Två killar, en tjej – och en låt

Det händer ibland att jag vaknar med en låt ringande i öronen. I dag var en sådan dag, och låten i fråga var ”Helena” med musik av Ted Gärdestad och text av hans broder Kenneth. Fråga mig inte varför. Lyssna via länken ovan!

 Ett klassiskt skivomslag.

”Helena” fanns med på Teds sensationella debut-LP Undringar från 1972 med landsplågan ”Jag vill ha en egen måne” som huvudnummer. Ted Gärdestad var ett musikaliskt underbarn samt också i sin ungdom en mycket lovande tennisspelare, som konkurrerade med vännen Björn Borg om att vara bäst i Sverige i sin åldersklass. Inte nog därmed – killarna konkurrerade också om samma flicka.

”Helena” tillägnades således Helena Anliot, vilken i likhet med Gärdestad och Borg var född 1956. Det blev den senare som avgick med segern i dragkampen om sagda Helena, som han dejtade ett par år i början på 1970-talet. Både Ted och Björn blev med tiden involverade i rätt vidlyftiga kvinnoaffärer inklusive ett flertal äktenskap. Att Gärdestad hyste ömma känslor för Anliot är inte att ta fel på. Sångtexten inleds på följande sätt:

När jag ser dig, då slutar jag tänka
När jag hör dig, då hettar min kind
Kanske vill du, att jag ska få längta
När du försvinner, som en sommarvind

Ni känner nog, kära läsare, till det mesta om Ted Gärdestad och Björn Borg. Jag har träffat, eller kanske snarare stött ihop med, båda. Björn vid Badparkens tennisbanor i Södertälje 1969, Ted när vi båda medverkade i ett TV-program sommaren 1992 (jag intervjuades av Claes Malmberg om dödsstraff, Ted uppträdde tillsammans med Harpo och Orup).

De tre – Helena Anliot, Ted Gärdestad och Björn Borg – gick mycket olika levnadsbanor till mötes.

Efter genombrottet med ”Undringar” 1972 fortsatte Ted sin framgångsrika musikkarriär. Han deltog i Melodifestvalen fyra gånger och vann med ”Satellit” 1979. Vid Eurovision Song Contest i Israel samma år gick det dock inte så bra – det blev en sjuttondeplats med bara åtta poäng.

 Ted Gärdestad blev 41 år gammal.

I mitten på 1980-talet drabbades Ted av den mycket svåra psykiska sjukdomen schizofreni. Han valde att avsluta sitt liv genom att ställa sig framför ett tåg vid Sollentuna pendeltågsstation 1997. Ted Gärdestad var gift två gånger och hade utöver detta ett flertal andra förhållanden. Han efterlämnade en son och en dotter.

Den som vill kan läsa mer om Teds sjukdom här:

http://www.expressen.se/noje/teds-vag-mot-sjalvmord/

Samma år som Ted Gärdestad slog igenom som artist gjorde Björn Borg debut i Davis Cup mot Nya Zeeland i Båstad, blott 15 år gammal. Han slog i inledningsmatchen den rutinerade Onny Parun.

Alla gladdes åt påläggskalven Borgs fina debut i de större sammanhangen, men få trodde väl då att specerihandlarsonen från Kringelstan skulle bli en av tidernas tennisgiganter med bland annat fem titlar i Wimbledon, sex i Franska öppna och en Davis Cup-seger med Sverige 1975. 2000 utsågs han jämväl till 1900-talets främste svenske idrottsman, närmast före Ingemar Stenmark och Ingemar Johansson.

 Björn Borg: 1900-talets främste svenske idrottsman.

Det ledde till att han fick ett promenadstråk i hemstaden Södertälje uppkallat efter sig. Jag hade som politiker i först Ny demokrati och sedan Täljepartiet kämpat för just en sådan hedersbevisning (fast i litet större skala, en ”promenad” tycks mig i futtigaste laget), men först 2000 ansåg alltså de styrande sossepamparna att den kunde förverkligas. Och naturligtvis nämndes varken jag eller mina partier i sammanhanget.

That´s politics for you.

Här en kort resumé över Björn Borgs enastående idrottskarriär:

http://www.rf.se/Distrikt/StockholmsIdrottsforbund/OmStockholmsidrotten/StockholmsIdrottshistoriskaForening/Idrottshistoriskaartiklar/BjornBorg-Sodertaljesonensomblev1900-taletsbasteidrottsman/

Helena Anliot föddes i Svärdsjö i Dalarna men är numera bosatt i Nässjö. Hon rankades som Sverige-etta första gången 1975 och vann sammanlagt 16 svenska mästerskap i singel, dubbel och mixed.

 Helena Anliot blev bland annat Australien-bäst.

Främsta individuella meriten som proffsspelare var seger i australiensiska hardcourt-mästerskapen 1974, då hon spöade världsfemman Olga Morozova i finalen. Hon vann även en Stockholm Open-titel 1976 samt amerikanska grusmästerskapen i dubbel tillsammans med danskan Helle Sparre 1978. Något år därefter lade hon racketen på hyllan. Senare har hon sagt att hon lade av med topptennisen för tidigt.

Anliot flyttade sedan till Australien där hon arbetade som tennistränare. Hon har även varit gift och fått barn. I början av 1990-talet drabbades Helena av hälsoproblem som tolkades såsom amalgamförgiftning, överkänslighet mot elektricitet samt fibromyalgi. Hennes sjukdomshistoria kan studeras via denna länk:

http://www.amalgamskadefonden.se/Till_slut_forstod_Helena_Anliot_.shtml

Helena Anliot är numera verksam som konstnärinna och personlig assistent. Genom Ted Gärdestads sång ”Helena” är hon garanterad en plats i evigheten.

När allt var mycket bättre: personliga hågkomster av det gyllene 50-talet

Gustaf VI Adolf och Lennart ”Nacka” Skoglund vid fotbolls-VM 1958: två 50-talegestalter man gärna minns. Mellan kungen och ”Nacka” lagkaptenen Nils Liedholm.

Det var bättre förr, när det var sämre.

Så lyder ett litet drastiskt uttryck som sätter vår egen tids problem i blixtbelysning. Ty trots alla betydande landvinningar som gjorts i modern tid kan det finnas anledning att med glädje minnas förgångna tider, som i många avseenden ter sig betydligt angenämare än våra egna. Den epok jag nu närmast avser är 1950-talet, som för mig framstår i något av ett förklarat skimmer. Andra världskriget hade nyligen avslutats och en ny värld stod för dörren. Det innebar för oss svenskar en ekonomisk och social utveckling utan motstycke vare sig förr eller senare.

När jag föddes i slutet av 1951 hade Tage Erlander (1901-85) varit statsminister i fem år. Han hade överraskande utsetts till landsfadern Per Albin Hanssons efterträdare i konkurrens med socialminister Gustav Möller och snabbt vuxit i kostymen som förtroendeingivande regeringschef. Gustaf VI Adolf (1882-1973) hade varit kung i ett år sedan fadern Gustaf V avlidit 92 år gammal.

Gustaf Adolf var 68 år när han besteg tronen, således ett år äldre än vår nuvarande monark Carl XVI Gustaf är nu. Ändå finns det de som uppmanar den senare att abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria. Gustaf VI Adolf var till skillnad från fadern brittiskorienterad och gift med den engelska prinsessan Louise Mountbatten, barnbarnsbarn till ingen mindre än drottning Victoria av England. Först var kungen dock gift med kronprinsessan Margareta (1882-1920) och fick med henne barnen Gustaf Adolf (arvprins), Sigvard, Ingrid (senare dansk drottning), Bertil och Carl Johan.

Tage Erlander hos Hyland 1962.

Att båda dessa kroppsligen resliga och ganska reserverade intellektuella personligheter skulle bli vad man kallar folkkära var i hög grad otippat. Alla i min ålder minns säkert den decemberlördag 1962, då Erlander var gäst i det omåttligt populära TV-programmet ”Hylands hörna” och på bred värmländska berättade historien om kyrkoherden som idkade pistolskytte från kyrkans predikstol: ”Huka er, gubbar och kärringar, för nu laddar han om!”

Både Tage och Gustaf Adolf var pliktmedvetna män av den gamla skolan som bet ihop och gjorde vad som förväntades av dem, trots att de alla gånger inte var så bekväma med uppgiften. Gustaf VI Adolf, som var en framstående arkeolog, tog som sitt valspråk till yttermera visso ”Plikten framförallt”. En hel nation sörjde när han gick bort strax före valet 1973 och förmodligen räddade regeringen Palme kvar vid makten. En sak jag och många andra emellertid har svårt att förlåta Erlander för är omdömeslösheten att utse Olof Palme, Sveriges mest splittrande politiker genom alla tider, till sin efterträdare. Med Palme kom den stora nedgången i svensk politik och svenskt samhällsliv.

På oppositionssidan fanns skickliga och välutbildade politiker som Folkpartiets Bertil Ohlin, Centern/Bondeförbundets Gunnar Hedlund och Högerpartiets Jarl Hjalmarson. Eftersom sossarna cementerat sitt maktinnehav skulle det inte förunnas någon av dessa att bli regeringspolitiker, detta med undantag för Hedlund som ett tag ingick koalition med sossarna. Ohlin var nationalekonom i världsklass och fick 1977 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, populärt kallat ”Nobelpriset i ekonomi”. Ohlins dotter Anne Wibble (1943-2000), också hon nationalekonom, var 1991-94 finansminister i regeringen Bildt.

Bertil Ohlin var FP-ledare i 23 år. Han var troligen den bäste statsminister Sverige aldrig fick.

Världsfrågorna dominerades helt av det Kalla krigets förutsättningar. Demokraten Harry S Truman efterträddes i början av årtiondet som president i USA av republikanen Dwight D. ”Ike” Eisenhower (1890-1969) som kom att ärva Koreakriget (1950-53), som USA och FN tillsammans med Sydkorea utkämpade för att stoppa kommunismen i Asien hellre än i Kalifornien.

Eisenhower ingav som tidigare befälhavare för de allierade styrkorna i Europa och ledare för invasionen i Normandie ”Dagen D” den 6 juni 1944 stort allmänt förtroende. Innan han tillträdde som president var han 1950-52 överbefälhavare för NATO. På motsatta sidan stod under större delen av decenniet Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov, ofta kallad ”Krusse”. Han gjorde stor skandal i FNs generalförsamling när han bankade sin sko i bordet som protest mot ett anförande av den spanske utrikesministern, men detta inträffade först 1960.

Dwight D. Eisenhower var USAs president under nästan hela 50-talet.

Att kommunismen skulle hållas kort var en självklarhet överallt i den demokratiska världen. De enda som protesterade i Sverige mot detta var det stalinistiska Sveriges kommunistiska parti (SKP), som leddes av norrbottenskommunisten Hilding Hagberg. Ingen vettig människa brydde sig om vad han hade att torgföra, och när han talade i riksdagen lämnade de flesta riksdagsledamöterna kammaren.

När sovjetdiktatorn Josef Stalin avled 1953 höll SKPs representant Carl-Henrik Hermansson ett tal i samband med Stalins begravning, där den döde diktatorn bland annat hyllades som ”världens störste vetenskapsman genom alla tider”. C-H Hermansson kom 1964 att efterträda Hagberg som partiledare. 1967 ändrades partinamnet till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och de gamla blodtörstiga kommunisterna fick en mjukare framtoning.

Chrusjtjov bankar skon i bordet i FNs generalförsamling.

Själv växte jag upp i en idyllisk miljö på landet cirka en mil utanför Södertälje, där min far var lantbrukare. Jag började skolan 1958 och hade förmånen att få gå i små landsortsskolor till och med sjätte klass. Ordning och uppförande ingick bland de ämnen det sattes betyg i, och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte att det förekom sådana från tidiga skolår. Ordning och reda skulle det vara, och att skoldagarna inleddes med psalmsång samt en kristen betraktelse från fröken eller magistern var något självklart.

I den historieundervisning som inträdde från och med tredje klass pluggades kungarna och de slag de deltagit i in ordentligt. Erik Gustaf Geijers konstaterande att  ”Sveriges historia är dess konungars” var rättesnöre och det med all rätt – i alla fall till och med Carl XIV Johan var det konungen som dominerade svensk maktutövning. Den som kritiserade monarken riskerade bli ett huvud kortare genom en lag som från 1864 kallades ”lagen om majestätsbrott” vilken inte avskaffades förrän 1948.

Min personliga bild av det gyllene 1950-talet är säkerligen överdrivet glättad. Jag minns med glädje leende sommardagar och snörika vintrar. Somrarna 1955 och 1959 var extremt heta och tillbringades till viss del vid stranden till den del av Mälaren som fanns inte så långt från mitt föräldrahem. Termen ”global uppvärmning” hade lyckligtvis ännu inte uppfunnits. 1959 var därtill ett stort getingår och jag blev stungen ett flertal gånger. Min mamma fick badda på med Salubrin för att lindra svedan.

Ingemar Johansson slår ut Floyd Paterson 1959.

Sommaren 1959 härjade också den så kallade ölandspyromanen Göran Johansson på Öland. Det man helst minns från samma sommar är dock att Ingemar Johansson erövrade VM-titeln i tungviktsboxning från Floyd Paterson.

Fotbolls-VM 1958 spelades detta år i Sverige, och jag såg ett par av Sveriges matcher i min farfars svart-vita sjuttontummare av märket Dux  tillsammans med andra släktingar. Den svenska elvan slog Sovjet i kvartsfinalen med 2-0, Västtyskland i semi med 3-1 men förlorade mot Brasilien i finalen med 5-2 trots ledningsmål inspelat av Nisse Liedholm. Stora lagprofiler hos silverhjältarna var i övrigt Kalle Svensson, Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren och Kurre Hamrin.

1950-talets populäraste svenska artist var sannolikt Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-81), en bandyspelare i elitklass och ett fiskhandlarbiträde från Bollnäs i Hälsingland. Han slog igenom stort i Lennart Hylands radioprogram ”Karusellen” den 16 januari 1952 och gav upphov till något av en masspsykos som fick beteckningen ”Snoddasfeber”. Detta fenomen kan kanske bäst förklaras av en längtan i folkdjupet efter det genuint oskyldigt svenska. Hans megahit ”Flottarkärlek” låter så här:

http://www.youtube.com/watch?v=AXFzrMXKGkk

”Snoddas”: 50-talets populäraste svenska artist.

Som nämnts ovan var den politiska makten under hela 1950-taket vikt åt Socialdemokraterna. Mina föräldrar var bondeförbundare/centerpartister liksom min farfar, men min morfar och mormor var inbitna sossar. Visserligen rådde skarpa skiljelinjer i vissa frågor, där de borgerliga framförallt protesterade mot den socialdemokratiska ”planhushållningen”. Det politiska samtalet var dock avsevärt mer lärt och belevat än i dessa yttersta av dagar. Man kallade varandra ”herr” och menade det i positiv bemärkelse, inte som i dag då ordet har en sarkastisk klang.

Ett parti som Sverigedemokraterna hade varit otänkbart på 1950-talet, eftersom det helt enkelt inte fanns något behov av ett parti som exempelvis varnade för massinvandringens avigsidor eller pläderade för hårdare straff. Den invandring som kom igång efter kriget från Sydeuropa och våra nordiska grannländer med Finland i spetsen var behovsinriktad arbetskraftsinvandring till de svenska industrierna. Många av dessa immigranter återvände till sina hemländer sedan de jobbat här några år.

Kriminaliteten under 1950-talet var låg, och polisen upprätthöll på ett auktoritativt sätt lag och ordning på gator och torg bland annat genom att patrullera iförd uniform och sabel. Grova brott såsom mord, våldtäkter, grova misshandelsfall och bankrån var ytterst sällsynta och mördarna blev snabbt riksbekanta. Den mest kände av dessa var förmodligen Olle Möller (1906-83), som dömdes för dråp respektive mord med 20 års mellanrum 1939 och 1959.

Dömde mördaren och dråparen Olle Möller, terränglöpare och potatishandlare.

Möller föddes i Michigan i USA och var i Sverige först bosatt i Örebro-trakten innan han 1930 flyttade till Stockholm, där han var verksam som potatishandlare. Han var dessutom flerfaldig svensk mästare i terränglöpning. Möller fälldes på grund av indicier för dråp på tioåriga Gerd Johansson och mord på hemmafrun Rut Lind men hävdade livet igenom att han var oskyldig. De försök som senare gjorts för att söka rentvå honom har alla misslyckats. Enligt en historia jag hörde berättas i familjens vänkrets var Möller till sin läggning sadist och skall vid ett tillfälle ha fått fatt i en fågelunge som han med stor förnöjsamhet plockat fjädrarna av.

För att runda av denna personliga betraktelse över 1950-talet. Jag vågar påstå att det allra mesta var bättre då. Tempot var sävligare och värmen mellan människor större. Det politiska livet var mer belevat, och även om det Kalla kriget var ett orosmoln där hotet om kärnvapenkrig oroade några känsliga människor innebar det samtidigt en viss trygghet att frontlinjen var så otvetydigt klar. Dessutom hade Sverige vid denna tid ett av världens starkaste militära försvar i förhållande till storlek och folkmängd.

Medicinska upptäckter, förbättrad hygien, sociala förmåner som folkpension och barnbidrag, fri sjukvård och längre semestrar hade vidare gjort människor friskare, nöjdare och gladare. Den fruktade barnförlamningen (polio) hade dock drabbat landet i början på årtiondet men sedan kunnat utrotas tack vare poliovaccinet, som utvecklades av Jonas Salk i USA.

Doktor Jonas Salk utvecklade det första poliovaccinet.

Man kan nog säga att 1950-talsatmosfären levde kvar några år in på 1960-talet tills de långhåriga The Beatles blev populära med sin avancerade popmusik och revolutionsvänstern inledde sina härjningar. Samtidigt blev drogmissbruk ett allt vanligare samhällsproblem. Det är dock en annan historia.