Ny bok av NATO-general: hur ett krig med Ryssland skulle kunna te sig

General sir Richard Shirreffs bok Krig med Ryssland visar hur ett krig mellan väst och Ryssland skulle kunna gestalta sig.

Krig är nästan alltid något oönskat. Så var det med såväl Första som Andra världskriget. Likväl bröt dessa krig ut med förödande resultat. Ingen vill ha en ny världskonflikt med allt vad detta skulle innebära i form av miljontals dödsoffer och mänskligt lidande. General sir Richard Shirreff, som varit ställföreträdande befälhavare för NATOs styrkor i Europa, ger i en ny bok en inträngande och sakkunnig skildring av hur ett krig mellan Ryssland och Västvärlden skulle kunna gestalta sig.

I den fiktiva skildringen Krig med Ryssland (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 316 sidor) beskriver general Richard Shirreff hur en väpnad konflikt bryter ut mellan ett aggressivt Ryssland under ledning av en krigshetsande, icke namngiven president och ett svagt NATO. Presidenten (läs: Vladimir Putin) räknar med att NATO, liksom tidigare, skall nöja sig med lama protester och tandlösa sanktioner och beordrar därför med stöd av sina ja-sägande underhuggare ryska styrkor att ta tillbaka de baltiska staterna.

Enligt ett gammalt latinskt talesätt heter det: Si vis pacem, para bellum (Den som önskar fred bör förbereda sig på krig). Sedan Kalla krigets slut har denna kloka anmaning till stora delar avaktualiserats, icke minst i Sverige där det militära försvaret rustats ner på ett oansvarigt sätt i övertygelsen att en ny världskonflikt vore mer eller mindre otänkbar.

Det nya Kalla kriget. Epicentrum för den i boken beskrivna konflikten är Baltikum, och enkannerligen den rysktalande befolkningen därstädes. Putin – och bokens ryske president – betraktar alla områden som befolkas av ryssar som delar av Ryssland. Precis som i Ukraina talas det mycket ryska i Estland och Lettland i områdena närmast gränsen mot Ryssland. Det är delvis en följd av den medvetna förryskningspolitik som förekom på Sovjetunionens tid.

”Kriget med Ryssland inleddes i Ukraina i mars 2014”, skriver författaren i bokens Inledning (sidan 11). ”Krimkrisen, Rysslands stöd åt separatisterna i östra Ukraina, dess invasion av detta land och president Putins tillkännagivande i mars 2014 att han vill återförena alla etniska ryssar under en fana, har emellertid ändrat min syn på Rysslands intentioner i grunden.”

Det nya Kalla kriget övergår i en varm konflikt i general Shirreffs bok. Foto: Tommy Hansson

Vad vi nu har är en situation där Ryssland genom sin expansiva politik återigen har hamnat på kollisionskurs med Västvärlden, något som bekräftas i nyhetsflödet så gott som dagligen. Ryssarna har byggt upp sin militära förmåga på nytt efter Sovjetunionens sammanbrott och struntar enligt författaren i att följa ”de överenskommelser som har styrt den säkerhetspolitiska situationen i Europa efter det kalla krigets slut” (sidan 11). Vi befinner oss helt enkelt i ett nytt kallt krig vilket inleddes med Putins makttillträde 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Kallt krig blir varm konflikt. I general Shirreffs skildring övergår detta nya kalla krig i en varm konflikt. Precis som var fallet med utbrottet av Andra världskriget med Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939, vilken kunde bli verklighet på grund av västmakternas tidigare passivitet och benägenhet att överse med Tysklands expansionspolitik i form av exempelvis besättelsen av Saarlandet 1935, Anschluss av Österrike våren 1938 och ockupationen av Tjeckoslovakien senare samma år. Väst gjorde ingenting då och Hitler räknade inte med att det skulle göra något när Tyskland – och Sovjetunionen ett par veckor senare – gick in i Polen. Däri misstog han sig emellertid som vi alla vet.

Prologen till kriget med Ryssland inträffar med ryska militära och politiska provokationer i mindre skala i Charkiv i Ukraina i maj 2017, varefter ryssarna utökar sina aktioner till Lettland. I boken beskrivs ingående möten mellan den ryske presidenten och hans stab samt möten i NATO-sfären. På västsidan råder till en början åtskillig tveksamhet att besvara de ryska provokationerna militärt, men beslutsamheten ökar genom att både USA och Storbritannien fått ledare vilka är betydligt mer resoluta än sina föregångare.

Läget utvecklas i katastrofal riktning när ryska stridskrafter sänker det brittiska hangarfartyget HMS Queen Elizabeth, som till följd av tidigare neddragningar av den brittiska militärbudgeten sånär som på några helikoptrar saknar flygstridskrafter samt även ett tyskt krigsfartyg. Åtgärderna blir samtidigt en signal för USA, Storbritannien och NATO att enas mot det ryska hotet.

President Vladimir Putin tillsammans med den ännu kortare före detta KGB-chefen Lazar Matvejev.

Rysslands president förödmjukad. General Richard Shirreff låter i sin bok lettiska gerillastyrkor, arvtagare till de så kallade Skogsbröderna, spela en vital roll i bekämpandet av den ryska aggressionen. Skogsbröderna var en irreguljär motståndsrörelse som från och med Andra världskrigets slut till långt in på 1950-talet – i en del fall ännu längre – genom gerillakrigföring utmanade den sovjetiska ockupationen i de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsbr%C3%B6derna

Tom Morland, en duglig brittisk kapten som är en av bokens hjältar, avdelas att samverka med de lettiska motståndskämparna. ”Morland hade hört talas om skogsbröderna när han utbildade de lettiska specialstyrkorna”, läser vi på sidan 177. ”Det var namnet på de tusentals partisaner som hade gett sig in i Baltikums djupa skogar för att utkämpa ett gerillakrig mot de sovjetiska ockupanterna…Den siste partisanen lämnade otroligt nog inte skogen förrän 1995, hela fyra år efter att Lettland blev självständigt från Sovjetunionen.”

Det verkliga elddopet för Morland och hans lettiska partisaner inträffar i samband med ett ryskt så kallat VIP-besök. De antiryska styrkorna hade snappat upp ett meddelande om att befälhavaren för Västra militärdistriktet skulle besöka Ligatne, som var platsen för en rysk framgång i kampen mot de besvärliga lettiska rebellerna.

Befälhavaren skulle ha en framträdande VIP-person – det vill säga den ryske presidenten – i släptåg. Motståndskämparna fick order om att under befäl av kapten Tom Morland störa besöket på ett spektakulärt sätt, dock utan att skada eller döda presidenten. Uppgiften löses på så sätt att ett par ryska helikoptrar skjuts ner mitt under den ryska propagandasändningen. Något som givetvis blir till en gigantisk prestigeförlust för den ryske presidenten personligen – vilken som en följd av förödmjukelsen beordrar sina styrkor att tillfångata Morland och föra denne till Moskva.

En rysk Iskander-bataljon visas upp på Röda torget i Moskva i maj 2015.

Nästa mål: Kaliningrad. Nästa viktiga mål för de antiryska styrkorna skulle bli den ryska exklaven Kaliningrad, där det finns ett permanent förband med kärnvapenkapabla Iskander-robotar med kapacitet att nå stora delar av Europa. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/karnvapenkapabla-robotar-pa-plats-i-kaliningrad

Kaliningrad kallades fram till 1946, då området tillföll Sovjetunionen efter krigsslutet, Königsberg och var huvudstad i Ostpreussen. Staden hade anlagts av tyska ordensbröder på medeltiden och var hemort för den berömde tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804), vilken verkade där hela sitt liv. Kaliningrad, huvudort i det administrativa området Kaliningrad oblast, är uppkallat efter den Stalin närstående Michaeil Kalinin (1875-1946) som var ordförande i Sovjetunionens centrala verkställande kommitté och därmed landets formelle statschef. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/kant-bodde-i-konigsberg/

I boken heter det (sidan 205):

Storbritannien råkade ha en liten militär instruktörsgrupp som opererade tillsammans med skogsbröderna i Lettland och det var tänkbart att dessa skulle kunna utnyttjas som en spaningsresurs på marken i Kalingrad. Det var dessutom fullt möjligt för Storbritannien, USA och dess Nato-allierade att skapa en kombinerad anfallsstyrka med förband ur samtliga vapenslag för att slå ryssarna där det skulle orsaka mest problem för presidenten och hans egen befolkning: det ryskkontrollerade Kaliningrad.

 

Genom att framgångsrikt slå ut de ryska datasystemen i Kaliningrad, var tanken, skulle ryssarna förhindras att genomföra sin plan med namnet Borodino som gick ut på att avfyra kärnvapenbestyckade Iskander-robotar mot väst och därmed tillfoga fienden ett slag som den senare inte skulle kunna återhämta sig från. Så blev det också.

När NATO-stridsflyget bekämpade de ryska avfyringsramperna och andra militära mål kunde dessa inte försvaras. Flyginsatsen blev därför ”som en nattövning i Nevada-öknen” (sidan 293). Jag överlåter till läsarna att utifrån detta dra sina egna slutsatser om krigets utgång.

General sir John Hackett skrev om ett krig som aldrig kom. Foto: Tommy Hansson

Hacketts bok om Tredje världskriget. Efter kriget sammanträffar Tom Morland med sin kvinnliga medarbetare Nicola Allenby på Browns restaurang på Woodstock Road i Oxford. De kunde gemensamt se tillbaka på en laddad tid då såväl Baltikums som hela västvärldens frihet och självbestämmande hängde i vågskålen.

Mina militära fackkunskaper är inte av den kalibern att jag kan bedöma om det scenario general sir Richard Shirreff målar upp är trovärdigt, men författarens meritlista med posten som biträdande NATO-chef i Europa borgar sannolikt ändå för detta. Han skriver avslutningsvis att han fått inspiration till boken via goda vänner i Estland, Lettland och Litauen under besök därstädes.

Boken kan ses som en sentida motsvarighet till den fiktiva skildringen Tredje världskriget. Augusti 1985 (Ordfront 1981, 406 sidor), författad av en annan brittisk general, nämligen sir John Hackett. Förutsättningarna är likartade som i Shirreffs skildring: NATO och väst har låtit sig invaggas i en falsk säkerhet avseende Sovjetunionens (Rysslands) aggressiva intentioner och underlåtit att se till att det militära försvaret besitter nödvändig slagstyrka.

Nu blev dessbättre inte Hacketts spådomar om ett tredje världskrig verklighet, och orsaken till detta kan uttryckas i ett namn: Ronald Reagan, USAs 39e president som med sin militära upprustning körde slut på Sovjetunionen och dess ekonomi vilket ledde till dennas undergång nyåret 1991.

Sverige/Gotland ligger risigt till… Det är väl bekant att för Rysslands nuvarande president Vladimir Putin, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB – han var en tid stationerad i Dresden i dåvarande Östtyskland – innebar Sovjetunionens upplösning en av den moderna historiens största katastrofer. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden

Oppositionspolitikern Boris Nemtsov sköts till döds nära Kreml den 28 februari 2015.

Han har därför ägnat alla sina krafter som rysk stats- och regeringschef åt att bygga upp Rysslands militära förmåga, framflytta dess internationella positioner och inte tvekat att ingripa aktivt i detta syfte såsom i Georgien 2008 och Ukraina 2014. Samtidigt har Putin undan för undan lämpat alltmer av det som fanns av demokrati i det postkommunistiska Ryssland överbord. Valen har riggats och en rad mer eller mindre bemärkta samhällskritiker och oppositionspolitiker har antingen mördats, fängslats eller tvingats i landsflykt.

Att Ryssland mot denna bakgrund skulle få för sig att, som i Shirreffs fallstudie, återföra Baltikum till den ryska fållan är minst av allt någon orimlighet. Vi behöver bara kasta en hastig blick på kartan för att upptäcka att i så fall ligger Sverige och då i synnerhet Gotland i synnerhet rätt risigt till…

Jo, människovärdet omfattar alla!

Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna. Alla ären i ett i Kristus Jesus. (Galaterbrevet 3:28, 1917 års bibelöversättning)

Nyligen deltog denna bloggare i en diskussion på Facebook om människovärdet. Några av debattörerna ifrågasatte tesen om alla människors lika värde.

Mohandas Gandhi: värd att räddas?

Ett exempel som framställdes: vem skulle du rädda om Hitler och Gandhi båda befann sig i livsfara? Exemplet skulle visa, att Gandhi var mer värd och att alla vettiga människor skulle välja honom framför den onde folkförstöraren och massmördaren Hitler. Ergo: alla är inte lika mycket värda.

Problemet är bara, att detta låt vara osannolikt konstruerade exempel inte alls visar det som det påstås visa: att alla människor inte är lika mycket värda. Vad det visar är endast att de flesta människor i vår del av världen, med våra värderingar och historiska erfarenheter, sannolikt skulle välja att rädda den pacifistiske fredsförespråkaren Gandhi och inte mannen som startade Andra världskriget och lät mörda sex miljoner judar och andra oönskade folkgrupper.

Om detta exempel i stället förelades en muslimsk publik är jag för min del övertygad om, att utfallet skulle bli annorlunda. De flesta muslimer skulle antagligen välja att rädda Hitler, eftersom a) ideologin islam har en hatisk inställning till judar och många – dock säkerligen inte alla – muslimer därför anser att Adolf Hitler var en ljusgestalt; b) muslimer, särskilt sådana bosatta i Indien med omnejd, inte brukar uppskatta hinduer som mahatma Mohandas Gandhi.

Hitler är populär i vissa kretsar…

Ett annat exempel som anfördes mot mitt uppslutande bakom tanken om alla människors lika värde gällde vilken individ jag skulle rädda först, mitt eget eller någon annans barn om jag ställdes inför det valet. Detta är ett ännu sämre exempel än det om Hitler versus Gandhi. Ty vilken förälder som helst skulle givetvis i första hand rädda sitt eget barn om det inte gick att rädda båda två – blod är tjockare än vatten. Detta är emellertid ett subjektivt ställningstagande utgående från föräldraskapet – båda barnen är självfallet lika mycket värda.

Ytterligare argument mot tesen om alla människors lika värde i ovannämnd diskussion var, att ordet ”värde” är en felöversättning av ”dignity” – som betyder värdighet, icke värde – från engelskan i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Må så vara. Detta resonemang är likafullt i mina ögon inte ett dugg övertygande, och detta främst därför att FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna är inte något avgörande bevis för tesen om alla människors lika värde.

”Dignity” betyder värdighet, ej värde.

Här en intressant diskussion i ämnet i tidskriften Scandia: http://www.tidskriftenscandia.se/?q=node/1121 I Scandias text citeras bland andra den tyske filosofen Immanuel Kant och hans sentida svenska kollega, ateisten Ingemar Hedenius. Den sistnämnde anförde 1982 följande:

Att alla människor har samma värde är detsamma som att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa i detta avseende är förmer än någon annan.

Bättre än så torde inte det gemensamma människovärdet kunna uttryckas i ett sekulärt perspektiv.

Ytterligare ett argument mot tesen om det gemensamma människovärdet är att den så ofta missbrukas i syfte att rättfärdiga politiska överväganden – vilket är så lätt att genomskåda att det är närmast förbluffande att inte fler har gjort det. Det faktum att alla är lika mycket värda är ju exempelvis inte något hållbart argument för att alla världens flyktingar eller andra migranter skall få bosätta sig i Sverige. Alla får helt enkelt inte rum i vårt land, även om en tidigare statsminister noterat att det finns stora skogar i Norrland och vidsträckta slätter i södra Sverige.http://www.expressen.se/nyheter/fredrik-reinfeldt-gott-om-plats-for-flyktingar/

Att frasen ”alla människors lika värde” missbrukas i alla möjliga och omöjliga tonarter och röstlägen i den politiska korrekthetens tecken är dock inget verkligt argument för att den skulle vara falsk. Även det som framstår som politiskt korrekt kan faktiskt även vara i verklig mening korrekt, även om det för oss systemkritiska dissidenter kan kännas aningen olustigt att nödgas medge detta.

Judar ansågs inte vara värda något i Hitlertyskland utan kunde saklöst utrotas.

I syfte att få rätt uppfattning om alla människors lika värde krävs dock att vi går utöver våra mänskliga värderingar, hur högstämda dessa än må förefalla. Sekularismens värderingar är nämligen osäkra och kan vara högst tillfälliga beroende på vilket samhällssystem alternativt vilken regim som råder.

I kommunistiska diktaturstater såsom Stalins Sovjetunionen eller dagens Nordkorea ansågs/anses endast medlemmar av den så kallade arbetarklassen besitta ett högre värde. Personer tillhöriga borgar- eller kapitalistklassen är däremot försumbara och kan fängslas eller avlivas efter gottfinnande. I Hitlertyskland var endast företrädare för den ”ariska” rasen något värda, under det att  folkgrupper såsom judar, zigenare, slaver, handikappade eller Jehovas vittnen helst skulle utrotas.

Om vi går till vårt eget svenska samhälle har ofödda individer ett inte särskilt högt värde, då de saklöst kan dödas fram till en viss tidpunkt om modern så önskar. I USA har de ofödda ett ännu sämre skydd – de kan dödas och styckas ända fram till födelseögonblicket (något som kallas partial birth abortion) och kroppsdelarna säljas vidare inom sjukvårdsindustrin.http://www.nrlc.org/archive/abortion/facts/pbafacts.html

Sankt Paulus: ”Här är icke jude eller grek…”.

Förhållanden som dessa gör att jag städse ställer mig skeptisk till högstämt tal om det sekulära samhällets välsignelser. Vilket får mig att anknyta till aposteln Pauli ord hämtade ur brevet till Galaterna överst i texten, ord som avfattades omkring 2000 år innan FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna sattes på pränt.

Enligt kristen etik bestäms nämligen människovärdet av den högre verklighet vi benämner Gud. Endast himlens och jordens skapare, som alla människor är avbilder av, förmår definiera människovärde: ”Här är icke jude eller grek…”.

Därmed blir vi inte beroende av värderingar och värden som är bundna av tid, rum och ideologi utan har en absolut måttstock trotsande tid och rum att förhålla oss till. Om vi däremot hävdar att alla inte är lika mycket värda befinner vi oss på ett farligt sluttande plan.

Vi måste nämligen, utifrån vår sekularistiska utgångspunkt, bestämma oss för vilka som är mindre värda än vi själva (ty att vi själva är de allra mest högstående individerna är självklart), och vi måste också bestämma hur vi skall gå till väga med dessa. Skall vi nöja oss med att bemöta dem i en debatt? Låtsas att de inte finns? Eller skall vi hindra dem från att komma till tals? Skall vi fängsla dem? Eller helt enkelt eliminera dem för gott?

Marx hade fel (som vanligt): spelandet är vår tids opium

 Karl Marx hade fel – som vanligt.

http://ickevald.net/perherngren/religionopiummarx.htm

Ett av Karl Marx mer kända citat – kanske det allra mest kända – är hans utsaga om religion som ”folkets opium” (Das Opium des Volks), hämtat från inledningen i uppsatsen ”Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie” i Deutsch-Französische Jahrbücher med utgivningsåret 1844, då den socialistiske ideologen var 26 år. Han har även beskrivit religionen som ”en suck från en varelse i trångmål”.

Under Marx-bilden ovan en länk där det framgår, att vad Marx menade var att människan intog religionen som ett läkemedel, vilket opium fungerade som vid denna tid. Hon gjorde enligt Marx detta i syfte att få en smula lindring från den bistra verkligheten. Lenin kom sedan med tolkningen att ”religion är opium för folket”, vilken innebär att överheten använder religionen för att pacificera massorna så att dessa inte skall göra uppror.

Det har konstaterats att Marx inte var den förste tänkare som var inne på detta spår. Liknande hade tidigare framförts av den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) och vår egen Erik Gustaf Geijer (1783-1847), som talade om religionen som ett ”opiat som ingives hopen såsom bedövningsmedel”: det skrevs 1839, således fem år innan Marx formulerade sin vitt spridda tes.

Mer i ämnet här:

http://fof.se/tidning/2013/1/artikel/marx-var-inte-forst-med-folkets-opium

 Erik Gustaf Geijer talade om religionen som folkets ”opiat” fem år innan Marx gjorde det.

Marx och Lenins religionsfientlighet har legat till grund för all den religionsförföljelse som tillämpats i den kommunistiska världen och säkert även fungerat som argument för ateismen i allmänhet. Jag menar att såväl Kant och Geijer som Marx och Lenin hade i grunden fel. Människan är en religiös varelse helt enkelt därför att Gud existerar, och religionen är människans strävan att återknyta (det latinska verbet religio betyder just ”återknyta” eller ”återförknippa”) det ursprungliga band till Gud som gick förlorat med det Bibeln kallar syndafallet.

Detta är min övertygelse, ni behöver inte hålla med. Men alldeles oavsett vad man än anser om Marx sentens om religionen som ett folkets opium så menar jag under alla omständigheter, att det inte alls stämmer in på vår egen tid. Nutidens folkliga opium är spel, inte religion!

Ni behöver bara titta på all den reklam för olika typer av spelande och spelbolag som förekommer i olika TV-kanaler och som driver åtminstone denna bloggare till vansinnets rand: Unibet, bet365, Betsson, Expekt, Maria bingo, Casinostugan, Postkodlotteriet, ATG, Svenska spel,  Trisslotter – you name it. Det är reklam för casinon, poker, lotterier, bingo, tips med mera.

Kända reklampelare för spelandet är kändisar som Mats Wilander, Glenn Hysén och till och med världsskådisen Samuel L. Jackson, som påstår sig vara medlem i bet365.

 Förra tennisstjärnan Mats Wilander: reklampelare för spelbolaget Expekt.

TV-reklamen för spel i alla dess former och särskilt internetcasinon ökade kraftigt under 2014:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6051780

Jag erkänner, jag spelade själv en smula i ungdomens vår genom att tippa det fotbollsrelaterade stryktipset och någon gång den dåtida tipsvariant som kallades siffertipset, som gick ut på att man skulle gissa resultatet i ett antal fotbollsmatcher: 3-1, 0-2, 1-1, 4-2 och så vidare. Även poängtipset fanns, liksom ishockeytipset.

Det mesta jag vunnit är (såvitt jag minns) 495 kronor, vilket var en rätt rejäl summa 1964 för en tolvåring. Jag hade en stående rad med några halvgarderingar och prickade in elva av de tolv rätt man då kunde få som mest. Typiskt nog kom ”elvan” i en tipsomgång då ovanligt många hade elva eller tolv rätt och då det inte blev någon utdelning alls på tio rätt.

Orsaken till att jag tippade då och då var att mina föräldrar och släktingar gjorde det och jag hakade på av bara farten. Ingen i min omgivning var besatt av den så kallade speldjävulen och tippade som ett regelbundet men ändå oskyldigt nöje. Till bilden hörde också att de köpte en penninglott varje månad. Vann de något var det frågan om några hundralappar och i något enstaka fall kanske typ 5000 kronor. Penninglotter var dock inget för mig.

Jag är numera totalt ointresserad av varje form av spel, även om jag för något år sedan tänkte att jag skulle testa Postkodlotteriet bara på kul. Vinst typ 80 kronor som mest någon enstaka gång. Jag höll inte på så länge, det blev för tråkigt i längden. Trisslotter har jag fått i present någon gång men aldrig köpt själv. Har jag vunnit någon gång har det rört sig om typ 4o kronor. Jag förstår helt enkelt inte grejen med spel, har aldrig fått det ”i blodet”.

 En kolugn norrlandsälg propagerar för Casinostugan.

Vilket inte innebär att jag inte inser att spelandet är en lockelse och frestelse för otaliga människor i dag, vare sig det är fråga om oskyldigt tidsfördriv eller ett rent patologiskt agerande som kräver professionell behandling och rehabilitering. Personer som ”trillat dit” är långt ifrån alltid dem man hade förväntat sig skulle göra det – SDs partiledare Jimmie Åkesson, till exempel. Och jag dömer ingen.

Jag är vare sig läkare eller psykolog eller expert på annat sätt men har däremot ett levande intresse för mänskligt beteende. Min gissning är att människor spelar – oavsett om de tippar, spelar på oddset, ägnar sig åt nätpoker eller -kasino, spelar på hästar, köper lotter, spelar bingo eller något annat – därför att det ger en extra kittling alternativt avkoppling och hjälper dem komma bort från den grå vardagen med alla dess bekymmer för en stund.

Det behöver absolut inte vara något fel i det, men det bör inte få oss att glömma att det finns ett litet antal människor som inte klarar av att spela med måtta. De utvecklar ett beroendebeteende som gör att de riskerar ödelägga sina egna och i värsta fall sina familjers liv. Det excessiva spelandet är, som jag ser det, ett symptom på ett samhälle vars andefattighet skapat ett tomrum som måste fyllas på något sätt. Vissa härför disponerade människor fyller detta vacuum med spelande.

Spelandet blir ett folkets opium för att tala med Karl Marx.