Ban Ki-moon fullföljer Dag Hammarskjölds Israel-fientliga FN-tradition

 

 Ban Ki-moon – besatt av Israel.

Förenta nationernas (FN) åttonde generalsekreterare, den tidigare sydkoreanske utrikesministern Ban Ki-moon, höll den 26 januari ett tal med rubriceringen ”Secretary General´s Remarks to the Security Council on the Situation in the Middle East”. http://www.un.org/sg/statements/index.asp?nid=9417

Generalsekreterare Ban nämnde i talet Israel 22 gånger som ett problem avseende möjligheterna att nå fred i den aktuella regionen, men när det gäller Syrien, Irak, Hamas, Hizbollah och Islamiska staten (IS) var han helt tyst. Inte ord! Det är uppenbart att Ban är helt besatt av Israel.  

New York Daily News skrädde inte orden i sitt referat av Bans uttalanden:

Palestinierna har utsatt Israel för tusentals på måfå avfyrade raketer, skjutningar och handgranatattacker, massvis med självmordsbombningar och nu den så kallade terrorvågen. Uppmuntrade av sina ledare har palestinierna börjat knivhugga slumpvis utvalda israeler, köra över dem med bilar och skjuta dem. De har dödat ett 30-tal människor och sårat fler.
Och nu, med ett katastrofalt och medvetet ordval, har Förenta nationernas generalsekreterare Ban Ki-moon givit ytterligare uppmuntran till våld. I ett tal till säkerhetsrådet i januari framställde Ban de palestinska attackerna som ett i grunden rationellt mänskligt svar på ”tyngden av ett halvsekels (israelisk) ockupation och en förlamad fredsprocess”. http://www.nydailynews.com/opinion/secretary-general-ban-ki-moon-knifes-israel-article-1.2516802

Ban Ki-moon har skändligen misslyckats med att inta en opartisk, moralisk och historiskt korrekt beskrivning av förhållandet mellan Israel och de palestinaarabiska entiteterna i det forna brittiska Palestina-mandatet. Några av passagerna i hans tal inför säkerhetsrådet skulle mycket väl kunna inkorporeras i den islamistiska terrorrörelsen Hamas stadgar.

 Arabstaterna angrep Israel under Trygve Lies tid som FNs generalsekreterare.

Israel har varit en het potatis genom hela Förenta nationernas historia. Det var under den tidigare norske utrikesministern Trygve Lies (1896-1968) tid som generalsekreterare som Storbritannien överlämnade det så kallade Palestina-mandatet i FNs händer.

1947 beslutades genom en resolution antagen i FNs generalförsamling att Israel skulle delas i en judisk och en arabisk del. Palestinajudarna under socialdemokraten David Ben-Gurions ledning accepterade delningsresolutionen medan palestinaaraberna förkastade den. Sedan den judiska staten Israel utropats den 14 maj 1948 angreps den påföljande dag av, förutom palestinaarabiska styrkor, Transjordanien, Egypten, Libanon, Syrien, Irak, Saudiarabien och Jemen.

Araberna var så segersäkra att de uppmanat omkring 700 000 araber som bodde i området att ge sig av för att sedan kunna återvända i triumf när judarna kastats i Medelhavet. Riktigt så blev det som bekant inte, utan dessa araber blev kvar i flyktingläger under eländiga förhållanden och samtidigt en bricka i arabstaternas politiska strategi mot Israel. Israel stod som eftertrycklig segrare när ett vapenstillestånd proklamerades 1949 och hade då lyckats erövra 40 procent mer land än vad FNs delningsresolution tilldelat den nya judiska staten.

Detta medförde att Israel nu kontrollerade 77 procent av det gamla brittiska Palestina-mandatet och de så kallade palestinierna endast 23 procent. Transjordanien, som efter det Första arabisk-israeliska kriget bytte namn till hashimitiska kungadömet Jordanien, annekterade Judéen och Samarien under namnet Västbanken, vilken erövrades av Israel i Sexdagarskriget 1967. Egypten lade beslag på Gazaremsan. Här en redogörelse för Israels alla krig: http://www.popularhistoria.se/artiklar/israels-krig/

Israel var för Dag Hammarskjöld ”imperialismens sista utpost”.

Trygve Lie hade redan i barndomen tagit djupa intryck av den norske 1800-talsskalden Henrik Wergelands (1808-45) kamp för judarnas rättigheter i det då starkt antisemitiska Norge, läst om de fruktansvärda pogromerna i Tsarryssland och blev senare förfärad över den norske ärkeförrädaren Vidkun Quislings deportation av drygt 700 norska judar till nazityska dödsläger. Han blev sedan utrikesminister i den norska exilregeringen i London.

Det grundläggande problemet när det gällde Palestina-frågan var för Trygve Lie den historiska förföljelsen av judarna, smärtsamt åskådliggjord då den nationalsocialistiska Förintelsen blivit allmänt känd sedan Auschwitz befriats av sovjetiska trupper den 27 januari 1945 kort tid före FNs bildande. Lie trodde att konflikten mellan judar och araber i Palestina skulle kunna lösas genom lämplig internationell medling. Araberna, menade han, skulle också kunna dra fördel av de stora sionistiska utvecklingsprojekt som påbörjats.

FNs delningsplan antogs i generalförsamlingen den 29 november 1947 med 33 röster för, 13 emot och 10 nedlagda, och den 15 maj 1948 anfölls alltså Israel av medlemmarna i Arabförbundet. Trygve Lie har av vänster- och proarabiska krafter beskyllts för att ha använt sitt höga ämbete i syfte att främja den judiska staten Israels tillkomst.

Vilket naturligtvis är alldeles riktigt: Lie verkade med Förenta nationernas auktoritet till sitt förfogande fullt öppet för Israels rätt att existera som en fri och självständig stat i Förintelsens kölvatten och som en tillflykt för judar i diásporan. En målsättning som förstås anses vara oerhört graverande i proarabiska aktivisters ögon.

Lie fortsatte efter sina sju år som FNs generalsekreterare 1945-52 att följa händelseutvecklingen i Mellanöstern och såg med kritiska ögon på FNs kursändring i antiisraelisk riktning sedan svensken Dag Hammarskjöld tagit över som generalsekreterare: http://www.jta.org/1953/12/02/archive/trygve-lie-criticizes-u-n-resolution-censuring-israel

 Under 2014 fördömdes den liberala demokratin Israel 20 gånger i FN. Diktaturstaterna Nordkorea, Iran och Syrien endast en gång var.

Dag Hammarskjöld (1905-61), stundom närmast avgudad på hemmaplan, är en omstridd generalsekreterare som attackerats hårt av exempelvis den brittiske historikern Paul Johnson som i ett omdöme om svensken skriver:   

Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ”alliansfria” nationerna. 

I Johnsons ögon framträdde Dag Hammarskjöld som företrädare för en tredje ståndpunkt som ville hålla sig utanför såväl öst- som västblock. Neutralismen blev ett självändamål och en mer moralisk hållning än att entydigt ta ställning för endera sidan i det Kalla krigets bipolära värld. Fast med ”alliansfria” ledare av typ Nehru i Indien, Sukarno i Indonesien, Nkrumah i Ghana och Nasser i Egypten, samtliga med prosovjetiska preferenser, blev det inte mycket bevänt med den beramade alliansfriheten.

Israel betraktades av Hammarskjöld inte som en sårbar nation omgiven av aggressiva fiender utan som en ”imperialismens sista utpost”. I Suezkrisen 1956 tog den svenske generalsekreteraren ställning för arabnationalisten Nasser mot Storbritannien, Frankrike och dessas allierade Israel. Hammarskjöld tvekade inte att i Suezkrisen använda FN som ett redskap i syfte att uttrycka hat mot väst. http://johanselander.blogspot.se/2006/08/en-annan-syn-p-dag-hammarskjld.html

Ett stapeldiagram över fördömanden av Israel respektive ”Palestina” som talar sitt tydliga språk.

Med Dag Hammarskjölds åtta år som FNs generalsekreterare grundlades världsorganisationens Israel-fientliga hållning. Statistik över fördömande resolutioner vad gäller konflikten Israel-Palestina talar ett entydigt språk: under tiden 1955-2013 har minst 77 resolutioner vänt sig mot Israel men bara en (1) mot Palestina. http://www.ifamericansknew.org/stat/un.html

Det otroliga är att denna statistik, åskådliggjord genom stapeldiagrammet ovan, brukar användas som argument mot Israel av dess fiender!

Den som önskar få en detaljerad bild av FNs urartning mot att bli en Israel-fientlig organisation som ger skurkstater som Iran, Saudiarabien och Libyen möjlighet att framstå som mänsklighetens välgörare bör tillgodogöra sig innehållet i denna sajt: http://markhumphrys.com/un.html

Vad beträffar Saudiarabien så har det upprört många världen över, att landet har tilldelats ordförandeposten i en FN-panel som övervakar mänskliga rättigheter. Samma land som genomför offentligas halshuggningar, stenar kvinnor till döds och dömer oppositionella bloggare till 1000 piskrapp.http://www.svt.se/nyheter/utrikes/ilska-efter-val-av-saudiarabien-i-manniskorattspanel

Saudiarabiens kung Abdullah (till höger) och utrikesminister Feisal under en FN-debatt om interreligiös dialog 2008.

Israel-hataren Ban Ki-moons mandat som FNs generalsekreterare löper ut den 31 december 2016. Han har i sitt prestigefyllda men ändå ganska maktlösa ämbete knappast rosat marknaden och sågades jäms med fotknölarna i Niklas Ekdals och Inga-Britt Ahlenius bok Mr Chance: FN.s förfall under Ban Ki-moon (2011) som en korrupt och integrerande egotrippare.

 

’

 

Palmemordets fantasifoster

 Inga-Britt Ahlenius: bidrar till ytterligare dunkel i Palmeutredningen.

Jodå, jag har blivit förhörd om Palmemordet. Det skedde per telefon för i runda slängar tio år sedan.

Jag skriver detta i kölvattnet av dagens Expressen, som ägnar ett antal sidor åt mer eller fantasifulla teoribildningar om att ett militärt nätverk kan tänkas ligga bakom mordet.

Gamla FN-höjdaren Inga-Britt Ahlenius, som för ett par år sedan i en salvelsefull hatbok sågade FNs generalsekreterare Ban-ki Moon längs fotknölarna och har ett förflutet i den så kallade Palmekommissionen, citeras: ”Det är anmärkningsvärt att Sverige inte har kartlagt och utrett det här nätverket.” Expressen, med en gedigen meritlista när det gäller att koka soppa på en spik, pekar på att Ahlenius på ”DN Debatt” ”kastade ljus över ett hittills outrett spår: att högerextremister inom en hemlig motståndsrörelse skulle ha mördat den svenske statsministern”.

Är det dock något som Ahlenius absolut inte gjort så är det att ha kastat ljus över något i sammanhanget. Vad hon är gjort är att ha försett den tragikomiska Palmeutredningen med ännu en vildvuxen konspirationsteori. Enligt Ahlenii teori skulle det ”hemliga” nätverket Stay behind – som det i själva verket skrivits spaltkilometer om redan – ligga bakom mordet. Det hör till saken att Palme själv var inblandad i Stay behind, som var en statlig organisation ämnad att träda i kraft för den händelse Sverige blev ockuperat av fientlig makt (läs: Sovjetunionen).

Jan Guillou: ”Lustiga fantastiska teorier”.

Ett annat Palme-spår som tidningen för fram är att en person som kallas ”Johan” skulle ha tillfrågats av en Palme-hatande polisman om han var villig att mörda Palme. Det kommer inte som någon sensation att den inbitne privatutredaren Gunnar Wall anser att ”Johan”, som han själv intervjuat, är ”trovärdig”. Lyckligtvis får ett antal bedömare, däribland de tidigare Palme-utredarna Ingemar Krusell och Thure Nässén, tillfälle att avfärda såväl Johan-spåret som den militära kopplingen och polisteorin som de rena fantasifoster de är.

Det är inte ofta jag får tillfälle att instämma i något av vad gamle KGB-agenten och ärkemarxisten Jan Guillou framför, men den här gången är jag helt överens med honom. Han citeras nämligen på följande sätt: ”Vi har alltför länge haft en inflation i lustiga fantastiska teorier om Palmemordet”.

Det som satt igång den här typen av vildvuxna spekulationer i Palmemordfallet är naturligtvis polis- och brottsgurun Leif G. W. Persson och TV-serien ”En pilgrims död” som G. W. genom ett par böcker givit upphov till. Detta praktpekoral lär väl få den nya Palmeutredningen flitigt sysselsatt för överskådlig tid framöver. Vem vet, kanske till och med denna bloggare kommer att kontaktas på ungefär samma sätt som skett tidigare och som jag berör inledningsvis?

En person som presenterade sig som kommissarie den-och-den ringde alltså upp mig för tiotalet år sedan och hävdade att en person hade angett att jag inte hade varit särskilt upprörd efter mordet på Palme 1986 och att han (kommissarien) därför tyckte han måste prata med mig om mitt alibi för mordnatten. Bakgrunden till detta märkliga samtal var att min kära framlidna hustru, som gärna pratade med alla möjliga personer om det mesta, halvt skämtsamt för ett par ytliga bekanta yppat ungefär att hennes make kanske  inte sörjt livet ur sig vid underrättelsen om Palmes öde.

Expressen har som synes tidigare varit inne på rätt spår om Palmemordet. Nu slår sensationsblaskan på stort med den ena fantasifulla hopkoket efter det andra.

Det hör till saken att en av dessa bekanta, som bodde i samma område som vi, råkade vara militant anhängare av en kommunistisk bokstavssekt och dessutom bror till samma sekts riksbekante ledare. Självklart måste denne man tipsa SÄPO om den fruktansvärde reaktionären Hansson, som varit med i både Demokratisk Allians, Contra och Ny Demokrati, som tänkbar Palme-mördare.

Den r-märkta sekten i fråga, så gott som icke existerande utanför Göteborg, hade för övrigt aldrig varit någon anhängare av Olof Palme så länge denne levde utan tvärtom avfärdat honom som ”kapitalets lakej” och liknande i sin statsunderstödda tidning. Efter mordet blev dock Palme upphöjd till helgon av nästan alla politiska schatteringar inklusive dem som tidigare gärna sett honom dingla i en galge efter det att proletariatets diktatur upprättats.

Nåväl, det är väl tveksamt om den uppringande kommissarien på allvar trodde att Hansson i Södertälje var en presumtiv gärningsman. Han lät sig också övertygas av mina försäkringar om att jag läst om mordet i morgontidningen vid 03.30-tiden dagen efter mordet. Jag kan inte påstå att jag vid tillfället klädde mig i säck och aska och väckte upp grannarna i höggljudda snyftningar, men inte heller hjulade jag runt och gjorde vågen på stan dagen därpå som ju var en lördag.

Vi får väl se om jag får en telefonpåringning från Palmeutredningen den här gången. Man vet aldrig, kanske någon sett mig prata med en eller annan medlem ur Stay behind eller den Palme-hatande gruppen vid Norrmalmspolisen på den tiden det begav sig. Faktum är att jag höll ett föredrag om vänstervridningen i massmedia i nämnda församling 1983. Visst fanns det en och annan egendomlig figur i det gänget, men statsministermördare?

Knappast. Jag upprepar vad jag framfört i dessa spalter nyligen: alla som har verklig inblick i Palmemordfallet är övertygade om att illdådet utfördes av Christer Pettersson. Basta.