Lagen om hets mot folkgrupp urholkar yttrandefriheten

Den här skylten i anslutning till Einar Åbergs bokhandel i Stockholm renderade ägaren böter för förargelseväckande beteende.

En i vår tid uppmärksammad lagstiftning gäller ”hets mot folkgrupp”. Lagen antogs 1948 och gällde då huvudsakligen spridande av antisemitism i Andra världskrigets kölvatten. Under årens lopp har dock lagen svällt ut till att numera också omfatta sexuell läggning och könsidentitet. Lagen ifråga har blivit ett verksamt vapen i händerna på censurivrare, vilka anser att det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet.

Definitionen av brottet hets mot folkgrupp lyder enligt Åklagarmyndigheten på följande sätt: ”Att offentligt sprida uttalanden som hetsar eller är nedsättande om en grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Hets_mot_folkgrupp

Lagen benämndes först även Lex Åberg efter den fanatiske antisemiten och nazisympatisören Einar Åberg (1890-1970). När den nationalsocialistiska Förintelsen av Europas judar blev känd efter krigsslutet 1945 var Åberg en av de första att förneka dess existens. Hans skrifter och pamfletter fick även spridning utomlands, och det bedömdes att detta kunde skada Sveriges renommé i omvärlden.

Einar Åberg dömdes själv sex gånger i enlighet med den nya lagstiftningen. I de flesta fall utdömdes böter, men två gånger – 1954 och 1956 – tvingades Åberg skaka galler i sammanlagt tre månader. Maxstraffet för hets mot folkgrupp är fängelse i två år om brottet anses grovt.

1941 köpte Einar Åberg en bokhandel med adressen Beridarebangatan 25, numera Sergelgatan, i Stockholm. I anslutning till affären fanns ett stort anslag med texten ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”, något som väckte betydande uppmärksamhet och renderade Åberg bötesstraff för brottet förargelseväckande beteende. https://sv.wikipedia.org/wiki/Einar_%C3%85berg

”Hatbrott”. Hets mot folkgrupp inrangeras under rubriceringen ”hatbrott” som enligt Wikipedia innebär följande: ”Hatbrott är ett samlingsnamn på flera olika brott där motivet kan härledas till förutfattade meningar mot en identifierbar grupp och därför strider mot de mänskliga rättigheterna och de grundläggande värderingarna i samhället om alla människors lika värde.”

Hatbrott är emellertid inte en självständig brottsrubricering. Det är istället en straffskärpningsregel, vilken enligt Brottsbalkens kapitel 29, paragraf 2, punkt 7 kan leda till ett strängare straff än vad den tilltalade skulle ha fått om motivet inte varit hat mot en viss grupp eller person/personer ingående i gruppen ifråga.

Liknande lagstiftning finns exempelvis i övriga skandinaviska länder, Tyskland (där det är förbjudet att förneka Förintelsen), Frankrike, Storbritannien, Irland och Sydafrika. Dock förekommer inte denna typ av lagstiftning i USA, där yttrandefriheten ges ett starkt skydd i rättighetsförklaringen Bill of Rights.

Det pågår dock även i USA försök att inskränka yttrandefriheten genom att kalla framförandet av misshagliga och/eller politiskt inkorrekta åsikter för ”hate speech”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bill_of_Rights_(USA)

Dan Park har flera fängelsedomar för hets mot folkgrupp i sitt belastningsregister.

Fem domar mot Dan Park. Gatukonstnären Dan Park, född som Dan Appelblad i Tavelsjö i Umeå kommun i Västerbotten 1968 men bosatt och verksam i Malmö, är sannolikt det mest kända exemplet på en svensk som åtalats och dömts för brottet hets mot folkgrupp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Park

Dan Park har dömts fem gånger för sagda brott: 1998, 2012, 2014 (två gånger) samt 2018. De flesta av domarna avser Parks gatukonst, men en av domarna kom sedan Park ramat in och ställt ut en del av sin produktion på konstgalleriet Rönnquist & Rönnquist i Malmö i juli 2014.

Mitt under pågående utställning stövlade poliser in i galleriet och beslagtog några av Parks tavlor. Han dömdes några månader senare till sex månaders fängelse för innehållet i nio av konstverken. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom och kännbara böter för medverkan till brottslig gärning. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/05/sverige-moralisk-stormakt-eller-ansvarlos-bananrepublik/

Exemplet Dan Park visar enligt min mening att Sveriges rykte som civiliserad rättsstat knakar betänkligt i fogarna. Man behöver inte uppskatta allt vad Park och hans anhängare anser vara konst – en viss del av denna kan nog på goda grunder anses vara tämligen tvivelaktig – för att uttrycka det han vill som han vill. Behandlingen av Park och hans konst för tankarna till diktaturstater av typ röda Kina, Sovjetunionen och Nazityskland, där endast sådan konst som godkänts av myndigheterna tolereras.

Undergräver yttrandefriheten. Problemet är att hetslagstiftningen i praktiken undergräver den i regeringsformen fastlagda yttrandefriheten. I Sverige finns två grundlagar som reglerar yttrandefriheten: tryckfrihetsförordningen (1949:105) samt yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469).

Tryckfrihetsförordningen började tillämpas 1949 och tar upp frågor om tryckfrihet, grundlagsskydd för vissa medier samt även offentlighetsprincipen. Den hämtar sitt ursprung ur 1766 års svenska tryckfrihetsförordning, den äldsta i sitt slag i världen. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/tryckfrihetsforordning-1949105_sfs-1949-105

Yttrandefrihetsgrundlagen, förkortad YGL, tillkom 1991 och är därmed den yngsta av Sveriges grundlagar. Den utgör tillsammans med tryckfrihetsförordningen en av två så kallade mediegrundlagar. Den omfattar inte tryckta skrifter utan behandlar bland annat radio- och TV-sändningar samt vissa webbplatser. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/yttrandefrihetsgrundlag-19911469_sfs-1991-1469

Lagen om hets mot folkgrupp har sedan 1948 ständigt utökats med nya grupperingar av människor som anses utgöra en ”folkgrupp”. Det senaste tillskottet är transpersoner inklusive så kallade könsdysforiker (eller icke-binära personer) vilka upplever sig vara varken män eller kvinnor. Och i takt med att allt fler personer ur olika kategorier, därtill uppmuntrade av den alltmer utbredda cancel culture enligt vilket personer som uttrycker av etablissemanget oönskade åsikter skall jagas med hugg och slag, känner sig ”kränkta” tyder alla tecken på att lagen kommer att svälla ytterligare.

Statsminister Stefan Löfven vill skärpa censuren av Internet med hjälp av EU.

Löfven vill skärpa censuren. Det är i sammanhanget minst sagt oroande att statsminister Stefan Löfven (S) gått i bräschen för en ökad reglering av medierna. Löfven tog i ett replikskifte med Jimmie Åkesson (SD) i 2021 års första partiledardebatt i riksdagen upp händelseutvecklingen i USA inklusive mobbens inträngande i kongressbyggnaden på Capitol Hill i Washington, D. C.

Statsministern menade att det fanns risk för att denna utveckling skulle sprida sig till Europa och Sverige. Lösningen skulle vara att under överinseende av EU införa en ökad reglering av medier på Internet: ”Det kan inte vara en mänsklig rättighet att jag ska få häva ur mig vad som helst i sociala media.” https://www.europaportalen.se/2021/01/lofven-kraver-eu-ordning-i-sociala-medier

Det är en möjlighet som inte heller existerar i dag, eftersom tongivande sociala medier såsom Facebook, Youtube och Instagram ägnar sig åt ett betydande mått av censur. Vänstern har satt i system att anmäla folk som uttrycker icke politiskt korrekta åsikter med vanlig påföljd att ”syndarna” stängs av för kortare eller längre tid eller helt plockas bort från aktuellt medium.

Det sistnämnda var vad som drabbade den alternativa TV-kanalen SwebbTV, som lyftes bort från Youtube på grund av spridande av vad som betecknades som konspirationsteorier om Kina-viruset samt vad som med en svepande formulering kallades   ”hatretorik”. SwebbTV fortsätter sända men nu uteslutande på den egna hemsidan. https://swebbtv.se/

I USA har mediacensuren gått så långt att Twitter och Instagram släckte ner den folkvalde presidentens, Donald Trump, konton. Inte nog därmed: konton för en rad andra konservativa företrädare, exempelvis den tidigare Trump-medarbetaren Steve Bannon, har raderats.

Den beskrivna utvecklingen påbörjades långt innan mobben trängde in i kongressbyggnaden. Denna beklagliga händelse blev emellertid ytterligare ett incitament för det fria ordets motståndare i USA, EU och på andra ställen att gå vidare i sina försök att tysta politiska meningsmotståndare. Nu anförs den alltså av Stefan Löfven i syfte att skärpa censuren av sociala medier.

Voltaire och vänstern. Den grundlagsskyddade yttrandefriheten har mer och mer blivit en fråga om att yttra sig på ”rätt” eller ”fel” sätt. De som uttrycker åsikter och synpunkter som ogillas av etablissemanget med regeringen i spetsen kan i värsta fall förvänta sig inte bara motargument – vilket givetvis ä helt i sin ordning – utan också att utestängas eller kraftigt begränsas i sin offentliga verksamhet och i sin levnad över huvud taget.

Voltaire – yttrandefrihetens försvarare.

Den franske upplysningsfilosofen Francois-Marie Arouets (1694-1778), mer känd som Voltaire, inställning till yttrandefriheten har av den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall (1868-1956) sammanfattats så: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” https://tommyhansson.wordpress.com/2011/10/06/nagot-om-tolerant/

Dagens censurivrare på vänsterkanten, i den mån de alls hört talas om Voltaire, verkar snarare operera enligt principen: ”Jag håller inte med om vad du säger, och jag är beredd att gå i döden för att hindra dig från att säga det.”

Näthatsgranskaren. Den ständigt utökade lagstiftningen om hets mot folkgrupp har med åren blivit ett allt mer verksamt instrument i händerna på censurivrare för vilka det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet. För några aktörer har det till yttermera visso blivit en affärsidé att dammsuga sociala medier efter förgripliga yttranden att anmäla till polisen.

Dit hör den beryktade så kallade Näthatsgranskaren med expolisen Tomas Åberg som ledande namn. Näthatsgranskaren har sedan starten 2017 lämnat in över 1000 anmälningar till polisen med målsättningen att få ut så stora skadestånd som möjligt.

De som drabbas är ofta pensionärer som, av fullt förklarliga skäl, upprörs över samhällsutvecklingen och därför i affekt råkar uttrycka sig mindre rumsrent på Internet. https://katerinamagasin.se/sa-har-nathatsgranskaren-tomas-aberg-gjort-forfoljelse-av-pensionarer-till-en-affarside/

Sverigedemokraterna är mig veterligt det enda riksdagsparti som uttryckt skepsis gentemot lagen om hets mot folkgrupp, och dess ungdomsförbund Ungsvenskarna vill helt avskaffa den. Det vill för övrigt enligt uppgift också partiet Medborgerlig samling. https://nyheter24.se/maktkamp24/918006-sds-ungdomsforbund-vill-avskaffa-lagen-om-hets-mot-folkgrupp.

Cancel culture och deplattformering i censurivrarnas tjänst

En mycket oroande tendens i den aktuella samhällsutvecklingen är att allt fler aktörer i politik och media tycks ta turbulensen i samband med mobbens inträngande i kongressbyggnaden i Washington, D. C. som intäkt för införande av ökad censur.

Detta framgick inte minst av statsminister Stefan Löfvens (S) resonemang i årets första partiledardebatt i riksdagen. Löfven varnade för utvecklingen i USA och menade att det behövs en ny reglering orkestrerad av EU av media på Internet: ”Det kan inte vara en mänsklig rättighet att jag ska få häva ur mig vad som helst i sociala medier.” https://www.europaportalen.se/2021/01/lofven-kraver-eu-ordning-i-sociala-medier

Jimmie Åkesson (SD) tog itu med Stefan Löfvens (S) censurivranden.

Problemet med Löfvens resonemang är bara vem som avgör vad som är olämpligt att ”häva ur sig” och vad som bedöms förenligt med den grundlagsfästa yttrandefriheten. Det var också med all rätt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson invände: ”I dag har vi en situation med IT-jättar som tar sig rätten att begränsa människors yttrandefrihet, stänga av människor som har misshagliga uppfattningar.”

I USA har det gått så långt att sociala media av typ Twitter och Instagram släckt ner den folkvalde presidentens, Donald Trumps, konton och inte bara det: konton för en lång rad andra konservativa företrädare, som till exempel den förre Trump-medarbetaren Steve Bannon, har raderats.

Den här utvecklingen påbörjades långt innan en mobb trängde in i kongressbyggnaden i Washington, D. C. Denna djupt beklagliga händelse, som jag tar största tänkbara avstånd från, blev dock ytterligare ett incitament för det fria ordets motståndare inom USA, EU och på andra ställen att gå vidare i sina censursträvanden.

Angreppen på yttrandefriheten, nödtorftigt maskerade som något slags omtanke om sanning och rätt, är en bekräftelse på det hot mot demokratin och dess värden som den så kallade cancel culture utgör. Den tongivande politiska korrekthetens företrädare inom vänstern är inte tillfreds med att bemöta motståndarna till höger enbart med argument – misshagliga yttranden ska stoppas och de som torgför dem ska tas heder och ära av.

En i detta sammanhang ofta använd teknik är deplattformering. Personer som ogillar vissa inlägg på exempelvis Twitter, Google eller Facebook anmäler sådana inlägg i syfte att få individerna bakom dem att bli avstängda – helst på permanent basis. Ett färskt svenskt exempel på detta var avstängningen av webb-TV-kanalen Swebb-TV som ofta gav utrymme åt politiskt inkorrekta aktörer.

Yttrandefriheten har blivit en fråga om att yttra sig på rätt eller fel sätt: de som uttrycker ”fel” åsikter och synpunkter kan i värsta fall förvänta sig inte bara motargument – något som givetvis är fullt acceptabelt – utan också att utestängas eller kraftigt begränsas i sin offentliga verksamhet.

Voltaire – Francois-Marie Arouet (1694-1778).

Den franske filosofen Voltaires (Francois-Marie Arouet, 1694-1778) attityder sammanfattades en gång av författarinnan Evelyn Beatrice Hall på följande sätt: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.”

Frågan är om dagens censurivrare på vänsterkanten ens hört talas om Voltaire. De bekänner sig snarast till devisen, för att travestera det Voltaire tillskrivna yttrandet: ”Jag håller inte med om vad du säger, och jag är beredd att gå i döden för att kunna hindra dig från att säga det.”

Fotnot: Inlägget är en lätt reviderad variant av en debattartikel som var införd i Länstidningen, Södertälje den 22 januari 2021.

Påvens och Vatikanens kommunistvänliga Kina-politik

Påven Franciskus träffar pilgrimer från Folkrepubliken Kina.

Kina har alltid denna mystiska aura över sig som fascinerar…I Kina är kyrkorna fulla, du kan praktisera din tro i Kina. https://www.breitbart.com/national-security/2017/01/26/pope-francis-defends-chinas-practice-religious-freedom/?fbclid=IwAR0Sarbpr0mrjM3rgmulOBxoeVJL3pKwN0hUUC7jb18sQ9-c5lddLWOhta8

Så uttryckte sig påven Franciskus om Folkrepubliken Kina en intervju i den spanska dagstidningen El Pais den 26 januari 2017. Han bekänner även att han gärna skulle besöka Kina ”så snart de bjuder in mig.” Enligt Franciskus för Vatikanen och Kina fortlöpande en dialog, för vars ändamål en särskild kommission som sammanträffar en gång var tredje månad har bildats. Dialogen med Kina är något som Vatikanen ofta propagerar för i officiella sammanhang. https://www.vaticannews.va/sv/vatikanen/news/2018-06/dialog-nodvandigt-alternativ-for-kyrkans-uppdrag-i-kina.html

Påverns entusiastiska utsagor om den ateistiska diktaturen Kina går stick i stäv med ständigt återkommande rapporter om svårartad religionsförföljelse i det väldiga landet. Enligt organisationen Open Doors, som noga följer situationen för kristna trosbekännare världen över, råder i det röda Kina ”en mardröm för mänskliga rättigheter”.

På en lista som toppas av Nordkorea, Afghanistan och Somalia har Kina avancerat upp till plats 23 bland länder där det är särskilt farligt att vara aktiv kristen. https://missionsbox.org/news/open-doors-2020-world-watch-list-religious-persecution-offenders-reveals-surge-of-violence-human-rights-nightmare-in-china/

Open Door medger att Kina är ett ofantligt stort land där förhållandena för kristna och andra förföljda grupper kan skifta i olika delar av landet men fastslår: ”Det är emellertid korrekt att säga att situationen för kristna har försämrats över hela Kina. Den kinesiska regeringen vill ´kinesisera´ varje religiös ideologi i landet – vilket betyder att troslärorna, inklusive kristendomen, anpassar sig till dess tolkning av kommunismen.”

Detta innenbär i praktiken bland annat ständigt nya restriktioner på Internet och sociala medier och för icke regeringsanknutna organisationer (NGOs). Det innebär vidare att religionen bannlyses från den offentliga sfären och att lärare och medicinsk personal pressas att underteckna dokument som säger att de inte hyser någon religiös tro.

För den kommunistiska regimen anses alla kyrkor som växer sig för stora utgöra hot mot regeringsmakten. Något regimrelaterat dödande har inte inrapporterats hittills under 2020 men däremot förhör, fängslanden samt hot mot kristna ledare och församlingsmedlemmar. Regeringen har också genomfört en omfattande kampanj under vilken flera tusen kors har nedmonterats från fasader till kyrkor och andra byggnader av kristen karaktär. Jag har tidigare behandlat detta i en bloggtext enligt följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2020/05/07/roda-kinas-kamp-mot-religionen/

Kardinal Joseph Zen Ze-kiun är djupt kritisk till Vatikanens Kina-policy.

Frågan är varför påven Franciskus, mot denna onekligen oroande bakgrund, väljer att bortse från förföljelsen av kristna i Kina och istället ägna sig åt en skönmålning som helt enkelt inte är med sanningen överensstämmande. Enligt en teori är den nu 84-årige höge prelaten helt enkelt okunnig om vad som sker och förlitar sig helt på den kommunistkinesiska propagandan. Andra menar att Vatikanen har ambitionen att ingå ett avtal med Kina om kristendomens ställning i landet.

Den mest uttalade kritikern av en sådan målsättning är kardinal Joseph Zen Ze-kiun, född i Shanghai 1932, tidigare biskop för Hongkong och Kinas högst rankade romersk-katolske prästman. Han oroar sig för att ett avtal skall ingås som gör den ateistiska regimen i Peking ansvarig för kyrkliga beslut och har anklagat Vatikanen för att ”sälja ut” till Kina.

”Du kan inte gå in i förhandlingar med inställningen ´vi vill underteckna ett avtal till varje pris som helst´”, menar Zen, ”då ger du upp dig själv, du sviker dig själv, du sviker Jesus Kristus.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Zen

Undfallenheten gentemot regimen i Peking är inte första gången den nuvarande påven böjer knä för den världsliga makten. När han som Jorge Mario Bergoglio 1973-79 basade över Jesuitorden (Jesu sällskap) i hemlandet Argentina, då kyrkan som helhet backade upp den styrande militärjuntan, anklagades han för att tittat åt andra hållet då regimkritiska kristna ”försvann”. https://www.theguardian.com/world/2013/mar/14/pope-francis-argentina-military-junta

Anklagelsen gällde specifikt kidnappningen av de båda jesuitiska prästerna Orland Yorio och Francisco Jalics i maj 1976, vilka senare kunde vittna om att de hållits fångna under omänskliga förhållanden. Enligt kritiken skulle Bergoglio ha dragit tillbaka skyddet för de båda prästerna när dessa arbetade aktivt med utsatta människor i Buenos Aires slum. Däremot skall han inte ha beordrat kidnappningen. Bergoglio blev ärkebiskop i Argentina 1998 och kardinal 2001.

Enligt den i USA landsflyktige kinesiske miljardären och dissidenten Guo Wengui, 52, har påvens välvilliga hållning till Kina sin grund i, att kommunistregimen i Peking förser Vatikanen med 1,6 miljarder US dollar varje år i syfte att förhindra kritik mot Kinas svepande och allt grövre angrepp på aktiv religionsutövning i landet. Bidragen skall enligt Guo ha börjat utbetalas 2014, året efter det att Jorge Mario Bergoglio utsågs till påve efter det att Benedictus XVI tackat för sig. https://www.dailymail.co.uk/news/article-8451783/Fugitive-tycoon-accuses-China-bribing-Vatican-1-6billion-year.html

Kommunisterna har förtryckt det kinesiska folket i drygt 70 år.

Guos uppgifter avlevererades i en radiointervju med president Donald Trumps förre rådgivare Steve Bannon i dennes program The War Room den 20 juni. ”De vill att Vatikanen skall hålla käften och följa CCP (det kinesiska kommunistpartiet) när det gäller religionspolitik”, förklarade Guo. ”Detta är katastrofalt.”

Enligt Guo Wengui bidrar det röda Kina även med 1,5 miljarder US dollar till Australien och 1 miljard till Italien per år.

 

Om morden på Kennedy och Oswald – och om en mördare som hyllas som hjälte

Ögonblick före skotten i Dallas: John och Jackie Kennedy i öppet fordon jämte Texas-guvernören John Connally.

Den amerikanska regeringsadministrationen har i dagarna, efter beslut av president Donald Trump, via Internet offentliggjort drygt 2800 dokument om mordet på president John F. Kennedy (1917-1963) vilka tidigare varit sekretessbelagda. En liten del av materialet om Kennedy-mordet den 22 november 1963 är dock alltjämt hemligstämplad. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6808190

Det är givetvis bra om hädanefter största möjliga öppenhet kan råda beträffande vår moderna historias mest spektakulära mordfall. De enda politiska attentat med dödlig utgång som genom alla tider torde kunna tävla tävla med det på Kennedy är mordet på Julius Caesar  år 44 före Kristi födelse samt mordet på ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike-Ungern 1914.

Julius Caesar (100-44 före Kristi födelse) föll offer för en konspiration i Roms senat och bragtes om livet i denna den 15 mars (Idus Martii) år 44 f. Kr. Konspirationens förgrundsgestalter, de romerska ädlingarna Brutus och Cassius, fanns med bland de uppskattningsvis fem-tio förövare som ändade diktatorn Caesars liv och därmed gjorde slut på den romerska republiken. Enligt obduktionsläkaren Antistius protokoll mottog Caesar sammanlagt 23 knivhugg, varav redan det andra var dödande. http://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/hur-manga-knivhugg-fick-caesar

Ärkehertig Franz Ferdinand (1863-1914) och hans hustru Sophie von Chotek (1868-1914) mördades under ett besök i Bosniens huvudstad Sarajevo den 28 juni 1914, då de – i likhet med Kennedy och hans hustru Jacqueline (1929-94) i Dallas 49 år senare – oförsiktigt nog färdades i öppen bil genom staden. Mördaren  var en 20-årig, lungsiktig bosnienserb vid namn Gavrilo Princip (1894-1918), som backades upp av terrororganisationen Svarta handen.

Statyn över den serbiske ”hjälten” Gavrilo Princip invigs i Belgrad den 28 juni 2015.

Mordet på ärkehertigparet ledde fram till utbrottet av Första världskriget senare samma år. Princip hyllas än i dag som en hjälte av serbiska nationalister, och 101 år efter mordet – således den 28 juni 2015 – restes en staty av honom i Serbiens huvudstad Belgrad. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/skotten-i-sarajevo-attentatet-som-startade-forsta-varldskriget

Morden på Caesar och Franz Ferdinand fick djupgående konsekvenser för den världshistoriska utvecklingen. Detsamma kan enligt min uppfattning inte sägas om Kennedy-mordet. Detta skakade visserligen USA och västvärlden i sina grundvalar men ändrade knappast världshistorien på något mer avgörande sätt. Möjligen hade konflikten i Indokina – som vid den tid då Kennedy bragtes om livet ännu ej utvecklats till ett fullskaligt krig – fått en något annorlunda karaktär. USA hade vid tiden för Kennedy-mordet omkring 10 000 man stationerade i Vietnam. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnamkriget

I likhet med ovan berörda mordfall vet vi vem som mördade president John F. Kennedy. Det var Lee Harvey Oswald (1938-63), som var född i New Orleans året före utbrottet av Andra världskriget men anställd vid ett skolbokslager i Dallas, Texas.

Den så kallade Warren-kommissionen (som lade fram The Warren Report den 27 september 1964), tillsatt av president Lyndon B. Johnson i syfte att utreda omständigheterna kring mordet, fastslog då den offentliggjordes  att Oswald var ensam gärningsman och att han med tre skott dödat Kennedy och allvarligt sårat guvernör John Connally som också tillsammans med hustrun Nellie färdades i bilen. Connally bytte sedan parti och tjänstgjorde som finansminister i Richard M. Nixons republikanska dministration 1971-72. /Fotnot/

Kommissionens juridiske rådgivare Arlen Specter myntade teorin om att samma kula som dödat Kennedy även sårat Connally. Någon övertygande bevisning för att andra skyttar skulle ha varit inblandade i presidentmordfallet har aldrig framlagts, även om konspirationsteorierna förvisso stått som spön i backen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warrenkommissionen

Lee Harvey Oswald sköt Kenndy från sjätte våningen i Texas School Book Depository.

Det var den 22 november 1963 som Lee Harvey Oswald från sin position i Texas skolbokslager (Texas School Book Depository), det vill säga sin egen arbetsplats, gjorde sig herostratiskt ryktbar genom att mörda USAs 35e president. Oswald hade tidigare varit anställd som flygplansmekaniker och då bland annat genomgått prickskytteutbildning. John F. Kennedy hade haft en skakig inledning på sin presidenttid efter att ytterst knappt ha besegrat sin republikanske motståndare Richard M. Nixon i presidentvalet i november 1960, där det amerikanska megafiaskot i Grisbukten på Kuba den 17 april 1961 framstår i viss särklass.

Omkring 1500 antikommunistiska exilkubaner skickades av Kennedy-administrationen till Kuba i akt och mening att störta den nyligen upprättade kommunistregimen i Havanna under Fidél Castros ledning. Dessa nedkämpades efter tre dagars strider av kommuniststyrkorna varvid 100 dödades och resten fängslades. De senare återbördades till USA sedan den amerikanska regeringen gått med på att skänka omfattande bistånd till Kuba. Invasionsförsöket var taffligt planerat och genomfört och hade aldrig några reella förutsättningar att lyckas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Grisbuktsinvasionen

Kennedys aktier steg efter hand med presidentens statsmannamässiga hanterande av Kubakrisen i oktober 1962 som oförliknelig höjdpunkt. USA hade upptäckt att Sovjetunionen, som då leddes av den färgstarke Nikita Chrusjtjov (1894-1971) med ett förflutet som Stalins hantlangare  i sovjetrepubliken Ukraina, var i färd med att installera nukleära robotbaser på Kuba. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5289118

Kennedy ställde Chrusjtjov mot väggen: han lät införa en blockad mot Kuba och krävde att baserna skulle avvecklas samt att alla vapen under FNs överinseende skulle fraktas tillbaka till Sovjetunionen. USA kunde inte tillåta kärnvapenbestyckade missiler knappt 15 mil från Floridas kust. Chrusjtjov gav efter mot USAs löfte om att inte invadera Kuba. I hemlighet tvingades USA dock även gå med på att montera ned sina robotbaser i NATO-landet Turkiet; om detta kommit fram vid denna tid är det tveksamt, om lovorden över Kennedys ”resoluta” agerande blivit lika ampla som de faktiskt blev.

Fidél Castro träffade dåvarande vicepresidenten Richard M. Nixon på besök i USA 1959.

När de ödesdigra skotten i Dallas föll var det bara ett år kvar till det amerikanska presidentvalet, då alla förväntade sig att John F. Kennedy skulle återväljas för ännu en ämbetsperiod i Vita huset. Resan i öppet fordon i centrala Dallas kan ses som ett avstamp för valkampanjen. Lee Harvey Oswald ändrade dock på den saken men säkrade valsegern 1964 för den demokratiske kandidaten, president Lyndon Johnson. Det är väl känt att Oswald var socialist med starka sympatier för både Sovjetunionen och Kuba. I början av 1960-talet vistades han i Sovjetunionen, där han träffade sin hustru Marina Oswald Porter född Prusakova 1941. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lee_Harvey_Oswald

Det framgår av de nyligen offentliggjorda handlingarna att Oswald bara ett par månader före mordet på Kennedy  vid Sovjetunionens ambassad i Mexico City hade träffat KGB-mannen Valerij Vladimirovitj Kostikov, som var stationerad vid KGBs avdelning 13 som sysslade med politiska mord och attentat. Den amerikanska federala polisen FBI fick kännedom om detta möte den 1 oktober 1963 men vidtog inga åtgärder.

Möjligen berodde detta på att Oswald, även av ryssarna, betraktades som en något förvirrad men troligen ofarlig tokstolle. Oswald hade även haft kontakter med Kubas konsulat i Mexiko. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/R3E1d/kennedys-mordare-traffade-kgb-agent–kort-fore-skotten

Det krävs emellertid inga övernaturliga mått av fantasi att föreställa sig, att såväl ryssar som kubaner hade intressen av att bli av med USAs besvärlige president. Moskva kan ha varit ute efter hämnd för förödmjukelsen i samband med Kubakrisen ett år före mordet, medan Kuba hade ännu tydligare intressen i sammanhanget: genom bland annat vittnesmål i den amerikanska kongressen har det framkommit, att den amerikanska säkerhets- och spionorganisationen CIA genom projektet Operation Mungo (Operation Mongoose) utförde ett flertal försök att mörda diktatorn Fidél Castro (1926-2016) och störta kommunisterna från makten under perioden 1960-62. https://en.wikipedia.org/wiki/Cuban_Project

Fulgencio Battista: Kubas president 1940-44 samt 1955-59. Här på tidskriften Times omslag.

Försöken att mörda Castro, som tagit makten på nyåret 1959 efter en framgångsrik gerillakamp och tvingat den tidigare korrupte diktatorn Fulgencio Battista (1901-73) att fly till Miami i Florida jämte över en halv miljon landsmän, omfattade exempelvis mordförsök via förgiftade cigarrer och en förgiftad dykardräkt. Det ter sig därför inte som helt orimligt att kubanerna ville hämnas för attackerna mot Castro och svara med samma mynt.

Enligt den amerikanske författaren William F. Buckley, Jr. (1925-2008), grundare av den inflytelserika konservativa tidskriften National Review, i tomanen ”Mongoose R.I.P.” (London 1987) handlade Lee Harvey Oswald på direkt eller indirekt uppdrag av Fidél Castro i Havanna. Boken tar upp CIAs mordförsök på Castro och robotkrisen på Kuba, och även om boken i mycket bygger på fiktiva händelser så talar fakta i målet för att teorin om Castro-regimens inblandning kan vara riktig.

Om mordet på John F. Kennedy – trots Warren-rapporten och trots de nu frisläppta dokumenten – åtminstone delvis ter sig gåtfullt så kan detsamma förvisso sägas om mordet på Lee Harvey Oswald den 24 november 1963. Oswald sköts till döds från 30 centimeters håll av den kriminellt belastade nattklubbsägaren Jack Ruby (1911-67), egentligen Jacob Leon Rubenstein, under förflyttning från polishäktet i Dallas till delstatsfängelset mitt under televiserad direktsändning från TV-bolaget NBC: https://www.youtube.com/watch?v=r6PcVCqg3tg

Lee Harvey Oswalds baneman Jack Ruby avled i fängelse 1967.

Det har spekulerats vida om motivet till Rubys mordhandling och personligen kan jag tänka mig tre motiv: 1. Jack Ruby var personligen chockad över mordet på Kennedy och ville hämnas detta genom döda Oswald. 2. Ruby hade maffiaförbindelser och sköt Oswald för maffians räkning för att dölja dess inblandning i mordet. 3. Ruby handlade på uppdrag av den kubanska regimen i syfte att mörka dess inblandning.

Enligt Warren-rapporten fanns inget som tydde på att Ruby hade maffiarelationer, och tanken att en upprörd privatperson skulle vilja vedergälla mordet på en omtyckt president genom att avliva mördaren framstår i alla fall för denna bloggare som tämligen osannolik. Om teorin om Castro-regimens inblandning i Kennedy-mordet är riktig – vilket jag hävdar att den kan vara – blir tanken att Ruby agerade för kubanernas räkning desto mer plausibel. Ruby besökte för övrigt själv Kuba 1959. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jack_Ruby

Lee Harvey Oswald: lejd av kubanerna?

Jack Ruby dömdes den 14 mars 1964 till döden för mordet på Lee Harvey Oswald men avled i fängelse i en cancerrelaterad sjukdom den 3 januari 1967 innan domen hunnit verkställas.

Det har formulerats tonvis med konspirationsteorier avseende mordet på president John F. Kennedy. Det mest kända exemplet härvidlag är väl Oliver Stones Oscar-belönade film JFK från 1991, enligt vilken bland andra Kennedys vicepresident Lyndon Johnson var inblandad i försöken att mörklägga mordhandlingen. Detta är inte något som jag tänker ta upp här, mycket beroende på att jag är mer eller mindre allergisk mot konspirationsteorier. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/16/behovet-av-konspirationer/

Mycket av glorian kring John F. Kennedys ”1000 dagar” som USAs president härrör från mordet den 22 november 1963. Hade Kennedy fått fortsätta är risken stor att han, precis som sin efterträdare, svårt vingklippts Vietnamkriget och kanske också de skandaler som omgärdade hans privatliv men som pressen teg om. I verkligheten var Kennedy en ganska ordinär politiker som levde högt på familjens pengar och sin personliga karisma.

Chefsdomare Earl Warren (1891-1974), ordförande i Warren-kommissionen.

Fotnot: Warren-kommissionen leddes av presidenten i USAs Högsta domstol, Earl Warren. Övriga medlemmar var förre CIA-chefen Allen Dulles, kongressmannen och senare presidenten Gerald Ford, kongressman Hale Boggs, förre chefen för världsbanken John J. McCloy, Georgia-guvernören Richard Russell, senator John Sherman Cooper och senator Arlen Specter (juridisk rådgivare)

Religionsfriheten sitter trångt i Putins Ryssland

Vladimir Putin i hjärtligt möte med den Rysk-orodoxa kyrkans överhuvud, patriarken Kirill.

Klimatet för religionsfriheten hårdnar i Putins Ryssland. De lagar som reglerar religiösa aktiviteter stramas upp vilket innebär att utåtriktat arbete av typ missionerande och offentliga gudstjänster försvåras. Det hårdnande klimatet beror enligt experter till betydande del på att regimen fruktar att religiösa minoriteters inflytande kommer att öka på bekostnad av den rysk-ortodoxa tron.

Om myndigheterna vill ställa en person inför rätta kan de alltid hitta ett sätt att göra det.

Så sammanfattar Anatoly Pchelintsev, som är professor i juridik och en av Rysslands främsta förespråkare för religionsfrihet, i en intervju med Ljus i Öster läget för troende i Ryssland som inte omfattar det ortodoxa troskonceptet.

Pchelintsev besökte nyligen Sverige och deltog i ett seminarium ägnat åt religionsfrihet i Ryssland som hölls av Ljus i Öster i Dagen-huset i Stockholm. Han är ledare för The Slavic Centre for Law and Justice i Moskva och sedan 25 år tillbaka medlem i statsdumans expertkommitté för religionsfrågor. http://www.ljusioster.se/bad-for-ryssland/

Systematisk diskriminering Anatoly Pchelintsev var med och skrev Rysslands nuvarande grundlag 1993 och menar att det är en bra lag som erbjuder ett gott och tjänligt stöd för religionsfriheten. Den 6 juni 2016 tillkom emellertid en ny ”antiterrorlag” som förbjuder mission och evangelisation utan tillstånd av myndigheterna.

Anatoly Pchelintsev är skarpt kritisk mot de nya ryska religionslagarna.

”Det är en fånig lag – för den är helt ologisk”, menar Anatoly Pchelintsev. ”Den innehåller många motsägelser, vilket gör den svår att använda. Eftersom lagen är så brett formulerad kan myndigheterna, om de vill, alltid hitta ett sätt att anklaga en person utifrån den här lagen.”

Enligt Pchelintsev pågår i dagens Ryssland en systematisk diskriminering inom religionens område. Grupperingar såsom Jehovas vittnen och Scientologerna har gång efter annan blivit förnekade sina rättigheter och trakasserade av myndigheterna. Särskilt kristet protestantiska och muslimska organisationer har ställts inför rätta, uppger Anatoly Pchelintsev: ”Diskrimineringen är medveten och sker mot religiösa grupper som är otraditionella.”

Det kan exempelvis vara fråga om avslag på ansökan om registrering, polisingripanden mot gudstjänster, kyrkomöten samt icke sanktionerad missionsverksamhet, förbud mot religiösa organisationer att äga mark eller kyrkor samt att troende mot sin samvetsfrihet kallats till militärtjänst och tvingas bära vapen.

Jag skrev på min blogg förra året om hur ryska myndigheter året klämde åt grupper som utövade yoga, en aktivitet som Putin-regimen ser på med misstänksamhet. Liksom Falun-gong-rörelsen i Kina syftar yoga till att främja människors andliga disciplin och självständighet, något som alltid varit en nagel i ögat på totalitära härskare vilka dessutom principiellt skyr konkurrerande ideologiska synsätt. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/05/ryska-myndigheter-forbjuder-yoga/

Myndigheterna saknar kunskaper Anatoly Pchelintsev är upprörd över att statsdumans expertkommitté, som han tillhör, inte fick information om den nya lagen innan den sattes i verket sistlidna sommar. Särskild oroande är det, uppger han för Ljus i Öster, att det hos myndigheterna till stor del saknas kunskaper om religionsfrihet:

Tjänstemän i polisväsendet och i domstolar har missbrukat den nya lagens svagheter, utan att ta hänsyn till den starka grundlagen som garanterar både religionsfrihet och mötesfrihet.

Ikon föreställande den sista ryska tsarfamiljen Romanov, som mördades på Lenins order 1918, numera helgonförklarad. Foto: Tommy Hansson

Enligt Anatoly Pchelintsev och andra religionsexperter finns i botten av de nya lagarna och myndighetsingripandena en grundläggande fruktan för att de alternativa religiösa rörelsernas inflytande skall komma öka och den officiella Rysk-ortodoxa kyrkans makt därmed minska.

Vladimir Putin är själv ortodoxt troende och ser den rysk-ortodoxa traditionen som ett värn för den ryska staten. I dag finns omkring 27 000 registrerade religiösa organisationer i Ryssland. Av dessa är cirka 15 000 knutna till den Rysk-ortodoxa kyrkan. 6000 tillhör den protestantiska kristendomen varav flertalet från Pingströrelsen; därefter i storleksordning kommer Baptistsamfundet och Adventisterna.

Därtill skall läggas cirka 6000 muslimska organisationer samt 400 katolska eller judiska grupperingar. Förutom de registrerade organisationerna och samfunden tillkommer tusentals som är oregistrerade.

Anatoly Pchelintsev understryker att den ryska statens målsättning är att skydda det egna samhället från oönskat inflytande, något som givetvis inte behöver vara fel. Exempelvis finns all anledning att se upp för den växande islamismen på olika håll i det stora ryska riket. Denna skyddsverksamhet sker dock ofta på ett mycket oprofessionellt och okunnigt sätt, framhåller Pchelintsev, som ändå anser ändå att det finns hopp för religionsfriheten i Ryssland.

Här en bloggtext av artikelförfattaren som belyser islams betydelse i det ryska samhället och om myten om Ryssland som spärr mot muslimskt inflytande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/01/myten-om-ryssland-som-sparr-mot-muslimskt-inflytande/

Europas nordligast belägna moské, den i ryska Norilsk. Ungefär 15 procent av den ryska befolkningen är muslimer.

Påminner om sovjettiden Nils-Erik Engström och Magnus Lindeman, båda verksamma vid Ljus i Öster, bekräftar i en debattartikel det svåra läget för fri religionsutövning i Ryssland och undrar till och med om situationen kan bli lika allvarlig som den var på den kommunistiska sovjettiden. Engström borde veta vad han talar om, eftersom han tillsammans med kollegan Bengt Sareld satt fem månader i sovjetiskt fängelse i Minsk i nuvarande Vitryssland för att ha försökt smuggla in biblar till kristna trossyskon. (Se Andres Küng: Fallet Engström/Sareld, Proklama 1978, 208 sidor).

Under åren från början av 1990-talet till 2002 fanns, skriver Engström och Lindeman, en väl fungerande religionsfrihet i Ryssland. Sedan Putin blivit varm i kläderna som rysk president har det emellertid blivit alltfler restriktioner i religionsutövandet för andra grupperingar än rysk-ortodoxa sådana. Stora skillnader finns dessutom beträffande hur lagarna följs i olika regioner. Det har alltid varit någon grupp, framhåller debattörerna, som haft särskilda svårigheter med myndigheterna.

I våras presenterades så förslag om nya bestämmelser i syfte att ”införa ytterligare åtgärder för att motverka terrorism och garantera den allmänna säkerheten”. Den 6 juni i år skrev Putin under den nya lag som trädde i kraft den 20 juli och som Anatoly Pchelintsev sågar här ovan.
Engström och Lindeman framhåller: ”Det är den hårdaste religionslagen sedan Chrusjtjovs tid vid makten på 1950-talet. Den drabbar främst de ryska evangeliska kyrkorna och alla deras internationella samarbetspartners.”

Enligt de nya lagarna kan pastorer tillåtas att missionera om vederbörande har skriftligt tillstånd och håller sig inom de egna lokalerna, men om andra medlemmar i en församling eller ett samfund bedriver utåtriktat religiöst arbete kan det bli problem. Religiösa möten i privata lägenheter är förbjudna.

Det kan enligt de nya lagbestämmelserna anses röra sig om otillåten missionsverksamhet om en person är på uppdrag för en religiös förening och håller en predikan, bjuder in till gudstjänst, ger bort litteratur eller annat tryckt material alternativt sprider ljudinspelningar eller videos. Det krävs ingen större fantasi för att inse, att de nu aktuella lagarna och förordningarna påminner rätt mycket om hur det var på sovjettiden, även om man inte längre spärrar in religiöst troende på mentalkliniker eller ägnar sig åt tortyr.

Nils-Erik Engström (till vänster på bokens omslagsbild) satt fängslad i dåvarande Sovjetunionen för bibelsmuggling. Foto: Tommy Hansson

Det är vidare tillåtet för en samfundsmedlem att prata med andra om sin tro men ej bjuda in till andakt eller annan religiös sammankomst. Böter för dem som döms skyldiga kan omfatta summor upp till motsvarande 140 000 kronor för samfund och 7000 kronor för privatpersoner.

Varför kläms kristna åt? I en av de första domarna enligt den nya religionslagen ålades pastorn Ebenezer Tuah, som kommer från Ghana men är bosatt i Ryssland, att betala 50 000 rubel (7000 kronor) i böter. Pastor Tuah hade ordnat religiösa möten samt lagt ut information om sin tro på Internet i propagandistiskt syfte. Sådan går icke för sig i Putins Ryssland anno 2016.

Nils-Erik Engström och Magnus Lindeman konstaterar i sitt debattinlägg i Ljus i Öster att de nya ryska lagarna står i direkt strid mot vad som stadgas i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna om att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religiös frihet” samt att ”var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet” (artikel 18 respektive 19).

Om nu syftet med de nya religionslagarna är att förhindra terrorism, vilket naturligtvis är en fullt legitim målsättning, kan man slutligen fråga sig varför kristna trosbekännare kläms åt på ovan beskrivet sätt – det är ju inte kristna som ägnar sig åt självmordsbombningar och andra typer av terrordåd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Muslimsk präst: Kvinna kan ha sex i paradiset med man med superpenis

 Sheikh Mashoor bin Hasan Al-Salman: Kvinnor får ha sex med man med ständig ståfräs.

Och jag som trodde att muslimska teologer endast brydde sig om männens välbefinnande i livet efter detta; en manlig självmordsterrorist lär ju vara försäkrad om att bli belönad med 72 jungfrur i paradiset.

Nu visar det sig emellertid att åtminstone en muslimsk präst tänker på kvinnornas väl och ve i paradiset efter ett lyckat självmordsmördardåd. Sheikh Mashoor bin Hasan Al-Salman klargjorde nämligen under en fatwashow han höll på Internet i slutet av 2015, att en kvinna som anlände till paradiset kunde ha sex med en man försedd med en ”penis som aldrig slaknar”.

Sheikh Mashoor lade ut texten på följande sätt:

Profeten Muhammed sade: ”De som bor i Paradiset har klädnader som aldrig blir utnötta, ungdom som aldrig tar slut och en penis som aldrig slaknar.” Så hon kan ha sex med en kraftfull man, men hon kan inte ha flera män som turas om med henne. http://theoswatch.com/muslim-cleric-terrorist-women-in-heaven-will-have-a-man-with-a-penis-that-never-bends/

Sheikh Mashoor, en palestinsk-jordansk muslimsk prästman, fällde ovanstående yttrande under en diskussion om kvinnor, sex, äktenskap och slaveri. Mashoor är känd för åsikten, att äktenskapet bör vara som ett förhållande mellan herre och slav där mannen är herren och kvinnan är underordnad honom.

Han menade i det meningsutbyte som refereras till ovan, att en kvinna (till skillnad från mannen) inte kan idka sexuellt umgänge med en slav. Däremot kan hon gifta sig med en slav, varvid denne befrias från slaveriet.

 Hanadi Jaradat, även kallad ”Snövit”. Tog 19 med sig in i döden.

Kvinnliga självmordsterrorister är visserligen inte lika vanligt förekommande som manliga sådana men finns likväl. Den mest beryktade av terroristkvinnorna är sannolikt palestinaarabiskan Hanadi Jaradat – hyllad av V-konstnären Dror Feiler i en utställning på Historiska museet i Stockholm för några år sedan – som sprängde sig själv och 19 andra personer till döds på restaurang Maxim i Haifa i Israel 2003.

Det har gjorts försök att förse kvinnliga paradisaspiranter med bröstimplantat försedda med sprängämnen, men mig veterligt har denna terrormetod ännu ej kommit till utförande. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/05/brostbombare-senaste-terrorflugan/

Säga vad man vill om muslimska teologer, men de har inte sällan rätt färgstarka och underhållande teorier!

 

 

Israel-spionen Jonathan Pollard frigiven i USA

 Jonathan Pollard frigavs den 20 november.

Efter 30 år i fängelse i Butner i den amerikanska delstaten North Carolina frigavs den amerikanske Israel-spionen Pollard fredagen den 20 november. Han dömdes till livstids fängelse  efter att ha påkommits med att leverera ansenliga volymer hemligstämplade dokument till en israelisk underrättelseagent.

Här en filmsekvens från frisläppandet:

http://unitedwithisrael.org/watch-jonathan-pollard-freed-from-prison/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=US+Deafening+Silence+in+Ignoring+Murder+of+Jewish-American+Teen%3B+First+Footage+of+Pollard+as+Free+Man&utm_campaign=20151123_m128364810_US+Deafening+Silence+in+Ignoring+Murder+of+Jewish-American+Teen%3B+First+Footage+of+Pollard+as+Free+Man&utm_term=watch_btn_light_png

Pollard var sedan 1984 civilanställd inom den amerikanska flottans underrättelsetjänst och bestämde sig för att agera på egen hand då han märkte, att USA höll inne med dokument han ansåg att Israel enligt gällande underrättelseavtal mellan de båda allierade länderna borde få tillgång till. Det gällde bland annat information om förhållanden i arabvärlden.

Den brittiska tidningen The Guardian har en längre artikel om frigivningen och fallet Pollard här:

http://www.theguardian.com/world/2015/nov/20/spy-jonathan-pollard-to-be-free-after-30-years-but-still-a-thorn-in-us-israeli-ties

Det finns spioner. Och så finns det spioner.

Spioner anses vanligen vara förrädiska typer som sysslar med ljusskygg verksamhet. Och det stämmer väl – till viss del. I syfte att komma åt hemligheter för sin uppdragsgivare måste de agera på ett förrädiskt vis. Jag menar dock att det finns bra spioner och dåliga spioner. De godartade spionerna är de vilkas verksamhet gynnar friheten och demokratin, medan de elakartade är de som med sitt agerande stärker diktatur och förtryck.

Läs gärna min några år gamla bloggtext Bra och dåliga spioner här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/01/bra-och-daliga-spioner/

 Jonathan Pollard, i baksätet, körs iväg i en FBI-bil efter att ha gripits.

Med fallet Jonathan Pollard är det, som jag skriver i nämnda bloggtext, litet mer komplicerat. Han var en amerikansk medborgare, född i Galveston i Texas 1954, som dock kände sig mer som jude och israel än amerikan. Därav hans beslut att bedriva spionage för den judiska statens räkning.

När hans illegala verksamhet upptäcktes lyckades han och dåvarande hustrun, Anne Henderson, efter en dramatisk biljakt i Washington, D. C. med FBI tätt efter ta sig in på den israeliska ambassadens område. I stället för att välkomnas av sina uppdragsgivare blev paret dock bryskt avvisat av israeliska säkerhetsvakter och greps av FBI-förföljarna.

1986 förklarade sig Jonathan Pollard skyldig till spioneri för Israels räkning i en uppgörelse med den amerikanska staten i syfte att undgå ett hotande livstidsstraff. En federal amerikansk domare upphävde dock uppgörelsen påföljande år, av allt att döma efter starka påtryckningar från den (judiske) amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger. Följden blev att Pollard dömdes till livstids fängelse, den förste amerikan som dömts till detta straff utan att ha varit åtalad för högförräderi. Hustrun klarade sig undan med ett kortare fängelsestraff.

Ingen ifrågasätter att Jonathan Pollard gjort sig skyldig till kriminella handlingar, men många har ifrågasatt livstidsdomen och menat att tre-fyra år eller maximalt tio år i fängelse hade varit mera rimligt.

 Alan Dershowitz har stött Pollards sak under alla år.

Bland andra den kände (liberale) amerikansk-judiske advokaten Alan Dershowitz har uttryckt som sin åsikt att Pollard ådömdes livstids fängelse av den enda anledningen att han var jude. Antisemitism skulle alltså ha varit en avgörande faktor i fallet Pollard, både vad gäller straffets utmätande och vägran att frige Pollard i förtid trots åtskilliga hänvändelser till den ändan.

Efter att Israels regering initialt förnekat att Pollard arbetade för dem har Jerusalem ändrat inställning, och i dag har den nu frigivne spionen sin främste anhängare i den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu. I samband med Pollards frigivning i fredags uttalade Netanyahu följande:

The people of Israel welcome the release of Jonathan Pollard. As someone who raised the issue for many years with American presidents, I have longed for this day. After three long and hard decades, Jonathan is finally reunited with his family.

Efter att Israels regering väl hade erkänt att Pollard var i dess sold, har han under fängelsevistelsen tillerkänts israeliskt medborgarskap samt också fått sina advokatkostnader betalda av israelerna. Pollards fängelsecell har vidare blivit något av en vallfartsort för konservativa israeliska politiker. Han är också välkommen att flytta till Israel – där flera gator och offentliga platser är uppkallade efter honom – och då få livstidsförsörjning av den israeliska staten.

Enligt de stränga frigivningsvillkoren får dock Jonathan Pollard inte resa utomlands på åtminstone fem år och är under denna tid ålagd att bo och vistas i New York-området. Han nekas även tillgång till Internet och får inte ge intervjuer.

 Jonathan Pollards hustru Esther träffar Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Många judar i USA betraktar Jonathan Pollard som en dubbel förrädare: dels mot hemlandet USA, dels mot judenheten i USA som vill se sig själv som lojala amerikanska medborgare. Den senare delförklaringen är troligen också orsaken till att judiska tjänstemän som varit inblandade i fallet Pollard – med Alan Dershowitz som ett prominent undantag – tenderat att ha varit särskilt obenägna att frige Pollard innan minimitiden om 30 år i fängelse gått till ända.

Och min egen inställning, hur är den?

Jag måste, när allt sammanvägts, ändå se på Jonathan Pollard som något av en hjälte. Att avtjäna 30 år i fängelse för ett brott som normalt borde rendera högst tio år – att spionera för en vänligt sinnad makt – tycker jag kvalificerar för ett sådant omdöme. Och även om han ovedersägligen begick ett brott så gjorde han det utifrån den idealistiska övertygelsen, att han gjorde det rätta eftersom han till följd av sin judiska identitet kände sig mer som israel än amerikan.

Det har om Jonathan Pollard sagts att han har en kompromisslös och något egenartad personlighet, men jag hoppas för hans egen skull att han håller sig någorlunda i skinnet under de fem år hans frigivningsvillkor varar så att han slipper krypa in i fängelset igen.

Jimmie Åkessons sommartal: om etablissemang och diktatur

 Som vanligt blåste det friska fläktar i fler bemärkelser än en när Jimmie Åkesson sommartalade i Sölvesborg.

Jag bevittnade SD-ledaren Jimmie Åkessons tre första sommartal i Sölvesborg och rapporterade därom i partiorganet SD-Kuriren, som jag då var chefredaktör för. Även de två följande sommartalen har jag skrivit om utan att ha varit på plats. Självklart känner jag mig manad att skriva några rader även nu.

Det blir dock inget referat så att säga ord för ord av vad Jimmie framförde. I stället väljer jag att inledningsvis ta fasta på några ord som etsat sig fast i sinnet efter att jag tagit del av innehållet i talet:

Vi är inte etablissemanget, men vi ska bli etablissemanget. Vi ska styra landet. I valet 2018 ska vi bli landets största parti.

För den som inte befann sig i Sölvesborg i går eftermiddag, eller som kanske vill återuppleva talet, bifogas här en länk till som vanligt välunderrättade Avpixlat vars medarbetare Jan Sjunnesson fanns på plats i anslutning till småbåtshamnen:

http://avpixlat.info/2015/08/29/jimmie-akessons-sommartal-2015/

Känn och smaka litet på de orden. ”Vi ska vara etablissemanget.” Ja, naturligtvis måste det vara målsättningen för inte bara oss SD-medlemmar utan för hela den Sverige-vänliga rörelsen i stort. Det är precis den utvecklingen som nu börjat.

Vi befinner oss i brytpunkten mellan gammal och nytt: den gamla trötta och oförstående etablissemangsvänstern med rötter i den revolutionära 68-rörelsen och dess medlöpare å ena sidan, samt den nya konservatismen, som inser behovet av att återupprätta den nationella medvetenheten och respekten för traditionella värden avseende nation, samhälle och familj, å andra sidan.

Vad som är i vardande är ingenting mindre än ett paradigmskifte med djupgående konsekvenser för vår nation och vårt folk.

Men, och det finns ett stort ”men”. Vi får inte för en sekund inbilla oss att den ovan skisserade utvecklingen kommer att gå enkelt och smärtfritt till väga. Vill vi få en verklig förändring till stånd och inte bara skrapa litet på ytan får vi vara beredda på en hård kamp mot de krafter som vill bevara status quo och låta de gamla, trötta partierna och medierna fortsätta styra den svenska skutan rakt mot isberget. De här människorna vill ha kvar sina positioner, sina jobb och framförallt sitt inflytande.

Det räcker med att ta en hastig titt på partisympatierna på Sveriges Television som de tedde sig 2013 – någon mer halsbrytande förändring torde inte ha ägt rum sedan dess – för att inse vilka värderingar som styr ett av våra absolut mest inflytelserika medier:

Således sympatiserar inte mindre än 52 procent enligt ovanstående diagram med det nu regeringbärande Miljöpartiet, vilket vanligen parkerar någonstans mellan 6 och 7 procent i opinionsmätningarna. Något som förklarar den ansamling av miljöpartistiska politiker, ”experter”, kommentatorer och bedömare av olika slag som brukar sitta och häcka i diverse studior och soffor och på så sätt tillrättalägga verkligheten för svenska folket.

Icke nog därmed.

Det med MP ungefär jämnstarka Vänsterpartiet, vars föregångare gick i Sovjets och Östtysklands ledband ända till det bittra slutet i början på 1990-talet, har 18 procent av SVT-medarbetarna på sin sida under det att Socialdemokraterna noteras för 13 procent. Sammantaget blir det således 83 procent av SVT-medarbetarna som har sina sympatier i vänsterdelen av det svenska partiväsendet.

Mot det skall ställas 17 procents borgerliga sympatier med Moderaterna störst på 8 procent. Övriga borgerliga sympatier fördelas mellan C och FP. Kristdemokraterna har 0 procent liksom Sverigedemokraterna.

Så ser det alltså ut på Sveriges Television. Jag vet inte hur partisympatierna fördelar sig mellan Dagens Nyheters journalister, men däremot vet jag att flaggskeppet i den svenska tidningsfloran har en chefredaktör som är paniskt förskräckt för de alternativmedia som under senare år alltmer utmanat den förlamande värdegrundsdemokratin med dess noga avgränsade åsiktskorridor.

Wolodarski har i flera ledartexter under senare år angripit så kallade hatsajter – det vill säga webbmedia som utmanar vänsterns åsiktshegemoni – och gjorde det senast i en DN-ledare den 23 augusti:

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-hat-kan-snabbt-forgifta-ett-samhallsklimat/

”Vi har numera hatsajter i Sverige”, skriver Wolodarski upprört, ”som bedriver förföljelse av enskilda och grupper av människor. Jag har denna sommar noterat att länkar från dessa sajter allt oftare sprids i sociala medier och i e-postmeddelanden, utan varningar eller avståndstaganden, som om det handlade om telegram från TT /…/ Om aggressiviteten på nätet stegras måste den svenska rättstaten, med en helt annan skärpa än tidigare, lagföra dem som ägnar sig åt förtal och hets mot folkgrupp. Pressetiken är ett viktigt komplement för att värna ett anständigt tonläge, men den har blivit omsprungen av tekniken. De regler som traditionella medier tvingas följa föraktas av de hatsajter som tack vare internet kan nå tusentals människor.”

 Wolodarski kräver att företrädare för ”hatsajter” skall ”lagföras”.

Så skriver en etablissemangets hantlangare som med förfärande klarhet plötsligt inser, att de gamla goda tiderna är på väg att ebba ut. De gamla ”anständiga” åsikterna är inte längre oomtvistade och då måste de hårdare bandagen plockas fram. Utmanarna skall ”lagföras” och hoppeligen, ur Wolodarskis perspektiv, placeras bakom lås och bom. Den fina och goda värdegrunden måste bevaras till varje pris, även om en fullskalig åsiktsdiktatur måste införas.

Nu tvivlar jag i och för sig starkt på att våra svaga makthavare vågar sig på att inrätta en sådan diktatur. Risken finns att reaktionen skulle bli våldsam om exempelvis Avpixlats Mats Dagerlind och Jan Sjunnesson skulle dömas till fängelse för låt oss säga ”hets mot folkgrupp”. Blotta tanken på att chefredaktören vid Sveriges ledande tidning är inne på sådana tankegångar är emellertid illavarslande nog.

Det DN-redaktören torgför om ”anständighet” och de så kallade hatsajternas ”förföljelse av enskilda och grupper av människor” faller emellertid platt till marken när man vet att han själv och den journalistkamarilla han omger sig med ägnar sig just åt sådan förföljelse han själv emfatiskt markerar avstånd mot. Det framgår av en just nu mycket spridd text av pseudonymen Julia Caesar på den danska sajten Snaphanen den 30 augusti.

Julia Caesar, som har ett ovanligt namn och därför skriver under pseodonym, har förföljts och jagats i sitt hem av DN-medarbetarna Niklas Orrenius och Annika Hamrud, vilka via stängda dörrar, lappar och telefonmeddelanden kommunicerat att de vill prata med Caesar på grund av hennes ”intressanta” åsikter. Caesar har genomskådat detta lismande och av personliga skäl vägrat ställa upp på någon intervju. Något godhetspolitrukerna Orrenius och Hamrud helt enkelt vägrat acceptera.

Läs om DNs personterror här:

http://snaphanen.dk/2015/08/29/sondagskronika-mardrommen/

Till saken hör att den mycket välskrivande ”Julia Caesar”, enligt mitt förmenande en av Sveriges viktigaste debattörer, har ett förflutet som journalist på – Dagens Nyheter.

Vi är alla olika med olika erfarenheter och bakgrunder. Själv skulle jag ha reagerat och agerat på ett helt annat sätt än Julia Caesar. Jag hade med glädje låtit mig intervjuas om landets största tidning hade velat ha en intervju med mig. Hade sett ett unikt tillfälle att föra ut mina åsikter och värderingar till en bred publik, även med risk för att somt hade förvanskats och förvridits. Julia Caesar har emellertid önskat bevara sin anonymitet, och självfallet borde DN-gamarna ha respekterat detta.

 ”Julia Caesar” berättar om DNs personterror på sajten Snaphanen.

För att avrunda.

Jimmie Åkesson har en berömvärd förmåga att slå huvudet på spiken. Han har nu talat om att Sverigedemokraterna skall vara etablissemanget, inte bara en del av det. Det är givetvis en helt riktig inställning. Om man tror på sin politik måste detta vara målsättningen.

Åkesson brukar dessutom få rätt i det han säger. Först sa han att SD skulle in i riksdagen och därefter att partiet skulle bli det tredje största i Sverige. Båda dessa förutsägelser besannades. Sedan förutskickade Åkesson att SD skulle bli det största partiet. Detta inträffade vid Metro/YouGovs senaste mätning, då SD avancerade upp till 25,2 procent och gick om moderater och sossar.

Nu säger Jimmie Åkesson att SD skall bli etablissemang och styra. Jag kan inte se att vi behöver tvivla på det heller, sedan må vissa oja sig hur mycket de vill om ”SD-monstret som slukar oss alla”, som Herman Lindqvist yrade om i Aftonbladet den 29 augusti. Lindqvist svamlar här på rätt ohejdat, vilket han brukar göra då och då, men är ändå rolig att läsa:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article21327742.ab

Sedan är det en annan sak att det kommer att kännas extremt ovant för denna bloggare att vara en del av något etablissemang. En position jag nog aldrig befunnit mig i tidigare. Det är inte ens säkert att jag kommer att gilla känslan, jag har alltid sett mig själv såsom varande i opposition.

Slutligen måste jag erkänna att partiet Sverigedemokraterna inte är det allra viktigaste för mig i detta sammanhang. Det överlägset viktigaste är att rycka upp konungariket Sverige till att bli en nation och att vara ett folk som tror på det egna landet igen. Där medborgarna inte motståndslöst accepterar massinvandring, avveckling av militärt försvar och urartning av den svenska skolan eller nedmontering av äldrevården.

 Låt oss rycka upp konungariket Sverige!

SD kan och skall absolut vara ett viktigt redskap i detta nödvändiga räddningsarbete, fattas bara annat, men inte ett mål i sig. Därtill måste det enligt min mening tas krafttag på vissa områden. Till exempel när det gäller att komma till rätta med den i partiet florerande nepotismen och att förvalta de egna medierna, där SD har en ärligt talat rätt kass tradition.

Det är dock en annan historia som jag inte går in närmare på här – nu är tid att glädja sig åt att något äntligen är på väg att hända i gamla Sverige och att SD till stor del ligger bakom detta!

Media som granskare, domare och bödlar: Aschberg, Researchgruppen och LT

 

 Ordinari Post-Tijdender, föregångaren till Post- och inrikes tidningar, är världens äldsta regelbundet utkommande tidning.

Ordet ”tidningar” härrör etymologiskt från det ålderdomliga ”tidender”, som betyder underrättelser eller nyheter. Det var dock mycket länge sedan svenska tidningar och media i stort sysslade enbart med sådant. På senare tid i dessa yttersta av dagar har media fått för sig att de inte bara skall fungera som nyhetsförmedlare och granskare, utan även påtaga sig rollerna som domare och bödlar.

Numera anlitar såväl Expressen som Aftonbladet den så kallade Researchgruppen i syfte att klämma åt personer med obekväma åsikter i allmänhet och sverigedemokratiska sådana i synnerhet. Gruppen kallades tidigare AFA Dokumentation och fungerade som namnet anvisar som extremvänsterns hemliga underrättelsetjänst, ett svenskt Stasi i miniatyr.

Drivande kraft i Researchgruppen är Martin Fredriksson, som är dömd för minst två fall av misshandel och som vidare suttit häktad som misstänkt för mordbrand mot en McDonald´s-restaurang. Fredriksson har även enrollerats i mediabusen Robert Aschbergs projekt Piscatus AB. En annan beryktad ”researchare” är Mathias Wåg, en av den vänsterextrema våldsgrupperingen AFAs grundare.

Det är detta mediala rövargäng som tillsammans med Expressen 2014 belönades med Föreningen grävande journalisters stora pris Guldspaden för ”grävet” ”Avpixlat avpixlade”, vilket åstadkoms genom avancerade dataintrång av kommentarer på de politiskt inkorrekta sajterna Avpixlat, Nya Tider och Exponerat. Därigenom kunde den verkliga identiteten bakom ett stort antal anonyma kommentatorer avslöjas. Många av dessa uppsöktes därefter bryskt i hemmen och konfronterades av gapiga reportrar med vad de skrivit.

 Mediabusen Aschberg och hans torpeder Fredriksson och Wåg.

Inte alla ställde upp i hyllningskören till Expressen. Anna Troberg, ledare för Piratpartiet 2011-2014, skrev till exempel följande i en debattartikel på SVT Opinion den 11 september 2014: ”Researchgruppen är nämligen ett glorifierat medborgargarde som konsekvent låter ändamålen helga medlen.”

http://www.svt.se/opinion/article2311191.svt

Researchgruppens och Aschberg-gängets delvis kriminella metoder har lett till ett okänt antal personliga tragedier för utpekade ”rasister”, som i många fall egentligen inte alls varit verkliga rasister utan snarare i affekt – när de trott sig skyddade av anonymiteten på nätet – uttryckt sitt eftertryckliga missnöje med accelererande massinvandring och islamisering.

I åtminstone ett fall har en utpekad person begått självmord. När Mathias Philipson, en tidigare ordförande för Sverigedemokraterna i Båstad, hängdes ut av Expressen 2013 ledde det till att han drabbades av psykisk ohälsa. När han sedan råkade ut för personliga problem i samband med sin affärsmässiga verksamhet – han drev en så kallad aktivitetsgård vars existens hotades genom ett planerat asylboende i regi av Bert Karlsson nära Philipsons tomtmark – orkade han inte längre utan sköt sig.

Den invandringskritiske skribenten och författaren Gunnar Sandelin skriver följande om fallet på sin blogg efter att ha talat med en vän till Philipson:

https://morklaggning.wordpress.com/2015/02/07/om-en-lokal-sd-ordforandes-sjalvmord/

Det krävs dock inte spektakulära exempel av typ Researchgruppen och Aschbergs ljusskygga verksamhet för att påvisa svenska mediers oroande utveckling från den ursprungliga funktionen som nyhetsförmedlare. Ett sådant exempel är centertidningen Länstidningen i Södertälje, som under senare år tycks ha fått en ökad faiblesse för att agera såväl granskare som domstol och bödel.

 LT samarbetade med statsunderstödda stiftelsen Expo, som tagit på entreprenad att motarbeta SD – dock med mycket ringa framgång om vi ser till aktuella opinionssiffror.

Föga överraskande är det Sverigedemokraterna som härvidlag hamnat i LTs sökarlljus. Den 9 juli valåret 2014 inledde tidningen, i samarbete med stiftelsen Expo (där tidigare nämnde Robert Aschberg ingår i styrelsen), en artikelserie om den så kallade rasismen med en text rubricerad ”Här börjar rasisternas resa till riksdagen”. Redan här stängs alltså dörren till alla journalistiska krav på saklighet och opartiskhet genom att det fastslås att SD är ”rasistiskt”.

Längst ner på uppslaget i papperstidningen återfanns en tidsaxel som buntar ihop ”lasermannen” John Ausonius och polismördaren Jackie Arklöv med artikelförfattaren, som då var gruppledare för SD i Södertälje kommunfullmäktige. Jag påpekade i ett publicerat svar till LT att detta inte var seriös journalistik utan ”ren och oförfalskad demagogi” .

Tidningens nyhetschef och ställföreträdande ansvarige utgivare Monika Nilsson Lysell visar inte tillstymmelse till att be om ursäkt för detta lika häpnadsväckande som osmakliga övertramp men erkänner däremot att jag har rätt när jag skriver att LT ägnar sig åt ”kampanjjournalistik”: ”Uppenbart är det så: LT har tydligt tagit ställning för ett samhälle utan rasism och fördomar”.   

Därefter följde ytterligare tre artiklar om vad Länstidningen menade vara ”rasism”, en satsning som man tvivelsutan hoppades skulle leda till valfiasko för SD i Södertälje i det kommande valet. Det blev inte riktigt så. SD noterades tvärtom för 13,3 procent, nästan dubblade sina mandat i fullmäktige och noterade den största valframgången för någon SD-avdelning i Stockholms län. Och i riksdagsvalet erhöll SD 12,9 procent och blev landets tredje största parti.

 SDs partiledare Jimmie Åkesson besökte Södertälje i valspurten 2014. Foto: Tommy Hansson

Första artikeln i LTs rasismserie här:

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2555063-del-1-rasismens-resa-till-riksdagen.

Mitt svar här:

http://lt.se/asikter/debatt/1.2570205-jag-kraver-ursakt-fran-lt-s-sida#Scen_1

Det skulle inte dröja särskilt länge innan lokaltidningen i Södertälje drog igång en uppseendeväckande kampanj, denna gång med syftet att knäcka min efterträdare som partiets gruppledare, Tommy Blomqvist och dennes sambo Ingrid Hult, ledamot i såväl Södertälje kommunfullmäktige som landstingsfullmäktige i Stockholms län.

Startskottet för denna rasande serie personagrepp avlossades den 26 november med en förstasida med rubrikerna ”Stadens SD-toppar bosatta i Nykvarn” respektive ”LT:s granskning visar att Blomqvist och Hult bryter mot lagen”. Bakgrunden till dessa påståenden var att paret Blomqvist-Hult var skrivet i Södertälje men tillbringade en del av sin tid i ett av Hult ägt hus i den angränsande kommunen Nykvarn.

I sin bevisföring, omfattande sammanlagt sex helsidor inklusive två salvelesefulla ledartexter, uppbådade tidningen diverse utsagor från grannar och andra som menade sig veta var paret egentligen bodde. Som påbröd redovisade LT Blomqvists reseräkningar till kommunen, som påstods tala för ett fast boende i Nykvarn.

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2736272-lt-avslojar-sd-topparna-bor-inte-i-sodertalje

 Tommy Blomqvist under valkampanjen 2014. Foto: Tommy Hansson

Länstidningens politiske redaktör Tomas Karlsson slog i en ledarartikel den 26 november 2014 med bombastisk tvärsäkerhet fast att ”Blomqvist måste avgå omedelbart”. Man skulle kunna tycka att Karlsson borde ha reflekterat över det faktum, att en persons skrivningsort ytterst bestäms av Skatteverket och inte av ortens lokalavisa.

Eller som jag påpekade i en replik till Karlsson den 1 december:

Självfallet har LT rätt att granska Sverigedemokraternas, liksom alla andra partiers, representanter, och om det med hundraprocentig säkerhet skulle visa sig att Hult och Blomqvist inte skulle bo där de är skrivna instämmer undertecknad i att de inte har något annat val än att avgå. Vi är emellertid inte där ännu och det är definitivt inte LT som har domsrätt i ärendet. Tidningen ägnar sig enligt min mening åt en upprörande personhets på eller över gränsen till det anständiga.

Karlssons ledare här:

http://lt.se/asikter/ledare/1.2736952-blomqvist-maste-avga-omedelbart#Scen_1

Mitt svar:

http://lt.se/asikter/1.2743862-lt-som-granskare-domstol-och-exekutor

Härefter gick ett par månader. Under tiden fann det hårt ansatta paret för gott att flytta till en annan adress i Södertälje. Så kom till slut besked från såväl Skatteverket som Södertälje kommun. Ingendera av dessa instanser hade funnit anledning att närmare granska Tommy Blomqvists och Ingrid Hults skrivningsort. Länstidningens uppgifter hade således inte bevisat någonting!

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2848767-skatteverket-utreder-inte-sd-topparna   

Ett praktfullare västgötaklimax för den tidning som med skälvande moralpatos menade sig ha rätt döma Blomqvist-Hult till avsättning från alla kommunala förtroendeposter – och dessa var åtskilliga – kunde knappast tänkas.

 Praktfullt västgötaklimax för redaktör Karlsson.

Redaktören Karlsson hävdade visserligen istadigt men utan tvekan något ansträngt i en ledare den 21 februari 2015 alltfort att ”SD-topparna måste granskas”, men få av läsarna torde ha brytt sig. Att LT kunde ha haft fel var givetvis uteslutet enligt Karlssons världsbild.

Ett massmedium som fått blodsmak i munnen släpper inte taget om offret. Det mals på i all evinnerlighet tills bytet är nedlagt. Det vill sägas avgår från aktuell post eller befattning eller tvingas bort av andra. En extra piff på det hela blir det givetvis om offret tar sitt eget liv som i det tragiska exemplet med SD Båstads förre ordförande Mathias Philipson.

Nu blev inget av detta fallet med Tommy Blomqvist och Ingrid Hult i SD Södertälje. De stod på sig, vägrade avgå, hävdade helt enkelt att de hade rätt – och fick rätt till slut. Medan den blodtörstiga lokaltidningen hade fel. Det är dock i undantagsfall mediahetsen får ett så lyckosamt slut.

I sanningens namn skall också framhållas att Länstidningen i sina drev mot Sverigedemokraterna – ingen kan ju på allvar tro att representanter för andra partier skulle utsättas för motsvarande klappjakt – inte i likhet med Expressen anlitade dömda AFA-brottslingar i sin oförblommerade kampanjjournalistik. Även om den politiskt korrekta underrättelsetjänsten Expo inte är så väldigt långt därifrån.

Svenska massmediers ohöljda politiska partiskhet kan dateras tillbaka till det slutande 1960-talet och den då allt påstridigare 68-vänsterns spridning i landets tidningar och etermedier med Vietnamkriget som murbräcka. Egentligen har mycket litet ändrats sedan dess. Det är alltjämt extremvänsterns attityder och beslutsamhet att hjärntvätta folket med vad man i sin inskränkthet inbillar sig är rätt och riktigt som dominerar etablissemangsmedia, oavsett om dessa sedan kallar sig liberala, socialistiska, centerpartistiska eller något annat.

 Några av 68-vänsterns ikoner: Stalin, Engels, Pol Pot, Marx och Mao.

En skillnad finns det dock. Det är att det i dag på grund av Internets utveckling existerar, till skillnad mot vad som var fallet på Vietnam-vänsterns tid, ett antal alternativa medier som utan fruktan belyser just de områden och frågeställningar som de etablerade medierna inte vill att medborgarna skall rota i.

Och det är naturligtvis just därför som etablissemanget lägger ner så mycket krut på att oskadliggöra dessa alternativmedia. Detta parallellt med att de egna upplagorna fortsätter att minska och de ekonomiska problemen blir allt större, Sverigedemokraterna fortfar att avancera opinionsmässigt och alternativmedierna blir allt populärare.

 

 

 

Islamisthatet: ett annalkande barbari som måste hejdas

”Islam will dominate the World”: islamistisk demonstration i Nederländerna.

http://www.youtube.com/watch?v=T278QxI-ve4&feature=youtu.be

Ovan en länk till ett danskt nyhetsinslag (TV2-Nyhederna) som borde ses av alla som förnekar att det finns ett islamistiskt problem i västvärlden.

Inslaget påvisar hur den islamistiske hatpredikanten Omar Bakri Muhammad, som lämnade England efter Londonbombningarna 2005 och inte tillåts resa in igen, fortsätter att sprida sitt våldsamma hatbudskap bland  ungdomar i Danmark via bland annat Internet och telefonkonferenser från sin nuvarande bas i Libanon. Det grundläggande temat för detta budskap är att ”Islam will dominate the world” (Islam kommer att dominera världen).

Islamistiske våldspredikanten Omar Bakri Muhammad.

Sheikh Omar Bakri Muhammad, född i Syrien 1958, tillbringade 20 år i London men begav sig till Libanon 2005. Detta skedde efter de fyra islamistiska bombdåd i London den 7 juli 2005 som dödade 53 personer i attacker riktade mot lokaltrafiken. En förgrening av al-Qaida, som Bakri var nära lierad med, ansågs ligga bakom terrorn. Det rapporterades i november 2010 att Bakri i Beirut dömts till livstids straffarbete för terrorism tillsammans med 54 andra islamister, men han sade då att han ”inte skulle tillbringa en enda dag i fängelse”.

Han verkar ha fått rätt, eftersom han numera är bosatt i Triploli i norra Libanon varifrån han alltså kolporterar ut sitt budskap till unga, formbara sinnen i västvärlden. Bakri har försvarat mordet på den brittiske soldaten Lee Rigby – som var trumslagare i armén – i London-stadsdelen Woolwich den 22 maj 2013. De båda unga islamkonvertiterna Michael Adelbolajo och Michael Adebowale. båda av nigeriansk härkomst, gick då lös på Rigby med knivar och machetes och hackade honom till döds.

Eftersom Rigby var soldat, menade Bakri, var det rätt att döda honom som protest mot att brittiska soldater dödar muslimer utomlands. Omar Bakri var under sin tid i Storbritannien med om att grunda terrorororganen Hizb ut-Tahir samt Al-Muhajiroun. Jag vet inte om Bakri reflekterat över det faktum, att det absolut största antalet muslimer som dödas i världen i dag dödas av andra muslimer.

Den 25-årige Lee Rigby hackades till döds av två muslimska konvertiter i Woolwich i sydöstra London i maj i år.

I inslaget i danska TV2-Nyhederna uppviglas bland annat till våld, mord och kidnappningar i kampen för islamskt världsherravälde. De som missfirmar profeten Muhammed genom karikatyrteckningar eller på annat sätt skall dödas utan förbarmande. Även lemlästning rekommenderas varmt som bestraffningsmetod.

Intrycket man får av det danska nyhetsinslaget är att våldsbejakande muslimsk extremism är ett väsentligt större problem i Danmark än i Sverige, men det betyder naturligtvis inte att inte galenskapen existerar här också. Ännu har den dock inte hunnit växa sig lika stark som i Danmark, som ju också ligger närmare kontinenten och därmed är öppnare för influenser från de radikala muslimska kommuniteterna där.

En ramsa som hörs skanderas i filmen är ”Danmark i helvetet”. Det är tydligen så dessa miserabla våldsagitatorer i sina toviga skägg vill löna det land som tagit emot dem och givit dem en levnadsstandard de inte ens kunde drömma om i sina muslimskt styrda hemländer. Den demokrati som möjliggör deras hatspridning spottar de på och vill avskaffa så fort de får chansen. En annan förekommande ramsa är ”Obama, Obama, we love Usama (bin Ladin)”.

Misstänkte Woolwich-mördaren Michael Adelbolajo.

Islam är en sak – det är en religion som också är en totalitärt präglad filosofi – vilken man kan ha olika meningar om. Det finns förvisso hyggliga muslimer som begripit att deras religiösa koncept kan och måste förändras, precis som judendom och kristendom reformerats under århundradenas lopp. Inom judendomen har man inte stenat äktenskapsbryterskor på 2000 år, och inkvisition och korståg tillhör dessbättre kristendomens förflutna. Problemet är att sansade muslimer ofta är rädda för att säga sin mening på grund av den uppenbara risken för repressalier.

I länder som styrs av islam förekommer däremot fortfarande stenande till döds, publika halshuggningar och hängningar samt lemlästande av tjuvar och offentlig spöslitning för andra missdådare i enlighet med sharialagen.

I Sverige fortsätter emellertid de professionella toleransmånglarna att tjattra om sin ”islamofobi” som ett stort samhällsproblem. Problemet är väl snarare att det inte finns tillräckligt med islamofobi, märk väl i betydelsen av en ytterst välbefogad och samtidigt välinformerad medvetenhet om islamismen och dess väldokumenterade strävan att dominera världen.

Offentliga hängningar är ett omtyckt folknöje i Iran.

Den som inte är medveten om denna strävan, och den gradvisa anpassning till inflyttade muslimers minsta önskemål som gynnar den, hänger sig åt ett beklagligt önsketänkande. För mig står det fullständigt klart att detta annalkande barbari måste hejdas innan det är för sent. Klart illavarslande är de moskéer på svensk mark som hela tiden ökar i antal. lllavarslande, därför att den avhoppade danske imamen Ahmed Akkari framhållit att alla moskéer i Danmark faktiskt kontrolleras av jihadister och islamister. Det är en uppenbar risk att så blir fallet även i Sverige.