En kritisk titt på HBTQ-lobbyn

Den som vill ta del av garanterat icke politiskt korrekta kommentarer i ofta kontroversiella ämnen gör väl i att följa podcasten ”Ingrid & Conrad”.

I det senaste avsnittet av sagda pratprogram belyses under vinjetten ”Nyfiken på” den så kallade HBTQ-rörelsen, vars härjningar i svenskt samhällsliv alltför ofta tillåts stå oemotsagda. Presentationen lyder så här:

Ingrid och Maria tar sig i dag an hbtq-rörelsen och hur den påverkar samhället. Det råder ingen tvekan om att homosexuella har betydligt sämre psykisk och fysisk hälsa än heterosexuella – ändå föraktas kärnfamiljen och hbtq-varianterna lyfts fram som förebilder. Varför är hbtq-agendan så tydligt vänster? Har verkligen alla bögar och flator samma politiska åsikt? En del av svaren får du av vår expertkommentator Carl. https://soundcloud.com/ingridochconrad/nyfiken-pa-8-hbtq

Alla homosexuella med flera medlemmar i HBTQ-kommuniteten är inte politiska och/eller deltar i Pride-festivaler och andra liknande jippon. De önskar leva i fred och gör ingen större sak av sin sexuella läggning och är värda all respekt för sitt val. För andra i samma grupp är HBTQ-engagemanget del i en politisk kamp mot den rådande så kallade heteronormativa samhällsordningen.

Alla homosexuella går inte i Pride-tåg med Reinfeldt, Babsan och Beatrice Ask.

Den politiska HBTQ-verksamheten har bytt ut den socialistiska/kommunistiska klasskampen mot sexualiteten. Med denna som hävstång skall det gamla ”störtas i gruset”, som det heter i den käcka socialistiska kampsången Internationalen från slutet på 1800-talet. https://www.youtube.com/watch?v=FlCimph7WDE

Liksom så många andra upprorsrörelser emanerar HBTQ-rörelsen från det akademiska USA, där den så kallade queer-teorin såg dagens ljus. Författaren och nobelpristagaren Saul Bellow (1915-2005) har påpekat, att denna rörelse i dess radikala form tycks gå ut på att klubba ner allting som grundar sig på etablerad tradition och etik.

Den konservative debattören David Horowitz menade i en artikel i tidskriften The American Spectator (januari 1993, min översättning från engelskan):

För de nya radikala teoretikerna är fienden inte längre en styrande klass, en hegemonistisk ras eller ens ett dominerande kön. I stället är den själva naturens sexualordning. Förtrycket ligger just i idén om det ‘normala’, den ordning som indelar mänskligheten i två kön. I stället för ett klasslöst samhälle som den frälsande framtiden, anvisar bögteoretikerna en könsfri värld. (Citerat ur Tommy Hansson: Åter till det Kalla kriget, Contra 1993, avsnittet ”Bögrevolten” sidan 98)

Med andra ord är den radikala queer-teorin betydligt radikalare än kommunismen, som nöjer sig med att omdana de mänskliga produktionsförhållandena för att på så sätt skapa ett utopiskt samhälle enligt marxistiska principer. Bögrevolten, för att nu använda det uttrycket, är den slutgiltigt revolutionära programförklaringen: den förkunnar icke blott Guds och det etablerade samhällets död och undergång utan själva naturens död.

Friedrich Nietzsche: queer-teorins föregångsman?

Det finns klara paralleller mellan queer-teorin och den tyske filosofen Friedrich Nietzsches (1844-1900) övermänniskoideal om den dynamiska människan som sin egen gud. http://www.filosofer.se/nietzsche.html

Att ge sig på själva naturen kan dock få konsekvenser som inte förutsetts. Sålunda har det visat sig – vilket också påpekas i ovan citerade påannons till aktuellt avsnitt av ”Ingrid & Conrad” – att såväl homosexuella med flera kategorier ingående i HBTQ-gruppen som deras barn ofta uppvisar sämre hälsa än heterosexuella. Om detta finns vetenskapliga studier, bland andra denna: http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0049089X12000610

I början av ”Nyfiken på HBTQ-rörelsen” konstaterar Ingrid Carlqvist att den homosexuella livsstilen i media nästan undantagslöst framställs som typ ”fräck” och ”inne”. Att vilja omvända heterosexuella till att bli bögar och lesbiska presenteras som någonting bra, men då det blir tal om motsatsen skrias det i himlens höjd: då talas det om att en persons sexuella läggning är given från födseln och att det finns absolut inga möjligheter att ändra på den. Här en länk till en text av denna bloggare om en TV-sänd plädering för att heterosexuella kvinnor borde bli lesbiska: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/05/23/rabiata-feminister-pladdrar-om-lesbianism-samtidigt-som-barnen-far-illa/

Detta är sannolikt ett direkt felaktigt påstående. Enligt en noggrann 1960-talsstudie, som tog tio år att genomföra, påvisade psykoanalytikern Irving Bieber (1909-91) och hans medarbetare att homosexualitet kan vara ett inlärt och ej medfött beteende som har med barndomen och relationerna till föräldrarna att göra. Studien bygger på 166 homosexuella mäns utvecklingshistorier vilka jämförs med 100 heterosexuella mäns motsvarande livserfareheter.http://www.emaso.com/links/REF-Books/REF.4-B.htm

Psykiatrikern Charles W. Socarides (1922-2005) drar liknande slutsatser med sin så kallade preoidipala teori från 1978, enligt vilken homosexualitet har sitt ursprung i en beteendestörning i två-treårsåldern. Han menar även i en uppsats, som länkas till här nedan, att tendensen att utan vidare acceptera påståenden om en oundviklig homosexualitet leder till negativa konsekvenser för såväl individ som samhälle. Ty om homosexualitet är ett inlärt beteende så finns också möjligheten att det kan läras bort. http://www.orthodoxytoday.org/articles/SocaridesErosion.php

Därmed inte sagt att homosexuella och andra medlemmar i HBTQ-gruppen inte förtjänar att åtnjuta den aktning och respekt som tillkommer alla andra samhällsmedborgare. En sådan respekt är enligt min mening en självklarhet. I ett civiliserat samhälle kastar vi inte ned homosexuella från hustak, vilket radikala islamistgrupper brukar ägna sig åt. Det måste dock vara tillåtet att öppet och utan skyddsnät skärskåda och debattera den mäktiga HBTQ-lobbyns argument och påståenden, precis som sker i ”Ingrid & Conrad”-avsnittet ovan.

Slutligen kan noteras ett intressant initiativ som tagits av en ortodox rabbin i Israel, som går ut på att homosexuella män och lesbiska kvinnor ingår äktenskap med varandra. Jag har tidigare behandlat detta här: https://tommyhansson.wordpress.com/2011/03/23/bogar-gifter-sig-med-lesbiska-i-israel/

 

 

 

 

 

Opinionsknallen inför nyvalet (?): 17,7 procent för SD!

http://www.metro.se/nyheter/efter-regeringskaoset-sd-nara-18-procent/EVHnle!x15Xk3IDeIu4c/

Under Björn Söders inledningsanförande under den gångna helgens kommun- och landstingsdagar för Sverigedemokraterna kom riksdagsman Josef Fransson från Skövde upp på scenen och viskade något i Björns öra.

Det han viskade var, att SD fått 17,7 procent i YouGov/Metros senaste opinionsmätning. Det innebar det högsta resultatet någonsin i någon mätning för Sverigedemokraterna och naturligtvis vilt jubel i Stora kongresshallen i Aros kongresscenter i Västerås.

Söder hade för övrigt tidigare i sitt tal pekat på möjligheten, att vårt parti rentav kan bli landets största redan vid det förväntade extra valet den 22 mars.

(Se diagram och länk överst).

I denna undersökning hade 1010 personer i åldrarna 18-74 år tillfrågats om sina partisympatier 4-5 december. SDs resultat innebär en uppgång på 4,8 procentenheter jämfört med senaste riksdagsvalet. Stina Morian, ”politisk expert”, citeras i Metro på följande sätt: ”Det är ju tydligt att SD gynnas av ett nyval”, något som Morian tror beror på att partiet varit ”oerhört exponerat” i samband med att det i riksdagen röstade för alliansbudgeten och därmed fällde S-MP-regeringens budgetalternativ.

 Stora kongresshallen i Aros kongresscenter var fullpackad med SDare i helgen. Foto: Tommy Hansson

I övrigt kan noteras att S minskar med 1,5 procentenheter medan MP ökar marginellt jämfört med valet. Moderaterna går ner obetydligt medan problematiska KD nätt och jämt kravlar sig över fyraprocentsstrecket. En av de största förlorarna i YouGov-mätningen är V, som tappar ungefär en femtedel av sina väljare. Feministiskt initiativ tappar för sin del 1,6 procentenheter av väljarstödet ned till 2,5 procent.

Om YouGov-mätningen varit valresultat skulle de rödgröna ha vunnit än en gång, vilket för denna bloggare ter sig närmast sensationellt med tanke på S-MP-regeringens misskötsel under de korta månader man haft makten.

Om tre veckor väntas statsminister Stefan Löfven officiellt tillkännagiva nyval planerat att hållas den 22 mars. Löfven hade förstås även lovat avgå om regeringsbudgeten inte skulle fällas, men valde att hanka sig kvar i Rosenbad ännu en tid. Kanske var nyvalshotet ett skrämskott för att få till stånd ett borgerligt stöd för S-MP-regimen?

Vem vet. Ingrid Carlqvist, chefredaktör för nättidningen Dispatch International, säger sig i den här ledaren tvivla på att det verkligen blir extra val:

http://www.d-intl.com/2014/12/08/ledare-blir-det-verkligen-extraval/

 Gör-det-själv-historikern och charlatanen Henrik Arnstad och hans bok om ”fascismen”.

Jag säger inte emot. Situationen är i nuläget så pass volatil att i princip vad som helst kan hända. Också att demokratin i praktiken avskaffas i syfte att förhindra ”nyfascistiska” (Löfvens och finansminister Magdalena Anderssons omdöme om SD) partier att nå alltför stora framgångar.

För övrigt borde Stefan Löfven skämmas över att ange charlatanen Henrik Arnstad som auktoritet för sitt fascistuttalande om SD. Om han nu har någon skam kvar i kroppen, vilket inte är så säkert.

Litet om hur och varför jag blev journalist

Jag har varit verksam som publicerad skribent sedan 1969.

Mitt uppdrag den gången bestod i att, för sportredaktionen på Länstidningen i Södertälje, göra sammanställningar om division VII-fotbollen. Det tillgick så att jag varje söndag ringde runt till lagledare och tränare och hörde mig för hur det hade gått i helgens matcher: vilka som gjort mål, vilka som varit bäst, om domaren varit bra och så vidare Ett ganska styvt jobb. Resultatet publicerades sedan på måndagen i en ruta där signaturen ”Tom” angavs som författare.

När fotbollssäsongen var slut var det dags att ge sig på division IV-serierna i ishockey och bandy (ja, den riktiga bandy som spelas på is med ett lackrött garnnystan). Samma tillvägagångssätt där. När manuset var färdigt fick jag skjuts av min pappa in till tidingsredaktionen, som på den tiden var inrymd i gamla Tobaksmonopolet intill Kanalen, för att lämna in det jag knackat ner på min skrivmaskin.

 Min chef på LT-sporten, Richard Dahl.

Chef för LT-sporten var gamle europamästaren i höjdhopp från 1958, skåningen Richard Dahl. Det var för övrigt min pappas bekantskap med Dahl som ledde till att jag fick jobbet som sportskrivare på deltid (jag gick sista ring i gymnasiet). Förutom nämnda lagsporter skrev jag även om friiidrottstävlingar där jag i regel själv tävlade för min klubb, IFK Södertälje.

När jag nu bläddrar i de gamla urklippen slår det mig att  jag, trots unga år, hade ett tämligen moget och idiomatiskt korrekt skriftspråk som jag inte behöver skämmas för omkring 45 år senare. Inga ”vart” i stället för var, inga ”dem” i stället för de, inga ”till” i stället för och efter ordet ”mellan”. Det tackar jag mina gamla modersmålslärare för.

Tyvärr hade Länstidningen anställningsstopp på sportredaktionen vid denna tid, annars hade jag kunnat tänka mig en yrkesbana som sportjournalist direkt efter gymnasiet. I stället blev det universitetsstudier utmynnande i en filosofie kandidat-examen samt politiskt engagemang i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm. Skrev gjorde jag likafullt, nu som författare av engagerade debattinlägg och insändare.

Allt eftersom blev det även medarbetarskap i en ganska lång rad tidningar och tidskrifter med början i Försvarsfrämjandets tidskrift Fritt Militärt Forum: moderata idéorganet Svensk Tidskrift, Tidsspegel (organ för Medborgarskolan), Svensk Linje, Heimdal, Smålandsposten, Norrköpings Tidningar, Katrineholms-Kuriren, Sydsvenska Dagbladet, Vimmerby Tidning, Upsala Nya Tidning, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med flera.

De hundralappar jag kunde få för en artikel – jag skrev mest om utrikespolitik och ideologi – räckte inte för min försörjning, varför jag vid denna tid hade anställningar av mer eller mindre tillfällig karaktär såsom pressbyråbiträde, tillförordnad amanuens vid Armémuseum, telefonannonsmottagare vid Svenska Dagbladet och väktare vid bevakningsföretaget ABAB.

Jag hade dock en insiktsfull vän och kollega i den politiska kampen som föreslog att jag skulle genomgå journalistutbildning och satsa på en yrkesbana som journalist. Tanken var att jag på så sätt skulle komma in i media som en motvikt till all vänsterjournalistik som redan då plågade landet. Jag tyckte idén var god och sökte därför in till en kurs i dagspressjournalistik på Poppius journalistskola, då inrymd i dåvarande Svenska Dagbladet-huset i Marieberg i Stockholm.

 Min Poppius-lärare Sigge Ågren.

Jag blev i en ålder av 26 år således antagen som elev på Poppius hösten 1978-våren 1979 och måste säga att jag lärde mig oerhört mycket på dessa två terminer. Huvudläraren hette duga: det var den gamle Expressen-legendaren Sigfrid ”Sigge” Ågren (1910-89), en institution i dåtidens medievärld som både rökte och svor som en borstbindare. Han hade som devis: ”Skriv kort, helst inte alls” och inpräntade ständigt, att det skulle skrivas enkelt och lättfattligt så att läsarna begrep det som skrevs.

Mer om Sigge, inklusive hans ”Skrivarens tio budord” här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sigge_%C3%85gren

Jag hade klart för mig att Sigge Ågren var en engagerad vänstermänniska och innehavare av partibok för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och undrade litet över, om man nu på lektionerna skulle översköljas av vänsterpropaganda. Jag hade inte behövt oroa mig: under min tid som elev på Poppius kan jag inte minnas ett enda fall av politisk indoktrinering i vänstervridningens tecken.

Tvärtom var Ågren, som jag uppfattade det i alla fall, skeptisk gentemot politisk kampanjjournalistik. Jag minns att en elev en gång yttrade något om att han med sitt skrivande vill göra en insats för ”de svaga och utsatta i samhället” eller något liknande. Sigge muttrade något till svar som gick ut på att det borde han nog inte alls göra.

Jag är för egen del glad över att kunna säga, att Sigge Ågren uppskattade mig som elev. ”Du är bra, Tommy”, sa han vid ett tillfälle och det är nog det finaste omdöme om mitt skrivande jag någon gång fått. Fast jag har inte alltid, Gud förlåte mig, följt Sigges råd om att skriva kort och/eller begripligt. Jag försvarar mig med att han också sa att när man väl en gång lärt sig skrivandets fundamenta, kunde man skriva hur man ville.

I sammanhanget måste jag även nämna en annan lärare och journalistveteran, gentlemannen Erik Björnsson, som undervisade i redigeringens ädla konst. Det här var mitt emellan blyepoken och datoriseringen vid våra svenska tidningar, då redigeraren på speciella ark skulle göra en uppskattning av vilket utrymme textinnehåll och bilder skulle ta i anspråk. Det redskap man därvidlag hade till sitt förfogande kallades typometer, en stållinjal som man mätte och donade med. Sedan monterades de satta texterna upp på ark innan dessa gick till trycket.

Erik hade även en hel uppsättning historier på lager om forna tiders journalister, särskilt de som befolkade de gamla Klarakvarteren i Stockholm och som föreföll tillbringa minst lika mycket av arbetstiderna på närbelägna näringsställen som på redaktionerna. Bland annat bibringades vi elever kunskapen, att uttrycket ”matsedel” som benämning på ett A4-ark med text härrörde från praxisen att skriva texter (detta var innan skrivmaskinernas genombrott) på baksidan av restaurangmatsedlar.

Mer om Poppius via denna länk:

http://www.poppius.se/index.phtml?kategori=1&underkategori=66

Parallellt med studierna på Poppius arbetade jag som väktare vid ABAB, där jag hade räknat med att jobba typ ett par år i alla fall. I stället fick jag redan innan jag avslutat kursen på Poppius anställning på den ärevördiga tidningen Idrottsbladet, som överflyttat från huvudstaden till Södertälje sedan den inköpts från Torsten Tegnér av förre chefen på Länstidningen, Robert Schützer. Eftersom Schützers företag Kerrob även ägde andra tidningar fick jag under IB-tiden 1979-86 även tillfälle att arbeta vid veckobladen Södertälje Allehanda, Trosa Tidning och gratisutdelade reklamtidningen Södertälje Handelsnyheter.

Robert Schützer var väl egentligen mer affärsman än tidningsutgivare och inte alldeles lätt att samarbeta med, för att uttrycka sig försiktigt. Förbluffande dåligt omdöme visade han genom att i början av 1980-talet anställa en stalinist som hette Janne Bengtsson, vilken förvandlade IB till ett propagandaorgan för Sovjetunionen. Bengtsson gick senare till Svenska Dagbladet (!). 1986 hade jag fått nog och sade upp mig på egen begäran. Efter ett års tid fick jag anställning som redaktör vid Frivilliga skytterörelsens (FSR) tidskrift Svenskt Skytte.

Jag sticker här emellan med att omtala, att jag under sommaren 1980 arbetade som praktikant på dagstidningen The News World i New York, en tidning som jag senare var korrespondent för i Sverige ett par år i slutet på 1980-talet; då hade tidningen bytt namn till The New York City Tribune.

FSR var en frivillig försvarsorganisation som bedrev tävlingsverksamhet – ban- och fältskytte – vilket passade mig perfekt. Nu fick jag utlopp både för mitt försvarsengagemang och idrottsintresse och reste land och rike runt, bokstavligen från Ystad till Haparanda, för att skriva om olika skyttetävlingar. Efter fem år och mitt i en landsomfattande ekonomisk kris ansåg sig dock FSR tvungen att skära ned på tjänsterna varför jag fick sluta. Min förste chef var FSRs generalsekreterare, överste 1. Lennart Löfgrén, som jag minns med stor värme.

Efter något år som arbetssökande övergick jag i slutet av 1993 till talboksinläsning på ett företag i Sundbyberg, men skrivandet fortsatte jag förstås med. Bland annat 1994-2009 som (oavlönad) ansvarig utgivare och redaktör för den oberoende borgerliga tidskriften Contra, som drevs av mina gamla kompisar från Demokratisk Allians-tiden, C. G. Holm och Géza Molnár. Efter Contra (som jag fortfarande medarbetar i) utsågs jag till chefredaktör för SD-Kuriren med Richard Jomshof som ansvarig utgivare.

Sedan Paula Bieler tog över min tjänst 2013 och SD-Kuriren fått ett glättat magasinsutförande (inte riktigt i min smak, det måste jag i ärlighetens namn bekänna) är jag numera chefredaktör och ansvarig utgivare för lokala SD-tidningen Telgekuriren i Södertälje och då och då medarbetare i nättidningen Dispatch International med underbart orädda Ingrid Carlqvist som chefredaktör.

Så där ser min journalistbana ut i runda svängar. Förutom ovannämnda tidningar och tidskrifter har jag medarbetat i och ibland även varit redaktör för ett antal andra publikationer såsom Aktuellt om Korea, Nytt Hopp samt Morgonposten (Göteborg). Detta bortsett från ett otal debattinlägg i massor av medier, mest frekvent i Länstidningen i min hemstad (där jag i egenskap av SD-politiker även har det stundom tvivelaktiga nöjet att vara nyhetsmaterial).

Jag bör väl även tillägga att jag hunnit med att skriva tio böcker: från Slaveri i vår tid 1989 till Religionsfrihetens martyrer 2011, båda på Contra förlag.

Därmed kan väl cirkeln sägas vara sluten: från sportskrivare i Länstidningen till debattör och mer eller mindre hett  nyhetsstoff i samma tidning!

Nu orkar Reinfeldt inte låtsas längre – invandringens kostnader slukar allt annat!

Besatt.

Så kan man lämpligen beskriva stasminister Fredrik Reinfeldt under dennes sommartal på Norrmalmstorg i Stockholm den 16 augusti. Reinfeldt och den så kallade borgerliga alliansregeringen i stort är besatt av att göra Sverige till ett så stort mottagarland för invandrare som det bara går. Reinfeldt förberedde allmänheten på vad som komma skulle via en pressträff inför talet:

http://www.dn.se/valet-2014/reinfeldt-oppna-era-hjartan-for-de-utsatta/

Allting annat – försvaret, fattigpensionärerna, arbetslösa ungdomar, utsatta svenskar – anser regeringen Reinfeldt vara av mindre vikt. Bara vi slår vakt om vårt renommé som ”något av en moralisk stormakt” tänker Reinfeldt låta oss göra vilka uppoffringar som helst, väl vetande att han personligen  inte kommer att beröras det bittersta av detta.

Reinfeldt orerade om att vi bör ”öppna våra hjärtan” för de enligt Migrationsverkets uppskattning omkring 400 000 personer utomlands ifrån som kommer att söka asyl i vårt land under 2014-15:

Nu ber jag svenska folket att ha tålamod med detta. Att ha solidaritet med världen utanför.

Problemet med den uppmaningen är blott att det inte stämmer. Ty om vi verkligen ville visa soldaritet med den så kallade världen utanför så skulle vi anstränga oss betydligt mer i syfte att, som Sverigedemokraterna förordar, hjälpa de nödlidande på plats i deras hemländer respektive närområden. Dessutom torde det bli plånböckerna mer än hjärtana vi lär få anledning öppna.

 Reinfeldts idé om solidaritet: importera ”världen utanför” till Sverige och Europa.

Vi visar ingen solidaritet med ”världen utanför” genom att importera betydande delar av denna värld till Sverige. Hellre än att bjuda in all världens folk till Sverige borde vi rimligen uppmana dem att, om möjligt, stanna kvar i sina länder för att försöka vända utvecklingen till det bättre.

Dock kan det vara lämpligt att berömma statsministern för en sak: han erkände, efter i det närmaste åtta år vid makten, för första gången att invandringen är en tung ekonomisk börda för landets skattebetalare. Tidigare har vi intill förbannelse fått höra att invandringen endast berikar och att den är en veritabel vinstaffär för vårt arma land. Så icke nu:

Det kommer att kosta pengar, vi kommer inte att ha råd med så mycket annat, men det är verkliga människor som flyr för sina liv.

Människor som sedan, enligt beslut i domstol, har rätt att uppbära bidrag för att kunna semestra i de länder de förutsätts ha flytt ifrån med livet som insats. Jag tror inte ens att regeringens egen Bagdad Bob, desiformationsminister Erik Ullenhag, kan skyla över Fredrik Reinfeldts yttranden den här gången.

 Erik ”Bagdad Bob” Ullenhag (FP) debatterar mot Jimmie Åkesson (SD) på en pall för att se längre ut.

Inom en icke alltför avlägsen framtid kan det för övrigt bli nödvändigt för oss svenskar att ta vår tillflykt utomlands. Enligt en FN-rapport finns det nämligen risk för att Sverige inom cirka 15 år förpassats rätt in i Tredje världen med förhållanden värre än länder såsom Libyen och Bulgarien. Enligt CBN News World har Sverige blivit ett laboratorium för sociala experiment som för tankarna till Sovjetunionen och Nordkorea:

http://www.cbn.com/cbnnews/world/2014/April/Soviet-Sweden-Model-Nation-Sliding-to-Third-World/#.U_C-WQqk55s.twitter

CBN News World tar i sin analys bland annat upp det faktum att yttrandefriheten delvis upphävts till följd av hårda krav på anpassning till en politiskt korrekt åsiktskorridor, särskilt när det gäller frågor med anknytning till den oproportionerligt stora invandringen till Sverige. Man exemplifierar med docenten Jim Olsson, som ställdes mot väggen av tidningen Expressen för att anonymt ha uttryckt misshagliga åsikter i ett webbforum.

 Docent Jim Olsson säger sin mening om Expressens reportrar.

Vidare belyses i nämnda analys den från arabvärlden importerade antisemitismen, som gör judarna i främst Malmö till en utsatt grupp, samt den storm av kritik från etablerade media som den somaliskfödda journalisten Amun Abdullahi Mohamed utsattes för, då hon riktade sökarljuset mot den muslimska invandringen till Sverige.

Bland annat tog hon upp det faktum att den somaliska terrorgrupperingen al-Shabaab rekryterar unga stridande i invandrartäta Rinkeby utanför Stockholm. Enligt Abdullahi kunde det vara mindre riskfritt att vistas ute en natt i Somalias huvudstad Mogadishu än i Rinkeby. Sådant ligger långt utanför den åsiktskorridor som dikterar den svenska självcensuren.

I CBN-reportaget får de båda danska skribenterna Mikael Jalving och Lars Hedegaard samt nätpublikationen Dispatch Internationals svenska chefredaktör Ingrid Carlqvist komma till tals för att informera om vilket extremland Sverige blivit.

 Sverige är numera ett land där obekväma konstnärer som Dan Park kastas i fängelse.

Ja, den bistra och bittra sanningen är att Sverige är ett land där yttrandefriheten satts ur spel och där konstnärer med obekväma budskap såsom Dan Park placeras inom lås och bom. Ett land där våldtäkter och väpnade rån kan ge mildare straff än opassande konst. Och som sagt ett land där kostnaderna för immigrationen tillåts sluka allting annat.

Om det någonsin föresvävat Fredrik Reinfeldt att hans sommartal på Norrmalmstorg är en valvinnare så känner jag mig tämligen säker på att han får tänka om.

Pedofilvarning för Stockholm Pride när Södertälje kommun hissar regnbågsflagg

 Två regnbågsflaggor flankerar tre kommunflaggor utanför Södertälje stadshus. Foto: Tommy Hansson

Den 28 juli hissades den så kallade regnbågsflaggan utanför Södertälje stadshus. Två exemplar av den färgrika tygduken flankerade tre kommunflaggor med stadens traditionella skyddshelgon, Sankta Ragnhild, som motiv. Det är sannolikt en inte alltför djärv gissning att den väna damen grät i sin himmel över sällskapet.

Det väckte betydande uppmärksamhet när den ungdomliga kulturföreningen Molto, dominerad av miljö- och vänsterpartister, förra sommaren hissade regnbågsflaggan utanför Stadshuset i syfte att stötta Stockholms så kallade Pride-festival. Eftersom flaggningen stred mot kommunens flaggpolicy avlägsnades tygstycket illa kvickt, och moderata fullmäktigeledamoten Rolf B. Bertilsson hotade till och med att polisanmäla tilltaget.

Det krävdes dock knappast någon övermänsklig siarförmåga för att inse, att det bara var en tidsfråga innan prideflaggningen skulle tillåtas. Så skedde också denna försommar, då kommunstyrelsen respektive fullmäktige efter förslag av den rödgröna majoriteten antog en förändring av flaggpolicyn innebärande att det skulle bli möjligt att med flaggning uppmärksamma evenemang också utanför Södertälje kommun.

SD:s inställning klar SD Södertäljes inställning har varit klar hela tiden. Förutsatt att ett evenemang av betydelse går av stapeln inom kommunen ser vi inget hinder för att kommunal flaggning sker, vare sig det är fråga om ett Pride-arrangemang eller annan typ av manifestation. Däremot finns naturligtvis inga som helst skäl att flagga för ett evenemang som hålls i en annan kommun, i detta fall Stockholm.

 Södertäljes Pride-supporter nummer 1: Tage Gripenstam (C).

Denna inställning delas dock inte av vare sig den politiska kommunmajoriteten eller av den krampaktigt politiskt korrekta lokalavisan Länstidningen (LT), vilken hade regnbågsflaggningen som huvudnyhet i sin utgåva den 29 juli med Centerpartiets till tårar rörde gruppledare Tage Gripenstam i blickfånget. Under Pride-festivalen låter LT även sin logotyp på förstasidan ”stoltsera” med regnbågsfärgerna.

Gripenstams hållning i frågan är onekligen konsekvent, då han under en följd av år krävt regnbågsflaggning utanför Stadshuset under Stockholm Pride. Övriga gruppledares (utom KD:s Veronica Westergård) hållning är däremot nog mest att betrakta som fjäsk och undfallenhet inför den mäktiga HBTQ-lobbyn, som sedan många år för en nära nog jihadistisk kamp mot alla kritiker för att brännmärka dessa som svårartade ”homofober”.   

Det skall tilläggas att SD även motionerat i fullmäktige om att på permanent basis flagga med vår blågula nationsflagga utanför Stadshuset, på vars flaggstänger det normalt finns en EU-flagga samt fyra kommundelsflaggor. Nog borde det gå att klämma in också en svensk flagga där!

Bestämt nej av Åkesson Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, klargjorde inför årets Pride-jippo att SD säger bestämt nej till deltagande. Samma ståndpunkt har Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund visat. Åkessons inställning framgår klart av följande artikel i Expressen:

http://www.expressen.se/nyheter/akesson-bestamt-nej-till-att-delta-i-pridetaget/

 ”Kinky” Pride-deltagare.

Och det finns sannerligen all anledning att problematisera det politiska och mediala etablissemangets skönmålning av HBTQ-livsstilen i allmänhet och Pride-evenemangen (sådana förekommer numera i en rad städer från norr till söder) i synnerhet. Det är ju faktiskt omöjligt att blunda för att HBTQ – homo-, bi-, trans- och ”queer”-sexualitet – medför betydande risker.    Detta erkänner till och med de Pride-entusiastiska miljöpartisterna Mats Pertoft, Annica Hjerling och Rodolfo Alvarez i ett debattinlägg med rubriceringen ”Pride – för allas lika värde” i LT den 29 juli:

Unga hbtq-personer har det allra svårast. De mår generellt sämre än andra ungdomar och ungefär 20 procent har utsatts för våld av en familjemedlem. 25 procent av homo- och bisexuella kvinnor mellan 16 och 25 år har försökt ta livet av sig. Hälften av alla unga transpersoner har övervägt självmord. Detta är fruktansvärda och helt oacceptabla siffror som visar en mörk verklighet.

Att Miljöpartiet och andra Pride- och HBTQ-entusiaster, trots denna oroande statistik, fortsätter att propagera för den homosexuella livsstilen är minst sagt anmärkningsvärt, eller kanske rättare: det är inte riktigt klokt. Det finns ju hur många undersökningar som helst som påvisar riskerna med denna livsstil. Enligt en omfattande studie redovisad i den amerikanska tidskriften Social Science Research (volume 41, issue 4) 2012 klarar sig barn som lever i en homosexuell familjekonstellation sämre än barn med föräldrar av olika kön:

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0049089X12000610

Sämst klarar sig barn i lesbiska familjerelationer: de mår sämre, är olyckligare och har fler sociala och andra problem än andra barn samt har oftare självmordstankar.

 Glammigt, översexualiserat spektakel med pedofilvarning på Stockholms gator.

Pedofilvarning Det finns all anledning att instämma med Ingrid Carlqvist i en ledartext på sajten Dispatch International, som gjort en ingående granskning av Stockholm Pride 2014,  den 25 juli:

För min del får folk ha sex med vem de vill – så länge det handlar om vuxna och villiga personer. Men varför lägger staten, Svenska kyrkan och storföretag ner miljoner på att locka in ungdomar i en livsstil som är minst sagt självdestruktiv – utan att informera om riskerna? Det är en fråga som vi måste diskutera.   

En sak står fullständigt klar, och det är att från Pride och dess vanligaste påhejare kan vi inte räkna med någon som helst problematisering när det gäller HBTQ-livsstilen. I årets Stockholm Pride förekom tvivelaktiga inslag med tydlig pedofilvarning. Så lockade Pride Ung personer från 13 till 29 år att fritt umgås med varandra – det krävs ingen större fantasi att räkna ut vad detta kan leda till. Vidare fanns inslag såsom Pride Kinky med hoppande, mänskliga hundar. Prides karaktär av översexualiserat och vulgärt spektakel består.   

 Svenska kyrkan propagerar för HBTQ och Pride.

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) hade under 1980-talet helt öppet något som kallades Pedofila arbetsgruppen, som bland annat ville slopa 15-årsgränsen för sexuellt umgänge. Årets Pride-satsning visar att denna pervogrupp förmodligen inte har så långt kvar tills dess intentioner förverkligas.

Det finns allt fog att undra vad Pride-ivraren Tage Gripenstam och övriga fem gruppledare i Södertälje som tillstyrkte Pride-flaggning anser om detta. Man kan också undra vad vederbörande tycker om dessa programpunkter under årets Stockholm Pride:

 

 

 

 

 

Innehållslösa kodord präglar ”debatten” om invandring och SD

 Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard: i kamp för det fria ordet.

http://avpixlat.info/2014/04/03/amerikansk-media-malar-upp-sverige-som-kommunistiskt-tredjevarldsland/

Är Sverige på väg att bli ett land med en massiv intolerans gentemot oliktänkande som för tankarna till kommunistländer i Tredje världen? Det hävdas i ett reportage producerat av den kristna amerikanska nyhetskanalen CBN som återges på sajten Avpixlat (länk överst).

I reportaget framträder den svenska journalisten Ingrid Carlqvist och hennes danske kollega Lars Hedegaard, båda chefredaktörer på nättidningen Dispatch International där jag själv stundtals har nöjet medverka. Dessutom intervjuas den danske författaren och journalisten Mikael Jalving, som skrivit en ytterligt informativ bok om Sverige med titeln Absolut Sverige.

Det är främst det svenska tabut mot invandringskritik som hamnar i fokus i det amerikanska reportaget: de som riktar kritik mot den i vårt land sedan många år sakrosankta ”generösa invandringspolitiken” riskerar att i mainstreammedia stämplas som ”rasister” och ”nazister”. Inte ens anonymitetens skydd är tillfyllest, som exemplet Expressen och dess Researchgrupp bestående av dömda vänsterbrottslingar visar genom att hänga ut anonyma nätkommentatorer – så kallade troll – i offentlighetens ljus.

Den Researchgruppen närstående journalisten/propagandisten Robert Aschberg, chefredaktör på den vänsterextremistiska tidskriften Expo, har följt upp Expressens med Stora journalistpriset (surprise!) belönade uthängningar genom TV-program där den borne översittaren Aschberg – som av någon anledning finner stort nöje i att låta avbilda sig med ett basebollträ – idkar ”trolljakt”.

Vänsterextremistiska/SD-hatande Robert Aschberg och Researchgruppen.

Det är förvisso helt förkastligt att ägna sig åt anonymt näthatande oavsett i vad form, men ensidigheten i Expressens/Researchgruppens respektive Aschbergs upplägg är minst sagt störande för att inte säga upprörande. I konsekvensens namn borde väl även de sannolikt många fler och därtill betydligt grovkornigare vänsterhatarna spåras upp och hängas ut, men därav har inte en tillstymmelse kunnat skönjas så här långt.

Att Robert Aschbergs/Expressens/Researchgruppens – den senare har starka kopplingar till avgrundsvänstern i form av AFA och Revolutionära Fronten – verkliga måltavla är det för dem så förhatliga partiet Sverigedemokraterna kan det inte råda några som helst tvivel om.

Aschberg, vars farfar var den kommunistiske ”röde bankiren” Olof Aschberg som var behjälplig med att finansiera Lenins bolsjevikiska statskupp i Ryssland 1917, är bland annat beryktad för uttalandet ”En röst på SD är en röst på brottslingar”.

Sagt alltså av en man som själv samarbetar med brottsdömda aktivister inom extremvänstern! Det är tydligt att det i Robert Aschbergs värld är en himmelsvid skillnad mellan ”rätt” sorts brottslighet och ”rätt” sorts hat – sådant som vänstern ägnar sig åt – och andra former av samma företeelser.

Inom mainstreammedia och vänsterextrema kretsar – det är som vi sett ovan inte alltid så lätt att skilja dessa åt – har ett antal propagandistiska kodord spelat och spelar en betydelsefull roll i den behjärtansvärda uppgiften att hjärntvätta svenska folket till den form av politisk korrekthet som vi nu ser prägla ”debatten” och frågor som rör invandring och mångkulturalism. Det exempel jag valt för att illustrera detta är hämtat från den mestadels läsvärda tidningen Dagens Samhälle (3 april 2014).

Tidningens chefredaktör Mats Edman hävdar rubrikvis i sin krönika på sista sidan att ”Intoleransen är luften under rasistens vingar”. Edman anstränger sig här för att i första rummet nöta in de beprövade motsatsparen intolerans/tolerans samt rasism/antirasism. ”Intolerans” respektive ”rasism” representerar ondska, motsatserna godhet. Enkelt och simpelt. Måltavla, vilket ni redan har förstått vid det här laget, är återigen Sverigedemokraterna (SD).

En svensk som önskar slippa löpa gatlopp i media och förlora sitt jobb bör hålla tand för tunga.

Mats Edman förfasar sig i sin text över den av partiledaren Jimmie Åkessons proklamerade ”nolltoleransen”, vilken de facto medfört att ett antal personer vilka missförstått SDs verkliga agenda i tron att denna faktiskt är ”rasistisk” tvingats lämna partiet. Ett litet fåtal av dessa personer har valt att ansluta sig till nationalsocialistiska Svenskarnas Parti (SvP), som tycks fungera utmärkt som avstjälpningsplats för denna diminutiva grupp.

För att ge sina tirader en gnutta intellektuell spackel hänvisar Mats Edman till boken Believe & Destroy av en fransk så kallad historiker och nazistexpert vid namn Christian Ingrao vilken – säkerligen korrekt – hävdar att de tyska nazisterna på sin tid attraherade även människor med hög intelligensnivå. Exakt hur Ingraos analys skulle kunna vara relevant för exemplet SD sägs inte rent ut i Edmans pamflettliknande krönika, men att syftet är att förknippa partiet med nazismen behöver inte betvivlas.

Om SDs och Åkessons nolltolerans utlägger sig Edman bland annat på följande sätt:

SD gör nu i ”nolltoleransens” namn taktiska bondeoffer på vägen mot ökad makt åt den uppenbart intelligenta klicken runt Jimmie Åkesson. Men vill man skåda avgrunden i SD:s själ bör man följa partifansen och hatsajten Avpixlat. Där syns den bruna svans som viftar bakom Åkessons bak. Hans parti kan inte överleva utan intolerans eftersom drivkraften i självbilden ”invandringskritisk” är att sympatisörerna stör sig på annorlunda människor med kulturella rötter i andra länder…Eftersom ”invandringskritik” är luften under partiets vingar spelar det ingen roll hur ”nolltolerant” man än försöker bli. I SD:s fall är ”nolltolerans” en självmotsägelse, en olöslig ekvation. Utan rasismen upphör nämligen SD:s raison d`étre.

Voilá – litet franska som grädde på moset för att försöka ge etablissemangspropagandan ytterligare litet sofistikerat spackel. Det hela är dock för vagt och samtidigt enkelspårigt. Edman lyckas inte visa varför hans egen intolerans i form av djävulsmålning mot allt som andas invandringskritik skulle vara mer högtstående än SDs intolerans mot en vansinnig immigrationspolitik som inom något decennium, om vi får tro det amerikanska reportage som hänvisas till inledningsvis, har förvandlat gamla Sverige till ett Tredje världen-land av kommunistsnitt.

Inte bara sverigedemokrater jämförs med fascism och nazism…

Slutligen måste det sägas att Edman valt att mycket gravt missförstå Sverigdemokraternas verkliga raison d`étre. Det senare är självfallet att, via valsedeln, ernå tillräckligt inflytande för att kunna ge Sverige en rimligare invandringsnivå, skapa respekt för rättsväsendet samt att ge våra pensionärer en dräglig tillvaro för att nu exemplifiera med tre av SDs hjärtefrågor. Inte att, som Edman föga sensationellt hävdar, ge ”klicken runt Åkesson” ökad makt.

Och, vare sig nu  Edman själv verkligen tror på detta eller ej, SD är inget enfrågeparti. Det hade han själv kunnat konstatera om han närvarat vid partiets valkonferens i Älvsjö härförleden och följt dess många debatter i en rad sakfrågor. Det har dock mer än en gång visat sig ångestfyllt för etablissemangsskribenter att konfronteras med verkligheten snarare än den egna fördomsbilden när det gäller SD.

Lyckas vi sverigedemokrater skapa tillräckligt inflytande för vår politik, ja då kan mycket väl det dystra amerikanska profetian komma på skam till båtnad för hela Sveriges folk oavsett ursprung! En liten fingervisning om det nuvarande opinionsläget gavs vid den senaste mätningen avseende sympatier inför valet till Europaparlamentet. SD nådde här närmast sensationella 10 procent, vilket skulle ge partiet två mandat i Bryssel/Strasbourg.

 

Rapport om politisk extremism: förhöjt terrorhot under ”supervalåret”

Birgitta Ohlsson och Doris Högne Rydheim pekade på olika säkerhetsrisker: islamisterna och vänsterextremisterna farligast för demokratin.

Innevarande år 2014 är som bekant valår. Till och med ”supervalår”, som blivit den gängse beteckningen: val till europaparlamentet den 25 maj samt riksdags-, landstings- och kommunval den 14 september. Det innebär tyvärr också att de politiska extremisterna slipar sina knivar eller vilka vapen de nu föredrar att använda.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/okat-hot-fran-extrema-islamister_8947692.svd

Den 30 januari hölls en presskonferens, där regeringens utredare Doris Högne Rydheim, rektor vid Polishögskolan och tidigare avdelningschef på SÄPO, tillsammans med demokratiminister Birgitta Ohlsson presenterade en färsk regeringsrapport som redogör för aktuella hot mot vårt demokratiska styrelseskick. Se länk ovan.

De farligaste grupperingarna angavs, icke helt oväntat, vara autonoma vänsterextremister, företrädare för den så kallade vit makt-miljön samt militanta islamister. Enligt SÄPOs bedömning utgör islamisterna samt de autonoma vänstergrupperna det största konkreta hotet mot vår demokrati, under det att nationalsocialister i Svenska Motståndsrörelsen och därmed jämställda visserligen kan göra livet obehagligt för enskilda individer, men knappast hota samhället i dess grundvalar:

De autonoma har en tydlig avsikt att agera mot det demokratiska samhällets funktioner, genom angrepp mot partier och myndigheter och enskilda människors demokratiska fri- och rättigheter.

 Våldsvänstern i aktion.

De sammanslutningar eller nätverk det här är fråga om är i klartext Revolutionära Fronten (RF) och Antifascistisk Aktion (AFA), den senare även kallad Antifa-rörelsen enligt tyskt språkbruk. Denna uppstod som en kommunistisk reaktion mot den nationalsocialistiska våldsutvecklingen på 1930-talet men återuppstod i Tyskland och Östeuropa efter Berlinmurens fall 1989.

Även det trotskistiska Socialistiska Rättvisepartiet (SR), som hyllar den ”permanenta revolutionen” och till stor del använder sig av folkfrontstaktiken, bör nämnas i sammanhanget. Det var detta lilla parti som stod bakom de så kallade antinazistiska manifestationerna i Kärrtorp strax före jul, då man lyckades mobilisera så gott som hela det politiska etablissemanget att ställa upp på de autonomas sida – en icke föraktfull prestation. Som front använde SR den förment opolitiska gruppen Linje 17.

När det gäller de våldsbenägna islamisterna/jihadisterna gör SÄPO bedömningen, att minst 75 av dessa tagit sig till Syrien för att deltaga i striderna mot Assad-regimen. När de som överlevt inbördeskriget återvänder till Sverige finns en förhöjd risk att dessa islamkrigare genomför våldshandlingar och attentat även i Sverige, låt vara att Högne Rydheim menade att det i första hand är sådana som uppfattas ha förolämpat islam som kan råka illa ut.

Den misslyckade självsprängningen i centrala Stockholm i december 2010 tyder dock på att jihadisterna är fullt beredda att ställa till förödelse även bland allmänheten. Det är troligen endast en tidsfråga innan Sverige drabbas av ett allvarligt islamistiskt terrordåd.

 ”Svenska” jihadkrigare på plats i förödelsens Syrien.

Doris Högne Rydheim passade därtill på tillfället att göra ett personligt tillägg till uppräkningen av säkerhetshot. Bland dessa, menade hon, bör man även inrangera den så kallade counter-jihadismen; Högne Rydheim ansåg således att man ”bör vara litet uppmärksam” gentemot fötreträdare för denna inriktning, som visserligen inte använder sig av våldmetoder i dag men eventuellt skulle kunna göra det i framtiden!

Demokratiministern höll med: ”Absolut, vi vet inte hur morgondagens extremister ser ut”. Så varför peka ut just counter-jihadisterna?  Varför inte lika gärna fästa uppmärksamheten på de fullkomligt rosenrasande feminazisterna inom Femen och andra störda systerskap, vilka inte drar sig för att skända kyrkor och  andra helgedomar i syfte att föra fram sitt perverterade budskap?

Eller de om möjligt ännu galnare djurrätts- och anti-päls-aktivister som inte väjer för någonting, utan använder sig av våldsmetoder mot pälshandlare och minkuppfödare redan i dag?

Feminazisterna i Femen firar påven Benedictus XVIs avgång.

Nej, i stället lyfter Högne Rydheim fram en gruppering som med all rätt varnar för inflödet av muslimska trosbekännare till västvärlden, varav de mest extrema har målsättningen att röja väg för det världsomfattande kalifatet. Jag stöder inte nödvändigtvis allt som counterjihad-rörelsen gör eller tycker, men de som pekar på detta hot mot den västerländska civilisationen som vi känner den bör enligt mitt förmenande snarare hedras i stället för att hängas ut som säkerhetsrisker!

Dispatch Internationals oförvägna Ingrid Carlqvist gör slutligen denna analys av bästa märke:

http://www.d-intl.com/2014/01/31/ledare-doris-och-extremisterna/nggallery/image/selfies-slar-over-hela-varlden/

Joan Baez: It´s All Over Now, Baby Blue

Joan Baez.

Jag har alltid tyckt att ”It´s All Over Now, Baby Blue” är en av Bob Dylans starkaste sånger. På länken ovan framförs den av Joan Baez, en gång Dylans flickvän.

Baez, av indiansk börd, föddes på Staten Island, New York 1941. Hon debuterade i större sammanhang vid visfestivalen i Newport, New York 1959 och blev världsberömd i början på 1960-talet med sin kristallklara röst och mjukt följsamma gitarrkomp. Hörde henne första gången på en LP-skiva som min kusin Anne-Marie hade och blev genast tagen av hennes röst.

Joan Baez har fortsatt sjunga genom åren även om hon vid det här laget passerat de 70. Jag såg och hörde henne i en konsert på Gröna Lund 1979.

Politiskt har Baez så vitt jag vet städse befunnit sig på vänsterkanten. Minns att hon kritiserade Dylan på Gröna Lund för att den forne pojkvännen genomgått någon sorts religiös väckelse. Förutom Dylan har hon även dejtat exempelvis Apple-legenden Steve Jobs.

Tillägnar den här sången vännen och redaktören Ingrid Carlqvist, vår överlägset modigaste mediepersonlighet i dag.

Erik ”Loskan” Svensson ger näthatet nytt ansikte

Erik Svensson – professor som ville spotta.

”Kram på dig också.”

Sedan Dispatch Internationals chefredaktör Ingrid Carlqvist twittrat denna hälsning till lundaprofessorn Erik Svensson slog det fullständigt slint för denne.

I twittersvaret klargjorde Svensson, som själv kallar sig ”evolutionär marxist”, att han minsann inte hade för avsikt att krama Carlqvist. Tvärtom, faktiskt: ”Jag vill spotta dig i ansiktet.”

Man kan nog utan större överdrift påstå att Erik ”Loskan” Svensson givit det så omtalade ”näthatet” ett helt nytt ansikte. Som rättänkande marxist passade professor Svensson även på att i meningsutbytet med Carlqvist ge kristendomen en rejäl känga:

Kristendomen är en vidrig religion och Ingrid Carlqvist en av denna religions många vidriga representanter.

I den fortsatta twitterdebatten kom ”Loskan” loss i en hel radda invektiv såsom ”järnrörsfascister”, ”skitstövlar” och så vidare. Carlqvist förklarades vara ”en plåga” samt ”i sanning en avskyvärd och liten människa”.

Att i en helt privat konversation slänga ur sig allehanda otidgheter är en sak. Det är naturligtvis långt ifrån bra, men ändå mindre allvarligt än att lägga ut okvädinsorden på nätet till allmänt beskådande. Eftersom Svensson faktiskt gjort sig skyldig till det senare blev han uppkallad till sin chef Olov Sterner.

Och att inte tala allvarsord med en förment seriös professor som vill spotta på meningsmotståndare hade givitvis varit tjänstefel. Sådant som Svensson hävde ur sig kan exempelvis leda till att sponsorer drar sig ur och att den universitetsforskning Svensson ägnar sig åt – och även annan forskning vid universitetet – ses i något av ett löjets skimmer.

Man kan i alla fall konstatera att Erik ”Loskan” Svensson, som han givetvis kommer att kallas i fortsättningen, tvingats göra en så kallad pudel och be Ingrid Carlqvist om ursäkt.

Ingrid Carlqvist får polisbeskydd.

En intressant fråga är slutligen hur det kommer sig att Ingrid Carlqvist förmår röra upp känslor så till den milda grad. Det är ju inte första gången hon får heder och ära ifrågasatt. Vid ett tillfälle i våras jagades hon och Dispatch-fotografen Roger Sahlström med hugg, slag, vrål och skällsord av en uppretad vänsterpöbel iväg från ett offentligt möte i Lund.

Det troligaste svaret är att hon som nära nog ingen annan i svensk press vågar stå på sig och utlägga sanningen precis som hon ser den. Oftast har hon därtill rätt. Sådant är utomordentligt svårt för kvarvarande representanter för 68-vänstern och annan politiskt korrekt menighet att acceptera. Detsamma gäller för övrigt Ingrids danske chefredaktörskollega Lars Hedegaard, som blivit påhoppad såväl fysiskt som i form av grova invektiv.

Heja, Ingrid och Lars!

Reepalu förnekar sig inte: en feg stackars antisemit

 Galleri Rönnquist & Rönnquists  Vilks-utställning får gratisreklam av Ilmar Reepalu.

Det hade inte gått många timmar från det att galleriägaren Henrik Rönnquist sagt att han ämnar upplåta sitt galleri för en utställning av Lars Vilks rondellhundar i form av profeten Muhammed i sommar tills det att galleriet vandaliserades. Någon  hade kletat ner entrédörren till galleriet i Malmö med blåvit smörja.

Rönnquist citeras i tidningen Dispatch International 28 februari:

Jag blir inte rädd, snarare förbannad. Jag förstår inte vad det är med folk. Anledningen till att jag vill ställa ut Lars Vilks tavlor är att jag gillar dem. Punkt slut…Reepalu är uppenbarligen en fegis och här gör han sig skyldig till ett enormt övertramp genom att försöka förstöra för en näringsidkare i Malmö. Men hans uppmaning kommer bara att leda till fler besökare för mig, så jag får väl tacka för gratisreklamen! Och med tanke på att Reepalu uppenbarligen aldrig har sett Vilks tavlor välkomnar jag honom hit.

Malmös sossepamp par preference, Ilmar Reepalu, ännu så länge kommunstyrelsens ordförande, var alltså inte sent ute med ett av sina bedrövligt vanliga klavertramp. Det citat som ledde till Rönnquists reaktion löd så:

Självklart har han rätt att ställa ut det han kallar konst var han vill. Men jag har förstått att det är ganska bedrövlig konst och jag uppfattar det mer som att man vill använda galleriet för en politisk manifestation. Vilks förknippas mer och mer med xenofobiska  grupper längst ut på högerkanten. Jag hoppas att inte en enda människa besöker galleriet.

Reepalu (S) – nu också konstexpert.

Reepalu, mannen som för sitt liv inte kan förstå varför Malmös judar och andra svenskar flyr staden eller låser sina dörrar och inte vågar gå ut, gör här inte bara debut som konstexpert. Han förständigar också allmänheten att inte gå och titta på Vilks ”bedrövliga” konst.

Betydligt försonligare i sin inställning till Vilks var då Bejzat Becirov, VD för Islamic Center i Malmö, som bjudit in konstnären för ett besök i sin moské ”för samtal”. Becirov antydde i inbjudan att han närmast förväntade sig en ursäkt av Vilks, men någon sådan lär han inte få. I Sverige behöver ju konstnärer inte be om ursäkt för sin konst även om de råkat trampa på ömma tår.

Dispatchs svenska chefredaktör Ingrid Carlquist skräder inte orden vad gäller Reepalu i anslutning till sin senaste ledare med rubriken ”Malmö ligger i Mellanöstern”:

Reepalu struntar i svenskarna som flyr morden, våldtäkterna, vandaliseringen och den aggressiva stämningen på gator och torg i Malmö. Han har medvetet fyllt staden med muslimsk valboskap – och det är därför han också skiter högaktningsfullt i de judar som varje dag trakasseras av muslimska ungdomar.

En av Lars Vilks rondellhundsteckningar.

Reepalus Malmö är en skam för Sverige. Reepalu själv är en feg stackars antisemit. Det faktum att han inte blivit utsparkad ur sossepartiet utan själv kan bestämma vid vilken tidpunkt han vill lämna sin post som Malmös starke man visar hur illa ställt det är inom detta parti, där partisekreterare Carin Jämtin själv är en militant anhängare av palestinska terrorgrupper.