Glömda svenska fotbollshjältar (20): Prawitz var kanonskytt i landslaget och MFF

Prawitz Öberg belönades 1962 med Aftonbladets Guldbollen som det årets bäste svenske fotbollsspelare.

Första gången jag blev medveten om Prawitz Öbergs existens var då jag lyssnade på ett radioreferat av Sveriges träningslandskamp mot Tjeckoslovakien på Nya Ullevi i Göteborg den 7 april 1962. MFF-spelaren dominerade från sin position som vänsterhalvback matchen och spelade in två mål varav ett på frispark. Tredje målet svarade Harry Bild för.

Hartwig Edmund Prawitz Öberg såg dagens ljus i skånska Gislöv den 16 november 1930. Han tillhörde stöttepelarna i ”di himmelsblå”, det vill säga Malmö FF, under perioden 1952-65 och var under den tiden fruktad av motståndarna på grund av sina stenhårda och välplacerade frisparkar. På 515 matcher i MFF-dressen, varav många som lagkapten, blev det 103 mål. https://sv.wikipedia.org/wiki/Prawitz_%C3%96berg

Öberg landslagsdebuterade mot Finland på Råsunda den 22 september 1957, då han placerades som högerhalv. Efter 1-0 i paus blev det slutligen 5-1 till blågult efter tre fullträffar av Gunnar Gren. Sammanlagt skulle det bli 26 A-landskamper och fem mål för den slitstarke och hårdskjutande MFFaren. I B-landslaget blev facit 12 matcher och ett mål. https://www.svenskfotboll.se/spelarfakta/prawitz-oberg/a23982ed-2209-47e2-8ff4-22afd47e201c/

Prawitz Öberg som samlarbild.

1958 var det så dags för världsmästerskapen i fotboll på hemmaplan. Prawitz Öberg fanns med i Sveriges spelartrupp men blev aldrig uttagen för spel. Samma facit kan noteras för klubbkamraten och målvakten Tore Svensson; varken han eller tredjemålvakten Ingemar Haraldsson, IF Elfsborg förmådde rubba Kalle Svensson. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/spelare-i-silverlaget-1958/

Det kan knappast råda någon tvekan om att 1962 blev Prawitz Öbergs mest framgångsrika år med Aftonbladets Guldbollen som årets bäste svenska fotbollsspelare som höjdpunkt. I klubblaget fick han vänta till 1965 för att kunna titulera sig svensk mästare. Året dessförinnan hade Malmö FF börjat tillämpa det nydanande spelsystemet 4-2-4. Om detta kan vi läsa följande på sajten SvenskaFans.com:

Endast två spelare på mittfältet ställde oerhörda krav på just dessa. Men i MFF fanns två spelare som väl uppfyllde kraven, nämligen ”Lill-Kick” Svensson och Prawitz Öberg. Efter matchen mot IS Halmia (som MFF vann med 6-1, ett mål av Prawitz), skrev KvP att MFF borde satsat mycket tidigare på den här taktiken i och med att laget förfogade över över en spelare som Prawitz Öberg. https://www.svenskafans.com/fotboll/207478

Den i citatet ovan nämnde ”Lill-Kick” var Lennart Svensson, son till MFF-spelaren Eric ”Kick” Nilsson, som representerade de blåvita i över 300 matcher 1956-66 och gjorde 150 mål. Han ingick också i mästarelvan 1965 och hann även med två A-landskamper. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lennart_Svensson_(fotbollsspelare)

Gunnarstorps IF kvalsäsongen 1966. Prawitz Öberg längst till höger i nedre raden.

Efter tiden i Malmö FF blev Prawitz Öberg spelande tränare i Skåne-laget Gunnarstorps IF. Som sådan såg han till att laget vann division II närmast före IFK Malmö och således fick spela kvalfotboll till allsvenskan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnarstorps_IF

Kvalet spelades som enkelserie. GIF fick oavgjort hemma på Tornévallen mot Hammarby IF i första matchen, 1-1, men förlorade borta mot IFK Holmsund med 2-0. Det hjälpte föga att man i sista kvalmatchen slog IF Saab från Linköping med hela 7-0 – Holmsund och Hammarby såg i sista omgången till spela 1-1 för att därmed säkra det allsvenska kontraktet.

Prawitz Öberg spelade fotboll till 41 års ålder. Han avled i skelettcancer någon vecka före sin 65-årsdag 1995.

Glömda svenska fotbollshjältar (6): ”Mona-Lisas” crossbollar gav OS-guld

Sune Andersson med segerpokalen i Svenska cupen 1949.

Att säga att Sune ”Mona-Lisa” Anderssons fotbollskarriär var lång är en löjlig underdrift. Han var tolv år när han debuterade i Ekerö IFs A-lag och 50 när han avslutade den aktiva karriären i Hagalunds IS. Således 38 år som spelare och tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sune_Andersson_(fotbollsspelare)

Höjdpunkterna i Sune Anderssons karriär var OS-guldet i London 1948 och VM-bronset i Brasilien 1950. Sunes betydelse för dessa blågula framgångar sammanfattas på ett utmärkt sätt i motiveringen till hans inval i Svensk fotbolls Hall of Fame 2016: ”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade ”Mona-Lisa” spelet runt mittcirkeln. Hans långa, precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950.” https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=41096

I London-OS placerades Sune Andersson, då representerande AIK, av förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock på positionen som så kallad vänsterhalvback. Hans uppgift var att ta hand om det offensiva spelet på mittfältet, medan högerhalven och lagkaptenen Birger ”Bian” Rosengren från IFK Norrköping svarade för det defensiva arbetet. Detta var uppenbarligen ett vinnande koncept.

Lagkaptenen ”Bian” Rosengren bärs i guldstol efter OS-triumfen i London 1948. Sune Andersson är tredje spelaren från vänster i blågul dress. I mitten i svart kavaj förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock.

Sverige vann sensationellt det olympiska guldet efter 3-0 mot Österrike, 12-0 mot Korea, 4-2 mot Danmark (semifinal) och 3-1 mot Jugoslavien i finalen. Ett antal av guldelvans spelare försvann efter OS-succén som proffs till Italien – bland dessa anfallarna Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilka i AC Milan kom att bilda den legendariska innertrion Gre-No-Li. I OS spelade Liedholm dock vänsterytter. Sune Andersson och vänsterbacken Erik Nilsson från Malmö FF var de enda som spelade samtliga matcher för Sverige i OS 1948 och VM 1950. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1948

Efter de italienska proffsklubbarnas brandskattning av det svenska OS-laget tilltroddes blågult inte stora chanser vid VM i Brasilien två år senare. Den så kallade expertisen bedrog sig dock: Sverige lyfte sig än en gång i håret och knep VM-bronset. Det skedde efter 3-2 mot Italien (Sao Paulo), 2-2 mot Paraguay (Curitiba), 1-7 mot Brasilien (Rio de Janeiro), 2-3 mot Uruguay (Sao Paulo) samt 3-1 mot Spanien (Sao Paulo). ”Mona-Lisa” gjorde två mål: ett i öppningsmatchen mot Italien och tröstmålet på straff i storförlusten mot hemmanationen Brasilien. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1950/

VM i Brasilien är den enda VM-turnering som spelats utan finalmatch. De fyra bästa lagen från gruppspelet gick vidare till en finalomgång där alla mötte alla. Världsmästare blev till slut – till hemmapublikens förtvivlan – Uruguay, som besegrade Brasilien i finalen på Maracanástadion i Rio med 2-1. Det sägs att mängder av patriotiska brasilianska fotbollsfanatiker begick självmord efter finalförlusten.

Det svenska bronslaget från Brasilien-VM 1950 som samlarbild i Rekord-magasinet. ”Mona-Lisa” längst till vänster i främre raden.

Det är väl främst två spelare från bronslaget 1950 som rönt uppmärksamhet. Dels målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF, som varit reservkeeper i OS 1948 men nu fick sitt verkliga genombrott och smeknamnet ”Rio-Kalle” (även om han släppte in sju mål mot Brasilien i den enda VM.matchen i Rio). Dels vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund, som efter VM inledde en drygt tio år lång proffskarriär i Milano-klubben Internazionale (Inter). Båda var sedan med och tog VM-silver för Sverige i hemma-VM 1958.

Sune Isidor Andersson föddes i Södertälje 1921 och avled i Solna 2002. Smeknamnet ”Mona-Lisa”, som huvudsakligen användes av media och fotbollsfans medan han kallades rätt och slätt Sune i spelarkretsar, fick han till följd av sitt påstått outgrundliga leende. Han spelade omväxlande höger- och vänsterhalv men även centerforward.

Karriären inleddes i Ekerö IF, som Sune representerade 1934-39. Därefter hamnade han i Hagalunds IS i Solna 1939-46. Sistnämnda år värvades han över till Solna-klubben AIK av ”Putte” Kock; han blev kvar i AIK till och med VM 1950. Främsta meriten i AIK, där han var en av de verkliga så kallade smokinglirarna, var guldet i Svenska cupen 1949. Efter VM blev ”Mona-Lisas” närmaste destination soliga Italien och AS Roma. Han fick sällskap i Rom-klubben av VM-spelarna Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist. Det svenska tillskottet till trots slutade klubben sist i liga A 1951 och åkte ner i B-divisionen, som man dock vann.

Efter spel i Roma 1950-52 återvände ”Mona-Lisa” Andersson till hemlandet. Eftersom det då rådde spelförbud för före detta proffsspelare i Sverige fick Sune nöja sig med att vara tränare för Iggesunds IK 1953-55. Spelförbudet hävdes 1956 och 1956-58 var han spelande tränare för allsvenska IFK Eskilstuna. Därefter hade han samma funktion i Kalmar FF 1959-61 och Finspångs AIK 1962-63.

Kalmar FFs division II-lag 1961. Sune Andersson i mitten i bakre raden.

1964-67 var Sune ”Mona-Lisa” Andersson tillbaka i födelsestaden Södertälje där han var spelande tränare i stadens bästa lag, Södertälje SK, som omväxlande parkerade i den näst högsta serien division II och division III. Därefter var det dags för ”Mona-Lisa” att avrunda sin onekligen rätt spektakulära fotbollskarriär i Hagalunds IS, som han representerade 1968-71.

Sune Andersson spelade 28 landskamper och svarade under dessa för fyra mål. Det blev även fyra ”presslandskamper”, det vill säga landslaget mötte ett lag som tagits ut av landets ledande sportredaktioner. I AIK-tröjan avverkade Sune 82 allsvenska matcher med 18 mål som följd. Debuten skedde den 1 september 1946 i en bortamatch mot IS Halmia i Halmstad som slutade 0-0. För IFK Eskilstuna spelade ”Mona-Lisa” 30 allsvenska matcher och spelade in två mål.

Emedan Sune Andersson i Sverige var verksam i amatörismens tidevarv var han tvungen att försörja sig med vanliga jobb då han inte var professionell eller hade anställning som tränare. Sålunda var han vid olika tidpunkter yrkesverksam som rundsvarvare, elmontör och pälshandlare. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/suneande.html

Jag såg Sune ”Mona-Lisa” Andersson uppträda i Södertälje SKs blåvita klubbdress ett antal gånger på Södertälje IP. Under hans SSK-tid spelade jag i BK Stars rätt framgångsrika pojklag och mötte då flera gånger Sportklubbens pojklag, där Sunes son Ola Andersson, född 1950, hade en framträdande roll.