Den undersätsige spionen: vad alla bör veta om Jan Guillou

Den något undersätsige före detta spionen Jan Guillou har stått på den röda scenen i åtskillig tid nu.

Det väckte visst uppseende när Jan Guillou, född 1944, i sin krönika i Aftonbladet den 13 september om Kristdemokraternas partiledare skrev: ”Ebba Busch framstår i allt tydligare dager som en sällsynt elak liten fan.” Som till på köpet ville ”gosa med extremhögern” (läs: Sverigedemokraterna).

Orsaken till den förre spionens utbrott var att Busch föreslagit, att Sverige skulle bygga fängelser i länder som Somalia och Afghanistan för att kunna härbärgera brottslingar som ej är svenska medborgare. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/dldRJo/ebba-busch-framstar-som-en-elak-liten-fan

Det förtjänar i sammanhanget påpekas, att den undersätsige Jan Guillou mäter 1,70 meter över havet  – att jämföra med Ebba Buschs 1,72…

Frågan är förstås varför någon skulle bry sig om ett dyft vad Jan Oskar Sverre Henri Guillou tycker, tänker och skriver. Han är och förblir en obalanserad vänsterextremist, vilket han också utan försök till omskrivningar tillstår i en intervju med den statligt sponsrade vänsterblaskan ETC. Här passar han även på att, och håll i er nu, varna för ”en rent fascistisk utveckling i Sverige”. https://www.etc.se/kultur-noje/jan-guillou-jag-var-och-ar-vansterextremist

Guillou är inte direkt någon muntergök vad gäller utvecklingen under 1900-talet: ”Allt gick åt helvete. Det vi klarade oss från var det slutgiltiga kärnvapenkriget. Det kan man sätta på plusskontot. Vi förintade inte världen.” Det har Guillou förstås helt rätt i. Däremot förintades en stor del av den kommunistiska delen av världen med den demokratiska västsidans seger i det Kalla kriget, något som i hög grad förklarar Guillous svårmod.

IB-chefen Birger Elmér.

Jan Guillou och denna bloggare har en sak gemensamt: vi föddes båda i Södertälje. Guillou fick en priviligierad uppväxt men har i efterhand påstått att han misshandlades regelbundet av en sadistisk styvfar. Detta har förnekats av Guillous mamma, Marianne Hansén, som avled 91 år gammal 2013. https://www.expressen.se/nyheter/min-son-ljuger-om-ondskan/

Kontroverserna med sonen ledde till att Hansén gjorde den senare arvlös och testamenterade all sin kvarlåtenskap till Jan Guillous halvsyster. Såväl familjen som före detta studiekamrater har dessutom förnekat att Guillou utsattes för svår pennalism på internatskolan Solbacka i Södermanland, något som Guillou i sin filmatiserade bok Ondskan påstår skall ha ägt rum.

Jan Guillou blev megakändis med sina reportage i FiB Kulturfront 1973 om den av Socialdemokraterna i hemlighet ledda underrättelseorganisationen IB (egentligen Försvarsstabens särskilda byrå), styrd av Olof Palmes tennispartner Birger Elmér (IB är en förkortning av ”Inhämtning Birger”). https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Elm%C3%A9r

Guillou och hans kumpaner Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri, då deras verksamhet ansågs hota rikets säkerhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Guillou

Den från Jönköping bördige yrkesmilitären Elmér skall enligt uppgift långt efter IB-affären ha stött ihop med Jan Guillou på en bank, varvid de båda tidigare antagonisterna skall ha kommit överens om att samarbeta i samband med att Guillou började producera sina kioskdeckare om den övermänsklige  svenske underrättelseagenten Carl Hamilton; Elmérs uppgift var att förse författaren med militärt bakgrundmaterial.

Innan Guillou blev rikskändis var  han på 1960-talet reporter på den delvis pornografiska tidningen FiB Aktuellt. Därefter hamnade han på FiB Kulturfront med Greta Hofsten som chefredaktör. Samtidigt var han ansluten till den marxistiska grupperingen Clarté, som sympatiserade med det maoistiska röda Kina.

Jan Guillou och Arne Lemberg på FIB Aktuellts redaktion.

Det var i slutet av 1960-talet som Jan Guillou etablerade kontakt med Jevgenij Gergel, verksam inom spionorganet KGB vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm. Guillou träffade Gergel regelbundet under fem års tid och utförde uppdrag mot betalning för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Historien uppdagades av Expressen, som tagit del av en  SÄPO-akt omfattande 700 sidor om Gergel varav ett 20-tal inbegrep Jan Guillou. 2009. Gergel. https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jan-guillou-hemlig-agent-at-sovjet/

Jan Guillou vore inte den han är utan att ljuga som en häst travar. Hans föga trovärdiga förklaring till samröret med KGB var att han ville ”avslöja” spionorganisationen genom att skriva om den i FIB Aktuellt. En som inte trodde på detta var Guillous dåvarande chefredaktör Arne Lemberg (1941-79), som tipsade SÄPO om Guillous suspekta kontakter med ryssarna. Lemberg mördades 1979 på reportageresa i Idi Amins Uganda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Lemberg

Jan Guillou hann under 1960- och 1970-talen också med att engagera sig till förmån för palestinaarabernas sak i Mellanöstern. I egenskap av Israel-hatare uti fingerspetsarna var det naturligt för Guillou att engagera sig för de värsta mördarbanden av typ DFLP och det av läkaren George Habash ledda PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse, en del av paraplyorganisationen PLO). https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

Han tillbringade bland annat en månad tillsammans med dessa terrorister, beväpnad med en svensk kpist. I släptåg i sin terrorvänliga verksamhet hade Guillou Göran Rosenberg, för övrigt också han född i Södertälje, vilken trots judiskt påbrå av någon för mig okänd anledning alltid hatat Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/18/forre-forradaren-guillou-kan-inte-halla-sig/

Jag har  något som kan kallas ett personligt minne av Jan Guillou. Det härrör från hösten 1978,då jag bevistade en presskonferens som ägde rum i festlokalen överst i Wenner-Gren Center i Stockholm. På presskonferensen presenterades Dragan Jovius då nyutkomna bok Sovjetspionage i Sverige. Plötsligt stod Jan Guillou utanför hissen, iförd sportig klädsel efter att ha cyklat längs Sveavägen, och ville komma in. Han blev dessbättre avvisad av arrangörerna.

En spion som verkligen släpptes in på presskonferensen var för övrigt Stig Bergling (1937-2015). Det var förstås innan Bergling avslöjats som spion för Sovjetunionen, vilket skedde 1979 då Bergling greps av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling

Två terroranhängare på en bild: Jan Guillou och Göran Rosenberg.

Jan Guillou tillåts alltjämt, trots att han dömts till fängelse för spioneri och bevisats ha varit KGB-agent, breda ut sig i det mediala Sverige. Nyligen visade SVT två hyllningsprogram till hans ära. Om Sverige hade varit ett normalt land hade Guillou och den vämjeliga ideologi han står för sedan länge varit förpassade till historiens  bekanta soptipp.

 

 

Från Kreuger till Linderborg: Aftonbladets utveckling från brunt till rött

 AB blev under Torsten Kreugers ledning en propagandamegafon för Nazityskland.

Aftonbladet framstår på flera sätt som vänsterns flaggskepp i dagens mediesverige. Särskilt notabelt är naturligtvis att tidningen håller sig med en kulturredaktör, Åsa Linderborg, som är uttalad kommunist och Lenin-beundrare samt förespråkar censur av i hennes tycke olämpliga skribenter såsom Avxpixlats Mats Dagerlind.

Under Linderborgs egid har ABs kultursidor vidare blivit en tummelplats för antisemitiska skribenter som Donald Boström, som den 17 augusti 2009 fick in en artikel som tidigare refuserats av ett antal publikationer där han anklagade Israels armé för systematisk organstöld från dödade palestinaarabiska soldater. Således en antisemitisk skröna av värsta sort som till på köpet framtvingade en regeringskris mellan Sverige och Israel.

Aftonbladet grundades 1830 av den liberale föregångsmannen Lars Johan Hierta, men det var länge sedan tidningen gick i bräschen för liberala och/eller frihetliga värden. Under 1930-talet och i stort fram till Andra världskrigets slut var AB under Torsten Kreugers (1884-1973) ledning ett språkrör för Hitler-regimen i Tyskland och i världskriget.

Om Aftonbladets utveckling inklusive dess en gång pronazistiska framtoning har en av tidningens chefredaktörer, Sven Sörmark (1923-87), skrivit en bok med titeln På Aftonbladet: Ett reportage inifrån (Bonniers, 1971). Nazivänligheten blev enligt Sörmark möjlig tack vare ”en tyskorienterad junta” vars förste framträdande representant var den förre marinofficeren Valentin Sjöberg (”Sir V.”) Sjöberg avled i höjd med krigsutbrottet 1939 och efterträddes som utrikespolitisk kommentator av den ganska skrale skribenten, major Ebbe Almqvist.

 Ture Janson skrev pronazistiska ledare.

Den anonyme ledarskribent som under krigsåren kom att anföra Aftonbladets pronazistiska och protyska linje var emellertid i främsta rummet finlandssvensken Ture Janson (1886-1954), född i Åbo, uppväxt i Helsingfors och död i Mariefred, som drev en starkt antisovjetisk och antirysk agenda samt även hatade västmakterna och följaktligen såg Nazityskland och Hitler som världens frälsare. Janson, som var en framstående författare, stödde Stalin-Hitler-pakten 1939 som möjliggjorde Andra världskriget men blev efter det tyska angreppet på Sovjet 1941 en entusiastisk påhejare av invasionen som han kallade ”Europas frihetskrig”.

Aftonbladet upplät genom den politiske redaktören Fritz Lönnegrens försorg gärna sina spalter för nazityskt propagandamaterial. Sommaren 1941 inbjöds  Lönnegren och tidningens ägare, Torsten Kreuger, av den tyska regeringen på en tre veckors propagandaresa till östfronten och det ockuperade Danmark då man träffade bland andra den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop, några år senare avrättad som ledande krigsförbrytare i Nürnberg. Resan blev beryktad som en unik skandal och skamfläck i svensk presshistoria.

 Kreuger och Lönnegren träffade Tredje rikets utrikesminister Joachim von Ribbentrop.

Aftonbladets nazistvänlighet ansågs av vissa bedömare vara rent landsförrädisk, och tyskorienteringen ledde till att tidningens upplagor sjönk drastiskt – från 216 000 per dag vid krigsutbrottet till 165 000 i början av 1942. Den opportunistiske tidningschefen Torsten Kreuger svängde när han insåg att nazivänligheten ingalunda gagnade tidningens ekonomi och lät den genomgå en avnazifiering. Lönnegren var den förste som avpolletterades.

Inrikespolitiskt var tidningen länge ett språkrör för Bertil Ohlins Folkpartiet med den respekterade liberalen P. G. Peterson (1896-1977) som huvudredaktör under åren 1933-56. Detta ändrades 1956, då Landsorganisationen (LO) efter många invecklade turer köpte såväl Aftonbladet som Stockholms-Tidningen.

Marxisten Gunnar Fredriksson, ABs chefredaktör 1966-80.

När den senare publikationen gick i graven 1966 övergick dess chefredaktör Gunnar Fredriksson, född 1930, en lundaakademiker med marxistsympatier, till AB där han  kom att bli chefredaktör 1966-80. Den förre nazisten och poeten Karl Vennberg (1910-95) var en annan av det nya, vänstervridna Aftonbladets portalfigurer som kulturredaktör och ansvarig för den ökänt vänsterdemagogiska avdelningen ”Innerspalten”. Vildsinta kommunister av typ Jan Myrdal och Sara Lidman bereddes allt oftare frikostigt spaltutrymme.

Aftonbladet gick i bräschen för 1960- och 1970-talens allt kraftigare vänsterutveckling i media och samhället i stort. Vietnamkriget var den ursäkt journalisterna och ideologerna på yttersta vänsterkanten behövde för att höja Karl Marx, Lenins, Maos och Ho Chi Minhs fanor mot skyarna. Tidningens USA-korrespondenter bedrev en medvetet tendentiös och amerikafientlig rapportering, där allt negativt som hände i världen framställdes som USAs fel.

Aftonbladet har sorg: despoten och massmördaren Mao Tse-tung död 1976.

Den här beskrivna utvecklingen oroade enligt Sven Sörmark både LO-ledningen med Arne Geijer i spetsen och  dåvarande statsministern Tage Erlander, vilka alls icke var förtjusta i tidningens marxistvänliga hållning. En som gladdes var däremot Erlanders efterträdare Olof Palme, vilken enligt Sörmark ofta ringde AB-redaktionen och lättade sitt hjärta. Sörmark framhåller i sin bok om den journalistiska utvecklingen:

Tonen i reportagen var hård och subjektiv: tidningen var ute inte bara för (sic!) att komma med intressanta nyheter utan för att skapa opinion…Säpo-artiklarna /som skrevs 1968 av Björn Kumm ett par år innan IB-affären briserade/ kan sägas ha varit inledningen till en ny sorts journalistik, som inte alltid var lika väldokumenterad men som i hög grad fäste uppmärksamheten vid tidningens politiskt betonade reportage. En ny generation reportrar och redigerare med vänstersocialistiska sympatier hade som sagt tågat in på redaktionen.

 Förre nazisten Karl Wennberg, en av Åsa Linderborgs företrädare som kulturredaktör.

Några namn ur högen är härvidlag Sigurd Glans, Dieter Strand och Åsa Moberg. Bland de mest extrema av de rödskägg som häckade på AB-redaktionen i Klara-kvarteren i Stockholm var kommunisten och kolumnisten Gunnar Ohrlander (”Dr. Gormander”) samt marxist-leninistiske krönikören Bosse Gustafson.

Dagens Aftonbladet är måhända inte lika medvetet programmatiskt promarxistiskt som 1960- och 1970-talets versioner var när det gäller tidningen i stort. Trots allt har ju marxism och kommunism skändligen misslyckats när det gäller att skapa drägliga förhållanden för världens människor.

 Kommunisten och censurförespråkerskan Åsa Linderborg.

Däremot hålls den röda fanan synnerligen högt på Åsa Linderborgs kommunistiska kulturredaktion, och inte heller kommer man ifrån tidningens överlag prononcerade politiska korrekthet i frågor som rör exempelvis  Sverigedemokraterna, immigratiospolitik och mångkulturalism – men det är man man ju som alla vet inte ensam om.

 

Apropå fallet Lambertz: några exempel på samtida rättshaverister och deras tänkande

Ordet ”rättshaverist” för att beteckna en person är belagt i Sverige sedan åtminstone 1948. Det går tillbaka på det tyska ordet Rechtshaberei som är känt sedan 1852. I dag används ordet rättshaverist i nedsättande syfte som beteckning på en ”person som påstridigt hävdar sin rätt” (Svenska akademiens ordlista).

 Rättshaverist I: Göran Lambertz.

GÖRAN LAMBERTZ: Ett närmast övertydligt exempel på en modern rättshaverist är justitierådet Göran Lambertz, synnerligen aktuell i dessa dagar. Denne föddes i Kisa i Östergötland 1950 och var 2001 till 2009 justitiekansler. Som sådan kom han fram till slutsatsen, att det rättsförfarande som ledde fram till att Thomas Quick, senare Sture Bergwall, dömdes skyldig till åtta mord inte behövde bli föremål för granskning utan var helt i sin ordning.
  
Granskning blev det emellertid, och resultatet blev att Quick/Bergwall i efterhand friades för samtliga de mord han påstods ha begått och själv erkänt. För envar med de normala förståndsgåvorna någorlunda i behåll synes det uppenbart att Thomas Quick/Sture Bergwall var oskyldig till de mord han dömdes för, icke minst i beaktande av de djuplodande studier som gjorts i ämnet av journalisterna Hannes Råstam (dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare, 2010) samt Dan Josefsson (boken Mannen som slutade ljuga, 2013).

Göran Lambertz håller emellertid med den drucknes envishet fast vid att han hade rätt och att domarna mot Quick/Bergwall och de bedömningar som ledde fram till dem var riktiga. Dan Josefsson har kunnat visa hur Lambertz hela tiden varit i nära kontakt med den tidigare hopplöst inkompetente åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, den beryktade journalisten Gubb Jan Stigson (som av sin tidning Dalademokraten belagts med yttrandeförbud i Quick-fallet), Quick/Bergwalls tidigare oduglige försvarare Claes Borgström samt lärjungar till den psykoanalytiker, charlatanen Margit Norell, som anses ha ”skapat” monstret Thomas Quick med sitt ovetenskapliga mumbo-jumbo om förträngda minnen etcetera. Fallet Lambertz framstår mot denna bakgrund ej endast som ett exempel på rättshaveri utan även som en allvarlig form av korruption inom rättsväsendet.

Det är enligt min mening övertydligt uppenbart att Göran Lambertz anser att han är oförmögen att ha fel. Han har rätt även om alla bevis och indicier entydigt visar att han har fel. Han är inte bara ”obekväm”, som några hävdar. Lambertz framstår i stället som den klassiske rättshaveristen, vilket är något väsentligt annorlunda.

 Rättshaverist II: John Bouvin.

JOHN BOUVIN: Vi har väl alla litet till mans stött på respektive råkat ut för rättshaverister av olika slag. Dessa är blott alltför vanliga inom politiken. Det kortlivade partiet Ny Demokrati drog till sig ett försvarligt antal av dessa stundom underhållande, men alltid i grunden mer eller mindre destruktiva, personligheter. Det mest eklatanta exemplet på nydemokratiska rättshaverister var Halmstads-bon John Bouvin, född 1947, en utbildad tandläkare, grävskopemaskinist och biståndsarbetare som hamnade på andra plats på partiets riksdagslista inför valet 1991 och följaktligen var riksdagsledamot 1991-94.

Bouvin gjorde sig strax efter det för Ny Demokrati så lyckade riksdagsvalet 1991 herostratiskt ryktbar genom att kritisera det svenska biståndet till Afrika, vilket enligt Bouvin var förkastligt därför att det enligt honom ledde till minskad barnadödlighet och därmed en icke önskvärd befolkningsökning. Bouvin menade att det var bättre förr, då bland annat lejonens framfart i de afrikanska byarna ledde till mindre barnkullar.

Som aktiv nydemokrat i Södertälje kommun kan jag vittna om att det var en sällsam upplevelse att höra och se John Bouvin i aktion. Han höll bland annat föredrag på temat ”Viking Spirit” där han framstod som mer vild än tam. 1997 gav Bouvin ut den bisarra boken Riksdagen kan dra åt helvete som ett slags äreminne över sin tid i det svenska parlamentet. Ny Demokrati fortsatte existera trots valfiaskot 1994 och John Bouvin var partiets ordförande 1997-98. Året därpå uteslöts han sedan han på eget bevåg slagit samman partiet med det toknationalistiska så kallade Konservativa partiet. Bouvin omhändertogs av polis i samband med en tillståndslös demonstration den 1 maj 1998.

I Södertälje var vi några nydemokrater som fick nog av moderpartiet och strax före valet 1994 bröt oss loss och bildade det lokala Täljepartiet, som invaldes i fullmäktige samma år. Dessförinnan hade ett gäng bestående av uppenbara rättshaverister och allmänna dårfinkar, i tron att de utgjorde det riktiga partiet, ockuperat partilokalen för att protestera mot att vi i god demokratisk ordning fattat beslut om partiskiftet. Vi täljepartister kunde omgående återvända till lokalen med polisens hjälp och fick ett år efter den märkliga ockupationen – som utspelades inför surrande TV-kameror och annan form av närvarande media – rätt i hovrätten.

Så kunde det gå till i Ny Demokrati, ett parti som hade litet av Vilda Västern över sig. Att en figur som John Bouvin kunde komma in i riksdagen berodde på att partiledaren Ian Wachtmeister – som själv tröttnade efter tre år – behövde någon ur det så kallade ”verklighetens folk” (ja, uttrycket myntades av Wachtmeister varefter det plagierades av KD:s Göran Hägglund 20 år senare) att visa upp i partitoppen.

 Rättshaverist III: Pierre Schori.

PIERRE SCHORI: Så till den i mitt tycke likaledes uppenbare, men betydligt mer polerade, rättshaveristen Pierre Schori, född i Norrköping 1938 men i sin dialekt präglad av uppväxten i Skåne. När Schori anställdes i den socialdemokratiska partistyrelsen i början av 1960-talet var S-partiet fortfarande en stabilt antikommunistisk organisation. Skiljelinjen mellan kommunism och reformism började emellertid luckras upp kring mitten av 1960-talet, och Pierre Schori var en av dem som gick i bräschen för denna ur demokratisk synvinkel problematiska utveckling.

Schori höll hårt på ”de fattiga folkens” rätt att med vapenmakt befria sig från vad som sades vara kolonialismens och imperialismens ok och kom därför att favorisera revolutionsrörelser som exempelvis Viet Cong (FNL) i Vietnam, MPLA i Angola och Sandinisterna i Nicaragua. Den omvittnat stora idolen var Kubas diktator Fidél Castr0. Han var 1968-71 Socialdemokraternas internationelle sekreterare och blev därefter bland annat kabinettssekreterare i UD, biståndsminister, riksdagsman, EU-parlamentariker och FN-ambassadör.

Pierre Schori har genom åren nämnts som en tänkbar agent för den sovjetiska spion- och underrättelseorganisationen KGB, och klart är att han hade mycket vänskapliga förbindelser med organisationen som en gång var Sovjetunionens ”svärd och sköld”. Schori ingick i den krets framstående socialdemokrater som enligt förre chefen för SÄPO:s kontraspionage, Olof Frånstedt, i den nyutkomna boken Spionjägaren regelbundet sammanträffade med KGB:s högste representant i Sverige, förste ambassadsekreterare Mikhail Streltsov. Övriga medlemmar i denna krets var försvarsministern och FN-ambassadören Anders Thunborg samt partisekretetaren, socialministern och utrikesministern Sten Andersson.

Dessa regelbundna möten skedde för att stämma av de socialdemokratiska/svenska och sovjetiska intressena och hade fullt stöd av Tage Erlander och dennes efterträdare som statsminister, Olof Palme. Palme yttrade en gång: ”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism”. Frånstedt anger i en intervju i Dagens Nyheter den 27 augusti 2013 att han tyckte det var både märkligt och oroande med dessa möten mellan företrädare för svensk demokrati och sovjetisk diktatur, som inrapporterades till den socialdemokratiskt styrda underrättelsetjänsten IB.

Intressant är att notera Schoris försök i DN att revidera den historiska betydelsen av dessa möten: ”Vi ville underminera kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.” Detta sagt av en man som av den avhoppade KGB-mannen Oleg Gordievsky i en intervju i tidskriften Contra nummer 2/1999 utnämndes till KGB:s viktigaste kontaktperson i Sverige. Schori ljuger sig blå.

Här en länk till DN-artikeln om Olof Frånstedts bok:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-folket-har-ratt-att-fa-veta/

Nej, Pierre Schoris sent påkomna antikommunism övertygar inte. För mig står det klart att han tillhör den typ av personer som aldrig kan tänka sig ha fel. I sin bok Dokument inifrån (1992) gör Schori tappra men föga övertygande försök att ställa sig på rätt sida om historien. Särskilt vämjeligt blir det när han framställer sig som de baltiska folkens välgörare, när det är väl belagt att han före frigörelsen inför de berörda ländernas ledare gjorde vad han kunde för att avkonterfeja baltiska frihetssträvanden som närmast fascistiska.

Att Schori kan betecknas som en historierevisionistisk rättshaverist blir tydligt, när han i samma bok söker göra gällande att det var ”duvorna” med Olof Palme och den av honom dominerade Socialistinternationalen som i själva verket vann det Kalla kriget mot den kommunistiska totalitarismen. För alla med analysförmågan intakt  är det uppenbart att Kalla krigets verkliga segrare var den hökaktiga Reagan-administrationens USA, vars militära och ekonomiska upprustning slutligen knäckte ryggen på det ineffektiva och vanstyrda Sovjetunionen.

 Rättshaverist IV: Fredrik Reinfeldt.

FREDRIK REINFELDT: Som sista exempel på sentida rättshaverister vill jag här nämna statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är närmare bestämt då han kommer in på ämnet Sverigedemokraterna (SD) han har en tendens att tappa sin vanligen så påtagliga behärskning och i stället fara ut i föga genomtänkta och känslomässiga tirader.

Detta stod särskilt klart vid statsministern tal i Almedalen i somras, då Reinfeldt lovade att göra allt som stod i hans makt  för att hindra Sverigedemokraterna – i de flesta opinionsmätningar Sveriges tredje största parti – från att nå påtagligt inflytande i Sveriges riksdag. Reinfeldt sade sig till och med prioritera denna målsättning framför regeringsmakten.

Det är väl känt att orsaken till Reinfeldts fanatiskt negativa inställning till SD står att finna i statsministerns egen internationellt brokiga  släktbakgrund. Namnet Reinfeldt stammar från Lettland, och i övrigt finns bland Fredriks förfäder inslag från Italien, Finland, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även en färgad cirkusdirektör från USA eller möjligen Indonesien som hette John Hood och var Fredriks farfars farfar. Denne uppehöll sig i Sverige under 1880-talet och hade tidigare bland annat varit ormtjusare i Norge.

I Sverige träffade mulatten Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt med lettisk bakgrund och resultatet av denna allians blev sonen John Reinfeldt, som föddes på Allmänna BB i Stockholm. 1889 ingick Emma Dorothea äktenskap med järnarbetaren Andreas Carlsson som även var karusell- och skjutbaneägare. Ett par generationer senare inträder den italienska damen Anne-Marie Dominique i den reinfeldtska släkten. Hon kom från en italiensk artistfamilj vars mest kända representanter i Sverige i våra dagar är musikerna Carl-Axel och Monica Dominique. Carl-Axel är fyrmänning med Fredriks far Bruno Reinfeldt.

När Fredrik Reinfeldt intervjuas av Niklas Orrenius i Sydsvenskan den 19 november 2011 visar det sig att han är mycket medveten om sin brokiga släktbakgrund och precis av den anledningen tycker sig ha anledning att ha en särskild aversion mot SD. Intervjun inleds så:

”Medan andra ledare i Europa varnar för invandring blir statsministerns avsky för Sverigedemokraterna allt tydligare. Nu berättar Fredrik Reinfeldt om orsakerna: ´Min farfars farfar var svart´, säger statsministern, som längtar efter Mona Sahlins antirasistiska glöd…”

Hela intervjun kan läsas via denna länk:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Utifrån sin egen brokiga bakgrund målar Fredrik Reinfeldt upp en känslomässigt färgad bild av SD som ett parti som delar upp Sverige i ”vi och dom” och som menar, att allt som har kommit utifrån till Sverige är dåligt. Reinfeldt själv vänder ju på steken och menar att ”ursvenskt är bara barbariet”, något han framhöll under ett besök i problemstadsdelen Hovsjö i Södertälje efter valet 2006. Att detta är en väldigt irrationell bild av SD som har föga eller ingenting med verkligheten att göra bekymrar inte Fredrik Reinfeldt ett spår.

Med den typiske rättshaveristens patos i detta avseende vet ju statsministern att han har rätt och att alla som hävdar motsatsen har fel och sannolikt är svårartat rasistiska och främlingsfientliga.

Låt mig slutligen understryka att varje form av ärlig övertygelse givetvis inte är fel. Tvärtom skulle man önska att betydligt fler politiskt och på annat sätt verksamma personer hyste en sådan övertygelse än vad fallet är i dag. En person som har en övertygelse av sådant slag är emellertid medveten om att det finns andra åsikter än den egna, och att den senare måste kunna försvaras mot de förra inom ramen för en fri och öppen debatt.

Detta klarar dock inte den typiske rättshaveristen som tenderar att bli emotionellt berörd bortom det rationella. Vederbörande vet ju, på ett sätt som gränsar till och ibland överskrider det patologiska, att han/hon har rätt. Självklart blir då han eller hon upprörd över att folk kan tycka annorlunda.

Sossarnas sovjetgäng: så ”underminerades” kommunismen…

Schori och Palme i full gång med att ”underminera kommunismen” tillsammans med Castro under ett besök på Kuba 1975.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-folket-har-ratt-att-fa-veta/

En trio ingående i den socialdemokratiska partitoppen diskuterade regelbundet svensk inrikespolitik i hemliga möten med företrädare för Sovjetunionens spionorganisation KGB. Det framgår av en intervju med den förre underrättelsemannen Olof Frånstedt i Dagens Nyheter – se länken ovan. Mötena rapporterades sedan till den hemliga, socialdemokratiskt anfrätta underrättelseorganisationen IB som leddes av Olof Palmes förtrogne Birger Ellmér.

Olof Frånstedt, numera 83 år fyllda, var under 1960- och 1970-talen chef för kontraspionaget inom SÄPO. Han kommer enligt uppgift snart att ge ut en bok med titeln Spionjägaren, där han pekar ut ledande socialdemokrater som IB-rapportörer. Det rör sig noga taget om Anders Thunborg, Pierre Schori och Sten Andersson. Bara Schori av dessa är fortfarande i livet.

Thunborg var i olika skeden av sin karriär internationell sekreterare, FN-ambassadör, försvarsminister och ambassadör i Moskva; Schori var internationell sekreterare, kabinettssekreterare, biståndsminister, riksdagsman, EU-parlamentariker och FN-ambassadör; Sten Andersson var partisekreterare, socialminister och utrikesminister.

Anders Thunborg, i ungdomlig snedlugg, mellan ÖB Lennart Ljung (längst bort) och marinchefen Per Rudberg.

Olof Frånstedt har kommit över ett stort antal av de rapporter som sossegruppen vidarebefordrade till IB. Första delen av dessa dokument är signerade Anders Thunborg, som efterträddes av Pierre Schori. Frånstedt säger sig vara negativt berörd över de intima relationer den svenska sossegruppen uppenbart har haft med sovjeterna, där kontakterna sköttes av förste ambassadsekreterare Mikhail Streltsov som var högste KGB-representant på sovjetambassaden. Frånstedt menar, med all rätt, att ”svenska folket måste få veta” vad höga politiker sysslade med i lönndom under det Kalla kriget.

Frånstedt citeras på följande sätt i DN-intervjun:

Det var tydligt att Streltsov på olika sätt försökte knyta det socialdemokratiska partiet och den sovjetiska kommunistregimen närmare varandra. Och Socialdemokraterna verkar inte ha varit helt motspänstiga mot den strategin.

Nej, verkligen inte. Snarare förefaller herrar Thunborg, Schori och Andersson ha varit ytterligt nöjda med att kunna stå till tjänst. Deras samröre med Sovjet och KGB tangerar snarast spioneriets domäner. 1965 åkte därtill de båda socialdemokratiska påläggskalvarna Thunborg, en före detta speedwayförare i elitklass, och gamle brevbäraren Andersson över på en hemlig visit till Moskva. Detta skedde på inbjudan av den sovjetiska Vetenskapsakademien.

Frånstedt meddelar vidare att Thunborg i samtalen med KGB-mannen Streltsov var mäkta förgrymmad över vad han uppfattade som otillbörlig konkurrens från Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och dess nye ledare, Carl-Henrik (CH) Hermansson, som enligt Thunborg sökte paradera som någon sorts bättre socialdemokrater. Vad Schori beträffar rapporterar han att ryssarna varit irriterade över sovjetkritiska artiklar i sossetidningar.

Utrikesminister Sten Andersson tar emot sin favorit, PLO-terroristen Yassir Arafat, på Arlanda.

Schori menar enligt DN-artikeln att han ”försökte dämpa Streltsovs oro”. Inte heller Schori kan rimligen ha varit särskilt lycklig över socialdemokratisk sovjetkritik, i den mån den nu förekom, mannen som ända fram till Baltikums frigörelse försäkrade för vem som ville lyssna att de baltiska staterna icke var ockuperade men möjligen annekterade. Samma linje förfäktades av medkonspiratören Sten Andersson, södergamängen som nu blivit utrikesminister.

Frånstedt anser att det var fel att ha så pass nära förbindelser med det kommunistsyrda Sovjetunionen mitt under det Kalla krigets kallaste år. Men så gick det till bakom socialdemokratins kulisser under denna tid. Fullt stöd hade det sovjetvänliga gänget av sin statsminister Olof Palme, vilken i ett beryktat uttalande klargjorde: ”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism.”

Så till Pierre Schori-citatet, som har alla förutsättningar att bli en klassiker i stil med utsagan om Kubas diktator Fidél  Castro som en ”renässansfurste” som var ”för stor för sin ö” och ägde närmast ”encyklopediska kunskaper” i en intervju i Skånska Dagbladet 1986:

Vi ville underminera  kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.

Spionöversten Wennerström ville bidra till fred och avspänning på sitt eget sätt.

I själva verket, påstår Schori, ville man med de intima kontakterna och informationsutbytet med KGB ”bryta ned kalla kriget och bidra till avspänningen”. Upplysningsvis var det också så ärkeförrädaren och livstidsdömde spionöversten Stig Wennerström rättfärdigade sitt spionage för Sovjetunionens räkning. Genom att lämna över hemliga dokument till ryssarna sade han sig vilja utjämna skillnaderna mellan USA och Sovjet och på så sätt bidra till fred. Detta framkommer exempelvis i Anders Sundelin: Fallet Wennerström (Norstedt 1999).

Det var självklart ingen vettig människa som trodde ett ord av vad Wennerström sade då, och det lär inte vara någon med vettet i någorlunda behåll som tror på Schori nu. Denne stod i varje världskonflikt på kommunisternas sida, det må sedan ha gällt Sovjet, Kuba, Nicaragua eller Angola. Mig veterligt fanns det inte någon kommunistdiktatur i främst Tredje världen som Schori inte gillade högt och rent.

Förre KGB-mannen Gordievsky avslöjade Schori som samarbetspartner med KGB.

Den mig närstående tidskriften Contra avslöjade redan för nästan 15 år sedan (nummer 2/1999), genom en intervju som vår medarbetare Bertil Wedin gjorde med avhoppade KGB-höjdaren Oleg Gordievsky i England, att Pierre Schori försett KGB med oväderlig information om svensk politik, opinion, militär etcetera. Detta skedde genom möten på neutrala platser, exempelvis restauranger, där det fördes ett samtal mellan KGBs representant och Schori som bandades och sedan analyserades av experter.

Contras scoop den gången – som föga sensationellt inte rönte någon större om ens någon medial uppmärksamhet – stämmer rätt väl överens med vad Olof Frånstedt nu avslöjar om hur det gick till när svenska socialdemokrater gav KGB viktig information i hemliga möten.

Jag håller inte för otroligt att Sovjet på detta sätt erhöll i sitt slag lika värdefull information som Wennerström försett det med.

Palme och Castro ser ut att trivas ihop med sina rökverk.

Sossarnas golgatavandring: Wallström, trots allt?

Okay, då – jag ger upp. Jag skriver väl ett inlägg om Socialdemokraternas golgatavandring mot att utse en ny partiledare, trots att jag länge värjt mig inför tanken. En vandring som i alla fall teoretiskt kan innebära något av en återuppståndelse för det svårt sargade, för att inte säga halvdöda, partiet. Låt oss titta litet närmare på de aktuella kandidaterna.

Mikael Damberg och Veronica Palm.

Eftersom jag misstänker att feministkotteriet inom partiet har mycket att säga till om håller jag Veronica Palm, född i östgötska Kisa 1973 och därmed den yngsta seriösa kandidaten till partiledarposten, som favorit. Palm må förefalla ung och fräsch men företräder i verkligheten den gamla stammens vänsterpolitik med Olof Palme som frontfigur: högre skatter, mer bidrag, stöd för allehanda minoriteter. Palm är ordförande i Stockholms arbetarekommun och ett tungt namn i riksdagen men har aldrig innehaft en regeringspost. Det är inte svårt att tänka sig Veronica Palm stå på podiet och le tillsammans med Mona Sahlin på den avgörande sossekongressen i ett hav av blommor. Gift med Stockholms-politikern Roger Mogert.

En  annan kvinna som dykt upp i partiledarspekulationerna på sistone är Lena Sommestad, född i uppländska Börje 1957. Det faktum att Sommestad är en väl ansedd akademiker lär inte stärka hennes aktier bland partiets arbetarklassromantiker. Å andra sidan är det svårt att se någon kandidat som denna krympande del av sosseriet helhjärtat  skulle kunna tänkas stödja. Sommestad utnämndes 2001 till professor i ekonomisk historia i Uppsala; hennes doktorsavhandling handlar om mejeriindustrins maskuliniseringsprocess. Därefter har hon bland annat varit miljöminister. Någon karismatisk politiker är hon knappast och inte heller någon av de mer realistiska kandidaterna.

Sven-Erik Österberg försöker le.

När vi nu uttömt avdelningen kvinnliga partiledarkandidater är det dags att gå över till männen. Sven-Erik Österberg, född i Munktorp i Västmanland 1955, nämns ofta som favorit till partiledarposten. Han har en gedigen erfarenhet från facklig verksamhet, kommunalpolitik och rikspolitik och ligger tryggt förankrad i partiets mittfåra. Inledde på allvar sin politiska karriär genom att bli kommunalråd i Skinnskatteberg 1991 och blev biträdande finansminister i den senaste sosseministären. Gruppledare för sossarna i riksdagen. Det som talar mot honom är hans gråtrista framtoning – knappast någon som förmår skapa entusiasm för socialdemokratisk politik. 

Mikael Damberg föddes i Solna 1971. Pappan, Nils-Gösta Damberg, är en socialdemokratisk trotjänare som var partikassör i många år och en av tungviktarna inom det så kallade IB, den länge sekreta socialdemokratiska underrättelseorganisationen som under skandalartade former avslöjades av Jan Guillou och Peter Bratt i början av 1970-talet. Damberg senior flyttade sedan till Åland där han var svensk generalkonsul i åtta år. Den yngre Damberg valdes med knapp marginal till SSU-ordförande 1999 och är en av Socialdemokraternas tyngre riksdagsmän – bland annat vice ordförande i utbildningsutskottet samt ledamot i Krigsdelegationen. Har tidigare varit politiskt sakkunnig hos statsrådet Thage G. Peterson och ingen mindre än Göran Persson. Anses tillhöra partiets högerfalang. Om sossarna vill ha en yngre, modernare partiordförande kan Damberg vara ett alternativ.

Thomas Östros: Monas pojke.

Sedan har vi tre kandidater som alla har förnamnet Thomas. Thomas Östros hette ursprungligen Waaranperä i efternamn och föddes i Malmberget i nordligaste delen av landet 1965. Han är filosofie licentiat i nationalekonomi och har innehaft en rad statsrådsposter – skatteminister, utbildningsminister och näringsminister. Var påtänkt som finansminister vid ett segerval 2010. Hur det gick med det vet vi. I dag är Östros vice ordförande i riksdagens finansutskott. Vad som främst ligger honom i fatet är en stel och tråkig framtoning i TV-rutan.

Thomas Bodström fortsätter att ha många bollar i luften.

Thomas Bodström, född i Uppsala 1962 med förre utrikesministern Lennart Bodström som pappa, är till professionen advokat och yrkespartner/partibroder till Claes Borgström; tillsammans har de en advokatbyrå vid Norra Bantorget i Stockholm. Den senare är socialdemokratisk talesman i jämställdhetsfrågor och av många ansedd som en totalt utflipprad feminist. Bodström har länge framstått som en socialdemokratins ”golden boy” med filmstjärneutseende och ett förflutet som allsvensk fotbollsspelare i AIK. Har tidigare varit justitieminister men har under senare år även gjort sig känd som deckarförfattare. Thomas Bodström vore närmast den idealiske partiledaren om han skulle återuppta sin politiska karriär och återvända från exilen i USA, dit han flyttade före valet 2010. Kuriosaupplysning med personlig anknytning: Bodström medverkade för något år sedan i ett avsnitt av Felix Herngrens komedi- och satirserie ”Sanningen bakom”, där han framställdes som en utomjording med övernaturliga krafter: min framlidna hustru Marika medverkade i en återkommande statistroll som läkare  i flera avsnitt i serien.

 Thomas Eneroth är före detta metallarbetare.

En partiledarkandidat som poppat upp på senare tid är Thomas Eneroth, född i Växjö 1966 och till yrket ursprungligen metallarbetare vilket bör glädja partitraditionalisterna. För att förkovra sig har Eneroth bedrivit studier i statsvetenskap och sociologi vid Växjö universitet. Thomas Eneroth är ett av partiets mer framträdande namn i riksdagen som 2008 efterträdde Thomas Östros som näringspolitisk talesman. Sedan senaste valet är han vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. I likhet med Mikael Damberg är han ledamot i Krigsdelegationen. Eneroth har således en gedigen politisk bakgrund men är knappast en seriös kandidat till partiledarposten.

Pär Nuder, född i Täby 1963, har visserligen emfatiskt avböjt alla inviter till partiledarskapet, men ingen lär bli förvånad om han dyker upp som gubben i lådan på den avgörande partikongressens i mars. Pär Nuder, ibland kallad ”Nutte”, har en estländsk pappa vid namn Ants Nuder. Pär har av partiveteranen Enn Kokk, mest känd som Birgitta Dahls man, kallats ”mannen utan egenskaper” och har om möjligt ännu mindre karisma än Sven-Erik Österberg och Thomas Östros. Nuder knöts som sakkunnig till justitiedepartementet redan som 24-åring. Han räknades som en av statsminister Göran Perssons närmaste män och var finansminister 2004-2006. För något år sedan kom han ut med boken Stolt men inte nöjd (Norstedts 2008, 368 sidor). Nuder är avskydd av vänsterfolk i och utanför partiet på grund av sina påstådda högeråsikter. En drömkandidat för alla som vill se ett permanent vingklippt sosseparti.

Södertäljejokern Anders Lago.

Till sist den verkliga jokern som ny sossechef: Anders Lago, sedan 1998 kommunstyrelsens ordförande i Södertälje då han efterträdde Conny Andersson. Lago är född i Jönköping 1956 och kom som 20-åring till Södertälje fyra mil söder om Stockholm. Jag kom i närmare kontakt med Anders Lago på 1990-talet, då han bland annat var ordförande i miljö- och stadsbyggnadsnämnden där jag representerade Täljepartiet. När han utsågs till sossarnas starke man i Södertälje 1998 skedde det i konkurrens med Sten Olsson, som senare kom att bli nära medarbetare till Göran Persson och Pär Nuder; Olsson är sedan 2007 konsult i egen firma. Anders Lago blev våren 2008 känd för en bredare publik, då han blev inbjuden av USAs Kongress att informera om Södertäljes omfattande mottagning av flyktingar från Irak. Lago kunde då informera om att Södertälje med cirka 80 000 invånare tog emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans. Under det omskrivna USA-besöket träffade Anders Lago dåvarande demokratiske presidentkandidaten Barack Obama och kallades allmänt The Mayor of Sodertalje, som också blev namnet på Lagos partiblogg. Anders Lago står med båda fötterna på jorden och anser, i likhet med nästan alla södertäljebor oavsett ursprung, att kommunen tvingats dra ett orimligt stor lass när det gäller invandring (av Södertäljes befolkning har närmare 50 procent invandrarbakgrund). Vad som möjligen kan vara till nackdel för Lago är att han efter kommunalvalet 2010 – som blev ett succéval för framförallt Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna – valde att med stöd av MP och V bjuda in SD till kommunstyrelsen och de större nämnderna. Den svaga borgerliga oppositionen rasade. Lago sitter ju heller inte riksdagen men väl i partistyrelsen. Jag har ofta varit kritisk till Anders Lagos politik men ser honom, trots detta, som en anständig politiker och en anständig människa. Han är också en slug politiker med åtskilliga rävar bakom varje öra.

Med Anders Lago som ny partiledare tror jag Socialdemokratiska arbetarepartiet har goda förutsättningar att åter bli en kraft att räkna med i svensk politik. Just därför vill jag inte se honom, eller för den delen Bodström, vald på kongressen i mars. I stället håller jag tummarna för någon i kvartetten Palm, Österberg, Östros eller Nuder.

Mitt grundtips, för att låna en term från legendariske tipsexperten Rudolf ”Putte” Kock, får bli Veronica Palm som är den inflytelserika feministmaffians främsta kandidat. Jag helgarderar dock med Sven-Erik Österberg och Mikael Damberg.

Margot Wallström – frälsargestalten.

Jag avslutar med det kanske helt tokiga hugskottet att EU-kommissionären och förra statsrådet  Margot Wallström, sossarnas verkliga drömkandidat och frälsargestalt, i ljuset av  det egna partiets kräftgång – det blev rekordlåga 25,6 i senaste mätningen från AB/United Minds – gör sensation och kandiderar vid marskongressen. I så fall kommer hon hundraprocentigt säkert att väljas av ett enigt sosseparti, som drömmer våta drömmar om att wallströmskan, född i Kåge i Västerbotten 1954, skall sopa golvet med Reinfeldt i 2014 års val.