Tredje världskriget? – Nej, femte!

General (senare president) Dwight D. Eisenhower (till vänster) och president Harry S Truman var två av USAs främsta profiler under det Kalla kriget.

Man kan ofta höra varnande röster i samband med det förhandenvarande ryska angreppskriget mot Ukraina att konflikten skulle kunna leda till vad som kallas ”det tredje världskriget”. Detta är enligt min mening en felaktig terminologi.

Jag instämmer i att Vladimir Putins/Rysslands krig i Ukraina i värsta fall riskerar leda till en världsomspännande konflikt. En sådan borde emellertid som jag ser det kallas Femte världskriget. Jag skall här förklara varför.

Första världskriget (1914-18) inleddes med den serbiske terroristen Gavrilo Princips mord på Österrike-Ungerns storhertig Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie von Chotek i Sarajevo den 28 juni 1914. Det slutade med att Tyskland kapitulerade den 11 november 1918.

Med krigets utgång krossades den gamla auktoritära och till stor del militaristiska världsordningen och lades grunden till den moderna världen med dess demokratiska och frihetliga värden. Den största världskonflikten sedan Trettioåriga kriget (1618-48) beräknas ha skördat mellan 8,5 och 16 miljoner människoliv. Gavrilo Princip är för övrigt än i dag nationalhjälte i Serbien.

Andra världskriget (1939-45) inleddes med det nationalsocialistiska Tysklands anfall på Polen den 1 september 1939, vilket möjliggjorts av non-aggressionspakten mellan Sovjetunionen och Tyskland en dryg vecka tidigare. 14 dagar efter Tysklands invasion lade Sovjet beslag på den andra delen av Polen.

Efter betydande inledande framgångar för Nazityskland vände krigslyckan vid Stalingrad 1943. Tyskarna kapitulerade den 7 maj 1945 under det att japanerna skrev under kapitulationsavtalet avseende striderna i Stilla havet den 2 september 1945. Tysklands nederlag möjliggjorde Sovjets överhöghet över Östeuropa minus Finland. Krigets förluster uppgick till omkring 50 miljoner människor.

Kalla kriget (1945-91). Det jag vill kalla Tredje världskriget är synonymt med det Kalla kriget, som utbröt när det Andra världskriget slutade med Josef Stalins Sovjet som ledande makt. 1949 fick det onda sidan förstärkning genom kommunistledaren Mao Tse-tungs seger över nationalisterna i det kinesiska inbördeskriget. Det var också den blodigaste av här beskrivna världskonflikter.

I västvärlden fanns en tendens att överskatta den sovjetiska styrkan, men när det kom till kritan säckade sovjetväldet ihop som en punkterad luftmadrass den 31 december 1991. Om vi räknar ihop dödsoffren för den globala kommunismen i länder som Sovjet, Kina, Kuba, Angola, Nordkorea, Kambodja, Vietnam, Albanien och Östblocket inklusive Rumänien kommer vi upp i kanske 100 miljoner.

Kriget mot islamistisk terrorism (2001-21), Fjärde världskriget enligt mitt sätt att se inleddes med att två passagerarplan, framförda av medlemmar i terrorrörelsen al-Qaida, rammade tvillingtornen i World Trade Center i New York och att ett plöjde in i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon den 11 september 2001. Ett fjärde plan, troligen ämnat för Vita huset, störtade sedan hjältemodiga passagerare övermannat kaparna.

USAs president George W. Bush svarade med att först invadera Afghanistan och därefter Irak i syfte att slå ut de terroristiska krafterna och oskadliggöra al-Qaida-ledaren Usama bin-Laden. Detta lyckades inte, men bin-Laden kunde spåras upp och elimineras av en amerikansk elitstyrka nära Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011.

Dessförinnan hade Iraks blodige diktator Saddam Hussein infångats och avrättats i Irak den 31 december 2006. Kriget kan sägas ha avslutats med att de sista amerikanska trupperna lämnade Afghanistan den 31 augusti 2021. Dödssiffrorna är osäkra, men de kan sannolikt uppskattas till cirka en miljon. Förutom al-Qaida har Islamiska staten (IS) spelat en betydande roll i denna konflikt – dess ledare al-Qurayshi dödades av amerikanska elitsoldater i Syrien den 3 februari 2022.

Samtliga ovan beskrivna världskonflikter slutade med vad som, något förenklat, kan beskrivas som det godas seger över det onda. Dock med förbehållet att såväl kommunism som islamistisk terrorism alltjämt existerar, även om dessa fenomen vingklippts så pass att de inte längre ställer till lika stora problem som tidigare. Det allra viktigaste är att minnas att demokratin aldrig kan tas för given – kampen fortsätter.

Låt oss dock innerligt hoppas att det inte måste till ett femte världskrig för att säkra dess fortbestånd!

Talibanerna tar över: Biden svek afghanerna

Ett gäng talibaner efter att ha tagit presidentpalatset i Kabul i besittning.

Ett dygn innan talibanerna erövrade Afghanistans huvudstad Kabul flydde president Mohammad Ashraf Ghani Ahmadzai landet. Officiellt skedde detta i syfte att undvika blodsutgjutelse, men jag misstänker starkt att han mest var rädd om sitt eget skinn. Nu får andra representanter för det gamla styret förhandla med erövrarna, vilka försäkrat att de skall vara frikostiga med amnestier och inte sätta igång någon masslakt. https://worldisraelnews.com/afghan-president-flees-country-as-taliban-move-into-kabul/?utm_source=newsletters_worldisraelnews_com&utm_medium=email&utm_content=Ha

Många frågar sig hur Afghanistans armé, med anor tillbaka till 1880-talet, med en numerär om vid pass 300 000 soldater kan falla ihop så fullständigt på kort tid sedan USAs president Joe Biden förklarat att de amerikanska styrkorna skall hemförlovas med kort varsel. I stort sett har soldaterna flytt hals över huvud så fort de sett en talibankrigare. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/analys-valplanerad-strategi-bakom-talibanernas-seger-i-afghanistan

Man hade nog förväntat sig mer av en krigsmakt som av Förenta staterna försetts med vapen, ammunition och annan materiel till ett värde av 85 miljarder dollar. Den afghanska armén har förfogat över i runda tal 300 000 soldater, att jämföra med talibanernas kanske 70 000. Under 20 års tid har olika amerikanska administrationer vidare sänt 770 000 soldater till Afghanistan och investerat närmare en biljon dollar i landet.

Sanningen är förmodligen att den afghanska regeringsarmén, trots amerikansk träning och ekonomisk uppbackning, varit en papperstiger – åtskilliga soldater har i kraft av bristande kontroll bott hemma med full lön i stället för delta i militärövningar. Dessutom har man kunnat påräkna amerikanskt flygstöd om man skulle möta motstånd i striderna.

Republikanska politiker i USA ger nu den demokratiske presidenten Joe Biden en stor del av skulden till talibanernas snabba och smärtfria seger. Biden tillkännagav i april sin föresats att dra tillbaka de amerikanska trupperna till den 31 augusti. Reträtten påbörjades i början av juli och genomfördes utan förvarning snabbare än vad som avsetts. https://www.newsmax.com/newsmax-tv/biden-afghanistan-turner-taliban/2021/08/13/id/1032324/?fbclid=IwAR2mxskaBB61kfeaQYJZA-xZfHS1pRgg5GVF6eu0-1t48c22DeUbrne5ng4#

Medlemmen av representanthuset Mike Turner från Ohio förklarade i ett inslag i Newsmax TV.kanal att Biden lämnade de afghanska allierade vind för våg utan en plan att försvara landet: ”They didn´t even give them notice as to what they were doing. The big difference from what the Trump administration was going to do and the Biden administration is that the Trump administration was negotiating with the Taliban and the United States would have been the enforcer of any agreement that´s there. Here Biden hasn´t really left the country.”

Kongressman Turner ser i första hand inte striderna i Afghanistan, som omfattar cirka 660 000 kvadratkilometer, som ett regelrätt inbördeskrig: ”It´s not as if once the Taliban take control, then we´ll have peace. They are a barbaric group. There is no peace, even in the areas they controlled previously. They are murderous, they are raping children throughout the country. This will be a humanitarian crisis and will result in a refugee crisis.”

Amerikanska soldater besvarar fientlig eld vid Hamid Karzai-flygplatsen i Kabul, dit tusentals afghanska flyktingar samlats i syfte att ta sig ur landet.

Biden tillkännagav för bara någon månad sedan att han inte trodde att talibanerna skulle komma att kontrollera hela landet. Något reellt underlag för denna optimistiska prognos fanns dock inte, och varken den ålderstigne amerikanske presidenten eller hans medarbetare brydde sig om att koordinera administrationens planer med den afghanska regeringen. Så gick det också som det gick: i torsdags intogs Kandahar och Herat, landets andra och tredje största städer och nu har alltså även Kabul fallit.

Tusentals vettskrämda afghaner har flytt från sina hem av rädsla för vad de barbariska talibanerna kan hitta på i form av offentliga avrättningar, piskningar, stympningar och avskaffandet av alla kvinnors rättigheter. Det var så det gick till när de senast hade makten i större delen av landet 1996-2001, det vill säga femårsperioden före det amerikanska ingripandet efter terrorattackerna den 11 september och inte mycket tyder på att det kommer att bli väsentligt annorlunda nu.

Kabuls fall den 16 augusti 2021 markerar slutkapitlet i Förenta staternas längsta och minst framgångsrika krig. De fundamentalistiska talibanerna, som bildats i Kandahar så sent som 1994, slogs inledningsvis tillbaka av de amerikanska styrkorna som invaderat landet för att jaga rätt på al-Qaida-ledaren Usama bin Laden och tycktes vid denna tid slagna i grunden. USA tappade sedan fokus genom den politiska och militära förvirring som uppstod i samband med Irak-kriget.

Om den nuvarande situationen uppstått under Donald Trumps år i Vita huset hade Trump tvivelsutan bildligt talat rullats i tjära och fjädrar i etablerade massmedia och kanske ställts inför riksrätt ännu en gång. När det sker under den senile Bidens egid är det inte många som höjer på ögonbrynen ens.

Joe Biden och hans administration har misslyckats med att sätta in Afghanistan i ett större geopolitiskt sammanhang. När nu amerikanerna försvinner uppstår ett maktvakuum som Kina och Ryssland ivrigt väntar på att fylla. Peking förfogar enligt initierade uppgifter redan över starka bilaterala och multilaterala relationer i den ifrågavarande regionen, men ett förbättrat partnerskap med Afghanistan under talibanerna – vilka i likhet med kineserna inte bryr sig ett dyft om demokrati eller mänskliga rättigheter –  skulle leda till ett ännu större inflytande på USAs bekostnad.

Experter: Kina lär erkänna en talibanregering i Afghanistan

Israel och hennes fiender

 

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Påven besökte Irak för interreligiös samvaro – judarna stängdes ute

Påvens besök i Irak omfattade bland annat interreligiöst umgänge i Ur, patriarken Abrahams hemstad.

Påven Franciskus genomförde i början av mars ett fyra dagars besök i Irak vilket av många sågs som historiskt. Besöket var späckat av fagert tal från såväl påven som hans irakiska värdar, men så värst mycket konkret kommer den påvliga trippen med all sannolikhet inte att leda till. https://www.jpost.com/middle-east/iraqs-government-accused-of-preventing-jews-from-attending-popes-visit-661220

Franciskus visit omfattade stopp i irakiska städer såsom Bagdad, Ur, Mosul och Najaf samt även en avstickare till den autonoma irakiska regionen Kurdistan. Enligt Vatikanens presentation av påveresan var denna ägnad att skapa ett fredligt samförstånd mellan de tre så kallade abrahamitiska religionerna kristendom, judendom och islam.

Ett viktigt stopp på resan var i det perspektivet Ur (arabiska Tell al-Muqajjar), den stad i Kaldéen i det forna södra Mesopotamien som det i Gamla testamentet anges att patriarken Abraham härstammade från. Ur anses vara en av världens äldsta städer där man funnit byggnadslämningar från perioden 5000-300 före Kristi födelse. Ur är beläget vid mynningarna till floderna Eufrat och Tigris. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ur,_Mesopotamien

Den största stötestenen för den interreligiösa harmonin var att inga judar fanns på plats. Den irakiska regeringen tycks aktivt ha förhindrat judar att resa till Bagdad för att träffa den 84-årige Franciskus. I en artikel av Seth J. Frantzman i den liberala israeliska tidningen The Jerusalem Post den 7 mars 2021 heter det:

The Iraqi government ignored the history of Iraqi Jews during the visit of Pope Francis last week, marring an otherwise unprecedented visit and wasting an opportunity to highlight the Jewish part of Iraq´s history.

Edwin Shuker, en sefardisk jude född i Bagdad 1955 och bosatt i Storbritannien sedan 1971, var besviken över den uteblivna judiska närvaron under påvens besök. Han menade att Iraks regering missade en historisk möjlighet att erkänna judarnas bidrag till det irakiska samhället ”and correct the injustice committed against them by successive governments.” Shuker besöker regelbundet Bagdad men fick ingen möjlighet att göra det under påvens besök.https://www.sephardivoices.org.uk/Interviewee/-Edwin-Shuker

Påvens vällovliga budskap stod i bjärt kontrast till Iraks handlande: ”As the children of Abraham, Jews, Christians and Muslims, together with other believers and all persons of good will, we thank you for having given us Abraham.” Irakierna föredrog dock att ignorera sina judar. I Mosul, som påven besökte efter visiten i Ur, fanns en gång en livaktig judisk samfällighet; resterna efter minst sex äldre synagogor har hittats här.

Påvens fyra dagar långa besök i Irak blev mycket uppmärksammat men kommer troligen inte att leda till så mycket.

Uteslutningen av judarna ur den interreligiösa gemenskapen i Irak har tvivelsutan skadat anspråken på enighet mellan världsreligionerna. Judisk närvaro i vad som i dag är Irak finns dokumenterad sedan judarnas så kallade babyloniska fångenskap runt 586 före Kristi födelse. Den skriftlärde Esra, känd från Gamla testamentet, tillhörde dem som fick tillåtelse att lämna Babylonien och bege sig till Jerusalem. https://www.churchofjesuschrist.org/study/scriptures/gs/ezra?lang=swe

Under 1900-talet kom irakiska judar att spela en viktig roll i kampen för Iraks självständighet. Som mest bestod Bagdads befolkning till en tredjedel av judar. Efter hand blev deras närvaro i landet emellertid alltmer oönskad, och många valde då att flytta till Israel där det 2014 fanns omkring 227 900 judar av irakisk härkomst. Många av dessa söker bevara sederna och bruken från det gamla landet. I dagens Irak finns knappt några judar kvar. https://sv.qaz.wiki/wiki/History_of_the_Jews_in_Iraq

En annan fråga som aktualiserades under Franciskus visit i Irak var om landets kristna på sikt skulle kunna undgå att utplånas. Kristna trosbekännare har varit föremål för förföljelser under flera decennier och många troende är skeptiska till om en fyra dagar lång påvlig blixtvisit kan göra de muslimska makthavarna mer välvilligt inställda. https://www.dw.com/en/what-can-pope-francis-really-achieve-in-iraq/a-56769175

När den irakiske utrikesministern Fuad Hussein mötte Franciskus på flygplatsen i Bagdad hälsade han den celebre gästen och dennes ”message of peace and tolerance” välkommen. Under sitt besök ledde påven sedan kyrkliga ceremonier i Bagdad och möten med muslimska präster i den för shiamuslimer heliga staden Najaf i centrala Irak. Franciskus sammanträffade bland annat med den shiamuslimske ayatollan Ali al-Sistani.

Iraks kyrkliga ledare menar att den kristna tron i landet hotas av utplåning och att utvecklingen för de troende kan bli densamma som för judarna i landet. Under Saddam Husseins sekulära regim 1979-2003 tolererades de kristna till viss del och det fanns till och med kristna på höga positioner i Saddams regering. Efter USAs invasion 2003 blev det betydligt värre.1987 uppgick landets kristna kommunitet till cirka 1,4 miljoner men i dag finns endast omkring 200 000-300 000 kvar.

Bashar Matti Warda, kaldeisk biskop i staden Irbil i irakiska Kurdistan, tror inte att påvens besök kommer att vara till stor hjälp: ”It´s not going to help the Christians materially or directly, because we are really in a very corrupt political and economic system.” Warda utesluter dock inte att Franciskus visit kan få en del irakier att reflektera på ett positivt sätt över den kristna närvaron i Irak.

 

Det förargelseväckande beteendet fortsätter: nu skall Arabiska partiet bränna lagböcker i Malmö

Arabiska partiets brottsåtalade grundare, Krar Al-hamede, tänker elda upp lagböcker i Malmö.

Det så kallade Arabiska partiets (AP) grundare, Krar Al-hamede, har meddelat att han fredagen den 4 september kommer att bränna danska och svenska lagböcker i Malmö. https://projektsanning.com/2020/09/02/arabiska-partiet-branner-danska-och-svenska-lagbocker-i-malmo-nu-pa-fredag/?fbclid=IwAR3-CQC5wHJSdk4bAT1o8nBH5hxCZylz6IUbyMR2gCIf_XYEAY8j08okUvo

Tilltaget är naturligtvis att se som en hämnd för att ett par förvirrade danskar eldade upp en Koran och spelade fotboll med en annan härförleden. Det räckte alltså inte med att den islamistiska pöbeln gav sig ut på stan och hade orgier i pyromani samt ägnade sig åt en annan av sina favoritsysselsättningar, att hota med att döda judar – nu skall det eldas lagböcker också.

Krar Al-hamede är en brottsåtalad 33-åring med rötterna i Irak. Han har i en intervju bland annat påstått att sverigedemokrater har hjärnskador och att Kristdemokraterna är ett misslyckat parti. Jag vet inte om Krar Al-hamede är hjärnskadad, men någon påfallande intelligens verkar han i alla fall inte lida av. https://projektsanning.com/2020/09/01/intervju-krar-al-hamede-i-arabiska-partiet-sverigedemokraterna-har-hjarnskador-och-kristdemokraterna-ar-ett-misslyckat-part/?fbc

Den som kan sägas ha inlett hela denna cirkus kan är Rasmus Paludan, en 38-årig dansk advokat som leder partiet Stram kurs som anser att Dansk folkeparti är alldeles för mjuka mot islamister och muslimska invandrare. Det var han som förutskickade att det skulle ske koranbränning i problemområdet Rosengård i Malmö. https://skanepaug.blogspot.com/2020/08/koranbranning-i-malmo-gynnar.html

Frågan är vad islamistkravallerna i Malmö kommer att kosta skattebetalarna.

På den läsvärda Tillys blogg konstateras fullt riktigt att koranbrännande endast gynnar islamisterna. Det ger dem en ursäkt att ägna sig åt våldsamheter och rasism som de vet att polisen har begränsade resurser att hantera och i alla fall inte kommer att leda till något massivt avståndstagande från det svenska etablissemanget. Vandaliserandet av delar av Malmö och de grova utfallen mot judar  bekräftar detta fullt ut.

Jag vet att somliga anser att brännande av böcker är höjden av yttrandefrihet. Förvisso är det fullt tillåtet – och skall så vara – att bränna böcker man själv har i sin ägo. Att ägna sig åt denna eldfängda verksamhet i offentlighetens ljus snarare än på sin egen bakgård är emellertid en väsentligt annan sak. Det förvånar mig att våra lagvårdande myndigheter och institutioner inte tolkar detta som brottet förargelseväckande beteende.

Förargelseväckande beteende definieras i Brottsbalken kapitel 16 på följande sätt:

Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rargelsev%C3%A4ckande_beteende

Koranbrännandet i Malmö borde enligt mitt förmenande per automatik klassas som förargelseväckande beteende. Särskilt som Rasmus Paludan uttryckt sig så här i en intervju med danska Ekstrabladet i maj 2019: ”Jag gör det självklart för att provocera och skapa en konflikt som visar att muslimer är våldsamma.” Självklart bör även Krar Al-hamedes planerade eldsvåda bedömas på samma sätt. Skillnaden är väl att inte många svenskar eller danskar kommer att höja så mycket som ett ögonbryn om deras respektive lagböcker tuttas på.

Kejsar Qin Shi Huangdi lät bränna alla böcker i Kina.

Paludans puerila provokationer i Köpenhamn har hittills kostat de danska skattebetalarna 115 miljoner danska kronor i form av polisbeskydd, och notan för hans instiftan till brott i Malmö lär nog dessvärre inte stoppa där. Det blir alla laglydiga och skötsamma malmöbor som får sitta emellan.

För övrigt anser jag att varje form av bokbrännande är urbota korkat. Alla historiska exempel härpå – såsom den kinesiske kejsarens Qin Shi Huangdis massiva bokbål på 200-talet f. Kr., brännandet av Alexandrias världsberömda bibliotek några hundra år senare, de spanska conquistadorernas uppeldande av ovärderliga Inka-skrifter på 1500-talet samt de tyska nazisternas bokbål på 1930-talet – har enbart lett till elände. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/08/09/darfor-ar-bokbrannande-alltid-urbota-korkat/

Syster Deirdre Byrne lovordade Trumps engagemang för de ofödda liven

Syster Deirdre Byrne höll ett kort men uppmärksammat anförande på det republikanska konventet.

Bland talarna på det Republikanska partiets (Grand Old Party, GOP) konvent i Charlotte i North Caroline var syster Deirdre ”Dede” Byrne en av dem som, trots att hennes anförande var mycket kort, rönte störst uppmärksamhet. Talet kan i sin helhet tas del av här: https://www.catholicnewsagency.com/news/full-text-sister-dede-byrnes-speech-at-the-2020-republican-national-convention-71435

Dede Byrne har onekligen en intressant bakgrund. Som medicinstudent vid Georgetown University i Washington, D. C. anslöt hon sig 1978 till den amerikanska armén och blev kvar där i 29 år. I egenskap av läkare och kirurg med graden överste tjänstgjorde hon bland annat i Afghanistan och på den egyptiska Sinai-halvön.

2002 blev syster Dede som troende kristen medlem i den katolska orden Little Workers of the Sacred Hearts of Jesus and Mary och sändes på uppdrag för att hjälpa fattiga i Sudan, Kenya, Irak samt Washington, D. C. https://www.ourladyofgraceschool.net/our-mission/the-little-workers-of-the-sacred-hearts-of-jesus-and-mary

I sitt tal lovordade Dede Byrne president Donald J. Trump för dennes engagemang till förmån för de värnlösa liven i modersskötetoch och kritiserade de demokratiska parhästarna Joe Biden och Kamala Harris för deras extremt välvilliga attityd gentemot den amerikanska abortindustrin. USA har därtill världens mest extrema abortpolitik som tillåter abort till och med och ibland efter födelseögonblicket. Tillgänglig statistik visar att under tidsperioden 1973-2018 har 61,8 miljoner ofödda människoliv aborterats. https://www.all.org/learn/abortion/abortion-statistics/

”Biden-Harris are the most anti-life ticket ever.”

För syster Byrne är det självklart att det mänskliga livet börjar vid avlelseögonblicket och hon framhöll bland annat:

It is no coincidence that Jesus stood up for what was just and ultimately crucified because what he said was not politically correct or fashionable. As followers of Christ, we are called to stand up for life against a legislative agenda that supports and even celebrates destroying life in the womb…I am not just pro-life, I am pro-eternal life.

”Donald Trump is the most pro-life president this nation has ever had”, menade Byrne och fortsatte: ”Biden-Harris, who are the most anti-life ticket ever, even supports the horrors of late-term abortion and infanticide.”

Den som vill veta mer om syster Deirdre Byrne hittar information här: https://alumni.georgetown.edu/news/magazine/deirdre-byrne-sister-surgeon-soldier

Illavarslande utveckling: attackerna på den kristna tron trappas upp

Hagia Sofia i Istanbul var en av kristenhetens viktigaste kyrkor i nästan 1000 år. Nu vill Erdogan göra den till moské.

Förföljelsen av kristna runtom i världen ökar ständigt. Värst är det i det kommunistiska Nordkorea, men sedan är det idel muslimskt dominerade länder på tio i topp-listan över de länder där kristna trosbekännare förföljs mest. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/kristna-mest-forfoljda

Det visar den kristna människorättsorganisationen Open Doors redovisning. ”Det är en ökning på alla fronter, i alla världsdelar”, citeras Peter Paulsson, som är generalsekreterare i Open Doors svenska gren. Närmast efter Nordkorea på den föga ärorika listan kommer Irak, Eritrea, Afghanistan och Syrien.

Ett alldeles särskilt angrepp på kristendomen har Turkiets islamistiske president Recep Tayyip Erdogan svarat för. Erdogan har förutskickat att den historiska byggnaden Hagia Sofia i Istanbul åter skall bli moské. Hagia Sofia byggdes som en kristen kyrka på initiativ av den bysantinske kejsaren Justinianus I 532-87.

1453 omvandlades den till moské efter den muslimska erövringen av Konstantinopel, men 1935 lät den sekuläre turkiske regenten Kemal Atatürk byggnaden bli ett museum och på så sätt tjäna alla trosriktningar. Ett stort antal kristna kyrkor och länder inklusive Vatikanen har protesterat mot Erdogans beslut.

Nidaroskatedralen i Trondheim byggdes till den kristne kungen Olav den heliges ära. Nu vill en norsk präst att den rivs för att inte minoriteterna skall känna sig åsidosatta.

Kritik har icke minst kommit från EU, som dock befinner sig i dilemmat att man inte upplever sig kunna ta i för mycket mot Turkiet då Ankara har makt att öppna spjället för ohejdad immigration till EU-länderna. https://omni.se/eu-landerna-fordomer-turkiet-for-hagia-sofia/a/vQ04m4

Också i Sverige befinner sig kristendomen under attack. Patrik Lindenfors från den fanatiskt ateistiska organisationen Humanisterna menar exempelvis i en debattartikel i Göteborgs-Posten att det kristna korset bör avlägsnas från den blågula flaggan och ersättas av något mer ”inkluderande”. https://www.dagen.se/nyheter/forslag-ta-bort-korset-fran-den-svenska-flaggan-1.1742934

Bland de argument Lindenfors anför för sitt förslag kan nämnas att muslimerna i Afghanistan med flera muslimska länder kan bli förnärmade, om svenska soldater på uppdrag bär korsprydda nationssymboler. Föga överraskande drar Lindenfors i sin argumentation även till med BLM-stuket att ifrågasätta historiska symboler.

Lindenfors attack på en central kristen symbol är ändå närmast en mild västanfläkt vid en jämförelse med förslag som framställts av en sinnessvag kvinnlig präst i vårt västra grannland. Gyrid Gunnes, tidigare känd för att ha bland annat tillbett Allah i full prästerlig ornat och att ha smetat in Bibeln med sitt eget mensblod, anser i ett inlägg i tidningen Vårt Land att det kan vara dags att riva Nidarosdomen i Trondheim.

BITTE ASSARMO: Dags att riva kyrkor – för minoriteternas skull

Katedralen i Nidaros i Trondheim uppfördes med början omkring 1070 och är sannolikt Nordens viktigaste kyrkobyggnad. Här finns bland annat konung Olav den heliges grav. Enligt Gunnes bör kyrkan rivas för att blidka minoriteterna. En rivning vore, anser Gunnes, också en naturlig följd av BLMs statyrivningar.

Biskop Eva Brunne i Pride-tåg i Stockholm.

Tokiga präster av kvinnligt (och för den delen också manligt) kön är vi dessvärre inte heller befriade från i Sverige. För några år sedan ville Eva Brunne, lesbisk biskop i Stockholm, avlägsna korset i Sjömanskyrkan i Stockholm med motiveringen, att muslimer då skulle känna sig mer välkomna i kyrkan. Varför muslimskt troende skulle vilja besöka en kristen kyrka förblev dock osagt.

I Sverige har vi därtill en kvinnlig ärkebiskop, den tyskfödda Antje Jackelén, som inte kan se skillnad på den våldsutövande profeten Muhammed och den kristne fridsfursten Jesus Kristus. Sedan sliter man sitt hår inom den forna statskyrkan för att analysera varför folk flyr från den. Jag vågar påstå att svaret ligger i öppen dag för den som har ögon att se med. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/13/flykten-fran-svenska-kyrkan-vad-den-verkligen-beror-pa/

Situationen för kristna trosbekännare i vår del av världen är naturligtvis inte lika utsatt som för våra trosbröder i länder såsom Nordkorea, Afghanistan och röda Kina där kristna riskerar livet varje dag och i en del fall också mister det på grund av sin tro. Upptrappningen av attackerna på kristen tro hos oss är dock varningssignaler som varslar om ytterligare marginalisering av och intolerans mot kristet troende.

 

Den moderna ikonoklasmens historielöshet: statyer rivs ner på löpande band

Ett inspektionsteam besiktigar ryttarstatyn av general Robert F. Lee sedan guvernör Ralph Northam beordrat att den skall avlägsnas.

Efter George Floyds död i samband med ett polisingripande i Minneapolis har USA och andra delar av världen drabbats av något som liknar en masspsykos. Allting som har med ”rasism” att göra skall rensas ut. Ett stort antal statyer har redan rivits ner, framförallt i USA men även i andra länder.

Jag förstår mycket väl att folk som förtryckts av blodtörstiga och grymma despoter inte vill ha kvar dessa i statyform. Sådana som Nicolae Ceausescu i Rumänien, Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sovjetunionen, Saddam Hussein i Irak för att inte tala om Adolf Hitler och Hermann Göring i Naziyskland. Good riddance, säger jag.

När man emellertid sätter igång med att förstöra minnesmärken över mer komplexa personligheter – det kan vara politiker men också vetenskapsmän och författare – därför att dessa på ett mer eller mindre avlägset sätt anses kunna knytas till rasism eller slaveri går det definitivt för långt.

Nu är det exempelvis på gång i det lättrörliga USA att allt och alla som hade med Amerikas konfedererade stater (CSA) att göra skall bort, såsom den gamla sydstatsflaggan ”Dixie” samt statyer och andra minnesmärken efter bemärkta sydstatsrepresentanter av typ general Robert E. Lee och CSA-presidenten Jefferson Davis. Representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi har nyligen klargjort att hon vill ha bort statyer över elva personer med sydstatsanknytning i Washington, D. C. https://www.washingtontimes.com/news/2020/jun/12/nancy-pelosi-adamant-statues-honoring-confederates/?utm_source=onesignal&utm_campaign=pushnotify&utm_medium=push

Bland de figurer Pelosi vill se skatta åt förgängelsen finns hennes egen partikamrat Jefferson Davis (1806-89), som var president i Amerikas konfedererade stater under hela dess existens 1861-65. Davis var ursprungligen inte för att sydstaterna skulle bryta sig ur unionen av amerikanska delstater men ställde lojalt upp då så krävdes. Han var före inbördeskriget senator samt krigsminister 1857-61. Efter krigsslutet var han bland annat VD för ett livförsäkringsbolag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jefferson_Davis

Virginias guvernör Ralph Northam, partikamrat med Pelosi, dekreterade i förra veckan att den berömda ryttarstatyn föreställande general Robert E. Lee skulle avlägsnas från sin plats på Monument Avenue i Richmond ”så snart som möjligt”. En Lee-staty har redan nedmonterats i New Orleans. https://www.wtvr.com/news/local-news/new-developments-in-richmond-lawsuit-over-removal-of-robert-e-lee-statue

Jag har naturligtvis inget annat val än att överlåta åt amerikanerna själva att avgöra hur de skall hantera sina historiska minnesmärken, men låt mig i alla fall klargöra att i mina ögon är det som nu sker ett övergrepp på historien. Statymarodörerna tycks mena, att i historien finns bara gott och ont och att allt som anses representera det sistnämnda skall rensas bort. Jag kan också konstatera, att det Demokratiska partiet i USA på relativt kort tid tappat all normal politisk anständighet och blivit den tanklösa radikalismens och historielöshetens ömkliga parti.

Det föreligger vissa missförstånd om vem som bar ansvaret för grundandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala…

Det är ett farligt förenklat synsätt som inte lämnar utrymme för de många gånger komplexa tankar och handlingar som skapat det som vi kallar historia. Ett exempel på detta är den amerikanske generalen Benedict Arnold, som betraktas som nattsvart förrädare i USA men som hjälte i Storbritannien på grund av att han gick över från den amerikanska till den brittiska sidan under Frihetskriget. Vi kan inte göra historien om intet eller ens förändra den endast därför att vi förstör sådant som påminner oss om mindre trevliga inslag i denna.

Den nästan alltid läsvärde Johan Hakelius tar i en krönika i Expressen den 13 juni upp precis detta under den något (i alla fall för göteborgarna) provocerande rubriken ”Borde man inte jämna hela Göteborg med marken?” Hakelius framhåller:

Människor har i alla tider levt med historien. Den har aldrig varit blid och rättfärdig. Men den finns där. Mångskiftande, skitig, full av nyanser och ytterligheter, dumheter och genidrag, övergrepp och hjältedåd. https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/borde-man-inte-jamna-hela-goteborg-med-marken/

Som ett exempel på vad han menar anför Hakelius den brittiske köpmannen och filantropen Edward Colston (1635-1721), som tills helt nyligen stod staty i födelsestaden Bristol innan fanatiska anhängare av Black Lives Matter (BLM) kom på att de skulle riva ner statyn och slänga den i Bristols hamn. De hade upptäckt att bland Colstons försyndelser märktes att han varit verksam i Kungliga afrikanska kompaniet, som tillskansat sig monopol på den brittiska slavhandeln. Polisen stod overksam och tittade på när pöbeln rev ner denna staty och flera andra statyer.

Hakelius: ”Men det här var drygt 300 år sedan…Därför är det inte så märkligt att Edward Colston gjorde en del bra saker. Han donerade massor av pengar till fattiga, till sjukhus, till skolor och mycket annat.” Fanatiker förmår dock sällan hålla fler än en faktor åt gången i huvudet, därför måste minnesmärket över Colston väck. https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_Colston

Nu går det ju förstås inte alltid som aktivisterna tänkt sig. Så när den antihistoriska pöbeln skulle dra ner en staty i Portsmouth, Virginia i USA lyckades man visserligen få ner statyn i fråga, men det bar sig inte bättre än att den landade i huvudet på en av aktivisterna med ymnig blodsutgjutelse och skallbrott som följd. Det uppges att aktivisten, Chris Greene, ligger i koma. https://twnews.co.uk/se-news/vansterextremister-rev-ned-staty-fick-den-i-huvudet

Frågan är hur länge Astrid Lindgren får sitta och läsa i sin stol utanför Junibacken i Stockholm.

Jag kan ha fel, men mig veterligt har i Sverige ännu ingen staty demolerats på samma sätt som skett i USA eller England. Viljan finns dock. Aktivisten Lovette Jallow, född i Gambia 1984, har deklarerat att hon vill få bort alla statyer av ”blomsterkungen” Carl von Linné (1707-78), vilken som bekant kategoriserat och namngivit betydande delar av världens flora och fauna. ”Gud skapade, Linné ordnade”, lyder ett gammalt talesätt.

Detta struntar Jallow fullständigt i. Hon har av någon anledning fått för sig att Linné var ”rasbiologins fader” och initiativtagare till Statens institut för rasbiologi i Uppsala. ”Jag vet att Linnéstatyerna i Sverige skakar”, menar hon. Det stämmer visserligen att Linné, liksom många andra vetenskapsmän vid denna tid, fuskade litet i rasforskning men dessa insatser förbleknar när vi vet vad han i övrigt åstadkom. Och Statens institut för rasbiologi bildades först 1922, närmare 150 år efter Linnés död när socialdemokraten Hjalmar Branting var statsminister.

Aktivisten Lovette Jallow: ”Jag vet att Carl von Linné-statyerna i Sverige skakar”

Jag undrar mot ovan skisserad bakgrund hur länge statyn av en sittande Astrid Lindgren utanför Junibacken får vara i fred för BLM-pöbeln. Ni vet ju, kära läsare, vilken syssla Lindgren låter Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, ha. Så kan vi ju inte ha det, menade de politiskt korrekta renhetsivrarna och ändrade pappa Långstrumps profession som ”negerkung” till ”härskare av kurrekurredutterna” i de senare upplagorna av berättelsen om Pippi Långstrump. https://sv.wikipedia.org/wiki/Efraim_L%C3%A5ngstrump

Den masspsykos jag ovan beskrivit är ingen historisk innovation. Den går historiskt sett tillbaka till den så kallade ikonoklasmen, vilken under 700- och 800-talen yttrade sig i en massiv förstörelse av ikoner och andra påtagliga religiösa yttringar i det Bysantinska riket. Ikonoklasterna, eller bildstormarna, ansåg att bilder av sådant slag stred mot bibliska förbud att avbilda religiösa gestalter. På 1500-talet flammade företeelsen upp på nytt under reformationen, då reformerta proselyter gick lös på konstverk i kyrkor i Tyskland, Nederländerna och England. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ikonoklasm

Ett mer sentida exempel på ikonoklasm är förstörelsen av statyn av amiral Horatio Nelson (1758-1805) i centrala Dublin – kallad Nelson´s Pillar – den 8 mars 1966. Statyn hade då stått på sin pelare sedan 1808 och övervakat O´Connell Street. Detta sprängattentat utfördes av medlemmar av den republikanska organisationen IRA (Irish Republican Army), som först förnekat att den var inblandad. Statyns skadade huvud återfinns numera som utställningsföremål i Dublin City Library.

Den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners gjorde händelsen känd genom sången Nelson´s Farwell som innehåller bland annat dessa textrader: ”In Trafalgar Square it might be fair to leave oul´ Nelson standing there, but no one tells the Irish what they´ll view”. https://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs

De båda Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan sprängdes i luften med dynamit av talibanerna 2001. (Teckning Alexander Burnes)

Ett modernt exempel på ikonoklasm av brutalaste slag var sprängningen av de båda monumentala Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan 2001. Denna genomfördes av talibanerna på order av den beryktade dåvarande afghanske diktatorn mulla Mohammed Omar (1960-2013), en nära två meter lång enögd analfabet. Japans regering och flera internationella företag har åtagit sig att återuppbygga statyerna med utgångspunkt från de rester som finns kvar. Statyerna uppfördes under 500-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturlandskapet_och_fornl%C3%A4mningarna_i_Bamiyandalen

Jihadismen tar ingen paus från coronaviruset

ISIS-provinser runtom i världen.

Den pandemiska Kina-smittan har medfört att de islamistiska aktiviteterna mattats av något på vissa fronter. Ett exempel härpå är att Turkiets angrepp på Grekland bedarrat åtminstone tillfälligt. De turkiska stormtrupperna i form av tusentals afghanska hazarer misslyckades med att forcera den grekiska gränsen och avancera in i Europa och bussades tillbaka till sina baser i Turkiet. http://jihadimalmo.blogspot.com/2020/03/pandemin-och-jihad.html

På andra fronter fortsätter den jihadistiska verksamheten i skiftande utsträckning. Så sker i bland annat Syrien, Irak, Jemen och Afghanistan. Terrorcentret Iran handikappas visserligen i hög grad av pandemins härjningar men besköt så sent som för några dagar sedan Saudiarabien med raketer. Viruset är sannolikt det hittills största hotet mot mullornas regim i Teheran. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Joy0Mb/corona–darfor-har-iran-drabbats-sa-hart-av-virusutbrottet

Pandemin har slagit mot båda sidor i den israelisk-palestinska konflikten som tycks ha lugnat ner sig något. Detta har emellertid inte hindrat att det regnat raketer från det Hamas-kontrollerade Gaza in i Israel. Israel har bemött angreppen. https://www.haaretz.com/israel-news/.premium-rocket-exchange-with-gaza-signals-israel-won-t-hesitate-to-act-despite-coronavirus-1.8719672

Vidare kan noteras en viss förskjutning av den jihadistiska satsningen mot Afrika. Nigeria och Sahel-staterna är hårt trängda av islamismen/jihadismen men försöker skydda sig genom samarbete, delvis under franskt beskydd. Sahel är en halvtorr gränszon, huvudsakligen bestående av savann, söder om Sahara och norr om de mer bördiga områdena söderut sträckande sig från Atlanten i väster genom norra Senegal, södra Mauretanien, Mali, Burkina Faso, södra Niger, nordöstra Nigeria, Tchad och in i Sudan.

Jihadismen är också åter under tillväxt i det dysfunktionella Somalia och hotar hela östra Afrika; den senaste fronten har upprättats i Mocambique. Pressen har därmed ökat på Kenya, den i stort sett enda fungerande staten i området. Det socialistiskt styrda Sydafrika är så upptaget av sina inbördes konflikter att landet inte förmått påta sig någon ledarroll.

På den europeiska kontinenten har islamistiska Muslimska brödraskapet, bildat 1927, kunnat notera betydande framgångar i den djupt splittrade EU-sfären, främst i Sverige och Tyskland. I Sverige har brödraskapet sedan länge gjort djupa inbrytningar inom Socialdemokraterna men även i andra partier och i det svenska samhället i stort. https://www.gp.se/debatt/s%C3%A5-har-islamisterna-byggt-upp-sin-maktbas-i-sverige-1.11763841

Enligt imamen Jamil Al-Mutawa i Gaza är coronaviruset en ”islams soldat”.

Det har litet varstans, icke minst i den muslimska världen, florerat diverse hemsnickrade teorier om utbrottet av covid-19. En vanlig tes är att smittan är Guds sätt att straffa de ”otrogna”. I en predikan i den Vita moskén i Gaza hävdade imamen Jamil Al-Mutawa att corona var en ”islams soldat” som dödade otrogna israeler och västerlänningar men inte så mycket palestinaaraber eller andra muslimer. Ett hårresande påstående som eftertryckligt tillbakavisats av den besvärliga verkligheten.https://www.timesofisrael.com/liveblog_entry/gaza-imam-claims-virus-is-soldier-of-allah-isnt-hitting-palestinians-muslims/

Å andra sidan har Irans högste ledare, ayatollah Ali Khamenei, tillbakavisat amerikanska erbjudanden om hjälp mot virusets framfart genom att antyda att USA – således inte Allah –  ligger bakom coronautbrottet. https://www.investigativeproject.org/8348 s-islamists-spread-conspiracies-isis-seeks-to

Fejkkampanjet från skurkstaterna Kina som Ryssland har också anklagat USA i sammanhanget. https://www.nyteknik.se/samhalle/usa-rysk-fejk-kampanj-pastar-att-cia-ligger-bakom-coronaviruset-6988521

 

Ökat stöd för Trump efter eliminerandet av Soleimani

USAs president Donald Trump och Irans högste ledare Ali Khamenei.

Stödet för president Donald Trump är på topp sedan USA eliminerade Irans terrorchef Qassem Soleimani på Bagdads flygplats i Irak. Det visar en opinionsundersökning företagen efter Soleimanis död men före Irans svar i form av illa riktade raketattacker mot irakiska baser med amerikansk närvaro. https://www.dailywire.com/news/trump-bump-presidents-approval-rating-skyrockets-after-soleimani-strike?utm_source=americantruth&utm_medium=email&utm_campaign

Stödet för Trump har ökat betydligt de senaste veckorna och särskilt efter den dödliga attacken mot Soleimani, som bland annat ledde den iranska Quod-styrkan. De växande Trump-sympatierna har uppenbarligen chockat vänsterlibeberalerna, som gastat om att Trumps beslut om att eliminera Qassem Soleimani i värsta fall skulle kunna leda till ett tredje världskrig.

Tvärtom har Iran tvingats på defensiven efter Soleimans frånfälle; den bloddrypande retoriken har mattats betydligt och de styrande iranierna har försäkrat omvärlden hur enormt fredsälskande de är.

Enligt en opinionsmätning av The Hill, the Morning Consult och YouGov stödde 47 procent av amerikanerna president Donald Trumps beslut att ta ut Soleimani. 40 procent var däremot medan 14 procent inte hade någon uppfattning i frågan.

 

Antiiransk demonstration i London med överkorsad bild av president Hassan Rouhani.

Det har därtill visat sig att tusentals iranier är djupt kritiska mot mullornas regim i Teheran efter nedskjutningen av det ukrainska passagerarplanet. Tiotusentals demonstranter i såväl Iran som i utlandet har krävt att landets högste ledare, imam Ali Khamenei, skall avgå. Många av demonstranterna har dessutom visat sin avsky gentemot den framlidne Qassem Soleimani, vilken ses som en blodbesudlad företrädare för regimen och ingalunda som den hjälte de styrande mullorna söker framställa honom som.

”De ljuger om att USA är vår fiende – fienden är här”, har några demonstranter skanderat. President Trump har uttryckt sitt stöd för demonstranterna och varnat den iranska regimen för att gripa till våld mot dessa. Att de regimkritiska demonstranterna inte köper bilden av USA och Israel som iraniernas fiende har framgått av att de vägrat trampa på dessa båda länders flaggor som placerats ut mitt i färdvägen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nya-protester-i-iran

Det faktum att den totalitära regimen i Teheran för tillfället ligger relativt lågt innebär långt ifrån att vi kan slå oss till ro och utgå ifrån att den inte kan ställa till med mer elände framdeles. Icke minst illavarslande i sammanhanget är att samarbetet mellan skurkstaterna Kina, Ryssland och Iran intensifierats på sistone i form av en gemensam militärövning länderna under fyra dagar avhöll i Omanbukten och norra Indiska oceanen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/iran-genomfor-forsta-militara-marinovningen-med-kina-och-ryssland

Framlidne terrorarkitekten Qassem Soleimani.

Trump vore slutligen inte den han är om han inte förde in humor av rätt drastiskt slag som vapen mot sina mer eller mindre Iran-kramande motståndare i USA. Så har han exempelvis delat en fotoshoppad bild som framställer representanthusets talman, Nancy Pelosi, iförd slöja tillsammans med den demokratiske senatorn Charles Schumer framför en iransk flagga. https://www.nytimes.com/2020/01/13/us/politics/trump-pelosi-schumer.html