Posted tagged ‘integration’

Den svenska PK-parlören: Janouch fortsätter att utmana

24 september, 2017


Katerina Janouch retar gallfeber på PK-etablissemanget.

När samlevnadsexperten och barnboksförfattarinnan Katerina Janouch i fjol i tjeckisk TV redogjorde för den svenska immigrationspolitikens avigsidor blev det en svensk regeringsangelägenhet. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Stefan Löfven, svetsarstudenten som blev fackpamp och i tidernas fullbordan till råga på eländet svensk statsminister, uttryckte i anledning av Janouchs redogörelse oro för att hennes kritik gav en bekymmersam ”bild av Sverige”, en kritik som helt och hållet delades av förre statsministern och utrikesministern Carl Bildt (M). Det var alltså i herrarna Löfvens och Bildts perspektiv Janouchs ”Sverige-bild” det var fel på, inte det beklagliga tillståndet i vårt fosterland.

Ty det senare lämnar minst sagt väldigt mycket övrigt att önska, och Katerina Janouch är enligt min mening all heder värd för att ha fäst omvärldens uppmärksamhet på mycket av det som gått fel i gamla Sverige!

Parhästarna Löfven och Bildt: oroliga över ”Sverige-bilden”.

Nu har Katerina på nytt hamnat i blåsväder. Hon publicerade nämligen på Facebook en text kallad ”Den svenska PK-parlören”, en politiskt korrekt ordlista som på ett lättbegripligt och samtidigt obetalbart humoristiskt sätt förklarar några av de ord och uttryck som politiker- och mediaetablissemanget svänger sig med. Följden blev att FB stängde av henne i 24 timmar efter anmälan från PK-aktivister.

Jag återger här några slumpvis utvalda exempel hämtad från Katerina Janouchs blogg Katerina Magasin:

Aktivist=vänsterextremist, anarkist, syndikalist och kommunist som genomför våldsamma kravaller. Barbari=det ursvenska. Barn=unga män mellan 18 och 45 år från Afghanistan. Flykting=ekonomisk migrant. Främlingsfientlig=person som är kritisk till svensk migrationspolitik. Genusvetenskap=ovetenskaplig irrlära om självupplevd eller föreställd underordning. Hatsajt=mediala plattformar som inte tillhör Public service eller de etablerade mediaföretagen och som inte har den agenda som dessa har. Integration= när svenskar måste anpassa sig till islam. Mjölk=högerextrem vit-maktmarkör. http://katerinamagasin.se/exklusiv-lasning-den-svenska-pk-parloren/

 

Kalle Strokirk raljerar över ovetenskaplig (genus)vetenskap.

För er som vill läsa hela ordlistan rekommenderar jag starkt att ni klickar på länken nederst i ovanstående ruta. Jag behöver nog knappast tillägga, att Katerina Janouch är en debattör helt i min egen smak.

Jag har förresten själv fuskat i samma genre som Janouch så utomordentligt träffande excellerar i. Här följer en länk till min egen politiskt korrekta ordlista – ”Lär dig politisk korrektiska!” – publicerad på Tommy Hanssons blogg. Mycket nöje! https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/16/lar-dig-politisk-korrektiska/

Fotnot: Katerina Janouch är krönikör på sajten Nyheter idag. https://nyheteridag.se/author/katerina/

Annonser

Tolv skäl till att Sverige är på väg bli en bananrepublik

28 februari, 2017

bananrepublik-300x210

För svenska etablissemangspolitiker är det viktigt att ”rätt bild” av Sverige förmedlas till utlandet. Problem skall man hålla käften om, och om man ändå måste kommentera dem skall man kalla dem ”utmaningar”.

När barnboksförfattarinnan och samlevnadsexperten Katerina Janouch i tjeckisk TV  påpekade att den vidlyftiga immigrationspolitiken i vårt land lett till svåra, kanske  olösliga, problem gjorde hon därför det allra mest förbjudna – hon gav fel ”bild” av Sverige: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Om Janouchs väl motiverade uttalanden ledde till en betydande uppmärksamhet i media blev det rena panikstormen när USAs nyvalde president Donald J. Trump i ett tal i förbigående nämnde Sverige som ett avskräckande exempel på hur det kan gå med en överdimensionerad och naiv immigrationspolitik. Etablissemangsföreträdarna, från Stefan Löfven till Carl Bildt, gick man ur huse för att tala om att Trump var en idiot som troligen rökt något olämpligt. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/19/trump-kritisk-mot-sverige-media-och-carl-bildt-far-spel/amp/

680
Bildt och Löfven – trovärdigare än Janouch och Trump?

Det är naturligtvis upp till var och en att bedöma vilka som har rätt – Katerina Janouch och Donald Trump eller Carl Bildt, Stefan Löfven och mainstream-media (MSM). Läs dock gärna nedanstående exempel på hur det står till i gamla Sverige innan du tar slutgiltig ställning!

Den galopperande invandringen, som fortsätter i stort ohejdat trots en officiellt skärpt asylpolitik, har lett till att resurser som hade behövts på annat håll i stället går till de sakrosankta ”ensamkommande” och andra asylanter. Sedan således BB i Sollefteå tvingats stänga till följd av resursbrist startade man en kurs i hur man föder barn i bil. Strax därpå kom det första fallet av nedkomst i en bild. ”Fan ta er politiker” skrev den födande kvinnan i en kommentar på nätet. http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/877276-blev-forsta-att-foda-i-bilen-fan-er-politiker

Den tilltagande kriminaliteten, som helt domineras av personer med utländsk bakgrund, har medfört ett allt råare våld där vaktmästare skjuts i huvudet och gäng tar lagen i egna händer. En våldsform som ökat i oroväckande grad är handgranatsattacker. Mellan 2015 och 2016 ökade dessa från tio till 27. https://www.svd.se/polisen-tagna-pa-sangen-av-okande-granatattacker/om/skjutningarna-i-sverige

vilande_kameler_2b
Nu skall det väl ändå bli fart på integrationen?

När all annan form av integration misslyckats kan man alltid satsa på rena dårpippi-projekt – och få miljonbidrag för detta. Initiativtagaren Géza Nagy vid Angereds kamelcenter utanför Göteborg försäkrar att kameler är ett ”spännande integrationsprojekt” och har tydligen lyckats bli trodd av ansvariga(?) politiker. De ännu inte existerande kamelerna i Angered har blivit ännu världsnyhet som bekräftar bilden av Sverige som knäppgökarnas paradis.  http://www.svt.se/nyheter/inrikes/skattemiljon-gar-till-gigantiskt-kamel-projekt-i-goteborg

Vi får väl vara positivt öppna och se om kamelerna, om och när de anländer, kommer att leda till en nedtrappning av gängvåldet. Tills vidare tvingas vi dessvärre konstatera, att dödsskjutningarna i kriminella uppgörelser har ökat kraftigt under de senaste åren och att Sverige är värst i Norden på området. Detta trots att både kriminologen Jerzy Sarnecki och komikern Magnus Betnér försäkrat oss att vi kan känna oss trygga… http://www.expressen.se/nyheter/dodsskjutningarna-har-okat-sedan-2014/

Regeringen Löfven har i olika sammanhang klargjort att den inte särskilt uppskattar den nye residenten i Vita huset. Ändå har statsministern själv och statrådet Alice Bah Kuhnke tagit efter Donald Trump i det de offentligt kritiserat misshagliga media. I intervjuer i landsortsdraken Eskilstuna-Kuriren tar Löfven och Bah Kuhnke till storsläggan och påstår, att den lilla anspråkslösa podcasten Granskning Sverige är ”en attack mot Sverige” och ”ett hot mot hela vårt samhälle”. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/21/lofven-och-bah-kuhnke-gor-en-trump-och-branmarker-media-man-inte-gillar/amp/

alexandra_pascalidou_webbartikel
”Ett hot mot yttrandefriheten” – Alexandra Pascalidou är djupt kränkt.

Bland de politiskt korrekta aktörerna finns en grundmurad övertygelse om rättfärdigheten i de egna synsätten. Oliktänkande är ”rasister”, ”nazister”, ”högerpopulister” eller simpla mobbare. En av de känsligare inom PK-eliten är rumänskfödda Alexandra Pascalidou, som känner sig djupt kränkt och ”mobbad” av frispråkige riksdagsledamoten Hanif Bali (M), som jämfört hennes framträdande i TV som Greklands-expert med Fox News anlitande av den numera världsbekante säkerhetsanalytikern Nils Bildt: ”Detta är ett hot mot yttrandefriheten”, menar således Pascalidou vilken tidigare påkommits med att plagiera andras texter. http://nyheteridag.se/detta-ar-ett-hot-mot-yttrandefriheten-pascalidous-attack-mot-bali-efter-tweet-om-greklandsexpert/

Att Donald Trump kan användes som förklaring till det mesta bevisade skådespelaren Rolf Lassgård, då han i besvikelsen över att den film han spelar titelrollen i – En man som heter Ove – inte erhöll någon Oscar för bästa utländska film, ger Trump skulden. Förklaringen är något snårig: eftersom Oscars-juryn ville protestera mot Trumps immigrationsdirektiv belönade den i stället en film från Iran med den eftertraktade statyetten. Lassgård tycks inte ha reflekterat över, att juryn likaväl kunde ha protesterat mot Trump genom att ge just en svensk film priset. http://www.friatider.se/rolf-lassg-rd-skyller-f-rlusten-p-donald-trump

Den svenska feminismen är inte vad den har varit. Det visade de kvinnliga medlemmarna av den svenska regeringsdelegation som reste till Iran tillsammans med Löfven för att förhandla fram handelsavtal med mullorna. I stället för att göra som Tysklands försvarsminister Ursula von der Leye när denna besökte Saudiarabien – det vill säga vägra bära kroppstäckande muslimsk klädsel – spökade handelsminister Ann Linde med feminint entourage ut sig som fågelskrämmor. För det fick man hård kritik av människorättsorganisationen UN Watch. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/14/slojgate-avslojande-for-fortrycket-i-iran-och-svenska-feministers-feghet/

handgranat-dimvadersgatan-biskopsgarden
Handgranatsattackerna har ökat lavinartat i det lugna och fredliga Sverige.

Ibland blir det uppenbart att media famlar efter halmstrån i syfte att bevisa, att allt egentligen står ganska väl till i vår så kallade humanitära stormakt. Några av våra största MSM citerar triumferande Chiacago-journalisten Tim Pool, som vallats runt i Rosengård i Malmö, vår mest beryktade ”no-go-zon” (se nedan), av kommunalrådet Nils Karlsson (MP). Pools slutsats: ”Nej, Rosengård är ingen krigszon.” Halleluja – se, så fel Trump hade…det pågår inget krig i Rosengård. http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/bl8rq/nej-rosengard-ar-ingen-krigszon

PK-folket brukar bli mer upprört över att vissa områden i vårt land kallas no-go-zoner än vad som faktiskt försiggår i dessa områden – droghandel, trakasserier av kvinnor, brutala shariagäng, misshandel av representanter för media, stenkastning och andra attacker mot polis och räddningstjänst. Därför ges stort utrymme åt lugnande röster som polischefen Erik Åkerlund i Botkyrka, som med viss semantisk finess hävdar att det inte finns några no-g0-zoner utan endast ”go-go-zoner”. Han motsägs dock av Gordon Grattidge, ordförande i Alarm-Ambulansförbundet, som menar att uttrycket no-go-zoner visst har fog för sig:  https://petterssonsblogg.se/2017/02/27/video-ambulansforbundet-no-go-zoner-ar-verklighet/

Vare sig vår PK-elit inklusive dess feministiska beståndsdelar eller rättsväsendet ser särskilt allvarligt på våldtäkter eller andra former av antastande av kvinnor. Särskilt inte om dessa förövas av män med främmande kulturell-religiös bakgrund. I stället är det (de vita) männen i allmänhet som skall hatas, vilket eftertryckligt i flera sammanhang framförts av tonåriga sångerskan Zara Larsson. Om en kvinna av rätten inte anses ha gjort tillräckligt motstånd kan den/de tilltalade räkna med frikännande, som de fem män som förgrep sig på en rullstolsburen kvinna på Gotland. http://nyheteridag.se/misstankta-valdtaktsmannen-slapps-pa-grund-av-kvinnans-handikapp/

danpark2014
”Rättsstatens” utkommenderade polis bär bort misstänkta verk av Dan Park.

Ett av kriterierna för att ett land är på väg utför är att dess rättsutövning mer liknar ett lotteri än ansvarsfull myndighetsutövning. Sverige har i det här sammanhanget blivit ett land där innehavare av obrukbara prydnadsvapen kan straffas, medan förhärdade våldsbrottslingar och våldtäktsmän tillåts gå fria. I ett sådant land är det mer eller mindre självklart att uppstudsiga konstnärer löper en överhängande risk att hamna i fängelse. Såsom fallet har varit med den geniale gatuartisten Dan Park, som flera gånger på mycket lösa boliner dömts till fängelse enligt den tvivelaktiga lagen hets mot folkgrupp: http://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/dom-mot-hetsatalad-gatukonstnar

Icke minst det svenska rättsväsendets behandling av Dan Park har fått mig att undra över om Sverige är en ”moralisk stormakt”, som den rödgröna regeringen vill få oss att tro, eller en sorglig bananrepublik. Ovanstående exempel, som bara är en skrapning på ytan när det gäller tillståndet i nationen, får mig att tro mest på det sistnämnda alternativet. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/05/sverige-moralisk-stormakt-eller-ansvarlos-bananrepublik/

 

Sveriges nationaldag i mångkulturens tecken

6 juni, 2015

Vimpel 001 Dagen före nationaldagen var vimpeln hissad i mitt bostadsområde. Foto: Tommy Hansson

Ett fåtal länder firar sina respektive nationaldagar med särskild frenesi. Jag kommer i första hand då att tänka på USA, Norge, Frankrike och Irland. Där är det fyrverkerier, parader, flaggviftande och andra muntrationer som gäller. I de flesta länder sker dock nationaldagsfirandena med måtta.

Danmarks så kallade grundlovsdag, som firas till minne av antagandet av den danska konstitutionen den 5 juni 1849, är inte ens officiellt nationaldag. En dag då mer eller mindre framstående politiker åker runt och håller tal och Dannebrogen vajar på alla flaggstänger. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.

I Finland gäller självständighetsdagen den 6 december som nationaldag. Det var den dag då det tidigare ryska storfurstendömet 1917 deklarerade sin självständighet från det Ryssland som den 30 december 1922 officiellt kom att kallas Sovjetunionen. På självständighetsdagen håller republikens president en mottagning och runt om i landet hålls gudstjänster, ceremonier, militärparader och olika festligheter. Någon nationell yra som i Norge är det dock inte fråga om.

Det brukar hävdas att nationaldagen firas särskilt eftertryckligt i länder som fått kämpa för sin frihet. Detta stämmer i hög grad in på de flesta av exemplen härovan. Nog förstår vi norrmännens idoga flaggviftande mot bakgrunden av Nazitysklands ockupation 1940-45 och den påföljande befrielsen.

untitled Norskt nationaldagsfirande på Karl Johan i Oslo.

Fast i så fall borde väl såväl våra danska, som också genomled en femårig naziockupation, som finska vänner vifta minst lika mycket med sina flaggor som norrmännen i glädjen över att ha befriats från utländska förtryckarregimer, men så sker alltså inte.

Förklara det den som kan.

Tyskland firar den 3 oktober som nationaldag, en dag som går under beteckningen Tag der Deutschen Einheit åsyftande återföreningen mellan öst och väst 1990. Den delstat som innehar ordförandeskapet i Tysklands förbundsråd anordnar då på en viss plats en ceremoni och en medborgarfest, Bürgerfest, för att markera den nationella tyska enheten. Ingen stornationalistisk uppsluppenhet här heller, vilket ju minst av allt är sensationellt för den som har den bittersta kännedom om tysk historia.

Någon vildsint, flaggviftande fosterlandseufori rör det sig som alla vet inte heller om på den svenska nationaldagen den 6 juni. Vi firar som bekant vår nationaldag till minne av Gustaf Vasas val till svensk konung vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523, varmed Kalmarunionen officiellt upphörde. Konung Gustaf, ibland kallad kung Gösta på folkligt vis, antog som sitt valspråk ”Beskydda oss, o Jesus”.  Även antagandet av den betydelsefulla svenska regeringsformen detta datum år 1809 brukar nämnas som en annan anledning att fira nationaldag.

Att den 6 juni skulle bli en svensk bemärkelsedag beslutades om i slutet av det nationalromantiska 1800-talet. Skansens grundare Artur Hazelius spelade en viktig roll i sammanhanget. 1916 kom dagen att kallas svenska flaggans dag och började firas i närvaro av kungafamiljen på Stockholms stadion, som ritats i nationalromantisk stil av arkitekten Torben Grut till de olympiska spelen i Stockholm 1912 och byggts i tegel.

martinsen Tack vare Hugo Martinsens S-motion blev nationaldagen helgdag.

Officiell nationaldag blev den 6 juni inte förrän 1983 och allmän helgdag först 2005. Hugo Martinsen i Kungsbacka, som kom från Norge 1993 för att jobba som montör på Volvo, lämnade vid Socialdemokraternas partikongress 2001 in den motion som ledde till att nationaldagen blev helgdag. Beslutet fattades vid S-kongressen 2003. Martinsen själv blev dock så förbannad att han i vredesmod lämnade partiet – därför att man beslutade avskaffa annandag pingst som helgdag. Han hade med sin motion velat ge svenskarna ytterligare en helgdag, inte avskaffa någon.

Om Hugo Martinsens motivation bakom motionen om att göra nationaldagen till helgdag står följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken: ”Vi blir ju fler och fler invandrare. De vill visa att de tillför Sverige och gör rätt för sig här i landet.” Integrationstänkandet blev en väsentlig anledning för sossarna att bifalla Martinsens motion, vilket är en viktig orsak till att de olika nationaldagsfirandena ute i kommunerna ofta innehåller ceremonier i syfte att välkomna nya svenska medborgare.

På så sätt blir den 6 juni också en dag för att markera att Sverige är ett mångkulturellt land, något som fastslogs genom riksdagsbeslut 1975. Läs mer om Socialdemokraternas nationaldagspolitik här: http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41554 De här uppgifterna är på intet sätt nya, men kommer möjligen som en kalldusch för de av mina sverigedemokratiska partivänner som nog helst vill se nationaldagen som en storsvensk högtid i sant nationalistisk anda.

I Länstidningen i Södertälje framhölls i en artikel den 4 juni rubrikvis att ”Många olika kulturer firas på Sveriges dag”, detta inför det kommunala firandet på Torekällberget den 6 juni med medborgarskapsceremonier, prisutdelningar och tal av förra statsrådet Catharina Elmsäter Svärd (M), som var ersättare i bildningsnämnden i början på 1990-talet när jag var ledamot i samma nämnd.

Torekallberget200801 Torekällberget i Södertälje.

I artikeln citeras Torekällbergets chef Stefan Sundblad så: ”Rättigheterna tillhör individen och är inte bundna till etnicitet, religion eller kultur. Det är det som utmärker Sverige i dag, inte det nationalistiska…Vi accepterar till exempel en nationalsång som inte nämner Sverige. Från början är den mycket en hyllning till den nordiska naturen.”   

Stefan Sundblad har i sak rätt. Det moderna Sverige kan knappast betecknas som nationalistiskt, och inte heller det ständigt växande riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) är på något sätt extremt i detta avseende oavsett vad vänstern och den politiska korrektheten må ha att anföra.

SD är officiellt ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, som därtill i samband med Jimmie Åkessons vårtal den 9 maj lanserade sin nya slogan ”Lagom är bäst”. Knappast en devis som ett extremnationalistiskt eller nyfascistiskt parti – som exempelvis Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad såväl som Löfven själv påstått att SD är – skulle välja till sin.

untitled

Det finns personer med invandraranknytning som tycker att det svenska nationaldagsfirandet är väl mesigt och gott kunde bli litet mer nationalistiskt. Niklas Orrenius skriver exempelvis följande i Sydsvenska Dagbladet i en intressant text om nationaldagen den 6 juni 2006 om den tidigare folkpartistiske riksdagspolitikern Mauricio Rojas, numera bosatt i Chile och Spanien: ”Han vill se stora militärparader med tusentals blågula flaggor den 6 juni.” http://www.sydsvenskan.se/sverige/slaget-om-nationaldagen/   

Nu vet inte jag om Orrenius, en av våra mer beryktade godhetsapostlar och toleransmånglare, med egna ord på detta sätt väljer att sammanfatta vad han tror vara Rojas åsikter om svenskt nationaldagsfirande. Eller om Rojas faktiskt anfört något dylikt; jag har googlat på Rojas och militärparader men bara fått upp Orrenius artikel. Klart är emellertid att Mauricio Rojas genom åren utmanat både sitt eget parti och det politiskt korrekta etablissemanget med stundom okonventionella åsikter.

130606-6-juni-david-sica-stella Skall vi främst hylla kungafamiljen den 6 juni?

Avslutningsvis förtjänar det påpekas, att även om dagens svenska nationaldagsfirande på många sätt går i måttans och mångkulturens tecken, så blir naturligtvis nationaldagen vad man själv lägger in i ordet. Den som exempelvis ser den 6 juni som en dag då svenska militärframgångar bör högtidlighållas eller framförallt ett tillfälle att hylla vårt kungahus har all frihet att göra det.

Nationaldagen blir vad vi själva gör den till.

 

Så blev vänsterns Utopia en svensk mardröm

31 mars, 2015

SVERIGEDEBATTEN Sverige 2015: ett samhälle i fritt fall. Den så kallade regering som förväntas styra landet kan mest betecknas som ett dåligt skämt. Den grova brottsligheten och en veritabel invasion av tiggare präglar samhället, samtidigt som massmedierna är infiltrerade av våldsvänster, jihadsympatisörer och andra demokratifientliga element. I denna krissituation är det uppenbart att det behövs en debatt om Sverige, helt enkelt en Sverigedebatt. En debatt där Sveriges bekymmersamma läge kan diskuteras helt utan skyddsnät och utan politiskt korrekta sidoblickar eller referenser. Det är därför min förhoppning att det här inlägget kan bli det första steget till en sådan debatt.

images2U9QUG8L Statsministern med från vänster skolministern Gustav Fridolin som arresterats som säkerhetsrisk i Israel, miljöministern Åsa Romson som är miljömarodör samt partisekreteraren och grå eminensen Carin Jämtin, antisemit och jihadistanhängare.

Nämnda ”regering” innehåller bland annat:

En avdankad svetsare och fackpamp med talfel som statsminister, vilken som en av sina rådgivare har den beryktade vänsterextremistiske fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad.

En miljöminister som avslöjats som kvalificerad miljömarodör: http://www.expressen.se/nyheter/val2014/asa-romson-malar-med-forbjuden-farg/

En utrikesminister som genom sin inkompetens och okunskap gjort betydande delar av världen fientligt inställda till vårt land: http://ledarsidorna.se/2015/03/van-med-alla-blev-ovan-med-alla/.

En bostadsminister utan fackmässig erfarenhet, med utrikespolitiska ambitioner och som därtill enligt en bedömare som Nalin Pekgul (S) är islamist: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340.

En skolminister som gripits i Israel som säkerhetsrisk: http://www.expressen.se/nyheter/gustav-fridolin-anhallen-i-israel/.

En framtidsminister som menar sig ha blivit mördad på 1300-talet: http://www.dn.se/nyheter/politik/framtidsministern-har-upplevt-tidigare-liv/.

Så där håller det på.

Lägg därtill att den nuvarande S-MP-ministären, med stöd av V, inte utgör några problem för de förment borgerliga oppositionspartier som ingick i två alliansregeringar 2006-2014. Tvärtom – i stället för att efter det jämna valresultatet i september 2014 konkurrera om regeringsmakten lade sig M, FP, C och KD platt på magen inför Stefan Löfvens sorgliga minoritetsregering i form av decemberöverenskommelsen (DÖ). Det innebar att man i praktiken avsade sig alla oppositionsanspråk.

”Oppositionsledaren” Anna Kinberg Batra (M) menar för sin del att återvändande jihadister bör ses som ”offer”: http://www.expressen.se/nyheter/uppdraget-ta-m-tillbaka-till-toppen/

images Satirisk framställning av decemberöverenskommelsen.

Sverige 2015 domineras till stor del av brottsligheten. Delar av våra storstadsområden är laglöst land där våldet härskar. Invandrargäng gör upp sinsemellan med tillhjälp av automatvapen som nu senast i en restaurang på Hisingen i Göteborg. I Malmö fortsätter dödsskjutningarna obehindrat. Regeringen reagerar med att vilja skärpa vapenlagarna – vilket väl är ungefär lika begåvat som att hävda att sprängmedel borde förbjudas för att stoppa islamistterrorn.

Invandrarrelaterad gängbrottslighet har vidare tillåtits dominera en stad som Södertälje med förgreningar in i näringsliv, politik och rättsväsende. Det faktum att ungdomar med invandrarbakgrund härjar i förorterna genom att sätta eld på bilar och angripa polis, ambulans och brandkår med stenar och annat är numera en del av vardagen och uppmärksammas på sin höjd i små tidningsnotiser.

I denna laglöshetens ekvation bör också den romska tiggarinvasionen från i främsta rummet Rumänien nämnas. I så gott som alla svenska samhällen livnär sig sedan några år tillbaka otaliga människor, vilka i många fall kommit hit via skrupulösa människosmugglare, på organiserat tiggeri. Jag vågar påstå att inget sunt samhälle tillåter sådan verksamhet eller de ohygieniska kåkstäder vari tiggarna bor och som utgör en uppenbar fara för folkhälsan.

I Malmö kan vi till den ordinära våldsbrottsligheten och det epidemiska tiggeriet  lägga en helt igenom, från arabiska områden i Mellanöstern, importerad antisemitism, vilken lett till att Sveriges tredje största stad är på väg att avfolkas på judar. Till råga på eländet visar den styrande S-V-MP-majoriteten inga som helst tecken på att genom en realistisk politik vilja åtgärda problemen, sannolikt därför att man är beroende av arab- och muslimrösterna för att hänga kvar vid makten. Tvärtom: till Malmö hälsas alla uttryckligen välkomna.

images Kåkstäder befolkade av romska tiggare växer upp som svampar ur jorden.

Brottsligheten har emellertid fler konnotationer än så här. De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet anlitar båda den brottsbelastade Researchgruppen, ett gäng vänsterextremister som inte gjort någon hemlighet av sina rötter i den våldsbenägna vänstern med AFA i spetsen. Researchgruppen bedriver en omfattande åsiktsregistrering i nära samverkan med bolaget Piscatus, som startades av Robert Aschberg, Expo och AFA 2010 och har vid flera tillfällen hängt ut medborgare som publicerat olämpliga kommentarer på nätet.

Frontfigurerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson har bland annat gjort sig kända för att beteckna den egna gruppen som ”Sveriges Stasi”. Wåg skrev vidare på Twitter den 20 maj 2013: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skrev med personnummer.” Därmed bekräftades symbiosen mellan extremvänster och islam/islamism, en koppling som får en noggrann belysning  i Johan Lundbergs  bok Ljusets fiender (Timbro 2013).

En annan medlem i Researchgruppen är My Vingren, som nyligen anställts av Sveriges radios Ekot. I Sverige anno 2015 bör således ett förflutet i våldsbelastad vänster inte ses som en nackdel utan tvärtom som en extra merit i CVt.    Mer om Researchgruppen i Ola Sandstigs granskande reportage i Dagens Samhälle #11/2015: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/granskare-som-inte-tal-en-granskning-14461

Hur kunde det då bli så här?

För att få ett svar på den frågan bör vi gå tillbaka till den så kallade 68-vänster som den 24-27 maj 1968 ockuperade Kårhuset i Stockholm. Formellt var ockupationen en protestaktion mot regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, men den kom efter hand att urarta till en demonstration till förmån för kommunism och extremvänster med tongivande grupperingar av typ Clarté och KFML och där den senare Fryshus-chefen, Anders Carlberg, blev riksbekant som testuggande revolutionär av trotskistiskt slag.

untitled Olof Palme talar till kårhusockupanterna 1968.

Det hjälpte föga att utbildningsminister Olof Palme och dåvarande studentpolitikern Ulf Adelsohn sökte tala Mao- och Castro-dyrkarna i Kårhuset till rätta – de revolutionära ropen stod som spön i backen, och snart skulle vänsterockupanterna göra staden osäker genom att försöka ockupera nyckelinstitutioner som Stadsteatern, Operan och Centralstationen, dessbättre utan framgång.

Palme insåg säkerligen att hans maningar till reformism, demokrati och besinning klingat ohörda, men med karaktäristisk slughet kom han under de följande åren att, främst i sin utrikespolitiska retorik, närma sig kårhusvänsterns demagogi. Palme och den socialdemokratiska regeringskretsen kring honom, med namn som Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och icke minst Pierre Schori, såg chansen att absorbera i alla fall delar av extremvänstern i socialdemokratin. Leijon hade för övrigt själv ett förflutet inom KFML, en förkortning för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Till sin hjälp hade Palme och hans meningsfränder här Vietnamkriget, vilket alltmer utvecklade sig till en katastrof för USA och som Palme gjorde upp räkningen med framförallt i sitt beryktade jultal i Storkyrkan 1972. Statsminister Palme liknade här de amerikanska bombningarna över Hanoi och Haiphong vid nazistiska krigsförbrytelser. Vänstern jublade, men de diplomatiska förbindelserna med USA skadades allvarligt.

Något som Palme säkerligen såg som en merit med tanke på sina ambitioner att framstå som Tredje världens champion och att i tidernas fullbordan få ett internationellt toppjobb. Förbindelserna med den fria världens viktigaste demokrati sökte Palme lappa ihop genom att skicka överbefälhavaren Stig Synnergren – en ursosse från Boden – som hemlig emissarie till Washington.

Här följer mer information, inklusive en ljudfil av talet, om Olof Palmes jultal: http://www.militarhistoria.se/nyhetsfronten/olof-palme/

images5K5D8WM1 Vänstergurun Herbert Marcuse.

Vänstervridningen i Sverige och Västeuropa var ett fenomen som, liksom så mycket annat, hade hämtats från USA och de studentprotester som hade inletts här i slutet på 1950-talet. Från det stora landet i väster kom ett varierat utbud av revolutionär frasretorik av vänstergurus som Herbert Marcuse, Jerry Rubin, Eldridge Cleaver och allt vad de hette.

Journalisten Christopher Jolin, son till den kände konstnären Einar Jolin och verksam som konstrecensent samt som redaktör för en läkemedelstidning, levererade 1972 en imponerande kartläggning av vänstervridningen med bestsellern Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige (VOX/Bernces förlag). Den slog ned som en bomb i medievärlden och erhöll inledningsvis goda recensioner i borgerlig press. Bland skrev Gunnar Unger som signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet att Jolin ”var förtjänt av hela nationens tacksamhet”.

Flera år senare gled den ursprungligen liberale Jolin tyvärr över i det extremnationella lägret, något som gör att hans i mitt tycke banbrytande bok inte fått den uppskattning den förtjänar. Den som vill läsa mer om Christopher Jolin och hans bok Vänstervridningen kan göra det på min blogg via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Om Olof Palme kan mycket sägas, och till dem som förstått hans betydelse för vänsterradikaliseringen av Sverige hör avgjort Jan Sjunnesson, tills för kort tid sedan chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nätpublikationen Samtiden. I sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013) skriver han så (sidan 95):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare. Den offentliga sektorn fördubblade antalet anställda under decenniet med Palme som röd baron och verkställande direktör i det socialistiska kungadömet Sverige. I inget annat demokratiskt västerländskt land förfogade staten över så stora resurser och så många anställda.

Det behöver knappast framhållas extra att ett mångkulturalistiskt synsätt passade som hand i handske i förhållande till en politik liknande den som skisseras av Jan Sjunnesson här ovan. Detta blir förfärande klart när vi studerar den socialdemokratiska regeringens proposition 1975:26 – Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/Regeringens-proposition-om-rik_FY0326/?html=true

Den hallstämplade mångkulturalismen naglas här fast med följande formulering: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Propositionen antogs enhälligt i Sveriges riksdag.

Den 13 december 1989 fattade emellertid den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister ett beslut som indikerade en tillnyktring i immigrationsfrågan. Då kom det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket Sverige som politiska asylanter endast skulle acceptera personer vilka var att betrakta som flyktingar enligt FNs flyktingkonventioner eller hade vad som angavs vara ”särskilt stort skyddsbehov”.

images0NGY8E22 Bengt Westerberg stjälpte Luciabesutet om en begränsad invandring.

Detta skedde sedan så många som 20 000 flyktingar (jämför med dagens ungefär tiofaldigade siffror!) anlänt till Sverige under andra halvåret 1989, fler än under hela 1988. Alla riksdagspartier utom FP, MP och V godtog beslutet. 1991 tillträdde dock den borgerliga regeringen Bildt, och sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimatum genom att hota med avgång beslutade statsminister Carl Bildt att Luciabeslutet skulle rivas upp till förmån för Westerbergs ”generösa flyktingpolitik”. Två års tillfällig tillnyktring i svensk immigrationspolitik var därmed till ända.

1997 kom nästa ideologiskt viktiga proposition 1997/98:16 med rubriceringen Sverige, framtiden och mångfalden, signerad invandringsminister Leif Blomberg (S).  Enligt detta regeringsförslag, som också det antogs enhälligt i riksdagen, skulle hela det svenska samhällsbygget baseras på mångfald i etniskt hänseende: arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skolpolitik, kulturpolitik – allt skulle underordnas den sakrosankta mångfalden.

Mångfaldsevangeliet skulle spridas medelst ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatser, i skolor, på universitet, bibliotek, museer etcetera. Tre delmål fanns: ett jämlikhetsmål (full jämlikhet för invandrare), ett valfrihetsmål (valfrihet att välja assimilation eller fortsatt utveckling av den egna kulturen, det vill säga i praktiken segregation) samt ett samverkansmål (alla infödda svenskar måste samarbeta om mångfalden). Därmed hade ett Sverige, genomsyrat av mångkultur och mångfald och med massinvandring som instrument, etablerats med fullständig enighet över den tidens partigränser.

Här en upplysande sammanfattning av ovannämnda utvecklingen i bloggen Aktualia den 10 juli 2011: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Man bör vara både blind och döv för att inte inse, att resultatet av den förda mångkultur-, mångfalds- och massinvandringspolitiken ingalunda lett till något slags vänsterradikalt idealsamhälle, ett Utopia där godhet, tolerans, solidaritet och fred härskar. Snarast har den blivit det rakt motsatta, ett mardrömssamhälle med stundom rent krigslika förhållanden som illutreras av den ovan anförda massakern i Göteborg samt gängrelaterade uppgörelser inklusive ett otal skjutningar, gängvåldtäkter och misshandelsfall på olika platser.

imagesW2XC32EH Dick Erixon gör upp räkningen med integrationen.

Den uppmärksammade bloggaren Dick Erixon tar upp den katastrofala utvecklingen den 19 mars 2015 på sin blogg I hjärtat rebell under rubriken ”Integrationen för krig till Sverige”: http://erixon.com/blogg/2015/03/integrationen-for-krig-till-sverige/

Den Centerpartiet närstående Erixon tar avstamp i dödsskjutningarna på Hisingen och ett uttalande från ett ögonvittne: ”Det är som att leva i ett krig.”  Dick Erixon skriver följande:  ”Den ’integration’ som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet.”

Den svenska så kallade integrationen medför, menar Erixon, ”att krig är något som vi måste räkna med” på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen, särskilt från de delar varifrån de flesta nyanlända kommer ifrån. Dick Erixon skriver följande, vilket jag tycker kan vara en lämplig avrundning även av min egen artikel: ”Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara för sent för det.” 

Ovanstående är ett försök att som en inledning till en nödvändig debatt om Sverige sammanfatta läget i vårt land som det ter sig för denna bloggare våren 2015. Nu hoppas jag andra debattörer kan överta stafettpinnen!

Richard Jomshof om SDs immigrationspolitik: ”90 procents begränsad invandring räcker inte”

15 november, 2014

Nivember 2014 013 Många nya ansikten syntes i Stockholms landstingssal när Richard Jomshof docerade om SDs immigrationspolitik. Foto: Tommy Hansson

Sverigedemokraterna i Stockholms stad och län hade fint besök för någon vecka sedan. Då gästades distrikten av ingen mindre än riksdagsledamoten Richard Jomshof, närmare presentation överflödig, som i landstingshuset föreläste på sedvanligt pedagogiskt sätt om SDs invandringspolitik.

Efter inledande presentation av Dan Kareliusson, gruppledare för SDs nio man starka landstingsgrupp, samt Maria Danielsson, partiets gruppledare i Stadshuset där SD förfogar över sex mandat, inledde Jomshof med några vänliga ord om Stockholms prestationer i förlidet val:

– SD var länge svagt i Stockholm, men nu ser det riktigt bra ut. Samma sak i norra Sverige. Folk börjar vakna i hela landet. Många vet att invandring är partiets viktigaste fråga – men vad innebär det? Jag har plockat fram det viktigaste.

Jomshof, som med sina 45 år är äldst i den ledningsgrupp i partiet som i media brukar kallas ”de fyras gäng”, erinrade om att Sverigedemokraterna inte har något officiellt partiprogram men väl ett principprogram som fastslår att SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund.

– I principprogrammet finns partiets själ, anförde Jomshof. Som socialkonservativt parti är vi för en långsam förändring för hela folkets bästa. Vi värdesätter lag och ordning och tradition och försöker se förbi vänster och höger. Nu är vi på väg mot ett extremt splittrat samhälle. Lagstiftningen ”hets mot folkgrupp” menar vi exempelvis vara felaktig, alla skall behandlas lika inför lagen.

 

Nivember 2014 012 – 90 procents begränsad invandring räcker inte, menade Richard Jomshof, då situationen alldeles urartat. Foto: Tommy Hansson

Richard Jomshof fortsatte med att inskärpa, att en av anledningarna till att den generella välfärden krackelerar i vårt samhälle är den skenande invandringen. Sett i ett historiskt perspektiv har vi tidigare haft en påtagligt begränsad invandring. De som kommit hit och stannat har assimilerats in i det svenska samhället och blivit svenskar.

Ett exempel på detta som Jomshof tog upp är vallonerna, som kom till Sverige på inbjudan av den svenska staten därför att det fanns behov av personer kunniga i bergshantering och bruksverksamhet. Ungefär 900 valloner valde att stanna permanent. I Andra världskrigets kölvatten följde sedan arbetskraftsinvandring till industrin exempelvis från Finland, Jugoslavien, Italien och Grekland. Av dessa stannade en del medan andra återvände till hemländerna.

– Jag är själv finne i grunden, kanske inte så mycket att skryta om men dock, upplyste Jomshof (som en gång i tiden hette Johansson) om med glimten i ögat.

Ursprunget till den nuvarande hallstämplade och politiskt korrekta synen på frågor som rör immigration, assimilering och integration stammar, underströk Jomshof, från Palme-året 1975:

Nivember 2014 010 Landstingssalen var, trots kort varsel, i stort sett fullsatt vid Jomshofs föreläsning. Foto: Tommy Hansson

– Det är ganska okänt i dag, men det var då invandrarna gavs rätten att välja om de skulle uppgå i den svenska kulturen eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Med andra ord: den mångkulturalistiska ideologin var född. Att detta skulle leda till segregering, utanförskap och ett splittrat samhälle med en mängd problem var ganska uppenbart för den som hade ögon att se med.

Richard Jomshof informerade vidare om att mellan 1980 och 2013 beviljades i Sverige 1 757 565 uppehållstillstånd. Under 2015 väntas till vårt land närmare 100 000 asylanter och sannolikt lika många anhöriga.

– Var skall de bo, arbeta och gå i skolan? frågade Jomshof med allt skäl. Våra myndigheter är helt galna, det är på väg att urarta totalt. Det har gått väldigt fort. Jag drar inte alla över en kam, men det här hotar välfärden, de hotar allting. Och många människor vill inte bli svenskar, inte ens de som är födda i Sverige. I de andra nordiska länderna undrar de vad vi håller på med: vi svenskar är jätteextrema!

Nej, Richard Jomshof skrädde inte orden i Stockholms landstingshus på Kungsholmen – en byggnad som en gång inrymde Nordens största sjukhus – denna afton. Han påminde vidare om att Sverigedemokraterna vill ha en kraftigt begränsad asyl- och anhöriginvandring:

– Vi talar om att begränsa invandringen med 90 procent, men jag tror inte det räcker längre. Ett visst mått av invandring måste vi ha, men utöver det?

SD vill vidare, inskärpte Richard Jomshof, öka medborgarskapets betydelse. Innan sådant kan sökas skall den sökande ha bott tio år i Sverige, genomgå medborgarskapstest och deklarera sin lojalitet med Sverige. Om det visar sig att man ljugit om sin identitet skall medborgarskapet kunna rivas upp.

Nivember 2014 008        Nivember 2014 006

Bloggaren och Alex Nilsson samt Tommy Blomqvist på ett närbeläget näringsställe före Richard Jomshofs immigrationspolitiska genomgång. Foto: Tommy Blomqvist/Tommy Hansson

– I stället för att importera så många som möjligt till Sverige skall vi ha en human flyktingpolitik genom att hjälpa så många som möjligt i närområdena, avslutade Richard Jomshof sitt mycket uppskattade och välbesökta anförande. Ovanligt många nya ansikten fick denna kväll en nyttig duvning i sverigedemokratisk immigrationspolitik.

Från SD Södertälje kom denna bloggare i sällskap med KF-gruppledaren Tommy Blomqvist och KF-ersättaren Alex Nilsson. Jag talar nog för oss alla när jag säger att vi var mycket nöjda med Richard Jomshofs pedagogiska genomgång av partiets viktigaste fråga.

 

 

 

En femtekolonnare tackar för sig

22 februari, 2014

images Femtekolonnaren Mishra Mrutyuanjai hoppar av SD och kommer ut som mångkulturalist och massinvandringsvän.

Den här dagen inleddes för min del med den mindre trevliga underrättelsen, att den från Indien bördige debattören, islamkritikern och SD-medlemmen Mishra Mrutyuanjai hoppat av från Sverigedemokraterna och den partiet närstående sajten Avpixlat. Han tar nu avstånd från sin tidigare och helt självvalda roll som kritiker av mångkultur och islamism och ber om ursäkt för sin ”naivitet”.

I en debattext i Sydsvenskan talar sig nu Mishra varm för mångkultur, massinvandring och vad han kallar tolerans. Han ber om ursäkt för att han valde att ansluta sig till SD, något han kallar ett ”fruktansvärt misstag”. Han menar även att han blivit ”utnyttjad” av partiet, vilket genom att skylta med Mishras medlemskap enligt hans uppfattning vill framstå som mer ”rumsrent”. Mishra påstår även att han inte förrän nu fått klart för sig att SD verkar för assimilation.

Debattartikeln här:

http://www.sydsvenskan.se/asikter/darfor-lamnar-jag-sd-och-slutar-som-kronikor-pa-avpixlat/

Jag tänker inte göra någon överdrivet stor sak av detta överraskande avhopp – Mishra gör naturligtvis som han vill – men vill ändå anmäla några i mitt tycke berättigade frågeställningar. Det sistnämnda påståendet, alltså att det hittills undgått Mishra att SD verkat för assimilation, tror jag helt enkelt inte på.

Bland det första man får veta när man tar steget att gå med i Sverigedemokraterna är ju att partiet anser, att den hittillsvarande massinvandrings- och integrationspolitiken misslyckats och att den i stället bör ersättas av en strävan efter assimilation under devisen ”man bör ta seden dit man kommer”. Ett ganska självklart krav på personer vilka vill komma i åtnjutande av det svenska samhällets fördelar, kan man med allt fog tycka.

untitled Trykkefrihedsselskabets styrelse med Mishra som nummer 4 från vänster.

Om Mishra missat det finns bara två möjliga alternativ. Antingen är han helt enkelt dum i huvudet. Trots två års medlemskap i SD och ungefär lika lång tid som medarbetare i Avpixlat skulle han alltså ha missat, att assimilationstanken är en grundpelare i SDs ideologiskt-politiska utsyn. Då måste han enligt min enkla mening brista i intelligens. Eller också, vilket är det andra alternativet, har han varit så egotrippad att han bara sett till vad han själv skrivit och sagt. Han har helt enkelt inte orkat eller varit intresserad av att bilda sig en helhetlig uppfattning om vad Sverigedemokraterna står för.

Jag tror emellertid inte på något av dessa alternativ. Det intryck jag fått av Mishra, de få gånger jag hört honom tala i olika SD-sammanhang, är inte att han skulle vara ointelligent eller särskilt egotrippad. Så jag tror att detta är en efterhandskonstruktion i syfte att dölja att Mishra Mrutyuanjai – sannolikt ända sedan han valdes in i danska Trykkefrihedsselskabets styrelse för sex år sedan och därmed inledde sin karriär som islam- och invandringskritiker – hela tiden varit en femtekolonnare inom våra invandrings- och systemkritiska kretsar.

Han har av allt att döma medvetet gått in som medlem i Sverigedemokraterna med baktanken, att vid lämpligt tillfälle hoppa av och därmed ”avslöja” partiet som svårartat rasistiskt och främlingsfientligt. Han har varit väl medveten om att han i kraft av sin ställning som en i vissa läger hyllad och väl integrerad debattör i Danmark, och därtill en invandrad indier, skulle hälsas med glädje i ett parti som förvisso varit angeläget om att visa att det inte är rasistiskt och främlingsfientligt.

Vilket jag tycker är en helt naturlig strävan med tanke på de många ohemula angrepp SD utsatts för från vänsterhåll och från den samlade politiska korrektheten, krafter för vilka varje form av kritik mot den förda immigrationspolitiken framstår som djupt suspekt och något otillåtet. Självklart vill SD då demonstrera att det inte ligger något i den ofta nog hysteriskt uttrumpetade kritiken.

untitled En davidsstjärna brinner i Malmö – tacka massinvandringen för denna importerade form av rasism.

Nu sprätter den till synes nyfrälste Mishra dynga på SD och även Avpixlat som tack för att man välvilligt upplåtit sina led åt honom. Det är en uppseendeväckande avskedsgåva från en av allt att döma varken ointelligent, egotrippad eller ens naiv aktör som nu kommer ut som fanatisk mångkulturalist och professionell toleransmånglare av den sort det redan finns alldeles för många av. Så här skriver Mishra bland annat i sin debattartikel:

Rasism är ett problem, och ett växande problem, i hela Europa. Och detta måste uppmärksammas.

Ingen skall komma och inbilla mig att detta är en nypåfunnen ”insikt” från Mishras sida. Det är bara det att han ägnar sig åt precis samma typ av ytligt schablontänkande som så många andra invandrings- och mångkultursivrare. ”Rasism” är uteslutande ett vitt, europeiskt fenomen som tycks existera i ett slags vakuum och enbart vara ett utslag av etniskt vita personers genetiska ondska.

Sanningen är ju att den rasism som förekommer på våra breddgrader nästan uteslutande är ett fenomen som importerats av invandrare, vilka tar med sig sina etniska problemkomplex till oss. Därför har vi fått en typ av antisemitism som vi tidigare varit helt förskonad för och som gjort att många judar nu anser det vara omöjligt att bo kvar i Malmö, även kallat ”Sveriges Gaza”.

Så tack och ajöss, Mishra Mrutyuanjai, jag tänker inte fälla några tårar på grund av ditt sluga och uppenbarligen mycket väl genomtänka avhopp. Och lägg genast ner det där snacket om att du skulle ha varit ”naiv” och att det därför är så synd, ja så bottenlöst synd om dig. Du har varit en smart och förrädisk femtekolonnare som utnyttjat vår goda vilja och gästfrihet för det syftemål du hela tiden haft för ögonen: att bli den politiska korrekthetens och de  extrema immigrationsförespråkarnas champion genom att ”avslöja” SDs ”rätta” ansikte.

untitled Lycksökaren Nader Helawi.

Jag vet naturligtvis inte säkert, men tyvärr tror jag att vi kan få se flera fall liknande Mishras fram till valet om sju månader, då personer vi trott det bästa om tackar för sig genom driva in en dittills väl dold kniv i partiets rygg. En annan variant är ett liknande beteende från sociopatiska lycksökare av typ Daniel Assai eller Nader Helawi, som nu lyckliggör KD respektive S med sina tvivelaktiga tjänster och förmenta insikter.

Samtidigt känner jag mig trygg i förvissningen att detta inte kommer att påverka valresultatet i någon väsentligt avseende om ens alls. Den stora allmänheten tror jag bryr sig mycket litet om infighting av detta slag.

Araber och ultraortodoxa integreras i Israels high-tech-sektor

20 februari, 2014

untitled Israels high-tech-sektor ligger i framkant.

När jag skriver om Israel på min blogg handlar det ofta om Israels utsatta läge och problem med länder och grupperingar som vill den demokratiska judiska staten illa. Det är i mina ögon helt nödvändigt att sådant, som i regel uppmärksammas blott marginellt i vårt land där israelfientligheten är betydande, lyfts fram.

I Israel händer dock och dessbättre oerhört mycket positivt. Detta har icke minst webbsajten Från den ljusa sidan, som produceras av Sionistiska Federationen i Sverige, tagit fasta på genom att återge positiva nyheter från Israel. Jag tänkte i det här blogginlägget belysa viktiga integrationsåtgärder som omfattar två grupper vilka traditionellt har svårt att få fotfäste på den israeliska arbetsmarknaden: israeliska araber och ultraortodoxa judar.

Länk till Från den ljusa sidan här:

http://www.zionit.se/wp-content/themes/zionit/ljusasidan/2013/2013_2.pdf

Alltfler Israel-araber finner i dag en sysselsättning inom den israeliska högteknologin – som tillhör världens ledande high-tech-sektorer – tack vare Ma-antech, ett konglomerat som består av 42 företag inom högteknologin som sponsras av Israels president Shimon Peres och aktivt stödjer denna process.

Konglomeratet erbjuder bland annat israelaraberna utbildning inom den högteknologiska sektorn. Enligt Gai Hetzroni, VD för Ma-antech, har nämnda initiativ lett till att 800 fler araber arbetar inom Israels high-tech-sektor jämfört med 2011. Israels regering uppmuntrar detta genom att erbjuda stipendier till arabiska studenter och skattelättnader till företag som flyttar över sin verksamhet till israeliskarabiska samhällen. Stöd utgår även till arabiska entreprenörer i Israel.

imagesYXCAZ4NTHundratals ultraortodoxa judar har fått jobb inom högteknologin.

En annan gruppering som haft svårigheter att integreras på den israeliska arbetsmarknaden är ultraortodoxa judar. I syfte att råda bot på detta har nyligen startats ett sekulärt-ortodoxt samverkansföretag inom högteknologisektorn. Detta har initierats av den sociale entreprenören Avigdor Rabinovich och high-tech-managern Guy Katzovich, något som lett till att omkring 400 ultraortodoxa hittills fått jobb inom området.

Det uppges att många fler ultraortdoxa judar vill ha arbete, men den här gruppen ställs ofta inför olika typer av hinder och fördomar. Initiativet förmedlar mer direkta kontakter mellan arbetssökande och företag, vilket stärker integrationen av ultraortodoxt troende judar i det moderna israeliska samhället. Dessutom kan det resultera i att den israeliska bruttonationalprodukten (BNP) ökar med flera miljarder shekel.

Den ljusa sidan med sina positiva nyheter från Israel fyller en viktig funktion i ett land, där det mesta som handlar om Israel framställs i negativ dager. Här bör Svenska kyrkan i hög grad ta åt sig och göra bättring. Folkpartistiske riksdagsmannen Fredrik Malm skriver bra i Kyrkans Tidning om kyrkans antiisraeliska policy i allmänhet och kampanjen mot apelsiner producerade av Israel i synnerhet:

http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kristendomen-snart-ett-randfenomen

imagesI4G8UMJV Svenska kyrkan skämmer ut sig genom sin israelfientlighet.

Den alltmer urartade Svenska kyrkan bidrar, menar Malm, icke minst till att det byggs barriärer mellan judar och kristna.