En motorcykelåkares liv och död

Kämpen Håkan Carlqvist (1954-2017) flyger fram på sin Yamaha.

Håkan ”Carla” Carlqvist utgjorde, jämte Sten ”Storken” Lundin och Bill ”Vilde Bill” Nilsson, gräddan i vår motocrosselit. Carlqvist var tveklöst den färgstarkaste av dessa tre världsmästare. Hans död efter en hjärnblödning i förra veckan berörde alla i vårt land som kommit i kontakt med den ytterst krävande motorsportgrenen motocross, däribland denna bloggare. http://www.expressen.se/sport/stannade-och-tog-en-ol-mitt-under-loppet/

Jag var nämligen i början av 1980-talet redaktör för motorcykelsidorna i den ärevördiga tidningen Idrottsbladet och kom några gånger i kontakt med Håkan Carlqvist. Särskilt minns jag en VM-deltävling i Vissefjärda i Småland, där Håkan om jag inte missminner mig alldeles vann båda tävlingsheaten. Vi journalister stod utplacerade längs banslingan och kunde därmed på nära håll följa tävlingsdramatiken.

Efter tävlingen var det i vanlig ordning dags för presskonferens, och ”Carla” svarade som vanligt rakt om än inte alldeles problemfritt på reportrarnas frågor – han led nämligen av en ganska svårartad stamning.

Vår motorcykelmatador i vintrig miljö.

Håkan Carlqvist, född i Järfälla utanför Stockholm den 15 januari 1954 och representerande Järva MK, började inte köra motocross förrän 1977. Till yrket hade han då hunnit med att vara typograf, lastmaskinist och glasmästare. Redan tidigt i karriären råddes han av en läkare att sluta med motocrossen, ty i annat fall riskerade han enligt samme läkare hamna i rullstol. Håkans karriär blev mycket riktigt bemängd med skador av varierande slag, vilket  tvingade honom att inta massor av starka, smärtstillande preparat.

Främsta meriterna är VM-gulden i 250 cc på Husqvarna 1979 samt 500 cc på Yamaha 1983. Den senare prestationen gav honom Svenska Dagbladets bragdmedalj. Han var den andre motocrossförare efter ”Storken” Lundin att tilldelas denna den svenska idrottens förnämsta utmärkelse; ”Storken” fick dock 1961 dela den med speedwayvärldsmästaren Ove Fundin. ”Carla” plockade därtill åt sig ytterligare ett antal VM-medaljer av lägre valörer såväl individuellt som i lag.

Under inspelningen av motorprogrammet ”Prestanda” i TV3 1997, flera år efter karriärens avslutande, kom de sannolikt  allra svåraste skadorna då han bröt  bäckenbenet och hade sönder magmuskulaturen. ”Carla” medverkade även i samma TV-kanals tävling ”Superstars”, då han hade en spännande uppgörelse med Ingemar Stenmark vilken den senare vann. Han tillfrågades långt senare om han hade lust att ställa upp i SVTs ”Mästarnas mästare” men avböjde på grund av hälsoskäl. http://www.expressen.se/sport/carla-tackade-nej-till-svt-flera-ganger/

”Carla” inmundigar en öl under en VM-deltävling i Belgien 1988.

Under senare fasen av sitt 63-åriga liv förde Håkan Carlqvist en enligt uppgift isolerad tillvaro på den sydfranska badorten Sanary sur Mer utanför Marseille men uppges även ha haft en bostad utanför Brisbane i Australien. http://www.in-france.se/frankrike/provence-alpes-cote-dazur/sanary-sur-mer/

Carlqvists närmaste anhöriga är hustrun Anneli, bröderna Bertil och Lennart samt systern Gunilla. Jag vågar nog påstå att tillvaron känns litet ödsligare utan denne kämpe av, som det brukar heta, renaste vatten. Som Svenska Dagbladets förre sportchef Martin Lehman skriver i sin Bragdernas bok (Svenska Dagbladet 1984): ”Bland svenska idrottsfighters kommer han i all framtid att räknas som en av de stora.”

Håkan Carlqvists ständige rival under VM-åren på 1980-talet var den elegante belgaren André Malherbe, född 1956, vilken efter att som mycket ung ha vunnit VM i 125 cc på Zündapp 1973-74 gick vidare med att ta hem VM-guldet i 500 cc 1980, 1981 och 1984 med Honda. 1988 råkade Malherbe ut för en tragisk olycka i tävlingen Paris-Dakar, då han kraschade och bröt tre halskotor vilket gjorde honom permanent rullstolsburen. http://www.motorsportretro.com/2009/10/andre-malherbe/

Trefaldige 500 cc-världsmästaren André Malherbe – rullstolsburen efter en krasch i Paris-Dakar-tävlingen 1988.

Som nämnts ovan måste Håkan Carlqvist räknas som vår i viss särklass färgstarkaste motocrossförare. Särskilt brukar i det sammanhanget en episod under en VM-deltävling 1988 i Namur i Belgien – där svensken då var bosatt – nämnas. Carlqvist leder i komfortabel stil sitt tävlingsheat med cirka en halv minut och stannar i det läget till för att svepa en mugg öl! Händelsen har fångats på film i denna länk: http://motocrossinaction.com/post/carlas-klassiska-lstop-p

”Carla” menade sig kunna kosta på sig detta, då han inte längre var märkesförare utan körde en Kawasaki endast representerande sig själv.

Färgstark och spektakulär, ja – men var Håkan Carlqvist även vår främste motocrossmatador genom alla tider? Det kan väl vara en smaksak som jag gärna överlåter åt mina läsare att bedöma.

Sten ”Storken” Lundin tilldelades bragdguldet jämte Ove Fundin 1961.

Ty även Sten ”Storken” Lundin (1931-2016) vann VM två gånger –  1959 på Monark och 1961 på Lito, båda gångerna i 500 cc. Den senare triumfen  renderade honom som nämnts ovan Svenska Dagbladets bragdguld samma år. ”Storken” blev även lagvärldsmästare fyra gånger. Han representerade Uppsala MCK. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/motor/article22944097.ab

Bill Nilsson (1932-2013), ibland kallad ”Vilde Bill”, från MK Orion i Hallstavik i Roslagen blev även han dubbel VM-etta i 500 cc – 1957 på Crescent och 1960 på Husqvarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bill_Nilsson

Även Bengt Åberg, född 1944, vann VM i motocross 500 cc två gånger – 1969 och 1970, båda gångerna på Husqvarna. Han vann även SM i isracing så sent som 1995. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bengt_%C3%85berg_(motocrossf%C3%B6rare)

Bill Nilsson med lagerkrans i mitten.

Två killar, en tjej – och en låt

Det händer ibland att jag vaknar med en låt ringande i öronen. I dag var en sådan dag, och låten i fråga var ”Helena” med musik av Ted Gärdestad och text av hans broder Kenneth. Fråga mig inte varför. Lyssna via länken ovan!

 Ett klassiskt skivomslag.

”Helena” fanns med på Teds sensationella debut-LP Undringar från 1972 med landsplågan ”Jag vill ha en egen måne” som huvudnummer. Ted Gärdestad var ett musikaliskt underbarn samt också i sin ungdom en mycket lovande tennisspelare, som konkurrerade med vännen Björn Borg om att vara bäst i Sverige i sin åldersklass. Inte nog därmed – killarna konkurrerade också om samma flicka.

”Helena” tillägnades således Helena Anliot, vilken i likhet med Gärdestad och Borg var född 1956. Det blev den senare som avgick med segern i dragkampen om sagda Helena, som han dejtade ett par år i början på 1970-talet. Både Ted och Björn blev med tiden involverade i rätt vidlyftiga kvinnoaffärer inklusive ett flertal äktenskap. Att Gärdestad hyste ömma känslor för Anliot är inte att ta fel på. Sångtexten inleds på följande sätt:

När jag ser dig, då slutar jag tänka
När jag hör dig, då hettar min kind
Kanske vill du, att jag ska få längta
När du försvinner, som en sommarvind

Ni känner nog, kära läsare, till det mesta om Ted Gärdestad och Björn Borg. Jag har träffat, eller kanske snarare stött ihop med, båda. Björn vid Badparkens tennisbanor i Södertälje 1969, Ted när vi båda medverkade i ett TV-program sommaren 1992 (jag intervjuades av Claes Malmberg om dödsstraff, Ted uppträdde tillsammans med Harpo och Orup).

De tre – Helena Anliot, Ted Gärdestad och Björn Borg – gick mycket olika levnadsbanor till mötes.

Efter genombrottet med ”Undringar” 1972 fortsatte Ted sin framgångsrika musikkarriär. Han deltog i Melodifestvalen fyra gånger och vann med ”Satellit” 1979. Vid Eurovision Song Contest i Israel samma år gick det dock inte så bra – det blev en sjuttondeplats med bara åtta poäng.

 Ted Gärdestad blev 41 år gammal.

I mitten på 1980-talet drabbades Ted av den mycket svåra psykiska sjukdomen schizofreni. Han valde att avsluta sitt liv genom att ställa sig framför ett tåg vid Sollentuna pendeltågsstation 1997. Ted Gärdestad var gift två gånger och hade utöver detta ett flertal andra förhållanden. Han efterlämnade en son och en dotter.

Den som vill kan läsa mer om Teds sjukdom här:

http://www.expressen.se/noje/teds-vag-mot-sjalvmord/

Samma år som Ted Gärdestad slog igenom som artist gjorde Björn Borg debut i Davis Cup mot Nya Zeeland i Båstad, blott 15 år gammal. Han slog i inledningsmatchen den rutinerade Onny Parun.

Alla gladdes åt påläggskalven Borgs fina debut i de större sammanhangen, men få trodde väl då att specerihandlarsonen från Kringelstan skulle bli en av tidernas tennisgiganter med bland annat fem titlar i Wimbledon, sex i Franska öppna och en Davis Cup-seger med Sverige 1975. 2000 utsågs han jämväl till 1900-talets främste svenske idrottsman, närmast före Ingemar Stenmark och Ingemar Johansson.

 Björn Borg: 1900-talets främste svenske idrottsman.

Det ledde till att han fick ett promenadstråk i hemstaden Södertälje uppkallat efter sig. Jag hade som politiker i först Ny demokrati och sedan Täljepartiet kämpat för just en sådan hedersbevisning (fast i litet större skala, en ”promenad” tycks mig i futtigaste laget), men först 2000 ansåg alltså de styrande sossepamparna att den kunde förverkligas. Och naturligtvis nämndes varken jag eller mina partier i sammanhanget.

That´s politics for you.

Här en kort resumé över Björn Borgs enastående idrottskarriär:

http://www.rf.se/Distrikt/StockholmsIdrottsforbund/OmStockholmsidrotten/StockholmsIdrottshistoriskaForening/Idrottshistoriskaartiklar/BjornBorg-Sodertaljesonensomblev1900-taletsbasteidrottsman/

Helena Anliot föddes i Svärdsjö i Dalarna men är numera bosatt i Nässjö. Hon rankades som Sverige-etta första gången 1975 och vann sammanlagt 16 svenska mästerskap i singel, dubbel och mixed.

 Helena Anliot blev bland annat Australien-bäst.

Främsta individuella meriten som proffsspelare var seger i australiensiska hardcourt-mästerskapen 1974, då hon spöade världsfemman Olga Morozova i finalen. Hon vann även en Stockholm Open-titel 1976 samt amerikanska grusmästerskapen i dubbel tillsammans med danskan Helle Sparre 1978. Något år därefter lade hon racketen på hyllan. Senare har hon sagt att hon lade av med topptennisen för tidigt.

Anliot flyttade sedan till Australien där hon arbetade som tennistränare. Hon har även varit gift och fått barn. I början av 1990-talet drabbades Helena av hälsoproblem som tolkades såsom amalgamförgiftning, överkänslighet mot elektricitet samt fibromyalgi. Hennes sjukdomshistoria kan studeras via denna länk:

http://www.amalgamskadefonden.se/Till_slut_forstod_Helena_Anliot_.shtml

Helena Anliot är numera verksam som konstnärinna och personlig assistent. Genom Ted Gärdestads sång ”Helena” är hon garanterad en plats i evigheten.