Posted tagged ‘Ian Wachtmeister’

Ny bok om den komplexe Carl Bildt: goda insatser varvade med bottennapp

3 februari, 2018

Carl Bildt tar som utrikesminister emot de svenska deltagarna i det anti-israeliska propagandajippot Ship to Gaza i Turkiet.

Vi som började aktivera oss politiskt kring 1970 kunde inte undgå att stöta på fenomenet Carl Bildt. Uppmärksammad studentpolitiker redan i mitten på 1960-talet blev han snart efter några år ett ungt stjärnskott inom den moderata partiapparaten och med tiden partiledaren Gösta Bohmans handsekreterare och även svärson. Den erfarne journalisten Björn Häger har skrivit vad som nog måste sägas vara det definitiva verket om Carl Bildt: Uppdrag Bildt. En svensk historia (Norstedts 2017, 645 sidor).

Carl Bildt har aldrig tillhört mina politiska favoriter, även om jag gärna erkänner att jag stundom uppskattat hans politiska fingerfärdighet, debattskicklighet och något torra humor. Bildt tillhörde vad jag och mina meningsfränder gärna refererade till som den ”ljusblå maffian” inom Moderata samlingspartiet och ungdomsförbundet, en inriktning som ogillade alltför uttalad konservatism och antikommunism.

Vid ett tillfälle debatterade jag mot Carl Bildt (eller Calle Bult som han ibland kallades i ungdomsåren). Det var vid Stockholms-moderaternas partistämma i Åsö gymnasium på Södermalm 1976. Jag hade väckt en motion med rubriceringen ”Sovjetunionens illegala underrättelseverksamhet i Sverige” och pläderade i denna för att moderaterna skulle verka för en mer ingående granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Carl Bildt hade fått uppdraget att lägga fram partiets syn på motionen. Kontentan var att någon ytterligare granskning av KGB inte behövdes eftersom M-partiet redan gjorde tillräckligt. Det är dock värt att notera att motionen inte avslogs utan ansågs besvarad.

Handlingarna – inklusive min motion om KGB – till moderatstämman i Stockholm 1976. Foto: Tommy Hansson

Elevrådsordförande och studentpolitiker. Björn Häger lutar sig tydligt mot Lars Lundbergs bok Bilder av Bildt (Legus 1994, 187 sidor) när det gäller att skildra Carl Bildts barn- och ungdomsår samt tiden som elevrådsordförande, studentpolitiker och åren som politiker fram till dess att han klev in i Rosenbad som statsminister 1991. https://www.bokborsen.se/view/Lundberg-Lars/Bilder-Av-Bildt-Om-Livet-F%C3%B6re-Rosenbad/7151013

Lundberg redogör även för Bildts släktbakgrund. Farfars farfar var generallöjtnant Gillis Bildt (1820-94), som var statsminister 1888-89 och under sin karriär även var riksmarskalk, landshövding på Gotland, diplomat och överståthållare i Stockholm. Gillis Bildt upphöjdes till friherre 1864. Söner till Gillis var Carl Bildt den äldre (1850-1931), vilken som diplomat bodde i Rom i närmare 30 år, samt Knut Bildt (1854-1927) som ändade sin karriär som generalmajor och chef för generalstaben.

Carl Bildts farfar hette Nils Bildt (1889-1969), överste vid försvarsstaben och far till Daniel Bildt (1920-2010) som blev officer vid Hallands regemente I 16, senare byrådirektör och far till Carl (född 1949) och Nils Bildt (född 1952). Nils blev med tiden civilekonom och egen företagare i databranschen. Carl Bildts mor hette Kerstin Andersson-Alwå (1922-2010).

Carl Bildt fick något av ett publikt genombrott under sin tid som ordförande vid elevrådet i Östra Real i Stockholm, då han organiserade elevernas självstudier under lärarstrejken 1966. Han intervjuades under lärarstrejken av den dåvarande enkanaliga och svart-vita televisionen.

Bilder av Bildt av Lars Lundberg skildrar Carl Bildts tid från barn- och ungdomstiden fram till posten som statsminister 1991. Foto: Tommy Hansson

Ljusblå – med anstrykning av rött. Carl Bildt gick ut gymnasieskolan med glänsande betyg 1968 och skrev samma år in sig vid Stockholms universitet. Planen var att inom tre år avlägga en pol. mag. – examen med 120 poäng i ämnena statskunskap, nationalekonomi, statistik, företagsekonomi och sociologi. Verkligheten kom att se något annorlunda ut: under fem års tid avlade Bildt ett (1) betyg i statskunskap samt motsvarande ett halvt betyg i nationalekonomi.

Att det sket sig med universitetsstudierna förklarar Lars Lundberg (sidorna 33-34) så här:

För det första var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i kårpolitiken för partiet Opposition -68. För det andra var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i Fria moderata studentförbundet. För det tredje var Bildt mycket politiskt intresserad och blev därför redaktör för, och flitig medarbetare i, tidskriften Svensk Linje. För det fjärde, ej minst viktigt, hyste Bildt ett brinnande politiskt intresse och ägnade därför tid och krafter åt att författa ett par skrifter om EU samt knyta kontakter med konservativa studenter ute i Europa.

I egenskap av ordförande i studentkårens internationella utskott drev Carl Bildt initialt tre internationella biståndsprojekt: den kommunistiska Frelimo-gerillan i Mocambique, ett program för familjeplanering i Costa Rica och hjälp till den grekiska exilorganisationen EEEE. Snart kom även den kommuniststyrda rebellrörelsen FNL (Viet Cong) i Sydvietnam med som biståndsprojekt.

Under Bildts och moderate studentpolitikerkollegan Carl Cederschiölds tid i Internationella utskottet månade sig detta även om goda förbindelser med Östeuropa, enkannerligen Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Bildt pläderade för ett svenskt erkännande av Östtyskland. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping 1971 kom Bildt, Cederschiöld med flera enligt Lars Lundbergs redovisning att uttrycka sympatier för ”palestinierna”.

Som utrikesminister i alliansregeringen långt senare förhöll sig Bildt skeptisk till den judiska staten Israel, som i sin tur aldrig hyst någon kärlek till Bildt. När det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza under Bildts tid som utrikesminister anlände till Turkiet fanns Bildt på plats och mötte deltagarna, bland dessa kommunisterna Mattias Gardell (mottagare av Leninpriset) och Henry Ascher.

Tre anti-israeliska svenska politiker: Carl Bildt (M), Margot Wallström (S) och Olof Palme (S).

Faktum är att Bildt var minst lika propalestinsk under sin tid som svensk utrikesminister som någonsin Margot Wallström, eller för den delen Olof Palme, kanske dock något mer balanserad än de båda senare. https://blogg.mittmedia.se/ledarbloggen/2016/01/14/minnet-ar-kort-bildt-var-minst-lika-hard-mot-israel/

Av ovanstående torde framgå varför den unge Carl Bildt av mer konservativa bedömare kom att betraktas som ”ljusblå”, kanske till och med med en anstrykning av rött på den politiska färgskalan.

Medlem i Ubåtsskyddskommissionen. På sin väg mot den politiska toppen utsågs Carl Bildt i början av 1970-talet till den moderate partiledaren Gösta Bohmans (1911-97) handsekreterare. Sedan Bildt 1984 ingått äktenskap med Bohmans dotter Mia blev han även dennes svärson. Bildt hade då ett kort äktenskap med Kerstin Zetterberg bakom sig. Även äktenskapet med Mia Bohman slutade i skilsmässa 1997. Året därpå gifte sig Carl Bildt och Anna Maria Corazza, i dag moderat EU-parlamentariker, med varandra (mer därom nedan).

1973 valdes Carl Bildt in i Stockholms läns landstingsfullmäktige och 1979 i Sveriges riksdag. Samtidigt hade han en mängd uppdrag av skiftande slag inom dåvarande Moderata samlingspartiet. Den framgick tidigt av Bildts insatser i riksdagen att han hyste ett brinnande intresse för utrikesfrågor, och 1981 blev han fullvärdig medlem i utrikesutskottet.

En fråga som i högsta grad kom att fånga den blivande stats- och utrikesministerns intresse var de ubåtar som hade konstaterats kränka svenska farvatten i början på 1980-talet. Bildt deltog i den svenska Ubåtsskyddskommissionens arbete, som utmynnade i en rapport där Sovjetunionen utpekades som skyldig till att ”sända in farkoster under ytan på det svenska territorialvattnet.” (Lundberg, sidan 155). http://www.regeringen.se/49bb4a/contentassets/8eb8b2c27c2e47c09c58dc496715be1d/del-2-t.o.m.-kap.-5

Carl Bildt på presskonferens med Ubåtsskyddskommissionen 1983.

Sedan Ubåtsskyddskommissionen framlagt sin rapport reste Carl Bildt till Washington, där han bereddes tillfälle att inför ledande amerikanska militärer presentera rapportens slutsatser. Detta fick statsminister Olof Palme (S) att gå i taket – Palme fick regeringen att samfällt fördöma Bildts resa. ”Men Bildts resa var inte straffbar”, konstaterar Lundberg (sidan 155), ”och samtida kommentarer går ofta ut på att Olof Palme irriterades över att bli utmanad på sitt eget område, utrikes- och säkerhetspolitiken.”

Statsminister med problem. Efter de fyra borgerliga partiernas seger i riksdagsvalet 1991 blev Carl Bildt i sin egenskap av ledare för det största borgerliga partiet svensk statsminister. Han hade bland annat att ta ställning till hur Ny demokrati, som efter bara ett halvårs existens kommit in i riksdagen, skulle behandlas. Bildts tidigare konkurrent om posten som moderat partiledare, Ingegerd Troedsson, blev i egenskap av ny talman i riksdagen den som formellt fick klubba in Bildt som regeringschef.

Det vore att fara med osanning att hävda att Carl Bildts tre år som statsminister – mandatperioderna var vid denna tid ett år kortare än de är nu – förlöpte smärtfritt. Den nu 42-årige Bildt ser dock till att han runt sig har ett gäng nära medarbetare vilka samtliga i Björn Hägers historieskrivning hyser en närmast gränslös beundran för den nye statsministern. I Bildts kansli huserade en samling ungefär med Bildt jämnåriga män vilka internt gick under beteckningen ”Hjärnkontoret”.

Detta bestod av pressekreteraren Lars Christiansson, planeringschefen Olof Ehrenkrona samt statssekretetaren Peter Egardt. Med på ett hörn fanns också en lovande 23-åring som hette Anders Borg, vilken 15 år senare skulle bli finansminister under Fredrik Reinfeldt. Ytterligare en för Bildt central person var vännen och allt-i-allon Jonas Hafström, som blev utrikespolitisk rådgivare. ”Bildt dominerar så starkt att omgivningen sällan vågar säga emot”, skriver Häger (sidan 195).

Två ädlingar i svensk politik: Carl Bildt och Ny demokratis partiledare, greve Ian Wachtmeister, i TV-studion.

Den borgerliga ministärens tre år vid makten präglades av en ekonomi i kris, ett arv från den tidigare S-styrda regeringen som medförde en snabbt stigande arbetslöshet, en allt sämre lönsamhet för de svenska industriföretagen och kris för bankerna. Problemen kräver ibland drastiska åtgärder i form av krispaket och annat som inte blir populära. Det kan nämnas att regeringen och Ny demokrati 1993 enas om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ny demokrati får igenom två av sina hjärtefrågor: sänkt turistmoms och visumtvång för flyktingar från kriget i Bosnien-Hercegovina. https://books.google.se/books?id=OaEzDwAAQBAJ&pg=PT249&lpg=PT249&dq=visumtv%C3%A5ng+f%C3%B6r+flyktingar+fr%C3%A5n+kriget+i+bosnien&source=bl&ots=cOIxDNQM3H&sig=ux04gphEuUGPwviYWk_nqMme72Q&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiyydHUy4XZAhXMjCwKHYPTClQQ6AEIOjAE#v=onepage&q=visumtv%C3%A5ng%20f%C3%B6r%20flyktingar%20fr%C3%A5n%20kriget%20i%20bosnien&f=false

Det hjälper inte att Moderaterna i riksdagsvalet 1994 får en halv procent fler röster än tre år tidigare. Socialdemokraterna kan bilda regering med Ingvar Carlsson som statsminister och Miljöpartiet återinträder i riksdagen. Ny demokrati kollapsar totalt och åker ur parlamentet. Det skulle dröja tolv år innan en ny borgerlig regering, nu kallad alliansen, såg dagens ljus. Med Carl Bildt som utrikesminister.

Bildt efterträdde britten David Owen som EUs medlare i det forna Jugoslavien.

”Jag har förhandlat med många skurkar”. När EUs medlare i Bosnien-konflikten, den före detta brittiske utrikesministern David Owen, avgår från sin post 1995 utses Carl Bildt till hans efterträdare med stöd från USA. För tidningen Expressen (Häger sidan 273) kommenterar Bildt så här varför han anser sig vara kvalificerad för uppdraget: ”Jag har förhandlat med många skurkar i mina dar. Min inrikespolitiska erfarenhet är stor.”

Och nog skulle Bildt tvingas förhandla med skurkar under sitt medlaruppdrag. alltid. De värsta av dessa var Serbiens och det så kallade rest-Jugoslaviens diktator Slobodan Milosevic (1941-2006), Bosnien-serbernas ledare Radovan Karadzic samt militärbefälhavaren Ratko Mladic. Milosevic avled under pågående rättegång vid krigsförbrytartribunalen i Haag under det att Karadzic 2017 dömdes till 40 års fängelse och Mladic till livstid, båda för folkmord i bland annat staden Srebrenica i Bosnien-Hercegovina.

Vad man än må säga om Carl Bildts insatser som medlare i Bosnien-konflikten så kan man näppeligen klaga på de arbetsvolymer han lade ned. Bildt verkar ha farit runt som ett skållat troll i regionen och träffat de aktuella aktörerna men tyvärr utan att få särskilt mycket av substans uträttat. Milosevic träffar han första gången strax före midsommar 1995, och det skulle bli många fler möten dessa båda män emellan. Den serbiske ledaren försäkrar Bildt att han har allt under kontroll, och den senare förefaller tro honom.

När det börjar bränna till i Srebrenica – den vidriga massakern ägde rum under tiden 11 juli till omkring 22 juli 1995 – var medlaren Carl Bildt på väg till Laholm i Sverige för att uppvakta sin far Daniel Bildt på dennes 75-årsdag den 9 juli. Den etniska rensningen i Srebrenica under Ratko Mladics ledning ledde till att 8373 muslimska bosniska pojkar och män i åldrarna 13-78 år mördades på bestialiskt sätt. Det konstaterades senare att Serbien under Milosevics ledning visserligen inte var direkt ansvarigt för massakern men heller inte gjort mycket för att förhindra den. https://sv.wikipedia.org/wiki/Srebrenicamassakern

Det är en vanlig uppfattning bland bosniaker (bosniska muslimer) att Carl Bildt var en av dem som genom sin passivitet och inkompetens gjorde de bosniska serbernas etniska rensning möjlig.

Förhållandevis blygsamma insatser. Den som endast tog del av svenska massmedier vid den här tiden kunde lätt ha fått intrycket, att det till stor del var den outtröttligt ambulerande fredsmäklaren Carl Bildts förtjänst att det till slut ingicks ett fredavtal i Bosnien-konflikten.

Carl Bildt utpekades som den store fredsmäklaren i svenska medier. Men i verkligheten var det amerikanen Richard Holbrooke som mest gjorde sig förtjänt av den titeln. Foto: Tommy Hansson

”I svenska medier är Carl Bildt den som fixar freden”, skriver Björn Häger (sidan 295). ”Men när fredsförhandlingarna tar fart efter Natos bombningar är det amerikanen Richard Holbrooke som tar initiativet och får uppmärksamhet i internationell press. Historieskrivningen blir att det är amerikanernas bombningar och tuffa diplomati som får parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Och att Holbrooke lyckades där Bildt misslyckades.”

Freden mellan de stridande parterna – Bosnien-Hercegovina, Serbien/rest-Jugoslavien och Kroatien – och deras högsta representanter förhandlades fram på en flygbas i Dayton i Ohio 1-21 november och ratificerades i Elyséepalatset i Paris den 14 december 1995. Och visst, Carl Bildt gjorde säkerligen så gott han kunde – hans insatser i sammanhanget måste ändå anses ha varit förhållandevis blygsamma, även om Bildt själv av naturliga skäl har en annan uppfattning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Daytonavtalet

Ett resultat av Carl Bildts ansträngningar blev boken Uppdrag fred, som kom ut på Norstedts förlag 1997. https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppdrag_fred
Det mest påtagliga resultatet av Bildts medlarinsatser får nog ändå sägas ha varit att det var i samband med dessa han träffade sin blivande italienska hustru Anna Maria Corazza Bildt, född i Rom 1963 och med ett förflutet som tennisspelare i elitklass. Hon hade under tiden 1992-98 en rad olika FN-uppdrag i det forna Jugoslavien.

Corazza Bildt sitter sedan 2003 med i styrelsen för Moderaterna i Stockholm och är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet för samma parti. Makarna Bildt har tillsammans sonen Nils Bildt, född 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Maria_Corazza_Bildt

Plattar till journalister. Något som tydligt framkommer i Björn Hägers tegelstenstjocka Uppdrag Bildt är Carl Bildts om man så vill mästerliga sätt att hantera representanter för media. Såvitt jag vet är det få om ens några reportrar som hittills lyckats ”sätta dit” Carl Bildt. Hägers bok innehåller gott om exempel på hur Bildt plattar till journalister och reportrar, bland annat genom att gå in på deras personliga förhållanden i syfte att vända bort oönskad uppmärksamhet mot sig själv.

Mitt favoritexempel från Uppdrag Bildt rör Bildts påstådda läckor från hemliga regeringsöverläggningar efter det borgerliga segervalet 1976 till den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Enligt Häger hade Bildt i förtid avslutat sin militärtjänst i syfte att medverka i ett amerikanskt underrättelseprojekt syftande till att, med Hägers ord, ”bekämpa kommunismen”. Som deltagare i projektet skall Bildt ha fått en summa pengar motsvarande 100 000 kronor samt en exklusiv USA-resa. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5475198

Bildts kontakter med amerikanerna 1976 vinner bredare burskap först med telegram som offentliggörs av Wikileaks 2013. Aftonbladets reporter Josefin Sköld försöker i mars 2013, i samband med Moderaternas så kallade Sverigekonferens, ställa Bildt mot väggen i anledning av Wikileaks avslöjanden. Följande samtal utspann sig då (Häger sidan 81):

Är det lämpligt för en politisk sekreterare att föra sådana samtal med en främmande makt? –Ja, absolut. Om inte ens svenska folket får veta det? – Det här var ju sånt som stod i tidningarna då. Det stod ju inte alls om det i tidningarna. – Jaha. Vad hade du då för mandat att prata med dem? – Inget mandat alls, det här var fullständigt oskyldigt, det stod i varje tidning. Det var ju slutna förhandlingar. – Det var inte alls slutna förhandlingar. Det står ju här att det var slutna förhandlingar. – Ja, det är möjligt att det står så. Kommer du ihåg första gången du träffade företrädare för CIA? – Ingen aning. Men så kan du väl inte säga? – Jag kan säga vad jag vill. Finns det mer? – Ingen aning. Det här är ju ingenting.

Med någon förenkling kan man säga att så här har Carl Bildt vid kontakter med media hanterat större och mindre skandaler genom åren, från egna lägenhetsaffärer till styrelseuppdrag i Lundin Petroleum och intressen i rysk energiproduktion. Varje gång har skandalen eller vad media framställt som skandal förbleknat.

Carl Bildt är hejaklacksledare för Turkiet i Sverige. På bilden tillsammans med Turkiets islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan.

 Den komplexe Bildt. Carl Bildt har hunnit fylla 68 år men är fortfarande synnerligen aktiv med sitt famösa twittrande och som konsult och styrelseledamot i olika sammanhang. Min uppfattning är dock att han tappat en del av sin forna slagfärdighet och torrt studentikosa humor, vilket dock kanske i alla fall delvis beror på att han numera inte befinner sig i det absoluta rampljuset.

I de yttersta av dessa dagar har Bildt dessutom tillsammans med företrädare för den rödgröna regeringen deltagit på ett hörn i den till slut framgångsrika kampanjen för att få Sverige invalt på två år i FNs säkerhetsråd. Han har dessutom riktat hafsig och dåligt underbyggd kritik mot sådana – såsom den oppositionella författarinnan Katerina Janouch och USAs president Donald Trump – som hävdat att tillståndet i Sverige är långt ifrån idealiskt.   https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Avslutningsvis kan det med fog hävdas att Carl Bildts verksamhet genom åren varit komplex. Goda, ibland utomordentliga, insatser har blandats med tvivelaktigheter och rena bottennapp. Till de senare kategorierna får man räkna Bildts självpåtagna roll att bereda väg för Turkiet med dess islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan i Europeiska unionen (EU). https://www.bakom-kulisserna.biz/news/christian-dahlgren-tyranniets-medlopare-carl-bildt/

 

Trumps triumftåg fortsätter trots rännstensvänsterns mobilisering

16 mars, 2016

met_06TrumpInJackson_s3 Entusiastiska Trump-anhängare på välbesökt möte i Jacksonville Landing, Florida.

Nej, inte ens våldsamma mötesstörningar, där anhängare till extremvänsterkandidaten Bernie Sanders spelade en ledande roll, av ett planerat offentligt möte vid ett universitet i Chicago i delstaten Illinois kan hejda Donald Trumps framfart i de republikanska primärvalen i USA. http://www.latimes.com/politics/la-na-trump-protesters-20160312-story.html

Den så kallade lilla supertisdagen den 15 mars blev således en ny etapp i det ingalunda trumpna Trumpska triumftåget på vägen mot det hägrande presidentämbetet. ”The Donald” framstår nu för sina anhängare mer och mer som den amerikanska hjälten: https://www.youtube.com/watch?v=1IyYwG42Wo0&feature=youtu.be

Trumps mest betydelsefulla seger inträffade i Florida, där han tryckte ner hemmasonen Marco Rubio rejält i skoskaften. Något som föranledde den senare att kasta in handduken i kampen om den republikanska nomineringen. Det blev fyra segrar av fem möjliga för Trump, som vann i Flordida, Illinois, North Carolina och Missouri, medan Ohio-guvernören John Kasich enligt tipsen tog hem sin egen delstat.

GettyImages-515331004 Vänsteranhängare störde ut Trumps möte i Chicago.

Hillary Clinton, som är föremål för en FBI-undersökning på grund av sin tveksamma hantering av sitt privata mejlkonto och i värsta fall riskerar ett fängelsestraff, slog Bernie Sanders i demokraternas primärval i samtliga fem delstater som stod på spel. Clinton sade i ett uttalande efter sin seger, med en passning till Trump, att det är bättre att bygga broar än barriärer.http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article3967425.ece

Till skillnad från Trump har Clinton även uttalat att muslimer är ”toleranta och fredliga och inte har något med terrorism att göra”. http://www.teaparty.org/hillary-clinton-muslims-peaceful-tolerant-nothing-whatsoever-terrorism-130494/

Trumps rivaler Ted Cruz och Marco Rubio tvekade inte att ta till det fula, men lätt genomskådade, knepet att skylla oroligheterna i Chicago på Trump själv. Det fick dem för många att framstå som svekfulla och trixande yrkespolitiker som kontrast mot Donald Trump, som aldrig sysslat med partipolitik tidigare. Fredrik Reinfeldt använde samma metod inför valet 2010: att sverigedemokrater misshandlas är förståeligt med tanke på partiets politik.

En fråga som alltmer hamnar i blickfånget är vem Trump skall utse som sin kandidat till posten som vicepresident ( så kallad running mate). Det visaste för den miljardstinne magnaten vore sannolikt att välja någon som har den politiska erfarenhet han själv saknar, exempelvis New Jersey-guvernören Chris Christie som var den första riktiga tungviktaren (i dubbel bemärkelse) som (efter sitt eget kampanjslut) ställde sig bakom Trumps kandidatur.

Andra tänkbara namn är förra Alaska-guvernören och vicepresident-kandidaten Sarah Palin, en favorit hos den högerkristet konservativa Tea Party-rörelsen, eller förre republikanske kandidaten, den pensionerade neurokirurgen Ben Carson, vilken dock i likhet med Trump saknar politisk erfarenhet.

repubdebate09162015-197-tmagArticle Ben Carson och Donald Trump tackar varandra för god match efter en republikansk valdebatt.

Föga oväntat är Hillary Clinton storfavorit hos svenska bedömare. Hon stöds av exempelvis moderata partiledaren Anna Kinberg Batra, förra sosseledaren Mona Sahlin och förra statsrådet Birgitta Ohlsson (L). I en undersökning i syfte att kartlägga svenska parlamentarikers sympatier i USA-valet, som gjorts av Dagens Nyheter, är Clinton den stora idolen, märkligt nog även hos tre sverigedemokrater (endast 100 av de 349 ledamöterna svarade på enkäten). http://www.dn.se/nyheter/usa-valet/trump-chanslos-om-svenska-politiker-far-bestamma/

Kanske dags för SDs inte helt okända medlemsutskott att agera…

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har dock uttalat förståelse för Trumps kandidatur, icke minst då USA-kandidatens användande av Sverige som avskräckande exempel då det gäller en överdimensionerad invandring. Jag hade inte heller väntat mig mindre av min partiledare:http://www.expressen.se/nyheter/akesson-ser-inget-positivt-med-eu/

Det finns även dem som ser likheter mellan Trumps folkliga framtoning och Åkesson och hävdar, att den europeiska så kallade högerpopulismen nu nått USA. Aftonbladets Wolfgang Hansson drar även med uttrycket ”drag under galoscherna” – som han hävdar att Trump har – indirekt en parallell mellan Trump och Ny demokratis kortvarige partiledare Ian Wachtmeister: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/wolfganghansson/article21923311.ab

Som nämndes inledningsvis tycks nu vänsterextremisterna i USA ha tagit efter extremvänstern här hemma i att störa ut manifestationer man ogillar med delvis våldsamma metoder. Vänsteranhängare och så kallade antirasister hos oss låter sig i sin tur inspireras av sina odemokratiska meningsfränder i USA och uppmanar nu kollegerna inom vänsterpatrasket att försöka hindra den så kallade Folkets demonstration att hålla en i laga ordning tillståndsgiven demonstration i Stockholm nu på lördag den 19 mars.

Den ärrade mötesstöraren Dror Feiler, före detta riksdagskandidat för V, skriver så följande på sin Facebook-sida: ”Vi bör göra detsamma i Stockholm den 19/3.Vi bör stoppa rasisterna att ta över våra gator och torg.” http://nyheteridag.se/gatuvanstern-mobiliserar-infor-folkets-demonstration-mathias-wag-folk-siktar-pa-en-stor-motdemonstration/

folketsdemo1 Vanliga människor som kräver demokrati och S-MP-regeringens avgång är ”rasister” enligt rännstensvänstern.

När gatorna och torgen i Svea rike blev den oregerliga gatuvänsterns egendom är oklart för mig. Dock konstaterar jag att vänstern här hemma är lika klent begåvad å huvudets vägnar som sina kolleger i USA, då man tror att våldsamma mötesstörningar gynnar den egna saken. Trumps framgångar i gårdagens primärval talar sitt tydliga språk att det är precis tvärtom.

Efter New Hampshire: är Trump ödets man?

10 februari, 2016

la-la-na-trump-texas-borderaf-wre0030101097-20150721 Donald Trump – ödets man?

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/storslam-f%c3%b6r-b%c3%a5de-trump-och-sanders/ar-BBpkcBr?li=AAb2bl2&ocid=1PRCDEFE

Jag måste bekänna, att jag hitintills ägnat den amerikanska presidentvalsprocessen ett ganska förstrött intresse. Dels är det cirka nio månader kvar till valet, dels har jag inte haft någon dedicerad favorit.

I går bestämde jag mig i alla fall för att titta på TV4s valvaka under ledning av det kompetenta ”ankaret”Anna Lindmarker. Jag önskar man kunde ge alla som medverkade i programmet detta omdöme, men det är tyvärr inte möjligt när det gäller TV4s USA-korrespondent, den nu 69-årige Rolf Porseryd. Han drog en hel harang i direktsändning om hur vinklade amerikanska TV-kanaler var och tillade, att ”sådant har vi inte hos oss”.

Visst inte, eller hur? Här är min analys av den svenska propagandatelevisionen:

https://tommyhansson.wordpress.com/2016/01/02/svt-och-sr-har-blivit-propagandaredskap-for-ras-och-mangfaldsvanstern/

Dessbättre fanns den politiske experten Marcus Oscarsson, som sägs undervisa i politik vid University of Denver i Colorado, med i TV-studion och såg till att valvakan höll sig på en (bortsett från Porseryd) hyfsat saklig nivå. Fast han måste lära sig skillnaden mellan procent och procentenheter för att få högsta betyg. Oscarsson fick i fjol Publiks Begriplighetspris, vilket inte förvånar.

Helhetsintrycket blev ändå att TV4, i likhet med nästan alla svenska medier, favoriserar Demokraterna som känns mer ”svenska” än de för svenska journalister svårbegripliga och högerinriktade Republikanerna.

marcus_vanster Marcus Oscarsson – begriplig.

Som väl alla vet vid det här laget blev primärpremiären stora triumfer för gammelsocialisten Bernie Sanders hos Demokratiska partiet och kapitalistrabulisten Donald Trump hos Grand Old Party (GOP), Republikanerna. Senator Sanders från vänsterstaten Vermont, som väl närmast kan beskrivas som en socialdemokrat av Palme-typ, krossade etablissemangets favorit Hillary Clinton med 6o procent mot 39.

Den sistnämnda brottas med betydande problem och riskerar i värsta fall fängelsestraff för härvan med privata e-mejl och försöken att dölja Vita husets uraktlåtenhet att förhindra lynchningen av USAs ambassadör i Libyen vid en islamistattack i Benghazi den 11 september 2012. USAs ambassadör J. Christopher Stevens och utrikestjänstemannen Sean Smith mördades då av en lynchmobb. Det kan mycket väl bli detta och inte så mycket Bernie Sanders som slutligen fäller henne:

https://en.wikipedia.org/wiki/2012_Benghazi_attack

Trump blev alltså kung hos GOP med 35 procent, mer än dubbelt upp jämfört med tvåan John Kasich som är guvernör i Ohio. Därefter kommer Marco Rubio och Jeb Bush med 11 samt Ted Cruz med 10 procent. Tidigare förhoppningsfulla kandidater som Chris Christie, Carly Fiorina och Ben Carson väntas kasta in handduken inom kort. Överst på denna sida en länk som bland annat innehåller Trumps segertal.

Om den kampanj som förts av startfältets enda kvinna, affärskvinnan Carly Fiorina, se här:

http://spectator.org/blog/65445/carly-fiorina-greatest-mystery-2016-gop-race

Jag rekommenderar att ni tar del av Marcus Oscarssons sammanfattning av läget efter primärvalet i New Hampshire här:

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/marcus-oscarsson-det-h%C3%A4r-betyder-nattens-valresultat-3288838

Democratic presidential candidate, Sen. Bernie Sanders, I-Vt., speaks during a news conference on Capitol Hill in Washington, Wednesday, June 3, 2015, to oppose fast-tracking the Trans-Pacific Partnership. (AP Photo/Susan Walsh)

Bernie Sanders – socialist av Palme-typ.

New Hampshire är bara första porten som måste passeras på ett framgångsrikt sätt i den slalombacke av primärval som väntar innan de båda partiernas officiella kandidater vaskats fram för att godkännas vid sommaren partikonvent. Republikanerna håller sitt konvent i Cleveland, Ohio 18-21 juli, medan Demokraterna möts i Philadelphia, Pennsylvania 25-28 juli. Sedan är det knappt fyra månader kvar till presidentvalet och valen till kongressen den 8 november.

Åter till Trump. Med segern i New Hampshire lade han en solid grund för sin fortsatta kampanj. Ingenting är dock avgjort ännu. Härnäst drar premiärvalscirkusen söderut med primärval i Nevada respektive South Carolina, där det bor betydligt fler etniska minoriteter än i det övervägande vita New Hampshire. Detta anses på den republikanska sidan gynna latino-ättade Marco Rubio och Ted Cruz och Hillary Clinton bland demokraterna.

Hillary Rodham Clinton answers questions at a news conference at the United Nations, Tuesday, March 10, 2015. Clinton conceded that she should have used a government email to conduct business as secretary of state, saying her decision was simply a matter of "convenience." (AP Photo/Richard Drew)

Hillary har problem.

Donald Trump lät dock minst sagt segerviss efter den stora segern i New Hampshire. Bland annat lovade han se till att den illegala immigrationen från Mexiko stoppas; besegra Kina, Japan och Mexiko i ”handelskriget”; avskaffa och ersätta sjukvårdssystemet ”Obamacare”; ta itu med narkotikaproblemet; eliminera ISIS som hot i Mellanöstern; stoppa alla försök att begränsa amerikanernas rätt att bära vapen.

”Frankrike har världens hårdaste vapenlagar”, hävdade Trump, ”men om fransmännen hade haft rätt att bära vapen hade Paris-borna skjutit tillbaka mot terroristerna som dödade över 130 människor och svårt skadade många fler i Paris.”

Fastighetsmogulen Donald Trump pratar gärna om sin egen förträfflighet och lovade att bli den ”störste president Gud har givit det här landet” (han åsyftade då i första hand sin påstådda förmåga att skapa nya jobb). Om han bara lyckas få igenom hälften av det han lovat – inklusive att bygga en mur mot Mexiko, ”det är inte ens svårt”, och att stänga dörren för muslimska invandrare – får man nog säga att det är över förväntan. Trump må skrattas åt och föraktas för sin vulgära stil och litet fåniga frisyr, men jag undrar om han ändå inte är ödets man för USA.

john-kasich Kan moderate republikanen John Kasich, tvåa i New Hampshire, skaka Donald Trump?

Efter åtta års svagt och samtidigt självsvåldigt (brist på) ledarskap under Barack Obama längtar många amerikaner efter något väsentligt nytt. Och vad kunde vara nyare i politiken än en icke-politiker som Donald Trump, som visserligen inte kan så mycket om det politiska hantverket men vet hur ekonomin fungerar och äger en ärlighet och rättframhet som uppfattas kontrastera på ett välgörande sätt gentemot yrkespolitikernas schackrande och undanglidande? Litet som Ian Wachtmeister på sin tid men utan dennes adelsmaner.

Det finns de observatörer av USA-politiken som känner sig säkra på att ”vilden” Trump inte har en chans att vinna GOPs nominering på partikonventet i slutet av juli. Jag skulle vilja säga att det beror helt på. Risken är säkert stor att han hakas av vid en jämn kamp, även om han skulle ha lyckats uppbåda flest delegater. Men fortsätter han att gå fram som en veritabel stenkross finns det nog inte mycket att göra – då står den slutliga striden i höst mellan Donald Trump å ena sidan och Hillary Clinton eller Bernie Sanders å den andra.

En sak måste slutligen tas i beaktande. Det är huvudkandidaternas osedvanligt höga ålder. Sanders fyller 75 år i september och hans medtävlerska Hillary Clinton blir 69 i oktober. Donald Trump passerar 70-strecket i juni. Såväl Sanders som Trump skulle bli äldsta presidenten någonsin, medan Hillary skulle tangera Ronald Reagans hittillsvarande åldersrekord. Det kan inte uteslutas att åldersfaktorn kommer att inverka menligt på deras förmåga att ge allt i en hektisk valkampanj som knappt ens börjat. Om Sanders väljs blir han för övrigt den förste judiske USA-presidenten någonsin.

bslbmlfms-102855756630_xlarge En tecknares syn på waterboarding. Agerande är president Barack Obama och förre vicepresidenten Dick Cheney.

Jag lutar som sagt åt att Donald Trump verkligen är ödets eller försynens man. Inte minst gillar jag hans föresats att återinföra den innovativa förhörsmetoden waterboarding (skendränkning) i särskilda fall. Trump framhöll till och med att han nog kunde tänka sig sådant som var värre än så. http://edition.cnn.com/2016/02/09/politics/donald-trump-john-mccain-waterboarding/index.html

Så här skrev jag i ämnet redan 2009:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/05/darfor-behovs-waterboarding/

 

Ett nyval är dyrt, jobbigt och onödigt

22 november, 2014

untitled Tage Erlander (i mitten) i partiledardebaten inför nyvalet 1958.

Nej, jag tycker inte SD skall fälla regeringen i riksdagen den 3 december och kratta manegen för ny- eller ”extra val”, som det heter i regeringsformen. Jag har uttryckt detta på såväl Facebook som Twitter och skall förklara även här hur jag kommit fram till detta.

Spontant inser även jag att det kan ligga nära till hands att visa sig som ett handlingskraftigt oppositionsparti – i realiteten är Sverigedemokraterna det enda av detta slag i riksdagen – och fälla regeringen. Ett sådant steg förespråkas av exempelvis gamle Ny demokrati-ledaren Ian Wachtmeister, född 1932, i ett debattinlägg i Dagens Industri dagens datum:

http://www.di.se/artiklar/2014/11/22/debatt-sd-borde-falla-regeringen/

untitled Mehmet Kaplan delar podium med terroranhängaren och antisemiten Yvonne Ridley, som syns till vänster på bilden.

Sanningen är ju bevars den, att den sittande så kallade regeringen måste vara den mest bisarra vårt land någonsin plågats av. Erkännandet av ”Palestina”, ett land som aldrig funnits och som styrs av en koalition bestående av två svårt terroranfrätta rörelser (Hamas och Fatah) vilka egentligen bara har en programpunkt – Israels utplånande – är varken mer eller mindre än en svår skamfläck för vårt arma land.

Vi har en regering som till exempel innehåller en bostadsminister, miljöpartisten Mehmet Kaplan,  som är islamist och Hamas-anhängare. Det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att det är Kaplan som dikterar Löfven-ministärens Mellanöstern-politik:

http://www.d-intl.com/2014/11/16/kronika-en-islamist-dikterar-var-utrikespolitik/

Vidare har vårt land och vårt folk begåvats med en miljöminister och vice statsminister, Åsa Romson (MP), som ertappats med svåra miljöbrott; en utbildningsminister, Gustav Fridolin (MP), som gripits och skickats hem av israelisk polis för brott mot antiterroristlagarna; en kulturminister, Alice Bah Kuhnke (MP), som tidigare klämt på tuttarna i pinsamma utvik, läst sagor för pressen och visat sig allmänt inkompetent.

untitled Ministern innan hon blev minister…

Sedan har vi en så kallad framtidsminister, Kristina Persson (S), som menar sig ha blivit ihjälslagen på 1300-talet i ett tidigare liv. Så där håller det på. Ja, och så har vi förstås en statsminister som kallat terrorbesudlade Fatah i ”Palestina” ”vårt kära systerparti” och som inte kan hålla reda på namnen på sina nordiska statsministerkolleger.

Så vad skulle det vara för fel med att fälla en sådan regering?

Ett tungt vägande skäl att inte göra det är, att det bara gått obetydligt mer än två månader sedan det ordinarie val som den 14 september förde minoritetsregeringen S+MP till regeringsmakten med V som stödparti. Ett nyval – som i och för sig inte är givet även om regeringen fälls – skulle med all sannolikhet uppfattas som jobbigt av många väljare, något som kan leda till lågt valdeltagande. Därtill skulle det bli väldigt dyrt, något som icke obefogat kan ses som slöseri med skattebetalarnas pengar.

Bland SD-anhängare på nätet talas det mycket om att ett extra val skulle gynna Sverigedemokraterna; en del som yttrat sig menar att SD skulle kunna få typ 20 procent i ett sådant val. Genomgående för stämningsläget hos sådana kommentatorer är, att ”nu djävlar skall vi fälla regeringen och visa, att vi inte tolererar att bli förtalade och orättvist behandlade av sjuklöverpartierna”.

Jag förstår den typen av reaktioner, men däremot tycker jag inte de skall tillåtas diktera SDs slutliga ställningstagande i frågan om att eventuellt fälla regeringen med nyval/extra val ”i korten”. Vad som behövs är i stället en iskall analys av vad som i längden är det bästa för partiet och, vilket givetvis är betydligt viktigare, för landet.

 

untitled Ett nytt riksdagsval skulle bli dyrt och jobbigt och uppfattas som onödigt av många väljare.

Här menar jag att det bästa är att ha is i magen och avvakta. SD skall givetvis på intet sätt förhålla sig passivt utan på ett kraftfullt sätt ta debatten med regeringen och den borgerliga oppositionen i riksdagen och i medierna med alla till buds stående, demokratiska medel.

Nyval är det emellertid ingen brådska med, som jag ser det. Under den tid som återstår till nästa val hinner S+MP-juntan göra bort sig många fler gånger – låt oss därför ge den det rep som gör det möjligt för klantskallarna i Rosenbad att hänga sig på eftertryckligast möjliga sätt (ursäkta den makabra liknesen, men ni förstår vad jag menar)!

Ytterligare en aspekt som enligt min ringa mening talar emot ett nyval är, att det finns en möjlighet att den sittande regeringen faktiskt kommer att stärka sina aktier i fall av sådant. Den hittills ganska – och fullt rättvisa – omilda behandlingen i media och kritiken från SDs sida kan göra att S+MP kan dra nytta av ”SD-syndromet”: att väljarna faktiskt tycker synd om partier som drabbas av vad som kan uppfattas som orättvis behandling.

Så ser alltså denna bloggare på frågan om att fälla regeringen Löfven med nyval som möjligt resultat. Jag vill understryka att jag endast framför min egen åsikt på min privata blogg – jag talar inte för någon annan eller några andra. Jag är också medveten om att en ”svekdebatt” mycket troligt kommer att bli följden, om SD skulle hålla inne med kavalleriet den här gången. Kanske kommer också opinionssiffrorna att sjunka något temporärt.

I en så här viktig fråga är det dock av största vikt med ett lugnt resonerande och ett långsiktigt perspektiv. Då får man stålsätta sig mot kortsiktiga och säkerligen övergående olägenheter. Det kan vi sverigedemokrater kosta på oss, eftersom framtiden talar för oss. Ytterligare tre år med en ohållbar massinvandring och flumpolitik på alla samhällets områden kommer att, kanske för överskådlig framtid, eftertryckligt sänka prospekten för en ny vänsterseger i 2018 års val.

Om partiledning och riksdagsgrupp, som jag tyvärr inte har det minsta inflytande över, följer mitt råd och häller en hel ishink i magen kan SD 2018 mycket väl bli landets största parti. Då skulle det givetvis bli omöjligt att ignorera oss i riksdag, kommuner och landsting.

Ian Wachtmeister betecknar i ovannämnda inlägg i Dagens Industri SD som ett ”icke-socialistiskt, försvarsvänligt och patriotiskt parti med gamla folkhemsvärderingar” som utsätts för en obegriplig mobbing. Det ligger mycket i det.

untitled Jimmie Åkesson och Ian Wachtmeister för fyra år sedan.

Jag är övertygad om att alltfler svenskar kommer att inse att detta är en ganska oemotståndlig mix i en turbulent tid, när religiös och politisk extremism finner sin väg ända in i landets regering och alltfler samhällen översvämmas av illegala invandrare varav många rena bedragare. Just därför skall vi inte förivra oss.

Detta sagt med all respekt för greve Wachtmeister, som aldrig utmärkt sig för något högre mått av tålamod inom politiken, och för de SD-medlemmar och -sympatisörer som nu tycker det är dags att ”visa musklerna”. Dock är det nog ibland bättre att använda hjärna än muskler.

Fotnot: Senast nyval förekom i Sverige var andrakammarvalet 1958 (tidigare hade nyval hållits 1887 och 1914):

http://sv.wikipedia.org/wiki/Andrakammarvalet_i_Sverige_1958

Apropå fallet Lambertz: några exempel på samtida rättshaverister och deras tänkande

1 december, 2013

Ordet ”rättshaverist” för att beteckna en person är belagt i Sverige sedan åtminstone 1948. Det går tillbaka på det tyska ordet Rechtshaberei som är känt sedan 1852. I dag används ordet rättshaverist i nedsättande syfte som beteckning på en ”person som påstridigt hävdar sin rätt” (Svenska akademiens ordlista).

images Rättshaverist I: Göran Lambertz.

GÖRAN LAMBERTZ: Ett närmast övertydligt exempel på en modern rättshaverist är justitierådet Göran Lambertz, synnerligen aktuell i dessa dagar. Denne föddes i Kista i Östergötland 1950 och var 2001 till 2009 justitiekansler. Som sådan kom han fram till slutsatsen, att det rättsförfarande som ledde fram till att Thomas Quick, senare Sture Bergwall, dömdes skyldig till åtta mord inte behövde bli föremål för granskning utan var helt i sin ordning.
  
Granskning blev det emellertid, och resultatet blev att Quick/Bergwall i efterhand friades för samtliga de mord han påstods ha begått och själv erkänt. För envar med de normala förståndsgåvorna någorlunda i behåll synes det uppenbart att Thomas Quick/Sture Bergwall var oskyldig till de mord han dömdes för, icke minst i beaktande av de djuplodande studier som gjorts i ämnet av journalisterna Hannes Råstam (dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare, 2010) samt Dan Josefsson (boken Mannen som slutade ljuga, 2013).

Göran Lambertz håller emellertid med den drucknes envishet fast vid att han hade rätt och att domarna mot Quick/Bergwall och de bedömningar som ledde fram till dem var riktiga. Dan Josefsson har kunnat visa hur Lambertz hela tiden varit i nära kontakt med den tidigare hopplöst inkompetente åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, den beryktade journalisten Gubb Jan Stigson (som av sin tidning Dalademokraten belagts med yttrandeförbud i Quick-fallet), Quick/Bergwalls tidigare oduglige försvarare Claes Borgström samt lärjungar till den psykoanalytiker, charlatanen Margit Norell, som anses ha ”skapat” monstret Thomas Quick med sitt ovetenskapliga mumbo-jumbo om förträngda minnen etcetera. Fallet Lambertz framstår mot denna bakgrund ej endast som ett exempel på rättshaveri utan även som en allvarlig form av korruption inom rättsväsendet.

Det är enligt min mening övertydligt uppenbart att Göran Lambertz anser att han är oförmögen att ha fel. Han har rätt även om alla bevis och indicier entydigt visar att han har fel. Han är inte bara ”obekväm”, som några hävdar. Lambertz framstår i stället som den klassiske rättshaveristen, vilket är något väsentligt annorlunda.

untitled Rättshaverist II: John Bouvin.

JOHN BOUVIN: Vi har väl alla litet till mans stött på respektive råkat ut för rättshaverister av olika slag. Dessa är blott alltför vanliga inom politiken. Det kortlivade partiet Ny Demokrati drog till sig ett försvarligt antal av dessa stundom underhållande, men alltid i grunden mer eller mindre destruktiva, personligheter. Det mest eklatanta exemplet på nydemokratiska rättshaverister var Halmstads-bon John Bouvin, född 1947, en utbildad tandläkare, grävskopemaskinist och biståndsarbetare som hamnade på andra plats på partiets riksdagslista inför valet 1991 och följaktligen var riksdagsledamot 1991-94.

Bouvin gjorde sig strax efter det för Ny Demokrati så lyckade riksdagsvalet 1991 herostratiskt ryktbar genom att kritisera det svenska biståndet till Afrika, vilket enligt Bouvin var förkastligt därför att det enligt honom ledde till minskad barnadödlighet och därmed en icke önskvärd befolkningsökning. Bouvin menade att det var bättre förr, då bland annat lejonens framfart i de afrikanska byarna ledde till mindre barnkullar.

Som aktiv nydemokrat i Södertälje kommun kan jag vittna om att det var en sällsam upplevelse att höra och se John Bouvin i aktion. Han höll bland annat föredrag på temat ”Viking Spirit” där han framstod som mer vild än tam. 1997 gav Bouvin ut den bisarra boken Riksdagen kan dra åt helvete som ett slags äreminne över sin tid i det svenska parlamentet. Ny Demokrati fortsatte existera trots valfiaskot 1994 och John Bouvin var partiets ordförande 1997-98. Året därpå uteslöts han sedan han på eget bevåg slagit samman partiet med det toknationalistiska så kallade Konservativa partiet. Bouvin omhändertogs av polis i samband med en tillståndslös demonstration den 1 maj 1998.

I Södertälje var vi några nydemokrater som fick nog av moderpartiet och strax före valet 1994 bröt oss loss och bildade det lokala Täljepartiet, som invaldes i fullmäktige samma år. Dessförinnan hade ett gäng bestående av uppenbara rättshaverister och allmänna dårfinkar, i tron att de utgjorde det riktiga partiet, ockuperat partilokalen för att protestera mot att vi i god demokratisk ordning fattat beslut om partiskiftet. Vi täljepartister kunde omgående återvända till lokalen med polisens hjälp och fick ett år efter den märkliga ockupationen – som utspelades inför surrande TV-kameror och annan form av närvarande media – rätt i hovrätten.

Så kunde det gå till i Ny Demokrati, ett parti som hade litet av Vilda Västern över sig. Att en figur som John Bouvin kunde komma in i riksdagen berodde på att partiledaren Ian Wachtmeister – som själv tröttnade efter tre år – behövde någon ur det så kallade ”verklighetens folk” (ja, uttrycket myntades av Wachtmeister varefter det plagierades av KD:s Göran Hägglund 20 år senare) att visa upp i partitoppen.

imagesJP95BFMY Rättshaverist III: Pierre Schori.

PIERRE SCHORI: Så till den i mitt tycke likaledes uppenbare, men betydligt mer polerade, rättshaveristen Pierre Schori, född i Norrköping 1938 men i sin dialekt präglad av uppväxten i Skåne. När Schori anställdes i den socialdemokratiska partistyrelsen i början av 1960-talet var S-partiet fortfarande en stabilt antikommunistisk organisation. Skiljelinjen mellan kommunism och reformism började emellertid luckras upp kring mitten av 1960-talet, och Pierre Schori var en av dem som gick i bräschen för denna ur demokratisk synvinkel problematiska utveckling.

Schori höll hårt på ”de fattiga folkens” rätt att med vapenmakt befria sig från vad som sades vara kolonialismens och imperialismens ok och kom därför att favorisera revolutionsrörelser som exempelvis Viet Cong (FNL) i Vietnam, MPLA i Angola och Sandinisterna i Nicaragua. Den omvittnat stora idolen var Kubas diktator Fidél Castr0. Han var 1968-71 Socialdemokraternas internationelle sekreterare och blev därefter bland annat kabinettssekreterare i UD, biståndsminister, riksdagsman, EU-parlamentariker och FN-ambassadör.

Pierre Schori har genom åren nämnts som en tänkbar agent för den sovjetiska spion- och underrättelseorganisationen KGB, och klart är att han hade mycket vänskapliga förbindelser med organisationen som en gång var Sovjetunionens ”svärd och sköld”. Schori ingick i den krets framstående socialdemokrater som enligt förre chefen för SÄPO:s kontraspionage, Olof Frånstedt, i den nyutkomna boken Spionjägaren regelbundet sammanträffade med KGB:s högste representant i Sverige, förste ambassadsekreterare Mikhail Streltsov. Övriga medlemmar i denna krets var försvarsministern och FN-ambassadören Anders Thunborg samt partisekretetaren, socialministern och utrikesministern Sten Andersson.

Dessa regelbundna möten skedde för att stämma av de socialdemokratiska/svenska och sovjetiska intressena och hade fullt stöd av Tage Erlander och dennes efterträdare som statsminister, Olof Palme. Palme yttrade en gång: ”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism”. Frånstedt anger i en intervju i Dagens Nyheter den 27 augusti 2013 att han tyckte det var både märkligt och oroande med dessa möten mellan företrädare för svensk demokrati och sovjetisk diktatur, som inrapporterades till den socialdemokratiskt styrda underrättelsetjänsten IB.

Intressant är att notera Schoris försök i DN att revidera den historiska betydelsen av dessa möten: ”Vi ville underminera kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.” Detta sagt av en man som av den avhoppade KGB-mannen Oleg Gordievsky i en intervju i tidskriften Contra nummer 2/1999 utnämndes till KGB:s viktigaste kontaktperson i Sverige. Schori ljuger sig blå.

Här en länk till DN-artikeln om Olof Frånstedts bok:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-folket-har-ratt-att-fa-veta/

Nej, Pierre Schoris sent påkomna antikommunism övertygar inte. För mig står det klart att han tillhör den typ av personer som aldrig kan tänka sig ha fel. I sin bok Dokument inifrån (1992) gör Schori tappra men föga övertygande försök att ställa sig på rätt sida om historien. Särskilt vämjeligt blir det när han framställer sig som de baltiska folkens välgörare, när det är väl belagt att han före frigörelsen inför de berörda ländernas ledare gjorde vad han kunde för att avkonterfeja baltiska frihetssträvanden som närmast fascistiska.

Att Schori kan betecknas som en historierevisionistisk rättshaverist blir tydligt, när han i samma bok söker göra gällande att det var ”duvorna” med Olof Palme och den av honom dominerade Socialistinternationalen som i själva verket vann det Kalla kriget mot den kommunistiska totalitarismen. För alla med analysförmågan intakt  är det uppenbart att Kalla krigets verkliga segrare var den hökaktiga Reagan-administrationens USA, vars militära och ekonomiska upprustning slutligen knäckte ryggen på det ineffektiva och vanstyrda Sovjetunionen.

3833917110 Rättshaverist IV: Fredrik Reinfeldt.

FREDRIK REINFELDT: Som sista exempel på sentida rättshaverister vill jag här nämna statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är närmare bestämt då han kommer in på ämnet Sverigedemokraterna (SD) han har en tendens att tappa sin vanligen så påtagliga behärskning och i stället fara ut i föga genomtänkta och känslomässiga tirader.

Detta stod särskilt klart vid statsministern tal i Almedalen i somras, då Reinfeldt lovade att göra allt som stod i hans makt  för att hindra Sverigedemokraterna – i de flesta opinionsmätningar Sveriges tredje största parti – från att nå påtagligt inflytande i Sveriges riksdag. Reinfeldt sade sig till och med prioritera denna målsättning framför regeringsmakten.

Det är väl känt att orsaken till Reinfeldts fanatiskt negativa inställning till SD står att finna i statsministerns egen internationellt brokiga  släktbakgrund. Namnet Reinfeldt stammar från Lettland, och i övrigt finns bland Fredriks förfäder inslag från Italien, Finland, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även en färgad cirkusdirektör från USA eller möjligen Indonesien som hette John Hood och var Fredriks farfars farfar. Denne uppehöll sig i Sverige under 1880-talet och hade tidigare bland annat varit ormtjusare i Norge.

I Sverige träffade mulatten Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt med lettisk bakgrund och resultatet av denna allians blev sonen John Reinfeldt, som föddes på Allmänna BB i Stockholm. 1889 ingick Emma Dorothea äktenskap med järnarbetaren Andreas Carlsson som även var karusell- och skjutbaneägare. Ett par generationer senare inträder den italienska damen Anne-Marie Dominique i den reinfeldtska släkten. Hon kom från en italiensk artistfamilj vars mest kända representanter i Sverige i våra dagar är musikerna Carl-Axel och Monica Dominique. Carl-Axel är fyrmänning med Fredriks far Bruno Reinfeldt.

När Fredrik Reinfeldt intervjuas av Niklas Orrenius i Sydsvenskan den 19 november 2011 visar det sig att han är mycket medveten om sin brokiga släktbakgrund och precis av den anledningen tycker sig ha anledning att ha en särskild aversion mot SD. Intervjun inleds så:

”Medan andra ledare i Europa varnar för invandring blir statsministerns avsky för Sverigedemokraterna allt tydligare. Nu berättar Fredrik Reinfeldt om orsakerna: ´Min farfars farfar var svart´, säger statsministern, som längtar efter Mona Sahlins antirasistiska glöd…”

Hela intervjun kan läsas via denna länk:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Utifrån sin egen brokiga bakgrund målar Fredrik Reinfeldt upp en känslomässigt färgad bild av SD som ett parti som delar upp Sverige i ”vi och dom” och som menar, att allt som har kommit utifrån till Sverige är dåligt. Reinfeldt själv vänder ju på steken och menar att ”ursvenskt är bara barbariet”, något han framhöll under ett besök i problemstadsdelen Hovsjö i Södertälje efter valet 2006. Att detta är en väldigt irrationell bild av SD som har föga eller ingenting med verkligheten att göra bekymrar inte Fredrik Reinfeldt ett spår.

Med den typiske rättshaveristens patos i detta avseende vet ju statsministern att han har rätt och att alla som hävdar motsatsen har fel och sannolikt är svårartat rasistiska och främlingsfientliga.

Låt mig slutligen understryka att varje form av ärlig övertygelse givetvis inte är fel. Tvärtom skulle man önska att betydligt fler politiskt och på annat sätt verksamma personer hyste en sådan övertygelse än vad fallet är i dag. En person som har en övertygelse av sådant slag är emellertid medveten om att det finns andra åsikter än den egna, och att den senare måste kunna försvaras mot de förra inom ramen för en fri och öppen debatt.

Detta klarar dock inte den typiske rättshaveristen som tenderar att bli emotionellt berörd bortom det rationella. Vederbörande vet ju, på ett sätt som gränsar till och ibland överskrider det patologiska, att han/hon har rätt. Självklart blir då han eller hon upprörd över att folk kan tycka annorlunda.

På Åströms pluskonto: invandringspolitiken

5 augusti, 2013

190px-GefrackSverker Åström ville se en restriktivare immigrationspolitik.

http://fof.se/tidning/2013/5/artikel/hard-ton-om-invandring-i-sverige-for-20-ar-sedan

Jag har tidigare på den här bloggen publicerat ett par kritiska texter som handlar om den svenske diplomaten, tillika KGB-agenten och homosexikonen, Sverker Åström (1915-2012). Jag vill dock inte vara sämre än att jag nu även anför sådant som jag anser bör sättas upp på Åströms pluskonto.

Överst återfinns en länk till en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg, vilken kommenterar en debattartikel som Åström fick införd i Dagens Nyheter den 25/8 1990. Av artikeln, som har rubriken ”Sätt tak på invandringen”, framgår att Sverker Åström ville se en skärpning av den svenska immigrationspolitiken. Han framhåller bland annat:

Sverige kan självfallet inte ta emot alla eller ens en bråkdel av dem som vill slå sig ner här.

_2BE5161_72Åström ville ställa krav på invandrarna.

Åström önskade sig alltså en ny och mer restriktiv svensk immigrationspolitik. Man skulle exempelvis ”bedöma om han eller hon kommer från ett land eller en kultur vars seder och bruk är så väsensfrämmande att en någorlunda harmonisk anpassning är svår eller omöjlig.” Vidare var det Åströms uppfattning, att man skulle kontrollera de eventuellt blivande immigranternas kriminella förflutna.

Om det som Sverker Åström avfattade för 23 år sedan hade yttrats av SD-ledaren Jimmie Åkesson i dag, skulle det ha kommit en skur av fördömanden från allsköns håll; det skulle icke minst talas om ”omänsklig” och kanske ”unken” så kallad människosyn. Vid den tid då Åström skrev som han gjorde var debattläget dock ett något annat.

Socialdemokraterna hade i slutet av 1989 fattat det så kallade Luciabeslutet, som var en skärpning av immigrationspolitiken. Detta revs emellertid upp av den borgerliga regeringen Bildt sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimata krav om, att en ”generös invandringspolitik” måste införas. Kravet var till del en markering mot det nya, invandringskritiska riksdagspartiet Ny Demokrati. Bildt föll till föga och dörrarna öppnades på vid gavel för kosovoalbaner och andra invandrare från det krigsdrabbade Balkan.

carl_bildtBildt föll till föga inför Westerbergs krav.

Alltsedan dess har det, till följd av det hysteriska debattklimatet, inte gått att med hedern i behåll föra fram kritik gentemot den förda immigrationspolitiken. Följden har blivit att Sverigedemokraterna för varje val flyttat fram sina positioner och att det växt fram en rik flora av nätbaserade och andra media med en invandrings- och multikultikritisk agenda. Ännu så länge sitter dock den så gott som  ohämmade invandringens förespråkare med Reinfeldt i spetsen vid maktens köttgrytor.

Intressant är slutligen att notera, att svensk regeringspolitik visavi invandringen kommit att domineras av två statsråd med en emotionellt obalanserad syn på immigrationen.

Bengt Westerberg kunde inte kontrollera sig när Ny Demokrati kom på tal utan lämnade helt sonika TV-soffan under valvakan, då NyD-ledarna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson nalkades. Fredrik Reinfeldt å sin sida börjar skaka och darra på rösten när SD kommer på tal och har sagt sig vara beredd att släppa regeringsmakten för att förhindra SD-inflytande.

Något om tolerans

6 oktober, 2011

Voltairebiografissan Evelyn Beatrice Hall.

Den 21 november är det min och den franske filosofen Voltaires födelsedag (jag blir 60, han 317). Det får mig osökt (nåja) att tänka på Voltaires mest kända yttrande:

I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it. 

Jag ogillar vad du säger, men jag kommer in i döden att försvara din rätt att säga det. Och innan ni kastar er på kommentatorsfältet för att rätta mig så skyndar jag  att tillägga, att jag är fullt medveten om att det inte var Voltaire (Francois-Marie Arouet, 1694-1778) som yttrade eller skrev dessa ord.

Upphovskvinnan till den nämnda sentensen var i stället den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall  i hennes biografi The Friends of Voltaire (1906), som hon skrev under pseudonymen S. G. Tallentyre. I citatet sammanfattade hon vad hon ansåg vara kontentan av fransmannens filosofi.

Hall föddes 1868, men beträffande hennes dödsår föreligger olika uppgifter: i svenskspråkiga Wikipedia anges hon ha avlidit 1919, medan det i den engelska versionen och på andra ställen anges ”after 1939”.

Hur som haver anses yttrandet i fråga vara en god sammanfattning av yttrandefrihetens innebörd. Det kan också sägas vara en excellent utgångspunkt när det gäller att definiera ordet ”tolerans”.

Man kan nog säga att det finns två huvudlinjer avseende tolkningen av t-ordet. Den ena tolkningen innebär kritiklös acceptans, det vill säga den tolkande godtar  någonting utan vidare spisning. Det menar jag vara fel sätt att se på t-ordet. Den andra, riktiga,  tolkningen översätter snarare tolerera med ”tåla”, ”stå ut med” och står därmed i överensstämmelse med det Voltaire-anknutna citatet.

Låt mig ta ett exempel på det sistnämnda. Jag har personligen utomordentligt svårt att stå ut med miljöfanatiker, som vill förbjuda och/eller reglera det mesta i syfte att åstadkomma perfekta förhållanden i naturen och andra mänskliga omgivningar. Däremot tolererar jag dessa individer och deras rätt att plädera för sina åsikter.

Ett exempel på den förra typen av (falsk) tolerans är mjäkiga kristna, som inte tvekar att ge avkall på den egna religionen i felriktat världsförbättrarnit. Denna typ av kristna håller gärna tyst med övertygelsen att Jesus Kristus är Guds son i syfte att blidka påstridiga muslimer, vilka hävdar att Jesus endast var en viktig profet.

Men det finns också en tredje typ av tolerans. Den tjänar huvudsakligen som en fjäderbuske för den ”tolerante” att sätta i den imaginära hjälmen som tecken på överlägsenhet: se hitåt, alla, se så tolerant jag är! Denna sorts ”tolerans” har mer med självförhärligande än äkta tolerans att göra.

Den sista, beklagliga varianten av tolerans – som alltid är bemängd med en tydlig sentimentalitet – är den som utmärker den politiskt korrekte. Min erfarenhet är att denna falska tolerans i hög grad är utmärkande för medlemmar i och sympatisörer till Folkpartiet liberalerna.

Det finns knappast några politiskt verksamma som talar lika mycket om tolerans som just detta partis anhängare. Det kan gälla tolerans gentemot homosexuella, ensamma mödrar, invandrare, brottslingar, muslimer, handikappade eller någon annan samhällsgruppering . Huvudsaken är att den aktuella toleransen är politiskt matnyttig och sålunda tjänar den tolererandes syfte: att själv framstå i så förmånlig dager som möjligt.

Vetbästerberg reser sig ur TV-soffan.

Ett typexempel på denna sorts ”toleranta” individer är förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, mannen bakom konceptet ”en generös invandringspolitik”. Det var detta koncept som nästan splittrade regeringen Bildt 1991-94 och beredde vägen för import av tiotusentals immigranter från det krigsdrabbade forna Jugoslavien. Några av frukterna av denna politik skördar vi i dag, när den ena krigsförbrytaren efter den andra avslöjas ha stuckit sig undan i vårt land.

Bengt ”Vetbästerberg” Westerberg visste inte till sig i trasorna när det gällde att tolerera införseln till vårt land av hur många immigranter som helst, men när det gällde att översätta toleransen till vanligt folkvett slog det slint. Ergo reste han sig ur TV-soffan valnatten 1991 när Ny Demokrati-profilerna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson nalkades.

Vetbästerberg kunde vara nog så tolerant när det tjänade hans egna syften. Men när det kom till en tolerans värd namnet – det vill säga att tåla också andra åsikter än de egna – då räckte toleransen och vidsynen inte till.

Falsk tolerans har alltså av för mig oklar anledning blivit ett särmärke för just Folkpartiet. Ett självupplevt exempel gäller en medelålders dam  som är mycket kulturellt och historiskt bevandrad och gärna vill bli beundrad såsom varande tolerant och vidsynt. Men återigen – när toleransen sätts på prov flagnar den av likt dålig fernissa.

Jag satt således för inte så länge sedan och pratade i all förnöjsamhet med nämnda dam om allsköns ämnen när vi råkade komma in på politik. Det framkom då att jag råkade vara sverigedemokrat och till och med chefredaktör för partiets tidning SD-Kuriren medan hon själv var folkpartist.

Den personlighetsförändring  jag då hade det tvivelaktiga nöjet att iaktta fick exemplet Dr. Jekyll och Mr. Hyde att framstå som rena söndagsskolan. Ansiktet frös i en stel grimas och genast började banala propagandafraser strömma över den upplysta damens läppar. Bland annat hade hon fått för sig att SDs devis framför andra var ”Blont hår och gula tänder”, vilken hon för säkerhets skull upprepade ett antal gånger. Jag behöver inte tillägga att damen var totalt oemottaglig för motargument.

Jag har stött på liknande attityder från andra folkpartister; ibland har dessa talat sig varma för tolerans ena sekunden för att nästa brännmärka Sverigedemokraterna utan varje skymt av tolerans. Jag skall i all ärlighets namn tillägga att jag även träffat fullt normala och toleranta folkpartister, vilka faktiskt erkänt mig som mänsklig varelse trots min partitillhörighet.

Francois-Marie Arouet (1694-1778).

Jag är personligen trygg i min politiska övertygelse såväl som allmänna världsuppfattning. Det gör att jag inte har några problem med att fördra människor med en annan utsyn, även om jag kan vara nog så bitsk i mina kommentarer visavi denna.

Om man uppskattar en annan människa ger man naturligtvis blanka fanken i vederbörandes politiska uppfattning. Det är det vetbästerbergarna bland oss inte har begripit. Lika litet som de begripit den sanna innebörden i det ovan av Voltaire tillskrivna citatet.