Schyman mot regeringen – Sverige mot PK-diktatur

 Gudrun Schyman har bland annat krävt ett ”genuskommunalråd” i Simrishamn.

http://www.svd.se/nyheter/valet2014/partiledardebatt-i-svt-agenda_3525588.svd?sidan=10

Gudrun Schyman, tidigare ledare för Vänsterpartiet och numera ledamot i kommunfullmäktige i Simrishamn för Feministiskt initiatv (Fi), deltog av uppenbara skäl inte i gårdagens partiledardebatt i SVT. Ändå talas det nu upphetsat om att hon skulle ha vunnit debatten. Så här citeras ekonomen Klas Eklund i Svenska Dagbladet i dag:

Sedan är frågan vem som vann på debatten, och där tror jag att Feministiskt Initiativ (sic) och Gudrun Schyman ligger bra till. Det talades väldigt lite om jämställdhet och när det väl dök upp var det kortfattat och ganska tekniskt. Jag tror att många tittare satt och var nyfikna på hur hon hade hanterat de frågorna.

Fi var länge ett så kallat promilleparti av i princip samma slag som Svenskarnas Parti, Kommunistiska Partiet och Socialistiska rättvisepartiet men har i några av de senaste opinionsmätningarna avancerat upp över enprocentsspärren, som berättigar till att partiets valsedlar läggs ut i vallokalerna. I någon mätning har partiet till och med parkerat på drygt två procent. I SIFOs väljarbarometer inför valet till europaparlamentet (EP) den 25 maj når Fi därtill hela 3,2 procent.

Detta har medfört att det nu börjar spekuleras i att Fi kanske rentav kan ta sig in i riksdagens som en följd av valet den 14 september. Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, citeras på följande sätt i Dagens Industri den 1 maj: ”Jag har länge sett framför mig att de skulle ha svårt att komma in, men får erkänna att jag vacklat lite.”

Schyman eldar upp pengar i Visby.

Inte nog därmed. Efter partiledardebatten i går var Miljöpartiets språkrör, Gustav Fridolin, enligt Expressen i dag till och med inne på spåret att Gudrun Schyman borde tas med i en röd-grön regering om hon och hennes parti skulle ta sig in i riksdagen:

Jag samarbetar väldigt gärna med Feministiskt initiativ. Vi behöver en ny feministisk regering…Hon gör ett väldigt bra jobb i Simrishamns kommunfullmäktige men om hon får byta den politiska arenan mot en annan så tycker jag det är bra för Sverige.

Expressens artikel här:

http://www.expressen.se/nyheter/de-vill-ha-schyman-i-en-rodgron-regering/

Utan tvekan bidrar sådana uttalanden till att sätta press på Socialdemokraternas allmänt hållningslöse och vinglige ledare och statsministerkandidat, Stefan Löfven, som hade gott om lovord för Schyman efter gårdagens debatt.

Frågan är då vad Fis framgångar under senaste tid beror på. Enligt en undersökning som nyligen gjorts vid Göteborgs universitet och som jag tidigare bloggat om har Miljöpartiet, och i någon mån Vänsterpartiet, ett oproportionerligt stort stöd bland den svenska journalistkåren.

I mina ögon är det alldeles tydligt att detta förhållande nu även spiller över på Fi: vare sig MP, V eller Fi utsätts för någon riktig granskning i svenska media, ett förhållande som är utomordentligt allvarligt ur demokratisk synvinkel. I fallet Fi är det vidare känt att partiet är populärt i innekretsar med artistanknytning. Tidigare ABBA-musikern Benny Andersson har exempelvis gjort sig beryktad för att ha pumpat in miljonbelopp till partiet.

Känd Fi-mecenat: stenrike Benny Andersson.

Ytterligare en betydelsefull faktor i sammanhanget är Fi-anhängarnas stenkrossliknande aktiviteter i så kallade sociala medier. Här är det hatfyllda utfall som gäller: envar som dristar sig andas minsta kritik mot feminismen blir kallad både det ena och det andra. Själv blev jag kallad ”liten jävla rassegubbe” och anmanad ”hålla käften” i anslutning till diskussionerna om partiledardebatten. Självklart skrämmer sådant  personer som är litet mindre hårdhudade än denna bloggare från att säga sitt hjärtats mening.

Feminism framställs ofta som något som har med jämställdhet alternativt jämlikhet att göra. Ingenting kunde vara felaktigare. Feministerna sätter könet i centrum och prioriterar det ena på bekostnad av det andra. Man har helt enkelt ersatt det marxistiska klassbegreppet med det feministiska könet, på ungefär samma sätt som nationalsocialister använder begreppet ras som rikslikare för allting.

Det finns åtminstone en sak jag för mitt liv inte kan begripa när det gäller feminismen och den extrema variant därav jag brukar kalla feminazismen. Om man nu värnar om kvinnans rättigheter, varför i all världen vill man då att hon på alla plan skall bli lik mannen? Hon skall ha samma typ av jobb, samma lön, samma titulatur och gärna också se ut litet som mannen. De mest avancerade feministerna bör dessutom helst också älska kvinnor och skaffa barn genom insemination.

Varför duger inte det kvinnliga åt feministerna/feminazisterna?

Personligen tycker jag det är tillräckligt illa att Feministiskt initiativ med dess ledare – Gudrun Schyman är bland annat känd för att offentligen ha urinerat på en biograf, ha jämfört män med talibaner, ha musikhyllat Stalin i TV och för att ha bokstavligen ha bränt hundratusentals kronor under Almedalsveckan – får husera i en fullmäktigeförsamling i Skåne, där hon bland annat krävt att kommunen inrättar ett ”genuskommunalråd”. Till galenskaperna på riksplanet hör att hon och hennes parti vill skrota vårt svenska försvar.

http://www.ystadsallehanda.se/simrishamn/article1260923/Schyman-FI-kraumlvergenuskommunalraringd.html

Europaparlamentet i Strasbourg – nästa steg i utvecklingen för tokfeministerna?

Gudrun Schyman är förvisso ett fenomen i sitt slag. Efter att tidigare ha varit aktiv i en kommunistisk bokstavssekt förde hon upp V till dittills oanade opinionshöjder. Hon har en sällspord förmåga att linda media om sitt vänstra lillfinger och är dessutom i mitt tycke en rätt stilig kvinna. Dessvärre är hon också spritt språngande galen.

Via länken här nedan visas hur Schyman i svensk TV hyllar massmördaren Stalin genom att dirigera en barnkör som sjunger diktatorns lov. Jag förmodar att inslaget skall vara humoristiskt, men hur kul är det egentligen att hylla en person som har omkring 50 miljoner människors liv på sitt samvete? Man kan blott föreställa sig vilket ramaskri det hade blivit om en nazistledare tillåtits dirigera en barnkör som framfört den nazityska marschssången ”Horst Wessel” till Hitlers ära:

Tanken på detta extremistparti  inte bara i europaparlament och riksdag utan desslikes i en svensk regering är tillräckligt för att framkalla frossbrytningar hos er bloggare.

I ett mera långsiktigt perspektiv ser det ännu värre ut. Om inte ett ordentligt uppvaknande sker är Sverige på väg att bli en politiskt korrekt diktaturstat där varje form av kritik mot den massiva invandringen, feminismen och klimatalarmismen kommer att bli förbjudet. Enligt min mening är vi närmare ett sådant skräckscenario än vi kanske föreställer oss.

På detta tyder enligt min mening icke minst den alltmer outrerade intolerans som möter PK-tänkandets kritiker. Det ”fina” vänsterhatet på nätet växer för varje dag och hoten mot obekväma tyckare blir allt grövre. Och snart kan en SD-are inte visa sig offentligt utan att mötas av ägg, spottloskor, hugg och slag. Mångfaldens nobla försvarare gör allt som står i deras makt för att förhindra andra att uttrycka sin mening – onekligen en märklig uppfattning om vad mångfald är och hur den bör försvaras!

Polisen i Norrköping i färd med att gripa en man som attackerat Jimmie Åkesson.

 

Desperata åsikter kräver desperata invektiv

”Underlivshögern”. Det är en term som åtminstone jag inte hört förut. Förrän Länstidningens (LT) i Södertälje politiske redaktör Tomas Karlsson använde den dagens datum (5/3 2012) i syfte att smutskasta mig och alla andra som värnar den traditionella familjen.

Karlsson.

Orsaken till Karlssons utfall var ett debattinlägg av mig samma dag betitlat ”Det desperata motståndet mot familjen”. Jag utgår i inlägget från en tidigare ledartext där Karlsson (29/2) tar ställning för att ensamstående kvinnor skall tillåtas bli mödrar genom artificiell insemination där sperman hämtas från en anonym donator.

Hela inlägget här:

http://lt.se/asikter/debatt/1.1568867-det-desperata-motstandet-mot-familjen

Karlssons rubrikvis framförda huvudargument är att ”Ensamstående kvinnor skall få bli mammor”. Fast det var ju inte riktigt det frågan gällde. I alla fall inte enbart. Frågan var i stället huruvida de ensamstående kvinnorna skulle få bli mammor genom klinisk insemination, och då blir saken givetvis inte riktigt lika enkel.

Karlssons ledarkommentar här:

http://lt.se/asikter/2.13341/1.1568853-underlivshogern-ar-unken

Själv menar jag att föreliggande förslag om att tillåta klinisk insemination för  ensamstående kvinnor är det senaste i raden av politiska initiativ som syftar till att underminera familjens ställning i samhället. Det är, för att återknyta till den av Karlsson myntade termen ”underlivshögern”, det politiska etablissemanget som vill rota i kvinnors underliv. Inte de som motstätter sig klinisk insemination för ensamma kvinnor!

Huxley.

Tomas Karlssons retorik är ett typiskt exempel på den välkända tekniken att göra svart till vitt och förvandla lögn till sanning. Desperata åsikter kräver desperata invektiv. Ty det är ju inte minoritetens vilja att främja familjens ställning som kan betecknas som desperat eller extrem, utan tvärtom den politiskt korrekta majoritetens strävan att upplösa familjeidealet genom att framställa det som mossigt och hopplöst förlegat.

De politiker, redaktörer och andra opinionsbildare som nu sällat sig till radikalfeministerna väljer alltså att gå vidare på den väg av social experimentlusta som lett till så svåra och överhängande problem i våra urbana ghettoenklaver. En gemensam nämnare för flertalet unga män som ägnar sig åt skadegörelse och annan form av småbrottslighet i utsatta områden runt om i vårt land är frånvaron av fäder som hade kunnat utgöra goda manliga förebilder.

Det här har redaktör Karlsson och hans meningsfränder helt och hållet missat. De tror felaktigt att det är en mänsklig rättighet att få barn även om de naturliga förutsättningarna inte finns för handen. Ty i ett genomsekulariserat samhälle där människan är alltings mått är det i så fall bara att genom långtgående människoexperiment ändra på naturen.

Finns det ingen man tillstädes är det bara att inseminera kvinnan på artificiell väg – häpp! Finns det inget tredje kön utöver män och kvinnor är det bara att tillskapa ett på konstgjord väg – häpp! Är man inte nöjd med könet på eller något annat hos det barn som ännu befinner sig i moderlivet är det bara att döda barnet – häpp!

Orwell.

Och allt detta sker under den heliga ”samhällsförändringens” eller det knappast mindre heliga ”framstegets” eller möjligen ”jämställdhetens” täckmantel. Jag tror knappast ens de kritiska samhällsskildrarna Aldous Huxley (1894-1963) med Brave New World (Du sköna nya värld) eller George Orwell (1903-50) med Nineteen Eighty-Four (1984) förutsåg den groteska utveckling som under deras samtid låg åtskilliga år i framtiden.

I den sköna, nya värld som våra vanligaste politiker samt deras hejaklacksledare såsom Tomas Karlsson förespråkar existerar inte längre familjen som samhällets grundsten. Där råder en extrem individualism och atomism där alla individens – särskilt om denna råkar vara av kvinnligt kön – infall och nycker måste tillgoses under förevändning att något annat bara är reaktionära floskler.

Vi befinner oss i ett samhälle där extremisterna sitter i högsätet och begagnar sitt problemformuleringsprivilegium – ett uttryck myntat av Lars Gustafsson i en bok från 1989 – till att med ett hänsynslöst bruk av rabiata invektiv göra svart till vitt och lögn till sanning.

Och bakom kulisserna applåderar Orwells Storebror förnöjt.