tommy Hansson

Att Israel-skeptikern Carl Bildt, vilken redan som ung studentpolitiker i skilda sammanhang uttryckte stor förståelse för palestinaarabernas situation (se Lars Lundberg: Bilder av Bildt, Legus 1994, sidan 73), skulle hysa någon större förståelse för Israels utsatta situation i sammanhanget var givetvis inte att vänta. Bildt borde ändå ha noterat de våldsamma utfallen mot såväl Israel som USA på den så kallade al-Qudsdagen den 10 juli.

Denna helgdag, som proklamerades av den iranska Khomeini-regimen och hålls varje år den sista fredagen i den heliga månaden ramadan, är ägnad att visa solidaritet med den palestinaarabiska saken och särskilt då anspråken på Jerusalem som palestinsk huvudstad (al-Quds är det arabiska namnet på Jerusalem).

Miljontals iranier gav sig denna dag ut på gatorna och vrålade slagord som ”Död åt Israel” och ”Död åt USA” samtidigt som israeliska och amerikanska flaggor brändes. Detta skedde alltså bara någon dag innan det omskrivna Iran-avtalet godkändes av alla inblandade parter.

Tidigare i veckan hade president Rouhani, som egentligen bara är en marionett åt det styrande väktarrådet och dess ledare Ali Khamenei (president 1981-89), uppmanat sina undersåtar att ”skrika ut sitt hat mot sionisterna”. Irans utrikesministerium försäkrade å sin sida att stödet för det palestinaarabiska våldet mot Israel kvarstår. http://freebeacon.com/national-security/iranians-burn-us-flag-chant-death-to-israel

   Iranier bränner en amerikansk flagga i Teheran.

Vad Carl Bildt och andra som hyser en oomkullrunkelig tro på internationell diplomati som alltings lösning – en inställning inte fungerade något vidare inför uppmarschen mot Andra världskriget – inte tycks inse, är att Iran lika litet som Nazityskland är något normalt land. Jihadexperten Ephraim Herrera, författare till boken Jihad – Fundamentals and Fundamentalism, pekar på teokratin Iran som ett land med en messiansk, apokalyptisk grundsyn vars mission det är att säkra världen för sin egen variant av shiamuslimsk fundamentalism och samtidigt utplåna Israel. Herrera menar att västvärlden bortser från detta och att Iran menar sig kunna utveckla kärnvapen trots det nu ingångna avtalet: http://unitedwithisrael.org/watch-irans-messianic-ideology-ignored/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Israelis+are+United+Against+Iran+Deal%3B+Join+Us+at+the+Stop+Iran+Rally%21&utm_campaign=20150715_m126590510_Israelis+are+United+Against+Iran+Deal%3B+Join+Us+at+the+Stop+Iran+Rally%21&utm_term=more_btn_dark_jpg’

Mitt syfte är här inte att göra en ingående analys av det 159-sidiga avtal som Carl Bildt och hans meningsfränder känner en sådan uppenbar entusiasm för, utan snarare att försöka erbjuda en sammanfattning av vad det kan komma att innebära för Mellanöstern i stort med särskild bäring på den judiska staten Israel, vilken de iranska ledarna rutinmässigt säger sig vilja utplåna.

Jag låter den ansedda israeliska tidningen Jerusalem Post sammanfatta avtalets huvuddrag med följande ord http://www.jpost.com/Middle-East/Iran-nuclear-deal-reached-408871:

/The deal/ allows Iran to retain much of its nuclear infrastructure, and grants it the right to enrich uranium on its own soil. But the deal also requires Iran to cap and partially roll back that infrastructure for ten to fifteen years, and grants the UN´s nuclear watchdog /IAEA/ managed access to monitor that program with intrusive inspections. In exchange, the governments of Britain, France, Russia, China, the US and Germany have agreed to lift all UN sanctions on the Islamic Republic – once Iran abides by a set of nuclear-related commitments.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu varnade redan i september 2013 för att ett internationellt avtal med Iran skulle kunna vara en fälla. Han jämförde med hur det var 2005, då världens pariamakt nummer ett, Nordkorea, skenbart gick med på att avbryta utvecklandet av ett eget kärnvapen – endast för att testa sitt första kärnvapen året därpå. Netanyahu citerades då i New York Times: ”Just like North Korea before it, Iran professes to seemingly peaceful intentions; it talks the talk of nonproliferation while seeking to ease sanctions and but more time for its nuclear program.” http://www.nytimes.com/2013/09/23/world/middleeast/netanyahu-is-said-to-view-iran-deal-as-a-possible-trap.html?_r=0

 Netanyahu har pekat på likheterna mellan Nordkorea och Iran.

Skillnaden mellan Nordkorea och Iran är att nordkoreanerna låg längre fram i sin kärnvapenutveckling än vad Iran enligt de flesta experter gör i dag. Ändå lär världssamfundet inte kunna bortse från den ganska skrämmande parallellen mellan Nordkorea och Iran – Nordkorea har exempelvis till Iran utan reaktion från USA:s sida levererat komponenter till missiler i uppenbar strid med FNs sanktioner, något jag tidigare skrivit om i Dispatch International: http://www.d-intl.com/2015/04/20/nordkorea-och-ryssland-levererar-robotar-till-iran-usa-morkar/ Även Ryssland har bedrivit sådan exportverksamhet till Iran.

Premiärminister Netanyahu har outtröttligen varnat USA och resten av världen för de potentiellt ödesdigra konsekvenserna av att låta Iran få möjligheter att utveckla kärnvapen. I ett uttalande utfärdat via det israeliska utrikesministeriet den 15 juli framhåller han bland annat följande:

The world is a much more dangerous place today than it was yesterday. The leading international powers have bet our collective future on a deal with the foremost sponsor of international terrorism /…/ The bottom line of this very bad deal is exactly what Iran´s President Rouhani said today: ‘The international community is removing the sanctions and Iran is keeping its nuclear program.” /…/ Israel is not bound by the deal with Iran because Iran continues to seek our destruction.” http://mfa.gov.il/MFA/PressRoom/2015/Pages/Statement-by-PM-Netanyahu-14-July-2015.aspx

Så är det naturligtvis. Trots att avtalet ger internationell insyn i det iranska atomenergiprogrammet, och trots att iranierna gått med på att FN-sanktionerna återupptas inom 65 dagar om avtalet bryts, torde Teheran inte ha mycket att oroa sig över. Som konstaterats ovan har Iran ganska ogenerat överträtt sanktionerna utan att vare sig FN eller USA reagerat. Den iranska prästregimen har under hela sin existens visat sig till fullo behärska internationellt falskspel på hög nivå och ser nu sannolikt fram emot sin största uppvisning någonsin i denna tvivelaktiga konst.

Skillnaden i inställning mellan USA och Iran enligt en karikatyrtecknares uppfattning.

I följande israeliska video visas på ett pedagogiskt sätt under rubriceringen ”How to con America” hur Iran gått i land med att utnyttja USA:s övertro på diplomati. Löften som tidigare levererats, exempelvis om att tillåta obegränsade inspektioner av landets atomenergianläggningar, har övergivits och USA har gått med på detta för att inte äventyra avtalet. Iran fortsätter också, precis som tidigare, att underblåsa oron i Mellanöstern i syfte att främja sin shiamuslimska agenda och har givetvis heller inte en tanke på att sluta misshandla och tortera den inhemska oppositionen, hänga homosexuella och döma kvinnor till stenande. http://unitedwithisrael.org/watch-how-to-establish-a-bad-nuclear-deal-with iran/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=%5BWATCH%5D+The+%27Historic+Mistake%27+that+Endangers+the+Future+of+Israel&utm_campaign=20150715_m126571864_%5BWATCH%5D+The+%27Historic+Mistake%27+that+Endangers+the+Future+of+Israel&utm_term=more_btn_light_png

I Mellanöstern har reaktionerna på Iran-avtalet varit blandade. Mest entusiastisk har Syriens diktator Bashar al-Assad, mannen som triggade igång den blodiga Syrien-konflikten med sin brutala behandling av landets opposition och beredde vägen för ISIS, varit. Däremot anser sig Irans främsta konkurrent som regional stormakt, det sunnitiska/salafitiska Saudiarabien, anledning att oroas desto mer. Enligt brittiska The Telegraph sätter nu den judiska staten och den sunnimuslimska arabvärlden upp en enad front mot det hotfulla Iran: ”Israel and the Sunni Arab world have set aside old grievances to stand together against the Wests´s engagement with Iran.”

 Dåvarande utrikesminister Bildt välkomnas i Teheran av Irans president Rouhani.

Carl Bildt tycks på sin blogg enligt ovan mena, att Irans rykte som ondskefull diktatur till stor del är påhittat av illvilliga fiender i västvärlden samt att president Rouhani är en ganska hygglig prick. Man undrar då hur Bildt förklarar det faktum, att Iran under ”liberalen” Rouhanis presidentskap avrättar fler människor än någonsin: Iran är det land som efter Kina avrättar flest människor i världen.

De flesta avrättade personerna, varav merparten tillhör förföljda minoriteter såsom kurder och balucher, har dömts för narkotikabrott. I en rapport från Amnesty International 2014/15 heter det: ”Det finns en rad andra brott som kan leda till dödsstraff i Iran, däribland sexuella lagbrott som samkönat sex, samt olika religiösa överträdelser.”  Enligt FN-rapportören Ahmed Shaheed hängdes minst 28 kvinnor offentligt under fjolåret. Shaheed anser att det kan ha skett över 600 avrättningar i Iran 2014, väsentligt fler än de 369 som regimen har bekräftat. http://shaheedoniran.org/english/dr-shaheeds-work/latest-reports/march-2014-report-of-the-special-rapporteur/

Ännu återstår för den amerikanska kongressen i Washington, D. C. att godkänna avtalet. När Vita huset väl skickat alla relevanta dokument till Capitol Hill har kongressens båda kamrar 60 dagar på sig att godkänna avtalet, göra ingenting eller rösta emot avtalet. President Barack Obama har lovat lägga in sitt veto mot alla försök att ogiltigförklara avtalet, och för att riva upp ett sådant veto krävs två tredjedels majoritet i kongressen. http://www.nytimes.com/2015/07/15/world/middleeast/congress-iran-nuclear-deal.html?_r=0

Det nya Iran-avtalet kan bli en ny München-överenskommelse

 

 På bilden syns från vänster representanter från följande länder/makter i Lausanne-mötet: Kina, Frankrike, Tyskland, EU, Iran, Ryssland, Storbritannien samt USA (John Kerry).

Den 2 april slöts i Lausanne i Schweiz ett ramavtal mellan Iran å ena sidan och USA, andra ledande västmakter samt Ryssland och Kina å den andra. Avtalet är tänkt att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen. Under det att USAs president Barack Obama menar att avtalet – något slutgiltigt avtal har ännu inte skrivits under – blockerar Irans möjligheter att utveckla kärnvapenkapacitet, hävdar Iran att landet endast kommer att använda kärnkraft för fredligt bruk.

Det rådde en uppsluppen stämning när ramavtalet i Lausanne ingåtts. Nästan litet som i samband med München-överenskommelsen den 29-30 september 1938, då ledarna för Storbritannien, Italien och Frankrike menade sig ha garanterat freden i Europa genom att ingå en överenskommelse med Tyskland som bland annat tillät tyskarna att lägga beslag på det tyskspråkiga Sudetlandet i Tjeckien. En glädjestrålande Neville Chamberlain, Storbritanniens premiärminister, viftade vid hemkomsten med ett papper som han menade tillförsäkrade Europa ”Peace in our time” (Fred i vår tid).   

Riktigt så blev det ju, som alla vet, inte. Bläcket på avtalsdokumentet hade knappt hunnit torka förrän Hitler, i strid med överenskommelsen, hade lagt beslag på hela Tjeckien samt förvandlat Slovakien till en lydig vasallstat. Storbritannien och Frankrike valde i det läget att lämna försvarsgarantier till Polen, och när detta land angreps av nazityska trupper den 1 september 1939 utbröt vad som skulle utveckla sig till Andra världskriget.

 Neville Chamberlain trodde att Hitlers underskrift bäddade för fred.

Signatärmakterna i Lausanne i början av april må ha strålat av glädje på de bilder som togs vid tillfället, men sedan dess har stark kritik mot ramavtalet riktats från flera håll.

I en tungt vägande debattartikel i The Wall Street Journal den 7 april http://www.wsj.com/articles/the-iran-deal-and-its-consequences-1428447582 menar de tidigare amerikanska utrikesministrarna Henry Kissinger och George P. Shultz att det ingångna avtalet inte hindrar Iran från att, på något längre sikt, utveckla kärnvapen:

 The threat of war now constrains the West more than Iran. While Iran treated the mere fact of its willingness to negotiate as a concession, the West has felt compelled to break every deadlock with a new proposal. In the process, the Iranian program has reached a point officially described as being within two or three months of building a nuclear weapon. Under the proposed agreement, for 10 years Iran will never be further than one year from a nuclear weapon and, after a decade, will be significantly closer.  

Kissinger och Shultz berömmer president Barack Obama och utrikesminister John Kerry för deras tålamod och uthållighet i Iran-förhandlingarna i syfte att minska kärnvapenhotet och menar att ramavtalet innebär vissa framsteg. Dessa är emellertid inte av bestående art: ”Progress has been made on shrinking the size of Iran´s enriched stockpile, confining the enrichment of uranium to one facility, and limiting aspects of the enrichment process. Still, the ultimate significance of the framework will depend of its verifiability and enforceability.”

Att förhandla fram det slutgiltiga avtalet med Iran, anser Kissinger och Shultz, kommer att bli ”extremt utmanande”, eftersom Iran inte ger upp något av sin utrustning, sina anläggningar eller nukleära produkter. Det som enligt föreliggande ramavtal kommer att ske är, att man placerar dem under tillfälliga restriktioner och förseglar de förvaringsanläggningar som är tänkta att bli föremål för det internationella atomenergiorganet IAEAs inspektioner. Däremot kommer det att bli otroligt svårt, kanske omöjligt, för IAEA att hålla koll på alla atomanläggningar som finns i landet.

 Henry Kissinger och George Shulz är kritiska till Iran-avtalet.

De forna amerikanska utrikesministrarna råder USA att utveckla en strategisk doktrin för Mellanöstern-regionen, som i sin helhet berörs av det nu aktuella och i ännu högre grad det slutgiltiga avtalet: ”If the world is to be spared even worse turmoil, the US must develop a strategic doctrine for the region. Stability requires an active American role. For Iran to be a valuable member of the international community, the prerequisite is that it accepts restraint on its ability to destabilize the Middle East and challenge the broader international order.”

Israel har hela tiden varnat västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet för att ingå ett otillräckligt nukleärt avtal med Iran, som man fruktar kommer att utsätta den judiska nationen för stora risker. Premiärminister Benjamin Netanyahu framförde för kort tid sedan detta budskap i den amerikanska kongressen, något som ledde till frostiga relationer mellan Netanyahu och president Obama.

Och när förhandlingarna fortsatte som vanligt trots att den iranske toppmilitären Mohammad Reza Naqdi, befälhavare för Basji-milisen ingående i det iranska Revolutionsgardet, förklarat att ”Erasing Israel off the map” http://unitedwithisrael.org/israel-furious-that-nuclear-talks-continue-after-iranian-commander-says-destroying-israel-is-non-negotiable/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Israel+Furious+as+Nuclear+Talks+Continue%3B+VP+Biden+Told+Jews+Not+to+Rely+on+America+for+Safety&utm_campaign=20150401_m125146696_Israel+Furious+as+Nuclear+Talks+Continue%3B+VP+Biden+Told+Jews+Not+to+Rely+on+America+for+Safety&utm_term=more_btn_light_png (Utplåna Israel från kartan), var ”non-negotiable” (icke förhandlingsbart) blev Netanyahu och hela den israeliska regeringen av lättförståeliga skäl rasande.

 Benjamin Netanyahu i den amerikanska kongressen.

Netanyahu gjorde den 12 april följande uttalande som lades ut på den israeliska ambassadens hemsida av Israels Stockholms-ambassadör Isaac Bachman:

So let me reiterate again the two main components of the alternative to this bad deal. First, instead of allowing Iran to preserve and develop its nuclear capabilities, a better deal would significally roll back these capabilities – for example, by shutting down the illicit underground facilities that Iran concealed for years from the international community. Second, instead of lifting the restrictions on Iran´s nuclear facilities and program at a fixed date, a better deal would link the lifting of these restrictions to an end of Iran´s aggression in the region, its worldwide terrorism and its threats to annihilate Israel.  

I följande videoklipp varnar Netanyahu för att det ramavtal som nu träffats riskerar att leda till en vapenkapplöpning i regionen och inte alls hindrar, utan snarare banar väg för, Irans förmåga att utveckla kärnvapen. Netanyahu menar också att Iran måste tvingas erkänna Israels rätt att existera som ett villkor för någon form av avtal https://www.youtube.com/watch?v=dSzVmejnt3A.

Ej endast Israel utan också betydande delar av arabvärlden är rädda för att avtalet skall göra det möjligt för Iran att konsolidera och utöka sin maktställning i Mellanöstern. I The Wall Street Journal den 4 mars http://www.wsj.com/articles/like-israel-u-s-arab-allies-fear-obamas-iran-nuclear-deal-1425504773 – alltså en knapp månad innan ramavtalet var klart – sammanfattas den arabiska oron på följande sätt: ”But America´s other key allies across the Middle East – such as Saudi Arabia, Egypt and the United Arab Emirates – are just as distraught, even if they lack the kind of lobbying platform that Benyamin Netanyahu was offered in Congress.”   

USAs arabiska allierade fruktar att USA skall överge dem och I stället bli vänligare inställt till den gemensamma fienden Iran – de känner sig helt enkelt lurade. I syfte att försöka stävja sådana känslor flög utrikesminister Kerry till Saudiarabien knappt en månad innan ramavtalet hade undertecknats och mötte den nye saudiske kungen Salman samt utrikeministrar från andra stater kring Persiska viken.

 En tecknare ser på Kerrys vilja att vara iranierna till lags.

Det är tveksamt om Kerrys brandkårsutryckning blev särskilt framgångsrik. Misstron tycks bestå. David Pollock från The Washington Institute gör den 9 april följande analys av den arabiska skepsisen beträffande USA:s förhandlingar med Iran: http://www.washingtoninstitute.org/policy-analysis/view/polarized-arab-reactions-to-the-iran-nuclear-framework

Således verkar det som om det nukleära avtalet mellan USA, västmakterna samt Ryssland och Kina riskerar att öka spänningarna i Mellanöstern i stället för att lindra dem. Irans president Rouhani känner sig styrkt av USAs långtgående vilja att göra iranierna till lags och förklarade nyligen, att ett villkor för att Teheran skall skriva under ett slutgiltigt avtal är att samtliga sanktioner riktade mot landet måste hävas i samma stund som avtalet skrivs på.   

Parallellt därmed ägnar sig iranska ledare åt att upprepa det slita mantrat om USA som sin största fiende och att man inte kommer att ändra sin inställning om att Israel skall utplånas. Något som inte förefaller bekymra Obama-administrationen.

Däremot har Kanada sedan flera år tillbaka en skeptisk inställning till kärnvapenavtal med Iran, ett land Ottawa inte litar på. Den kanadensiske utrikesministern Rob Nicholson förklarade den 3 april, dagen efter att ramavtalet slöts i Lausanne, att Kanada kommer att döma Iran ”efter dess handlingar, inte dess ord” http://www.ctvnews.ca/politics/canada-will-judge-iran-by-its-actions-not-its-words-1.2310828.

Med allt detta i minnet kommer åtminstone denna skribent inte ifrån den obehagliga känslan, att Iran-avtalet kan visa sig bli en ny München-överenskommelse som kan leda fram till en storkonflikt i regionen.