”Exodus: Gods and Kings”: ingen dålig film trots missar

Christian Bale spelar Moses i Ridley Scotts mastodontverk. Ovan filmens officiella trailer.

Dagen före nyårsafton såg jag på TV3 den av Ridley Scott regisserade filmen ”Exodus: Gods and Kings” (2014) med Christian Bale i rollen som judendomens skapare Mose (Moshe på hebreiska). Hela rollistan (nästan) framgår här: http://www.imdb.com/title/tt1528100/fullcredits

Ridley Scott har tidigare svarat för minst sagt uppmärksammade verk såsom det romerska äventyret ”Gladiator” (2000) och”Black Hawk Down” (2001), som handlar om USAs misslyckade ingripande i Somalia under Clinton-administrationen. ”Exodus: Gods and Kings” är en episk film byggd på den bibliska berättelsen om den judiska portalgestalten Mose, som antas ha levt omkring 1300-1200 före Kristi födelse, men som inte följer Moseböckernas dramaturgi i detalj.

Moses historia i stora drag som den framtonar i den judiska bibeln, av kristendomen kallas Gamla testamentet, framgår här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mose

En del recensenter, som i exempelvis den brittiska tidningen The Guardian, har pekat på en lång räcka historiska felaktigheter och inkonsekvenser. Den som är specialintresserad av detta tema klickar lämpligen på denna länk: https://www.theguardian.com/film/shortcuts/2015/jan/04/exodus-gods-and-kings-deserve-banned-historical-inaccuracy

Mose, farao Seti I med gemål och den blivande Ramses II i ”Exodus: Gods and Kings”.

Recensenten ställer frågan om Scotts mastodontverk förtjänar att bannlysas på grund av dessa missar. Det ansåg uppenbarligen det muslimskt styrda Egyptens regering, bland annat med motiveringen att ”Den ger en sionistisk syn på historien…” samt att dess presentation av såväl forntidens egyptier som den tidens judar (i filmen kallade hebréer) är rasistisk. Egyptierna har även påpekat att hängning – en avrättningsmetod som farao Ramses II i filmen utsätter judar/hebréer för – inte förekom som straff vid denna tid.

Sant är att rollistan nästan uteslutande består av vita skådespelare, vilket Scott har förklarat med att det skulle ha varit svårt att attrahera sponsorer om han anlitat aktörer som hetat något i stil med Muhammed. I stället har vissa aktörers fysionomier ”bättrats på” med hjälp av brunt smink, något som kanske inte blir så trovärdigt i kombination med blåa ögon.

Guardians recensent påpekar vidare att den gigantiska skulpturen Sfinxen i Thebe, när denna visas i filmen, avbildas i dess nuvarande skepnad med nosen borta. Vid Moses tid var den ännu plats.

Göteborgspostens filmskribent är avgjort mer positiv än sin engelske kollega och ger den tre stjärnor; han ger bland annat beröm för den australiske skådespelaren Joel Edgertons tolkning av Ramses II, som visserligen framstår som en skäligen ond figur men ändå en ganska måttfull sådan som älskar sin lille son och blir alldeles översiggiven av sorg då denne dör i en av de tio plågor som Gud utsätter Egyptens folk för. http://www.gp.se/kultur/film/exodus-gods-and-kings-1.221148

11-åringen Isaac Andrews spelade Gud i Ridleys film.

En av filmens mest omdiskuterade grepp har varit att den (inte särskilt sympatiske) Gud Mose på ett mer eller mindre övernaturligt sätt möter under sin långa verksamhet – han blev enligt skriften 120 år – är en liten gosse spelad av den brittiske 11-åringen Isaac Andrews. Personligen tycker jag om detta djärva grepp av Ridley Scott – vi slipper därmed de rätt patetiska dånande Guds-röster från skyn vi  sett och hört prov på tidigare.

Det finns dock annat i filmen jag har svårare att överse med. Dit hör den extrema nedtoningen av Moses äldre bror Aron, som i filmen ser avgjort yngre ut än Mose. Aron är enligt Bibeln talesman för Mose, som inte var någon framstående talare och därför var beroende av sin bror som sitt språkrör: Mose skulle vara som en gud inför farao och Aron hans profet. Också Moses syster, profetissan, Miriam har tyvärr mer eller mindre glömts bort.

Den bekanta scenen från Faraos palats, där Aron kastar sin stav som förvandlas till en stor orm, är irriterande nog helt utelämnad i Scotts film. I 2 Mosebokens sjunde kapitel läser vi:

Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. (1917 års bibelöversättning). https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+7&version=SV1917

Mose och Aron inför farao enligt en illustratör.

Farao bjöd då sina trollkarlar att också kasta sina stavar, och även dessa förvandlades till ormar. Arons stav/orm slukade emellertid alla faraoniska artfränder. Trots detta imponerande konststycke läser vi dock att Farao fortsatte att förhärda sitt hjärta och vägra släppa de i riket boende 600 000 hebréerna fria att tåga till det utlovade Kanaans land. Mose skall vid tillfället ha varit 80 och Aron 83 år.

Det är värt att påpeka att Aron är en av judendomens absolut viktigaste gestalter. Han blev Israels förste överstepräst och är upphovsman till den så kallade aronitiska välsignelsen, vilken alltjämt används inom både judendom och kristendom: Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

En annan scen hämtad ur Moses liv och som inte finns med i Scotts film är den då Gud talar till Mose ur en brinnande buske medan han befinner sig i Midjans ödemark – en vistelse som varade i hela 40 år – och utser honom till den som skall leda Guds utvalda folk ut ur Egyptens land. Moses begav sig dit sedan han kommit på kollisionskurs med Farao efter att ha kommit till insikt om sin hebreiska identitet och slagit ihjäl en egyptisk slavdrivare. http://www.bibeln.se/las/tema/15

Bakgrunden var som bekant att Moses som spädbarn av sin mor satts ut i vassen i floden Nilen under en dåvarande faraos massmord på judiska gossar och en dotter till farao räddat honom och fört honom till palatset.

Växten Moses brinnande buske (Dictamnus albus).

Det var i Midjans ödemark Mose kom i kontakt med fåraherden Jetro och dennes sju döttrar, varav han äktade Sippora som gav honom sonen Gersom. Sippora har i filmen en tämligen framträdande roll och spelas av den vackra Maria Valverde. Sippora är eljest mest känd för att i all hast ha omskurit Gersom med ett stycke skarp sten på det att Gud icke måtte döda honom för att ha underlåtit att göra detta (förekommer ej i filmen). http://sv.bibelsite.com/exodus/4-25.htm

Trots ovanstående felaktigheter och missar tycker jag det är fullt möjligt att se Ridley Scotts ”Exodus: Gods and Kings” med viss behållning. Det är ingen dålig film och definitivt underhållande. Slutklämmen, där de 600 000 hebréerna med faraos tillåtelse tågar ut ur Egypten och sedan flyr över det delade Röda havet, är i stort skildrad i enlighet med den bibliska berättelsen. Dock med det undantaget, att havet sjunker undan sedan Mose slängt ut sitt svärd i detsamma ( i Bibeln håller han ut sin stav över vattnet).

Orsaken till att Ramses II lät sitt slavfolk lämna landet var den sista av de tio plågorna, den där allt förstfött av egyptiskt manskön inklusive hans egen späda son drabbades av dödsängelns framfart. Hebréerna hade av Gud tillsagts att smeta blod av slaktade påskalamm i anslutning till sina dörrar och undgick därmed detta fruktansvärda öde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egyptens_tio_pl%C3%A5gor

Den verklige Ramses IIs mumie.

Sedan det utvalda folket lyckligt och väl nått Röda havets motsatta strand och faraos hämndlystna armé drunknat i de återvändande vattenmassorna, får vi i Scotts film en glimt av hur Mose med stor möda plitar in budorden i stentavlorna på Sinai berg sedan han mött Israels Gud JHVH (i filmen givetvis i form av den 11-årige pojken). Det var för övrigt vid foten av samma berg, som även kallas Horeb, Mose hade mottagit Guds budskap i den brinnande busken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sinaiberget

I en filmens slutscener får vi se en märkbart åldrad patriark som sitter och vaktar sina stentavlor i förbundsarken, till synes nöjd med sitt värv. Då har vi inte fått veta att folket under tiden Mose vistades på berget i Guds sällskap tröttnat på att vänta och, till på köpet under Arons ledning, tillverkat en avgud i form av en kalv som tillverkats av medhavda guldsmycken. Mose blev därvid så förtörnad att han slog sönder sina stentavlor och därför tvingades göra nya.

Efter 40 års ökenvandring når hebréerna/israeliterna/judarna slutligen fram till det förlovade Kanaans land som kan tas i besittning först efter blodiga strider med de befintliga invånarna; Mose tillåts emellertid inte av Gud inträda i Kanaan till följd av tidigare misstag och sin motsträvighet, som jag tycker filmen fått fram på ett bra sätt. Allt detta är emellertid en annan historia.

Burt Lancaster som Mose.

”Exodus: Gods and Kings” är inte den första filmen om Mose liv. Den mest kända av de som tidigare gjorts är Cecil B. DeMilles ”The Ten Commandments” med Charlton Heston som Mose och Yul Brynner som Ramses II. En senare gestaltning är den brittiska TV-serien ”Moses the Lawgiver” (1974-75), som också omgjordes till film, med Burt Lancaster i titelrollen och med svenska Ingrid Thulin som Miriam. https://en.wikipedia.org/wiki/Moses_the_Lawgiver

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Svenska artister (VIII): Lars Ekborg

 Lars Ekborg var en begåvad skådespelare och komiker.

Länken ovan går till Lars Ekborgs något burleska och samtidigt i folkdjupet älskade monolog ”Bunta ihop dom”. Monologen, som skrevs 1968 av Yngve Gamlin och Beppe Wolgers, driver friskt med diverse svenska fördomar och icke minst med den norrländska macho-stilen. Den framförs på ett oefterhärmligt sätt av den alltför tidigt bortgångne Ekborg.

Frågan är om en sådan monolog vore tänkbar i dag med den skenande politiska korrekthet som nog kan anses utgöra ett allvarligt hot mot vår grundlagsfästa yttrandefrihet. Jag vågar inte ens här i skrift återge Ekborgs ord om vad man bör göra med ”kärringar över 40” eller den folkgrupp som numera kallas samer…Redan då monologen spelades i radion varnades det för den innan den sändes.

Men lyssna så får ni höra själva!

En annan klassiker som också den är svår att föreställa sig i dagens läge är ”Ormet kruper” med Roffe Bengtsson (1931-76) och Sten Ardenstam (1921-93):

Så här får man knappast skämta om och med invandrare och deras tungomål i dag om man inte vill bli polisanmäld för ”hets mot folkgrupp” och/eller kallad ”rasist” eller liknande. På den tiden var folk i gemen inte lika lättkränkta som man blivit under dessa yttersta av dagar.

I ”Sommaren med Monika” spelade Ekborg mot sköna Harriet Andersson.

Men det är om Lars Ekborg detta avsnitt i min bloggserie ”Svenska artister” skall handla. Ekborg föddes i Uppsala på dåvarande Svenska flaggans dag (numera uppgraderad till nationaldag) den 6 juni 1926 och avled i levercancer på Ängelholms lasarett  den 7 oktober 1969.

Lars Ekborg torde ha varit en av våra mest begåvade skådespelare och komiker någonsin. Han föddes således i Uppsala men växte upp i Västerås; Ekborg var för övrigt en tid ordförande i den gamla fina idrottsföreningen IK Franke i gurkstaden. Han kom sedan in på Dramatens elevskola i Stockholm, där några av hans kurskamrater var sedermera kända namn såsom Max von Sydow, Margaretha Krook, Yvonne Lombard, Ingrid Thulin och Jan-Olof Strandberg.

Filmdebuten skedde i Nils Poppe-filmen ”Tappa inte sugen” 1947, där Ekborg spelade en telegrampojke. En betydligt mer minnesvärd insats gjorde Lars Ekborg 1953 i ”Sommaren med Monika” i regi av Ingmar Bergman efter en bok av Per Anders Fogelström med en lättklädd och sensuell  Harriet Andersson som motspelerska. Ännu en känd Ekborg-film är den absurda komedin ”Att angöra en brygga” i regi av Tage Danielsson 1965.

Monica Zetterlund framför här filmens välkända ledmotiv:

Lars Ekborg spelade vidare med i en rad ”Lilla Fridolf”-filmer och avslutade sin filmiska bana dödsåret 1969 med den av amerikanskan Susan Sontag regisserade ”Duett för kannibaler”, där även skådisar som Gösta Ekman och Agneta Ekmanner medverkade. Men det är nog som komiker vi främst minns Lars Ekborg, som var en föregångsman inom stå-upp-komiken tillsammans med exempelvis Roffe Bengtsson.

”Skattkammarö”-gänget. Från vänster Lars Ekborg, Margaretha Krook, Gunwer Bergkvist och Åke Grönberg.

Lars Ekborg spelade med i revyer och musikaler på Oscarsteatern och Intiman i Stockholm och samarbetade med storheter såsom Povel Ramel, Beppe Wolgers  samt tandemet Hasse (Alfredson) och Tage (Danielsson). Han framträdde även i Kar de Mumma-revyn på Folkan. Ekborg blev rikskänd genom att medverka i humorprogram av typ Partaj och Estrad i dåtidens enkanaliga och svart-vita riks-TV.

En verklig hit är här sketchen ”Skattkammarön” från Estrad 1967 där Ekborg spelar mot Margaretha Krook, Gunwer Bergkvist och Åke Grönberg: sketchen har givit upphov till bevingade uttryck såsom ”Vem fan är Nisse Hult?” samt ”Ta dig i brasan”.

Se, lyssna och njut:

Lars Ekborg höll ett högt tempo och arbetade kopiöst mycket. För att orka med både krökade och rökte han i stora mängder. Slutet kom i levercancer vid endast 43 års ålder. Han efterlämnade hustrun Lola samt barnen Maud, Dan och Anders Ekborg. Samtliga är verksamma inom teaterbranschen – Maud (född 1954) som maskör samt Dan ( 1955) och Anders (1960) som skådespelare och sångare.