Sveriges sämsta låtar (5): ”Symfonin”. Loa Falkman

Vilka är Sveriges sämsta låtar? I en bloggserie om fem avsnitt med början här tänkte jag försöka svara på denna viktiga samtidsfråga. Jag behöver nog inte framhålla att det är en högst subjektiv bedömning som ligger till grund för min ranking. Kanske några av er läsare tycker att just de här låtarna – eller några av dem – är fru Musicas gåva till mänskligheten. Det år i så fall helt OK.

Jag börjar från slutet med att utnämna ”Symfonin”, framförd av Loa Falkman och med text och musik av Elisabeth Lord och Tommy Gunnarsson, till Sveriges femte sämsta låt. Det vill säga den ”bästa” av dem jag avser redovisa på min blogg.

Med ”Symfonin” skulle operasångaren och skådespelaren Carl Johan ”Loa” Falkman etablera sig även som populärsångare. Det var i alla fall så det var tänkt, men det blev inte riktigt så. Låten floppade rejält i Melodifestivalen 1990 och kom på sista plats i tävlingen. Det är inte särskilt svårt att förstå varför – den är tungfotat svulstig, den ”lyfter” inte. https://sv.wikipedia.org/wiki/Symfonin_(s%C3%A5ng)

I mina ögon visar exemplet ”Symfonin” att det sällan blir bra när operasångare försöker sig på populärgenren. Ett annat exempel härpå är Ingvar Wixell, i likhet med Falkman en internationellt gångbar operastjärna, som vid Melodifestivalen 1965 vann med den i sammanhanget mycket seriösa ”Annorstädes vals”. Att Wixell vann var minst av allt någon sensation – han fick framföra samtliga bidrag i tävlingen!

Tanken bakom den svenska satsningen på Wixell var att den kvalitet denne världsberömde barytonsångare ansågs borga för skulle vinna tävlingen åt Sverige. Wixell slutade emellertid bara på tionde plats med sex poäng vid Eurovision Song Contest (ESC) i Neapel. Han framförde sången på engelska med titeln ”Absent Friend”, vilket var första gången i tävlingens historia en artist sjöng på ett språk annat än modersmålet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Annorst%C3%A4des_vals

Hovsångaren Loa Falkman är sedan 2015 känd som ”ICA-stig”.

Loa Falkman var aldrig i närheten av att ta sig till ESC i Zagreb detta år utan slutade på tionde och sista plats. Vann gjorde Edin-Ådal med ”Som en vind”. I ett avseende var ”Symfonin” dock mer framgångsrik än Ingvar Wixells ”Annorstädes vals”: medan den senare endast klarade en vecka på Svensktoppen parkerade ”Symfonin” tolv veckor på samma lista med en andraplats som bäst.

”Symfonin” är inget musikaliskt mästerverk men väl en svensk kalkonklassiker!

Mensblod, teckenspråk och kränkthetsindustri

 Metros scoop: elever fick inte ha med mensbilder i katalog. Foto: Tommy Hansson

Í dag när jag satt på varuhuset Kringlans café i centrala Södertälje bläddrade jag för ovanlighetens skull igenom tidningen Metro. I tidningen fanns en artikel om en rektor i Stockholm som haft mage att stoppa en bild med menstruationstema från att publiceras i skolkatalogen.

”Eleverna förberedde sig genom att smycka (jo, så står det faktiskt) kläderna med fejkat mensblod och hängde rödfärgade bindor och tamponger runt halsen”, heter det i texten författad av en manlig reporter. En av initiativtagarna, Fanny Winblad, är indignerad och kan för sitt liv inte förstå varför rektor Mats Kjellmer fått för sig att sätta P för den planerade katalogbilden.

”Mens är så naturligt, och det är konstigt att folk inte kan prata om det”, citeras Winblad i Metro. Rektor Kjellmer för sin del hänvisar bland annat till att mensbilder i skolkatalogen ”nog kan vara svårsmält för en del och obehagligt för några…”.

Ingen torde kunna förneka att fertila kvinnors menstruationer är ”naturliga”. Lika litet som att det är naturligt att tömma tarmen, blåsan eller vomera. Det innebär inte att skolkataloger och andra publikationer nödvändigtvis bör fyllas med bilder på genuina eller fejkade fekalier, urin eller spyor. Fast det är ju bara min åsikt, förstås.

När jag kom hem från stan såg jag någonstans på nätet att en del döva människor retat upp sig på ICAs nya ”Stig”-reklam, som ger sig till att skämta litet med teckenspråket inför Dövas dag. Mer i tidningen Resumé här: http://www.resume.se/nyheter/artiklar/2015/09/21/kritik-mot-ica-for-nya-teckenspraks-reklamen/

Skämtet består i att ICA-Stig, numera spelad av Loa Falkman, har betalat sin teckentolk för dåligt varför denna hämnas genom att ge fel översättning. Detta får en kommentator på Facebook att gå i taket och bli ”så enormt arg” enär ”Här driver självaste ICA med det svenska teckenspråket?!” Resumé talar om en ”kritikstorm” mot den skämtsamma reklamen.

ICA slår dock ifrån sig och menar att reklamen skall uppfattas som ett lättsamt sätt att uppmärksamma Dövas dag samt att det är Stig själv som ”står med byxorna nere”.

Fast det är kanske att tala för döva öron?

 Vackra blomsterbilder från HRF. Foto: Tommy Hansson

Jag har hur som helst stor förståelse för dövas och hörselskadades situation och brukar regelbundet stödja Hörselskadades Riksförbund genom att köpa deras vackra  brevmärken med Carl Larsson- eller blomstermotiv. Det innebär dock inte att jag frånkänner hörselskadade eller andra handikappade all form av humor. I mina ögon kan och bör man skämta om nästan allting, även handikapp, förutsatt att det sker med en viss finess.

Som här i den obetalbara brittiska komediserien Little Britain, där den (fejk)rullstolsburne Andy vill bränna en del av sina gamla saker i en brasa på gården med hjälp av sin personlige assistent Lou…eller vill han det…: https://www.youtube.com/watch?v=B7zh_cFjvR0

Jag önskar att människor, handikappade eller ej, inte blev så förbålt lättkränkta eller upprörda för minsta lilla motgång eller förolämpning, vare sig det gäller att inte få osmakliga bilder publicerade eller annat. Varför måste vi vara en nation av mesar? Lyckligtvis finns det fortfarande människor som rektor Mats Kjellmer, som har kurage nog att på ett sansat sätt förklara varför det kanske inte är så lämpligt att publicera foton med menstruationstema i skolkataloger.

Det vore ju inte helt fel om det fanns fler som han, många fler. Som kunde klargöra för de muslimer, hinduer, ateister eller vilka det nu kan vara, som protesterar mot skolavslutningar med psalmsång och eventuellt bön i svenska kyrkor, att vi lever i Sverige och att där har vi en kristen kultur sedan ungefär tusen år tillbaka – like it or not.

Samma med människor som vill ha bort krucifix från bönerum i sjukhus eller tvinga personal med davidsstjärnor eller kors i kedjor runt halsen att ta av sig dessa därför att de blir ”kränkta” annars. De här gnällspikarna oavsett religion och/eller ursprungsland bör någon gång få klart för sig, att de måste sluta upp med att ställa löjliga krav och agera prinsessan på ärten för det allra minsta. Om kors som tagits från bönerum här: här:http://www.varldenidag.se/nyhet/2015/06/24/Sjukhuskyrkan-Det-var-vi-som-tog-ned-korset/

Eller är det för mycket begärt?

Det tycker sannolikt i alla fall alla tusentals mångfaldsstrateger, demokratikonsulter och allt vad de kallas som sitter och häckar på landsting, kommuner och företag runt om i landet och lyfter större eller mindre löner för att de skall tala om för folk hur de får respektive inte får uttrycka sig. För att inte tala om institutionen Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Personligen önskar jag alla dessa yrkesroller dit pepparn växer.

Det passar kanske bra i sammanhanget att avrunda med en 30 år gammal sketch från TV-programmet Nöjesmassakern, där Björn Skifs, Sven Melander och Jon Skolmen spelar asiater. Är detta rasistiskt eller bara ett stycke komik? Jag lämnar frågan öppen. : https://www.youtube.com/watch?v=yqQFvH_gxSo

 Björn Skifs som asiat. Roligt, rasistiskt eller bara dumt?