Posted tagged ‘Irländska fristaten’

Anteckningar från Irland (II): Belfast

11 augusti, 2016

 IMG_1330
Hamnen i Belfast – stor och betydelsefull. Foto: Tommy Hansson

Dags för andra delen av mina anteckningar från Irlands-resan för ett par månader sedan. Det första avsnittet handlade om Dublin: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/19/anteckningar-fran-irland-i-dublin/ Turen har nu kommit att redogöra för intryck från Nordirlands huvudstad Belfast, Irlands näst största stad med omkring 350 000 invånare.

Det finns sånger om hart när alla irländska platser. Tycker det kan vara lämpligt att inleda med ”The Black Velvet Band”, med Belfast-motiv, här framförd av The Irish Rovers:https://www.youtube.com/watch?v=DfsgHyymG8E

Belfast (Béal Feirste) i den irländska provinsen Ulster och beläget i grevskapet Antrim är huvudstad och även den största staden i Nordirland. Stadens irländska namn kommer av floden Farset, som numera har sitt lopp under staden. Den viktigaste floden är i dag Lagan. Belfast ligger vid mynningen till Belfast Lough omgivet av berg. Staden har undergått omfattande renoveringar, huvudsakligen i de stadsdelar som ligger vid Lagans stränder, under senare år. Stora delar av staden är bilfria.

IMG_1422
Skalenlig modell av RMS Titanic. Foto: Tommy Hansson

I anslutning till den för staden så betydelsefulla hamnen residerar Harland & Wolffs skeppsvarv, mest känt för att det episka ångfartyget RMS (Royal Mail Steamer) Titanic byggdes där och före avfärden placerades i vad som är världens största torrdocka. Dess förlisning på jungfruresan till New York kan dock knappast skeppsvarvet lastas för, den var ett resultat av övermod från skeppsledningen kombinerat med olyckliga omständigheter.

Det är konstaterat att fartyget höll alltför hög fart i ett område bemängt med isberg vid olyckan 14-15 april 1912. Av totalt 2224 passagerare omkom 1514 medan 710 räddades.https://sv.wikipedia.org/wiki/RMS_Titanic

Det museum som invigdes vid Titanic´s  Quarters den 31 mars 2012 – lagom till det famösa fartygets 100-årsjubileum – är i dag tvivelsutan Belfasts största sevärdhet. Museet, som omfattar fem våningar, nio avdelningar och mäter 38 meter på höjden, var inledningen till en medveten satsning på turism – tidigare uppges denna näring ha varit försummad.

IMG_1318
Bloggaren ombord på SS Nomadic med det mäktiga museibygget i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Jag måste tillstå att jag blev tämligen imponerad av detta bygge, vars glänsande yttre för tankarna till Titanics mäktiga stäv. Arkitekten heter Eric Kuhne. Höjdpunkten under mitt besök var en rälsbunden färd i vagn genom alla museets nio avdelningar, där Titanics (och en del av Belfasts) historia i komprimerad form kunde följas från början till slut icke minst med hjälp av modern filmteknik. http://www.expressen.se/allt-om-resor/titanic-museum-ska-locka-oss-till-belfast/

RMS Titanic kan av lättförståeliga skäl inte beskådas in corpore i anslutning museet, men det kan däremot SS Nomadic som är ett servicefartyg (tender) med huvuduppgiften att frakta passagerare och deras bagage från och till Titanic och hennes systerfartyg RMS Olympic, samtliga tillhörande White Star Line. Ett besök ombord är en intressant upplevelse, även om det givetvis inte kan jämföras med vad ett besök på Titanic skulle ha inneburit. Nomadic är avsevärt mycket mindre än Titanic men har, såvitt jag förstår, samma proportioner. https://en.wikipedia.org/wiki/SS_Nomadic_(1911)

IMG_1329
Världens största torrdocka. Foto: Tommy Hansson

Belfasts allra äldsta historia är höljd i dunkel, men 1177 skall normandiska erövrare ha uppfört en borganläggning på platsen. Staden erhöll stadsrättigheter 1613 och hade i slutet av samma århundrade omkring 2000 invånare. Under 1700-talet hade Belfast blivit den viktigaste hamnstaden i provinsen Ulster. Flera industrier hade anlagts inklusive ett skeppsvarv. Under 1800-talet skedde en stor inflyttning till staden och dess framväxande industri från den irländska landsbygden.

När Irland delades som ett resultat av avtalet om självstyre 1920 och det Anglo-irländska avtalet 1922 blev Belfast säte för den nordirländska regeringen. Delningen innebar att 26 av de 32 grevskapen införlivades med den Irländska fristaten (från och med 1949 Republiken Irland). Sex av grevskapen i provinsen Ulster kom att tillhöra Nordirland, som fortfarande var en del av Storbritannien: Fermanagh, Tyrone, Londonderry (Derry), Antrim, Down och Armanagh. https://sv.wikipedia.org/wiki/Irlands_grevskap

Det fanns starka strömningar för irländsk självständighet i Belfast, men när upproret bröt ut i Dublin annandag påsk 1916 fick det ingen motsvarighet i Belfast. Medlemmarna i de irländska självständighets- och försvarsrörelserna förblev tysta och inaktiva. Om detta har Gerry Adams, partiordförande i Sinn Féin sedan 1983 (!), skrivit en bok där han redogör för Belfasts och Nordirlands betydelse för de irländska självständighetssträvandena: https://www.amazon.co.uk/Who-Fears-Speak-Belfast-Rising/dp/1900960133

m48379KS124974jpg
Paraden för att högtidlighålla 100-årsminnet av Påskupproret gick lugnt tillväga.

En parad med syftet att högtidlighålla 100-årsminnet av den historiska resningen – utan vilken hela Irland sannolikt hade sorterat under Storbritannien under hela 1900-talet – hölls likväl på Falls Road i det katolska området i Belfast den 27 mars i år. Allt gick lugnt tillväga. Gerry Adams för sin del förklarade sig missnöjd med Republiken Irlands sätt att hedra rebellerna, men några militanta tongångar var det inte fråga om från Sinn Féin-ledarens sida. http://www.belfasttelegraph.co.uk/news/northern-ireland/falls-roads-lined-with-spectators-for-easter-rising-parade-in-belfast-34575523.html

I höjd med revolutionsåret 1968 inleddes den långa konflikternas tid i Belfast och Nordirland som kallas The Troubles. Huvudaktörer var här Storbritanniens armé samt Irländska republikanska armén, IRA, som ville ena Irland och befria det från brittiskt inflytande. En förgrundsgestalt i den republikanska kampen mot det brittiska väldet var Bernadette Devlin (MacAliskey), född 1947.

Bernadette_Devlin
Bernadette Devlin, modell sent 1960-tal, stod i centrum för den republikanska kampviljan i Nordirland.

Hon blev den yngsta kvinnan någonsin att välja in i det brittiska parlamentet. Hon representerade Social Democratic Labour Party men blev av med sitt mandat då partiet föredrog en annan kandidat 1974. Bernadette är än i dag vid närmare 70 års ålder sysselsatt med uppoffrande socialt arbete. 1981 skadades hon allvarligt då hon och maken attackerades av probrittiska terrorister i sitt hem. Bernadette sköts med nio skott och maken med fyra inför sina barn, men båda överlevde. http://biography.yourdictionary.com/bernadette-devlin

IRAs rötter står att finna i Irish Volunteers, en av de tongivande rörelserna i Påskupproret 1916. Efter en splittring av rörelsen bytte en av falangerna namn till Irish Republican Army, som är ett övergripande namn för flera grupperingar varav Provisional (provisoriska) IRA var mest aktivt under The Troubles. Ännu mer radikala var Continuity IRA samt Real IRA. ”The Provies” ville medelst väpnad kamp störta det brittiska styret och förena Irland och tvekade inte att ta emot stöd från bland andra mecenater Muammar Khadaffis Libyen. IRAs politiska gren är det socialistiska partiet Sinn Féin. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-12539372

Rörelsen svarade för ett otal blodiga attentat under oroligheterna, varvid en del brittiska soldater men också många helt oskyldiga människor fick sätta livet till eller fick svåra men för livet. 1997 lade emellertid Provisoriska IRA ner vapnen, och 1998 inträffade under Tony Blairs tid som brittisk premiärminister det så kallade Långfredags-avtalet som medförde en ny era av fred och samarbete över religionsgränserna i Nordirland. Avtalet gav även möjlighet för en fredlig irländsk återförening.

IMG_1331
Hotell Europa står  kvar efter 28 bombattentat under oroligheterna i Nordirland. Foto: Tommy Hansson

Något av en symbol för The Troubles är Europa Hotel i hjärtat av Belfast, Hotellet, som stod klart 1971, sägs vara Europas, kanske världens, mest bombade hotell med sammanlagt 28 bombattentat sedan invigningen. Mirakulöst nog återhämtade det sig efter varje större eller mindre bombangrepp och står i dag som ett stolt monument över nordirländarnas förmåga att hanka sig fram trots till synes övermäktiga odds. http://www.bbc.co.uk/news/uk-northern-ireland-14666296

En annan symbol för The Troubles, och relationerna mellan katoliker och protestanter i stort, är de muralmålningar som gjorts i respektive områden. Eftersom de skilda bostadsområdena ofta varvas med varandra, till exempel i anslutning till protestantiska/unionistiska Shankill Road i västra Belfast och angränsande katolska Falls Road och Ardoyne, kan olika typer av målningar iakttagas.

IMG_1305
Muralmålningar i ett katolskt område i Belfast. Som synes är USAs president Barack Obama (i övre vänsterhörnet) en omtyckt figur här. Foto: Tommy Hansson

Det rör sig dels om katolska/republikanska, som är vänsterinriktade och pro-palestinska, dels protestantiska/unionistiska, som hyllar unionen med Storbritannien och egna militanta grupper samt är pro-Israel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Shankill_Road

Ett välkänt och för resenären obligatoriskt landmärke i Belfast är slutligen Stadshuset, the City Hall, vid Donegal Square i stadens centrala delar. Det började byggas 1898 och stod färdigt att invigas 1906. Byggnadsstilen kallas nybarock och arkitekten heter Alfred Brumwell Thomas.

På stadshusområdet finns en anslående staty av drottning Victoria (1819-1901), som besökte Belfast endast en gång och då under sin resa till Irland 1849; hon gjorde tydligen ett stort intryck och är av naturliga skäl populär hos Nordirlands protestantiska och pro-brittiska majoritet. Drottningen, som fått en hel era uppkallad efter sig, besökte på resan även Dublin och Cork.

IMG_1337
Belfast City Hall med statyn föreställande drottning Victoria till vänster. Foto: Tommy Hansson

 Fotnot: I nästa artikel från Irlands-resan kommer jag att behandla byn Hillsborough, som jag besökte på väg mot Belfast. Byn har kallats ”USAs vagga” – läs varför i min kommande artikel!

 

 

 

Slaktarna som påskyndade självständigheten

29 april, 2013

people_maxwellSir John Maxwells hårdhänta hantering av Påskupproret i Dublin ledde till ökat stöd för upprorsmännen och småningom till Irlands självständighet.

Under och efter Första världskriget tog sjävständighetssträvandena inom det ännu existerande brittiska imperiet fart på allvar. Två tydliga exempel härpå är Irland och Indien. I båda dessa länder spelade höga brittiska militärbefälhavare avgörande roller för att påskynda självständighetssträvandena. Detta kunde ske genom excessiv grymhet från två generalers sida.

Sedan Påskupproret utbrutit i Dublin annandagen den 24 april 1916 tilldelades Sir John Grenfell Maxwell (1859-1929) ansvaret att som militärguvernör slå ner resningen och döma de ansvariga. Det gjorde han med eftertryck: Maxwell förklarade krigstillstånd i staden och grevskapet Dublin, beordrade tung artillerield mot upprorsmännens högkvarter i Huvudpostkontoret i centrala Dublin, arresterade 3400 personer, åtalade 183 civila och avkunnade 90 dödsdomar.

Vid de rättegångar som hölls mot upprorsledarna dödsdömdes och arkebuserades i rask takt mellan den 2 och 12 maj 15 personer. Först att arkebuseras var Patrick Perase. Regeringen Asquith blev förfärad över hemlighetsmakeriet i samband med rättsprocesserna, vilka general Maxwell styrde och ställde efter gottfinnande. Först på 1990-talet frisläppte den brittiska regeringen handlingarna från rättsprocesserna, vilka lämnade mycket övrigt att önska.

P_H_PearsePatrick Pearse avrättades först av de irländska upprorsledarna.

Man dröjde emellertid med att stoppa avrättningarna tills fackföreningsledaren James Connolly hade arkebuserats i Kilmainham Gaol den 12 maj. Connolly hämtades på bår och fördes i ambulans från sjukhuset, där han vårdades för svåra skador som han ådragit sig under stridigheterna, för att kunna arkebuseras fastspänd i en stol.

Maxwell erkände i en rapport till premiärminister Asquith att de forcerade avrättningarna lett till ett drastiskt ökat stöd för upproret bland allmänheten. Upproret fortsatte över hela Irland tills ett avtal mellan irländarna och britterna ingåtts 1921. Ett år senare upprättades som en följd av avtalet Irländska fristaten i 26 av de 32 grevskapen. De sex grevskapen i norra Irland förblev under brittisk kontroll. Efter ett uppslitande irländskt inbördeskrig mellan anhängare och motståndare till avtalet proklamerades Irländska Republiken 1937, men först 1949 kapades de sista banden med Storbritannien då Irland (Eire) utträdde ur det brittiska samväldet.

Allt detta skulle av allt att döma inte ha kunnat inträffa om inte Sir John Grenfell Maxwell hade använt sig av övervåld i syfte att slå ner upproret. Maxwell återvände 1919 till England, där han fick en mer vilsam postering i York. Han avled 1929.

Tre år efter Påskupproret på Irland skakades ”juvelen” i den brittiska imperiekronan, Indien, av svåra oroligheter i Punjab. När brigadgeneral Reginald Edward Harry Dyer (1864-1927) arresterade ett stort antal förmodade upprorsledare tilltog oroligheterna. Händelserna ställdes på sin spets den 9 april 1919 då den engelska lärarinnan Marcella Sherwood misshandlades svårt av en uppretad mobb.

20110703092324!General-Reginald-DyerReginald Dyer: ”slaktaren från Amritsar”.

Dyer posterade ut 90 man på torget Jalliannwalla Bagh i sikhernas heliga stad Amritsar och beordrade dessa att skjuta rätt in i en folkmassa som samlats för att fira en högtid. Ordern var att skjuta tills ammunitionen tog slut. Dyers mannar gav eld i tio minuter och när krutröken skingrats hade 1650 skott avlossats. Enligt britternas officiella rapport hade 379 människor dödats och över 1000 sårats, men de verkliga antalen var sannolikt avsevärt högre än så. När några av soldaterna sköt över folkmassans huvud i syfte att rädda liv beordrades de av Dyer att sikta lägre.

Den brittiska utredning som följde visade att brigadgeneral Dyer, hädanefter stundom kallad ”slaktaren från Amritsar”, handlat felaktigt, men några allvarligare efterräkningar hade han inte att vänta. När han flyttade till England – Dyer var född i Indien – hyllades han som en hjälte av anhängare till imperiet men kritiserades hårt av mer liberala krafter. En insamling till Dyers förmån resulterade i den för sin tid enorma summan 26 000 pund.

General Dyer fortsatte under återstoden av sitt liv att försvara det brittiska imperiet och vek inte en tum från uppfattningen, att han hade handlat helt korrekt. Detta trots att han hade misslyckats så kapitalt i sin föresats att med massakern i Amritsar avskräcka från vidare uppror mot den brittiska kronan.

GWsF40iEn konstnärs syn på den brittiska massakern i Amritsar.

I filmen Gandhi i regi av Richard Attenborough (1982) gestaltas Dyer av Edward Fox.