Posted tagged ‘Ilmar Reepalu’

Vänstern har alltid haft svårt för judarna

11 november, 2013

Jews_forced_to_march_with_star_KristallnachtNazisterna tvingar tyska judar att tåga bakom en stor davidsstjärna i samband med Kristallnatten 1938.

http://www.expressen.se/kvp/kultur/kristallnatten-ar-for-alla–utom-judar/

Ovan en länk till en av de bättre artiklar jag läst på länge. Den är skriven av den judiske barnläkaren, barnpsykiatrikern, jiddischexperten och debattören Salomon Schulman (född 1947) och publicerad i Kvällsposten i anledning av högtidlighållandet av Kristallnatten den 9 november.

Den tar upp fenomenet med att när vänstern någon gång i något sammanhang tar upp judarna så gör den det som en ursäkt för att manifestera sin mening om något annat och för vänstern betydligt viktigare grupperingar. Kristallnatten är ett eklatant exempel på detta.

Schulman skriver insiktsfullt som motivation till varför han inte tänker delta i den vänstermanifestation han fått inbjudan till:

Vänstern har som vanligt svårt för judarna. Tidigare om åren har denna dag använts som en förevändning för att ta upp palestiniernas situation, vad nu denna har att göra med Kristallnatten…Men när jag ser denna vänsters så gott som fullständiga förbiseende av judarna i sitt pompösa program för Kristallnatten, så ser jag också en gammal tradition väckas till liv. Kommunismens slakt av inte bara judar utan även av den judiska kulturen, särskilt då Auschwitz fortfarande stod som en vedervärdig symbol och inte bara som en ikon för den Förintelse som drabbade just judarna.

Kristallnatten för 75 år sedan drabbade de facto endast judarna och inte någon annan gruppering. Nu använder vänstern och även till viss del liberaler i och utanför Folkpartiet judeförföljelserna som en ursäkt för att manifestera mot en rad andra saker: vad som kallas islamofobi, förföljelse av romer, behandlingen av palestinier i Israel etcetera.

schulma2Salomon Schulman anser att vänstern ”har svårt för judar”.

Vänstern har ju, som Schulman inledningsvis så riktigt fastslår, av tradition och ohejdad vana svårt för judar. Detta beror enligt min mening på att judarna är en i stora drag sammansvetsad grupp med en egenartad på religionen grundad tradition som hållits vid liv genom tusentals år. Inom judenheten finner vi även en uppsjö av konstnärlig och vetenskaplig talang och skaparkraft, intelligens och en fint utmejslad fallenhet för den individuella prestationen.

Det är självklart att ett materialistiskt koncept som det kommunistiska/socialistiska med dess anspråk på makthegemoni inte ser – eller kan se – ett sådant formidabelt hot mot den egna livsåskådningen och den egna praktiken med blida ögon. I världens första kommunistiskt styrda stat, Sovjetunionen, drog boljsevikerna nytta av judarna till en början, men sedan blev den antijudiska inställningen stegvis allt mer outrerad.

I slutet av sitt vedervärdiga liv planerade Josef Stalin, som framhållits av bland andra den ryske historikern och författaren Arkadij Waxberg, en omfattande judeförföljelse. Som det nu föll sig hann Stalin ”bara” med att avliva några tusental judiska läkare, jiddischauktoriteter och andra kulturpersonligheter innan han avled. Efter Andra världskrigets slut igångsattes vidare  på initiativ av Stalin omfattande antijudiska aktioner i exempelvis Tjeckoslovakien, Ungern och Polen. I det sistnämnda landet genomfördes en utrensning av judarna så sent som 1968.

stalin_wallpaperStalin planerade en egen judeutrotning men hindrades av döden.

Vidare i Salomon Schulmans text:

Inte heller vill våra antirasister beröra den antisemitism som i så hög grad vidlåder Malmö, där hatbrotten mot just judar når en omfattning som fått åtminstone omvärlden att vämjas.

Framförallt vill varken vänsterinriktade eller liberala aktivister låtsas om, att antisemitismen i Malmö uteslutande är ett importerat fenomen från Mellanöstern vilket underblåsts icke minst av kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) som ger fullständigt fanken i judarna så länge hans muslimska väljare hålls på gott humör. Inte heller har Reepalus socialdemokratiska partivänner i Malmö eller Stockholm gjort någonting för att hejda hans antisemitiskt färgade blamager. Möjligheten finns att de håller med honom.

Ullenhag sticker huvudet i sanden – som vanligt

9 november, 2013

sz2de957_826418v530x800Erik Ullenhag och Jimmie Åkesson i debatt i Lund.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svep-75-ar-sedan-kristallnatten_8707746.svd?sidan=5

Den så kallade integrationsministern Erik Ullenhag (FP) skriver i dag den 9 november 2013 en debattinlaga under ”Brännpunkt” i Svenska Dagbladet där han tar upp ämnet Kristallnatten (länken ovan). I dag är det 75 år sedan de tyska nationalsocialisterna använde det av en ung jude genomförda mordet på en tjänsteman vid tyska ambassaden i Warszawa som förevändning för att mörda, trakassera och internera judar i Tyskland.

Det är bra att Ullenhag tar upp detta ämne och inskärper, att vi aldrig någonsin vill se något liknande hända igen. Artikeln visar dock att integrationsministern väljer att likt strutsen sticka huvudet i sanden och inte kalla saker vid deras rätta namn.

Efter att presterat en invändningsfri beskrivning av de händelser som kom att kallas Kristallnatten, detta på grund av allt krossat glas som blev följden av vandalism riktad mot judiska butiker runt om i Tyskland och som blev uppmarschen till Förintelsen, har Ullenhag följande att säga:

Samtidigt som vi minns Europas mörka historia nås vi av rapporter om antisemitism och intolerans i Europa och i Sverige. Att peka ut judar, muslimer, romer eller hbt-personer som ansvariga för alla tänkbara samhällsproblem har blivit vardagsmat. När en grupp pekats ut står nästa på tur.

Erik Ullenhag refererar så till att EU:s så kallade byrå för grundläggande mänskliga rättigheter producerat en studie om upplevda hatbrott, diskriminering och antisemitism i åtta EU-länder. I Sverige uppges 810 personer med judisk bakgrund ha intervjuats, och av dessa sägs 60 procent vara av åsikten att antisemitism utgör ”ett väldigt stort eller ganska stort problem”.

BILD-K~1En manifestation i form av en så kallad kippavandring mot antisemitismen i Malmö.

79 procent av de tillfrågade personerna med judisk bakgrund undviker att bära judiska symboler såsom den manliga huvudbonaden kippa eller davidsstjärna. Siffran härför i övriga länder där studien företagits uppges vara 68 procent. Det finns ingen anledning att betvivla dessa uppgifter: antisemitismen har blivit ett ständigt växande problem i Sverige.

Integrationsministern belyser även hur det är i Malmö, där situationen för stadens judiska kommunitet blivit allt mer ohållbar. Detta har föranlett ett förhållandevis stort antal judar att emigrera. Ullenhag väljer dock att inte med ett ord beröra vilka det är som svarar eller ansvarar för denna antisemitism och som givetvis är en stor skam för Sverige och Malmö.

I praktiken alla antisemitiska hatbrott och andra judefientliga handlingar i Sveriges tredje största stad utförs av medlemmar ur den ständigt växande befolkningsdelen muslimska trosbekännare. Således är det felaktigt att tala om en ”svensk” antisemitism – någon sådan existerar inte, annat än på vissa nazistiska och extremnationalistiska nätsajter.

Den primitiva antisemitismen i Malmö är i stället ett resultat av den av socialdemokratiska och borgerliga regeringar förda immigrationspolitiken, som inte blir ett spår bättre av att den förstärks genom kommunalrådet Ilmar Reepalus (S) vilja att hålla sig väl med sina arabiska/muslimska väljare. Antisemitismen i Malmö och Sverige i stort är ett importerat fenomen.

untitledIlmar Reepalu (S) i ett antiisraeliskt demonstrationståg.

Detta politiskt-strategiska behov har fått Reepalu att göra helt aningslösa idiotuttalanden riktade mot judar i allmänhet och staten Israel i synnerhet. Bland annat har han svamlat om att det är judarna själva och ”Israellobbyn” som bär ansvaret för antisemitismen. Uttalanden som fått vingar och färdats över hela jordklotet och definitivt icke förbättrat Malmös renommé som antisemitismens nordliga utpost nummer 1.

Erik Ullenhag väljer dock att inte tala om hur det egentligen förhåller sig. Troligen beror detta på att han vill mörka, att det de facto är svenska regeringar och klantiga politiker som givit upphov till den förekommande antisemitismen.

Att Ullenhag sticker huvudet i sanden är nu inget nytt förhållande. Likadant var det då våldsbenägna invandrarungdomar i samarbete med svenska anarkister och allmänt ligistslödder brände ner delar av de svenska förorterna: Ullenhag skyllde då i en intervju i BBC på ”den svenska rasismen”.

judehat-malmc3b6Arabisk/palestinsk manifestation mot judarna i Malmö.

Jag skulle vilja påstå att det är en överlevnadsfråga för inte bara Erik Ullenhag personligen, utan för hela den sittande svenska regeringen, att göra antisemitism och annan form av rasism till någonting som  extremnationalister och/eller ”rasister” och ”intoleranta” ägnar sig åt.

Om det kommer fram inför hela svenska folket att det är regeringen som importerat denna ”rasism” och ”intolerans” – det vill säga den osminkade sanningen – har alliansregeringen små möjligheter att bli kvar i regeringsställning. Att sedan vänsteroppositionen har samma inställning är en annan fråga som jag inte går in på här. Dessutom finns ju risken att de förkättrade Sverigedemokraterna kommer att få exempellösa framgångar i de val som går av stapeln 2014.

Ullenhags SvD-artikel visar enligt min mening att ord såsom ”rasism” och ”intolerans” har mist sin ursprungliga betydelse genom frekvent och mångårigt missbruk. Frågan är också varför man skall fortsätta tala om ”rasism” när nya forskarrön visar, att det inte finns några mänskliga raser i egentlig mening. När det gäller ”tolerans” så visar naturligtvis den pågående politiska diskursen, att det knappast finns några mer intoleranta individer än den grupp (inom vilken Ullenhag är en av de mest framträdande) jag vill kalla toleransmånglarna.

Slutligen bör man notera att bilden av Sverigedemokraterna som ett ruggigt ”rasistiskt” och ”intolerant” parti börjar krackelera. Angreppen på Jimmie Åkesson på Nytorget på Södermalm i Stockholm nyligen gav säkerligen många en nyttig fingervisning om, var demokratins och toleransens fiender i verkligheten återfinns: nämligen på den extrema vänsterkanten.

I en efterföljande TV-debatt framstod sedan SDs partisekretetrare Björn Söder som en sansad statsman samtidigt som ”antirasisterna” framstod som de vilka de verkligen är: hatfyllda, testuggande och intoleranta samt synnerligen obalanserade personer.

Att vänsterjönsarna börjar bli verkligt desperata gavs en fingervisning om på Twitter i dag, då den beryktade sajten Inte rasist men bland sina läsare efterlyste exempel på så kallat rasistiskt agerande från sverigedemokratisk sida.

Sanningen om den ”svenska” antisemitismen

6 september, 2013

snaphanen-053 Malmös ortodoxe rabbin Shneur Kesselman på promenad med familjen i ett Malmö präglat av importerat judehat.

Under sitt två dagar långa besök i Sverige besökte president Barack Obama Stora synagogan i Stockholm. Detta besök anses vara en markering mot den ökande antisemitismen i Sverige och samtidigt en indirekt knäpp på näsan åt regeringen Reinfeldt, som gjort absolut ingenting för att stävja denna form av rasism.

Jag skriver helt medvetet ”antisemitismen i Sverige”, inte ”den svenska antisemitismen”. Det finns nämligen inte mycket svenskt över den våg av judehat som plågar framförallt det mångkulturella Malmö, ”Sveriges Gaza” enligt malicen. Praktiskt taget alla antisemitiska handlingar i Sveriges tredje största stad signeras invandrare från Mellanöstern, vilka tagit med sig sin judefientliga attityd från respektive hemländer.

Antisemitismen i Malmö, som blivit ett internationellt uppmärksammat problem och som fått en hel del Malmö-judar att emigrera till exempelvis Israel och USA, tas upp på ett förtjänstfullt sätt av Ivar Arpi i ett inlägg på Svenska Dagbladets  ledarblogg den 5/9.

Enligt Arpi är det en ”skam” för Sverige att Obama under sitt korta besök i vårt  land kände sig tvingad att markera mot antisemitismen genom ett besök i Stockholms Stora synagoga. Det bör även nämnas att den amerikanska regeringens särskilda sändebud för frågor om antisemitism, Hanna Rosenthal, besökte Malmö i april 2012 för att bland annat sammanträffa med den chazzidiske rabbinen Shneur Kesselman.

504116-10945271-640-360Fullt ös från extremt vänsterhåll och islamister i samband med DC-matchen Sverige-Israel 2009. Bland demonstrationsdeltagarna fanns dåvarande vänsterledaren Lars Ohly.

Arpi påminner vidare om de vildsinta demonstrationerna mot Israel i samband med en tennismatch mellan Sverige och Israel i februari 2009 – som Israel för övrigt vann – i en hall som stängts för allmänheten på order av Malmös skandalomsusade kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu. I demonstrationen ropades bland annat ”djävla judar”. Bland demonstrationsdeltagarna fanns Vänsterpartiets dåvarande ledare Lars Ohly.

Antimsemitismen i Malmö var, understryker Arpi, dock en realitet för Malmö-judarna långt innan Davis Cup-kravallerna skämde ut Sverige och Malmö. Judar har angripits på gator och torg, fått sina dörrar nedsprejade och fått glåpord såväl som stenar kastade efter sig sedan lång tid tillbaka. Barnen har trakasserats under sin skolväg och judiska gravar har vandaliserats.

Arpi skriver:

Varför finns det då så mycket antisemitism i Malmö? Visst begås hatbrott av människor från vit makt-miljön, men enligt BRÅ:s statistik utgör det  trots allt en liten andel. Tyvärr har en del av Malmös många invandrare tagit med sig antisemitiska attityder som många i Mellanöstern hyser, vilket går ut över svenska judar.

I klartext: den allt överskuggande majoriteten av hatbrotten mot Malmös judar kommer från muslimska invandrare. Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, har till exempel drabbats av stenkastning och andra former av trakasserier när han visat sig ute i traditionell chazzidisk klädsel.

untitledMalmö synagoga har vandaliserats upprepade gånger.

Antisemitismen har enligt poliskällor trappats upp i Malmö under senare år, och 2012-2013 har de antisemitiska hatbrottsanmälningarna trefaldigats. Tidigare skedde incidenterna oftast i nära anslutning till Malmös synagoga, men numera förekommer de överallt i staden.

Judehatet i Malmö har på belysande sätt tagits upp i skriverier av journalisterna Niklas Orrenius och Paula Neuding. Liksom av mig i en artikel i tidskriften Contra 5/2011. Judiska församlingen i Malmö har såvitt jag känner till  inte gjort någon hemlighet av att de antijudiska hatbrotten nästan uteslutande emanerar från den talrika muslimska kommuniteten. Ändå är det fortfarande kontroversiellt att öppet tala om detta, icke minst i den konservativa – det vill säga teologiskt liberala – Judiska församlingen i Stockholm.

Icke heller Expo och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) talar gärna om den ”svenska” antisemitismens muslimska rötter, även om dessa är uppenbara för den som har ögon att se med och ett verksamt intellekt att göra bruk av. När man från det hållet omnämner antisemitism i Sverige skyndar man sig i regel att i nästa andetag peka finger åt den så kallade islamofobin.

imagesReepalu skyller antisemitismen på ”den israeliska lobbyn” i ett TV-inslag.

Det är mycket viktigt för dessa ultraliberala krafter att framstå som så verserat toleranta som det bara är möjligt, sedan må antisemiterna på arabiska vråla ”Leve Hitler” och ”Gud är större (än er gud)” så mycket de behagar. Därför är det viktigt att en mainstreamskribent som Ivar Arpi kallar saker och ting vid deras rätta namn.

Arpis text kan läsas i sin helhet här:

http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/09/05/antisemitismen-i-malmo-fortsatter-att-oka/

Läs gärna också vad jag skrev om ”toleransmånglarna” i samband med en så kallad kippavandring till stöd för Malmös utsatta och i en del fall livrädda judar i maj:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/21/de-intoleranta-toleransmanglarna/

Inget flyt för Israel inför ESC

13 maj, 2013

Proisraelisk manifestation i samband med en handbollsmatch i Karlskrona. Förhoppninsgsvis får vi se liknande scener utanför Malmö arena vid Eurovision Song Contest.

Sverige är som helhet ett land där skepsisen mot Israel är utbredd. Det enda land på våra breddgrader som möjligen är ännu värre är Norge, men det är en klen tröst för de svenska judar som jämt och ständigt tvingas klä skott för Israels verkliga eller påstådda tillkortakommanden i Mellanöstern. Skillnaden mellan antiisraelism och antisemitism är som alltid flytande.

I Malmö är antisemitismen och den med denna intimt sammanhängande antiisraelismen som allra mest utbredd. Ledande i den utveckling som gjort att Malmö blivit beryktat som antisemitiskt fäste i stora delar av världen är kommunstyrelseordföranden Ilmar Reepalu (S). Hans klavertramp är vid det här laget så frekventa att jag inte längre tvivlar på att karl´n verkligen är fullfjädrad antisemit. Följden av denna katastrofala utveckling har blivit att talrika judar valt att fly Malmö till förmån för andra delar av världen.

ilmar-reepalu_200129874Ilmar Reepalus politik har gjort Malmö ökänt som antisemitiskt fäste. Vilket snarast är en merit i S-sammanhang.

Just Malmö av alla platser fick till råga på eländet förtroendet att stå för Sveriges arrangemang av årets Eurovision Song Contest (ESC) efter den välförtjänta segern för Loreen i Baku i fjol, trots att det var känt att Israel skulle deltaga i en av semifinalerna. Det innebär att Sverige om inte alla tecken slår fel kommer att bli utskämt inför en hel värld. Liksom vid tidigare evenemang med Israel inblandat har vänstern aviserat Israel-fientliga demonstrationer.

Henry Bronett har skrivit följande debattinlägg om malmöpolitikernas uppenbara avsky för staten Israel:

http://debatt.svt.se/2013/05/13/malmotopparnas-israel-fientlighet-blir-allt-markligare/

Inte nog därmed. Daniel Sestrajcic (V), kulturnämndens ordförande i Malmö kommun, stöder öppet demonstrerandet och har sagt att han själv kommer att deltaga: dels mot Israels palestinska politik, dels mot det faktum att Israel alls tillåts delta i ESC. Vitryssland, ibland kallat Europas sista diktatur, finner han däremot ingen anledning att demonstrera mot, lika litet som mot diktaturen Azerbajdzjan eller det till synes alltmer mot diktatur urartande Ukraina.

mft06-webb-daniel1Daniel Sestrajcic: vänsterpartistisk israelhatare.

Föurom Reepalu och Sestrajcic kan bland antisemitiska malmöpolitiker nänmnas Adrian Kaba (S), ledamot i kommunstyrelsen, som uttryckt stöd för den islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza med dess artikel 7 om det eftersträvansvärda i att ”nedkämpa och döda judar”. Han har även i en debattartikel i tidskriften Tro och politik svamlat om en ”judisk-europeisk högerextrem sammansvärjning”.

Delvis kan väl S- och V-stödet för palestinska massmördare och avståndstagandet från Mellanösterns enda demokrati ses som ett värnande om de egna väljarna bland Malmös stora arabiska/muslimska befolkning med en betydande andel extremister i sina led. Detta gör naturligtvis inte saken ett spår bättre.

Inte nog med att det kommer att finnas antiisraeliska/antijudiska demonstranter utanför Malmö Arena under de dagar semifinalerna och finalen av ESC löper av stapeln. I TV-huset kommer Gina Dirawi att befinna sig som programledare för Studio Eurovision, som hålls en timme innan finaljippot drar igång. Dirawi, född i Sundsvall 1990 med palestinsk-libanesisk bakgrund, har gjort sig känd som en synnerligen bitsk israelätare.

Den 10 maj 2010 skrev Dirawi på sin blog Anagina bland annat följande:

Den israeliska regeringen gör samma sak som Hitler gjorde mot deras folk fast med andra medel. De är rasister, de förtrycker, och de mördar folk som inte är som dem…ISRAEL HAR FETA VAPEN, VI HAR EN JÄVLA STEN!!!!

120529_gina_dirawiGina påstås ha ”läxats upp” av SVT. Ändå fortsätter hon att synas i rutan , nu närmast inför ESC-jippot.

Om man inte visste bättre skulle man till äventyrs kunna undra, om inte Gina Dirawi blandat ihop Israel med Hamas och Hizbollah. Vilka inom parentes sagt alls inte är beväpnade endast med ”en jävla sten” utan med artilleripjäser och annan beväpning från exempelvis Iran och Egypten. Dirawis hätska utfall har i varje fall inte utgjort någon black om foten karriärmässigt: hon syns regelmässigt som Melodi-festivalvärd och en mängd andra mediala sammanhang. Gina verkar i och för sig vara en duktig tjej – men hon behöver en rejäl grundkurs i israelisk demokrati.

Dirawis antiisraeliska utspel var nu inte en engångsföreteelse. Den 23 november 2012 rekommenderade hon sina läsare under rubriceringen ”kvällslektyr” att läsa en bok av förintelseförnekaren och vänstermannen Lasse Wilhelmsson. Gina Dirawis farfar var för övrigt imam i Sundsvall till sin död 2011. Mer om Dirawis tvivelaktiga politiska engagemang här:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=8256

Nej, Israel har inte haft något flyt vare sig med val av ESC-stad eller med svenska programledare. Återstår att se hur det går för 21-åriga artisten Moran Mazor i semifinalen torsdagen den 16 maj. Personligen tycker jag inte låten Rak bishvilo (Bara för honom) är någon höjdare, men det är ju inte riktigt det saken gäller här.

w-mazon-041213Moran Mazor framför ”Rak bishvilo”.

Hon och hennes land har naturligtvis full rätt att tävla i Malmö på lika villkor som alla andra medverkande. Om inte S- och V-märkta malmöpolitiker begriper detta bör de avgå. Hon lär ständigt bevakas av livvakter och polis och har i övrigt sagt sig förlita sig på Gud.  Bra sagt – för på Malmö och dess antimsemitiska politikerpack kan hon inte lita.

Islamismen vinner terräng i svensk politik

10 april, 2013

omar-mustafaOmar Mustafa: antisemitismens ansikte i S partistyrelse.

När medlemmar i Sverigedemokraterna uttrycker sig antisemitiskt blir de, med all rätt, uteslutna ur partiet. Såvida de inte har den goda smaken att själva avgå dessförinnan. I Socialdemokraterna blir antisemitierna tvärtom invalda i partistyrelsen.

Nyligen invaldes Omar Mustafa, 27, i den socialdemokratiska partistyrelsen. Han är sedan 2010 ordförande i Islamska förbundet i Sverige där han efterträdde Abdirisak Waberi, som blev riksdagsledamot för Moderaterna. Den senare har gjort sig känd för att förespråka sharialagar och för att vilja förbjuda kvinnor att dansa och lyssna till musik. Waberi menar också att det är OK för en man att ha fyra fruar.

Omar Mustafa har som ordförande i Islamska förbundet vid ett flertal tillfällen bjudit in fradgatuggande antisemiter och Israel-hatare. Ett par av dessa är Yvonne Ridley, som uttalat att ”sionister har sina tentakler överallt” och att judar styr media, samt Azzam Tamimi, vilken sagt att ”Israel är en cancer” och som 2004 glorifierade en palestinsk självmordsbombare.

Mustafa har vidare på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi från Muslimska brödraskapet i Egypten, som bland annat menat att den nazistiska judeutrotningen var ett ”gudomligt straff”. Enligt Mustafa i ett uttalande för Sveriges radio 2010 är samme Qaradawi ofta ”väldigt balanserad i sin retorik”.

news-graphics-2008-_440808aDen islamistiske hatpredikanten Yusuf al-Qaradawi. ”Ofta balanserad i sin retorik” enligt Omar Mustafa.

Omar Mustafas bakgrund som antisemit och Israel-hatare är snarast en merit i socialdemokratiska sammanhang. Det var långt ifrån någon tillfällighet att partiledaren och trolige blivande statsministern Stefan Löfven vid partikongressen nyligen beskrev den palestinska terroristorganisationen Fatah som ”vår kära systerorganisation” i sina hälsningsord till gästen Husam Zomlot från Fatah.

Fatah är den lyckligtvis avsomnade terroristledaren Yassir Arafats gamla parti, som i alla år betraktat våldet som ett legitimt medel i politiken. Fatah kontrollerar i dag det område som brukar kallas Västbanken. Sossarna gick under partikongressen dessutom ut med kravet att Sverige skall inrätta en ambassad på palestinskt territorium fastän ”Palestina” inte är erkänt som statsbildning.

Det kan nämnas att Fatah den 29 mars 2013 hyllade en palestinsk självmordsmördarbombare som dödat tre och skadat 28 personer. Hyllningen här:

BHfAVNaCAAAmS5pFatahhyllning till självmordsmördare.

I den socialdemokratiska partitoppen vimlar det i själva verket av palestinasympatisörer och Israel-hatare. Carin Jämtin, i dag partisekreterare men förstanamn som påtänkt partiledare innan Löfven fick jobbet, är en av dessa. Hon väckte uppseende då hon den 17 augusti 2009 på Facebook ”gillade” den antisemitiske journalisten Donald Boströms skröna i Aftonbladet om att Israels armé stjäl organ från dödade palestinier och säljer dessa till högstbjudande. Jämtin kommenterade uppmuntrande:

Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.

En bloggares i sammanhanget mycket upplysande möte med Jämtin skildras här:

http://utkast.livejournal.com/16995.html

Även sossehöjdarna Veronica Palm och Urban Ahlin har givit uttryck för den rutinmässiga propalestinismen/antiisraelismen som varit tradition inom sosseriet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, låt vara att Göran Persson stod för en viss tillnyktring under sin decennielånga statsministertid 1996-20006; Perssons utrikesminister Anna Lindh var dock en palestinavän av traditionellt snitt. Sedan palestinatjejen Mona Sahlin tagit över efter Persson återgick allt till det gamla.

331810392Veronica Palm (S) vill se Jerusalem som ”Palestinas” huvudstad.

Palm och Ahlin krävde i ett debattinlägg i Aftonbladet den 27 november 2012 att produkter från de av Israel så kallade ockuperade områdena – de erövrades fair and square i samband med Sexdagarskriget 1967 och är vitala för den israeliska säkerheten – skulle ursprungsmärkas. Palm har därtill välkomnat ”Palestina” som FNs ”194e medlemsstat” – med Jerusalem som huvudstad (Jerusalem är i dag som bekant Israels huvudstad).

Tilläggas kan att Socialdemokraternas tidigare kristna organisation Broderskapsrörelsen för något år sedan bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet och numera mest är att betrakta som en muslimsk stödorganisation.  Organisationen tillhör de mest högljudda uppbackarna av det återkommande Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza.

Av ovanstående torde mer än väl ha framgått att en antisemitisk inställning ingalunda är någon nackdel för den som vill göra karriär i sossepartiet. Snarare då en tillgång. Det blir tydligt när man tänker på hur Ilmar Reepalu fått hållas under så många år som Malmös starke man trots otaliga antisemitiska klavertramp.

Men inte alla merd anknytning till socialdemokratin är lyckliga över detta. Den muslimska feministen Bahareh Andersson skrev under rubriceringen ”Utnämningen av Omar Mustafa ett svek mot Sveriges kvinnor” följande på Newsmill den 9 april 2013:

Jag antar att varken moderaterna eller sossarna vill se eller inse vad det betyder att båda dessa herrar, Waberi och Omar, har goda relationer med Muslimska Brödraskapet som inte bara sprider medeltida kvinnosyn men också har fostrat terrorister.

Även Mona Sahlin har, lo and behold, kritiserat Omar Mustafa som ny styrelseledamot (S):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16574835.ab

Den muslimska invandringen till Sverige fortsätter med oförminskad styrka. Det innebär rent matematiskt att kvantiteten islamistiskt sinnade antisemiter hela tiden fylls på, även om jag vill understryka att långt ifrån alla muslimska immigranter är islamister. Det innebär också att islamismen i svensk politik vinner terräng. Figurer som Abdirisak Waberi, Omar Mustafa och Mehmet Kaplan i Miljöpartiet är bara början.

chadi5Chadi Freigeh – skandinavisk talesman för Hizb-ut-Tahrir.

2018 eller 2022 kan vi  mycket väl ha islamismen representerad i Sveriges riksdag i form av shariapartiet Hizb-ut-Tahrir. I Belgiens huvudstad Bryssel finns partiet Islam redan representerat med två mandat sedan kommunalvalet i oktober 2012.

Förintelsens minnesdag i Israel och antisemitismen som fenomen

8 april, 2013

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=OeozUSWdoQA

Länken ovan går till en video som belyser Yom Hashoah – Förintelsens minnesdag – som högtidlighålls i Israel 7 – 8 april. Denna minnesdag initierades 1953 av staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion, i syfte att hedra de omkring sex miljoner judar som föll offer för den nationalsocialistiska Förintelsen i samband med Andra världskriget.

imagesCA9BVD1ZDavid Ben-Gurion initierade Yom Hashoah i Israel för 60 år sedan.

Högtidlighållandet av Yom Hashoah inleds på kvällen före själva minnesdagen vilken prägas av allvar och solennitet. Nöjesinrättningar såsom teatrar, biografer och pubar håller stängt och i TV och radio förekommer dokumentärer, minnesprogram och seriös musik. Klockan 10.00 hålls två minuter av stillhet då alla upphör att göra vad de håller på med och stannar upp för en kort stunds begrundan och reflektion. I skolor, på militärbaser, företag etcetera hålls högtidliga ceremonier för att hedra förintelseoffren.

The American Jewish Yearbook har angivit att 1933, det år Adolf Hitler och nationalsocialisterna kom till makten i Tyskland, uppgick Europas judiska befolkning till 9,5 miljoner. Detta utgjorde 60 procent av hela världens judiska befolkning som låg på 15,3 miljoner. De flesta europeiska judar levde i östra Europa, varav 5,3 miljoner i Polen och Sovjetunionen. Fram till 1933 hade Europa en dynamisk och välutvecklad judisk befolkning.

480775_603901222973176_1696802099_n

Inom loppet av tolv år skulle två av tre av de europeiska judarna ha dött som ett resultat av den nazityska utrotningspolitiken, vars riktlinjer utmejslades efter hand. Till en början var Hitler och nazisterna mer intresserade av att deportera judarna i Tyskland och närområdet till utlandet, men småningom växte beslutet att utrota denna folkgrupp – vilken enligt den förvirrade nazistiska världssynen ansågs stå bakom i stort sett allt ont i världen – fram.

På en konferens för nazihöjdare i en villa Berlin-förorten Wannsee i januari 1942, ledd av Reinhard Heydrich,  diskuterades massutrotning som det bästa sättet att definitivt bli av med judarna. Ett beslut i den riktningen hade fattats av Hermann Göring redan i juli 1941. De flesta judar dog efter 1940, då dödslägret Auschwitz i Polen kom i gång. En betydande del av Israels befolkning utgörs i dag av överlevare eller barn till överlevare från Förintelsen.

Det finns få om ens några historiska händelser som är mer sorgfälligt dokumenterade än just Förtintelsen. Merparten av den seriösa forskningen i ämnet visar att mellan 5,6 och 6,3 miljoner judar dog i Förintelsen. Därtill kommer tre miljoner polacker, två miljoner ryska krigsfångar, en halv miljon zigenare, 120 000 handikappade samt homosexuella och politiskt och religiöst oliktänkande. Medlemmar från ett 30-tal nationaliteter mördades i Förintelsen genom avrättningar, svält och sjukdomar i omänskliga döds- och arbetsläger eller på annat sätt. Sammanlagt beräknas minst 12 miljoner människor ha dött på detta sätt.

antisemitism01Arabisk invandring har medfört att antisemitismen sprider sig i Europa.

Ändå finns så kallade förintelseförnekare, ibland benämnda ”revisionister”, eller dem som söker förringa omfattningen och/eller betydelsen av det nationalsocialistiska massmördandet. Antisemitismen är en uråldrig företeelse som går tillbaka åtminstone till den judiska fångenskapen i Egypten för tusentals år sedan och den har tyvärr inte upphört efter Andra världskriget, vilket många trodde skulle förpassa judehatet till historiens soptipp.

Mer om antisemtism som företeelse här:

http://www.levandehistoria.se/taxonomy/term/36

Den antisemitiske svenske bokhandlaren Einar Åberg (1890-1970) förnekade Förintelsen redan 1945, vilket knappast var oväntat. När Åberg inköpt en bokhandel i Stockholm 1941 satte han upp ett anslag som tillkännagav att judar icke ägde tillträde. Samma år bildade han Sveriges antijudiska kampförbund. Han dömdes ett antal gånger för sin grovt judefientliga agitation, och när lagen om hets mot folkgrupp tillkom  1948 kallades den även Lex Åberg. En minnesfond bildades i Åbergs namn.

För mig har antisemitism och judehat alltid framstått som en gåta. Jag kan för mitt liv inte förstå vad det är hos denna etniska grupp som förmår väcka sådana irrationella antipatier hos vissa människor. Den traditionella arabisk-judiska konflikten är en sak, och genom importen av arabiska invandrare har vi dessvärre sett talrika exempel på en ökande antisemitism i Sverige.

Särskilt har detta skett i Malmö, där hatet mot judarna underblåsts av kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S). Men annan form av antisemitism? Personligen lutar jag åt att det mer är en fråga om ett psykiatriskt än ett politiskt fenomen.

Anne-FrankAnne Frank (1929-45).

Personligen blev jag effektivt vaccinerad mot antisemitismen genom den historieundervisning jag erhöll i skolans mellanstadium och en skolresa till Stora synagogan i Stockholm, som även omfattade en föreställning av teaterpjäsen ”Anne Franks dagbok” på den närbelägna Chinateatern.

Slutligen ett belysande citat från den nyligen avlidne norske teologen, politikern och utbildaren Inge Lönning:

Det farligaste med antisemitismen är inte de bekännande antisemiterna, utan de andras villighet att tillerkänna delar av deras trosbekännelse ett visst mått av rimlighet och berättigande.

Reepalu förnekar sig inte: en feg stackars antisemit

28 februari, 2013

untitled Galleri Rönnquist & Rönnquists  Vilks-utställning får gratisreklam av Ilmar Reepalu.

Det hade inte gått många timmar från det att galleriägaren Henrik Rönnquist sagt att han ämnar upplåta sitt galleri för en utställning av Lars Vilks rondellhundar i form av profeten Muhammed i sommar tills det att galleriet vandaliserades. Någon  hade kletat ner entrédörren till galleriet i Malmö med blåvit smörja.

Rönnquist citeras i tidningen Dispatch International 28 februari:

Jag blir inte rädd, snarare förbannad. Jag förstår inte vad det är med folk. Anledningen till att jag vill ställa ut Lars Vilks tavlor är att jag gillar dem. Punkt slut…Reepalu är uppenbarligen en fegis och här gör han sig skyldig till ett enormt övertramp genom att försöka förstöra för en näringsidkare i Malmö. Men hans uppmaning kommer bara att leda till fler besökare för mig, så jag får väl tacka för gratisreklamen! Och med tanke på att Reepalu uppenbarligen aldrig har sett Vilks tavlor välkomnar jag honom hit.

Malmös sossepamp par preference, Ilmar Reepalu, ännu så länge kommunstyrelsens ordförande, var alltså inte sent ute med ett av sina bedrövligt vanliga klavertramp. Det citat som ledde till Rönnquists reaktion löd så:

Självklart har han rätt att ställa ut det han kallar konst var han vill. Men jag har förstått att det är ganska bedrövlig konst och jag uppfattar det mer som att man vill använda galleriet för en politisk manifestation. Vilks förknippas mer och mer med xenofobiska  grupper längst ut på högerkanten. Jag hoppas att inte en enda människa besöker galleriet.

imagesCA83RDZ8Reepalu (S) – nu också konstexpert.

Reepalu, mannen som för sitt liv inte kan förstå varför Malmös judar och andra svenskar flyr staden eller låser sina dörrar och inte vågar gå ut, gör här inte bara debut som konstexpert. Han förständigar också allmänheten att inte gå och titta på Vilks ”bedrövliga” konst.

Betydligt försonligare i sin inställning till Vilks var då Bejzat Becirov, VD för Islamic Center i Malmö, som bjudit in konstnären för ett besök i sin moské ”för samtal”. Becirov antydde i inbjudan att han närmast förväntade sig en ursäkt av Vilks, men någon sådan lär han inte få. I Sverige behöver ju konstnärer inte be om ursäkt för sin konst även om de råkat trampa på ömma tår.

Dispatchs svenska chefredaktör Ingrid Carlquist skräder inte orden vad gäller Reepalu i anslutning till sin senaste ledare med rubriken ”Malmö ligger i Mellanöstern”:

Reepalu struntar i svenskarna som flyr morden, våldtäkterna, vandaliseringen och den aggressiva stämningen på gator och torg i Malmö. Han har medvetet fyllt staden med muslimsk valboskap – och det är därför han också skiter högaktningsfullt i de judar som varje dag trakasseras av muslimska ungdomar.

muh-hund-apport-bomblitEn av Lars Vilks rondellhundsteckningar.

Reepalus Malmö är en skam för Sverige. Reepalu själv är en feg stackars antisemit. Det faktum att han inte blivit utsparkad ur sossepartiet utan själv kan bestämma vid vilken tidpunkt han vill lämna sin post som Malmös starke man visar hur illa ställt det är inom detta parti, där partisekreterare Carin Jämtin själv är en militant anhängare av palestinska terrorgrupper.

Därför hatar svenskarna Israel

2 oktober, 2012

Enligt den obundna organisationen Freedom House får den judiska staten Israel högst poäng avseende politisk frihet på organisationens skala från 1 – 7. När det gäller medborgerliga rättigheter får Israel näst högst poäng. Israel kan mot den bakgrunden sägas vara en ö av frihet och demokrati i en omgivning bestående av mer eller mindre primitiva diktaturstater.

Detta tycks dock inte ha gjort något som helst intryck på svenskarna. I den internationella opinionsmätningen International Trends säger sig 68 procent av de tillfrågade svenskarna ha en negativ inställning till Israel. 24 procent av dessa menar sig vara ”starkt negativa”. Bara 19 procent anser sig vara positiva under det att endast 2 procent förklarar sig vara ”starkt positiva”.

De angivna resultaten innebär att Sverige har den mest negativa inställningen till den judiska staten av alla de tolv EU-stater som deltog i undersökningen. Svensken i gemen bryr sig uppenbarligen inte om att Israel är Mellanösterns enda demokrati och omges av fientliga grannar. Därtill har israelerna sedan 1990-talet fått till stånd en positiv ekonomisk utveckling samt omtalas ofta som ett högteknologiskt under.

 Ilmar Reepalu – antisemit eller bara dum?

Den svenska inställningen understryks av den katastrofala och skrämmande utvecklingen i det muslimtäta Malmö, där det väckt uppmärksamhet över hela världen att många judar flyr staden till följd av att de känner sig hotade och förföljda. Attentat mot judisk egendom och judiska befattningshavare tillhör ordningen för dagen.

Malmö har dessutom i Ilmar Reepalu ett socialdemokratiskt kommunalråd som genom en rad idiotiska och oinformerade uttalanden med önskvärd tydlighet visat att han inte begriper någonting över huvud taget av den judiska verkligheten. Bland annat har Reepalu givit judarna själva en del av skulden till att de förföljts samt anklagat Sverigedemokraterna för att ha infiltrerat Malmö judiska församling.

Om Reepalu är medvetet antisemitisk eller bara dum är en öppen fråga. Att han alltjämt hålls om ryggen av den socialdemokratiska ledningen är varken mer eller mindre än en skandal.

Frågan är naturligtvis varför det finns en så pass utvecklad avsky för Israel i  just Sverige. Svenska Dagbladets Claes Arvidsson ger i en ledarblogg den 28/9 följande förklaring:

Svaret bottnar i att Israel ses genom en enda prisma, konfliktperspektivet. Och utifrån ett klart ställningstagande mot Israel.

Detta är är säkert nog så sant men räcker inte som förklaring. Den negativa inställningen till Israel tar i Sverige, och en stor del av den övriga världen, avstamp med den vänstervåg som bryter igenom från mitten av 1960-talet. Det blir på modet att betrakta Israel som ett imperialistiskt – ”sionistiskt” – land förvisso nära lierat med USA.

Den snedvridna propagandan om sionismen, som egentligen bara innebär en strävan att bevara och stärka den judiska staten, är ett reellt återupplivande av den nattståndna antisemitismen men med ett mer godtagbart språkbruk. Förhärdade terroristledare såsom PLOs Yassir Arafat (1929-2004) och PFLPs George Habash (1926-2008) förvandlas till frihetskämpar.

 Palme och Arafat trivdes tillsammans.

I Sverige genomför Olof Palme, sannolikt med baktanken att detta skall gynna hans internationella aspirationer, en helomvändning visavi socialdemokratins traditionellt positiva inställning till Israel vars förste premiärminister var den socialdemokratiske arbetarledaren David Ben Gurion. Palme och hans devote vapendragare Sten Andersson satsar i stället på Arafat och PLO. Trots en viss tillnyktring på senare tid intar antiisraelismen alltjämt en grundmurad ställning i svensk utrikespolitik.

Lägg därtill det faktum att Sverige förmodligen har Europas sämsta historieundervisning där den nazityska judeförintelsen alltmer faller i glömska eller åtminstone hamnar i bakvattnet. Den forna och självklara entusiasmen för den judiska staten som en tillflyktsort och säker hamn för judar över hela världen är i stort bortblåst med undantag för de fåtaliga Israel-vänner, ofta med hemvist inom kristenheten, som ännu finns kvar.

Det ibland hätska ställningstagandet mot Israel kan inte helt förstås om man inte tar med den tilltagande muslimska invandringen i ekvationen. Det skall understrykas att det inte är etniska svenskar som ligger bakom judetrakasserierna i Malmö – det är uteslutande personer med islamsk/islamistisk bakgrund. Inte för inte kallas Malmö stundom för ”Sveriges Gaza”.

 Synagogan i Malmö – omtyckt mål för våldsbenägna islamister.

Eurovision i Malmö: En skam för Sverige

10 juli, 2012

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=10974&artikel=5184256

Vanligen spelas ishockey i Malmö arena. Om ett knappt år blir det tävling i musik där.

Inte många har väl kunnat undgå att notera att nästa års Eurovision Song Contest kommer att hållas i Percy Nilssons Malmö arena. Stockholm och Solna med dess större anläggningar kom därmed på skam. Evenemanget planeras gå av stapeln 13 – 18 maj 2013.

Personligen tycker jag beslutet att hålla den prestigefyllda sångtävlingen i Malmö är en skam för Sverige. Malmö har under senare år, med kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S) i spetsen, gjort sig herostratiskt ryktbart som antisemitismens/judehatets starkaste fäste i Nordeuropa och som sådant ökänt i en betydande del av världen.

Malmö har haft en strid invadrarström av hårdfört radikala muslimer/islamister av vilka en betydande del sympatiserar med den blodbesudlade terroristorganisationen Hamas i det så kallade Palestina. Det är tack vare denna grupperings otaliga hot och våldshandlingar mot Malmös judiska befolkning som Malmö ”begåvats” med sitt rykte som ett antisemitiskt fäste.

Malmös chazzidiske rabbin Shneur Kesselman lever under ständigt dödshot.

Det tillhör vardagen i Malmö att såväl gamla som unga malmöbor av judisk härkomst trakasseras och förolämpas, att judiska gravar skändas och att judiska helgedomar angrips. Att visa sig öppet med den judiska huvudbonaden kippa eller davidsstjärnan är inte att tänka på för judiska malmöbor. Den judiska församlingens chazzidiske rabbin Shneur Kesselman har fått stora stenar kastade efter sig. Judiska affärsidkare, lärare med flera yrkesutövare har också råkat illa ut liksom skolelever.

Det är alltså inte vanliga infödda svenskar som beter sig på det här sättet mot Malmös judiska befolkning. Inte heller är det svenska extremistgrupper. Förövarna kommer i stället från Malmös muslimska befolkning. Därmed inte sagt att alla omkring 70 000 malmömuslimer missköter sig i sin hållning gentemot de kanske 2000 judarna. Långt därifrån.

Men det är uppenbarligen tillräckligt många, ty talrika judar har redan lämnat Malmö för att i stället bosätta sig i exempelvis Stockholm, Israel, Kanada eller USA. Andra funderar på att göra samma sak. Om Ilmar Reepalu får riktigt  som han vill kan Malmö  vara i praktiken judenrein lagom till Eurovision-evenemanget om knappt ett år.

Ilmar Reepalu (S) gnuggar händerna inför Eurovision 2013. Är Malmö judenrein då?

En sak som ingen i Malmö kommun eller på Sveriges television förmodligen ägnat en tanke är hur de israeliska tävlingsdeltagarnas säkerhet skall kunna garanteras. Kanske blir lösningen att göra ungefär som skedde vid tennismatchen Sverige-Israel härförleden. Då bestämde Reepalu att matchen skulle spelas utan publik. Det israeliska bidraget får kanske exekveras inför tomma läktare?

Såvida Israel nu alls väljer att komma till Malmö i maj nästa år. Inte för att många i Sverige lär bry sig – där spelar judars/israelers intressen och/eller behov av säkerhet en försvinnande liten roll.

Det är i sanning att beklaga alla gamla hederliga och laglydiga malmöbor att deras en gång fina stad så till den grad skall ha blivit förstörd av den vettlösa svenska invandringspolitiken och Malmös kommunalpolitiker. Jag förstår mycket väl att de lider varje gång Malmö omnämns såsom våldets, dödsskjutningarnas och antisemitismens stad par preference. Liksom jag själv gör när min hem- och födelsestad Södertälje förs på tal i liknande ordalag. Det är hemskt.

Islamist- och kommunistpöbeln regerade när Israel slog Sverige i tennis för något år sedan.

Likväl måste det sägas: att Eurovision Song Contest kommer att hållas i Malmö i maj 2013 är en skam för Sverige. Om det vore litet krut i alliansregeringen skulle den ingripa och flytta evenemanget till Stockholm, Solna eller kanske Göteborg. Men ett sådant kraftfullt agerande är naturligtvis  inte att vänta från det hållet.

73 år sedan Kristallnatten skakade världen

10 november, 2011

 Tysk mobb i form av SA-män i aktion i samband med Kristallnattens brutala excesser mot judarna.

Den 9-10 november 1938 inträffade den fruktansvärda historiska händelse som gått till eftervärlden som Kristallnatten. Namnet var en förskönande nazistisk omskrivning för vad som egentligen hände och kommer av, att fönsterrutorna till ett stort antal judiskägda butiker över hela Tyskland krossades med en mängd glassplitter som resultat.

Kristallnattens excesser i brutalitet hade sin upprinnelse i mordet på en tysk ambassadtjänsteman i Paris som hette Ernst vom Rath. Förövaren var den 17-årige juden Herschel Grynszpan. De tyska nationalsocialisterna tog mordet som förevändning för att starta en terrorvåg mot judarna i Tyskland. Kristallnatten kan ses som avstampet mot Förintelsen som tog livet av sex miljoner judar.

Jag har tidigare på denna blogg skrivit en utförlig text om Kristallnatten och dess betydelse i ett vidare historiskt perspektiv:

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/11/07/kristallnatten-borjan-till-forintelsen/

Här har jag tänkt ge en personlig redogörelse för det minnesprogram för Kristallnatten som den 9 november 2011 arrangerades av Samarbetsrådet för judar och kristna i Stockholm.

 Interiör från Sankta Eugenia-kyrkan. Foto: Tommy Hansson

Kvällen inleddes med en sammankomst i den katolska kyrkan Sankta Eugenia vid Kungsträdgården. Här fick deltagarna, som inkluderade bland andra Judiska församlingens rabbin David Lazar, Tor Carlid från Betlehemskyrkans Israelgrupp, riksdagsledamoten Annelie Enochsson (KD) och Salomo Berlinger, före detta ordförande i Judiska församlingen, lyssna till förnämlig orgelmusik samt tal/uppläsningar.

En av talarna framhöll  att den nationalsocialistiska grymheten kunde komma till stånd först sedan den kärlek som endast religionen förmår frambringa – och som är direkt från Gud –  förlorat inflytande i det tyska samhället.

Stegen styrdes därefter till Sankt Jacobs protestantiska kyrka med för kvällen stämningsfull belysning. Domkyrkokaplanen Kristina Ljunggren samt ytterligare en kvinnlig representant för församlingen framförde textläsning – bland annat en bön av den omdiskuterade sydafrikanske pastorn Allan Boesak.

 Interiör från Sankt Jacobs kyrka. Foto: Tommy Hansson

Ljunggren underströk att ”Kristallnatten” egentligen är ett alldeles för vackert namn som beteckning för de obeskrivliga grymheter som utövades under denna tilldragelse.

Stora Synagogan på Wahrendorffsgatan var nästa mål för ”pilgrimerna” denna osedvanligt milda novemberkväll. Här hölls en ”Högtidsstund till minne av ‘Rikskristallnatten’ den 9 november 1938”.

Högtidligheterna inleddes med ett kort anförande av redaktör Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Agneta Berliner, tidigare riksdagsledamot (FP) och ledamot av SKMAs arbetsutskott, höll härefter ett tal med temat ”Förtryck, förödelse och fasa” med det allvar stunden krävde. Möjligen bröt talarens röda glasögon det allvarliga mönstret något.

Monumentet över Förintelsens offer utanför Stora Synagogan. Foto: Tommy Hansson

Talet var väl framfört men tarvar enligt min mening viss kritik. Det var föga oväntat men icke desto mindre malplacerat att, som Berliner gjorde, dra in det demokratiska – och mig närstående – riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) i retoriken.

SD är för det första inte ett spår antisemitiskt utan arbetar tvärtom synnerligen aktivt mot de krafter, vilka med det  judehat som alltmer sticker upp sitt fula tryne också i vårt land förpestar mångas tillvaro. SDs opinionsbildande arbete härvidlag är noga taget något som SKMA  och andra projudiska grupper har all anledning vara tacksamma för!

Berliner tog även upp den utbredda antisemitism inklusive våldshandlingar som gjort Malmö till en farlig stad för judar att vistas och bo i. Däremot nämnde hon av någon anledning inte vilka grupperingar det är som står för våldet och trakasserierna mot Malmös krympande judiska befolkning: muslimska invandrare, vilka av födsel och ohejdad vana hyser ett primitivt och oresonligt judehat. Däremot kritiserades, dock utan namns nämnande,  det beryktade kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) för sin uppenbart antijudiska hållning.

Kanske ansåg Berliner att det är uttryck för så kallad islamofobi att tala klarspråk i ämnet. Detta är i så fall en ytterligt beklaglig inställning vittnande om en närmast desperat politisk korrekthet. Jag hävdar kategoriskt att detta motverkar de svenska judarnas egna syften.

Fredrik Meyer, Anna Agoston, Ludvig Josephson och Stefan Böhm framförde härefter texter på temat ”Röster från ‘Rikskristallnatten'” alltmedan auditoriet i bakgrunden kunde studera bilder med anknytning till texterna. Sedan var det dags för Christer Mattsson, Kungälv från Forum för levande historia att hålla ett personligt och (väl) långt anförande.

Avslutning skedde i form av kaddish-bön exekverad av rabbi David Lazar och kantor Maynard Gerber. Willy Silberstein yttrade sist några avslutningsord. Det skall också nämnas att violinisten Kersti Dahlkvist framförde verk av Erwin Schulhoff och J. S. Bach.

 Salomo Berlinger berättade om Adat Jeschuruns fascinerande historia. Foto: Tommy Hansson

Kvällens i mitt tycke intressantaste pilgrimsmål var den ortodoxa synagogan Adat Jeschurun, som med adress Riddargatan 5 är inrymd i Judiskt center på Östermalm. Salomo Berlinger redovisade på ett levande och intresseväckande sätt denna judiska helgedoms minst sagt fascinerande historia.

Synagogans inventarier skeppades nämligen över till Sverige från Synagoge Bornstrasse i Hamburg efter att på ett mirakulöst sätt ha klarat sig undan Kristallnatten. Härefter har Torah-skåpet, bänkarna, pulpeterna, textilierna med flera attiraljer oundgängliga för den judiska gudstjänsten kommit i bruk i Adat Jeschurun. Det var den i Stockholm bosatte affärsmannen – och ortodoxe juden – Hans Lehmann som arrangerade överskeppningen.

Det var emellertid först nödvändigt med en grundlig renovering, eftersom nationalsocialistiska hamnarbetare i Tyskland gått löst på de för dem så förhatliga inventarierna. 1940 stod i alla fall den märkliga synagogan klar att användas.

Jeschurun-synagogan är vidare, berättade Berlinger om, ett omtyckt internationellt turistmål som attraherar icke minst amerikanska judar vilka kunnat läsa om den – och framförallt dess intressanta förhistoria – i exempelvis The New York Times. Den forne amerikanske utrikesministern Henry Kissingers bror besökte Jeschurun vid ett tillfälle, och på en vägg utanför synagogans ingång finns inom glas och ram ett brev från den berömde brodern.

Fram till Kristallnatten var det möjligt för tyska judar att ta sig ut ur Hitlers rike – nazisterna ville rentav bli av med dem – men därefter hårdnade inställningen. Judarna skulle nu utrotas, inte utvisas eller tillåtas flytta. Hitlers vision var ju att utplåna judenheten i hela världen.

Det har beräknats att omkring 1400 synagogor och andra judiska lokaler avsedda för gudstjänstbruk antändes eller brändes ner till grunden natten mellan den 9 och 10 november 1938. 7500 judiskägda butiker demolerades. 30 000 judar fördes bort till koncentrationsläger.

Dachau koncentrationsläger, där minst 185 judar mördades i anslutning till Kristallnatten.

Tusentals judar mördades eller skadades till följd av nazistmobbens övergrepp. Bara i koncentrationslägret Dachau utanför München dog 185 judar i samband med Kristallnatten.

Mänskligheten får aldrig tillåtas glömma dessa ominösa händelser som ledde fram till morden på sex miljoner judar, ungefär hälften av jordens judiska befolkning!