Litet om Dalsland: ett Sverige i miniatyr?

Isabella med Åmålsån och parkanläggningen Plantaget i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Det västsvenska landskapet Dalsland med närmare 50 000 invånare kallas ibland för ”ett Sverige i miniatyr” enligt en utsaga av prins Eugen (1865-1947). Dalsland tillhör till största delen Västra Götalands län, men en mindre del  i norr ligger i Värmlands län. Jag besökte tillsammans med min dotter Isabella i slutet av augusti landskapet och redovisar här i text och bild några spridda intryck och fakta.

Några mer kända dalslänningar är historikern Anders Fryxell (1795-1881), filosofen Vitalis Norström (1856-1916), filosofen Pontus Wikner (1837-88), katolske prästen och författaren Anders Piltz (född 1943) samt Expo-redaktören Daniel Poohl (född 1981), den sistnämnde enligt min uppfattning mer ökänd än känd i positiv bemärkelse.

Orsaken till att det blev just Dalsland var att detta landskap länge varit något av en ”vit fläck” för min del. Eventuellt har jag tidigare passerat landskapet på väg till eller från Strömstad i Bohuslän, men jag är långt ifrån säker. Nåväl, nu stannade vi några dagar i en stugby i regi av the Visitor i direkt anslutning till Dalslands kanal och Håverud-akvedukten, Dalslands största sevärdhet med cirka en halv miljon besökare varje sommar. http://www.dalslandskanal.se/plats/akvedukten-i-haverud/

Åmål – inte alls så ”fucking”. Foto: Tommy Hansson

På vägen dit stannade vi i vår hyrbil till en stund i Åmål, landskapets största (och enda) stad med dryga 9000 invånare. Åmål har fått ett mindre smickrande renommé i och med Lukas Modyssons film ”Fucking Åmål” från 1998. Inte heller det gamla beprövade uttrycket ”Alltid något, sa Fan när han fick se Åmål” är väl särskilt tilltalande för denna charmanta stad som ligger vackert belägen vid Vänern och har en kulturellt värdefull småhusbebyggelse. Modyssons film spelades dessutom in i Trollhättan!https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85m%C3%A5l

Åmål fick pris som ”Årets stadskärna” 2002 och tilldelades andrapriset i pristävlingen Livcoms Award 2005 som ”världens näst bästa småstad”. Jag tycker faktiskt att både Modysson och Hin håle kan slänga sig i väggen!

Nils Ericson som staty på Centralplan i Stockholm, vid tillfället iförd röda hörselskydd.

Akvedukten i den lilla orten Håverud (141 invånare) anses vara något av ett mekaniskt underverk. Den konstruerades av friherre Nils Ericson (1802-70), äldre bror till den kanske mer berömde John Ericsson (1803-89); den senare är mest berömd för att ha varit en av propellerns uppfinnare samt konstruktör av krigsfartyget Monitor, vilket spelade en nyckelroll för de segrande Nordstaterna i det Amerikanska inbördeskriget 1861-65.

Vacker utsikt från vår stuga ner mot kanalen och akvedukten i Håverud. Foto: Tommy Hansson

Nils Ericson spelade en ledande roll vid Göta kanals tillkomst och står staty utanför Centralstationen i Stockholm. Skulptör John Börjesson. http://www.tekniskamuseet.se/1/1903.html

Också Nils Ericsons son Werner Ericson (1838-1908) var med om akveduktbygget i Håverud. Han är eljest kanske mest bekant för att ha startat och ägt pappersbruket i Vargön tillsammans med sina bröder. Han medverkade även vid bygget av Panamakanalen och var verksam i Chile samt vistades många år i USA, där ju farbrodern John var bosatt. Werner Ericson var i likhet med fadern tidvis militär och ledamot i riksdagens andra kammare 1872-78.

Håverud-akvedukten är Dalslands största turistattraktion med en halv miljon besökare årligen. Foto: Tommy Hansson

Håverud-akvedukten omfattar såväl slussanordningar som järnvägs- och landsvägsbro och är ännu, 148 år efter sitt färdigställande, i fullt bruk. Tre rederier befraktar kanalen. På ena kanalstranden finns ett sevärt och välskött litet kanalmuseum som berättar historien om jordbruk och industriarbete i kanalbyggets skugga. Villkoren var ibland hårda för den tidens människor, särskilt vintertid, och döden en ofta oinbjuden gäst till unga och gamla. På andra stranden finns det omtalade Brasseriet med mycket god mat samt några butiker.

Kanalmuseets modell av kanalen och akvedukten. Foto: Tommy Hansson

En förstklassig sevärdhet är vidare de bronsålderstida hällristningar som ligger utportionerade på omkring 300 hällar i Högsbyns naturreservat i Tisselskogs socken, omkring en mil från Håverud längs den osedvanligt slingriga väg som leder dit. Här finns vid sjön Råvarpen i anslutning till Dalslands kanal cirka 2500 figurmotiv omfattande bland annat skålgropar, människor, djur, skepp, fotsulor och händer.

Ett par av Högsbyns hällristningar. Något till vänster om mitten på nedre bilden syns ”akrobaten” som slår en baklängesvolt över ett skepp. Foto: Tommy Hansson

Det mest berömda motivet är en mansfigur som gör en baklängesvolt över ett skepp.http://www.grenseavisen.com/hallristningar-vid-dalslands-kanal-hogsbyn-tisselskog/

Bronsålderns föreställningsvärld förlorar sig i ett töcken för oss som lever ungefär 3500 år efter det att dessa ristningar hackades in i dalsländska lerskifferhällar och på talrika andra platser, många av dem på Västkusten. Det torde dock stå ganska klart att motiven har med något slags religiös kult att göra. Möjligen tillkom hällristningarna i syfte att blidka dåtidens gudomligheter och/eller naturkrafter och möjligen stod de i centrum för festligheter till dessa gudars/krafters ära.

Gammal man studerar en av ristningshällarna. Foto: Isabella Hansson

Nu spekulerar jag naturligtvis, men det är inte mycket annat man kan göra. Bronsåldern var betydligt mer avlägsen för de bålda vikingarna än vad vikingatiden är för oss.

Tisselskogs träkyrka från 1724. Foto: Tommy Hansson

Granne med Högsbyns hällristningsområde är Tisselskogs kyrka, en träkyrka byggd 1724 som vi passade på att bese. Här finns bland annat en dopfunt i täljsten från medeltiden. Rätt anmärkningsvärda är de stora, trearmade ljusstakar som ställts upp bland bänkarna.

Altaruppsatsen är från 1735 och förfärdigad av Lars Hasselbom i Lidköping. https://www.svenskakyrkan.se/stenebypastorat/tisselskog-kyrka

Altaruppsats av Lars Hasselbom. Foto: Tommy Hansson

Dalslands landskapsblomma är förgätmigej medan landskapsdjuret och landskapsfågeln är korp (Corvus Corax). Tyvärr såg Isabella och jag inte till en endaste korp, som är min favoritfågel; intill mitt barndomshem fanns berget Korpberget och korpar fanns där också. Korpen var så gott som utrotad i vårt land på 1960-talet, men beståndet har därefter växt till sig.http://www.nilssonssida.se/Korp/Korpfakta.htm

Oden på sin häst Sleipner med korparna Hugin och Munin samt spjutet Gungner. Prydnadsmotiv från hjälm.

Vi bör heller inte glömma att den ledande asaguden, Oden, höll sig med två korpar kallade Hugin och Munin. Icke minst därför har korpen setts som en mystisk, ibland olycksbådande (”olyckskorp”) individ i den svenska faunan med sitt en smula spöklika kraxande.

Är då Dalsland ”ett Sverige i miniatyr” som prins Eugen ville göra gällande? Tja, här finns skogar, slätter, sjöar, vattendrag, höjder – till och med ett fjäll, Kroppefjäll. Ett rikt djur- och naturliv och åtskilliga fornminnen. Så visst finns det visst fog för det aktuella epitetet.

 

 

Legendary blues på Torekällberget

 Clas Yngström & Big Tex Three på Torekällbergets scen. Foto: Tommy Hansson

Torekällberget heter ett friluftsmuseum i Södertälje där det sedan ett antal år tillbaka anordnas så kallade bluespicnickar.

I egenskap av ledamot i kommunens kultur- och fritidsnämnd är jag i princip med och arrangerar detta i vida kretsar uppskattade evenemang, bakom vilket Södertälje jazz- och bluesförening står med uppbackning från ABF och sagda nämnd. Vilket sannolikt inte vore fullt lika uppskattat om inte nämnden varje år utfärdade ett alkoholtillstånd för publikum.

Gå gärna in på föreningens hemsida här:

http://www.sodertaljejazzbluesforening.se/

 Julia and the Basement Tapes. Foto: Tommy Hansson

Den här gången tänkte jag att jag faktiskt skulle ta del av begivenheten, som jag tidigare bara hört och läst om. Litet hjälp på vägen fick jag här förleden av en ambulerande CD-försäljare som hävdade att jag ”ser ut som en blueskille”. En läsare var vänlig nog att nyligen påpeka för mig, att det beror på att jag ser så ”härjad” ut…

I like that.

Efter allt man gått igenom genom åren vore det förresten konstigt om man inte såg en smula härjad ut.

 Far och dotter njuter av sommarvädret på Berget.

Alltnog. Jag bjöd med min snart 25-åriga dotter Isabella på bluespicnicken. Bella, som normalt pluggar i Glasgow, är hemma på kort besök och lovade stanna någon timme – sedan skulle hon på fest för en god vän. Vi började med en gemensam middag hemma och förflyttade oss sedan i det dejliga sommarvädret med pick såväl som pack till ”Berget”.

Kvällen på Råby hages scen inleddes av det ungdomliga bandet Julia and the Basement Tapes med en talangfull sångerska och en uppenbart begåvad sologitarrist. De körde både andras och egna låtar. Sedan följde det lokala bandet Gubbröra Blues Band featuring sångarna Göran Wiklund och Lotta Arwidsson Eklind. Dansgolvet var stundtals fyllt av folk.

 Råby hage – platsen för bluespicnicken. Foto: Tommy Hansson

Aftonens stora attraktion var emellertid Clas Yngström & Big Tex Three, de senare bestående av trummisen Stoffe Sundlöf (som jag läste tyska tillsammans med i sjunde klass), basisten Berra Pettersson samt Janne Paltman trakterande diverse andra instrument. Sundlöf firar i år sitt femtionde (!) år som yrkesartist. Tyvärr började det regna små smått precis när dessa inledde sin spelning.

Om Clas Yngström, född i Borlänge 1952, kan det sägas att han rätt nyligen utnämndes till Legendary Blues Artist i American Blues Hall of Fame. http://www.dalademokraten.se/noje/clas-yngstrom-blir-legendar-i-hall-of-fame Bandet utkom i slutet av 2013 med plattan Svenneblues med blues på svenska. Yngström ledde tidigare bandet Sky High. Hans Big Tex Three är sammansatt av tidigare medlemmar i Sky High och Chicago Express och brukar räknas som landets förnämsta bluesband.

 Lotta Arwidsson och Göran Wiklund med Gubbröra. Foto: Tommy Hansson

Här ett exempel ur Clas Yngström & Big Tex Threes repertoar – ”Mutual Respect””:

https://www.youtube.com/watch?v=Mjyq16rk07I

På det stora hela var det en kväll med mersmak.

Slutligen ett stort tack till Isabella, som visade sin pappa hur man använder zoomen på min kamera!

 Isabella i fin festklänning. Foto: Tommy Hansson

En irländsk middag

 Irlandsfester kräva dessa drycker…Foto: Tommy Hansson

Några av er vet att jag varje vår brukar anordna en middag i Irlands tecken hemma hos mig. Så har varit fallet sedan 2008 med undantag för i fjol, då jag i stället bjöd in vänner och bekanta till en ”dissidentmiddag” med linsgryta och starka korvar på senhösten.

Jag tycker helt enkelt det är viktigt att vänner, bekanta och kontakter av skilda slag träffas under gemytliga former ibland. Och vem vet vilka sinistra planer som kan kokas ihop vid dylika tillfällen…

 Skönsång på gång: värden vid bortre bordsändan sjunger ”The Foggy Dew” för middagssällskapet. Foto: Mikael Hagenbo

Jag har varit intresserad av Irland, och främst då den irländska folkmusiken, sedan jag skrev en gymnasieuppsats om Irlands historia 1969. Ännu har jag dock bara varit på ”Smaragdön” med dess påstådda 40 nyanser av grönt en enda gång, vilket var 2002. Ursprungligen var det tänkt att Irlands-partajet skulle avhållas i anslutning till St. Patrick´s Day, den irländska nationaldagen vilken infaller den 17 mars.

Eftersom jag inte är någon fundamentalist har jag ruckat litet på den principen, det är ju inte alldeles säkert att just den dagen/dagarna omkring den passar så bra.

           På övre bilden kollar Eric Hallberg noga upp vad Rune Söderlund och Ingrid Hult har för sig. Därunder syns från vänster Helge Eyser, Jocke Hagström, Jan Sjunnesson och Mikael Hagenbo under intagande av välkomstdrink Foto: Tommy Hansson  

Huvudsaken är det irländska temat, vilket garanteras av att jag alltid tillagar och bjuder på Irish stew samt irländskt öl (läs: Guinness och ibland även Kilkenny) och irländsk whiskey. Det är också fullt tillåtet för mina gäster att ta med egen dryck, både som present till värden och/eller för egen konsumtion.

Här ett enkelt och gott recept på Irish stew med nötkött:

http://www.simplyrecipes.com/recipes/irish_beef_stew/

 Tommy Blomqvist och Jan Sjunnesson tycks ha funnit varandra. Till höger Axel W. Karlsson. Foto: Tommy Hansson

Min hustru Marika Bardel Hansson uppskattade dessa irländska bjudningar, varför mina arrangemang efter hennes bortgång 2010 också tjänar som ett sätt att hedra hennes minne. Mina barn Sebastian och Isabella Hansson brukar delta i mån av tid och lägenhet. Eftersom dottern för tillfället är baserad i Glasgow i Skottland var vägen dock litet lång för henne den här gången.

De här Irlands-middagarna har med tiden i viss mån fått karaktären av ”dissidentsammankomster” i form av deltagande av personer utanför det politiskt korrekta sammanhanget. SDare med Jimmie Åkesson i spetsen men också andra dissidenter har medverkat tidigare år. I år gladde jag mig åt att exempelvis Janne Sjunnesson, Mikael Hagenbo och Axel W. Karlsson tackat ja av de utsocknes, den senare inrest ända från Göteborg.

                Tommy och Sebastian Hansson, den senare med irländska flaggan bakom sig. Foto: Bo Carlsund/Tommy Hansson

Axel berättade att han (av misstag, hävdar han själv) blivit fängslad i samband med studentupploppen i Paris 1968 – satt i diminutiv cell en natt tillsammans med ett stort antal andra gripna.

Jag har de senaste åren inlett sammankomsterna med att läsa sista versen ur W. B. Yeats poem ”Easter, 1916”, som handlar om Påskupproret aktuellt årtal (det är alltså dags för hundraårsjubileum nästa år!). Den här gången sjöng jag i stället fyra verser ur den kanske mest kända av sångerna från upproret, ”The Foggy Dew”, skriven av den katolske prästen fader O´Neill.

 Mina goda vänner Heléne och Bo Carlsund, inresta från Lidingö. Foto: Tommy Hansson

Här en inspelning av sången med gruppen Wolfe Tones med samtida bilder från upproret:

https://www.youtube.com/watch?v=A9MRbek0JXk

Till sist måste jag erkänna att jag ibland svurit litet över den handfull inbjudna som föredragit att inte besvara inbjudan, trots att OSA-datum klart angivits. Ingen nämnd men heller ingen glömd. Hur svårt kan det vara? Eftersom jag känner mig på gott humör efter gårdagens lyckade sammankomst tänker jag dock inte bli elakare än så den här gången.

INBJUDAN

 Tre män i rutigt: Tommy, Axel och Janne på min balkong. Foto: Mikael Hagenbo

De årliga Irlands-middagarna innebär slutligen också en välkommen möjlighet för mig, som inte direkt lider av städnarkomani, att röja upp och feja litet i lägenheten. Vilket ledde till att jag i förrgår hittade min lilla skära nallebjörn Teddy, som jag saknat länge men som hade hamnat under byrån i sovrummet och legat där kanske ett år.

Som en kär gammal vän som nu kommit till rätta. Litet dammig men vid god vigör!

                Teddy och Helge. Foto: Tommy Hansson

Ja, kära läsare, ni får väl själva avgöra om jag börjat gå i barndom igen eller om jag kanske bara har barnasinnet kvar. Själv vill jag gärna tro på det sistnämnda!

 

Om väntanstider, lycka och familj

Intet är som väntanstider
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.

 Vår nationalskald Erik Axel Karlfeldt (1864-1931), akademisekreterare och nobelpristagare.

Så inleds Erik Axel Karlfeldts (1864-1931) dikt Intet är som väntanstider, som får bilda inledningen till denna lilla betraktelse. Vi befinner oss förvisso ännu bara i mitten av februari, men denna måndag lämnar åtminstone här i Södertälje en föraning om vårens fröjder: dagsljus ända in till sent på eftermiddagen och nästan snö- och isfritt med stora gröna ytor här i bostadsområdet.

Är det inte just ”väntanstider” som skänker tillvaron det där lilla extra? Något att se fram emot. Ofta nog är det väntan som, på bekostnad av det vi väntar på, är den finaste upplevelsen. För oss som sysslar med partipolitik är de sju månader som återstår fram till valet en enda lång väntanstid.

För de av oss som tillhör eller sympatiserar med något av ”lindansarpartierna” C och KD är det troligen en väntan bemängd med negativa farhågor om att åka ur riksdagen och andra parlamentariska församlingar, medan det ser helt annorlunda och mycket roligare ut för oss sverigedemokrater – en väntan är det lika fullt.

Naturligtvis finns det även annat att vänta på. Själv har jag anmält mig till en resa till Israel om en dryg månad som jag givetvis ser fram emot i allra högsta grad, det var nu dryga åtta år sedan jag besökte Det heliga landet senast. Senare under våren har jag tänkt hålla min årliga Irlands-middag vilket också är något jag ser fram emot.

Det blir sjunde året i rad jag ordnar denna sammankomst för nära vänner och bekanta, sprungen ur min kärlek till den irländska kulturen, fjärde gången utan min hustru. Någon gång under våren skall jag även, tillsammans med en gammal lumparkompis, försöka planera in en resa till min kära värnpliktsstad Boden och dess bekanta fästning.

Denna dag kom på sätt och vis att präglas av en tweet från min gode och uppskattade vän Jens Leandersson, regionråd för SD i Skåne, som länkade till en av sina läsvärda vardagsbetraktelser som denna gång handlade om en bok av förintelseöverlevaren Viktor Frankl (1905-97: Livet måste ha en mening.

http://superjens1.files.wordpress.com/2014/02/nr-9.pdf

 Viktor Frankl (1905-97) menade att livet måste ha en mening.

En av dennes erfarenheter från sin tid i nazityska koncentrationsläger var att människor kunde indelas i två kategorier: de anständiga som söker hjälpa sina medmänniskor och de som saknar principer. Frankl, som var en österrikisk filosof och psykoanalytiker, menade vidare att lycka aldrig kan nås om vi medvetet strävar efter att bli lyckliga: lycka är en produkt av annat vi gör när vi uppträder som det anstår anständiga varelser och försöker hjälpa våra medmänniskor.

Jens är för övrigt en av de mest öppna och positiva människor jag träffat på inom ramen för mitt politiska engagemang. Han betydde mycket för att peppa mig när jag var ny i partiet, vilket ledde till att jag insåg att jag faktiskt kunde göra en hel del för SDs och ytterst Sveriges bästa. Liksom är fallet med många andra människor som sticker ut har Jens drabbats av lögnaktiga beskyllningar och en hel drös skitsnack av personer som borde ha begripit avsevärt bättre. Jag kommer att sakna honom mycket i partiet!

Jens alter ego, ”Superjens”, räddar Skåne från ovälkomna gäster. Teckning: Rickard Håkansson

En annan mycket positiv person som, av naturliga skäl, ligger mig ännu varmare om hjärtat är min dotter Isabella. En alldeles sann historia från hennes barndom får illustrera vad jag talar om. När hon var sex år skulle hon krypa under en parkerad bil i vårt bostadsområde och hämta en boll. Det var bara det att bilens förare inte hade uppmärksammat den lilla flickan som kröp under hans bil. Följden blev att bilens hjul rullade över delar av Bellas lilla kropp: hon bröt ett nyckelben, några revben och benet strax ovanför ena vristen.

Färd i ambulans till Sankt Görans barnsjukhus med den oroliga pappan i följe. Första natten låg hon i respirator men den kunde hon dessbättre snart lämna. Sedan fick hon tillbringa kanske en vecka, jag minns inte exakt, i en sjukhussäng med dräneringsslangar till lungorna för att få bort blodet. Hennes benbrott fick opereras. Hon klagade inte en enda gång vad jag kommer ihåg. Hon skrattade och var glad och tyckte mest att det hela var ett litet glatt äventyr.

För så är hon, Isabella: för det mesta glad, positiv och optimistisk. Duktig och vacker också. Just nu bedriver hon studier och spelar emellanåt volleyboll i Glasgow, men flög i dag till Kalifornien för att träffa ett par tidigare studiekompisar. Mina faderliga böner är med henne.

Isabella har hunnit fylla 23 år, men det var bara ett par centimeter från att hon inte fick uppleva sin sjunde födelsedag den där septemberdagen 1997. Jag ryser vid tanken. I dag är hon, tillsammans med sin äldre bror, den fasta punkten i mitt liv. Jag kan förvisso anse mig lycklig som får vara i stort sett frisk och dessutom kan äta mig mätt varje dag, har tak över huvudet och därtill  en meningsfull sysselsättning och en levande relation till Gud.

 Isabella i en stilstudie.

Allt detta skulle dock vara värt betydligt mindre om det inte vore för min familj.

Avslutar med att recitera begynnelsen av andra versen i Karlfeldts dikt:

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.

Så var det naturligtvis under den tid som föregick mitt bröllop med min Marika. Inget jag räknar med att få uppleva igen, dock. Betvivlar uppriktigt att någon skulle stå ut med den egendomliga person som är jag. Men som jag nämnt ovan finns det mycket annat att vänta på och glädjas åt, även i min relativt framskridna ålder!

Litet om föräldrakärlek, volleyboll, ett unikt museum – och så FP och DN…

Bella och hennes volleybollag i Glasgow.

Det har sagts att den som inte har barn inte vet vad kärlek är. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Jag påmindes om denna oomkullrunkeliga sanning när jag nyligen såg en bild på min dotter, som studerar i Glasgow i Skottland och kommer att göra så de närmaste åren. Lyckligtvis kommer hon hem kring jul och nyår.

Isabella, som det snart 23-åriga flickebarnet heter, syns i förgrunden tillsammans med sitt tydligen rätt så framgångsrika volleybollag på skolan. Hon spelade fram till för ett par år sedan på nästan elitnivå i Södertelge VK men slutade, som tjejer som kommer upp litet i åldrarna brukar göra. Alldeles för tidigt, menade jag (som själv slutade med aktivt idrottande innan jag fyllt 19).

Blev därför positivt överraskad när hon nu återupptagit volleyn borta i Skottland. Hon är inte speciellt lång men var så vitt jag minns den hoppstarkaste i laget. Vad jag vill komma fram till är att jag, när jag såg fotot, insåg hur stolt och glad jag känner mig över min dotter (behöver nog inte tilläggas att jag känner samma för hennes fem år äldre bror). Föräldrakärleken är den starkaste typ av kärlek som finns; den förvandlar den så kallade romantiska kärleken till en ganska ytlig sinnesretning.

Därmed intet ont sagt om romantiska känslor mellan man och kvinna, flicka och pojke. Dessa  behövs alldeles uppenbart för att föra släktet vidare och piffar dessutom upp tillvaron i största allmänhet. Alla normala föräldrar älskar dock sina barn mer, eller kanske rättare djupare, än den bättre hälften eftersom den förstnämnda kärleken omfattar det egna köttet och blodet. I och med att föräldrarna förenas i den gemensamma kärleken till barnet/en kan de sedan föra sin egen kärlek till en högre nivå inom familjeramen.

Biologiska museet i Södertälje: ett måste att bevara.

I dag knallade jag ner till hundraårsjubilerande Biologiska museet mitt emot sjukhuset här i Södertälje. I år är det nämligen jämnt ett sekel sedan denna arkitektoniska pärla, ritad av Hjalmar Cederström och inredd av Gustav Kolthoff, invigdes. Museet framställer i ett konstfullt dioramas form djur- och naturlivet i östra Sörmland genom målning i storformat, uppstoppade djur och inspelade fågelläten.

Tyvärr dras museet, som sorterar under Torekällbergets friluftsmuseum, med ekonomiska problem varför det endast kan hålla öppet sporadiskt och då för att ge plats för skolklasser och liknande. I dag bjöds allmänheten emellertid på kaffe med dopp, det senare i form av kakor bakade på Torekällberget (som väl närmast kan beskrivas som Södertäljes Skansen), samt gavs tillfälle att beskåda enhetschefen Stefan Sundblad skrudad i stormhatt, frack och hela faderullan från förra sekelskiftet.

Jag har som täljepolitiker städse verkat för att det helt unika Biologiska muséet skall bevaras och kommer givetvis att hålla fast vid detta.

Vad som i övrigt hänt mig under dagen är kanske ingenting som ni nödvändigtvis behöver veta, men jag låter er inte komma undan för det. Efter den trevliga stunden på Biologiska museet tog jag buss 753 från sjukhuset ner till COOP Folkparken och inhandlade mat för kvällen, som blev chili con carne förstärkt med kikärter. Hyggligt rött lådvin till. Har sedan som vanligt lördagar tittat på Midsomer Murders på TV8. En skvätt whisky därtill.

I morgon har vi i SD Södertälje/Nykvarn medlemsmöte i lokalen. Vi börjar få ihop ett som det verkar bra manskap inför valen i september 2014. Vad jag vet så är det typ ett 15-20-tal som kandiderar i kommunvalet. Skall inte bli några tomma stolar den här gången!

Valaffisch från den avlägsna tid då FP alltjämt var ett parti att räkna med.

Från Folkpartiets så kallade landsmöte rapporteras under dagen om beslut som visar, att detta i realiteten socialdemokratiska vingelpetterparti – jag brukar kalla det Sveriges skenheligaste – fattat en rad beslut som avlägsnat det ännu längre bort från den liberala ideologin. I första rummet bör idiotförslaget om bevisbart samtycke som villkor för sexuella aktiviteter nämnas (se mitt föregående blogginlägg) anföras.

Slutligen har åklageriet kommit fram till slutsatsen, att Skånepolisens zigenarregister icke tillkommit enbart i syfte att registrera viss etnicitet. Så Dagens Nyheter, som under Wolodarskis ledning utvecklats mer och mer mot att bli ännu en indignationsstinn slaskblaska av kvällstidningstyp, får stå där med långt ansikte med chefsgråterskan Orrenius bredvid. Något man nu gör sitt bästa för att dölja.

http://www.aklagare.se/Media/Nyheter/Pressmeddelande-forundersokningen-om-viss-behandling-av-personuppgifter-vid-Polismyndigheten-i-Skane/

Tänkte avrunda med litet filosoferande om livet. Det har funnits stunder då jag inte tyckt det spelat någon större roll om jag vaknat upp eller inte på morgonen. Så känner jag  inte längre. När jag tänker tillbaka på de dryga sex årtionden som varit finner jag att jag egentligen lyckats uppnå allt jag någonsin på allvar velat uppnå.

Jag har fått syssla med – och gör så fortfarande – med sådant jag finner meningsfullt och tycker jag stundtals gjort det rätt framgångsrikt om än knappast välavlönat. Jag har sökt sanningen och meningen med livet och funnit dem. Jag hittade en flicka att älska och som älskade mig och bildade tillsammans med henne en fungerande, kärleksfull familj.

Så mycket mer än detta tror jag inte jag kan göra här i livet. Jag har intet att förlora utan räknar allt som kommer härefter som en bonus. Det känns ganska skönt, faktiskt!

Slutligen litet godnattmusik i form av ”California Dreamin´” med The Mamas and the Papas:

http://www.youtube.com/watch?v=N-aK6JnyFmk

Estelle blev det!

Nej, den nya tronarvingen kommer inte att begåvas med något av de namn jag luftade i föregående inlägg. Jo, förresten – hon kommer att få heta Silvia i mellannamn efter mormor, vackert så.

Det har nu meddelats från hovet att den nya sessan kommer att heta Estelle Silvia Ewa Mary och tituleras hertiginna av Östergötland, det landskap varifrån min släkt på farssidan härstammar.

Estelle hette vår konungs gudfars, Folke Bernadotte af Wisborg (1895-1948), hustru. Hon var född i New York med flicknamnet Manville och gifte sig med greve Bernadotte 1928. Hon levde mellan 1904 och 1984.

 Estelle och Folke Bernadotte af Wisborg.

Jag får väl förlika mig med att den nya tronarvingen inte kommer att få samma namn som min egen sessa, dottern Isabella (född 1990).

Estelle är vid närmare påseende ett stilfullt namn!