Economists demokratiindex: Pandemin gör Europa mindre demokratiskt

Den brittiska tidskriften The Economist publicerar varje år ett index över demokratins ställning i Europa. Det bygger på 60 kriterier fördelade på fem huvudkategorier enligt en skala 0-10.

De fem huvudkategorierna är enligt Europaportalen valprocess och pluralism, medborgerliga rättigheter, regeringens funktionalitet, politiskt deltagande samt politisk kultur. Resultatet för 2021 är nedslående: det visar att Europa är mer odemokratiskt än det varit sedan mätningarna inleddes 2006. https://www.europaportalen.se/2022/02/index-europa-allt-mer-odemokratiskt

Den välrenommerade brittiska tidskriften ger covid-pandemin en stor del av skulden för Europas demokratiska debacle: ”Pandemin bidrar till att graden av demokrati i de europeiska länderna har minskat till den lägsta nivån sedan mätningarna började.”

Statistiken ger vid handen att många länder blir allt mer odemokratiska. För de 44 länderna i Europa var indexsnittet för 2021 7,05 på den tiogradiga skalan. Enligt rapporten var pandemin en bidragande orsak såväl 2020 som 2021.

The Economist fastslår: ”Istället för att skapa en större känsla av enighet har pandemin förvärrat en tendens till politisk splittring.” Jämfört med 2020 har det således skett en försämring i 20 av de 44 länderna. I nio länder, däribland Sverige, har det inte skett någon förändring.

Belarus är Europas mest odemokratiska land. På bilden prodemokratiska demonstranter med landets gamla demokratiska flagga.

Klart mest demokratiskt bland de redovisade länderna är Norge med ett demokratiindex om 9,75. Härefter följer Finland (9,27), Sverige (9,26), Island (9,18), Danmark (9,09) samt Irland (9,01). Som 44e och absolut sämsta land vad demokratin beträffar återfinner vi Belarus med det genomusla indexet 2,41. Inte mycket bättre är Azerbajdzjan med 2,68 och Ryssland på 3,24.

Om statistiken hade omfattat även början på innevarande år är jag rätt säker på att Österrike hade fått ett mycket sämre facit än det nu får (8,07) med tanke på att landet lämpat alla demokratiska ambitioner över bord när det gäller covid-vaccinering: landets parlamentet har infört obligatorisk vaccinering för alla över 18 år med dryga böter för dem som avstår. Tvånget kommer att tillämpas fullt ut från mitten av mars. https://www.lifesciencesweden.se/article/view/829696/vaccintvang_i_osterrike_det_kommer_inte_ske_i_sverige

Vikingarna och deras största slag

Slaget vid Svolder skördade många krigares liv. Till dem som stupade hörde den norske konungen Olav Tryggvason.

Vikingatiden i de skandinaviska länderna sträckte sig från omkring 750 till 1100 efter Kristi födelse. Vikingar kallades de sjöburna krigare och handelsmän som då det begav sig sände skräckvågor genom hela Europa.

I norra Frankrike bads i kyrkorna under 800-talet och framöver ”För nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud” (på latin A furore Normannorum libera nos) och det fanns det all anledning till.

793 landade vikingar vid Lindisfarne på den engelska ostkusten och plundrade klostret där på dess dyrbarheter och slog ihjäl många av munkarna. De hade dock låtit tala om sig redan innan dess. Vikingarna deltog i ett stort antal fält- och sjöslag som beskrivs i boken Vikingarnas största slag (Lind & Co 2021) av den norske historikern Kim Hjardar.
  
Det första slag som beskrivs i boken stod vid Bråvalla – antingen vid Bråvalla i Östergötland eller Bråvalla hed i Småland. Det framstod enligt Hjardar (sidan 25) ”för vikingatidens människor som en av de mest mytomspunna och avgörande händelserna i den fornnordiska krigarkulturens kollektiva medvetande.”
  
  Slaget beskrivs i Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum. Här räknas en rad krigare från hela den fornnordiska världen upp som deltagare. Svear, västgötar och norrmän ställdes under befäl av sveakonungen Sigurd Ring mot daner, östgötar, saxare, slaver och livländare vilka leddes av danernas kung Harald Hildetand. Många skall ha stupat och bland dessa fanns Harald Hildetand.
  
Slagets betydelse omvittnas av att dess händelser berättades i sekler efteråt i de kretsar som omgav Skandinaviens konungar och hövdingar. Motivet till slaget är onekligen litet speciellt. Kung Harald Hildetand hade blivit gammal (enligt sägnen runt 150 år) och ville inte dö den så kallade sotdöden, som inte skulle göra honom kvalificerad att nå det hägrande Valhall. Han föreslog därför sin brorson och lydkonung, Sigurd Ring, att de skulle utkämpa ett slag i syfte att utverka biljetten till Valhall.
  
Slaget vid Bråvalla anses av Kim Hjardar ha varit centralt på så sätt att det illustrerar vikingatidens viktigaste ideal: ordhållighet, offervilja för ledaren, hjältemodig kamp intill döden och respekt för de som hade stupat vilka ansågs helgade åt den högste asaguden, Oden. Motiv från slaget har återfunnits på fragment till bildvävar i den berömda Osebergsgraven från år 834. Ett antal framstående kvinnliga kämpar skall ha medverkat i slaget.
  
Ett annat berömt vikingaslag stod vid Fyrisvallarna i Gamla Uppsala cirka 985. Sveakungen Erik Björnsson Segersäll och hans mannar mötte här en dansk-vendisk här anförd av brorsonen och jomsvikingen Styrbjörn Starke. Det blev en förkrossande seger för konung Erik, som nu kom att dominera Skandinavien inklusive Danmark. Styrbjörn dog på slagfältet.
  

Osebergsskeppet hittades i en gravhög i Vestfolds fylke i Norge i början av 1900-talet.

Efter sin seger valde Erik Segersäll att slå sig samman med den vendiske hertigen Burislav, och enligt Adam av Bremen äktade han dennes dotter Sigrid Storråda med vilken han fick sonen Olof, som blev kung med tillnamnet Skötkonung – den förste sveakung som lät döpa sig. Det råder dock viss historisk förvirring beträffande vem eller vilka som var Eriks drottning/drottningar.
  
Erik Segersäll avled 995.
  
Ytterligare ett vida berömt slag från vikingaepoken är slaget vid Svolder omkring den 9 september år 1000. Det omnämns av en rad historieskrivare inklusive Adam av Bremen och på runstenar, men det har ändå inte gått att fastställa exakt var slaget utkämpades. Hjardar nöjer sig med upplysningen ”någonstans i Öresund”.
  
Förlorare vid Svolder-drabbningen var den norske konungen Olav Tryggvason. Han är bland annat känd för att på ett brutalt sätt ha berett väg för kristendomens införande i Norge. Följden blev att danskarna kunde återta kontrollen över Norge. Enligt källorna hade Olav bara elva skepp till sitt förfogande jämfört med den danske monarken Sven Tveskäggs 70-tal. Bland den förstnämndes skepp fanns dock den legendariska Ormen långe, det största skepp som sägs ha byggts under vikingatiden.
  
Även den svenske kungen Olof Skötkonung samt jomsvikingarnas hövding Sigvald jarl fanns med vid slaget. Dessa skall med gemensamma krafter ha lurat Olav Tryggvason i en fälla. Det hjälpte inte att Olav och hans mannar slogs frenetiskt för sina liv och sin ära. En av Olavs män var den skicklige bågskytten Einar Tambaskjelve.
  
Denne stod i aktern på Ormen långe och försökte med sina pilar träffa Sigvald jarl, men när han spände bågen för tredje gången brast strängen. ”Vad brast så ljudligt där?” skall Olav ha frågat. Svaret blev enligt legenden: ”Norge ur dina händer, konung.”
  
Det var inte bara i Skandivien som vikingarna lät vapnen tala. Hjardar redovisar således flera slag på utländsk botten i anslutning till platser såsom Nantes, Konstantinopel, Paris, Hop (mellan Nova Scotia och Cape Cod i Nordamerika) i det som vikingarna benämnde Vinland och Stamford Bridge i England.
  

Slaget vid Stamford Bridge den 25 september 1066 är anmärkningsvärt på så sätt att det var engelsmännens sista slag innan de invaderades och vid Hastings besegrades av den normandiske hertigen Vilhelm (William) Bastarden och hans trupper. Vilhelm kom i kraft av sin seger hädanefter att kallas ”erövraren”. Det hjälpte därför föga att den engelske monarken Harald Godwinsson betvingade en norsk här under ledning av konung Harald Hårdråde vid Stamford.
  
Under den period som blivit känd som vikingatiden ökade befolkningen i det skandinaviska området samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. De mer företagsamma bland den jordbrukande manliga befolkningen beslutade sig därför att bege sig ut i världen och ta för sig av det som fanns. Vikingarna är visserligen kända som hänsynslösa krigare men ägnade sig också med framgång åt exempelvis handel och stadsgrundande.
   
År 841 grundades sålunda Dublin på Irland av nordmän, en alternativ beteckning för vikingar. Bosättningen förnyades 917. Vikingarna underkastade sig senare de normandiska erövrarna och försvann så småningom ur bilden.
  
Under slutet av vikingatiden tog många av de asatroende nordmännen intryck av kristendomen och kom att anamma tron på ”Vite Krist”, som de kallade Jesus Kristus. Därom vittnar talrika, korsförsedda runstenar.

Varför så mycket judehat och antisemitism på Irland?

Irländska studenter demonstrerar till förmån för det så kallade Palestina.

Det är ingen hemlighet att Irland är ett av mina favoritländer. Det innebär inte att jag är helt okritisk gentemot alla irländska företeelser. Inget land är perfekt. Till de tristaste av dessa företeelser hör onekligen den till synes ingrodda antisemitismen.

Den undersökande journalisten David Collier har i en 200-sidig rapport analyserat hundratals inlägg på sociala medier från mer eller mindre bemärkta anti-israeliska aktivister på Irland: det är ett uppseendeväckande judehat som ådagalägges. Collier noterar att det finns en skillnad mellan antisemitismen på Irland och den som finns i USA och Storbritannien. Den består i att den irländska varianten styrs uppifrån och går neråt medan det är tvärtom i de båda andra länderna. https://www.jpost.com/diaspora/antisemitism/comprehensive-report-exposes-antisemitism-in-ireland-681431

Ett inlägg lyder: ”Stop calling yourself /Irish/ you subversive piece of ****. You´re a jew and everyone sees what you´re doing.” I ett annat exempel tas det antisemitiska falsifikatet Sions vises protokoll i försvar och påstås vara sant: ”No way is the protocols a hoax, sure all ya have to do is look at who supposedly ´debunked´ them…The Jewish-owned London Times…”

Bland inläggen märks också exempel på det ursprungligen kristna påståendet att judarna mördade Jesus. Det refereras så till att judarna friade rövaren Barabbas men lät Jesus Kristus korsfästas.

Ännu mer oroande än hatiska budskap på sociala medier är måhända att den jude- och Israel-fientliga inställningen återfinns i landets regering och parlament. Elva medlemmar från fyra partier krävde i en motion i maj i år att Israels ambassadör Ophir Kariv skulle kastas ut ur landet. Motivet för motionen var Israels påstådda terror mot Gaza.

Irländska politiker har motionerat om att utvisa Israels ambassadör Ophir Kariv.

I motionen brännmärks vidare påstådda israeliska krigsförbrytelse, ”etnisk rensning” samt vad som betecknas som illegala bosättningar. Det påstås vidare att 60 palestinaarabiska barn dödats till följd av den israeliska krigföringen. https://www.jpost.com/international/irish-parliament-to-vote-on-motion-to-expel-israeli-ambassador-668903

”The Israeli ambassador´s presence in Ireland is untenable in these circumstances”, vidhöll motionärerna. Motionen fick stöd av bland annat det vänsterradikala partiet Sinn Féin. Den avvisades dock av det irländska parlamentet Dáil Éireann och medlemmar av den irländska regeringen, vilka bland annat påpekade att inte ett enda barn i Gaza skulle räddas genom att ambassadören på Irland utvisades.

Antisemitismen på Irland har en lång tradition som begynte långt innan staten Israel grundades. En av de mer namnkunniga exponenterna för detta synsätt var den framstående politikern Arthur Griffith (1871-1922), som bland annat gav sitt stöd till en bojkott av judiska företag i Limerick 1904.

Griffith grundade Sinn Féin och var medlem i den irländska delegation som i London den 6 december 1921 med Storbritanniens regering förhandlade fram det avtal som ledde till bildandet av Irländska fristaten. Avtalet kritiserades hårt av mer radikala krafter; följden blev ett inbördeskrig som startade 1922. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arthur_Griffith

Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 flydde många framsynta judar landet och fann en tillflykt på olika håll i världen. Till Irland var de emellertid inte välkomna. Judarna utsattes för en rad absurda anklagelser, som att de var ute efter att stjäla land från irländska jordägare.

I april 1933 skrev Leo McCauley, chef för den irländska legationen i Berlin, ett brev till utrikesdepartementet i Dublin där han noterade förekomsten av judiska och polska flyktingar. ”As far as possible the legation has discouraged such persons from going to Ireland”, påpekade McCauley, ”as they are really only refugees, and it assumes that this line of action would be in accordance with the Department´s policy.”

Arthur Griffith grundade det irländska socialistpartiet Sinn Féin.

Den irländske legationschefen hade alldeles rätt i sin förmodan: judar var inte välkomna att ta sin tillflykt undan förföljelserna till den gröna ön. McCauley tillfogade att de judiska flyktingarna ”to some extent…brought the trouble /on/ themselves.” McCauley ekar därmed ett standardargument i den antisemitiska lögnpropagandan: att det är judarnas eget fel att de blir förföljda. Många år senare skulle denna typ av argument upprepas av kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) i Malmö, som menade att Malmös judar fick skylla sig själva att de angreps av araber eftersom de stödde Israel. https://www.irishtimes.com/culture/heritage/how-ireland-failed-refugees-from-nazi-germany-1.2961062

Den romersk-katolska kyrkan var en annan härd för judehat på Irland, och den katolska tidskriften The Irish Catholic framhöll bland annat: ”Hitler has many admirers among Irish Catholics.”

Man kan med all rätt fråga sig varför den funnits och fortfarande finns så mycket judehat på Irland. Jag misstänker att det kan ha att göra med att många irländare, vars land under långliga tider varit ockuperat och förtryckt av Storbritannien, identifierar sig med palestinaaraberna vilka de (ehuru felaktigt) upplever är utsatta för en liknande ockupation av Israel.

Republiken Irland är inte unikt på något sätt. I dessa yttersta av tider kan vi notera att antisemitismen tycks sprida sig med förfärande hastighet i demokratier som USA, Storbritannien, Australien, Tyskland, Frankrike, Norge och icke minst Sverige. I ett avseende har Sverige gått ett steg längre än Irland, då den nytillträdda rödgröna regeringen 2014 som 135e land erkände ”Palestina”, ett land utan säkra gränser som aldrig någonsin varit en självständig statsbildning. https://www.dagensarena.se/innehall/har-ar-landerna-som-erkant-palestina/

po pon

Lagen om hets mot folkgrupp urholkar yttrandefriheten

Den här skylten i anslutning till Einar Åbergs bokhandel i Stockholm renderade ägaren böter för förargelseväckande beteende.

En i vår tid uppmärksammad lagstiftning gäller ”hets mot folkgrupp”. Lagen antogs 1948 och gällde då huvudsakligen spridande av antisemitism i Andra världskrigets kölvatten. Under årens lopp har dock lagen svällt ut till att numera också omfatta sexuell läggning och könsidentitet. Lagen ifråga har blivit ett verksamt vapen i händerna på censurivrare, vilka anser att det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet.

Definitionen av brottet hets mot folkgrupp lyder enligt Åklagarmyndigheten på följande sätt: ”Att offentligt sprida uttalanden som hetsar eller är nedsättande om en grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Hets_mot_folkgrupp

Lagen benämndes först även Lex Åberg efter den fanatiske antisemiten och nazisympatisören Einar Åberg (1890-1970). När den nationalsocialistiska Förintelsen av Europas judar blev känd efter krigsslutet 1945 var Åberg en av de första att förneka dess existens. Hans skrifter och pamfletter fick även spridning utomlands, och det bedömdes att detta kunde skada Sveriges renommé i omvärlden.

Einar Åberg dömdes själv sex gånger i enlighet med den nya lagstiftningen. I de flesta fall utdömdes böter, men två gånger – 1954 och 1956 – tvingades Åberg skaka galler i sammanlagt tre månader. Maxstraffet för hets mot folkgrupp är fängelse i två år om brottet anses grovt.

1941 köpte Einar Åberg en bokhandel med adressen Beridarebangatan 25, numera Sergelgatan, i Stockholm. I anslutning till affären fanns ett stort anslag med texten ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”, något som väckte betydande uppmärksamhet och renderade Åberg bötesstraff för brottet förargelseväckande beteende. https://sv.wikipedia.org/wiki/Einar_%C3%85berg

”Hatbrott”. Hets mot folkgrupp inrangeras under rubriceringen ”hatbrott” som enligt Wikipedia innebär följande: ”Hatbrott är ett samlingsnamn på flera olika brott där motivet kan härledas till förutfattade meningar mot en identifierbar grupp och därför strider mot de mänskliga rättigheterna och de grundläggande värderingarna i samhället om alla människors lika värde.”

Hatbrott är emellertid inte en självständig brottsrubricering. Det är istället en straffskärpningsregel, vilken enligt Brottsbalkens kapitel 29, paragraf 2, punkt 7 kan leda till ett strängare straff än vad den tilltalade skulle ha fått om motivet inte varit hat mot en viss grupp eller person/personer ingående i gruppen ifråga.

Liknande lagstiftning finns exempelvis i övriga skandinaviska länder, Tyskland (där det är förbjudet att förneka Förintelsen), Frankrike, Storbritannien, Irland och Sydafrika. Dock förekommer inte denna typ av lagstiftning i USA, där yttrandefriheten ges ett starkt skydd i rättighetsförklaringen Bill of Rights.

Det pågår dock även i USA försök att inskränka yttrandefriheten genom att kalla framförandet av misshagliga och/eller politiskt inkorrekta åsikter för ”hate speech”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bill_of_Rights_(USA)

Dan Park har flera fängelsedomar för hets mot folkgrupp i sitt belastningsregister.

Fem domar mot Dan Park. Gatukonstnären Dan Park, född som Dan Appelblad i Tavelsjö i Umeå kommun i Västerbotten 1968 men bosatt och verksam i Malmö, är sannolikt det mest kända exemplet på en svensk som åtalats och dömts för brottet hets mot folkgrupp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Park

Dan Park har dömts fem gånger för sagda brott: 1998, 2012, 2014 (två gånger) samt 2018. De flesta av domarna avser Parks gatukonst, men en av domarna kom sedan Park ramat in och ställt ut en del av sin produktion på konstgalleriet Rönnquist & Rönnquist i Malmö i juli 2014.

Mitt under pågående utställning stövlade poliser in i galleriet och beslagtog några av Parks tavlor. Han dömdes några månader senare till sex månaders fängelse för innehållet i nio av konstverken. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom och kännbara böter för medverkan till brottslig gärning. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/05/sverige-moralisk-stormakt-eller-ansvarlos-bananrepublik/

Exemplet Dan Park visar enligt min mening att Sveriges rykte som civiliserad rättsstat knakar betänkligt i fogarna. Man behöver inte uppskatta allt vad Park och hans anhängare anser vara konst – en viss del av denna kan nog på goda grunder anses vara tämligen tvivelaktig – för att uttrycka det han vill som han vill. Behandlingen av Park och hans konst för tankarna till diktaturstater av typ röda Kina, Sovjetunionen och Nazityskland, där endast sådan konst som godkänts av myndigheterna tolereras.

Undergräver yttrandefriheten. Problemet är att hetslagstiftningen i praktiken undergräver den i regeringsformen fastlagda yttrandefriheten. I Sverige finns två grundlagar som reglerar yttrandefriheten: tryckfrihetsförordningen (1949:105) samt yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469).

Tryckfrihetsförordningen började tillämpas 1949 och tar upp frågor om tryckfrihet, grundlagsskydd för vissa medier samt även offentlighetsprincipen. Den hämtar sitt ursprung ur 1766 års svenska tryckfrihetsförordning, den äldsta i sitt slag i världen. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/tryckfrihetsforordning-1949105_sfs-1949-105

Yttrandefrihetsgrundlagen, förkortad YGL, tillkom 1991 och är därmed den yngsta av Sveriges grundlagar. Den utgör tillsammans med tryckfrihetsförordningen en av två så kallade mediegrundlagar. Den omfattar inte tryckta skrifter utan behandlar bland annat radio- och TV-sändningar samt vissa webbplatser. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/yttrandefrihetsgrundlag-19911469_sfs-1991-1469

Lagen om hets mot folkgrupp har sedan 1948 ständigt utökats med nya grupperingar av människor som anses utgöra en ”folkgrupp”. Det senaste tillskottet är transpersoner inklusive så kallade könsdysforiker (eller icke-binära personer) vilka upplever sig vara varken män eller kvinnor. Och i takt med att allt fler personer ur olika kategorier, därtill uppmuntrade av den alltmer utbredda cancel culture enligt vilket personer som uttrycker av etablissemanget oönskade åsikter skall jagas med hugg och slag, känner sig ”kränkta” tyder alla tecken på att lagen kommer att svälla ytterligare.

Statsminister Stefan Löfven vill skärpa censuren av Internet med hjälp av EU.

Löfven vill skärpa censuren. Det är i sammanhanget minst sagt oroande att statsminister Stefan Löfven (S) gått i bräschen för en ökad reglering av medierna. Löfven tog i ett replikskifte med Jimmie Åkesson (SD) i 2021 års första partiledardebatt i riksdagen upp händelseutvecklingen i USA inklusive mobbens inträngande i kongressbyggnaden på Capitol Hill i Washington, D. C.

Statsministern menade att det fanns risk för att denna utveckling skulle sprida sig till Europa och Sverige. Lösningen skulle vara att under överinseende av EU införa en ökad reglering av medier på Internet: ”Det kan inte vara en mänsklig rättighet att jag ska få häva ur mig vad som helst i sociala media.” https://www.europaportalen.se/2021/01/lofven-kraver-eu-ordning-i-sociala-medier

Det är en möjlighet som inte heller existerar i dag, eftersom tongivande sociala medier såsom Facebook, Youtube och Instagram ägnar sig åt ett betydande mått av censur. Vänstern har satt i system att anmäla folk som uttrycker icke politiskt korrekta åsikter med vanlig påföljd att ”syndarna” stängs av för kortare eller längre tid eller helt plockas bort från aktuellt medium.

Det sistnämnda var vad som drabbade den alternativa TV-kanalen SwebbTV, som lyftes bort från Youtube på grund av spridande av vad som betecknades som konspirationsteorier om Kina-viruset samt vad som med en svepande formulering kallades   ”hatretorik”. SwebbTV fortsätter sända men nu uteslutande på den egna hemsidan. https://swebbtv.se/

I USA har mediacensuren gått så långt att Twitter och Instagram släckte ner den folkvalde presidentens, Donald Trump, konton. Inte nog därmed: konton för en rad andra konservativa företrädare, exempelvis den tidigare Trump-medarbetaren Steve Bannon, har raderats.

Den beskrivna utvecklingen påbörjades långt innan mobben trängde in i kongressbyggnaden. Denna beklagliga händelse blev emellertid ytterligare ett incitament för det fria ordets motståndare i USA, EU och på andra ställen att gå vidare i sina försök att tysta politiska meningsmotståndare. Nu anförs den alltså av Stefan Löfven i syfte att skärpa censuren av sociala medier.

Voltaire och vänstern. Den grundlagsskyddade yttrandefriheten har mer och mer blivit en fråga om att yttra sig på ”rätt” eller ”fel” sätt. De som uttrycker åsikter och synpunkter som ogillas av etablissemanget med regeringen i spetsen kan i värsta fall förvänta sig inte bara motargument – vilket givetvis ä helt i sin ordning – utan också att utestängas eller kraftigt begränsas i sin offentliga verksamhet och i sin levnad över huvud taget.

Voltaire – yttrandefrihetens försvarare.

Den franske upplysningsfilosofen Francois-Marie Arouets (1694-1778), mer känd som Voltaire, inställning till yttrandefriheten har av den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall (1868-1956) sammanfattats så: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” https://tommyhansson.wordpress.com/2011/10/06/nagot-om-tolerant/

Dagens censurivrare på vänsterkanten, i den mån de alls hört talas om Voltaire, verkar snarare operera enligt principen: ”Jag håller inte med om vad du säger, och jag är beredd att gå i döden för att hindra dig från att säga det.”

Näthatsgranskaren. Den ständigt utökade lagstiftningen om hets mot folkgrupp har med åren blivit ett allt mer verksamt instrument i händerna på censurivrare för vilka det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet. För några aktörer har det till yttermera visso blivit en affärsidé att dammsuga sociala medier efter förgripliga yttranden att anmäla till polisen.

Dit hör den beryktade så kallade Näthatsgranskaren med expolisen Tomas Åberg som ledande namn. Näthatsgranskaren har sedan starten 2017 lämnat in över 1000 anmälningar till polisen med målsättningen att få ut så stora skadestånd som möjligt.

De som drabbas är ofta pensionärer som, av fullt förklarliga skäl, upprörs över samhällsutvecklingen och därför i affekt råkar uttrycka sig mindre rumsrent på Internet. https://katerinamagasin.se/sa-har-nathatsgranskaren-tomas-aberg-gjort-forfoljelse-av-pensionarer-till-en-affarside/

Sverigedemokraterna är mig veterligt det enda riksdagsparti som uttryckt skepsis gentemot lagen om hets mot folkgrupp, och dess ungdomsförbund Ungsvenskarna vill helt avskaffa den. Det vill för övrigt enligt uppgift också partiet Medborgerlig samling. https://nyheter24.se/maktkamp24/918006-sds-ungdomsforbund-vill-avskaffa-lagen-om-hets-mot-folkgrupp.

Spioneriets historia: lika gammal som människan själv

Nils Lindberg: ”Spejarna med druvklasen”. Kurbitsmotiv på textil från 1700-talet.

Spioneri förknippas ofta med 1900- och det begynnande 2000-talet. Faktum är dock att verksamheten i fråga sannolikt är lika gammal som människan själv: det har alltid funnits ett behov att inhämta underrättelser om väsentliga ting som andra söker hemlighålla. Så var förmodligen fallet redan i det gamla jägar- och samlarsamhället, då de grupper som konkurrerade om de befintliga växterna och djuren ville ta reda på vad rivalerna höll på med.

Den första kända beskrivningen av ett underrättelseuppdrag och dess resultat ges i Fjärde Moseboken, där det berättas om hur Mose sänder ut tolv israelitiska spejare i syfte att ta reda på förhållandena i det av Gud utlovade Kanaans land, som sades ”flöda av mjölk och honung”.

Moses spejare. Bibeltexten lyder (4 Moseboken 13:1-3):

Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. Och HERREN talade till Mose och sade: ”Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva till Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.” https://www.biblegateway.com/passage/?search=4%20Mosebok%2013&version=SV1917

När de tolv utvalda spejarna återkom till israeliternas läger kunde de förtälja för Mose och allt folket om ett rikt land, och som ett bevis på detta medförde de en jättelik druvklase som var så stor att två män fick bära den på en stång emellan sig. Problemet var att spejarna också hade stött på starka och skräckinjagande folk som amalekiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Endast två av spejarna, Kaleb från Juda och Josua från Efraims stam, tyckte det var självklart att israeliterna ändå skulle tåga in i landet.

Folkets flertal var dock mer benäget att ta åt sig av de övriga spejarnas avskräckande berättelser och vägrade tåga in i landet. Straffet blev en 40 år lång ökenvandring innan intåget i det förlovade landet kunde ske. Endast Kaleb och Josua tilläts leva bland spejarna – de övriga dödades. Det blev den sistnämnde som kom att leda intåget i Kanaan sedan patriarken Mose avlidit.

Längre fram i den gammaltestamentliga berättelsen kan vi läsa om hur israeliterna behövde ännu fler och mer detaljerade underrättelser om förhållandena i Kanaans land. Därför sänder Josua ut två spejare i syfte att undersöka staden Jerikos försvar innan denna kunde erövras. De lyckas ta sig in i staden och blir härbärgerade av den välvilligt inställda skökan Rahab.

Som tack för sin insats skonades Rahab när israeliterna sedan intog Jeriko och enligt den bibliska berättelsen utplånade allt liv i staden. Hon och hela hennes släkt upptogs också i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/20/kvinnor-i-bibeln-rahab-den-gudomliga-horan/

”Kungens ögon och öron”. I sin bok Det dunkla pusslet. Spionagets historia från Faraos ögon och öron till global nätspaning (Natur & Kultur 2018, 390 sidor) kommenterar Wilhelm Agrell, Sveriges förste och ende professor i underrättelseanalys, de israelitiska spejarnas insatser runt 1400 före Kristi födelse på följande sätt (sidan 8):

Berättelserna om de utsända spejarna tyder på att Gamla testamentets anonyma författare inte bara hade klart för sig informationsinsamlandets betydelse i största allmänhet, utan också förstod underrättelsearbetets politiska och psykologiska sidor, från Moses insikt att han måste kunna visa upp konkreta ovedersägliga bevis på det förlovade landets bördighet, till Josuas två spejares mellanhavanden med vad som några årtusenden senare skulle gå under beteckningen en understödjande agent.

Professor Wilhelm Agrell kartlägger i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets historia.

Arkeologiska fynd visar att det av faraonerna styrda Egypten förfogade över en underrättelsetjänst som var minst lika gammal som den israelitiska motsvarigheten. Behovet av korrekt information om omvärlden blev särskilt tydligt när det egyptiska riket under den 18e dynastin ( 1550-1295 f. Kr) begynte expandera i olika geografiska riktningar.

Agrell (sidan 15): ”För att hålla ihop detta vidsträckta rike behövde centralmakten, på samma sätt som andra efterföljande imperier, bygga upp ett system för rapportering och ordergivning.” Av sammanhanget i det gamla egyptiska källmaterialet klargörs att det existerade ett kurirsystem vilket följde fasta rutter. Det övergripande ansvaret för det antika Egyptens inre säkerhet åvilade en hög hovfunktionär som betitlades ”Kungens ögon och öron”.

Om de antika israeliterna och egyptierna haft ett fungerande underrättelsesystem kan detsamma enligt Agrell inte sägas om de gamla romarna. Trots en stundom förkrossande stark militärmakt och välutvecklad förvaltning tycks Romarriket aldrig ha lyckats bygga upp någon motsvarighet till de ändamålsenliga system som fanns i Mellanöstern. Bristerna framgår bland annat av vältalaren, författaren och politikern Marcus Tullius Ciceros (106-43 f. Kr.) brev från sin tvååriga befattning som ståthållare i provinsen Cilicien i nuvarande sydöstra Turkiet: ingen hade orienterat honom om förhållandena i området och inte heller fanns någon expertis på plats som han kunde rådfråga. https://biblioteket.stockholm.se/titel/18883

Englands hemliga polis under Walsingham. Förflyttar vi oss halvtannat årtusende framåt i tiden från Ciceros dagar hamnar vi i 1500-talet. Då uppträdde i den elisabetanska erans England en av tidernas mest meriterade spioneriexperter – Francis Walsingham (cirka 1532-90), som efterträdde William Cecil som drottning Elizabeth Ias underrättelsechef. Walsingham grundade Englands hemliga polis och var pionjär i Europa när det gällde att bygga upp ett statligt system för spionage och underrättelseinsamling. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Walsingham

Walsinghams spioner infiltrerade ärkefienden Spaniens statsapparat ända upp i dess högsta ledning och samlade därtill in information från hela Europa och lyckades på så sätt avvärja en rad potentiellt dödliga komplotter riktade mot den engelska drottningen. Den strikt protestantiske Francis Walsingham hade inte endast hand om den engelska underrättelsetjänsten – han var desslikes en nära rådgivare till drottningen och som sådan delaktig i övervakningen av utlänningar samt utformandet av såväl inrikes- som utrikespolitik inklusive ockupationen av det katolska Irland. Walsingham var även en förespråkare för att England skulle skaffa sig kolonier i Nordamerika.

Den engelske spionmästaren Francis Walsingham och hans chef, drottning Eilzabeth I.

Spionchefens tentakler gjorde det möjligt för honom – och därmed den engelska statsledningen – att vara underrättad om den spanska armadans planerade anfall mot England flera år innan denna inträffade med katastrofalt resultat för Spanien 1588. Walsingham var även instrumental när det gällde att få Elizabeths utmanare om tronen, den katolska skotska drottningen Maria Stuart (1542-87), dömd till döden och avrättad. Agrell beskriver Walsinghams underrättelsesystem som ”ett nätverk av ett antal kompletterande grupper av agenter” (sidan 54).

Gustaf Vasas och Gustaf IIIs spioner. Det svenska underrättelseväsendet har i ett historiskt perspektiv aldrig tillnärmelsevis varit lika välorganiserat som det engelska, vilket icke hindrar att det även hos svenska makthavare funnits ett behov av att känna till vad fienden har för sig.

Gustaf Vasa (1496-1560) hade inte kunnat slå ned alla uppror som riktades mot honom utan vänligt inställda personer som höll honom underrättad om vad som tilldrog sig i riket. En av dessa benägna uppgiftslämnare kallas Hans Våghals, som förekommer i den kunglige krönikören Peder Swarts krönika och dessutom figurerar som romanfigur i en bok av den på sin tid populäre och mycket produktive författaren Carl August Cederborg (1849-1933). http://torehartung.se/artikel/hans-vaghals-gustav-vasas-hemlige-agent/

Hans Våghals skall i Hova i Västergötland ha snappat upp viktiga brev, vilka bidrog till att organisatörerna bakom Västgötaherrarnas uppror 1529 kunde infångas, dömas till döden och avrättas. I Stenkullen i Lerums kommun finns för övrigt en väg uppkallad efter Hans Våghals.

En särskild roll i den svenska underrättelsehistorien spelar vidare de spioner som 1791 utsändes av Gustaf III till Frankrike. Syftet var att kartlägga området mellan Paris och Le Havre som förberedelse för den svenske konungens planerade invasion med sikte på att störta de franska revolutionärerna – enligt Gustaf III ”Europas orangutanger” – och återinföra monarkin. Dessa modiga män var kaptenen, Finlands-vännen och kartografen Otto Carl von Fieandt (1758-1823) och Carl Fredrik König (1767-1858).

Om dessa kungliga spioner har min gamle klasskamrat från Salems kyrkskola, Thorsten Sandberg, skrivit boken Gustav III:s spioner (Historiska Media 2006, 160 sidor). König och von Fieandt utförde sitt uppdrag och kunde återvända hem med väl förrättat värv. De underrättelser inklusive en noggrant utförd karta de medförde kom dock aldrig att användas för avsett ändamål – Gustaf IIIs tilltänkta contrarevolution i Frankrike blev som bekant aldrig av.

Otto Carl von Fieandt – en av Gustaf IIIs spioner.

De ryska sågfilarna. Inför det Första världskrigets utbrott 1914 skedde en successiv uppladdning på spionagets område bland huvudaktörerna England, Tyskland, Ryssland och Frankrike. Wilhelm Agrell konstaterar att de krigförande parterna i stort hade ”med några få undantag mycket begränsade möjligheter att bedriva underrättelseverksamhet djupt in i motståndarens område” (sidan 143). Istället fick signalspaningen en allt större betydelse i takt med att de militära staberna och förbanden alltmer började använda sig av radiokommunikation.

Trots att underrättelseverksamheten var tämligen outvecklad i samband med det stora krigets utbrott rådde på sina håll en utbredd spionskräck, till stor del förmedlad och förstärkt av pressen, som inte stod i proportion till den verksamhet som faktiskt förekom. I vårt land var det arvfienden Ryssland som hamnade i fokus. Agrell skriver (sidan 146):

Sverige var ett av de länder som tidigast drabbades av denna massmedialt genererade spionrädsla i form av de så kallade sågfilarna, kringresande ryska hantverkare som dök upp i olika landsdelar från sekelskiftet och framåt. Trots omfattande insatser från den 1908 inrättade underrättelsebyrån vid generalstaben lyckades man aldrig lagföra någon sågfilare eller riktigt komma underfund med vari den antagna illegala verksamheten skulle ha bestått. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5gfilare

De ryska sågfilarna var verksamma i Sverige 1899-1914 och bestod till övervägande delen av bönder från trakterna kring Novgorod, vilka sökte dryga ut sina magra inkomster. Dock skall under perioden 1909-12 några av de kringvandrande hantverkarna ha varit ryska militärer.

Den 22 september 1901 anlände fyra ryska sågfilare till Skeppsbron i Stockholm med fartyget Bore II och togs av polisen genast in till förhör. De lystrade enligt samtida uppgifter och stavning till namnen Stephan Federof Merkuschew, Michail Spiridonoff Oparkin, Ivan Dimitrief Ostimof samt Ivan Masseliwitch Makarof. Varken dessa eller någon av deras kolleger kunde överbevisas om brottslig verksamhet, men de fyllde en viktig funktion – som argument för upprustning av det eftersatta svenska försvaret. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30723

Mata Hari var vacker att titta på men värdelös som spion.

Den inkompetenta Mata Hari. Paradoxalt nog är det en fullkomligt inkompetent spion som gått till hävderna som Första världskrigets mest berömda underrättelseagent. Jag syftar på Mata Hari, eller Margaretha Geertruida Zelle (1876-1917) som hon egentligen hette. Hon föddes i nederländska Leeuwarden som dotter till en hattmakare. 1895 gifte hon sig med den 20 år äldre kaptenen Rudolph McLeod, en nederländare med skotskt påbrå, med vilken hon fick två barn. Paret flyttade 1897 till Java i Indonesien, som då var en nederländsk koloni. https://www.faktoider.nu/matahari.html

Paret skilde sig 1906 och Margaretha Zelle flyttade tillbaka till Europa och Paris, där hon antog artistnamnet Mata Hari, som är indonesiska för ”sol” (ordagrant ”dagens öga”). Hon gjorde sig en karriär som exotisk dansare och lättklädd posör på ekivoka vykort. Sedan denna karriär avslutats tycks Zelle mestadels ha försörjt sig på att vara älskarinna åt olika välbeställda män.

I maj 1916 kontaktades Zelle av den tyska underrättelsetjänsten och mottog förskottsbetalning för att bedriva spionage för dess räkning; hon utförde dock aldrig några tjänster för tyskarna emedan hon enbart var intresserad av pengarna. I augusti kontaktades hon av fransmännen och blev därmed dubbelagent. Mata Hari torde ha varit en av tidernas mest värdelösa spioner och kommunicerade helt öppet med sina uppdragsgivare via klartext i telefon eller brev. Det höll naturligtvis inte i längden.

Även om Mata Hari aldrig utförde några faktiska uppdrag för tyskarnas räkning var det ett faktum att hon fått betalt av dem. Det räckte för att hon skulle dömas till döden av en fransk domstol och arkebuseras i Vincennes i norra Frankrike den 15 oktober 1917. Flera filmer har gjorts om Mata Haris sorgliga öde, bland annat Mata Hari med Greta Garbo i titelrollen 1931.

Inte alla svenska KGB-agenter åkte dit. Efter bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917 hamnade de ryska kommunisterna och Sovjetunionen i fokus för västvärldens underrättelsetjänster. Det Kalla kriget, i realiteten det Tredje världskriget, är inte minst en historia om de respektive spionorganisationernas verksamhet. Sverige har som neutralt land varit en viktig arena i denna kamp mellan västliga och östliga underrättelseintressen. Ett antal svenskar har dömts till fängelsestraff för Sovjetunionens och/eller dess satellitstaters räkning: Hilding Andersson, Enbomligan med Fritiof Enbom i spetsen, Stig Wennerström, Stig Bergling och Bertil Ströberg.

Fritiof Enbom från Boden dömdes till livstids fängelse för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Ännu mer intressanta än de svenska östspioner som överbevisats om sin skuld och dömts är enligt min mening de som inte åkte fast. Den mest spektakulära av dessa var en sovjetagent som gick under kodnamnet ”Getingen”, vilken skall ha haft en hög befattning inom den svenska utrikesförvaltningen.

När Otto Danielsson, kommissarie på SÄPO och chef för den så kallade ryssroteln samt ansvarig för svenskt contraspionage, besökte de avhoppade sovjetspionerna Vladimir och Jevdokia Petrov i Australien – makarna Petrov tjänstgjorde vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm på 1940-talet – kunde dessa berätta att ”Getingen” var identisk med en svensk diplomat och utrikestjänsteman som hette Åström i efternamn.

Det kunde följaktligen knappast röra sig om någon annan än den homosexuelle Sverker Åström (1915-2012), som efter en inledande diplomatisk karriär i Stalins Sovjet sedan bland annat blev kabinettssekreterare och FN-ambassadör. Han undgick åtal tack vare att han hölls om ryggen av regering och utrikesförvaltning. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

En annan högt uppsatt ryssagent som avslöjades av makarna Petrov var agenten ”Senator”. Denne var identisk med den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting (1887-1965), son till statsminister Hjalmar Branting och en öppen beundrare av Stalins Sovjetunionen.

Ytterligare en sovjetisk agent som hittills undgått att ställas till svars för sin landsförrädiska verksamhet är Pierre Schori, född 1938. Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra #2 1999 att Schori under en följd av år var Sovjetunionens främsta informationskälla i Sverige och som sådan tveklöst viktigare än journalisten och författaren Jan Guillou, som erkänt att han 1967-72 samarbetade med KGB.

Pierre Schori var i likhet med Sverker Åström bland annat kabinettssekreterare vid UD och FN-ambassadör samt under en period även riksdagsledamot. Schori ingick tillsammans med Sten Andersson och Anders Thunborg i den grupp socialdemokrater som under 1960- och 1970-talet enligt Olof Frånstedt i första delen av  boken Spionjägaren (2013) hade regelbundna kontakter med KGBs högste befattningshavare på sovjetambassaden i Stockholm.

Det är symptomatiskt för Schoris utrikespolitiska inställning att han vid ett möte med Socialistinternationalen den 13 december 1980 uttalade sitt stöd för de sovjetiske diktatorn Leonid Brezjnevs planer – som aldrig blev av – att, med stöd av Brezjnevdoktrinen, intervenera militärt i Polen för att slå ner fackföreningsrörelsen Solidaritets uppror mot den sovjetiska övermakten. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/09/07/sovjetlakejen-schori-stodde-sovjetisk-intervention-i-polen/

Sverker Åström alias ”Getingen”. Han skyddades av regering och utrikesförvaltning och undgick därmed åtal.

Kina, Iran och Ryssland. Den internationella spionageverksamheten förändras fortlöpande i takt med världshändelserna, och i dag är det ställt utom allt tvivel att det är från det kommunistiska Kina, den islamistiska terrorstaten Iran och det putinska Ryssland med dess auktoritära styre som de främsta hoten mot friheten och demokratin i väst kommer. Wilhelm Agrell sammanfattar i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets metamorfosering på följande sätt (sidan 369):

Underrättelseverksamhetens utveckling kan liknas vid en person som springer uppför en nedåtgående rulltrappa och springer allt snabbare bara för att märka att också rulltrappan ökar farten. Genom historien har underrättelsetjänster uppfunnit och utnyttjat alla upptänkliga metoder för att komma åt eftertraktad information eller manipulera personer, institutioner och stater. Men varje framgång har visat sig vara av tillfällig art, en begränsad tid och åtkomst, inblick eller kontroll.

 

FN-råd pekar ut Israel som värsta kvinnoförtryckare i bisarr resolution

Israels kvinnor är en vital del av landets militära försvar.

FNs ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) fördömde vid sitt sommarmöte i Genève i en resolution av det mer bisarra slaget Israel som det enda landet i världen som systematiskt förtrycker kvinnors rättigheter. https://unwatch.org/no-joke-un-singles-out-israel-a-worlds-only-violator-of-womens-rights-iran-saudi-arabia-yemen-among-the-voters/

Av rådets 54 medlemmar röstade 40 för resolutionen och bara två emot. Nio länder avstod från att rösta under det att tre var frånvarande. Det är minst sagt anmärkningsvärt, att bland demokratiskt tvivelaktiga länder såsom Iran, Saudiarabien, Jemen, Sudan, Angola, Ryssland, Vitryssland, Turkmenistan, Turkiet samt Pakistan även Norge och Danmark stödde resolutionen tillika med förment civiliserade nationer som exempelvis Frankrike, Irland, Nederländerna, Sydkorea och Japan.

Inte för att FN-organet ECOSOCs agerande var precis oväntat. FN som helhet är sedan lång tid tillbaka en parodi på sig själv när det gäller ensidigt ställningstagande mot den judiska staten Israel. Enligt resolutionstexten är Israel ”a major obstacle” för palestinaarabiska kvinnor ”with regard to their advancement, self-reliance and integration in the development of their society”.

Däremot säger resolutionen inte ett ord om den svåra situation kvinnor varje dag upplever under den Palestinska myndighetens styre i Judéen och Samarien (”Västbanken”) och Hamas våldsamt totalitära regim i Gaza. https://arbetet.se/2019/03/08/palestina-endast-en-av-tio-kvinnor-har-jobb/

Vidare förekommer i resolutionens text inte ett enda kritiskt ord om länder av typ Saudiarabien, Iran, Pakistan eller Demokratiska republiken Kongo, vilka alla rankas bland de tio värsta länderna när det gäller kvinnoförtryck i World Economic Forums (WEF) Gender Gap Report för 2018. https://www.jagranjosh.com/current-affairs/wefs-global-gender-gap-report-2018-iceland-tops-india-ranks-108th-1545216177-1

Människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh har dömts till 38 års fängelse och 148 piskrapp av en iransk domstol.

I mullornas Iran sitter människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh fängslad efter att ha dömts till 38 års fängelse och 148 piskrapp för ”brottet” att ha försvarat kvinnors rättigheter – bland annat  rätten att inte bära slöja – i hemlandet. I Jemen förvägras kvinnor sjukvård om inte sådan godkänts av en manlig anförvant. Men det är alltså Mellanösterns enda demokrati, Israel, som av FN pekas ut som värstingland i sammanhanget. Absurt är bara förnamnet .https://www.amnesty.se/aktuellt/over-en-miljon-manniskor-kraver-att-iran-slapper-nasrin-sotoudeh-fri/

All heder dock till USA och Kanada som röstade nej till resolutionen. Bland de länder som avstod från att rösta märktes Brasilien, Tyskland, Storbritannien och Ukraina. Omedelbart efter resolutionen om kvinnoförtryck antog ECOSOC en andra resolution som även pekade ur Israel för dess behandling av landets Palestinaaraber i allmänhet.

FNs ekonomiska och sociala råd är en paraplyorganisation under vilken ett stort antal fackförbund, kulturella och humanitära organisationer sorterar. Antal medlemsländer har fastställts till 54; dessa utses för treårsperioder enligt ett särskilt schema. Sverige ingår för närvarande inte i rådet.

Ekonomiska och sociala rådet

Irland: ännu mer Israel-fientligt än Sverige?

Liberman: ”Stäng Israels ambassad i Dublin.”

Den israeliske försvarsministern Avigdor Liberman, som tidigare också varit utrikesminister, vill att Israel stänger sin ambassad i Dublin med omedelbar verkan.

Bakgrunden är att den irländska senaten nyligen med röstsiffrorna 25 för, 20 mot och 14 nedlagda röster antog ett förslag som kriminaliserar handel med judar i de så kallade ockuperade områdena Judéen, Samarien, östra Jerusalem samt Golan vilka varit i israelisk ägo sedan Sexdagarskriget 1967. https://www.timesofisrael.com/liberman-wants-dublin-embassy-shut-over-irelands-anti-settlement-legislation/

Irland är därmed det enda landet i EU som, om lagförslaget vinner laga kraft vilket inte är säkert att det gör, kriminaliserar import från judiska bosättningar och slår således till och med Sverige på fingrarna när det gäller Israel-fientlighet åtminstone i detta avseemde.

Liberman skräder inte orden: ”With Israel haters there is nothing to debate. Israel should immediately close its embassy in Dublin. We won´t turn the other cheek to those who boycot us.”

Israels ambassad i Dublin. Foto: Tommy Hansson

Israels utrikesdepartement kallade till sig Irlands ambassadör i Tel Aviv, Allison Kelly, för att protestera mot det i den irländska senaten godkända lagförslaget, något som försvarsminister Liberman tyckte var rätt meningslöst – bättre då att slå igen ambassaden i Dublin. Det israeliska utrikesdepartementet har så här långt inte kommenterat Libermans twittrande..

I såväl Irland som Sverige förefaller finnas en djup aversion mot den judiska staten. Det förflutna kastar långa skuggor, och man kan ställa frågan om detta möjligen har något att göra med att båda länder hade en ambivalent inställning till Nazityskland under Andra världskriget? Jag lämnar frågan öppen.

Den ängsliga svenska eftergiftspolitiken gentemot Tredje riket så länge det gick bra för Hitlers trupper torde vara alltför välkänd för att jag skall behöva gå närmare in på den här. När det gäller Irland försökte dess premiärminister under krigsåren, Éamon de Valera, balansera mellan Storbritannien och Tyskland utan att alla gånger lyckas speciellt bra.

De Valera kondolerade Hitlers död.

De Valera trampade ordentligt i klaveret när han skickade sina kondoleanser till Tyskland efter Hitlers självmord den 30 april 1945. Under 1930-talet hade den irländska republiken därtill i Charles Bewley ett diplomatiskt sändebud i Berlin som var pronazist och antiengelsk såväl som antisemit. https://www.irishtimes.com/culture/books/ireland-and-the-nazis-a-troubled-history-1.3076579

Vikingarna: mördarmaskiner och plundrare men också handelsmän och statsbyggare

A furore Normannorum libera nos, Domine! (För nordmännens raseri bevare oss, milde Herre Gud!)

Denna bön bads i nordfranska kloster och kyrkor och syftar på de så kallade vikingarna, det vill säga våldsverkande men även handlande och statsbyggande nordbor från Sverige, Norge, Danmark och Island. Dessa gjorde den europeiska världen från Britannien och Irland i norr till Konstantinopel i söder osäker från slutet av 700-talet till mitten på 1000-talet. Vikingatiden har även kallats Nordens första storhetstid.

Illustrationen visar hur det kan ha sett ut då en nordman slår ihjäl en munk i Lindisfarne den 8 juni 793.

Vikingatiden kan sägas ha inletts med att besättningarna på tre krigsfartyg norrifrån attackerade en hamn i Dorchester på den engelska sydkusten i slutet av 780-talet. Det officiella startskottet för vikingaplundringarna brukar dock anses ha avlossats den 8 juni år 793 i Herrens år, då hundratals vilda nordmän klev i land på den ö – i dag kallad Holy Island – där biskopssätet och klostret Lindisfarne var beläget. http://varldenshistoria.se/kultur/guider/har-borjade-vikingatiden

Lindisfarne hade år 635 anlagts av den irländske munken Aidan på order av konung Oswald i Northumberland. Det blev högkvarter för den kristna mission som riktades mot det dåtida kungadömet Mercia. En berömd munk blev den senare abboten och ärkebiskopen Sankt Cuthbert. Mer om Lindisfarne här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindisfarne

Platsen skulle plundras om och om igen innan den slutligen övergavs. Biskopssätet hade då flyttats till Durham i det inre av fastlandet. I dag finns på Holy Island, som vid ebb har landförbindelse med det engelska fastlandet, klosterruiner samt en slottsbyggnad som stod klar 1550. Ön är numera framförallt ett omtyckt tillhåll för ornitologer på grund av det rika fågellivet.

Sankt Aidan av Lindisfarne.

Nordmännen högg med sina yxor och svärd ihjäl ett stort antal av de fromma munkarna, vilka tillbringade dagarna med att bedja, hålla gudstjänster, skriva av och illustrera bibeltexter, sjunga psalmer och arbeta i trädgården där de odlade bland annat medicinalväxter. De klosterbröder som icke ljöt döden flydde hals över huvud medan de norröna våldsmännen lade beslag på allt de kunde finna i fråga om dyrbarheter.

Den vilda attacken slog självklart ned som en bomb i hela den kristna världen. 13 år senare, 806, drabbades klostret Columbus på ön Iona i Inre Hebriderna utanför Skottlands nordvästkust av samma öde som Lindesfarne. Här lämnade nordborna intet åt slumpen utan alla munkar på platsen mördades. Vikingatågen ägde rum mitt i en brytningstid mellan gammalt och nytt, då den kristna missionen spred sig allt längre norrut och utmanade de människor som fortfarande trodde på den gamla fornnordiska mytologin inklusive gudagestalter såsom Oden, Tor, Frej med flera.

På 800-talet sändes den nordtyske munken Ansgar till Birka på Björkö i Mälaren med målsättningen att omvända svearna till tron på ”Vite Krist”, som Kristus kallades av nordborna. Han fick under första resan god kontakt med konung Björn och tilläts uppföra en kyrka, där de troende kristna kunde bedja och förrätta andakter. Vid sin andra resa kunde Ansgar dock till sin sorg konstatera, att den kristna tron befann sig på tillbakagång. http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

Runsten i Järnvägsparken i Södertälje. Texten från 1000-talet handlar om Holmfast och Rodälv vilka kommit hem sedan de ”voro österut”. Foto: Tommy Hansson

Det skulle dröja ytterligare ungefär 300 år innan kristendomen var etablerad som dominerande troskoncept i vad som nu är Sverige. Detta skedde delvis med tillhjälp av missionärer från de tyska och brittiska områdena, men också genom att den nya tron medfördes och förkunnades av hemvändande vikingar. Dessa icke endast berördes av det kristna kärleksbudskapet utan  insåg också att kristendomen – som nu omfattades av stora delar av den civiliserade världen – var förmånlig sedd ur ett mellanfolkligt och handelsmässigt perspektiv.

Den förste svenske konung som lät döpa sig var Olof Skötkonung, son till Erik Segersäll; dopet skall enligt den vanligaste historiska traditionen ha ägt rum vid Husaby källa i Västergötland år 1008 och utförts av den engelske missionären Sigfrid. Kung Olof var nu noga taget inte den förste svenske monark som lät döpa sig till den kristna religionen – det hade hans far Erik gjort tidigare.  Olof var dock först att hålla fast vid kristendomen intill sin död. http://www.tacitus.nu/svenskhistoria/kungar/vikingatid/os-kristnandet.htm

Det är alldeles uppenbart att de av våra förfäder som drog ut på vikingatåg – alla gjorde ju inte det, de flesta som bebodde våra trakter stannade kvar hemma och brukade jorden samt skötte kreaturen – var av ett helt annat kynne än våra dagars lättkränkta och feminiserade svenskar. Vad de än var så inte var de några veklingar. Som vi sett ovan tvekade de inte att ta för sig med understundom extremt brutala metoder.

Här sången ”Här kommer det en viking” framförd av Sigge Fürst och med text av Eric Sandström: https://www.youtube.com/watch?v=AfPOqcLCFXA

De mest vildsinta vikingarna ingick i en elitstyrka som kallades bärsärkar, alternativt ulvhednar, vilka eggat fantasin hos många historiker och historiskt intresserade genom åren och givit upphov till en mångfald teorier. Bland annat har det spekulerats i att bärsärkarna skulle ha inmundigat små mängder av den giftiga röda flugsvampen innan det var dags för strid, men det är det numera få som tror. https://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A4rs%C3%A4rk

De vikingatida krigshandlingarna inleddes som framgått ovan i engelska Dorchester på 780-talet. Därefter följde en drygt 250-årig historia av såväl krig, oprovocerade brutala övergrepp som fredlig handel i både öster och väster. Enligt tidigare historiskt synsätt var det vikingar från Sverige som färdades i österled medan danskar, norrmän och islänningar drog västerut. Numera anses denna teori förlegad – de geografiska aktiviteterna var i stort jämnt fördelade mellan de nordiska folkslagen.

Travis Fimmel som Ragnar Lodbrok i Vikings.

845 angrep vikingar Hamburg och anställde stor förödelse. Samma år samt 857 och 885-86 gav man sig på Paris. Angreppet 845 skall möjligen ha anförts av den legendariske hövdingen Ragnar Lodbrok, som lät hänga 111 av Paris försvarare. En särskilt innovativ vikingahövding av dansk eller norsk härkomst var Rollo, vilken tilläts etablera sig i Frankrike i utbyte mot att han försvarade landet mot vikingaangrepp.

Han utsågs småningom till greve av Rouen och anses ha varit den förste hertigen av Normandie under namnet Robert I. Rollo är anfader till Englands förste normandiske kung, Vilhelm erövraren, som tog landet i besittning efter slaget vid Hastings 1066. Rollo levde mellan cirka 845 och cirka 930. Slutet på vikingatiden kan fixeras till år 1066, då den norske monark som kallats Harald hårdråde åkte på pumpen mot den engelske kungen Harold Godwinson. Den senare var den siste saxiske kungen i England, eftersom han kort efter slaget vid Stamford Bridge dödades i slaget vid Hastings som förde normanderna till makten.

Här följer en lista över de viktigaste vikingatida krigshandlingarna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Vikingatida_krigshandlingar

Om vikingarna finns ett antal mer eller mindre efterhängsna myter. Den vanligaste torde vara den om vikingahjälmarna med horn på. Avbildningar på till exempel Bayeux-tapeten, som framställer slaget vid Hastings, och de sällsynta hjälmfynd som gjorts ger dock vid handen att vikingahjälmarna varit hornlösa och toppiga. Avbildningar av figurer med hornhjälmar har dock hittats, men dessa anses snarare avbilda mytologiska gestalter såsom den fornnordiska mytologins övergud Oden.

Kvinnliga krigare – så kallade sköldmör – spelade en stor och viktig roll i vikingahärarna.

Den populära TV-serien Vikings, vars handling kretsar kring Ragnar Lodbrok-gestalten (som spelas av australiensaren Travis Fimmel), å sin sida visar vikingar vilka strider utan hjälm. Över huvud taget är det uppenbart att Vikings, låt vara välgjord och delvis historiskt korrekt, tar sig betydande historiska friheter där exempelvis Rollo blir till Ragnars bror. En annan TV-serie med vikingamotiv är The Last Kingdom som skildrar dels kampen mellan de dåtida engelska kungarikena, dels alla dessa rikens kamp mot vikingarna.

I Vikings framgår tydligt att kvinnor, kallade sköldmör, kunde spela väl så viktiga roller i krigiska situationer som män. Enligt nyare forskarrön baserade på vikingagravar skall emellertid kvinnorna ha spelat en ännu mer framträdande roll än vad Vikings antyder. Kanske så många som hälften av alla vikingakrigare har varit kvinnor. http://www.newsner.com/stereotypen-om-vikingar-krossad-ny-forskning-halften-av-krigarna-var-kvinnor/om/nyheter

Jag har tidigare under mina arkeologistudier för länge sedan sysslat en del med vikingatiden, även om jag var mer intresserad av bronsåldern. De nämnda TV-serierna har medfört ett uppsving för intresset för min del. Nyligen skaffade jag mig således boken Vikingar – myt och verklighet. Nordens första storhetstid, vilken är en av Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB) moderniserad version av klassikern Nordens första storhetstid: omkring 800-1066 med lärarinnan Anna Sandström som författarinna och utkommen 1894.

Boken, med förord av den historiske författaren Ulf Sundberg, kan varmt rekommendera för den som vill få en lättfattlig sammanfattning av vikingarna och deras härnadståg samt icke minst inbördes strider i form av exempelvis slaget på Fyrisvallarna 885 och slaget vid Svolder år 1000.

SMBs nyutgåva av Anna Sandströms bok om vikingar kan rekommenderas. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste det sägas att vikingarna var mycket mer än råa och ibland omänskliga mördarmaskiner och plundrare (ty det var de verkligen). Dessutom var de slavhandlare och sålde 801 för första – men ingalunda sista – gången kristna fångar som slavar till muslimska handelsmän. De var även, som jag framhållit ovan, skickliga handelsmän och var mera är: framgångsrika nationsbyggare som var inblandade i Rysslands, Irlands och Englands tillblivanden.

Det tycker jag vi hedrar dessa våra förfäder för genom att samfällt lyfta på våra hornlösa vikingahjälmar och skåla i den honungssötade drycken mjöd. De var inte alla gånger Guds bästa barn – men de var våra killar och tjejer, och vi skulle tveklöst behöva litet mer av deras anda i dagens förvekligade Sverige!

Anteckningar från Irland (IV): Glendalough, Wicklow Mountains

Del av kyrkogård och lämningarna av en kyrka i Glendalough. Foto: Tommy Hansson

Dags att runda av mina anteckningar från Irlands-resan i månadsskiftet maj-juni. Denna gång skall jag berätta litet i ord och bild om mitt besök i Glendalough, beläget i mycket natursköna omgivningar i anslutning till Wicklow Mountains några mil från den irländska huvudstaden Dublin. I tidigare texter har jag behandlat mina besök i Dublin, Belfast och Hillsborough.

Glendalough (på iriska Gleann Dá Locha) är en liten by på den irländska landsbygden vid ruinerna av ett klosterområde, som en gång instiftades av det irländska helgonet Sankt Kevin på 500-talet. Namnet betyder ”de två sjöarnas dal”. Glendalough ligger intill sjöarna Upper Lake och Lower Lake omgärdat av Wicklow Mountains. Glendalough var under medeltiden Irlands viktigaste teologiska lärosäte och anses ha varit dess första universitet. Området ödelades av brittiska styrkor 1398.

Saint Kevin´s Church med överdelen av utsiktstornet i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Kevin bodde initialt i en grotta från bronsåldern, dit han tagit sin tillflykt för att leva som eremit. Enligt legenden leddes han till grottan av en ängel. Grottan kom sedan att kallas Kevin´s Bed. https://en.wikipedia.org/wiki/Kevin_of_Glendalough

Saint Kevin of Glendalough.

Kevin (Cóemgen) föddes enligt traditionen i Fort of the White Fountain i den irländska provinsen Leinster år 498 och var av adlig eller rentav kunglig börd. Han skall ha avlidit först 618 och alltså ha blivit runt 120 år gammal. Teologiska/andliga lärare var Sankt Cronan och Sankt Petroc av Cornwall. Prästvigd blev han av biskop Lugidus.

Efter att ha levt som eremit i sju år, då han gick omkring barfota klädd i djurhudar och åt mycket sparsamt, övertalades Kevin att ta emot personer som sökte andlig vägledning. Med tiden uppstod här ett samhälle omfattande kyrkor (sammanlagt sju till antalet), kapell och bostäder. Kevin blev dess förste abbott. https://sv.wikipedia.org/wiki/Abbot

Det imposanta tornet. Foto: Tommy Hansson

Områdets mest anslående byggnad är ett 33 meter högt torn som uppfördes i försvarssyfte gentemot vikingarna, som drog härjande fram över de brittiska öarna. Här kunde man dels hålla utkik, dels gömma heliga klenoder.

Om Kevins personliga förhållanden är inte så mycket känt, men det sägs att han under sina första år i Glendalough som enda sällskap hade djur och särskilt då fåglar. Enligt en av legendberättelserna skall en koltrast ha lagt ägg i hans händer medan han höll en predikan.http://www.stkevins.vic.edu.au/about-skc/faith-mission/st-kevin.htm

En av Glendaloughs kyrkoruiner.  Sju kyrkor har funnits här. Foto: Tommy Hansson

Den helige mannen i Glendalough helgonförklarades först 1903 och hans dag firas i den romersk-katolska kyrkan och i de österländska ortodoxa kyrkorna den 3 juni, hans förmodade dödsdag. Sankt Kevin är skyddshelgon för Irland, djur och yrkesgruppen veterinärer.

Om Sankt Kevin har skrivits av bland andra nobelpristagaren i litteratur Seamus Heaney (1939-2013). Han är även huvudperson i en ganska vanvördig folklig sång med titeln ”The Glendalough Saint”, som gjorts populär av den irländska folkmusikgruppen The Dubliners. Sångens första vers lyder så:

In Glendalough lived an old saint
Renowed for his learning and piety
His manners were curious and quaint
And he looked upon girls with disparity

”Hör, hur bäcken ystert brusar, inga bojor hålla mer.” Foto: Tommy Hansson

Enligt sångtexten trivdes Kevin (som inte nämns vid namn) bäst bland sina böcker och uppskattade inte kvinnligt sällskap. En oförvägen dam som hette Kathleen uppsökte dock Kevin i syfte att hjälpa honom litet med hushållet, men det bar sig inte bättre än att Kevin blev så förtörnad över vad han uppfattade som angrepp på sin dygd att han slängde henne i sjön där hon hastigt och mindre lustigt slutade sina dagar.

Allt enligt visan. Om det finns någon verklighetsbakgrund till sångtexten undandrar sig mitt bedömande. Sången kan avnjutas här: https://www.youtube.com/watch?v=dHPAI4iuEQo Glendalough är i dag ett populärt irländskt turistmål omfattande hotell med restaurang, vandrarhem, souvenirhandel samt ett besökscenter med möjligheter att få guidade visningar av området.

På plats i Glendalough fanns säckpipespelaren och sångerskan Pat Connery (till vänster).

Har man tur finns det även någon irländsk musikant på plats bland ruiner och gravar. När jag var där  satt Pat Connery och sjöng irländska folksånger till eget ackompanjemang av irländsk säckpipa. Jag köpte en av hennes CD-skivor och fick ett trevligt minne med mig hem från platsen!

Wicklow Mountains är en bergskedja i sydöstra Irland med en yta om 3000 kvadratkilometer vilken sträcker sig i nord-sydlig riktning från södra delen av grevskapet Dublin genom Wicklow till Wexford. Högsta topp är Lugnaquilla 925 meter över havet. Bergskedjan består huvudsakligen av granit. Under senare år har en hel del skog planterats i omårdet; i övrigt finns här områden med torv, myrar och hedar. 1991 utnämndes en del av Wicklow Mountains till nationalpark.

En del av Wicklow Mountains storslagna scenerier. Foto: Tommy Hansson

 

 

 

Ryssland och Syrien anklagas för krigsbrott och ”barbari”

Förödelsens styggelse i det sönderbombade Aleppo, där drygt 225 000 människor är fångade under omänskliga förhållanden.

Under ett snabbinkallat möte med FNs säkerhetsråd på söndagen uttryckte västmakterna USA, Storbritannien och Frankrike bestörtning över den syriska Assad-regimens och Rysslands flygbombningar mot bostadsområden i östra delarna av staden Aleppo /se fotnot/  i östra Syrien. ”Barbari” och ”krigsbrott”, menade kritikerna. http://www.bbc.com/news/world-middle-east-37468080

Syrien och Ryssland, hävdade den amerikanska FN-ambassadören Samantha Power, ”lägger i spillror vad som återstår av en ikonisk Mellanöstern-stad”. Irlands-födda Power utlät sig bland annat på följande sätt:

I stället för fred bedriver Ryssland och Assad krig. I stället för att leverera livräddande hjälp till syrierna bombar Ryssland och Assad sjukhus och hjälparbetare.

USAs FN-ambassadör Samantha Power har anklagat Putin-regimen för ”barbari”.

Samantha Power, som föddes i Dublin 1970 och har varit USAs FN-ambassadör sedan 2013, innehade tidigare den första Anna Lindh-professuren i ämnet Global Leadership and Public Policy vid Harvard Kennedy School. Hon blev känd då hon tvingades avgå som aktiv i Barack Obamas presidentvalskampanj 2008 sedan hon kallat Hillary Clinton, Obamas främsta medtävlare om Demokraternas nominering, för ”ett monster”. https://en.wikipedia.org/wiki/Samantha_Power

Den ryske FN-ambassadören Vitalij Tjurkin har avvisat anklagelserna och bland annat berömt Syriens president och diktator Bashar al-Assad för att ha visat en ”anmärkningsvärd återhållsamhet”. Han menade under säkerhetsrådets möte att fred i Syrien ”nu är en nästan omöjlig uppgift”.

Förnekelsens ansikte: Rysslands FN-sändebud Vitalij Tjurkin.

Enligt FN-medlaren Martti Ahtisaari, Finlands president 1994-2000, skulle Tjurkin å Rysslands vägnar ha erbjudit västmakterna Assads avgång som led i en fredsöverenskommelse; dessa skulle emellertid ha ställt sig kallsinniga. http://www.svd.se/uppgifter-al-assad-kunde-ha-avsatts

I dag ter sig ett frivilligt maktfrånträde från Assads sida avlägsnare än någonsin. Striderna i rebellernas nyckelfäste Aleppo blossade upp med hög intensitet sedan det tidigare vapenstilleståndet kapsejsat, och nu drar sig alltså inte regimen och dess ryska uppbackare för att bomba bostadsområden och hjälpaktiviteter sönder och samman. Särskilt hårt drabbas barn och kvinnor. Enligt personal från ett sjukhus i området var 43 procent av de sårade barn, andra uppgifter anger ännu högre siffror för antalet drabbade barn.

Enligt Samantha Power hade Ryssland haft makten att verka återhållande på Assad-regimen men avstått därifrån. Den amerikanska FN-ambassadören uppmanade också sina kolleger på plats i säkerhetsrådet att visa ”modet att säga vilka som är ansvariga och som en enad röst säga åt Ryssland att sluta”.

Staffan de Mistura påtalade barnens fruktansvärda situation.

FNs speciella sändebud i Syrien, svensken Staffan de Mistura, menade att minst 213 civila dödades vid bombangreppen mot Aleppo, som delvis skedde medelst så kallade bunker busters som har enorm sprängverkan samt stridsmedel som framkallar bränder. De Mistura underströk att särskilt barnen lever under fruktansvärda förhållanden.

Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) var också på plats i säkerhetsrådet – där vi nu som bekant har en tillfällig representation om två år – och stödde ospecificerade krav på att FN skall agera mot ”brutaliteten i denna konflikt”. Den obehagliga sanningen är ju dock att FN i realiteten inte kan göra någonting annat än att hålla upprörda tal och/eller författa mer eller mindre välskrivna resolutioner. https://www.theguardian.com/world/2016/sep/25/russia-accused-war-crimes-syria-un-security-council-aleppo

Storbritanniens FN-ambassadör Matthew Rycroft anklagade regimen i Damaskus för att hänge sig åt en ”sjuklig blodtörst” riktad mot sin egen befolkning, medan samma lands utrikesminister Boris Johnsson yttrade:

Putin överräcker inte bara revolvern åt Assad; vid några tillfällen avfyrar han revolvern själv. Ryssarna är själva faktiskt inblandade.

Boris Johnson: ”Putin avfyrar själv revolvern.”

Redan måndagen den 19 september tycktes kriget komma in i en ny och mer hänsynslös fas, då en humanitär kolonn på väg till det hårt ansatta Aleppo angreps i staden Urem al-Kubra. Ett 30-tal människor, varav de flesta hjälparbetare, dödades vid attacken, däribland en områdeschef för den muslimska hjälporganisationen Gröna halvmånen.

18 av 31 lastbilar med förnödenheter såsom mediciner, filtar, mat och blöjor förstördes. http://www.thedailybeast.com/articles/2016/09/21/this-is-how-russia-bombed-the-un-convoy.html

Det antas att flygattacken genomfördes som en hämndaktion för ett tidigare amerikanskt bombangrepp i provinsen Deir al-Zour i östra Syrien, då 62 soldater ingående i den syriska armén dödades. Till skillnad från Ryssland erkände USA öppet att det var amerikanska plan som låg bakom angreppet, men att detta hade skett som ett misstag och att avsikten hade varit att attackera styrkor från terrorgrupperingen Islamiska staten (IS). https://www.washingtonpost.com/world/middle_east/russia-and-syria-blame-us-led-coalition-for-deadly-strike-on-syrian-troops/2016/09/17/8dabf5d6-7d03-11e6-8064-c1ddc8a724bb_story.html

En av de 18 konvojlastbilar som förstördes av de ryska Suchoj-planen.

Enligt vittnesuppgifter hade två ryska stridsplan av fabrikatet Suchoj SU-24 varit synliga i skyn i direkt anslutning till den dödliga konvojattacken, vilken eftertryckligt fördömdes av FNs generalsekreterare Ban Ki-moon.

De senaste ryska övergreppen har medfört att den notoriska Putin-klacken på nätet försökt blanda bort korten genom att, i stället för att erkänna att Putin, Ryssland och Assad-regimen någon enda gång kan ha klantat sig, haspla ur sig diverse konspirationsteorier involverande USA, Israel, EU och så kallade sionistiska intressen. Frågan är om de ens själva kan tro på detta. Ynkligt är det i varje fall.

Fotnot: Aleppo var 2004 Syriens folkrikaste stad med 2,1 miljoner invånare. Dess gamla stadskärna, som skadats till oigenkännlighet under det pågående inbördeskriget, utsågs 1986 av UNESCO till världsarv. Stadens historia går tillbaka till andra årtusendet före Kristi födelse, då Aleppo anlades av sjöfararfolket fenicierna och blev en viktig handelsstad, men arkeologerna har hittat mänskliga lämningar som kan dateras ända tillbaka till 11 000 år före vår tidräkning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleppo