En tappad sko, makarna Petrov och svenska ryssagenter

 Stackars fru Petrova har tappat sin högra sko.

Den 19 april 1954 utspelades ett sällsamt drama på flygplatsen Mascot utanför Sydney i sydöstra delen av Australien. Den 39-åriga sovjetiska underrättelseoperatören Jevdokia Petrova har tappat skon på sin högra fot när hon leds i ett stadigt grepp av två KGB-gorillor på väg till det plan som skall föra henne till Moskva och en nästan säker avrättning. En uppmärksam australiensisk pressfotograf var på plats och knäppte en av det Kalla krigets mest klassiska bilder.

Bilden på den till synes förtvivlade Jevdokia pryder omslaget till Wilhelm Agrells bok Fru Petrovas sko. En rysk spiontragedi i 50-talets Australien (Bokförlaget Atlantis, 302 sidor, 2014) som är utomordentligt intressant läsning för den som vill få en inblick i det Kalla krigets natur. http://www.atlantisbok.se/7881.Bok-Fru_Petrovas_sko

Jevdokia Aleksejevna Petrova (1915-2002) var gift med den åtta år äldre diplomaten och spionen Vladimir Michajlovitj Petrov och kom helt mot sin vilja att hamna i centrum i vad som blev ett av det Kalla krigets första stora avhoppardramer.

Gouzenkos avhopp 1945 Inte för att det inte hade skett spektakulära avhopp tidigare. Kalla krigets första stora avhopp skedde kort efter Andra världskrigets slut den 5 september 1945, då chiffreraren Igor Gouzenko vid den sovjetiska ambassaden i Kanadas huvudstad Ottawa begärde politisk asyl i stationeringslandet. Med sig i bagaget hade han 109 hemliga dokument som ledde till att ett antal sovjetiska spioner eller underrättelseagenter i västvärlden avslöjades, främst verksamma inom det atomspioneri som ledde till utvecklandet av ett sovjetiskt kärnvapen.

              

Igor Gouzenko med mask och utan.

Gouzenko skrev efter sitt avhopp två böcker: This Was My Choice samt The Fall of a Titan, varav den sistnämnda boken var en roman. När han uppträdde i olika TV-program och berättade om sina böcker hade han en kåpa över huvudet för att dölja sitt utseende. Han och hans familj levde efter avhoppet i ständig skräck för den sovjetiska underrättelsetjänsten, men när han avled under namnet ”George Brown” vid 63 års ålder 1982 i kanadensiska Mississauga så skedde det av naturliga orsaker i en hjärtattack.

Igor och hans hustru Svetlana fick åtta barn tillsammans. Avhoppet har kallats den gnista som triggade igång det Kalla kriget. http://www.cbc.ca/archives/topic/the-gouzenko-affair

Makarna Petrovs avhopp Vladimir Petrov (1907-91) var född som Afanasij Michajlovitj Sjorochov och blev, efter att ha blivit aktiv i det sovjetiska kommunistpartiets ungdomsförbund Komsomol 1923, så småningom chifferexpert inom den sovjetiska underrättelsetjänsten OGPU, senare NKVD, MGB och KGB. Wilhelm Agrell skriver på följande sätt utgående från den dramatiska scenen då fru Petrova tappat sin sko (sidorna 11-12):

”Jevdokia Petrova, kvinnan som just har tappat sin sko i tumultet, var från början en bifigur i en komplicerad underrättelseoperation. Huvudrollen innehades på ett självklart sätt av hennes man Vladimir, som den australiska underrättelsetjänsten med benäget bistånd från sina långt mer förfarna brittiska kolleger i MI5 under flera år hade ’odlat’ som en lämplig avhopparkandidat. I den mån Jevdokia alls fanns med i bilden var det som ett operativt problem och potentiellt orosmoment.”

Paret Petrov – Vladimir och Jevdokia.

Varken de australiensiska eller brittiska underrättelseorganen hade från början klart för sig vilken position Vladimir Petrov hade inom det sovjetiska spionaget – eller ens att han tillhörde det. Utåt framstod han som en vanlig sovjetisk diplomat med viss faiblesse för nattliv och festande, men undan för undan klarnade bilden. Ett av de viktigaste tipsen kom från SÄPO i Stockholm, som hade punktmarkerat Petrov under hans och makans tjänstgöring vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm 1942-47. Mer om detta ämne nedan.

I själva verket var Vladimir Petrov ett stort och viktigt kap för det västliga contraspionaget, då han var vad som kallas resident, det vill säga chef för det dolda underrättelsekontoret vid ambassaden i Canberra. Förutom bilden på Jevdokia Petrova, som tappar sin sko på Mascots flygplats utanför Sydney, finns det åtminstone en annan känd bild från Petrov-affären.

Den visar hur Vladimir Petrov den 3 april 1954 stiger in i en bil tillhörig den australiensiska säkerhetstjänsten, bärande på en portfölj innehållande hemliga underrättelsedokument han tagit med sig från ett kassaskåp på den sovjetiska ambassaden. Sin hustru hade han uppenbarligen tänkt lämna i sticket. Hon hade blivit utom sig av oro när hon underrättades om att maken försvunnit: hade han begått självmord eller kanske kidnappats av väst? Agrell skriver (sidan 13):   

På ambassaden fick hon inga besked, bara ordern att under bevakning hämta det allra nödvändigaste i bostaden, och hon hölls sedan instängd i byggnaden i väntan på vad Moskva skulle bestämma. Beslutet kom i form av de två KGB-männen som med skarpladdade vapen skulle ’eskortera’ henne till hemlandet och om detta misslyckades säkerställa att hon inte föll levande i fiendens händer. Ett avhopp var redan ett för mycket.

Stockholm spioncentrum Jevdokia Petrova var född Kartseva 1915 i en familj som kommit till Moskva från en liten by 15 mil utanför den sovjetiska huvudstaden efter ett misslyckat försök att etablera en dräglig tillvaro i Sibirien. Jevdokias pappa fick ett arbete som chaufför för den sovjetiska underrättelsetjänsten, som vid denna tidpunkt benämndes OGPU, något som ledde till att dottern antogs som pionjär i OGPUs ungdomsorganisation. Nästa steg var att, precis som den blivande maken Vladimir Petrov gjort tidigare, gå med i partiets ungdomsförbund Komsomol.

 Agent ”Getingen” alias Sverker Åström.

1936 flyttade Jevdokia Kartseva ihop med den elva år äldre arbetskamraten – de jobbade båda inom OGPUs chifferavdelning – Roman Krivosj, dock utan att registrera äktenskapet, vilket var ett vanligt tillvägagångssätt. 1937 föddes parets dotter Irina. Roman greps kort därefter i Stalins omfattande utrensningar. Han frigavs dock i samband med krigsutbrottet 1941 men mötte den tidigare livskamraten först 1947, då till följd av tortyr och annan omild behandling närmast som ett vrak. Jevdokia var då redan gift med Vladimir Petrov.

Jevdokias och Romans dotter Irina hade dött hastigt i en sjukdom i april 1940 och två månader därefter gifte sig Jevdokia och Vladimir; den senare hade nu bytt efternamn från Sjorochov till Proletarskij. Han var väl ansedd inom underrättelseorganisationen och hade fått flera utmärkelser, bland andra Röda fanans orden. Något som vidare talade för honom var hans proletära bakgrund, nu ytterligare förstärkt genom det nya efternamnet.

När makarna Proletarskij/Petrov anlände till Sverige 1942 var Stockholm ett viktigt spioncenter. Agrell beskriver situationen i den svenska huvudstaden så här (sidan 72):   

”Sist men inte minst var Stockholm en plats där alla krigets parter kunde agera med eller mot varandra, värva agenter, sprida desinformation eller ingå tysta samförstånd. Detta handlade inte bara om underrättelsetjänst i traditionell mening utan om hela spektrumet av hemlig krigföring och hemlig diplomati, i några fall med svenska myndigheters goda minne men ofta bakom ryggen på dem eller i strid med deras intressen.”

 Pierre Schori med Palme hos Castro.

”Getingen” = Sverker Åström Den kände svenske SÄPO-kommissarien Otto Danielsson (1902-85), chef för SÄPOs ”ryssrotel” och ansvarig för contraspionaget, bereddes möjlighet att på plats i Australien höra det avhoppade paret om dess verksamhet under tiden i Stockholm runt tio år tidigare. Bland annat förekom regelbundna kontakter med en samarbetsman som gick under kodnamnet ”Getingen”, som hade försänkningar i de högsta regeringskretsarna. Enligt Petrov hette mannen Åström i efternamn, varför det inte gärna kunde röra sig om någon annan än diplomaten Sverker Åström (1915-2012). http://jihadimalmo.blogspot.se/2012/08/kgb-agenten-getingen-avslojad-alldeles.html

Sverker Åströms första utländska stationering var i Sovjetunionen 1940-43, där han tjänstgjorde i både Moskva och efter krigsutbrottet 1941 i Kujbysjev (Samara), dit viktiga politiska och diplomatiska funktioner hade utlokaliserats. Under den sovjetiska diplomattiden kom Åström i kontakt med den 20 år senare som spion avslöjade försvarsdiplomaten Stig Wennerström. Därefter placerades Åström på UD i Stockholm, där han alltså odlades som agent av Vladimir Petrov.

Åström skulle sedan avancera inom diplomatin. 1964-70 var han Sveriges FN-ambassadör i New York, 1972-77 kabinettssekreterare vid UD i Stockholm och 1978-82 ambassadör i Paris. Han träffade under UD-tiden i Stockholm i mitten på 1940-talet regelbundet Petrov och informerade denne om den politiska och diplomatiska utvecklingen i Sverige. Om han bör kallas sovjetspion eller inte kan väl vara en smaksak. Åström var en promiskuös homosexuell, vilket kan ha varit den hållhake som ryssarna använde för att pressa honom på information.

Man kan lämpligen jämföra Åströms rysskontakter med de kontakter en annan diplomat med kända kommunistsympatier senare hade med KGB, Pierre Schori (född 1938). Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra (#2 1999), att Schori under en tid hade varit Sovjets viktigaste informationskälla angående svenska förhållanden. http://www.contra.nu/English992.html

Schori hade en diplomatisk karriär som på många sätt liknade Åströms – bland annat var han också kabinettssekreterare – men torde ha drivits av en politisk övertygelse som Åström sannolikt saknade.

”Senator” = Georg Branting En annan viktig källa för det ryska spionaget i Sverige var en man som också hade intima kontakter inom den svenska regeringen och som försetts med kodnamnet ”Senator”. Otto Danielsson hade inga svårigheter att identifiera denne som Georg Branting (1887-1965), advokat, mångårig ledamot i riksdagens första kammare för Socialdemokraterna samt advokat med internationella uppdrag. Han var också son till den tidigare statsministern och socialdemokratiske pionjären Hjalmar Branting (1860-1925).

 Agent ”Senator” alias Georg Branting.

Det är Branting den äldre vi i första hand har att tacka för att den svenska socialdemokratin blev reformistiskt i stället för revolutionärt anlagd efter den ryska bolsjevikkuppen 1917. Sonen Georg var dock, ehuru socialdemokrat, enligt Agrell ”gåtfullt Stalinbeundrande” och hade själva revolutionsåret 1917 tillsammans med den beryktade ”röde bankiren” Olof Aschberg bildat Svensk-ryska banken i syfte att stötta bolsjevikerna ekonomiskt.

Brantings sympatier hade hela tiden varit väl kända, och när Danielsson träffade makarna Petrov i mitten på 1950-talet betraktades han som en ”föredetting”. Hans identitet som sovjetagent hölls därför hemlig.

En kvinna som hade haft nära sovjetiska kontakter med Jevdokia Petrova under tiden i Stockholm var den Augustine ”Gusti” Stridsberg (1892-1978), som anlänt till Sverige med efternamnet Jirku från Tjeckoslovakien då Nazityskland intagit landet 1938. Hon gifte sig med en svensk kommunist och etablerade sig snabbt i Stockholm som ansedd societetsdam och journalist/författarinna och blev därmed en viktig informatör åt NKVD. Hennes memoarbok Mina fem liv utkom 1962 och gav betydande eko. Stridsberg hade av ryssarna givits kodnamnet ”Klara”.

Lämnade viktig information Efter incidenten med den tappade skon fördes Jevdokia Petrova hårdhänt in i det väntande planet av de båda KGB-männen, alltmedan en stor människohop som samlats på flygplatsen utanför Sydney i sydöstra Australien protesterade fåfängt och till och med försökte frita ryskan. Planet var dock inte direktdestinerat till Moskva utan skulle först mellanlanda i staden Darwin, belägen vid den australiensiska nordkusten. Här lyckades inhemsk polis övermanna och avväpna de båda säkerhetsmännen och föra den förskrämda Petrova, vilken med viss tvekan gick med på att hoppa av i Australien, i säkerhet.

En stor folkmassa hade samlats på Mascot flygplats utanför Sydney för att protestera mot fru Petrovas bortförande.

Hon och maken, som i stationeringslandet fört ett rätt utsvävande liv med kvinnor och sprit och slarvat med sitt arbete, kom därefter att stå till de australiensiska och brittiska underrättelsetjänsternas förfogande under flera års tid. Vladimir Petrov kunde bland annat lämna viktig information om de kända brittiska Cambridge-avhopparna Guy Burgess och Donald Maclean, och det är känt att den ännu icke avslöjade Kim Philby fruktade vad Petrovs information kunde ställa till med.

”Australien var en perifer arena i det kalla krig som huvudsakligen var andras angelägenheter och som utkämpades längs frontlinjer i andra delar av världen.”, framhåller Agrell (sidan 15). ”Men med makarna Petrovs avhopp kom det kalla kriget i ett slag till den fjärran och politiskt fridfulla kontinenten. Allt det som redan skakat Västeuropa och i än högre grad USA bröt nu fram i Australien: jakten efter den sovjetiska underrättelsetjänstens agenter och medlöpare och därmed kopplingen mellan den yttre och den inre fienden i form av det australiska kommunistpartiet och dess öppna eller dolda sympatisörer.”

Makarna Petrov tillbringade återstoden av sina liv ”ohjäpligt fjättrade vid varandra”, som Agrell uttrycker det. De stod under ständig bevakning, dels för att skydda dem själva, dels för att de inte genom oförsiktiga uttalanden skulle skada de australiensiska säkerhetsorganisationerna. En sak var klar från första början, och det var att de aldrig skulle tillåtas återvända till Sovjetunionen/Ryssland.

Wilhelm Agrell är Sveriges enda professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet och har med Fru Petrovas sko (som för övrigt förblev försvunnen) skrivit en läsvärd bok om ett stycke fascinerande spionhistoria i det Kalla krigets hägn.

 

 

 

Joe McCarthy – en av vår tids hjältar

Senator Joseph McCarthy hade rätt hela tiden.

Måndagen den 11 februari visade TV2 en dokumentär om senator Joseph McCarthy (1908-57). Den presenteras i TV-tablåerna enligt gängse mall: således ordas om  ”jakten på vänsteranhängare” och ”rädsla” för det kommunistiska hotet. Den vanliga bilden av McCarthy som oräddfärdig ledare av en lika orättfärdig så kallad häxjakt är emellertid falsk. I själva verket var McCarthy en av vår tids största hjältar ur den demokratiska västvärldens perspektiv. Senare forskning visar därtill att han i grunden hade rätt hela tiden.

Joseph Raymond McCarthy föddes på en bondgård i Wisconsin den 14 november 1908 med irländskt påbrå. 1930-35 bedrev han först ingenjörsvetenskapliga och därefter juridiska studier i Milwaukee, vilka renderade honom en advokatexamen vid Marquette University 1935 och en tjänst som tingsdomare 1939. Under Andra världskriget tjänstgjorde han vid marinkåren som underrättelseofficer vid Stillahavs-fronten och följde med som observatör på ett antal stridsflygningsuppdrag, vilket gav honom smeknamnet Tailgunner Joe. Han muckade som kapten och tilldelades 1952 utmärkelsen Distinguished Flying Cross.

Joe McCarthy i marinkårsuniform.

Efter kriget återgick han till sin syssla som tingsdomare och gjorde flera fruktlösa försök att etablera sig som politiker. Han började sin politiska bana i Demokratiska partiet men övergick till Grand Old Party (republikanerna) för vilket han blev invald i senaten i Washington, D. C. vid blott 38 års ålder 1947.

De första åren var han en tämligen obemärkt senatspolitiker på den republikanska högerkanten. Det stora genombrottet kom med ett tal inför det republikanska partiets kvinnoförbund i Wheeling i West Virginia den 9 februari 1950. McCarthy hävdade där att han hade tillgång till en lista omfattande 205 namn på personer vid det amerikanska utrikesdepartementet, State Department, av vilka många skulle ha varit kommunister. McCarthy tog upp en fråga som låg helt rätt i tiden, eftersom ett antal uppseendeväckande avslöjanden om spioneri för Sovjetunionens räkning skedde under slutet av 1940- och början av 1950-talet.

Sovjet sökte på ett hänsynslöst sätt slå mynt av den good-will landet fått efter besegrandet av Nazityskland. Att det var pakten Sovjetunionen-Tyskland från 1939 som utgjorde själva förutsättningen för kriget glömdes bort. Det finns gott om dokumentation om vilken skada sovjetstyrda kommunistagenter åstadkom i det amerikanska samhället. En av dessa var Harry Dexter White, verksam vid finansdepartementet och ansvarig för den amerikanska regeringens beslut att till sovjetiska myndigheter överantvarda finansdepartementets tryckplåtar för ockupationsvaluta. Detta kostade USAs skattebetalare 225 miljoner dollar.

Elizabeth Bentley avslöjade namn på ett 80-tal sovjetiska medlöpare och säkerhetsrisker.

1945 hoppade sovjetspionen Elizabeth Bentley av och avslöjade för den amerikanska underrättelsetjänsten FBI  att det fanns två sovjetiska spionnät i USA. Det ena leddes av en ekonom vid finansdepartementet som hette Nathan Gregory Silvermaster och det andra av en tjänsteman i krigsproduktionsnämnden vid namn Victor Perlo. Sammanlagt namngav Bentley ett 80-tal personer som arbetade för ryssarna.

Störst uppmärksamhet bland alla kommunister och sovjetspioner tilldrog sig dock namnet Alger Hiss (1908-96). Hiss hade varit chef för det amerikanska utrikesdepartementets politiska avdelning och hade under Jalta-konferensen 1945 varit president Roosevelts högra hand och assistent till utrikesminister Edward Stettinius. Han spelade också en central roll vid FNs bildande. Whittaker Chambers, en redaktör vid tidskriften Time och tidigare medlem i det amerikanska kommunistpartiet, avslöjade att Hiss inte bara varit betalande medlem i kommunistpartiet utan även till honom överlämnat hemliga handlingar.

Alger Hiss dömdes för mened men var i själva verket sovjetspion.

Avslöjandet av Hiss – han skulle sedan till sin död nästan ett halvsekel senare förneka att han varit sovjetspion – som var en liberal etablissemangsfigur ut i fingerspetsarna och vid tiden för avslöjandet VD för den ansedda Carnegiestiftelsen för internationell fred, slog ner som en bomb. Uppgifterna om spioneriet bemöttes först med skepsis, men Chambers kunde med hjälp av mikrofilmade dokument han gömt i en pumpa på sin gård visa att Hiss verkligen var skyldig.

Brottet spioneri var vid denna tid preskriberat, men Alger Hiss kunde den 25 januari 1950 dömas till fem års fängelse för mened för att han ljugit under ed inför sittande domstol om tidpunkten då han gjorde Chambers bekantskap. Drivande i målet mot Hiss var den unge medlemmen av representanthuset Richard M. Nixon. Denne gjorde sedan karriär som i tur och ordning senator, vicepresident samt president.

Redaktören vid Time och före detta kommunisten Whittaker Chambers avslöjade Hiss spioneri.

Ytterligare ett uppmärksammat avslöjande om sovjetryskt spioneri i Nordamerika kom då den sovjetiske underrättelsetjänstemannen Igor Gouzenko hoppade av till väst i Kanadas huvudstad Ottawa den 5 september 1945. När han överlämnade sig till de kanadensiska myndigheterna medförde han ett stort antal dokument som gav västvärlden en skrämmande bild av det sovjetiska spionaget mot sina forna allierade. Bland annat framkom att en doktor Alan Nunn May vid Cambridge University i England, som var verksam vid det topphemliga atombombsprojektet, hade försett Moskva  med atomhemligheter. Nunn dömdes till tio års fängelse.

Igor Gouzenkos avhopp ledde till en rad spionavslöjanden.

Ett annat uppmärksammat fall gällde de kommunistiska makarna Julius och Ethel Rosenberg, vilka dömdes för högförräderi i USA och avrättades efter fyra uppskov den 20 juni 1953. Förhandlingarna mot makarna Rosenberg, liksom McCarthys undersökningar, ägde rum under det pågående Koreakriget (1950-53) vilket för de flesta amerikaner framstod som en rättfärdig uppgörelse med den internationella kommunismen. ”Bätttre bekämpa kommunisterna i Korea än i Kalifornien”, resonerades det.

Många andra spionfall kan nämnas i sammanhanget. I januari 1950 erkände atomfysikern Klaus Fuchs, en tysk socialdemokrat som flytt från Nazityskland till Storbritannien, att han arbetat för Sovjetunionen. Fuchs fråntogs sitt brittiska medborgsrskap och dömdes till 14 års fängelse. När han frigavs 1959 bosatte han sig i Östtyskland där han fortsatte sin tidigare verksamhet som atomforskare. I maj 1951 avslöjades vidare de brittiska diplomaterna Donald Maclean och Guy Burgess som sovjetspioner. De lyckades emellertid rymma till sitt ideologiska hemland innan de kunde ställas inför rätta. Detsamma gällde deras kamrat Kim Philby några år senare.

Klaus Fuchs dömdes till 14 års fängelse för spioneri.

Den inhemska opinionen mot Sovjetunionen och dess amerikanska medlöpare hade fått ytterligare fart då president Harry S Truman den 29 september 1949 tillkännagivit att Sovjet provsprängt en atombomb. Bara ett par dagar därpå utropade den kinesiske kommunistledaren Mao Tse-tung Folkrepubliken Kina i Peking. Året innan hade Moskva genomfört en statskupp i Prag som fört kommunisterna till makten. Det var nu fullt klart att kommunismen hade ersatt nationalsocialismen som det största hotet mot fred och frihet i världen och att i stället för Andra världskriget mänskligheten hade begåvats med det Kalla kriget.

Joseph McCarthy var alltså ute i ett angeläget ärende när han drog igång sina spektakulära kommunistavslöjanden. Den skräck han själv och  andra amerikaner eventuellt kände inför det totalitära kommunistiska hotet var högst befogad. Sovjetunionen hade verkligen en hemlig agenda i syfte att först undergräva och därefter välta den bräckliga västerländska demokratin över ända.

Tidningen Dispatch Internationals medarbetare Diana West gör i en artikel om McCarthy den 24 januari 2013 med rubriceringen ”Joseph McCarthy hade rätt hela tiden” följande reflektion:

De senaste åren har häpnadsväckande avslöjanden från arkiven i Washington och Moskva bekräftat att McCarthys efterforskningar – och dem som utfördes av andra tjänstemän både före och efter – inte fångade in oskyldiga och påhittade ”häxor”, utan hemliga kadrer av hårdföra kommunistiska agenter som till varje pris ville sänka den amerikanska republiken. Givetvis gör detta Joe McCarty till en stor patriot, en som förtjänar ”beröm från en tacksam nation.”

Det är denna bild av McCarthy som presenteras i boken Blacklisted by History: the Untold Story of Senator Joe McCarthy and His Fight Against America´s Enemies (2007) av M. Stanton Evans, och det är den sanna bild som borde ersätta den bild av en fanatisk galning med passion för att sätta dit oskyldigt folk som vi så länge matats med och fortsätter att matas med. Evans förmedlar betydelsen av en sovjetisk underrättelseoperation som ägde rum kring 1945 vilken McCarthy och hans medarbetare drog fram i ljuset fem år senare.

Tidskriften Amerasia som också var en aktiv kommunistisk spioncell.

Denna spionoperation har kallats Amerasia-affären efter en kommunistvänlig tidskrift som hade Phillip Jaffe som chefredaktör. FBI hade under sina spaningar kommit fram till att Amerasia lagt vantarna på hundratals hemliga amerikanska regeringsdokument och således var en aktiv spioncell. Det visade sig att Jaffe hade tät kontakt med den amerikanske kommunistledaren Earl Browder, med sovjetiska så kallade diplomater, med ett framstående sändebud från Röda Kina samt med den amerikanske diplomaten John Stewart Service som haft nära kontakt med två ledande kommunistoperatörer.

Den 6 juni 1945 grep FBI sex personer inklusive Jaffe och Service samt kunde beslagta hundratals topphemliga dokument av bland annat militär natur. Det blev dock inget stort avslöjande av Amerasia-affären utan i stället en omfattande mörkläggning. Dispatch konstaterar:

Det som följde var mörkläggning, mened, riggade domstolsförhandlingar där bland andra högt uppsatta Washington-tjänstemän deltog. Några ville förhindra att en nationell säkerhetsskandal skulla glufsa i sig Trumans Vita hus. Andra agerade för att dölja en betydligt större kommunistledd konspiration, iscensatt av förtroendevalda i utrikesdepartementet, finansdepartementet, Vita huset och på andra ställen i den amerikanska regeringen.

En annan och större målsättning var att säkra ett kommunistiskt maktövertygande i Kina, där Chiang Kai-sheks nationalistiska styre skulle ersättas av ett kommuniskt under Mao Tse-tungs ledarskap. Historien visar att detta arbete bar riklig frukt. Fyra år senare var psykopaten och massmördaren Mao vid makten, vilket kunnat ske sedan USA slutat stödja Chiangs antikommunistiska kamp och i stället börjat favorisera Maos kommunister, vilka kommunistagenterna hade lyckats tuta i den amerikanska regeringen att de var i grunden ”bönder” och egentligen inte alls några farliga kommunister. Ungefär likadant sas det något årtionde senare om kommunistgerillan Viet Cong (FNL) i Sydvietnam.

Psykopaten och massmördaren Mao Tse-tung hjälptes fram till makten av den amerikanska administrationen, som i sin tur var påverkad av kretsen kring Amerasia.

McCarthy och hans stab vid det kongressutskott han ledde från och med 1952 – Senate Permanent Subcommittee On Investigations – drog alltså igång en enorm undersökningsapparat för att röka ut landsförrädarna inom administrationen. All denna aktivitet ledde, framhåller Evans i sin bok, till 5000 senatsförhör, 1000 sidor med bevis och 24 000 sidor från FBI som inte längre bär hemligstämpeln. Materialet bär vittne om en enorm påverkansapparat i syfte att styra den amerikanska utrikespolitiken i Fjärran Östern i prokommunistisk riktning. Och det lyckades!

Men för den heroiske senatorn från det lantliga Wisconsin lyckades det inte så bra. Han hotade att avslöja alla mörkläggningar och allt mygel involverande inflytelserika och mäktiga män och måste därför elimineras: inte rent fysiskt utan genom ett karaktärsmord. McCarthy skulle demoniseras och smutskastas å det förfärligaste. Sedan skulle historien skrivas om. Den här beskrivna bilden bekräftas av de öppnade FBI-dokument och andra källor som M. Stanton Evans och andra forskare tagit del av.

McCarthy jagade inga spöken eller häxor eller var ute efter att förstöra oskyldiga människors liv. Han ville rädda USA och västvärlden undan ett högst reellt och överhängande hot som var desto allvarligare eftersom det kom inifrån.

Slutet för McCarthy kunde skönjas då han inledde televiserade förhör i senaten i syfte att ådagalägga påstådda hot mot USAs säkerhet inom armén. Arméns juridiska ombud, Joseph Welch, lyckades dels visa att McCarthys nära medarbetare Roy Cohn och David Schine missbrukat sina befogenheter, dels att en ung före detta juridisk medarbetare till Welch, Fred Fisher, blivit orättmätigt anklagad för att vara kommunist vilket skadat hans karriär. Welchs gråtmilda skådespeleri i domstolen och inför pressen gick hem. I december 1954 uttalade senaten med klar röstmajoritet ett fördömande över McCarthy.

Joe McCarthy, som redan tidigare hade hävt i sig ansenliga mängder bourbonwhiskey, gick efter det snöpliga karriärslutet ner sig i renodlad alkoholism och vidhängande sjukdomar. Slutet kom den 2 maj 1957 då han avled i hepatit endast 48 år gammal. Han begravdes i Appleton i sin hemstat Wisconsin. Utan tvivel var han värd ett bättre öde för sin kamp mot USAs och västvärldens fiender. Han och hans stab lyckades rensa ut drivor av kommunister och/eller landsförrädare ur viktiga amerikanska institutioner inklusive underhållningsindustrin, men själv föll han offer för den demonisering hans fiender utsatte honom för.

Richard Nixon och en medarbetare studerar de mikrofilmer med hemliga dokument som blev Alger Hiss fall.

Lyckligtvis har nu hans minne börjat återupprättas genom modern forskning, även om det nog kommer att ta ansenlig tid innan detta har slagit igenom. Vänsteretablissemanget och dess medlöpare har alltid haft en tendens att se skurkar som Alger Hiss som hjältar, medan de verkliga – om än inte alltid helt felfria – hjältarna av typ Joe McCarthy och Richard Nixon demoniserats.

Lästips: William F. Buckley, Jr.: The Redhunter (1999), en roman baserad på Joseph McCarthys liv utgiven av Little, Brown and Company.