Bamsekramaren och floskelmaskinen: ”Nu ska vi vara snälla”

En av revykungen Karl Gerhards mest kända sånger heter Nu ska vi vara snälla. Fast riktigt så menar han inte – Karl Gerhard är ironisk och gisslar i själva verket vissa av sin samtids snällhetssträvanden. Lyssna här så förstår ni vad jag menar:

Ironisk är dock varken Bamse-kramaren Susanna Kierkegaard eller floskelmaskinen Jan Eliasson när de i debattartiklar, utifrån skilda utgångspunkter, manar till ökad snällhet i samhället. Den förstnämnda lamenterar över att man enligt hennes uppfattning inte längre får vara snäll i Sverige. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/WbaQXg/man-far-inte-langre-vara-snall-i-sverige

”Åsikter som utgår från en snällare världsbild går inte hem just nu”, påstår Kierkegaard i Aftonbladet den 14 juli. ”Skriver man sådant så stämplas man som naiv och korkad. Men jag tycker det är dags att banka in den snälla politikens idéer i folkmedvetandet igen.”

Snällhetsaposteln Bamse och hans entourage.

Vilka är då dessa den snälla politikens så värdefulla idéer? Susanna Kierkegaard ger några exempel: ”Jag vill till exempel att det ska bli lättare att gå på bidrag…Det är kanske inte heller självklart att det ska gå att utvisa folk som begått brott i Sverige. Straff ska handla om rehabilitering, inte hämnd. Och så tycker jag inte att skolan ska vara så svår som den är i dag.”

Då vet vi: snällhet är i Kierkegaards perspektiv en allmän kravlöshet och sentimental jolmighet. Alltså precis de ideal som alltför länge väglett det politiskt korrekta etablissemanget men som nu vissa  håll, också utanför Sverigedemokraterna, långt om länge börjar ifrågasättas eftersom de så uppenbart bidragit till det kaos vi kan skönja överallt i samhället i dag.

Den typ av snällhet debattören efterfrågar är därtill väldigt enkelriktad. Det är bidragsfuskarna, förövarna och slapptaskarna som skall utsättas för den. Vilket inte är särskilt snällt gentemot dessa kategoriers offer.

Susanna Kierkegaard avslutar med att, inte särskilt otippat, i gillande ordalag hänvisa till ”en klok björn i blå luva”, det vill säga Rune Andréassons (1925-99) seriefigur Bamse.

En snällhetsivrare av ett något annorlunda snitt är det före detta utrikesministern och biträdande generalsekreteraren i FN  Jan Eliasson (S). Denne väckte viss uppmärksamhet då han den 16 december i fjol apropå budgetdiskussionerna i riksdagen från sitt hem i Danderyd twittrade: ”Efter att lyssnat på hustru Kerstin spela Bach intar /hunden/ Leo viloläge o säger: ‘Måtte en ny budget i Sverige inte innehålla nedskärningar för kulturen’ – och f ö inte heller miljön o flyktingar. Och husse o matte behöver ju inga skattesänkningar.”

Nej, paret Eliasson klarar sig nog – till skillnad från landets fattigpensionärer och andra ekonomiskt mindre konkurrenskraftiga grupperingar. Eliassons twittrande fick debattören Ann Heberlein att utnämna hundkommunikatören Eliasson till ”årets Marie Antoinette”, den franska drottningen som uppmanade fattiga fransmän att äta bakelser om det var ont om bröd.

S-profilen Eliasson i blåsväder: ”Årets Marie Antoinette”

Nu har Jan Eliasson slagit till igen. Denna gång i form av ett debattinlägg i Dagens Nyheter den 20 juli, där Eliasson hävdar att ”Flyktingar används som slagträ i samhällsdebatten.” ”Nu behöver vi lyfta blicken och fråga oss om inte mångfald är bättre än isolering och inåtblickande”, skriver debattören Det framgår inte av Eliassons inlägg om han även denna gång rådgjort med sin hund. https://www.dn.se/debatt/flyktingar-anvands-som-slagtra-i-samhallsdebatten/

Eliasson berättar om sina egna omåttligt positiva upplevelser av invandrare och flyktingar. Således skall han på 1950-talet av sin pappa ha uppmanats spela fotboll med barn till italienska arbetskraftsinvandrare. Sedan förklarar sig den nu pensionerade diplomaten vara väldigt imponerad av hur Libanon tagit emot otaliga flyktingar från Syrien (hur många vanliga libaneser han intervjuat framgår inte av Eliassons inlägg, inte heller att den libanesiska regeringen tröttnat på den belastning de syriska flyktingarna utgör på samhället och därför börjat fördriva dem tillbaka till hemlandet). https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7258473

Libanons Syrien-flyktingar – en framgångshistoria?

Ytterligare ett exempel som i Jan Eliassons ögon bortom allt tvivel bevisar att vi klarar av att ta emot hart när hur många immigranter som helst är ett besök på en aktutmottagning i Stockholm, där all personal – från läkare ner till städarna – tydligen var invandrare. Eliasson blir dock betänksam över att alla inte delar hans översvallande positiva syn på utomeuropeiska migranter, ty i den politiska debatten finns en tendens att immigranter betraktas ”alltmer som hot och problem” och inte som tillgångar.

Eliasson vidgår visserligen att den ohejdade flyktingvågen hösten 2015 ledde till stora påfrestningar. Enligt debattören bör vi avstå från såväl skönmålning som vad han kallar ”demonisering” av den utomeuropeiska migrationen – men det är just skönmålning Eliasson ägnar sig åt. Hans DN-inlägg visar återigen att Jan Eliasson mest av allt är en floskelmaskin vars retorik säkert är välmenad men ack så substanslös och i en del fall uppenbart falsk.

Jag kan hålla med Susanna Kirkegaard och Jan Eliasson om att vi inte behöver vara elaka i onödan. En falskt godhetssignalerande snällhet som överser med bidragsfusk, brottslighet och en dysfunktionell skola och inte inser att det finns en gräns för hur mycket invandring Sverige och det övriga Europa tål kan vi dock alldeles bestämt vara utan.

Jag avslutar som jag började – med en sång om att vara snäll. Denna gång av och med proggdrottningen Turid, som inte hade mycket till övers för snällheten (åtminstone inte i denna sång): https://www.youtube.com/watch?v=caHMm6j_qUE

 

Om badkar, bilar och sängar som värre mördare än terrorister

Envar som jämför terroroffer med badkars- eller trafikolyckor förtjänar en rejäl dagsedel!

Ibland undrar man helt osökt vad det är för fel på folk.

Det jag nu närmast tänker på är de debattörer som jämför offren för jihadist-terrorn med olyckor i badkar eller trafik. Just nu är det den nyliberale debattören och författaren Johan Norberg som är mest aktuell med ett inlägg som kopplar samman terroroffer med personer som dör i badkarsolyckor. https://www.svt.se/opinion/johan-norberg

I ärlighetens namn tvingas jag konstatera att Norberg också har ett och annat vettigt att framföra. Så skriver han: ”När en terrorist avser att sprida ondska och död ska vi naturligtvis släppa våra pappershjärtan och i stället gripa efter en automatkarbin.”

Johan Norberg pratar om badkar som värre mördare än terrorister.

Jag instämmer helt i detta. Trots allt befinner vi oss mitt i ett lågintensivt men dock krig med galna jihadister som vill upprätta ett världsomspännande kalifat med Koranen och sharia som bas. Sällan har väl kärleksmånglarnas infantila budskap varit mer malplacerat än när det gäller att ta ställning till de sorgliga ursäkter till människor som de islamistiska terroristerna är.

Synd bara att Norberg inte nöjde sig med detta handfasta budskap. Han går nämligen vidare och menar: ”Fler européer dör i sina egna badkar och av de egna möblerna än av terror. 25 gånger fler européer dödas av ‘vanliga’ mördare än av terrorister.”

Jag har inte lusläst all aktuell statistik, men låt oss för enkelhetens skull presumera att Johan ”Kapitalismen är världens räddning” Norberg har rätt. Så – än sedan? Jämförelsen är ändå helt grotesk, eftersom det faktiskt inte går för sig att jämföra omänsklig, beräknande terror mot män, kvinnor och barn å ena sidan och slumpmässiga olyckor å andra sidan.

Det framgår av Norbergs inlägg att han gör jämförelsen därför att han menar att terroristerna hämtar kraft ur vår rädsla och det därför är viktigt att vi inte drabbas av panik. Jag är ledsen, Johan Norberg, men du har helt och genuint fel. Om vi inte förmådde känna en viss rädsla för terroristernas illdåd, ja kanske till och med drogs litet åt panikhållet, så skulle det innebära att vi hade normaliserat terrorn och därmed i praktiken kapitulerat för den.

Londons borgmästare Sidiq Khan anser att terror är något som storstadsborna måste vänja sig vid.

Johan Norberg och alla andra som relativiserar och förminskar terrorismen hamnar i debatten i samma fålla som Londons muslimske borgmästare Sadiq Khan, som i september 2016 menade att  vi måste räkna med att terrorhandlingar med nödvändighet kommer att drabba alla storstäder – de är ”part and parcel” av livet i världsmetropoler som London eller New York. http://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/sadiq-khan-london-mayor-terrorism-attacks-part-and-parcel-major-cities-new-york-bombing-a7322846.html

Lika bra att vi vänjer oss, med andra ord, ty när allt kommer omkring är det större risk att du halkar i badkaret, slår skallen i karkanten och dör.

En variant på temat normalisering och kapitulation inför jihadisterna framfördes av Södertälje-politikern Patrik Waldenström (MP), ordförande i miljönämnden i Södertälje, som i en debatt i kommunfullmäktige den 29 maj 2017 hävdade att terrorismen inte är så mycket att bry sig om eftersom fler dör i trafikolyckor än i terrorattacker som lastbilsmassakern i Stockholm den 7 april i år.

Patrik Waldenström (MP): trafikolyckor tar livet av fler människor än terror.

Debatten ägde rum i anledning av en interpellation till kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) av moderaten Rudi Benedek om kommunens beredskap inför tänkbara terrordåd. I sitt skriftliga svar menade Godner för övrigt att det största terrorhotet mot Södertälje är nazismen i form av Nordiska motståndsrörelsen (NMR), som delat ut flygblad (!) inom kommunen ett par gånger.

Till Waldenströms försvar skall sägas att han, i eftertankens kranka blekhet och sedan bland andra Liberalernas gruppledare Mats Siljebrand kallat ordvalet för ”osmakligt”, gjort något som liknar en avbön: ”Jag skulle absolut valt ett annat exempel i dag.” Detta ordval antyder att Waldenström fortfarande inte anser att terrorismen är så mycket att bråka om – han har bara använt fel ord. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6714486

Möjligt är att Patrik Waldenström i sitt tal om trafikolyckor som värre dödsbringare än jihadist-terrorn inspirerats av en krönika som skrevs av Expressens Lars Lindström efter lastbilsterroristens framfart i franska Nice. ”Varje år dödas tiotusentals oskyldiga människor i Europa på ett fruktansvärt vis. Nej, inte i terrorattacker. Jag talar om trafikolyckor.” http://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/vi-kan-inte-jaga-och-bestraffa-oskyldiga/

Vad Johan Norberg, Patrik Waldenström, Sadiq Khan och Lars Lindström – alla övriga jämförelser åsido – har gemensamt är att de söker relativisera och marginalisera islamist-terrorn mot vårt fria och demokratiska samhället. Det ingår inte i deras föreställningsvärld att personer som, oavsett anledning, kommer hit kan ha några ondskefulla motiv.

De är immigranter, alltså är de per definition goda. Att hävda något annat vore ju också att gynna Sverigedemokraterna och/eller andra migrationskritiker. Därav dessa desperata och lätt genomskådbara försök att blanda bort korten genom att jämföra terrorism med badkars- och trafikolyckor. Skulle det ändå visa sig att muslimer eller andra hitkommare har mindre hedervärda motiv går det alldeles utmärkt att skylla på traumatisering, bristande integrering, svåra hemförhållanden eller Donald Trump.

Sängen – värsta mördarmöbeln.

Slutligen undrar jag litet över varför Johan Norberg inte tog i riktigt ordentligt på en gång. Han kunde ha jämfört terrorismen med den verkliga mördarmöbeln – sängen, där de allra flesta människor avlider.