Innehållslösa kodord präglar ”debatten” om invandring och SD

 Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard: i kamp för det fria ordet.

http://avpixlat.info/2014/04/03/amerikansk-media-malar-upp-sverige-som-kommunistiskt-tredjevarldsland/

Är Sverige på väg att bli ett land med en massiv intolerans gentemot oliktänkande som för tankarna till kommunistländer i Tredje världen? Det hävdas i ett reportage producerat av den kristna amerikanska nyhetskanalen CBN som återges på sajten Avpixlat (länk överst).

I reportaget framträder den svenska journalisten Ingrid Carlqvist och hennes danske kollega Lars Hedegaard, båda chefredaktörer på nättidningen Dispatch International där jag själv stundtals har nöjet medverka. Dessutom intervjuas den danske författaren och journalisten Mikael Jalving, som skrivit en ytterligt informativ bok om Sverige med titeln Absolut Sverige.

Det är främst det svenska tabut mot invandringskritik som hamnar i fokus i det amerikanska reportaget: de som riktar kritik mot den i vårt land sedan många år sakrosankta ”generösa invandringspolitiken” riskerar att i mainstreammedia stämplas som ”rasister” och ”nazister”. Inte ens anonymitetens skydd är tillfyllest, som exemplet Expressen och dess Researchgrupp bestående av dömda vänsterbrottslingar visar genom att hänga ut anonyma nätkommentatorer – så kallade troll – i offentlighetens ljus.

Den Researchgruppen närstående journalisten/propagandisten Robert Aschberg, chefredaktör på den vänsterextremistiska tidskriften Expo, har följt upp Expressens med Stora journalistpriset (surprise!) belönade uthängningar genom TV-program där den borne översittaren Aschberg – som av någon anledning finner stort nöje i att låta avbilda sig med ett basebollträ – idkar ”trolljakt”.

Vänsterextremistiska/SD-hatande Robert Aschberg och Researchgruppen.

Det är förvisso helt förkastligt att ägna sig åt anonymt näthatande oavsett i vad form, men ensidigheten i Expressens/Researchgruppens respektive Aschbergs upplägg är minst sagt störande för att inte säga upprörande. I konsekvensens namn borde väl även de sannolikt många fler och därtill betydligt grovkornigare vänsterhatarna spåras upp och hängas ut, men därav har inte en tillstymmelse kunnat skönjas så här långt.

Att Robert Aschbergs/Expressens/Researchgruppens – den senare har starka kopplingar till avgrundsvänstern i form av AFA och Revolutionära Fronten – verkliga måltavla är det för dem så förhatliga partiet Sverigedemokraterna kan det inte råda några som helst tvivel om.

Aschberg, vars farfar var den kommunistiske ”röde bankiren” Olof Aschberg som var behjälplig med att finansiera Lenins bolsjevikiska statskupp i Ryssland 1917, är bland annat beryktad för uttalandet ”En röst på SD är en röst på brottslingar”.

Sagt alltså av en man som själv samarbetar med brottsdömda aktivister inom extremvänstern! Det är tydligt att det i Robert Aschbergs värld är en himmelsvid skillnad mellan ”rätt” sorts brottslighet och ”rätt” sorts hat – sådant som vänstern ägnar sig åt – och andra former av samma företeelser.

Inom mainstreammedia och vänsterextrema kretsar – det är som vi sett ovan inte alltid så lätt att skilja dessa åt – har ett antal propagandistiska kodord spelat och spelar en betydelsefull roll i den behjärtansvärda uppgiften att hjärntvätta svenska folket till den form av politisk korrekthet som vi nu ser prägla ”debatten” och frågor som rör invandring och mångkulturalism. Det exempel jag valt för att illustrera detta är hämtat från den mestadels läsvärda tidningen Dagens Samhälle (3 april 2014).

Tidningens chefredaktör Mats Edman hävdar rubrikvis i sin krönika på sista sidan att ”Intoleransen är luften under rasistens vingar”. Edman anstränger sig här för att i första rummet nöta in de beprövade motsatsparen intolerans/tolerans samt rasism/antirasism. ”Intolerans” respektive ”rasism” representerar ondska, motsatserna godhet. Enkelt och simpelt. Måltavla, vilket ni redan har förstått vid det här laget, är återigen Sverigedemokraterna (SD).

En svensk som önskar slippa löpa gatlopp i media och förlora sitt jobb bör hålla tand för tunga.

Mats Edman förfasar sig i sin text över den av partiledaren Jimmie Åkessons proklamerade ”nolltoleransen”, vilken de facto medfört att ett antal personer vilka missförstått SDs verkliga agenda i tron att denna faktiskt är ”rasistisk” tvingats lämna partiet. Ett litet fåtal av dessa personer har valt att ansluta sig till nationalsocialistiska Svenskarnas Parti (SvP), som tycks fungera utmärkt som avstjälpningsplats för denna diminutiva grupp.

För att ge sina tirader en gnutta intellektuell spackel hänvisar Mats Edman till boken Believe & Destroy av en fransk så kallad historiker och nazistexpert vid namn Christian Ingrao vilken – säkerligen korrekt – hävdar att de tyska nazisterna på sin tid attraherade även människor med hög intelligensnivå. Exakt hur Ingraos analys skulle kunna vara relevant för exemplet SD sägs inte rent ut i Edmans pamflettliknande krönika, men att syftet är att förknippa partiet med nazismen behöver inte betvivlas.

Om SDs och Åkessons nolltolerans utlägger sig Edman bland annat på följande sätt:

SD gör nu i ”nolltoleransens” namn taktiska bondeoffer på vägen mot ökad makt åt den uppenbart intelligenta klicken runt Jimmie Åkesson. Men vill man skåda avgrunden i SD:s själ bör man följa partifansen och hatsajten Avpixlat. Där syns den bruna svans som viftar bakom Åkessons bak. Hans parti kan inte överleva utan intolerans eftersom drivkraften i självbilden ”invandringskritisk” är att sympatisörerna stör sig på annorlunda människor med kulturella rötter i andra länder…Eftersom ”invandringskritik” är luften under partiets vingar spelar det ingen roll hur ”nolltolerant” man än försöker bli. I SD:s fall är ”nolltolerans” en självmotsägelse, en olöslig ekvation. Utan rasismen upphör nämligen SD:s raison d`étre.

Voilá – litet franska som grädde på moset för att försöka ge etablissemangspropagandan ytterligare litet sofistikerat spackel. Det hela är dock för vagt och samtidigt enkelspårigt. Edman lyckas inte visa varför hans egen intolerans i form av djävulsmålning mot allt som andas invandringskritik skulle vara mer högtstående än SDs intolerans mot en vansinnig immigrationspolitik som inom något decennium, om vi får tro det amerikanska reportage som hänvisas till inledningsvis, har förvandlat gamla Sverige till ett Tredje världen-land av kommunistsnitt.

Inte bara sverigedemokrater jämförs med fascism och nazism…

Slutligen måste det sägas att Edman valt att mycket gravt missförstå Sverigdemokraternas verkliga raison d`étre. Det senare är självfallet att, via valsedeln, ernå tillräckligt inflytande för att kunna ge Sverige en rimligare invandringsnivå, skapa respekt för rättsväsendet samt att ge våra pensionärer en dräglig tillvaro för att nu exemplifiera med tre av SDs hjärtefrågor. Inte att, som Edman föga sensationellt hävdar, ge ”klicken runt Åkesson” ökad makt.

Och, vare sig nu  Edman själv verkligen tror på detta eller ej, SD är inget enfrågeparti. Det hade han själv kunnat konstatera om han närvarat vid partiets valkonferens i Älvsjö härförleden och följt dess många debatter i en rad sakfrågor. Det har dock mer än en gång visat sig ångestfyllt för etablissemangsskribenter att konfronteras med verkligheten snarare än den egna fördomsbilden när det gäller SD.

Lyckas vi sverigedemokrater skapa tillräckligt inflytande för vår politik, ja då kan mycket väl det dystra amerikanska profetian komma på skam till båtnad för hela Sveriges folk oavsett ursprung! En liten fingervisning om det nuvarande opinionsläget gavs vid den senaste mätningen avseende sympatier inför valet till Europaparlamentet. SD nådde här närmast sensationella 10 procent, vilket skulle ge partiet två mandat i Bryssel/Strasbourg.

 

Förintelsens minnesdag och det importerade judehatet

 Den 27 januari 1945 befriades dödslägret Auschwitz av Röda armén.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article18245329.ab

Länken här ovan går till en i stort läsvärd artikel av Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), i Aftonbladet dagens datum den 27 januari – det vill säga Förintelsens minnesdag. Silberstein uppmanar bland annat drottningen och statsministern att deltaga i nästa av den Judiska församlingen i Malmö anordnade så kallade kippavandring. En god idé, tycker jag.

Det finns naturligtvis allt skäl att på detta sätt högtidlighålla minnet av de sex miljoner judar, hundratusentals zigenare och andra folkgrupper som massakrerades av nationalsocialisterna i samband med Andra världskriget. Några förtydliganden menar jag dock kan vara på sin plats. I Wikipedia läser jag: ”Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.”

Jag tycker faktiskt det är litet märkligt att ordet antisemitism, det vill säga judehat, placeras sist i denna uppräkning trots att Förintelsen (Holocaust) främst avser den oerhört väldokumenterade judeutrotningen. Och vad är egentligen ”intolerans”?

Frågar du en företrädare för den hallstämplade politiska korrektheten får du till äventyrs svaret, att det kan vara varje form av kritik mot allt som har med homosexuellt leverne att göra. För andra kanske intolerans i första hand är diskriminering av filatelister. Jag är vidare rätt säker på att somliga skulle hävda, att det bästa du kan göra för att bekämpa ”främlingsfientlighet” och ”rasism” är att inte rösta på Sverigedemokraterna.

Med andra ord efterlyser jag större stringens i diskussionen om Förintelsen och judehat. Willy Silberstein nämner inledningsvis i sin artikel vad han menar vara olika former av rasism: ”Sverige har börjat vänja sig vid rasism. Jag tänker på judehat, jag tänker på hat mot muslimer, romer och andra utsatta.” Hat mot muslimer kan dock aldrig vara ”rasism”, eftersom muslimer är sådana personer vilka bekänner sig till religionen islam och icke någon ”ras”.

 Historiskt exempel på svensk antisemitism.

Frågan är för övrigt om det inte är dags att för gott utmönstra ordet ”rasism” ur vokabulären. Ordet i fråga förutsätter nämligen att det finns mänskliga raser, och modern forskning har kommit fram till att de genetiska skillnaderna mellan olika etniska grupper är så små att det inte är korrekt att tala om ”raser” i sammanhanget.

Jag har tidigare skrivit följande bloggtext, där jag redovisar aktuella forskningsrön, i ämnet:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/13/det-finns-bara-en-manniskoras/

Vetenskap är en sak – politisk demagogi en annan. Om ordet ”rasism” försvann ur den vetenskapliga och/eller politiska vokabulären skulle det innebära, att våra professionella så kallade antirasister och toleransmånglare gick miste om ett snärtigt slagord att använda som tillhygge mot personer och partier med i deras tycke olämpliga åsikter. Därför tror jag inte mycket på att ordet i fråga kommer att försvinna i brådrasket.

Ett annat fenomen värt att notera när det gäller debattinlägg och andra utsagor från etablerade politiker och debattörer om den tilltagande antisemitismen i Sverige – ty att det finns en sådan är ställt utom allt tvivel – är att det så gott som aldrig fastslås varifrån sagda antisemitism härrör.

 De flesta anmälningarna om hatbrott riktade mot Malmös judar kommer från Föreningsgatan, där Judiska församlingens synagoga ligger.

Nämligen från den växande kommuniteten invandrare med islamsk trostillhörighet. Det är från hatfyllda medlemmar av denna samfällighet det anmärkningsvärda och skandalösa judehatet i Malmö kommer, något som lett till att många judar känt sig tvingade att lämna den stad de en gång växte upp i. Förvisso finns det judehatare/antisemiter av annan tillhörighet, exempelvis anhängare av extremnationalistiska och rent nationalsocialistiska grupperingar, men det är alltså inte från dessa judehatet i Malmö i första rummet emanerar.

Jag tycker rent ut sagt är ynkligt när Willy Silberstein och andra debattörer ”glömmer” att påpeka, varifrån judehatet i realiteten kommer. Och att man inte vågar uppmana de muslimer som hatar judar att sluta upp med sitt primitiva hat. Resultat av denna selektiva ”glömska” samt feghet blir att det i stället är svenskar i allmänhet som skuldbeläggs och skälls för att vara rasister, vilket faktiskt är groteskt: svenskarna tillhör säkerligen jordens minst ”rasistiska” folk.

Detta faktum påpekades också av läraren och författaren Zulmay Afzali, med ursprung i Afghanistan, i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 25 januari:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/nej-svenskarna-ar-inte-rasister_8930490.svd

I dag minns jag, som många andra, den fruktansvärda och ofattbara nationalsocialistiska judeutrotningen. Något jag för övrigt gör praktiskt taget varje dag, vilket nog framgår av de många texterna i judiska och förintelserelaterade ämnen jag skrivit på min blogg.

 Enligt Zulmay Afzali är svenskarna inte rasister.

Låt mig även erinra om att det tog FN, en organisation som verkligen inte gjort sig känd för att vara vänskapligt inställd till vare sig det judiska folket i allmänhet eller den judiska staten Israel i synnerhet, hela 60 år innan man 2005 utsåg den 27 januari – det datum då den våldtagande och massakrerande sovjetiska Röda armén öppnade portarna till det av de tyska nationalsocialisterna administrerade dödslägret Auschwitz i Polen och befriade dess arma invånare – till Förintelsens officiella minnesdag.

Inte ens denna dag fick dock judarna (och romerna med flera zigenska grupper) ha för sig själva, ty givetvis skulle den även bli en dag för bekämpande av ”rasism” och värnande av ”tolerans” i allmänhet.

Ullenhag sticker huvudet i sanden – som vanligt

Erik Ullenhag och Jimmie Åkesson i debatt i Lund.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svep-75-ar-sedan-kristallnatten_8707746.svd?sidan=5

Den så kallade integrationsministern Erik Ullenhag (FP) skriver i dag den 9 november 2013 en debattinlaga under ”Brännpunkt” i Svenska Dagbladet där han tar upp ämnet Kristallnatten (länken ovan). I dag är det 75 år sedan de tyska nationalsocialisterna använde det av en ung jude genomförda mordet på en tjänsteman vid tyska ambassaden i Warszawa som förevändning för att mörda, trakassera och internera judar i Tyskland.

Det är bra att Ullenhag tar upp detta ämne och inskärper, att vi aldrig någonsin vill se något liknande hända igen. Artikeln visar dock att integrationsministern väljer att likt strutsen sticka huvudet i sanden och inte kalla saker vid deras rätta namn.

Efter att presterat en invändningsfri beskrivning av de händelser som kom att kallas Kristallnatten, detta på grund av allt krossat glas som blev följden av vandalism riktad mot judiska butiker runt om i Tyskland och som blev uppmarschen till Förintelsen, har Ullenhag följande att säga:

Samtidigt som vi minns Europas mörka historia nås vi av rapporter om antisemitism och intolerans i Europa och i Sverige. Att peka ut judar, muslimer, romer eller hbt-personer som ansvariga för alla tänkbara samhällsproblem har blivit vardagsmat. När en grupp pekats ut står nästa på tur.

Erik Ullenhag refererar så till att EU:s så kallade byrå för grundläggande mänskliga rättigheter producerat en studie om upplevda hatbrott, diskriminering och antisemitism i åtta EU-länder. I Sverige uppges 810 personer med judisk bakgrund ha intervjuats, och av dessa sägs 60 procent vara av åsikten att antisemitism utgör ”ett väldigt stort eller ganska stort problem”.

En manifestation i form av en så kallad kippavandring mot antisemitismen i Malmö.

79 procent av de tillfrågade personerna med judisk bakgrund undviker att bära judiska symboler såsom den manliga huvudbonaden kippa eller davidsstjärna. Siffran härför i övriga länder där studien företagits uppges vara 68 procent. Det finns ingen anledning att betvivla dessa uppgifter: antisemitismen har blivit ett ständigt växande problem i Sverige.

Integrationsministern belyser även hur det är i Malmö, där situationen för stadens judiska kommunitet blivit allt mer ohållbar. Detta har föranlett ett förhållandevis stort antal judar att emigrera. Ullenhag väljer dock att inte med ett ord beröra vilka det är som svarar eller ansvarar för denna antisemitism och som givetvis är en stor skam för Sverige och Malmö.

I praktiken alla antisemitiska hatbrott och andra judefientliga handlingar i Sveriges tredje största stad utförs av medlemmar ur den ständigt växande befolkningsdelen muslimska trosbekännare. Således är det felaktigt att tala om en ”svensk” antisemitism – någon sådan existerar inte, annat än på vissa nazistiska och extremnationalistiska nätsajter.

Den primitiva antisemitismen i Malmö är i stället ett resultat av den av socialdemokratiska och borgerliga regeringar förda immigrationspolitiken, som inte blir ett spår bättre av att den förstärks genom kommunalrådet Ilmar Reepalus (S) vilja att hålla sig väl med sina arabiska/muslimska väljare. Antisemitismen i Malmö och Sverige i stort är ett importerat fenomen.

Ilmar Reepalu (S) i ett antiisraeliskt demonstrationståg.

Detta politiskt-strategiska behov har fått Reepalu att göra helt aningslösa idiotuttalanden riktade mot judar i allmänhet och staten Israel i synnerhet. Bland annat har han svamlat om att det är judarna själva och ”Israellobbyn” som bär ansvaret för antisemitismen. Uttalanden som fått vingar och färdats över hela jordklotet och definitivt icke förbättrat Malmös renommé som antisemitismens nordliga utpost nummer 1.

Erik Ullenhag väljer dock att inte tala om hur det egentligen förhåller sig. Troligen beror detta på att han vill mörka, att det de facto är svenska regeringar och klantiga politiker som givit upphov till den förekommande antisemitismen.

Att Ullenhag sticker huvudet i sanden är nu inget nytt förhållande. Likadant var det då våldsbenägna invandrarungdomar i samarbete med svenska anarkister och allmänt ligistslödder brände ner delar av de svenska förorterna: Ullenhag skyllde då i en intervju i BBC på ”den svenska rasismen”.

Arabisk/palestinsk manifestation mot judarna i Malmö.

Jag skulle vilja påstå att det är en överlevnadsfråga för inte bara Erik Ullenhag personligen, utan för hela den sittande svenska regeringen, att göra antisemitism och annan form av rasism till någonting som  extremnationalister och/eller ”rasister” och ”intoleranta” ägnar sig åt.

Om det kommer fram inför hela svenska folket att det är regeringen som importerat denna ”rasism” och ”intolerans” – det vill säga den osminkade sanningen – har alliansregeringen små möjligheter att bli kvar i regeringsställning. Att sedan vänsteroppositionen har samma inställning är en annan fråga som jag inte går in på här. Dessutom finns ju risken att de förkättrade Sverigedemokraterna kommer att få exempellösa framgångar i de val som går av stapeln 2014.

Ullenhags SvD-artikel visar enligt min mening att ord såsom ”rasism” och ”intolerans” har mist sin ursprungliga betydelse genom frekvent och mångårigt missbruk. Frågan är också varför man skall fortsätta tala om ”rasism” när nya forskarrön visar, att det inte finns några mänskliga raser i egentlig mening. När det gäller ”tolerans” så visar naturligtvis den pågående politiska diskursen, att det knappast finns några mer intoleranta individer än den grupp (inom vilken Ullenhag är en av de mest framträdande) jag vill kalla toleransmånglarna.

Slutligen bör man notera att bilden av Sverigedemokraterna som ett ruggigt ”rasistiskt” och ”intolerant” parti börjar krackelera. Angreppen på Jimmie Åkesson på Nytorget på Södermalm i Stockholm nyligen gav säkerligen många en nyttig fingervisning om, var demokratins och toleransens fiender i verkligheten återfinns: nämligen på den extrema vänsterkanten.

I en efterföljande TV-debatt framstod sedan SDs partisekretetrare Björn Söder som en sansad statsman samtidigt som ”antirasisterna” framstod som de vilka de verkligen är: hatfyllda, testuggande och intoleranta samt synnerligen obalanserade personer.

Att vänsterjönsarna börjar bli verkligt desperata gavs en fingervisning om på Twitter i dag, då den beryktade sajten Inte rasist men bland sina läsare efterlyste exempel på så kallat rasistiskt agerande från sverigedemokratisk sida.