Posted tagged ‘Idrottsbladet’

Glömda svenska fotbollshjältar (III): ”Svenne Berka” bäst på plan

25 december, 2018

Sven ”Svenne Berka” Bergqvist i fotbollsmålet anno 1943.

Sven Bergqvist – allmänt kallad ”Svenne Berka” – är väl knappast bortglömd på de så kallade Söderns höjder i Stockholm, där Hammarby-sympatierna står som spön i backen, men för den stora publiken är han nog det. Han är en av de få fotbollshjältar jag avkonterfejar på min blogg som  jag träffat personligen. http://www.hifhistoria.se/Historia/storys/1933svenbergquist.html

Sven Olof Lennart Bergqvist (1914-96) föddes i ett arbetarhem på Södermalm den 20 augusti 1914. Han var i unga år bollkalle på Hammarby IFs träningar och debuterade som fotbollsmålvakt i A-laget vid endast 16 års ålder. Ordinarie var han åren 1932-46 i allsvenskan eller i dåvarande näst högsta serien (division II). Landslagsdebuten kom i 2-2-matchen mot Finland på Stockholms stadion den 12 juni 1935.

Legendaren ”Svenne Berka” enligt tecknaren Börje Dorch.

Berömd är ”Svenne Berkas” insats i landskampen mot Tyskland på samma stadion ett par veckor senare, vilken Sverige lyckades vinna med 3-1. Svenne svarade här för en fantomräddning efter ett skott av den tyske anfallsspelaren Edmund Conen, där den svenske målvakten hade tyngdpunkten på ”fel” fot. Han har själv berättat hur det gick till: ”Jag bytte fot och lyckades vända i luften och slå ut bollen med ena handen.”

Historien med den spektakulära räddningen i luften har broderats ut otaliga gånger – bland annat skall Bergqvist ha skrapat baken i målets överliggare och efteråt fått plocka bort träflisor ur den kroppsdel man vanligen sitter på. Därtill har prakträddningen stundom förlagts till Idrottsparken i Köpenhamn och en landsmatch mot arvfienden Danmark.

Så här långt efteråt är det av naturliga skäl svårt att avgöra exakt var och hur det hela skedde, men att det måste ha varit en sjusärdeles räddning står fullt klart. Sven Bergqvist hade enligt ögonvittnen en publikfriande spelstil, särskilt när läktarna var välbesatta. När det var mer eller mindre folktomt var det inte lika roligt att excellera i akrobatiska konster i den högre skolan. http://www.borjedorch.se/svenne_berka.html

Efter succématchen mot Tyskland blev Sven Bergqvist bofast i landslaget och kom sammanlagt att avverka 35 landskamper 1935-43. Han uttogs i den blågula representationselvan vid de olympiska spelen i Berlin 1936, en turnering Svenne och alla andra svenska spelare säkert helst ville glömma: det blev respass i den första matchen mot Japan med förlustsiffrorna 3-2 efter svensk 2-0-ledning med två mål av Erik ”Lillis” Persson. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=179&artikel=6487956

Sven Bergqvist i främre raden till vänster i Hammarbys ishockeylag på 1930-talet.

”Svenne Berka” blev faktiskt dubbel olympier 1936, då han även spelade back i det svenska laget i ishockey vid vinter-OS i Garmisch-Partenkirchen. Det blev inledningsvis vinst mot Japan med 2-0, men sedan föll de svenske med 1-0 mot Storbritannien som sedan vann guldet efter finalseger mot Kanada. Bronset kneps av USA. Efter OS-deltagandet erbjöds Bergqvist proffskontrakt med den franska klubben Racing Club de Paris men avböjde.

I annalerna finns även en uppgift om att Sven Bergqvist uttogs i Sveriges lag till VM i Frankrike 1938, men ordinarie i det svenska målet var han inte – den uppgiften anförtroddes Henock Abrahamsson från Göteborgs-laget Gårda BK, vilken stod mellan stolparna i Sveriges samtliga tre matcher: Kuba 8-0, Ungern 1-5 och Brasilien 2-4. Världsmästare blev Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1938

Som redan framgått ovan var Sven Bergqvist inte bara aktiv inom fotbollen. Han gjorde fem mål på  41 officiella ishockeylandskamper och blev svensk mästare i Hammarby IF 1933, 1937, 1942, 1943 och 1945. Främsta meriten är ett EM-brons 1936 (OS räknades som både EM och VM). Bergqvist utsågs i omröstningar 1946 och 1956 till Sveriges bäste högerback genom tiderna och har invalts i såväl den internationella som den svenska ishockeyns Hall of Fame.

I bandymålet.

Att ”Svenne Berka” var all round-kunnig så att det förslår framgår även av att han var allsvensk och landslagsman i bandy samt också gjorde allsvenska framträdanden i handboll (SoIK Hellas) och bowling (BK City). Han var påtänkt som målvakt i utehandboll i Berlin 1936 men tackade nej till denna uppgift. I bordtennis spelade han i division II.

Efter den aktiva karriären blev Sven tränare i Hammarbys fotbollslag 1944-46 och förbundstränare i ishockey i samband med vinter-OS i Sankt Moritz 1948. Efter en bilolycka på Lilla Essingen i Stockholm 1955 blev han tyvärr rullstolsbunden. Han erbjöds medverka i bågskytte i det svenska handikapplaget i OS i Rom 1960 men avböjde, eftersom de uttagna tvingades betala OS-deltagandet själva.

Svenne Berka-spelet.

Att få träffa ”Svenne Berka” då han besökte tidningen Idrottsbladet i Södertälje i början på 1980-talet kändes givetvis stort för en sportjournalist med idrottshistoriskt intresse. Ytterligare kuriosa: jag hade i yngre dar ett fotbollsspel som hette Svenne Berka-spelet, vilket  lanserades i början av 1960-talet, i min ägo.

Avslutningsvis måste nämnas att Sven blev förevigad i filmmelodin till filmen ”Vårat gäng” (1942), där Alice Babs sjunger om ”Svenne Bergqvist bäst på plan”. https://www.youtube.com/watch?v=liN-eqdhXIw

Ray Ewry: störst av alla olympiska friidrottare

1 september, 2016

ray-ewry
Ray Ewry (1873-1937) har tagit flest individuella OS-guld av alla friidrottare.

Jamaicas populäre sprinterfantom Usain Bolt, världsrekordhållare på 100  och 200 meter löpning och niofaldig OS-guldmedaljör 2008-16 om man räknar korta stafetterna, menade efter sina tre guld i Rio de Janeiro att han nu visat att han var världens störste inom friidrotten genom alla tider. Hur mycket jag än uppskattar Bolt måste jag invända: han överträffas av en amerikan som var verksam i början av förra seklet.

Raymond ”Ray” Clarence Ewry (1873-1937), med irländska släktrötter, överträffar således såväl  Usain Bolt som Finlands Paavo Nurmi och USAs Carl Lewis om vi ser till antalet vunna individuella OS-guld. Ewry vann nämligen icke färre än tio OS-guld i de numera i stort sett utdöda grenarna stående höjd, längd och tresteg.

Då krävs förstås att vi räknar in Ewrys två guldmedaljer vid jubileumsspelen i Aten 1906, vilka arrangerades av Internationella olympiska kommittén (IOK) med syftet att celebrera tioårsminnet av de moderna olympiska spelens födelse i Aten 1896. https://lumserve.wordpress.com/2013/10/13/ray-ewry-greatest-jumper-in-olympic-history/

514911942
Ewry i aktion i stående höjd i London-OS 1908. Det blev vinst med 1,57.

En sak är fullständigt klar oavsett allting annat: det är att Ray Ewry är den ende i den moderna olympiska historien som gått obesegrad igenom tio olympiska tävlingsgrenar. Bara guld. Inte ett endaste silver eller brons. Han var helt enkelt oövervinnerlig. Så du får ursäkta mig, Usain Bolt. Jag tycker det räcker gott för att påstå att Ewry är den störste friidrottsolympiern någonsin!

Berättelsen om Ray Ewry är onekligen anmärkningsvärd. Född i Lafayette i den amerikanska delstaten Indiana den 14 oktober 1873 drabbades han av förlamningssjukdomen polio vid sju års ålder. Han tvingades sitta i rullstol och förutspåddes en livslång förlamning i båda benen. Med häpnadsväckande energi och målmedvetenhet började han dock träna upp benmuskulaturen och kom att specialisera sig på hopp utan ansats

by Sir (John) Benjamin Stone, platinum print in card window mount, 29 July 1908

Medlemmar ur New York City Irish-American Athletic Club vid OS i London 1908. Ray Ewry tvåa från vänster i främre raden.

1890-97 bedrev Ewry ingenjörsstudier vid Purdue University, grundat 1869 efter en landdonation av affärsmannen John Purdue, i West Lafayette. https://en.wikipedia.org/wiki/Purdue_University Han utexaminerades som mekanisk ingenjör och ägnade tiden utanför studierna åt idrott, förutom friidrott (där han var kapten för skollaget) även amerikansk fotboll.

1897 flyttade han till New Jersey och kom i idrottssammanhang att representera New York City Irish-American Athletic Club. Yrkesmässigt arbetade han som hydraulisk ingenjör.

Stående hopp, eller hopp utan ansats, förekom vid de antika olympiska spelen i Grekland och var även en del av de moderna spelen till och med Stockholms-OS 1912. Stående tresteg förekom dock endast till och med OS i Saint Louis 1904. I Sverige var höjdhopp och längdhopp utan ansats etablerade tävlingsgrenar ända fram till mitten av 1960-talet. Det var huvudsakligen av utrymmesskäl som svenska friidrottare under vintersäsongen ägnade sig åt dessa grenar.

Rune-Almén-höjdhopp-1024x721
Grann stilstudie av Rune Almén i Göta-tröjan. Rune räknas fortfarande som officiell världsrekordhållare i stående höjdhopp med 1,90.

Den sista SM-tävlingen hölls 1965, där Göran Fredriksson, Kronobergs IK vann båda grenarna på resultaten 1,66 respektive 3,43, det sistnämnda svenskt rekord. Det främsta officiella svenska resultatet i stående höjd har eljest uppnåtts av Rune Almén, Trollhättans SK och IF Göta, som faktiskt skall vara världsrekordhållare med fantastiska 1,90. Almén var vår siste dykstilshoppare av rang med en svensk rekordnotering på 2,23 från 1974 som bästa resultat. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rune_Alm%C3%A9n

Som en kuriositet kan nämnas att jag gjorde en telefonintervju med Rune Almén under min tid som journalist på Idrottsbladet. Jag frågade då vad han trodde om framtiden för den så kallade floppstilen, uppfunnen av amerikanen Dick Fosbury som vann höjdtävlingen i OS i Mexico City 1968, som då höll på att ta över. Rune menade att dykstilen nog skulle klara sig bra, eftersom han ansåg att alla hoppare inte passade för ”floppen”…

De stående hoppgrenarna lär fortfarande vara tävlingsgrenar i Norge. Här följer litet svenska resultat och historik: http://www.goteborgfriidrott.se/Nyheter/InbjudantillinofficielltDMistaendehopp

517720262
Ray Ewry – ”den mänskliga grodan” – hoppar stående längd i London-OS 1908. Seger på 3,33.

Ray Ewrys OS-debut skedde i Paris 1900, där han trippelsegrade i stående höjd, längd och tresteg. I höjd vann han på imponerande 1,65. Efter gulden i Paris kallades Ewry ”den mänskliga grodan”. Sedan rullade det på med idel segrar i Saint Louis 1904, Aten 1906 och London 1908. Ewry siktade även på att få representera USA i Stockholms-OS 1912 men tvingades till sist kasta in handduken på grund av skada.

I Stockholm knep landsmannen Platt Adams guldet med 1,63 i höjd utan ansats medan greken Constantin ”Kostas” Tsiclitiras (1888-1913) vann längdvarianten på 3,37. Greken tog även brons i höjd med 1,55. Han är den ende icke-amerikan som vunnit ett OS- guld i de tre stående hoppgrenarna. Tsiclitiras avled i hjärhinneinflammation redan som 24-åring 1913, sedan han som frivillig deltagit på hemlandets sista i Balkankrigen som föregick Första världskriget.https://en.wikipedia.org/wiki/Konstantinos_Tsiklitiras

Ray Ewry höll på med aktiv friidrott upp i 40-årsåldern, då han kunde se tillbaka på en helt unik olympisk karriär. Han var ensam av alla OS-deltagare om att ha vunnit tio individuella guldmedaljer fram till OS i Peking 2008, då Michael Phelps erövrade sitt elfte guld. Simmaren Michael Phelps, född 1985 och ibland kallad the Baltimore Bullet, måste givetvis med sina sammanlagt 23 OS-guld över fyra olympiska spel rankas som tidernas främste olympier alla kategorier. Där ligger således till och med fenomenet Ray Ewry i lä. http://www.dn.se/sport/os/historien-om-simfenomenet-michael-phelps-ar-slut/

rio-olympics-swimming
Amerikanske simmaren Michael Phelps är med totalt 23 (!) OS-guld fördelade över fyra olympiska spel 2004-16 utan konkurrens tidernas främste olympier.

Sedan han lagt spikskorna på hyllan arbetade Ray Ewry för New York Board of Water Supply med att konstruera dammar och reservoarer med uppgift att förse staden New York med vatten. Han hade även uppdrag för den amerikanska flottan. Han avled ett par veckor före sin 64-årsdag den 29 september 1937. Ewry var gift och far till en dotter. Hans dotterson, Tom Carson, är fortfarande i livet.

Det vittnar om Ray Ewrys suveränitet att hans bästa notering i stående längdhopp, 3,47, presterat vid OS i Saint Louis 1904, stod sig som världsrekord tills de stående hoppen upphörde vara internationella friidrottsgrenar på 1930-talet. Ewry var 1,85 meter lång och hade som matchvikt 79 kilogram.

Till sist något av intresse för kalenderbitaren:

Ray Ewrys personbästa: Höjdhopp u. a.: 1,67. Längdhopp u. a.: 3,47 (11 fot, 5 inches/världsrekord). Tresteg u. a.: 10,86.

Ray Ewrys segerresultat i OS: Paris 1900: Höjd u. a.: 1,655. Längd u. a.: 3,21. Tresteg u. a.: 10,58. Saint Louis 1904: Höjd u. a.: 1.50. Längd u. a.: 3,47. Tresteg u. a.: 10,55. Aten 1906 (jubileumsspel): Höjd u. a.: 1,56. Längd u. a.: 3,30. London 1908: Höjd u. a.: 1,57. Längd u. a.: 3,33.

Fotnot: Även denna bloggare har fuskat litet i höjd och längd utan ansats. Hoppade som bäst 1,40 respektive 2,86 som 15-åring, vilket räckte till seger i Rosenborgsgymnasiets skolmästerskap 1967. Resultatmässigt var det troligen mina främsta friidrottsgrenar.

 

 

Litet om SVT: intervju om avhopp samt mingel

10 april, 2015

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/sodertalje/ledamot-hoppar-av-sd-diktatoriskt

För er som missade mitt framträdande i SVTs regionalnyheter ABC den 9 april bifogas överst en länk. Jag kommenterar i ett par minuters inslag Lennart Johanssons avhopp från Sverigedemokraterna och beslut att bli ”politisk vilde”. I inslaget även en interiör från vår föreningslokal samt några sekvenser från valrörelsen på Gågatan.

Eftersom jag inte vill bidra till ytterligare polarisering och käbbel inom SD Södertälje tänker jag här inte utveckla saken vidare.

SVT april 2015 002 Reportern Lisa och fotografen Håkan från SVT, som gjorde reportaget med mig. Foto: Tommy Hansson

Däremot kan jag gärna säga några ord om SVTs stora satsning på regional nyhetsförmedling, vilken har lett till nyanställning av 60 personer. De gamla regionala nyhetsprogrammen, däribland ABC som omfattar Stockholms stad, Stockholms län och Uppsala län, byter skepnad och nya redaktioner upprättas. Således invigdes i dag, den 10 april 2015, SVTs nya redaktionslokaler på Södertälje kommuns troligen mest prestigeladdade adress – det vill säga Storgatan 1.

På denna adress har tidigare huserat den sedan många är tillbaka avsomnade Radio Södertälje samt även Ny Demokrati och dess avlösare inom lokalpolitiken, Täljepartiet. Vi höll till i husets antagligen tjusigaste lägenhet högst upp i byggnaden och höll oss till och med under NyD-tiden med en bar, om vilken dåtidens ABC-Nytt gjorde ett reportage. Även Moderaterna fanns inrymda i byggnaden, och minns jag inte helt fel ägde partiet också denna.

Man kan nog säga att de liberala dryckessederna var det enda som förenade nydemokraterna mot slutet av detta partis korta och stormiga historia.

SVT april 2015 008           SVT april 2015 012

Tommy Blomqvist i samspråk med en SVT-medarbetare (övre bilden). På undre bilden Tommy Hansson i förgrunden medan SVTs regionchef Christina Ågren intervjuas i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson/Tommy Blomqvist

SVT-redaktionen är belägen på andra våningen med utsikt mot innersta Maren och området däromkring. Jag och SDs gruppledare i fullmäktige, Tommy Blomqvist, hade möjlighet att närmare bekanta oss med dessa lokaler, då vi var inbjuda till det så kallade mingel varmed SVT valt att hålla dagen till ära.

Här kunde vi vimla tillsammans med andra kommunalpolitiska profiler såsom kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S), oppositionsrådet Marita Lärnestad (M) och kommunalrådet Staffan Norberg (V). Av någon anledning försvann nästan alla av våra kommunalpolitiska kolleger när vi trädde innanför dörrarna.

SVT april 2015 007 Från vänster SVT-reportern Hampus Rundgren, kollegan Klara Klintbo Skilje samt statsvetaren Jenny Madestam. Foto: Tommy Hansson

Även representanter för de konkurrerande mediaföretagen Länstidningen och Södertäljeposten fanns på plats, liksom Scanias presschef Hans-Åke Danielsson. Kul att träffa den senare efter 30 år – så länge var det sedan vi båda arbetade som journalister på tidningen Idrottsbladet i Södertälje. Tyvärr tvingades vi konstatera, att de flesta av våra gamla arbetskamrater lämnat detta jordiska.

Naturligtvis gavs också rikliga möjligheter att bekanta oss med de nya SVT-medarbetarna, som föreföll brinna av iver att ta sig an sina nya arbetsuppgifter med officiell start på söndag den 12 april. Självaste chefen för SVTs regionsatsning, Christina Ågren, fanns på plats. Tommy Blomqvist fick sig ett ingående snack med henne och passade på att ge några goda råd om hur lokalbevakningen skall gå till.

SVT april 2015 017 Den klassiska adressen Storgatan 1 i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Måste slutligen ge en blomma till SVT för den goda mingelmaten i form av sandwichar med olika slags pålägg, bland annat biff samt räkor, samt läskande och alkoholfri cider.

Litet om hur och varför jag blev journalist

23 november, 2014

Jag har varit verksam som publicerad skribent sedan 1969.

Mitt uppdrag den gången bestod i att, för sportredaktionen på Länstidningen i Södertälje, göra sammanställningar om division VII-fotbollen. Det tillgick så att jag varje söndag ringde runt till lagledare och tränare och hörde mig för hur det hade gått i helgens matcher: vilka som gjort mål, vilka som varit bäst, om domaren varit bra och så vidare Ett ganska styvt jobb. Resultatet publicerades sedan på måndagen i en ruta där signaturen ”Tom” angavs som författare.

När fotbollssäsongen var slut var det dags att ge sig på division IV-serierna i ishockey och bandy (ja, den riktiga bandy som spelas på is med ett lackrött garnnystan). Samma tillvägagångssätt där. När manuset var färdigt fick jag skjuts av min pappa in till tidingsredaktionen, som på den tiden var inrymd i gamla Tobaksmonopolet intill Kanalen, för att lämna in det jag knackat ner på min skrivmaskin.

untitled Min chef på LT-sporten, Richard Dahl.

Chef för LT-sporten var gamle europamästaren i höjdhopp från 1958, skåningen Richard Dahl. Det var för övrigt min pappas bekantskap med Dahl som ledde till att jag fick jobbet som sportskrivare på deltid (jag gick sista ring i gymnasiet). Förutom nämnda lagsporter skrev jag även om friiidrottstävlingar där jag i regel själv tävlade för min klubb, IFK Södertälje.

När jag nu bläddrar i de gamla urklippen slår det mig att  jag, trots unga år, hade ett tämligen moget och idiomatiskt korrekt skriftspråk som jag inte behöver skämmas för omkring 45 år senare. Inga ”vart” i stället för var, inga ”dem” i stället för de, inga ”till” i stället för och efter ordet ”mellan”. Det tackar jag mina gamla modersmålslärare för.

Tyvärr hade Länstidningen anställningsstopp på sportredaktionen vid denna tid, annars hade jag kunnat tänka mig en yrkesbana som sportjournalist direkt efter gymnasiet. I stället blev det universitetsstudier utmynnande i en filosofie kandidat-examen samt politiskt engagemang i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm. Skrev gjorde jag likafullt, nu som författare av engagerade debattinlägg och insändare.

imagesUWBP54K6

Allt eftersom blev det även medarbetarskap i en ganska lång rad tidningar och tidskrifter med början i Försvarsfrämjandets tidskrift Fritt Militärt Forum: moderata idéorganet Svensk Tidskrift, Tidsspegel (organ för Medborgarskolan), Svensk Linje, Heimdal, Smålandsposten, Norrköpings Tidningar, Katrineholms-Kuriren, Sydsvenska Dagbladet, Vimmerby Tidning, Upsala Nya Tidning, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med flera.

De hundralappar jag kunde få för en artikel – jag skrev mest om utrikespolitik och ideologi – räckte inte för min försörjning, varför jag vid denna tid hade anställningar av mer eller mindre tillfällig karaktär såsom pressbyråbiträde, tillförordnad amanuens vid Armémuseum, telefonannonsmottagare vid Svenska Dagbladet och väktare vid bevakningsföretaget ABAB.

Jag hade dock en insiktsfull vän och kollega i den politiska kampen som föreslog att jag skulle genomgå journalistutbildning och satsa på en yrkesbana som journalist. Tanken var att jag på så sätt skulle komma in i media som en motvikt till all vänsterjournalistik som redan då plågade landet. Jag tyckte idén var god och sökte därför in till en kurs i dagspressjournalistik på Poppius journalistskola, då inrymd i dåvarande Svenska Dagbladet-huset i Marieberg i Stockholm.

Sigge1 Min Poppius-lärare Sigge Ågren.

Jag blev i en ålder av 26 år således antagen som elev på Poppius hösten 1978-våren 1979 och måste säga att jag lärde mig oerhört mycket på dessa två terminer. Huvudläraren hette duga: det var den gamle Expressen-legendaren Sigfrid ”Sigge” Ågren (1910-89), en institution i dåtidens medievärld som både rökte och svor som en borstbindare. Han hade som devis: ”Skriv kort, helst inte alls” och inpräntade ständigt, att det skulle skrivas enkelt och lättfattligt så att läsarna begrep det som skrevs.

Mer om Sigge, inklusive hans ”Skrivarens tio budord” här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sigge_%C3%85gren

Jag hade klart för mig att Sigge Ågren var en engagerad vänstermänniska och innehavare av partibok för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och undrade litet över, om man nu på lektionerna skulle översköljas av vänsterpropaganda. Jag hade inte behövt oroa mig: under min tid som elev på Poppius kan jag inte minnas ett enda fall av politisk indoktrinering i vänstervridningens tecken.

Tvärtom var Ågren, som jag uppfattade det i alla fall, skeptisk gentemot politisk kampanjjournalistik. Jag minns att en elev en gång yttrade något om att han med sitt skrivande vill göra en insats för ”de svaga och utsatta i samhället” eller något liknande. Sigge muttrade något till svar som gick ut på att det borde han nog inte alls göra.

untitled

Jag är för egen del glad över att kunna säga, att Sigge Ågren uppskattade mig som elev. ”Du är bra, Tommy”, sa han vid ett tillfälle och det är nog det finaste omdöme om mitt skrivande jag någon gång fått. Fast jag har inte alltid, Gud förlåte mig, följt Sigges råd om att skriva kort och/eller begripligt. Jag försvarar mig med att han också sa att när man väl en gång lärt sig skrivandets fundamenta, kunde man skriva hur man ville.

I sammanhanget måste jag även nämna en annan lärare och journalistveteran, gentlemannen Erik Björnsson, som undervisade i redigeringens ädla konst. Det här var mitt emellan blyepoken och datoriseringen vid våra svenska tidningar, då redigeraren på speciella ark skulle göra en uppskattning av vilket utrymme textinnehåll och bilder skulle ta i anspråk. Det redskap man därvidlag hade till sitt förfogande kallades typometer, en stållinjal som man mätte och donade med. Sedan monterades de satta texterna upp på ark innan dessa gick till trycket.

Erik hade även en hel uppsättning historier på lager om forna tiders journalister, särskilt de som befolkade de gamla Klarakvarteren i Stockholm och som föreföll tillbringa minst lika mycket av arbetstiderna på närbelägna näringsställen som på redaktionerna. Bland annat bibringades vi elever kunskapen, att uttrycket ”matsedel” som benämning på ett A4-ark med text härrörde från praxisen att skriva texter (detta var innan skrivmaskinernas genombrott) på baksidan av restaurangmatsedlar.

Mer om Poppius via denna länk:

http://www.poppius.se/index.phtml?kategori=1&underkategori=66

Parallellt med studierna på Poppius arbetade jag som väktare vid ABAB, där jag hade räknat med att jobba typ ett par år i alla fall. I stället fick jag redan innan jag avslutat kursen på Poppius anställning på den ärevördiga tidningen Idrottsbladet, som överflyttat från huvudstaden till Södertälje sedan den inköpts från Torsten Tegnér av förre chefen på Länstidningen, Robert Schützer. Eftersom Schützers företag Kerrob även ägde andra tidningar fick jag under IB-tiden 1979-86 även tillfälle att arbeta vid veckobladen Södertälje Allehanda, Trosa Tidning och gratisutdelade reklamtidningen Södertälje Handelsnyheter.

untitled

Robert Schützer var väl egentligen mer affärsman än tidningsutgivare och inte alldeles lätt att samarbeta med, för att uttrycka sig försiktigt. Förbluffande dåligt omdöme visade han genom att i början av 1980-talet anställa en stalinist som hette Janne Bengtsson, vilken förvandlade IB till ett propagandaorgan för Sovjetunionen. Bengtsson gick senare till Svenska Dagbladet (!). 1986 hade jag fått nog och sade upp mig på egen begäran. Efter ett års tid fick jag anställning som redaktör vid Frivilliga skytterörelsens (FSR) tidskrift Svenskt Skytte.

Jag sticker här emellan med att omtala, att jag under sommaren 1980 arbetade som praktikant på dagstidningen The News World i New York, en tidning som jag senare var korrespondent för i Sverige ett par år i slutet på 1980-talet; då hade tidningen bytt namn till The New York City Tribune.

FSR var en frivillig försvarsorganisation som bedrev tävlingsverksamhet – ban- och fältskytte – vilket passade mig perfekt. Nu fick jag utlopp både för mitt försvarsengagemang och idrottsintresse och reste land och rike runt, bokstavligen från Ystad till Haparanda, för att skriva om olika skyttetävlingar. Efter fem år och mitt i en landsomfattande ekonomisk kris ansåg sig dock FSR tvungen att skära ned på tjänsterna varför jag fick sluta. Min förste chef var FSRs generalsekreterare, överste 1. Lennart Löfgrén, som jag minns med stor värme.

Efter något år som arbetssökande övergick jag i slutet av 1993 till talboksinläsning på ett företag i Sundbyberg, men skrivandet fortsatte jag förstås med. Bland annat 1994-2009 som (oavlönad) ansvarig utgivare och redaktör för den oberoende borgerliga tidskriften Contra, som drevs av mina gamla kompisar från Demokratisk Allians-tiden, C. G. Holm och Géza Molnár. Efter Contra (som jag fortfarande medarbetar i) utsågs jag till chefredaktör för SD-Kuriren med Richard Jomshof som ansvarig utgivare.

imagesVHNNJQIA

Sedan Paula Bieler tog över min tjänst 2013 och SD-Kuriren fått ett glättat magasinsutförande (inte riktigt i min smak, det måste jag i ärlighetens namn bekänna) är jag numera chefredaktör och ansvarig utgivare för lokala SD-tidningen Telgekuriren i Södertälje och då och då medarbetare i nättidningen Dispatch International med underbart orädda Ingrid Carlqvist som chefredaktör.

Så där ser min journalistbana ut i runda svängar. Förutom ovannämnda tidningar och tidskrifter har jag medarbetat i och ibland även varit redaktör för ett antal andra publikationer såsom Aktuellt om Korea, Nytt Hopp samt Morgonposten (Göteborg). Detta bortsett från ett otal debattinlägg i massor av medier, mest frekvent i Länstidningen i min hemstad (där jag i egenskap av SD-politiker även har det stundom tvivelaktiga nöjet att vara nyhetsmaterial).

Jag bör väl även tillägga att jag hunnit med att skriva tio böcker: från Slaveri i vår tid 1989 till Religionsfrihetens martyrer 2011, båda på Contra förlag.

anthelius230

Därmed kan väl cirkeln sägas vara sluten: från sportskrivare i Länstidningen till debattör och mer eller mindre hett  nyhetsstoff i samma tidning!

Majorov i all ära – omöjligt överträffa Salchow och Grafström

14 februari, 2014

Jag har nyss sett det nya svenska konståkningshoppet Alexander Majorov – veterligt ej släkt med de på sin tid kända sovjetiska hockeybröderna Boris och Jevgenij med samma efternamn – från Luleå ramla i herrarnas konståkning i OS i Sotji. Låt oss hoppas unge Majorov kommer igen. Han får i vilket fall som helst svårt att överträffa våra giganter på området: Ulrich Salchow och Gillis Grafström.

Ulrich Salchows namn lever vidare i konståkningsvärlden genom det efter honom uppkallade hoppet salchow. Han föddes av två danska föräldrar i Köpenhamn 1877 och avled i Stockholm 1949. Salchow, som tillhörde den 1891 bildade Allmänna Idrottsklubben i Solna (AIK), plockade hem tidernas första OS-guld i manlig konståkning vid spelen i London 1908.

untitled Ulrich Salchow: ett OS-guld, tio VM-guld, nio EM-guld.

Under de påföljande OS-åren fick han aldrig tillfälle att försvara guldet, eftersom arrangörerna av Stockholms-OS 1912 valde bort konståkning och de planerade spelen i Berlin 1916 frös inne på grund av Första världskriget. I Antwerpen 1920 var konståkningen tillbaka, men då var Salchow 42 år och hade passerat krönet i sin lysande karriär. När han skulle utföra en salchow föll han och var borta ur medaljdiskussionen.

Ulrich Salchow blev världsmästare ej färre än tio gånger – 1901-05 samt 1907-11. Därmed är han, tillsammans med det norska fenomenet Sonia Henie, tidernas mesta VM-segrare i konståkning. Han vann dessutom EM nio gånger. Efter den aktiva banan beklädde Ulrich Salchow en rad styrelseposter inom konståkningsvärlden men var även ledamot i Riksidrottsförbundets (RF) överstyrelse samt hade uppdrag inom boxningen och cykelsporten.

Som tidernas främste svenske konståkare på skridsko måste ändock Gillis Grafström (1893-1938) rankas. Han var huvudstadsbo, representerande Stockholms ASK, men bodde en tid på Kurön som tillhör Adelsö i Tyresö kommun och tränade då på Mälarens is. Grafström är den ende manlige konståkare som vunnit tre olympiska spel: i Antwerpen 1920, Chamonix 1924 (de första renodlade vinterolympiska spelen) samt Sankt Moritz 1928. I Lake Placid 1932 tog han silver efter att ha krockat med en fotograf!

Gillis Grafström anses vara tidernas kanske bäste manlige åkare i det obligatoriska programmet – han förmådde göra åttor, blommor och andra isfigurer på ett utomordentligt konstfullt sätt. Han hade dock ytterligt delikata nerver och fick flera gånger övertalas att ställa upp i de stora mästerskapen. När han vann OS-guld i Sankt Moritz 1928 hade han inte tävlat på fyra år. Någon kritik tålde han inte.

untitledGillis Grafström: tre OS-guld, tre VM-guld.

Den klassiske sportjournalisten Sven Lindhagen (1896-1969), i många år verksam vid Idrottsbladet samt som speaker vid friidrottstävlingar på Stockholms stadion, har i sin bok Guldmedaljörer (1958) beskrivit Grafström på följande sätt:

Det utmärkande för Grafströms skridskotänkande var att han ville göra åkningen till en skön konst – han ville absolut inte som nutidens främsta ekvilibrister ”göra konster.” Han avskydde allt vad tricks och publikfriande nummer hette. Musiken, åkningen, dräkten smälte hos honom ihop till en symfoni.

untitled Legendariske sportjournalisten och författaren Sven Lindhagen.

Förutom de tre OS-gulden vann han VM åren 1922, 1924 och 1929. Efter den sistnämnda bedriften fick han dela det årets Svenska Dagbladets bragdmedalj med skidåkaren Sven Utterström, vilken svarat för Sveriges första femmilsseger i norska Holmenkollen. Sedan han slutat som aktiv tränade han bland annat Sonia Henie.

Gillis Grafström var utbildad arkitekt efter examen i Berlin 1918 och kompletterade med studier vid KTH i Stockholm. I början av 1920-talet var han verksam som inredningsarkitekt i London men flyttade sedan till Berlin-stadsdelen Potsdam, där han levde från och med 1925 till sin död i hjärtmuskelinflammation eller blodförgiftning – uppgifterna varierar – den 14 april 1938.

Ett par månader före sin död hade han den 9 februari 1938 äktat änkefrun Cécile Oppenheim (1898-1995), som var sonsondotter till den tysk-judiske tonsättaren Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809-47).

untitled Grafström var svensk idrotts störste konstnär.

Gillis Grafström har beskrivits som en komplex natur och som svensk idrotts störste konstnär någonsin. Han var en skicklig gymnast men ägnade sig inte åt akrobatik under åkningen, som han ville skulle vara så estetiskt tilltalande som möjligt. Till sin personlighet var han skygg och släppte ingen in på livet.

”Hans like har vi aldrig fått”, avslutar Svenska Dagbladets förre sportchef Martin Lehman sitt porträtt av Grafström i Bragdernas bok: Svenska Dagbladets guldmedaljörer genom tiderna (1984). Grafström fick slutligen en gata i Potsdam uppkallad efter sig: Gillis-Grafström-Strasse.

På tal om Sotji kan jag inte låta bli att återge följande lilla historia:

Galten hade varit ute på galej och tillfrågades av sina griskompisar:
   – Nå, hur var det – fanns det några snygga brudar?
   Svaret blev, något resignerat:
   – Nej, det var So-tji.

Bör idrottstävlingar bojkottas?

8 februari, 2014

untitled Björnen Misja var en förgrundsgestalt under Brezjnev-spelen i Moskva 1980.

Jodå, jag har varit aktiv när det gäller att kräva bojkott av stora idrottsevenemang. 1980, när jag arbetade som sportjournalist på den anrika tidningen Idrottsbladet, deltog jag i den opinionsbildning som förordade bojkott av de olympiska spelen i Moskva. Deltog i opinionsmöten och fick in två debattartiklar i Svenska Dagbladet i ämnet och skrev även min första och samtidigt sista artikel i Folket i Bild Kulturfront..

Jag ansåg att världens största idrottsevenemang inte borde hållas i ett totalitärt diktaturland som Sovjetunionen och menade, att även Berlin-OS i Nazityskland, invigt av Adolf Hitler, borde ha bojkottats. Även om USA-negern Jesse Owens fyra friidrottsguld fick de unkna nazityska rasteorierna att komma på skam.  Nu blev dessa nazispel ett slags uppvärmning inför Andra världskrigets utbrott genom Tysklands invasion i Polen 1939. Leonid Brezjnevs Sovjetunionen, som invaderat Afghanistan året före, fick en good-will det inte borde ha fått.

Så argumenterade jag då och finner ingen anledning att beklaga mitt ställningstagande nu. Lika litet som jag skäms för att jag inte tyckte det var någon god idé att avhålla OS i kommunistkinesiska Peking 2008.

Det brukar i sådana sammanhang talas om, att det faktum att en diktatur tvingas öppna sina gränser för all världens länder innebär stora chanser för demokratisk och frihetlig påverkan. Erfarenheten från Berlin, Moskva och Peking visar dock att dylika förhoppningar alltid kommer på skam.

untitled OS-elden på väg in i Berlin 1936.

Diktaturlandet i fråga tar tvärtom förtroendet att arrangera ett OS – eller annat stort mästerskap – som ett godkännande av den egna politiken och snarast förstärker i stället för att mjuka upp förtrycket. Så visst – bojkottaktioner kan vara på sin plats! Jag har aldrig försökt hävda att idrott och politik inte hänger ihop.

I det nu aktuella fallet Sotji råder dock andra förutsättningar. Vladimir Putins Ryssland kan inte, med alla sina fel och brister, jämföras med de omänskliga diktaturerna i Nazityskland, Sovjetunionen eller kommunismens Kina. Ryssland av i dag må vara en auktoritär och därtill korrupt halvdiktatur. När jag emellertid sagt att landet är en halvdiktatur måste jag i samma andetag tillägga att det också är en halvdemokrati, där traditionella familjevärden grundade på ett kristet synsätt har ett starkt folkligt stöd.

Det är därför ryssen i gemen ställer sig oförstående till krav på OS-bojkott till följd av den relativt nya lagstiftning, som sätter stopp för propagerande för en homosexuell livsstil bland barn och ungdom. Man inser inte varför Bryssel-byråkratin och ett Europa i moraliskt upplösningstillstånd skulle ha rätt att diktera rysk lagstiftning i syfte att skydda barn och ungdom från HBTQ-hjärntvätt, något jag helhjärtat instämmer i.

Men det har också framförts andra, och i mitt tycke mer relevanta, argument för att det nu pågående Sotji-OS skulle ha bojkottats eller rentav stoppats. I Expressen den 7 februari menar exempelvis gamle, egensinnige skidfantomen Thomas Wassberg att så borde ha skett på grund av Rysslands rovdrift på naturen i regionen samt usel behandling av arbetare och folk.

Artikeln här:

http://www.expressen.se/sport/os/wassbergs-utspel-borde-bojkotta-os/

images11GISR7Q Mänsklig fredsduva under OS-invigningen.

Jag är ingen större vän av de ofta elefantiasiska OS-invigningarna, men i går ägnade jag faktiskt Sotji-invigningen viss uppmärksamhet och blev positivt överraskad. Familjevärden hyllades i ett dansnummer inbegripande bröllopsklädda par, medan fredsidealet fick sitt i form av ett utomordentligt vackert inslag med mänskliga duvor till musik av Pjotr Tjajkovskij.

Vill här också passa på att tacka Viasats veterankommentator Göran Zachrisson för träffande kommentarer, vilka glädjande nog tycks ha förtörnat PK-maffian ganska ordentligt.

I fallet Ryssland tror jag faktiskt att eventuella förhoppningar om mer demokrati och öppenhet i de olympiska spelens kölvatten i bästa fall kan besannas: Ryssland är ingen totalitär diktatur och oppositionen har vissa, låt vara kringskurna, möjligheter att verka. Dessa tendenser kan komma att förstärkas även om jag självfallet inte törs garantera att så kommer att ske.

När det gäller det rent idrottsliga lär värdnationen Ryssland fira ansenliga triumfer, liksom i vanlig ordning vårt västra broderland Norge. Ingen skall dock räkna ut Sverige, som i dag inledde lovande med silver för Charlotte Kalla på 15 kilometer skiathlon efter hopplösa norskan Marit Björgen.

År 2022 får den som är med då, om allt går planenligt, avnjuta fotbolls-VM i Qatar. FIFA:s beslut att tilldela detta lilla emirat med dryga två miljoner invånare världens näst största idrottsevenemang efter OS kan förvisso kritiseras. Det extremt heta klimatet lär bli påfrestande för alla inblandade.

qatar-2022

Vidare är Qatar en absolut monarki, där den styrande emiren ännu så länge egenhändigt utser både parlament och regering. Gästarbetare sägs behandlas uselt. Medialt och politiskt finns dock plustecken i form av den internationella nyhetsbyrån Al-Jazeera samt ett lagverk som räknas som betydligt mer liberalt än angränsande Saudiarabien.

Så vad säger ni? Bör fotbolls-VM i Qatar bojkottas, eller bör FIFA erkänna sitt misslyckande att hitta en bra VM-kandidat och utse en ny arrangör? Frågan är öppen.

Zlatan i Sven Rydells fotspår

16 november, 2012

Zlatan cykelsparkar in 4-2 på England. En prestation i yppersta världsklass.

När jag här om kvällen bänkade mig framför TVn för att beskåda Sveriges träningslandskamp mot England på den nya imposanta Friends Arena var det utan större förhoppningar jag gjorde detta. Föga anade jag att matchen skulle utveckla sig till att bli en stor idrottsupplevelse. Orsaken härtill kan uttryckas i sex bokstäver: ZLATAN.

Efter att ha svarat för sitt tredje mål och givit Sverige ledningen med 3-2 via en kraftfull frispark från 30 meter trodde man knappast det kunde bli så mycket bättre. Man bedrog sig. Ty några minuter senare, sedan Englands målvakt Joe Hart nickat bort bollen utanför straffområdet, fick Zlatan tag på lädret och skickade detsamma via en akrobatisk cykelspark i en mäktig lyra in i motståndarmålet och gjorde därmed sitt fjärde mål i matchen. Han kom då upp i 39 landslagsmål på sina hittills 85 matcher i den blågula tröjan och ligger numera på andra plats i skytteligan efter Sven Rydell..

Jag kommer i nuläget på ett enda svenskt landslagsmål som kan mäta sig med Zlatans häpnadsväckande bicycleta när det gäller finess, elegans och konstfärdighet. Det är Kurre Hamrins slalomlöpning genom Västtysklands försvar på högerkanten i VM-semifinalen på Nya Ullevi 1958, en soloprestation som resulterade i svenskt 3-1 och en plats i finalen mot Brasilien.

Det har diskuterats om Zlatan Ibrahimovic redan nu kan bedömas vara Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider. Låt oss först titta litet på de lirare som kan anses göra honom äran stridig innan vi tar ställning till den frågan.

Sven Rydell höll världsklass på sin tid.

Den spelare som alltjämt innehar målrekordet i landslaget med 49 mål – på bara 43 landskamper – är Sven Rydell (1905-75) med smeknamnet ”Trollgubben” till följd av sin enastående tekniska färdighet.

Han spelade i det spelsystem praktiskt taget alla lag använde vid denna tid – 2-3-5 – inner i en femmannakedja. Sven Rydell spelade under merparten av sin aktiva karriär i en av landets anrikaste klubbar, Örgryte IS i Göteborg. Han svarade för 156 mål i allsvenskan.

Rydell var Sveriges dominerande spelare 1921-32 men tvingades lägga dobbskorna på hyllan redan vid 29 års ålder på grund av en efterhängsen knäskada. Hans mest minnesvärda insats kom vid en landskamp mot gamle trätobrodern Danmark 1931 som Sverige vann med 3-2 tack vare Rydells tre fullträffar. Denna avgörande insats renderade Rydell Svenska Dagbladets bragdguldmedalj.

Största internationella meriten var eljest OS-bronset i Paris 1924, där Sverige i första matchen besegrade regerande OS-mästarna Belgien med hela 8-1 i en av Sveriges mest legendariska matcher någonsin. I matchen om bronset besegrade blågult Nederländerna med 3-1. Rydell var för övrigt även svensk mästare i handboll representerande Redbergslids IK, en klubb han även en kort tid spelade fotboll för.

Efter den aktiva karrären blev Sven Rydell en uppskattad sportjournalist och skrev bland annat krönikor under signaturen ”Dribbler” i Göteborgstidningen (GT). Dottern Ewa Rydell blev elitgymnast och representerade Sverige i olympiska spel. Sven dog vid 70 års ålder 1975.

GreNoLi – från vänster Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm.

Om vi botaniserar vidare bland svenska bolltrillare med stjärnglans finner vi i Gunnar Nordahl, Gunnar Gren och Nils Liedholm – vilka i italienska AC Milan bildade en innertrio med beteckningen GreNoLi – andra kandidater till titeln bästa svensk genom tiderna. Alla tre blev OS-guldmedaljörer i London 1948 och enrollerades strax därefter som proffs i Italien.

Därmed betraktades de som icke önskvärda personer i hemlandet enligt dåtidens inskränkta synsätt. De togs inte till nåder förrän vid fotbolls-VM i Sverige 1958, eller rättare sagt Gren och Liedholm. Dessa båda svarade för helt avgörande insatser när det gällde att föra Sverige till ett VM-silver.

Nordahl stannade i Italien för att vid hemkomsten 1960 bli spelande tränare i Karlstads BK. Han fortsatte som tränare och även fotbollskommentator efter sin aktiva karriär. Bland annat skrev han fotbollskrönikor i Idrottsbladet i början på 1980-.talet, där det var min uppgift att ringa upp honom och skriva ner krönikorna. Gunnar var alltid trevlig att ha att göra med.

Gunnar Nordahl krutar på i Norrköpings-tröjan på 1940-talet.

Åt suveräna Brasilien, där det då 17-åriga fenomenet Edson Arantes do Nascimento – han uppträdde under artistnamnet Pelé och anses av många vara världens bäste genom tiderna – gjorde sin internationella debut, fanns ingenting att göra. Det blev stryk med 5-2 i finalen på Råsunda sedan dock blågult tagit ledningen med 1-0 genom Liedholm.

Att avgöra vem som var bäst av trion GreNoLi är nära nog omöjligt. Gren var den borne teknikern men även en framstående målgörare. Han gjorde 32 mål på 57 landskamper och är därmed femte bäste landslagsskytt. Nordahl var den typiske ”centertanken” och en notorisk målspruta med 43 landslagsmål på 33 nationskamper. Liedholm var en lysande strateg på planen, och förre förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock menade i ett känt yttrande att det bästa fotbollslag man kunde tänka sig var ett som bestod av elva Nils Liedholm. ”Lidas” blev efter spelarbanans slut en mycket framgångsrik tränare samt vingårdsägare.

Gren vann i början på 1980-talet en omröstning om vem som var vår bästa lirare genom tiderna och står mycket välförtjänt staty vid Gamla Ullevi i Göteborg. Han representerade under sin tid i Sverige bland annat göteborgsklubbarna Gårda BK, IFK Göteborg, Örgryte IS och GAIS. Han hoppade in som spelare så sent som vid 56 (!) års ålder vid en match med IK Oddevold, som Gren tränade, i division IV.

En klacksparkande Gunnar Gren som staty vid Gamla Ullevi.

När vi snackar VM 1958 kommer vi inte ifrån vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund som slog igenom i VM i Brasilien 1950, där Sverige lyckades erövra ett sensationellt brons. Han gjorde sig då känd som ”Den vajande majskolven” genom sitt blonda hårsvall och försvann liksom många andra i bronslaget till proffslivet i Italien. ”Nacka” levde högt på sin glimrande teknik och gjorde stor lycka i Sverige-VM.

Efter hemkomsten från Italien 1964 enrollerades ”Nacka” i sin gamla klubb Hammarby IF och svarade i debuten mot Karlstads BK i näst högsta serien division II för konststycket att skruva en hörna direkt i mål. Samma år togs han ut i landslaget i en match mot Polen. Det märktes dock att konditionen var för dålig för spel i högsta eliten. ”Nacka” avled tragiskt och svårt alkoholiserad i sitt hem på Södermalm i Stockholm 1975, bara 45 år gammal.

”Nacka” Skoglund hälsar på konung Gustaf VI Adolf före en match i VM 1958. Tittar på gör  i mitten lagkaptenen Nils Liedholm.

I så kallad modern tid framstår Henrik ”Henke”Larsson som en av de allra främsta. ”Henke” var andre bäste målgörare i landslaget med sina 37 mål före Zlatans urladdning mot England på Friends Arena. Genombrottet kom i VM i USA 1994, där ”Henke” ingick i det bejublade bronslaget. Under sin tid i skotska Celtic nådde Larsson sin höjdpunkt som spelare men hade även korta sejourer i Manchester United och Barcelona. Han röstades relativt nyligen fram som den bäste svenske fotbollsspelaren  genom tiderna.

Henrik Larsson i Celtic-tröjan. 37 mål i landslaget.

Vem är då den bäste svenske liraren någonsin? Talar vi i absoluta termer kan det nog inte råda någon tvekan. Zlatan ”Ibra” Ibrahimovic, 195 centimeter över havet och 100 kilo tung, är bättre tränad och har följaktligen mer tempo och styrka i kroppen än någon av föregångarna någonsin hade. Zlatan skulle få de andra att framstå som pojklagsspelare om de skulle mötas på planen i dag.

Så kan man naturligtvis dock inte räkna. Varje spelare måste bedömas enligt sin tids förutsättningar. Dessutom finns det all anledning förmoda, att Rydell med flera slocknade stjärnor skulle ha gjort Zlatan äran stridig om de varit aktiva i dag. Frågan  vem som är Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider får därför lämnas öppen. Sven Rydell var aktiv under en tid då det internationella utbytet inte hade kommit igång på allvar men har ändå beskrivits som vår förste spelare med internationell lyskraft.

En sak är säker. Om Rydell hade levt i dag och som sportjournalist hade haft möjlighet att bedöma Zlatans insatser hade han varit full av lovord inför den nu 31-årige svensken med bosnisk-kroatisk bakgrund. Enligt min idrottsintresserade son kan Zlatan liknas vid ett ädelt vin som bara blir bättre med åren.

Ett ädelt vin som bara blir bättre med åren – det är karaktäristik så god som någon vad gäller Zlatan Ibrahimovic!