Från vänster Örjan Persson, Kurt Axelsson, Agne Simonsson med flera efter 1-1 mot Portugal i EM-kvalet 1966 inför ett fullsatt Råsunda.
Kurt Axelsson (1941-84) genomgick en sällsam metamorfos som fotbollsspelare. Från att ha varit ”en i mängden” i Värmlands ultimaserier fortsatte han inom ett årtionde till allsvenskan, landslaget och en framgångsrik proffskarriär i Belgien. http://vis.50webs.com/os/kurtaxelsson.htm
Kurt föddes på Korpkullen den 10 november 1941 vid det 521 meter höga Rännbergs fot i Torsby kommun. Förutom fotboll ägnade han sig i sin ungdom även åt skidåkning, där han tillhörde distriktseliten. Han inledde sin karriär i Rännbergs IK i dåtidens division VI och VII men skilde sig inte från mängden på något sätt. Ofta hette det att han var ”sämst på plan”.
Därefter blev det spel i IFK Sunne i divison IV – det sägs att Kurt placerades ute på vänsterkanten för att han där han gjorde minst skada. Han trivdes dock inte i Sunne utan återvände till Rännberg. Kurt Axelsson hade dock siktet betydligt högre inställt och vände sig till dåtidens dominerande svenska klubblag IFK Norrköping, som dock inte var intresserat av hans tjänster. Istället blev det spel i den anrika Norrköpings-klubben IK Sleipner på division II- och III-nivå.
Efter en sejour ”till sjöss” landsteg Kurt i Göteborg, där IFK inte var mer intresserat av honom än kamratföreningen i Norrköping varit. Det blev dock napp hos Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap – GAIS – där han gjorde succé som libero och till och med attraherade förbundskaptenen Orvar Bergmarks intresse. Det blev 71 matcher för ”Makrillarna” 1964-67. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=38918
I GAIS-tröjan.
Landslagsdebuten inföll när Axelsson fick hoppa in i 70e minuten i en träningslandskamp mot Östtyskland i Leipzig den 27 april 1966. Det blev ett veritabelt bottennapp för blågult – förlust med 4-1 – men Kurt Axelsson var med inhoppet bofast i landslaget och spelade det årets samtliga landskamper. Totalt blev det 30 landskamper för Kurt Axelsson varav 26 tillsammans med Björn Nordqvist som mittbackskollega.
Den mest minnesvärda insatsen nämnda år gjorde Kurt i en hemmalandskamp mot Brasilien på Nya Ullevi den 30 juni, då han höll den världsberömde Edson Arantes do Nascimento – mera känd som Pelé – i strama tyglar. Det blev ändå svensk förlust med 3-2. Båda svenska målen gjordes av Ove Kindvall.
Efter tre år och 71 matcher i den grön-svarta GAIS-tröjan var det 1967 dags för Kurt Axelsson att flytta till Belgien och enrollera sig som professionell spelare i Club Brugge KV från spetsknypplarstaden Brügge, ett av Belgiens bästa och äldsta lag med anor från 1891.
Dessförinnan hade han, närmare bestämt 1965, tillsammans med Roger Magnusson och Roland ”Rimbo” Lundblad, varit inbjuden till en träningssejour hos det brasilianska topplaget CR Flamengo i Rio de Janeiro och erhöll på kuppen ett kontraktsförslag som han dock inte antog. Svensk fotbolls hemsida skriver: ”Kanske imponerades det av Kurts förkärlek för att, genom bicykletas, rensa i straffområdet, något som han däremot starkt kritiserats för på hemmaplan.”
I Belgien gjorde sig Kurt Axelsson snabbt känd som ”kungen av Brügge”, där han var med om att vinna ett ligaguld och två cupguld. På 153 matcher gjorde han 1967-73 fyra mål. 1973-76 återfanns han som tränare i AS Oostende. Sedan det konstaterats att han led av ett tidigare ej upptäckt hjärtfel varvade han i karriärens slutskede ner som spelande tränare i KV Kortrijk.
I fotbolls-VM i Mexiko 1970 var Kurt Axelsson en av Sveriges nyckelspelare. Det har sagts att om blågult hade avancerat vidare från gruppspelet, så hade Axelsson uttagits i världslaget. Nu slutade Sverige istället trea i gruppen på lika många poäng som tvåan Uruguay. Sveriges matcher: Italien: 0-1; Israel: 1-1; Uruguay: 1-0.
Club Brugge 1967. Kurt Axelsson längst till höger i bakre raden.
Kurt Axelsson blev bara 43 år gammal. Han omkom i en bilolycka i Belgien, där han bodde kvar efter den aktiva banans slut, den 15 december 1984. Han var vid sidan av planen lika elegant som han varit på densamma: oftast klädd i kostym, vit skjorta och slips med nål samt en vit näsduk i kavajens bröstficka. Han blev ”stor grabb” 1967 samt invaldes 2015 i Svensk fotbolls Hall of Fame med följande motivering:
På bara några år gjorde Kurt en remarkabel klassresa: Från ´en i mängden´, med en till synes teknisk kantighet, placerades han där han gjorde ´minst skada´ í ett division sju-lag i den värmländska urskogen – till ett, även på plan, elegant och aristokratiskt modelejon som runt 1970 höll absolut världsklass. Med en underbar teknik gav han brassesparken ett svenskt ansikte.
Stor glädje hos de svenska anfallsspelarna Inge Danielsson (till höger) och Agne Simonsson efter 2-1 borta mot Portugal.
Inge Danielsson hann avverka 17 landskamper för Sverige innan han lade dobbskorna på hyllan. I dessa gjorde han åtta mål. Mest berömd är Danielsson för sin insats i EM-kvalet borta mot Portugal den 13 november 1966, då han spelade in båda målen i en match som blågult vann med 2-1. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/skrev-in-sig-i-fotbollshistorien-som-portugaldodaren
Segern var desto mer sensationell då Portugal, med den Angola-födde Eusebio da Silva som största stjärna, bara några månader tidigare hade tagit brons i VM i England efter att ha slagit Sovjetunionen med 2-1 i matchen om tredje pris. VM-titeln tillföll som bekant värdnationen England efter finalseger mot Västtyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1966
I kvalmatchen i Lissabon tog hemmalaget planenligt ledningen i 20e minuten, men Inge Danielsson lyckades kvittera bara nio minuter senare. Segermålet kom i 86e minuten sedan Danielsson gjort en soloraid över halva motståndarnas planhalva. Inge Danielsson hade bara gjort en landskamp tidigare men hade synbarligen inga problem med att anpassa sig. ”Det var ju stort, större än Strandängen i Bromölla”, kommenterade Inge Portugal-matchen många år senare.
Trots den blågula bragden i Lissabon lyckades inte Sverige ta sig till EM i Italien 1968, där bara fyra lag deltog: europamästerskapen i fotboll hade stöpts om efter att tidigare ha gått under benämningen Europacupen för landslag. Några märkbara framgångar för Sverige kunde emellertid inte noteras, bortsett från punktvisa bragder liknande den borta mot Portugal.
Inge Danielsson jublar efter ett av sina talrika mål i Ajax-tröjan.
Inge Danielsson föddes i skånska Bromölla den 14 juni 1941 – han avled nästan precis 80 år senare – och blev tidigt given i ortslaget Ifö Bromölla IF. När Inge landslagsdebuterade som högerinner mot Danmark på Råsunda den 6 november 1966 spelade han fortfarande i den svart-vit-randiga Bromölla-tröjan i division II, som var dåtidens näst högsta serie. https://sv.wikipedia.org/wiki/Inge_Danielsson
Det blev en minnesvärd debut – Inge sköt det svenska segermålet till 2-1; Agne Simonsson hade gjort det första svenskmålet. En vecka senare var det alltså dags att åka till Lissabon och möta Portugal. Jag såg för övrigt matchen mot Danmark tillsammans med mina lagkamrater i BK Stars pojklag i Södertälje.
1967 värvades Inge Danielsson till anrika Hälsingborgs IF (som det då stavades) i allsvenskan, men skåningen hann inte avverka speciellt många matcher i den röda HIF-tröjan. Genom sina spektakulära insatser i Sveriges landslagströja blev han ett intressant namn för proffsklubbar ute i Europa, och 1968-69 var det dags för spel i det nederländska topplaget AFC Ajax i Amsterdam. Nedan kan Danielsson beskådas i form av rörliga bilder från Ajax-sejouren.
I Ajax-tröjan har flera svenskar, såsom Peter Larsson, Stefan Pettersson och icke minst Zlatan Ibrahimovic, spelat men Inge Danielsson var alltså först. Inge hann med att näta nio gånger för det uppåtgående Amsterdam-laget trots att han anlände dit i slutet av säsongen. Han var dessutom med om att för Ajax vinna holländska ligan för tredje gången i rad. Det skulle bli många fler fullträffar för Bromölla-sonen.
Främsta meriten för Inge Danielsson under den korta sejouren i Ajax var spel i finalen i Europacupen 1969, då det holländska laget ställdes mot italienska AC Milan med legendariske svenske högeryttern Kurre Hamrin i laget på San Bernabéu-stadion i Madrid den 28 maj. Danielsson och Hamrin var de enda utländska spelarna i respektive trupp. Milan vann matchen med 4-1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europacupfinalen_i_fotboll_1969
Inge Danielsson återvände efter proffstiden till Hälsingborgs IF, där han fick nöja sig med spel i division II och III under åren 1969-72. Det var väl ungefär så långt bort från de jublande åskådarmassorna i Amsterdam man kunde komma. Inge spelade sammanlagt 173 matcher i den blå-röda HIF-dressen varav 28 i allsvenskan; 11 allsvenska mål blev det. Efter ett kort mellanspel i allsvenska IFK Norrköping 1973 valde Inge att avsluta sin aktiva spelarbana i moderklubben Ifö Bromölla IF.
Inge Danielsson i Hälsingborgs-tröjan i slutet av 1960-talet. Inge är trea från vänster i bakre raden.
Inge Danielsson var en sevärd fotbollspelare: snabb, teknisk och målfarlig. Han fick tyvärr aldrig chansen att representera Sverige i något stort mästerskap, då landslagsfotbollen under denna tid inte höll den allra yppersta klassen. När Sverige lyckades kvalificera sig till VM-turneringen i Mexiko 1970 uttogs inte Inge i laget, Inte heller blev han särskilt rik på sin sport ens under den korta proffstiden – det här var innan de riktigt stora pengarna kom med i bilden.
Efter den aktiva tiden startade Danielsson en firma i golvbranschen som han drev till sin pensionering.
Ove Grahn avkonterfejad i tidningen Rekord. i början av 1960-talet.
Ove Grahn debuterade för IF Elfsborg i allsvenskan i en minnesvärd match mot IFK Göteborg på bortaplan 1961. Matchen slutade 5-5 och Grahn var inblandad i åtminstone ett av målen. När säsongen var över stod Borås-laget som svenska mästare – det var första gången en nykomling vunnit SM-guld. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fotbollsallsvenskan_1961
IFK Norrköping knep stora silvret, IFK Göteborg lilla silvret och den andra nykomlingen, Örebro SK, bronset.
Jan-Olof ”Ove” Grahn föddes i det lilla samhället Norra Fågelås i Västergötland, som sedan 1974 är en del i Hjo kommun, den 9 maj 1943. Han enrollerade sig tidigt i Norra Fågelås IF, där han var en målspruta av rang – säsongen 1960 nätade 17-åringen icke färre än 40 gånger på 14 matcher i division IV och hjälpte fram föreningen till en sjätteplats i tabellen. http://www.norrafagelasif.se/Ovrigt/OveGrah
Intet under då att IF Elfsborg i Borås plockade upp honom. På 91 allsvenska matcher spelade centertanken Ove Grahn in 62 mål. Landslagsdebuten skedde mot Finland i Helsingfors den 19 juni 1962 och slutade med blågul seger med 3-0 sedan Ove gjort första målet. För övriga mål svarade kedjekompisarna Yngve Brodd och Owe Ohlsson.
Det blev sammanlagt 45 matcher i landslagströjan och tio mål. Under senare delen av sin karriär kom Ove huvudsakligen att spela på mittfältet. I B-landslaget blev det fem matcher och sju mål, i U21-landslaget sex matcher och ett mål samt i U19-landslaget tre matcher och sju mål.
Den mest rättvisande beskrivning av Ove Grahns spelstil hittar vi sannolikt på Norra Fågelås IFs hemsida:
Ove var ingen elegant avslutare eller tekniker av guds nåde. Här handlade det om en vilja utöver det vanliga. Inställningen att ge allt gjorde också att det blev en hel del mål.
Regerande mästarlaget IF Elfsborg årgång 1962. Ove Grahn fyra från vänster i bakre raden.
Efter fem år i IF Elfsborgs gul-svarta dress bar det av till proffslivet i Schweiz och den anrika klubben Grasshopper Club i Zürich. Det råder ingen tvekan om att de dryga tio åren i alplandet var de bästa i Ove Grahns fotbollsliv. 1965-71 öste han på 133 matcher in 70 mål och blev 1971 schweiziska ligans skyttekung. Han räknas än i dag som klubbens kanske främste spelare någonsin.
1971-73 representerade Grahn FC Lausanne-Sport och gjorde då 31 mål på 52 matcher. Han avrundade proffssejouren i Grasshoppers med 20 mål på 59 matcher. Efter Schweiz blev det Göteborg och Örgryte IS några år – tre mål på 37 matcher. Den aktiva fotbollsbanan avslutades med spel i de lägre divisionerna i Holmalunds IF i Alingsås 1979-81 och Stora Mellby SK 1982-83. Försörjde sig gjorde han som karamellkokare (!) och vaktmästare på Mjörnvallen i Alingsås.
Ove Grahn var given i landslaget under många år. Förbundskapten Georg ”Åby” Ericson har berättat att han litade så mycket på Grahn att han tyckte det var överflödigt att åka ner till Schweiz och bilda sig en uppfattning om dennes form – istället ringde han och frågade hur det gick, och när han ficks svaret ”Jo tack, bara bra” var det bara för ”Åby” att ta med honom i spelartruppen.
Främst på Ove Grahns meritlista står två VM-turneringar: Mexiko 1970 och Västtyskland 1974. 1970 placerades Sverige i samma grupp som Italien, Israel och Uruguay. Efter förlust mot Italien (0-1) och oavgjort mot Israel (1-1) ställdes blågult med Orvar Bergmark som förbundskapten mot Uruguay. Här blev det vinst med 1-0 efter ett klassiskt segermål på övertid av Ove Grahn. Det hjälpte nu inte – Sverige blev trea i gruppen och var borta från vidare spel. Brasilien vann VM efter klara 4-1 i finalen mot Italien. Västtyskland knep bronset. https://www.fotbollen.com/vm/vm1970.html
I VM i Västtyskland 1974 ställdes Georg ”Åby” Ericsons landslag i gruppspelet mot Bulgarien, Nederländerna och Uruguay. Här gick det bättre än fyra år tidigare. Efter två inledande 0-0-matcher mot Bulgarien respektive Nederländerna blev det klara 3-0 mot Uruguay. Därmed var blågult tvåa i gruppen och klart för andra spelomgången enligt hur VM-spelet var upplagt.
Det började med 0-1 mot Polen efter en famös straffmiss av Staffan Tapper och fortsatte med 2-4 mot Västtyskland. Sverige föll sedan med flaggan i topp efter 2-1-seger mot Jugoslavien. Västtyskland blev världsmästare efter finalvinst mot Nederländerna under det att Polen överraskande tog bronset efter seger mot Brasilien i match om tredje pris. https://www.fotbollen.com/vm/vm1974.html
Ove Grahn slår sin berömda crossboll i VM-kvalet mot Ungern 1973 som nickades in av Ralf Edström.
Det framgår av TV-inslaget som länkas till ovan att Ove Grahn siktade på att få spela en tredje VM-turnering 1978. Det blev inte så. Istället blev det för den forne stjärnspelaren en mer undanskymd tillvaro långt från elitfotbollens fyllda arenor. En och annan match i det så kallade TV-laget blev det också.
2007 kom beskedet att Ove avlidit i sitt hem i Alingsås, bara 64 år gammal. Gamla medspelare mindes honom med glädje och värme; målvaktslegendaren Ronnie Hellström citerades så i Aftonbladet: ”Han tillförde mycket energi på planen. Han var en ledare. Jag glömmer aldrig hans skott, han sköt som en häst och hade enorma frisparkar.”https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/XwMAnm/hellstrom-jag-sag-upp-till-honom
Det skall slutligen framhållas att Ove Grahn inte bara kunde konsten att göra mål. Han var också en framspelare av rang. Berömd är hans crossboll från högerflanken in mot målet i VM-kvalmatchen mot Ungern på Nepstadion i Budapest den 13 juni 1973. Där dök Ralf Edström upp med sin magiska skalle och nickade in 3-3. Resultatet blev en avgörande match mot Österrike på neutral plan i tyska Gelsenkirchen, där Sverige segrade med 2-1 i ymnigt snöfall. https://fogis.se/information/?scr=result&fmid=1568483
Harry Bild i Norrköpings-dress stormar fram i en match mot Linköpingsalliansen på Folkungavallen i Linköping.
Harry Sven-Olof Bild föddes 1936 och växte upp i Värends Nöbbele i mörkaste Småland, där han också fick sin fotbollsfostran.
Han värvades 1956 över från Nöbbele BK till dåtidens mästarlag IFK Norrköping där han blev kvar till 1964 som innerspelare och tillika en målgörare av rang: på 175 allsvenska matcher svarade han enligt statistiska uppgifter för 120 fullträffar. Han blev allsvensk skyttekung debutsäsongen 1956/57 (man spelade på den tiden höst-vår) med 19 nätkänningar och tilldelades Aftonbladets Guldbollen 1963 som det årets bäste svenske fotbollsspelare. https://ostersif.se/profiler
Under tiden i ”Guldköping” var Harry Bild med om att vinna SM-guld fyra gånger. Klubben blev under denna tid aldrig sämre än tvåa i allsvenskan. Andra framträdande lagmedlemmar var målvaktsfantomen Bengt ”Zamora” Nyholm, försvarslåset Åke ”Bajdoff” Johansson och anfallseleganten Örjan Martinsson; Bild har nämnt den sistnämnde som en av de spelare han trivdes bäst med på planen jämte Agne Simonsson. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harry_Bild
Att den tämligen hårdföre – han kallades ibland ”Granit-Harry” – målspottaren Harry Bild skulle tilldra sig intresse från utlandet var en självklar sak. 1964-65 återfanns han således i FC Zürich i schweiziska ligan men fick säsongen rumphuggen till följd av skada. Det blev sex mål på 17 matcher. 1965-67 hade Bild en mycket framgångsrik sejour i den holländska storklubben Feyenoord Rotterdam, där det blev 39 mål på 52 matcher.
Harry Bild värvades genom legendariske klubbledaren Stig Svenssons försorg 1968 hem till Sverige och Östers IF i Växjö. Svensson hade ringt upp Harry och hört sig för om det fanns en chans att locka hem honom, vilket gav resultat: Feyenoord stod i begrepp att köpa in en jugoslavisk spelare, och eftersom endast en utländsk spelare per klubb tilläts i den nederländska ligan valde svensken att återvända till den småländska fosterjorden. Köpesumman utgjordes av 100 000 gulden, motsvarande 142 000 kronor.
Östers mästarlag 1968. Harry Bild näst längst till vänster i bakre raden (bredvid honom lagledaren Stig Svensson i civila kläder).
Öster hade bildats som en kvartersklubb i Växjö 1930 och lyckades 1967 via kvalspel mot Sandvikens IF och IK Brage med Bild i laget för första gången ta sig upp i den högsta serien. Rekordpubliken hemma på Värendsvallen uppgick till 21 000. Stig Svensson – far till landslagsmannen och förbundskaptenen Tommy Svensson – förstärkte laget med, förutom Harry Bild, den ungerskfödde tränaren Vilmos Varszegi. Det var nyförvärv som i allra högsta grad gav resultat.
Östers IF vann nämligen allsvenskan debutåret 1968 varför Harry Bild kunde plocka hem sitt femte SM-guld. Det är en hittills oöverträffad prestation. IF Elfsborg vann visserligen SM-guldet som nykomling 1961 men hade då en anrik förhistoria med såväl allsvenskt spel som SM-segrar. Öster erövrade sedan SM-tecknen 1978, 1980 och 1981 och vann Svenska cupen 1977.
Redan ett par år efter den så lyckosamma debuten i allsvenskan löpte Växjö-laget risk att ta hissen ner i division II. Harry Bild spelade en avgörande roll i att så icke blev fallet. Jag låter Stig Svensson berätta:
Öster låg illa till i allsvenskan 1970. I första matchen mot Åtvidaberg var laget i underläge med 2-0 och division II grinade oss sannerligen i ansiktet. Harry vände matchen med två snabba mål och till slut fick vi oavgjort och kunde därmed säkra en plats i 1971 års allsvenska. Harry bild hade sannerligen betalat sig.
I en intervju för sajten Svenskafans.com berättar Harry Bild att han räknar bortalandskampen mot Danmark i Köpenhamn 1959, ingående i den nordiska mästerskapsserien, som en av sina mest minnesvärda upplevelser. Blågult tufsade till danskarna med hela 6-0 i deras egen kula efter två mål av Bild. För övriga fullträffar svarade Bengt ”Fölet” Berndtsson (2) samt Agne Simonsson och Lennart Backman. https://www.svenskafans.com/fotboll/spelare-vi-minns-intervju-med-harry-bild-533873
Ett mindre trevligt minne enligt Harry var debuten för Sverige mot Österrike på bortaplan i maj 1957. Det blev förlust med 1-0 efter en mindre lyckad insats av Harry Bild. Denne tillåter sig förmoda att detta var ett tungt vägande skäl till att han ej blev uttagen i truppen till VM på hemmaplan 1958.
Ulf Jansson: Harry Bild. Från Nöbbele till schweiziska proffsligan.
Sedan dess har det sprungits ett oräkneligt antal mil på fotbollsplanerna runt om i världen och Harry Bild har hunnit bli 83 år gammal. Han har flera släktingar som gjort viss lycka inom fotbollen, främst systersonen Per-Olof (mest kallad Peo) som blivit både fyrafaldig svensk mästare med Östers IF och tvåfaldig A-landslagsman. Peos söner Fredrik och Andreas har båda spelat i den röda Öster-tröjan.
Harry valde att avrunda den aktiva karriären med spel i Rottne IF i division IV sydöstra Småland 1974-76. Det skall tilläggas att han under flera år drev en sportaffär i centrala Växjö.
Slutligen skall nämnas att det skrivits en bok om Harry med titeln Harry Bild. Från Nöbbele till schweiziska proffsligan av Ulf Jansson (1964, 48 sidor).
Lennart Backman i vitt gör mål mot Degerfors IF i en match i AIK-tröjan 1965.
Lennart Backman var under första hälften av 1960-talet den svenska uttagningskommitténs (UK) givna val som vänsterytter (någon gång högerytter) i dåtidens femmannakedja. Han avverkade under 1950- och 1960-talen 31 landskamper i fotboll och dessutom 16 officiella landsmatcher i bandy; han är ”stor grabb” i båda sporterna. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/lennback.html
Lennart föddes i Skellefteå i Västerbotten 1934 och fostrades i Skellefteå IF. 1957 värvades han över till IFK Norrköping, som han representerade när han gjorde sin landslagsdebut i en vänskapsmatch mot Schweiz på Olympia i Hälsingborg den 7 maj 1958, som Sverige vann med 3-2. Han gjorde bra ifrån sig men blev utburen på bår efter en skada.
Om landslagsdebuten har Lennart Backman på klubbsajten 500 AIK:are citerats på följande sätt: ”Jag spelade vänsterytter och hade Gunnar Gren innanför mig. Min landslagsdebut gick väldigt bra, tills jag stämplades över vänsterknät och blev utburen på bår.”
Sveriges fotbollslandslag som samlarbild i tidningen Rekord efter en match mot Danmark 1963. Lennart Backman längst till vänster i övre raden.
Skadan visade sig vara av det allvarligare slaget och Backman tvingades gå gipsad en längre tid och avstå från fotbollen i ett halvår. Det innebar bland annat att han gick miste om chansen att bli uttagen i den svenska truppen till VM på hemmaplan, där Sverige som bekant slutade tvåa. Det bör dock påpekas att hans möjligheter att konkurrera ut Lennart ”Nacka” Skoglund som vänsterytter eller Kurre Hamrin som högerytter sannolikt varit mikroskopiska.
Det blev bara två säsonger och 32 matcher i IFK Norrköping för Lennart Backman, som därefter lockades över till AIK i Solna med ett erbjudande om att bli fastighetschef på Bonnier fastigheter. I AIK blev det 197 matcher varav 173 i allsvenskan. Han vann AIKs interna skytteliga 1961 och 1962, sistnämnda år under Solna-lagets degradering till division II.
Under sina 31 A-landskamper – 22 vunna, tre oavgjorda och sex förluster – spelade Lennart Backman in tre mål. I B-landslaget medverkade han vid två tillfällen och svarade då för två mål. Något VM-spel blev det som framgått ovan inte, men däremot spelade Backman samtliga fem matcher i Sveriges kvalspel mot Schweiz och Belgien till VM i Chile 1962 – tre som vänster- och två som högerytter. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/landslagsdatabas/landslagsspelare/?fplid=dd5bdac5-039b-4d47-8432-b0afaef58afa
Lennart Backman spelade i AIK-tröjan 1959-68.
Lennart Backman, som jag själv i min barndom såg spela på AIKs hemmaarena Råsunda vid något tillfälle, kan som spelare lämpligen betecknas som en elegant dribbler i besittning av en högt utvecklad teknik. På klubbsajten omskrivs han så:
Lennart Backman kunde ibland verka lite frånvarande, som om hans kärlekshistoria med bollen inte angick med- och motspelarna eller publiken. I hans bästa stunder var det dock rivalerna i motståndarlaget som var ”frånvarande” när Lennart till synes ansträngningslöst dribblade bort och gled ifrån dem.
Också i bandy var Lennart Backman mycket framstående. Han uttogs i landslaget sammanlagt 20 gånger varav 16 i officiella sammanhang. Klubbtillhörigheter var i bandysporten Katrineholms SK och AIK. I bandy var han med om att ta såväl silver som brons i VM – Sovjetunionen prenumererade vid denna tid på VM-guldet, och de enda övriga lagen var Sverige, Finland och Norge. http://www.svenskbandy.se/BANDY-INFO/FORBUNDET/Historikochstatistik/halloffame2/InvaldaiHallofFame/22.LennartBackman
I bandy antecknades den skridskosnabbe Lennart för fem mål i landslaget, där han mestadels spelade vänsterhalv. Det kan nämnas att han är den ende spelare som uttagits i VM som på klubbnivå spelat i division II (för AIK). 2015 invaldes han i Svensk bandys Hall of Fame. Lennart Backman spelade också ishockey för AIK i dåtidens högsta serie.
Fyra landslagsmän i bandy säsongen 1959-60: från vänster Lennart Backman, Kjell Edlund, Lars Martinsson och Roland Niva, samtliga från Katrineholms SK.
Lennart Backman representerade AIK åren 1959 till 1968. När han vid 34 års ålder lade fotbollsskorna på hyllan spekulerades det i att så skedde till följd av det religiösa engagemanget för Jehovas vittnen. Något han själv dementerat.
Den numera 85-årige Lennart Backman är under vinterhalvåret bosatt på den spanska så kallade solkusten, där han har ett hus sedan många år tillbaka. Han är gift med Britt-Marie med vilken han har tre barn.
Bengt ”Zamora” Nyholm kastar sig och räddar en boll under träningen.
Mitt starkaste personliga minne av fotbollsmålvakten Bengt ”Zamora” Nyholm härrör sig från en TV-sänd VM-kvalmatch mot Schweiz på Råsunda den 28 maj 1961. Nyholm gick upp i en luftduell med schweizaren Heinz Schneiter, som knäckte Nyholms näsben med en armbåge. Schneiter blev utvisad och ”Zamora” tvingades avbryta matchen för omplåstring.
Vid den här tiden fick i VM-sammanhang inga reserver sättas in ens vid skadetillbud, så ”Zamora” ersattes i målet av vänsterbacken Lennart Wing som hade tidigare målvaktserfarenhet; Wing höll nollan tills Nyholm återkom. Sverige vann matchen med komfortabla 4-0 men missade sedan att kvalificera sig till VM i Chile 1962 efter en avgörande drabbning mot Schweiz på Berlins olympiastadion. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm
Bengt Olov Nyholm föddes i Härnösand i Ångermanland den 30 januari 1930 och avled i Mantorp i Östergötland den 10 september 2015. I Härnösand representerade han IF Älgarna, först som forward och sedan som målvakt. Han värvades till IFK Norrköping som 18-åring 1948 och var först reserv för ordinarie nålvakten Torsten Lindberg. A-lagsdebuten inföll mot Degerfors IF 1949, då Lindberg var skadad.
”Zamora” med Guldbollen 1961.
Bengt Nyholm representerade IFK Norrköping i 532 matcher 1948-65, varav 294 i allsvenskan. 1951-61 avverkade han 203 allsvenska matcher på raken; nässkadan mot Schweiz gjorde att han missade en allsvensk match. Under hela denna tid var ”Zamora” med om att vinna sex SM-guld och fyra SM-silver för IFK Norrköping, som då var Sveriges särklassigt dominerande lag.
”Zamora” Nyholm borde egentligen ha varit given som andremålvakt efter Kalle Svensson i VM på hemmaplan 1958. Han sidsteppades emellertid av herrarna i Uttagningskommittén (UK), vilkas respektive klubbtillhörighet gjorde att Ingemar Haraldsson, IF Elfsborg och Tore Nilsson, Malmö FF utnämndes till reserver för Kalle. Det skulle dröja till den 21 maj 1959 innan ”Zamora” fick göra debut i A-landslaget i 2-0-kampen mot Portugal på Nya Ullevi. Totalt gjorde ”Zamora” 30 A- och tre B-landskamper.
Den landskamp Bengt Nyholm själv rankade som sin bästa ägde rum mot England på Wembley den 28 oktober 1959. Bara Ungern hade tidigare lyckats besegra de engelska lejonen i deras egen kula. Sverige, för dagen i blå tröjor och vita byxor, svarade för en sannskyldig bragd och betvingade engelsmännen med 3-2. Stor segerorganisatör var centerforwarden och tvåmålsskytten Agne Simonsson, som belönades med Svenska Dagbladets bragdguld efter sin insats trots att det endast gällde en vänskapsmatch.
Ricardo Zamora – bäst i världen på 1920- och 1930-talen.
Berömd är dragkampen om bollen på mållinjen mellan ”Zamora” och den engelske centern Brian Clough (senare berömd som tränare för Nottingham Forest under 18 år) vilken svensken vann. ”Zamora” hade fått händerna på bollen men Clough försökte liggande inne i målet dra den ur hans händer men misslyckades alltså med det. Clough ansågs ha gjort en usel match mot Sverige och återkom aldrig i landslaget.
Bengt ”Zamora” Nyholm var förhållandevis kortvuxen för att vara målvakt med sina 1,78 meter över havet. Han kompenserade detta med förstklassig vristspänst, reaktionssnabbhet, god placeringsförmåga och ett par händer modell dasslock. Han anses ha revolutionerat målvaktsspelet genom att utveckla samspelet med uteförsvaret. I både IFK Norrköping och landslaget betraktades Nyholm och centerhalven Åke ”Bajdoff” Johansson som något av ett ”radarpar”. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/qnVEa1/zamora-var-den-forste-moderna-malvakten
Smek- och hedersnamnet ”Zamora” kommer av att Bengt som liten grabb agerade ”kalle bakom” och då enligt kringstående åskådare ”kastade sig som Zamora”. Zamora, det var den legendariske spanske målvakten Ricardo Zamora, ”den gudomlige”, som under sin karriär spelade för Espanol, FC Barcelona, Real Madrid och OGC Nice. Han rankades som världens bäste målvakt under 1920- och 1930-talen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ricardo_Zamora
”Zamora” på omslaget till Fotbollboken 1962.
Höjdpunkten i Bengt ”Zamora” Nyholms spelarbana kom med att han 1961 tilldelades det årets Guldbollen, utdelad av Aftonbladet, som årets bäste svenske fotbollsspelare. Därmed fick han också äran att pryda omslaget till Fotbollboken 1962. Nyholm var först yrkesverksam som polisman och därefter som sporthandlare och försäljningschef på IBM.
Bengt Nyholm prövade också på spjutkastning, där han blev distriktsmästare, bordtennis, handboll, bandy och ishockey. I hockey representerade han IFK Norrköping i dåtidens högsta serie säsongen 1955-56. Efter den aktiva banan flyttade Bengt Nyholm till Mantorp och blev travtränare. Som 78-åring utsågs han även till ordförande i Mjölby golfklubb. http://tomasjunglander.se/idrottsman/bengt-zamora-nyholm/
Sune Andersson med segerpokalen i Svenska cupen 1949.
Att säga att Sune ”Mona-Lisa” Anderssons fotbollskarriär var lång är en löjlig underdrift. Han var tolv år när han debuterade i Ekerö IFs A-lag och 50 när han avslutade den aktiva karriären i Hagalunds IS. Således 38 år som spelare och tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sune_Andersson_(fotbollsspelare)
Höjdpunkterna i Sune Anderssons karriär var OS-guldet i London 1948 och VM-bronset i Brasilien 1950. Sunes betydelse för dessa blågula framgångar sammanfattas på ett utmärkt sätt i motiveringen till hans inval i Svensk fotbolls Hall of Fame 2016: ”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade ”Mona-Lisa” spelet runt mittcirkeln. Hans långa, precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950.” https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=41096
I London-OS placerades Sune Andersson, då representerande AIK, av förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock på positionen som så kallad vänsterhalvback. Hans uppgift var att ta hand om det offensiva spelet på mittfältet, medan högerhalven och lagkaptenen Birger ”Bian” Rosengren från IFK Norrköping svarade för det defensiva arbetet. Detta var uppenbarligen ett vinnande koncept.
Lagkaptenen ”Bian” Rosengren bärs i guldstol efter OS-triumfen i London 1948. Sune Andersson är tredje spelaren från vänster i blågul dress. I mitten i svart kavaj förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock.
Sverige vann sensationellt det olympiska guldet efter 3-0 mot Österrike, 12-0 mot Korea, 4-2 mot Danmark (semifinal) och 3-1 mot Jugoslavien i finalen. Ett antal av guldelvans spelare försvann efter OS-succén som proffs till Italien – bland dessa anfallarna Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilka i AC Milan kom att bilda den legendariska innertrion Gre-No-Li. I OS spelade Liedholm dock vänsterytter. Sune Andersson och vänsterbacken Erik Nilsson från Malmö FF var de enda som spelade samtliga matcher för Sverige i OS 1948 och VM 1950. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1948
Efter de italienska proffsklubbarnas brandskattning av det svenska OS-laget tilltroddes blågult inte stora chanser vid VM i Brasilien två år senare. Den så kallade expertisen bedrog sig dock: Sverige lyfte sig än en gång i håret och knep VM-bronset. Det skedde efter 3-2 mot Italien (Sao Paulo), 2-2 mot Paraguay (Curitiba), 1-7 mot Brasilien (Rio de Janeiro), 2-3 mot Uruguay (Sao Paulo) samt 3-1 mot Spanien (Sao Paulo). ”Mona-Lisa” gjorde två mål: ett i öppningsmatchen mot Italien och tröstmålet på straff i storförlusten mot hemmanationen Brasilien. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1950/
VM i Brasilien är den enda VM-turnering som spelats utan finalmatch. De fyra bästa lagen från gruppspelet gick vidare till en finalomgång där alla mötte alla. Världsmästare blev till slut – till hemmapublikens förtvivlan – Uruguay, som besegrade Brasilien i finalen på Maracanástadion i Rio med 2-1. Det sägs att mängder av patriotiska brasilianska fotbollsfanatiker begick självmord efter finalförlusten.
Det svenska bronslaget från Brasilien-VM 1950 som samlarbild i Rekord-magasinet. ”Mona-Lisa” längst till vänster i främre raden.
Det är väl främst två spelare från bronslaget 1950 som rönt uppmärksamhet. Dels målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF, som varit reservkeeper i OS 1948 men nu fick sitt verkliga genombrott och smeknamnet ”Rio-Kalle” (även om han släppte in sju mål mot Brasilien i den enda VM.matchen i Rio). Dels vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund, som efter VM inledde en drygt tio år lång proffskarriär i Milano-klubben Internazionale (Inter). Båda var sedan med och tog VM-silver för Sverige i hemma-VM 1958.
Sune Isidor Andersson föddes i Södertälje 1921 och avled i Solna 2002. Smeknamnet ”Mona-Lisa”, som huvudsakligen användes av media och fotbollsfans medan han kallades rätt och slätt Sune i spelarkretsar, fick han till följd av sitt påstått outgrundliga leende. Han spelade omväxlande höger- och vänsterhalv men även centerforward.
Karriären inleddes i Ekerö IF, som Sune representerade 1934-39. Därefter hamnade han i Hagalunds IS i Solna 1939-46. Sistnämnda år värvades han över till Solna-klubben AIK av ”Putte” Kock; han blev kvar i AIK till och med VM 1950. Främsta meriten i AIK, där han var en av de verkliga så kallade smokinglirarna, var guldet i Svenska cupen 1949. Efter VM blev ”Mona-Lisas” närmaste destination soliga Italien och AS Roma. Han fick sällskap i Rom-klubben av VM-spelarna Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist. Det svenska tillskottet till trots slutade klubben sist i liga A 1951 och åkte ner i B-divisionen, som man dock vann.
Efter spel i Roma 1950-52 återvände ”Mona-Lisa” Andersson till hemlandet. Eftersom det då rådde spelförbud för före detta proffsspelare i Sverige fick Sune nöja sig med att vara tränare för Iggesunds IK 1953-55. Spelförbudet hävdes 1956 och 1956-58 var han spelande tränare för allsvenska IFK Eskilstuna. Därefter hade han samma funktion i Kalmar FF 1959-61 och Finspångs AIK 1962-63.
Kalmar FFs division II-lag 1961. Sune Andersson i mitten i bakre raden.
1964-67 var Sune ”Mona-Lisa” Andersson tillbaka i födelsestaden Södertälje där han var spelande tränare i stadens bästa lag, Södertälje SK, som omväxlande parkerade i den näst högsta serien division II och division III. Därefter var det dags för ”Mona-Lisa” att avrunda sin onekligen rätt spektakulära fotbollskarriär i Hagalunds IS, som han representerade 1968-71.
Sune Andersson spelade 28 landskamper och svarade under dessa för fyra mål. Det blev även fyra ”presslandskamper”, det vill säga landslaget mötte ett lag som tagits ut av landets ledande sportredaktioner. I AIK-tröjan avverkade Sune 82 allsvenska matcher med 18 mål som följd. Debuten skedde den 1 september 1946 i en bortamatch mot IS Halmia i Halmstad som slutade 0-0. För IFK Eskilstuna spelade ”Mona-Lisa” 30 allsvenska matcher och spelade in två mål.
Emedan Sune Andersson i Sverige var verksam i amatörismens tidevarv var han tvungen att försörja sig med vanliga jobb då han inte var professionell eller hade anställning som tränare. Sålunda var han vid olika tidpunkter yrkesverksam som rundsvarvare, elmontör och pälshandlare. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/suneande.html
Jag såg Sune ”Mona-Lisa” Andersson uppträda i Södertälje SKs blåvita klubbdress ett antal gånger på Södertälje IP. Under hans SSK-tid spelade jag i BK Stars rätt framgångsrika pojklag och mötte då flera gånger Sportklubbens pojklag, där Sunes son Ola Andersson, född 1950, hade en framträdande roll.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 