Den moderna ikonoklasmens historielöshet: statyer rivs ner på löpande band

Ett inspektionsteam besiktigar ryttarstatyn av general Robert F. Lee sedan guvernör Ralph Northam beordrat att den skall avlägsnas.

Efter George Floyds död i samband med ett polisingripande i Minneapolis har USA och andra delar av världen drabbats av något som liknar en masspsykos. Allting som har med ”rasism” att göra skall rensas ut. Ett stort antal statyer har redan rivits ner, framförallt i USA men även i andra länder.

Jag förstår mycket väl att folk som förtryckts av blodtörstiga och grymma despoter inte vill ha kvar dessa i statyform. Sådana som Nicolae Ceausescu i Rumänien, Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sovjetunionen, Saddam Hussein i Irak för att inte tala om Adolf Hitler och Hermann Göring i Naziyskland. Good riddance, säger jag.

När man emellertid sätter igång med att förstöra minnesmärken över mer komplexa personligheter – det kan vara politiker men också vetenskapsmän och författare – därför att dessa på ett mer eller mindre avlägset sätt anses kunna knytas till rasism eller slaveri går det definitivt för långt.

Nu är det exempelvis på gång i det lättrörliga USA att allt och alla som hade med Amerikas konfedererade stater (CSA) att göra skall bort, såsom den gamla sydstatsflaggan ”Dixie” samt statyer och andra minnesmärken efter bemärkta sydstatsrepresentanter av typ general Robert E. Lee och CSA-presidenten Jefferson Davis. Representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi har nyligen klargjort att hon vill ha bort statyer över elva personer med sydstatsanknytning i Washington, D. C. https://www.washingtontimes.com/news/2020/jun/12/nancy-pelosi-adamant-statues-honoring-confederates/?utm_source=onesignal&utm_campaign=pushnotify&utm_medium=push

Bland de figurer Pelosi vill se skatta åt förgängelsen finns hennes egen partikamrat Jefferson Davis (1806-89), som var president i Amerikas konfedererade stater under hela dess existens 1861-65. Davis var ursprungligen inte för att sydstaterna skulle bryta sig ur unionen av amerikanska delstater men ställde lojalt upp då så krävdes. Han var före inbördeskriget senator samt krigsminister 1857-61. Efter krigsslutet var han bland annat VD för ett livförsäkringsbolag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jefferson_Davis

Virginias guvernör Ralph Northam, partikamrat med Pelosi, dekreterade i förra veckan att den berömda ryttarstatyn föreställande general Robert E. Lee skulle avlägsnas från sin plats på Monument Avenue i Richmond ”så snart som möjligt”. En Lee-staty har redan nedmonterats i New Orleans. https://www.wtvr.com/news/local-news/new-developments-in-richmond-lawsuit-over-removal-of-robert-e-lee-statue

Jag har naturligtvis inget annat val än att överlåta åt amerikanerna själva att avgöra hur de skall hantera sina historiska minnesmärken, men låt mig i alla fall klargöra att i mina ögon är det som nu sker ett övergrepp på historien. Statymarodörerna tycks mena, att i historien finns bara gott och ont och att allt som anses representera det sistnämnda skall rensas bort. Jag kan också konstatera, att det Demokratiska partiet i USA på relativt kort tid tappat all normal politisk anständighet och blivit den tanklösa radikalismens och historielöshetens ömkliga parti.

Det föreligger vissa missförstånd om vem som bar ansvaret för grundandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala…

Det är ett farligt förenklat synsätt som inte lämnar utrymme för de många gånger komplexa tankar och handlingar som skapat det som vi kallar historia. Ett exempel på detta är den amerikanske generalen Benedict Arnold, som betraktas som nattsvart förrädare i USA men som hjälte i Storbritannien på grund av att han gick över från den amerikanska till den brittiska sidan under Frihetskriget. Vi kan inte göra historien om intet eller ens förändra den endast därför att vi förstör sådant som påminner oss om mindre trevliga inslag i denna.

Den nästan alltid läsvärde Johan Hakelius tar i en krönika i Expressen den 13 juni upp precis detta under den något (i alla fall för göteborgarna) provocerande rubriken ”Borde man inte jämna hela Göteborg med marken?” Hakelius framhåller:

Människor har i alla tider levt med historien. Den har aldrig varit blid och rättfärdig. Men den finns där. Mångskiftande, skitig, full av nyanser och ytterligheter, dumheter och genidrag, övergrepp och hjältedåd. https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/borde-man-inte-jamna-hela-goteborg-med-marken/

Som ett exempel på vad han menar anför Hakelius den brittiske köpmannen och filantropen Edward Colston (1635-1721), som tills helt nyligen stod staty i födelsestaden Bristol innan fanatiska anhängare av Black Lives Matter (BLM) kom på att de skulle riva ner statyn och slänga den i Bristols hamn. De hade upptäckt att bland Colstons försyndelser märktes att han varit verksam i Kungliga afrikanska kompaniet, som tillskansat sig monopol på den brittiska slavhandeln. Polisen stod overksam och tittade på när pöbeln rev ner denna staty och flera andra statyer.

Hakelius: ”Men det här var drygt 300 år sedan…Därför är det inte så märkligt att Edward Colston gjorde en del bra saker. Han donerade massor av pengar till fattiga, till sjukhus, till skolor och mycket annat.” Fanatiker förmår dock sällan hålla fler än en faktor åt gången i huvudet, därför måste minnesmärket över Colston väck. https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_Colston

Nu går det ju förstås inte alltid som aktivisterna tänkt sig. Så när den antihistoriska pöbeln skulle dra ner en staty i Portsmouth, Virginia i USA lyckades man visserligen få ner statyn i fråga, men det bar sig inte bättre än att den landade i huvudet på en av aktivisterna med ymnig blodsutgjutelse och skallbrott som följd. Det uppges att aktivisten, Chris Greene, ligger i koma. https://twnews.co.uk/se-news/vansterextremister-rev-ned-staty-fick-den-i-huvudet

Frågan är hur länge Astrid Lindgren får sitta och läsa i sin stol utanför Junibacken i Stockholm.

Jag kan ha fel, men mig veterligt har i Sverige ännu ingen staty demolerats på samma sätt som skett i USA eller England. Viljan finns dock. Aktivisten Lovette Jallow, född i Gambia 1984, har deklarerat att hon vill få bort alla statyer av ”blomsterkungen” Carl von Linné (1707-78), vilken som bekant kategoriserat och namngivit betydande delar av världens flora och fauna. ”Gud skapade, Linné ordnade”, lyder ett gammalt talesätt.

Detta struntar Jallow fullständigt i. Hon har av någon anledning fått för sig att Linné var ”rasbiologins fader” och initiativtagare till Statens institut för rasbiologi i Uppsala. ”Jag vet att Linnéstatyerna i Sverige skakar”, menar hon. Det stämmer visserligen att Linné, liksom många andra vetenskapsmän vid denna tid, fuskade litet i rasforskning men dessa insatser förbleknar när vi vet vad han i övrigt åstadkom. Och Statens institut för rasbiologi bildades först 1922, närmare 150 år efter Linnés död när socialdemokraten Hjalmar Branting var statsminister.

Aktivisten Lovette Jallow: ”Jag vet att Carl von Linné-statyerna i Sverige skakar”

Jag undrar mot ovan skisserad bakgrund hur länge statyn av en sittande Astrid Lindgren utanför Junibacken får vara i fred för BLM-pöbeln. Ni vet ju, kära läsare, vilken syssla Lindgren låter Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, ha. Så kan vi ju inte ha det, menade de politiskt korrekta renhetsivrarna och ändrade pappa Långstrumps profession som ”negerkung” till ”härskare av kurrekurredutterna” i de senare upplagorna av berättelsen om Pippi Långstrump. https://sv.wikipedia.org/wiki/Efraim_L%C3%A5ngstrump

Den masspsykos jag ovan beskrivit är ingen historisk innovation. Den går historiskt sett tillbaka till den så kallade ikonoklasmen, vilken under 700- och 800-talen yttrade sig i en massiv förstörelse av ikoner och andra påtagliga religiösa yttringar i det Bysantinska riket. Ikonoklasterna, eller bildstormarna, ansåg att bilder av sådant slag stred mot bibliska förbud att avbilda religiösa gestalter. På 1500-talet flammade företeelsen upp på nytt under reformationen, då reformerta proselyter gick lös på konstverk i kyrkor i Tyskland, Nederländerna och England. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ikonoklasm

Ett mer sentida exempel på ikonoklasm är förstörelsen av statyn av amiral Horatio Nelson (1758-1805) i centrala Dublin – kallad Nelson´s Pillar – den 8 mars 1966. Statyn hade då stått på sin pelare sedan 1808 och övervakat O´Connell Street. Detta sprängattentat utfördes av medlemmar av den republikanska organisationen IRA (Irish Republican Army), som först förnekat att den var inblandad. Statyns skadade huvud återfinns numera som utställningsföremål i Dublin City Library.

Den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners gjorde händelsen känd genom sången Nelson´s Farwell som innehåller bland annat dessa textrader: ”In Trafalgar Square it might be fair to leave oul´ Nelson standing there, but no one tells the Irish what they´ll view”. https://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs

De båda Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan sprängdes i luften med dynamit av talibanerna 2001. (Teckning Alexander Burnes)

Ett modernt exempel på ikonoklasm av brutalaste slag var sprängningen av de båda monumentala Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan 2001. Denna genomfördes av talibanerna på order av den beryktade dåvarande afghanske diktatorn mulla Mohammed Omar (1960-2013), en nära två meter lång enögd analfabet. Japans regering och flera internationella företag har åtagit sig att återuppbygga statyerna med utgångspunkt från de rester som finns kvar. Statyerna uppfördes under 500-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturlandskapet_och_fornl%C3%A4mningarna_i_Bamiyandalen

Inför nyvalet i Storbritannien: stor ledning för Tories, katastrof för Corbyn och Labour

Premiärminister Boris Johnson och oppositionsledaren Jeremy Corbyn i en valdebatt.

Den 12 december hålls nyval i Storbritannien där Brexit kommer att vara en av de stora och avgörande frågorna. Som läget ter sig i skrivande stund ser det ut att vara upplagt för en jordskredsseger för det Brexit-positiva konservativa partiet, Tories.

Tories lett av premiärminister Boris Johnson noteras i en opinionsmätning, företagen av Kantar, för 45 procent av väljarsympatierna och utklassar därmed det socialdemokratiska Labour som får 27 procent. Det Liberaldemokratiska partiet får 18 procent medan Brexitpartiet får nöja sig med 2 procent.

Boris Johnson drar ifrån Labour inför valet

Det ser alltså minst sagt bekymmersamt ut för Labour, som teoretiskt sett borde ha en lysande möjlighet att besegra Tories vilka nu innehaft regeringsmakten i nio år. Labour plågas dock av såväl inre strider som alltmer uttalade anklagelser för en från partitoppen utgående antisemitism. I centrum för kontroverserna står partiledaren Jeremy Corbyn.

Corbyn har råkat riktigt i blåsväder sedan han i en katastrofal intervju med BBCs Andrew Neil trots upprepade påstötningar vägrade be Storbritanniens judar om ursäkt för antisemitismen inom Labour-partiet. Neil påpekade att 80 procent av landets judar anser att Labour är ett antisemitiskt parti och frågade då Corbyn om han ville utnyttja intervjutillfället till att be judarna om ursäkt.

Jeremy Corbyn vägrade dock stenhårt att be om ursäkt utan for ut i luddigt svammel om att rasism alltid är oacceptabelt och så vidare. Corbyns beklämmande hantering av den ställda frågan kan beskådas här: https://www.theguardian.com/politics/video/2019/nov/26/corbyn-refuses-to-apologise-to-british-jews-in-bbc-interview-video

Ed Miliband var Labour-ledare 2010-15.

Jeremy Bernard Corbyn föddes 1949 och har representerat sitt parti i det brittiska underhuset sedan 1983. Han valdes överraskande till partiledare den 12 september 2015, då han efterträdde Harriet Harman som då var ställföreträdare för Ed Miliband vilken var Labours partiledare 2010-15. Miliband har för övrigt polsk-judisk bakgrund.

Corbyn tillhör vänsterflygeln inom sitt parti. Han driver en högskattepolitik, vill låna pengar till investeringar och förespråkar ett utträde ur NATO för Storbritannien. Han har heller aldrig dolt sina sympatier för palestinaaraberna och sin avsky för den judiska staten Israel.

2014 väckte det uppseende, då han i Tunisien deltog i nedläggandet av en krans vid en grav för ”palestinska martyrer” i direkt anslutning till ett monument tillägnat terrorister från Svarta september vilka deltagit i morden på 11 israeler vid OS i München 1972. https://www.thesun.co.uk/news/6990746/jeremy-corbyn-wreath-munich-terrorist-grave-palestinian-martyrs-honoured/

BBC-intervjun med Corbyn skedde kort tid efter det att Storbritanniens ortodoxe chefsrabbin, Ephraim Mirvis, tagit det unika steget att varna väljarna för att rösta på Labour i det kommande nyvalet. I en krönika i The Times menade han att partiet inte gjort tillräckligt för att rensa ut antijudisk rasism och skrev bland annat:

The way in which the leadership of the Labour Party has dealt with anti-Jewish racism is incompatible with the British values of which we are so poroud – of dignity and respect for all people. http://jihadimalmo.blogspot.com/2019/11/overrabbin-varnar-valjarna-for.html

Mirvin talade bland annat om judehatet som ”a new poision – sanctioned from the very top – has taken root (in the party)”. Chefsrabbinen uppmanar väljarna att rösta ”with their conscience”. I Storbritannien finns närmare 300 000 judar.

Jeremy Corbyn, till vänster, med IRA- och Sinn Fein-ledaren Gerry Adams på 1980-talet.

En annan, ständigt återkommande, kritik som riktas mot Jeremy Corbyn är hans stöd för den irländska terroristorganisationen IRA. Boris Johnson påtalade detta i en debatt med Corbyn i det brittiska underhuset relativt nyligen. https://www.express.co.uk/videos/6097011990001/PMQs-Boris-Johnson-slams-Corbyn-for-supporting-the-IRA

Trots Tories stora försprång i väljaropinionen och Labour-ledaren Jeremy Corbyns debacle skall de konservativas seger i nyvalet den 12 december inte tas ut i förskott. Risken för Tories är att deras väljare väljer sofflocket i stället för vallokalerna i tron att segern redan är i hamn. Dessutom tillkommer att Storbritanniens system med enmansvalkretsar kan ställa till det.

 

 

Tories bästa val på 34 år: behåller makten i Storbritannien

---

En satirikers syn på valet i Storbritannien: Theresa May i DUPs bröstficka.

Premiärminister Theresa May och hennes Conservative Party (Tories) gjorde jättefiasko i parlamentsvalet i Storbritannien samtidigt som Labour gjorde braksuccé.

Se där i ett nötskal svenska mediers rapportering kring det brittiska valet. Det behöver knappast sägas att denna var starkt partisk till förmån för vänsteralternativet, precis som sker vid varje amerikanskt presidentval. Som vanligt ser verkligheten något annorlunda ut.

Labour gjorde förvisso bra ifrån sig. Faktum är dock att de konservativa i procent räknat gjorde sitt bästa val på 34 år, då Storbritannien under Margaret Thatchers ledning besegrade Argentina i Falklandskriget. Tories fick i det nyligen hållna valet 42,3 procent av rösterna vilket är ett rekordartat folkligt stöd.http://cornucopia.cornubot.se/2017/06/brittiska-valet-storsta-valjarstodet.html

Till följd av det egenartade valsystemet med enmansvalkretsar – segraren erhåller alla röster – innebär det inte per automatik att ett stort antal röster ger önskat antal mandat i parlamentet.

Leanne Wood leder Plaid Cymru (The Party of Wales), som vill se ett självständigt Wales.

Till de stora förlorarna i valet hörde United Kingdom Independence Party (UKIP), som inte fick ett enda mandat. Räknat i mandat erhöll Conservative Party 318 (-13), Labour 266 (+32), Scottish National Party 35 (-19), Liberal Democratic Party 12 (+3), Democratic Unionist Party 10 (+2), Sinn Fein 7 (+3), Plaid Cymru (The Party of Wales) 4 (+1) och Green Party 1 (oförändrat). https://www.theguardian.com/politics/ng-interactive/2017/jun/08/live-uk-election-results-in-full-2017

Således backade de konservativa avseende platser i House of Commons (underhuset) och fick nöja sig med 318 mandat. Därmed uppnåddes inte egen majoritet, varför premiärminister Theresa May har tvingats uppvakta det nordirländska partiet Democratic Unionist Party (DUP) som gick fram till 10 platser i underhuset. DUP har lovat stödja Tories enligt principen en fråga i taget. https://en.wikipedia.org/wiki/Democratic_Unionist_Party

DUP är ett socialkonservativt parti som grundades 1971 av pastor Ian Paisley, Desmond Beal och andra ledande företrädare för Protestant Unionist Party. Partiets övergripande målsättning är att motverka den irländska nationalismen och försvara Nordirlands brittiska och protestantiska identitet. DUP är vidare negativt inställt till aborter och avvisar så kallade samkönade äktenskap. Partiet är för Brexit och EU-kritiskt. Paisley ledde DUP till 2008, då han efterträddes som partiledare av Peter Robinson.

Två starka kvinnor tar befälet i brittisk politik: Arlene Foster (DUP) och Theresa May (Tories).

Sedan december 2015 leds partiet av den 46-åriga trebarnsmamman Arlene Foster, vilket gör att satirteckningen här ovan inte är helt rättvisande. Foster har företrätt DUP i det nordirländska parlamentet i Belfast sedan 2003 som representant för Fermanagh och South Tyrone. Hon har sedan 2007 även innehaft flera ministerposter i Northern Ireland Executive.

För att förstå Arelene Fosters politiska engagemang bör man veta att hon har självupplevd erfarenhet av terroriströrelsen IRAs verksamhet. Hennes far, som var reservist i polisstyrkan Royal Ulster Constabulary, utsattes när hon var barn för ett mordförsök. Senare drabbades en skolbuss hon satt i som tonåring av en IRA-bomb. Foster är en supporter till det skotska fotbollslaget Glasgow Rangers. https://en.wikipedia.org/wiki/Arlene_Foster

Det har på sina håll grymtats över att Tories nu kommer att bli beroende av det avsevärt mer konservativa – några skulle säga reaktionära – Democratic Unionist Party. Storbritannien borde under alla omständigheter glädja sig åt att man nu slipper se Labour hamna i regeringsställning, ett parti som senast hade regeringsmakten under Gordon Browns misslyckade tid som premiärminister 2007-10.

Förre London-borgmästaren Ken Livingstone är avstängd från Labour efter att ha kallat Hitler ”sionist”.

Labour, nominellt socialdemokratiskt men i dagens läge sannolikt betydligt mer ideologiskt till vänster än så, har urartat till att bli ett parti som har svåra problem med antisemitism och en eklatant ovilja att ta avstånd från terrorism. 18 medlemmar, varav en parlamentsledamot och en före detta borgmästare i London, har avstängts för antisemitiska kommentarer. https://www.theguardian.com/politics/2017/apr/04/labour-suspends-ken-livingstone-for-a-year-over-hitler-comments

Förre borgmästaren i London, Ken Livingstone, har torgfört uppfattningen att Hitler var sionist samt försvarat den kvinnliga parlamentsledamoten Naz Shah för att på sin Facebook-sida förespråkat att Israel skulle omlokaliseras till USA. Livingstone har envist hållit fast vid sin uppfattning och därför fått sin avstängning förlängd, medan Shah gjort avbön och åter tagits till nåder. https://www.theguardian.com/books/2016/sep/13/the-lefts-jewish-problem-corbyn-israel-and-antisemitism-dave-rich-review

Labourledaren Jeremy Corbyn har länge gjort en slät figur i brittisk politik och mest väckt uppmärksamhet på grund av sin så kallade antisionism – en term som nästan alltid är en omskrivning för antisemitism – och negativa inställning till den judiska staten Israel. På meritlistan står vidare en mångårig faiblesse för den irländska nationalist-/terroriströrelsen IRA och dess politiska gren Sinn Fein. Han är nära vän med det senare partiets mångårige ledare Gerry Adams. Sinn Fein deltar visserligen i de brittiska valen men har som princip att inte låta sig representeras i underhuset.

Extremvänsterpolitikerna Jeremy Corbyn (Labour) och Gerry Adams (Sinn Fein) 1995.

Vänsterextremisten Jeremy Corbin, givetvis hjälten nummer 1 i det brittiska valet enligt svenska medier, har alltid vägrat ta avstånd från terrorismen oavsett om denna kommit från IRA eller islamismen vilket framgår av denna statistik: https://order-order.com/2017/06/08/100-times-jeremy-corbyn-sided-terrorists/

Samma dag som detta skrivs har det meddelats att premiärminister May sett sig föranlåten att avskeda två högt uppsatta kampanjstrateger för att blidka den interna Tory-opinionen, och det kan förutsättas att kommande regeringsbestyr och Brexit-förberedelser inte kommer att bli helt smärtfria. Mays beslut att utlysa nyval var säkerligen ett missgrepp.

Någon katastrofsituation råder dock inte – den verkliga katastrofen skulle ha inträffat om Labour och Jeremy Corbyn hade kommit till makten.

Anteckningar från Irland (II): Belfast

 
Hamnen i Belfast – stor och betydelsefull. Foto: Tommy Hansson

Dags för andra delen av mina anteckningar från Irlands-resan för ett par månader sedan. Det första avsnittet handlade om Dublin: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/19/anteckningar-fran-irland-i-dublin/ Turen har nu kommit att redogöra för intryck från Nordirlands huvudstad Belfast, Irlands näst största stad med omkring 350 000 invånare.

Det finns sånger om hart när alla irländska platser. Tycker det kan vara lämpligt att inleda med ”The Black Velvet Band”, med Belfast-motiv, här framförd av The Irish Rovers:https://www.youtube.com/watch?v=DfsgHyymG8E

Belfast (Béal Feirste) i den irländska provinsen Ulster och beläget i grevskapet Antrim är huvudstad och även den största staden i Nordirland. Stadens irländska namn kommer av floden Farset, som numera har sitt lopp under staden. Den viktigaste floden är i dag Lagan. Belfast ligger vid mynningen till Belfast Lough omgivet av berg. Staden har undergått omfattande renoveringar, huvudsakligen i de stadsdelar som ligger vid Lagans stränder, under senare år. Stora delar av staden är bilfria.

Skalenlig modell av RMS Titanic. Foto: Tommy Hansson

I anslutning till den för staden så betydelsefulla hamnen residerar Harland & Wolffs skeppsvarv, mest känt för att det episka ångfartyget RMS (Royal Mail Steamer) Titanic byggdes där och före avfärden placerades i vad som är världens största torrdocka. Dess förlisning på jungfruresan till New York kan dock knappast skeppsvarvet lastas för, den var ett resultat av övermod från skeppsledningen kombinerat med olyckliga omständigheter.

Det är konstaterat att fartyget höll alltför hög fart i ett område bemängt med isberg vid olyckan 14-15 april 1912. Av totalt 2224 passagerare omkom 1514 medan 710 räddades.https://sv.wikipedia.org/wiki/RMS_Titanic

Det museum som invigdes vid Titanic´s  Quarters den 31 mars 2012 – lagom till det famösa fartygets 100-årsjubileum – är i dag tvivelsutan Belfasts största sevärdhet. Museet, som omfattar fem våningar, nio avdelningar och mäter 38 meter på höjden, var inledningen till en medveten satsning på turism – tidigare uppges denna näring ha varit försummad.

Bloggaren ombord på SS Nomadic med det mäktiga museibygget i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Jag måste tillstå att jag blev tämligen imponerad av detta bygge, vars glänsande yttre för tankarna till Titanics mäktiga stäv. Arkitekten heter Eric Kuhne. Höjdpunkten under mitt besök var en rälsbunden färd i vagn genom alla museets nio avdelningar, där Titanics (och en del av Belfasts) historia i komprimerad form kunde följas från början till slut icke minst med hjälp av modern filmteknik. http://www.expressen.se/allt-om-resor/titanic-museum-ska-locka-oss-till-belfast/

RMS Titanic kan av lättförståeliga skäl inte beskådas in corpore i anslutning museet, men det kan däremot SS Nomadic som är ett servicefartyg (tender) med huvuduppgiften att frakta passagerare och deras bagage från och till Titanic och hennes systerfartyg RMS Olympic, samtliga tillhörande White Star Line. Ett besök ombord är en intressant upplevelse, även om det givetvis inte kan jämföras med vad ett besök på Titanic skulle ha inneburit. Nomadic är avsevärt mycket mindre än Titanic men har, såvitt jag förstår, samma proportioner. https://en.wikipedia.org/wiki/SS_Nomadic_(1911)

Världens största torrdocka. Foto: Tommy Hansson

Belfasts allra äldsta historia är höljd i dunkel, men 1177 skall normandiska erövrare ha uppfört en borganläggning på platsen. Staden erhöll stadsrättigheter 1613 och hade i slutet av samma århundrade omkring 2000 invånare. Under 1700-talet hade Belfast blivit den viktigaste hamnstaden i provinsen Ulster. Flera industrier hade anlagts inklusive ett skeppsvarv. Under 1800-talet skedde en stor inflyttning till staden och dess framväxande industri från den irländska landsbygden.

När Irland delades som ett resultat av avtalet om självstyre 1920 och det Anglo-irländska avtalet 1922 blev Belfast säte för den nordirländska regeringen. Delningen innebar att 26 av de 32 grevskapen införlivades med den Irländska fristaten (från och med 1949 Republiken Irland). Sex av grevskapen i provinsen Ulster kom att tillhöra Nordirland, som fortfarande var en del av Storbritannien: Fermanagh, Tyrone, Londonderry (Derry), Antrim, Down och Armanagh. https://sv.wikipedia.org/wiki/Irlands_grevskap

Det fanns starka strömningar för irländsk självständighet i Belfast, men när upproret bröt ut i Dublin annandag påsk 1916 fick det ingen motsvarighet i Belfast. Medlemmarna i de irländska självständighets- och försvarsrörelserna förblev tysta och inaktiva. Om detta har Gerry Adams, partiordförande i Sinn Féin sedan 1983 (!), skrivit en bok där han redogör för Belfasts och Nordirlands betydelse för de irländska självständighetssträvandena: https://www.amazon.co.uk/Who-Fears-Speak-Belfast-Rising/dp/1900960133

Paraden för att högtidlighålla 100-årsminnet av Påskupproret gick lugnt tillväga.

En parad med syftet att högtidlighålla 100-årsminnet av den historiska resningen – utan vilken hela Irland sannolikt hade sorterat under Storbritannien under hela 1900-talet – hölls likväl på Falls Road i det katolska området i Belfast den 27 mars i år. Allt gick lugnt tillväga. Gerry Adams för sin del förklarade sig missnöjd med Republiken Irlands sätt att hedra rebellerna, men några militanta tongångar var det inte fråga om från Sinn Féin-ledarens sida. http://www.belfasttelegraph.co.uk/news/northern-ireland/falls-roads-lined-with-spectators-for-easter-rising-parade-in-belfast-34575523.html

I höjd med revolutionsåret 1968 inleddes den långa konflikternas tid i Belfast och Nordirland som kallas The Troubles. Huvudaktörer var här Storbritanniens armé samt Irländska republikanska armén, IRA, som ville ena Irland och befria det från brittiskt inflytande. En förgrundsgestalt i den republikanska kampen mot det brittiska väldet var Bernadette Devlin (MacAliskey), född 1947.

Bernadette Devlin, modell sent 1960-tal, stod i centrum för den republikanska kampviljan i Nordirland.

Hon blev den yngsta kvinnan någonsin att välja in i det brittiska parlamentet. Hon representerade Social Democratic Labour Party men blev av med sitt mandat då partiet föredrog en annan kandidat 1974. Bernadette är än i dag vid närmare 70 års ålder sysselsatt med uppoffrande socialt arbete. 1981 skadades hon allvarligt då hon och maken attackerades av probrittiska terrorister i sitt hem. Bernadette sköts med nio skott och maken med fyra inför sina barn, men båda överlevde. http://biography.yourdictionary.com/bernadette-devlin

IRAs rötter står att finna i Irish Volunteers, en av de tongivande rörelserna i Påskupproret 1916. Efter en splittring av rörelsen bytte en av falangerna namn till Irish Republican Army, som är ett övergripande namn för flera grupperingar varav Provisional (provisoriska) IRA var mest aktivt under The Troubles. Ännu mer radikala var Continuity IRA samt Real IRA. ”The Provies” ville medelst väpnad kamp störta det brittiska styret och förena Irland och tvekade inte att ta emot stöd från bland andra mecenater Muammar Khadaffis Libyen. IRAs politiska gren är det socialistiska partiet Sinn Féin. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-12539372

Rörelsen svarade för ett otal blodiga attentat under oroligheterna, varvid en del brittiska soldater men också många helt oskyldiga människor fick sätta livet till eller fick svåra men för livet. 1997 lade emellertid Provisoriska IRA ner vapnen, och 1998 inträffade under Tony Blairs tid som brittisk premiärminister det så kallade Långfredags-avtalet som medförde en ny era av fred och samarbete över religionsgränserna i Nordirland. Avtalet gav även möjlighet för en fredlig irländsk återförening.

Hotell Europa står  kvar efter 28 bombattentat under oroligheterna i Nordirland. Foto: Tommy Hansson

Något av en symbol för The Troubles är Europa Hotel i hjärtat av Belfast, Hotellet, som stod klart 1971, sägs vara Europas, kanske världens, mest bombade hotell med sammanlagt 28 bombattentat sedan invigningen. Mirakulöst nog återhämtade det sig efter varje större eller mindre bombangrepp och står i dag som ett stolt monument över nordirländarnas förmåga att hanka sig fram trots till synes övermäktiga odds. http://www.bbc.co.uk/news/uk-northern-ireland-14666296

En annan symbol för The Troubles, och relationerna mellan katoliker och protestanter i stort, är de muralmålningar som gjorts i respektive områden. Eftersom de skilda bostadsområdena ofta varvas med varandra, till exempel i anslutning till protestantiska/unionistiska Shankill Road i västra Belfast och angränsande katolska Falls Road och Ardoyne, kan olika typer av målningar iakttagas.

Muralmålningar i ett katolskt område i Belfast. Som synes är USAs president Barack Obama (i övre vänsterhörnet) en omtyckt figur här. Foto: Tommy Hansson

Det rör sig dels om katolska/republikanska, som är vänsterinriktade och pro-palestinska, dels protestantiska/unionistiska, som hyllar unionen med Storbritannien och egna militanta grupper samt är pro-Israel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Shankill_Road

Ett välkänt och för resenären obligatoriskt landmärke i Belfast är slutligen Stadshuset, the City Hall, vid Donegal Square i stadens centrala delar. Det började byggas 1898 och stod färdigt att invigas 1906. Byggnadsstilen kallas nybarock och arkitekten heter Alfred Brumwell Thomas.

På stadshusområdet finns en anslående staty av drottning Victoria (1819-1901), som besökte Belfast endast en gång och då under sin resa till Irland 1849; hon gjorde tydligen ett stort intryck och är av naturliga skäl populär hos Nordirlands protestantiska och pro-brittiska majoritet. Drottningen, som fått en hel era uppkallad efter sig, besökte på resan även Dublin och Cork.

Belfast City Hall med statyn föreställande drottning Victoria till vänster. Foto: Tommy Hansson

 Fotnot: I nästa artikel från Irlands-resan kommer jag att behandla byn Hillsborough, som jag besökte på väg mot Belfast. Byn har kallats ”USAs vagga” – läs varför i min kommande artikel!

 

 

 

Mer eller mindre förvirrat om Bryssel-terrorn

Två dagar efter de blodiga terrordåden i Bryssel, som Islamiska staten (IS) föga oväntat tog på sig, kan det konstateras att 31 människor omkom och 260 skadades som en följd av de tre bombdetonationerna på flygplatsen Zaventem samt i tunnelbanan. Illdåden har hyllats av muslimska trosbekännare på flera twitterkonton: http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/835804-sa-hyllas-terrordaden-i-bryssel-pa-internet

Det kan också dessvärre konstateras, att det förekommit åtskilliga mer eller mindre förvirrade kommentarer i anslutning till IS-dåden här hemma. Jag redovisar nedan några av dessa utan inbördes rangordning.

Lena Mellin, kolumnist på Aftonbladet, har stått för ett av de märkligare yttrandena den 22 mars: ”Men enligt regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin, ska man komma ihåg att de mord som utförts av extremister under de senaste tjugo åren har utförts av högerextremister, inte av jihadister. Att faran än så länge ser ut att komma från färre håll än i Bryssel inger en gnutta hopp denna tunga dag.”

Mellin tycks således på fullaste allvar mena, att det är mer hoppingivande när högerextremister begår vansinnesdåd än när islamister gör det. Och vad menar hon med att alla politiska mordattentat utförts av högerextremister? Det enda, förutom Breiviks mordorgie i Oslo 2011, som bär extremhögerns signum är väl massakern i Bologna 1980 då 85 människor miste livet. https://en.wikipedia.org/wiki/Bologna_massacre

 Verkligheten hann till slut upp Khadaffi, som beordrade sprängningen av ett amerikanskt flygplan över den skotska byn Lockerbie.

I övrigt har den vänsterextrema baskiska separatiströrelsen ETA samt likaledes vänsterextrema IRA utfört ett antal attentat i Nordirland respektive Spanien. 1988 exploderade ett amerikanskt flygplan över skotska Lockerbie i vad som visade sig vara ett illdåd beordrat av Libyens diktator Muammar Khadaffi (den svenske FN-diplomaten Bernt Carlsson omkom med alla 259 ombord; elva omkom på marken). Under 2000-talet har islamister slagit till i, förutom Mellanöstern, bland annat New York, London, Madrid och Paris och nu alltså Bryssel. Om Lockerbie-katastrofen här:https://sv.wikipedia.org/wiki/Lockerbieattentatet

Men enligt Lena Mellin skall vi tydligen glädjas åt att massakern i Bologna för 36 år sedan utfördes av en nyfascistisk grupp i Italien. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article22490353.ab

Flera aktiva muslimer har tagit avstånd från Bryssel-attentaten, vilket givetvis är glädjande, men vägrar samtidigt inse att de är utflöden av en låt vara radikal men ändå tolkning av Muhammeds ord och gärningar. Muslimske teologen Salahuddin Barakat menar den 23 mars: ”Men dåden har inget med islam att göra. /…/ Det finns inte någon som helst grund i den muslimska traditionen som stöder den här typen av avskyvärda handlingar.” http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article22499884.ab

 ”Det har inget med islam att göra.”

Abdelhak Lahouaichri, ordförande i Muslimska föreningen i Ljungby, har den 23 mars uttalat sig på följande sätt i tidningen Smålänningen: ”Det har inget med islam att göra. De som gjort det här är icke-muslimer. /…/ Enligt islam är det en stor synd. De är inte muslimer, de är stora idioter. Islam har kommit för att sprida frid. Det gör ont att vår religion är inblandad i sådana här smutsigheter.” http://www.smalanningen.se/article/inget-med-islam-att-gora/

Med all respekt för Lahouaichris avståndstagande från våld och terror kan han inte gärna vara omedveten om, att islam kunnat spridas runtom i världen endast genom erövringskrig och blodbad ända från krigsherren Muhammeds dagar på 600-talet och framåt. Det var muhammedanska makthavares övervåld mot kristna i Det heliga landet i början av medeltiden som ledde till korstågen, som muslimer tjatar om än i dag.

Och i denna stund finns massor av muslimska teologer, präster och ledare som tolkar islam på ett helt annat sätt än vad ordföranden för Muslimska föreningen i Ljungby gör. Frågan är då varför vi skall tro på att hans tolkning av religionen i fråga är den mest korrekta, och inte på de muslimska röster som menar att det är rätt med mord, terrorism och våldtäkter. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/03/13/islamska-foretradare-om-att-doda-valdta-och-att-jorden-ar-platt/

 Visst ja, Breivik var ju inte muslim…

Statsminister Stefan Löfven har dragit sitt strå till förvirringsstacken genom att, förutom de sedvanliga självklarheterna om ”avskyvärda dåd”, ”vi får aldrig acceptera terrorism” och ”våra tankar går till offren och deras anhöriga”, dra in en galen massmördare från Norge i sammanhanget.

I en intervju med SVT Aktuellt sade Löfven bland annat följande: ”Jag vill påminna om att en av de största terroristerna vi haft i Europa, Breivik, var allt annat än muslim.” http://nyheteridag.se/lofven-en-av-de-storsta-terroristerna-vi-haft-i-europa-brevik-var-allt-annat-an-muslim/

Vilket får oss alla att känna oss bättre till mods, eller hur?

Förra S-ledaren Mona Sahlin, till i juni nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, har inte precis bidragit till större klarhet i diskussionerna om Bryssel-dåden. I ett debattinlägg tillsammans med Hans Olsson, ordförande för Brottsförebyggande centrum i Värmland samt Åsa Bergenheim, rektor vid Karlstads högskola, på tidskriften Dagens Samhälles nätsajt hävdar hon den 23 mars bland annat att ”Sverige befinner sig på ett sluttande plan”:

Bryssel 22 mars 2016. Ytterligare en plats och ett datum att lägga till listan över terrorns blinda hat. /…/ I arbetet kring våldsbejakande terrorism  pratar vi ofta om att vit-maktrörelser, vänsterautonoma och fundamentalistiska religiösa grupper utgör hot mot vår demokrati. /…/ Men alltför ofta är det på chattforum, i kommentatorsfält och på sociala medier dessa hot börjar växa för att sedan sippra ut i verkligheten i form av det hat som ger extremister sin näring. Vi får därför inte bara betrakta den som utför våld som våldsbejakande. Ett stort ansvar vilar också på författaren till de texter som sporrar aktivisten till handling. http://www.dagenssamhalle.se/debatt/sverige-befinner-sig-pa-ett-sluttande-plan-23711

Här lyckas Sahlin, Olsson och Bergenheim alltså med det rätt imponerande konststycket nästan framställa terroristerna som offer för hatfyllda nättexter av olika slag. Sahlin et consortes har som synes också märkligt svårt att skuldbelägga islamism och jihadism för det extremvåld som dessa – och endast dessa – står för i dagens läge.

 ”Vi får därför inte bara betrakta den som utför våld som våldsbejakande.”

I stället nämns i ovanstående uppräkning allra först ”vit-maktrörelser”, därefter ”vänsterautonoma” och först därefter ”fundamentalistiska religiösa grupper” i allmänhet – precis som om exempelvis Livets ord, Mormonerna eller Jehovas vittnen vore lika terrorglada som jihadisterna. Riksdagsledamoten Robert Stenkvist (SD) har med all rätt ilsknat till på Sahlins uppseendeväckande svamlande och menar i sin blogg Dissidenten Stenkvist den 24 mars: ”Det sluttande planet är vår nationella säkerhetssamordnare Sahlin.”

Stenkvist menar som slutkläm på sin bloggtext att Sahlin snarast bör entledigas från sin ansvarsfulla position, till vilket man endast kan säga ja och amen. Även om den katastrofala Mona Sahlin i skrivande stund bara har ett par månader kvar på sitt förordnande. Ambassadör i inre Mongoliet nästa?https://stenkvist.wordpress.com/2016/03/24/det-sluttande-planet-ar-var-nationella-sakerhetssamordnare-sahlin/

I SVT Opinion skriver den bekante imamen i Eskilstuna, Abd al-Haqq Kielan alias Leif Karlsson (även verksam i Islamiska föreningen i Stockholm), den 24 mars att ”Nu måste muslimerna stå upp mot terrorn”. Hurra, tänkte jag när jag läste denna rubrik, äntligen ett ordentligt avståndstagande från den jihadistiska terrorismen från en ledande muslim i Sverige. När jag tagit del av resten av artikeln var jag inte längre lika entusiastisk.

”Nu har det hänt igen”, inleder Kielan sin betraktelse. ”Nya blodiga attacker har riktats mot kvinnor, barn, civila – helt oskyldiga människor – i avsikt att skapa skräck och förstöra det mänskliga samhället. Precis de saker som islam förbjuder. /…/ Vi är klämda mellan terrorister på ena sidan och främlingsfientliga politiska grupper på andra sidan.”
http://www.svt.se/opinion/article7358744.svt

 Imam Kielan: svensk muslim.

Jag tror att en förutsättning för att den reformation islam så väl behöver skall komma till stånd är, att imam Kielan och alla andra verserade muslimer – ty sådana finns förvisso – någon gång inser, att islam visserligen kan tolkas på ett fredligt sätt men även genom Muhammeds ord, gärningar och efterföljd inbjuder till radikala tolkningar. Kielan med flera må upprepa sin ramsa ”Det har ingenting att göra med islam” in absurdum, men vem som helst kan se att verkligheten är annorlunda beskaffad.

Abu Bakr al-Baghdadi, den så kallade ”osynlige kalifen” som står i ledningen för Islamiska staten (IS), är otvivelaktigt väl så mycket muslim och slängd i Koranen som den 30 år äldre Kielan. Född i Samarra i Irak 1971 var al-Baghdadi (som är en pseudonym) 1994-2004 verksam som präst och böneledare i en mindre moské i Bagdads utkanter. Enligt en uppgift skall han även ha ett irakiskt doktorat i islamisk teologi. Sedan blev han ledare för en grupp inom al-Qaida i Irak innan han 2010 framträdde som ledare och ”kalif” för IS.

Jag hyser viss respekt för imam Abd al-Haqq Kielan. Han berättade under ett föredrag i Stockholm jag hörde för några år sedan om sin omvändelse till islam, att hans idé om islamsk kultur och islamskt sätt att vara är civiliserade konversationer om religion och filosofi över små koppar kryddat kaffe på arabiskt vis. Ungefär som när vår fiktive detektiv Ture Sventon umgås med sin vän herr Omar.

Det låter verkligen jättetrevligt. Dessvärre finns dock också en annan sida av islam, vilken imam Kielan naturligtvis  är lika väl medveten som både denna bloggare och de ”främlingsfientliga politiska grupperna” Kielan hänvisar till ovan – liksom alla som någon gång studerat islam i teori och praktik – är.

 ”Rolexkalifen” al-Baghdadi: irakisk muslim.

Det är den islam som, helt enligt profetens anvisningar, i en stor del av arabvärlden följer sharialagen med allt vad denna innebär av halshuggningar, stenande av kvinnor, piskande, stympande och avrättning av konvertiter från islam. Det är den islam som erövrar mark för den enda rätta tron genom erövringskrig, våld och terror.

 

Dubliners hyllning till amiral Nelson

 Den enarmade krigshjälten Horatio Nelson gick till väders i Dublin.

http://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs

I 157 år stod han på sin pelare i centrala Dublin: den brittiske sjöstridshjälten, amiral Horatio Nelson. Det vill säga som staty, skapad av en konstnär från Irlands nästa största stad, Cork, 1808-09. ”The Pillar”, som placerades i mitten av Sackville Street, senare O’Connell Street nära Huvudpostkontoret som kom att spela en så avgörande roll under Påskupproret 1916, blev ett av Dublins mest imponerande landmärken.

Nelsonstatyn placerades överst på en drygt 36 meter hög, refflad pelare och blev därmed ett av de mest storslagna minnesmärkena över Horatio Nelson (1758-1805), som omkom under sjöslaget mellan britter och spanjorer vid Kap Trafalgar i Spanien. Den 8 mars 1966 hade emellertid en grupp rekryter från den irländska republikanska armén, IRA, fått nog av Nelson. Man detonerade en sprängladdning som sprängde statyn i bitar.

Efter sprängattentatet – en av deltagarna hette Joe Christie och blev senare utesluten ur IRA – förlorade Dublin enligt många något av sin forna karaktär. Också folk som inte var några större beundrare av vare sig Nelson eller det brittiska imperiet beklagade därför sprängdådet, som gjorde deras gamla stad litet mer opersonlig.

 En gammal vy över centrala Dublin med The Nelson Pillar.

Flera sånger har blivit till i syfte att hugfästa minnet av händelsen – irländarna gör sånger om det mesta – och överst i denna bloggtext hittar ni en länk till The Dubliners version av ”Nelson´s Farewell”, skriven av Joe Dolan.

Några representativa rader ur sången:

In Trafalgar Square it might be fair to leave old Nelson standing there
But no one tells the Irish what they´ll view

Innan sången avlevereras av den populära men nu tyvärr nedlagda irländska musikgruppen läser sångaren Luke Kelly upp en dikt om Dublin av poeten Louis MacNeice (1907-63) på sitt oefterhärmliga sätt.

Så mycket nöje med ”Nelson´s Farewell” innan ni somnar!

Döden klär honom!

”Crazy” Muammar al-Khadaffi (1942-2011).

När ”Crazy” Joe Davola, gestaltad av Peter Crombie, i ett avsnitt av ”Seinfeld” hoppar ner från läktaren och in på scenen under inspelningen av Jerrys och Georges pilotavsnitt skriker han:

– Sic semper tyrannis!

Den latinska sentensen, som betyder ”Så går det alltid för tyrannerna!”, påstås kunna gå att härleda till den romerske senatorn Marcus Junius Brutus, en av de sammansvurna som mördade Gajus Julius Caesar år 44 före Kriti födelse. Denna sägens sanningshalt är nog osäker.

Däremot vet man med säkerhet att samma ord yttrades av skådespelaren John Wilkes Booth, sedan denne skjutit USAs president Abraham Lincoln på Ford´s Theatre i Washington, D. C. strax efter det Amerikanska inbördeskrigets slut 1865.

”Crazy” Joe Davola, spelad av Peter Crombie (1952 – ).

Mina läsare anar nog orsaken till denna inledning: jag har nyss fått reda på att Libyens diktator sedan 42 år tillbaka, Muammar Khadaffi, rapporterats gripen och troligen dödats:

http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/621494-khaddafi-har-gripits

Man kan naturligtvis invända, att framtiden för Libyen fortfarande är oviss och att demokrati och frihet ännu måste betraktas som relativt avlägsna mål för det till ytan jättelika men till folkmängden glesa ökenlandet.

Det kan dessutom hävdas att Khadaffi, trots alla sina brister, ändå enade Libyens stammar och i alla fall under senare år kunde vara en värdefull, låt vara nyckfull, allierad för Väst. Till följd av inbördesstriderna och maktskiftet kan man dessutom förvänta en strid flyktingström från det plågade landet.

Jag vet allt det där. Ändå kan jag inte undgå att höja ett jubelrop till skyn över att psykopaten och påfågeln Khadaffi skattat åt förgängelsen. Man skulle rentav kunna utbrista: Döden klär honom!

Khadaffi utgjorde under en lång följd av år ett horn i sidan – eller plågsam smärta i en helt annan kroppsdel – för den demokratiska delen av världen genom en rad terrordåd med Lockerbie-kraschen som piéce de resistance. Khadaffi pumpade därtill in åtskilliga oljemiljarder i kassorna till allsköns terroriströrelser såsom IRA och Rote Armee Fraktion. Detta alldeles bortsett från att han under fyra decennier låg i krig med stora delar av sin egen befolkning.

Den som har lust att sörja Khadaffi får väl göra det. Jag tänker inte göra det när han nu bänkar sig i helvetets gemak tillsammans med Saddam Hussein och Usama bin Ladin. Han har det bra där han är.

Good riddance!