Posted tagged ‘Iskander-robotar’

Ny bok av NATO-general: hur ett krig med Ryssland skulle kunna te sig

3 juni, 2018

General sir Richard Shirreffs bok Krig med Ryssland visar hur ett krig mellan väst och Ryssland skulle kunna gestalta sig.

Krig är nästan alltid något oönskat. Så var det med såväl Första som Andra världskriget. Likväl bröt dessa krig ut med förödande resultat. Ingen vill ha en ny världskonflikt med allt vad detta skulle innebära i form av miljontals dödsoffer och mänskligt lidande. General sir Richard Shirreff, som varit ställföreträdande befälhavare för NATOs styrkor i Europa, ger i en ny bok en inträngande och sakkunnig skildring av hur ett krig mellan Ryssland och Västvärlden skulle kunna gestalta sig.

I den fiktiva skildringen Krig med Ryssland (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 316 sidor) beskriver general Richard Shirreff hur en väpnad konflikt bryter ut mellan ett aggressivt Ryssland under ledning av en krigshetsande, icke namngiven president och ett svagt NATO. Presidenten (läs: Vladimir Putin) räknar med att NATO, liksom tidigare, skall nöja sig med lama protester och tandlösa sanktioner och beordrar därför med stöd av sina ja-sägande underhuggare ryska styrkor att ta tillbaka de baltiska staterna.

Enligt ett gammalt latinskt talesätt heter det: Si vis pacem, para bellum (Den som önskar fred bör förbereda sig på krig). Sedan Kalla krigets slut har denna kloka anmaning till stora delar avaktualiserats, icke minst i Sverige där det militära försvaret rustats ner på ett oansvarigt sätt i övertygelsen att en ny världskonflikt vore mer eller mindre otänkbar.

Det nya Kalla kriget. Epicentrum för den i boken beskrivna konflikten är Baltikum, och enkannerligen den rysktalande befolkningen därstädes. Putin – och bokens ryske president – betraktar alla områden som befolkas av ryssar som delar av Ryssland. Precis som i Ukraina talas det mycket ryska i Estland och Lettland i områdena närmast gränsen mot Ryssland. Det är delvis en följd av den medvetna förryskningspolitik som förekom på Sovjetunionens tid.

”Kriget med Ryssland inleddes i Ukraina i mars 2014”, skriver författaren i bokens Inledning (sidan 11). ”Krimkrisen, Rysslands stöd åt separatisterna i östra Ukraina, dess invasion av detta land och president Putins tillkännagivande i mars 2014 att han vill återförena alla etniska ryssar under en fana, har emellertid ändrat min syn på Rysslands intentioner i grunden.”

Det nya Kalla kriget övergår i en varm konflikt i general Shirreffs bok. Foto: Tommy Hansson

Vad vi nu har är en situation där Ryssland genom sin expansiva politik återigen har hamnat på kollisionskurs med Västvärlden, något som bekräftas i nyhetsflödet så gott som dagligen. Ryssarna har byggt upp sin militära förmåga på nytt efter Sovjetunionens sammanbrott och struntar enligt författaren i att följa ”de överenskommelser som har styrt den säkerhetspolitiska situationen i Europa efter det kalla krigets slut” (sidan 11). Vi befinner oss helt enkelt i ett nytt kallt krig vilket inleddes med Putins makttillträde 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Kallt krig blir varm konflikt. I general Shirreffs skildring övergår detta nya kalla krig i en varm konflikt. Precis som var fallet med utbrottet av Andra världskriget med Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939, vilken kunde bli verklighet på grund av västmakternas tidigare passivitet och benägenhet att överse med Tysklands expansionspolitik i form av exempelvis besättelsen av Saarlandet 1935, Anschluss av Österrike våren 1938 och ockupationen av Tjeckoslovakien senare samma år. Väst gjorde ingenting då och Hitler räknade inte med att det skulle göra något när Tyskland – och Sovjetunionen ett par veckor senare – gick in i Polen. Däri misstog han sig emellertid som vi alla vet.

Prologen till kriget med Ryssland inträffar med ryska militära och politiska provokationer i mindre skala i Charkiv i Ukraina i maj 2017, varefter ryssarna utökar sina aktioner till Lettland. I boken beskrivs ingående möten mellan den ryske presidenten och hans stab samt möten i NATO-sfären. På västsidan råder till en början åtskillig tveksamhet att besvara de ryska provokationerna militärt, men beslutsamheten ökar genom att både USA och Storbritannien fått ledare vilka är betydligt mer resoluta än sina föregångare.

Läget utvecklas i katastrofal riktning när ryska stridskrafter sänker det brittiska hangarfartyget HMS Queen Elizabeth, som till följd av tidigare neddragningar av den brittiska militärbudgeten sånär som på några helikoptrar saknar flygstridskrafter samt även ett tyskt krigsfartyg. Åtgärderna blir samtidigt en signal för USA, Storbritannien och NATO att enas mot det ryska hotet.

President Vladimir Putin tillsammans med den ännu kortare före detta KGB-chefen Lazar Matvejev.

Rysslands president förödmjukad. General Richard Shirreff låter i sin bok lettiska gerillastyrkor, arvtagare till de så kallade Skogsbröderna, spela en vital roll i bekämpandet av den ryska aggressionen. Skogsbröderna var en irreguljär motståndsrörelse som från och med Andra världskrigets slut till långt in på 1950-talet – i en del fall ännu längre – genom gerillakrigföring utmanade den sovjetiska ockupationen i de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsbr%C3%B6derna

Tom Morland, en duglig brittisk kapten som är en av bokens hjältar, avdelas att samverka med de lettiska motståndskämparna. ”Morland hade hört talas om skogsbröderna när han utbildade de lettiska specialstyrkorna”, läser vi på sidan 177. ”Det var namnet på de tusentals partisaner som hade gett sig in i Baltikums djupa skogar för att utkämpa ett gerillakrig mot de sovjetiska ockupanterna…Den siste partisanen lämnade otroligt nog inte skogen förrän 1995, hela fyra år efter att Lettland blev självständigt från Sovjetunionen.”

Det verkliga elddopet för Morland och hans lettiska partisaner inträffar i samband med ett ryskt så kallat VIP-besök. De antiryska styrkorna hade snappat upp ett meddelande om att befälhavaren för Västra militärdistriktet skulle besöka Ligatne, som var platsen för en rysk framgång i kampen mot de besvärliga lettiska rebellerna.

Befälhavaren skulle ha en framträdande VIP-person – det vill säga den ryske presidenten – i släptåg. Motståndskämparna fick order om att under befäl av kapten Tom Morland störa besöket på ett spektakulärt sätt, dock utan att skada eller döda presidenten. Uppgiften löses på så sätt att ett par ryska helikoptrar skjuts ner mitt under den ryska propagandasändningen. Något som givetvis blir till en gigantisk prestigeförlust för den ryske presidenten personligen – vilken som en följd av förödmjukelsen beordrar sina styrkor att tillfångata Morland och föra denne till Moskva.


En rysk Iskander-bataljon visas upp på Röda torget i Moskva i maj 2015.

Nästa mål: Kaliningrad. Nästa viktiga mål för de antiryska styrkorna skulle bli den ryska exklaven Kaliningrad, där det finns ett permanent förband med kärnvapenkapabla Iskander-robotar med kapacitet att nå stora delar av Europa. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/karnvapenkapabla-robotar-pa-plats-i-kaliningrad

Kaliningrad kallades fram till 1946, då området tillföll Sovjetunionen efter krigsslutet, Königsberg och var huvudstad i Ostpreussen. Staden hade anlagts av tyska ordensbröder på medeltiden och var hemort för den berömde tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804), vilken verkade där hela sitt liv. Kaliningrad, huvudort i det administrativa området Kaliningrad oblast, är uppkallat efter den Stalin närstående Michaeil Kalinin (1875-1946) som var ordförande i Sovjetunionens centrala verkställande kommitté och därmed landets formelle statschef. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/kant-bodde-i-konigsberg/

I boken heter det (sidan 205):

Storbritannien råkade ha en liten militär instruktörsgrupp som opererade tillsammans med skogsbröderna i Lettland och det var tänkbart att dessa skulle kunna utnyttjas som en spaningsresurs på marken i Kalingrad. Det var dessutom fullt möjligt för Storbritannien, USA och dess Nato-allierade att skapa en kombinerad anfallsstyrka med förband ur samtliga vapenslag för att slå ryssarna där det skulle orsaka mest problem för presidenten och hans egen befolkning: det ryskkontrollerade Kaliningrad.

 

Genom att framgångsrikt slå ut de ryska datasystemen i Kaliningrad, var tanken, skulle ryssarna förhindras att genomföra sin plan med namnet Borodino som gick ut på att avfyra kärnvapenbestyckade Iskander-robotar mot väst och därmed tillfoga fienden ett slag som den senare inte skulle kunna återhämta sig från. Så blev det också.

När NATO-stridsflyget bekämpade de ryska avfyringsramperna och andra militära mål kunde dessa inte försvaras. Flyginsatsen blev därför ”som en nattövning i Nevada-öknen” (sidan 293). Jag överlåter till läsarna att utifrån detta dra sina egna slutsatser om krigets utgång.

General sir John Hackett skrev om ett krig som aldrig kom. Foto: Tommy Hansson

Hacketts bok om Tredje världskriget. Efter kriget sammanträffar Tom Morland med sin kvinnliga medarbetare Nicola Allenby på Browns restaurang på Woodstock Road i Oxford. De kunde gemensamt se tillbaka på en laddad tid då såväl Baltikums som hela västvärldens frihet och självbestämmande hängde i vågskålen.

Mina militära fackkunskaper är inte av den kalibern att jag kan bedöma om det scenario general sir Richard Shirreff målar upp är trovärdigt, men författarens meritlista med posten som biträdande NATO-chef i Europa borgar sannolikt ändå för detta. Han skriver avslutningsvis att han fått inspiration till boken via goda vänner i Estland, Lettland och Litauen under besök därstädes.

Boken kan ses som en sentida motsvarighet till den fiktiva skildringen Tredje världskriget. Augusti 1985 (Ordfront 1981, 406 sidor), författad av en annan brittisk general, nämligen sir John Hackett. Förutsättningarna är likartade som i Shirreffs skildring: NATO och väst har låtit sig invaggas i en falsk säkerhet avseende Sovjetunionens (Rysslands) aggressiva intentioner och underlåtit att se till att det militära försvaret besitter nödvändig slagstyrka.

Nu blev dessbättre inte Hacketts spådomar om ett tredje världskrig verklighet, och orsaken till detta kan uttryckas i ett namn: Ronald Reagan, USAs 39e president som med sin militära upprustning körde slut på Sovjetunionen och dess ekonomi vilket ledde till dennas undergång nyåret 1991.

Sverige/Gotland ligger risigt till… Det är väl bekant att för Rysslands nuvarande president Vladimir Putin, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB – han var en tid stationerad i Dresden i dåvarande Östtyskland – innebar Sovjetunionens upplösning en av den moderna historiens största katastrofer. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden

Oppositionspolitikern Boris Nemtsov sköts till döds nära Kreml den 28 februari 2015.

Han har därför ägnat alla sina krafter som rysk stats- och regeringschef åt att bygga upp Rysslands militära förmåga, framflytta dess internationella positioner och inte tvekat att ingripa aktivt i detta syfte såsom i Georgien 2008 och Ukraina 2014. Samtidigt har Putin undan för undan lämpat alltmer av det som fanns av demokrati i det postkommunistiska Ryssland överbord. Valen har riggats och en rad mer eller mindre bemärkta samhällskritiker och oppositionspolitiker har antingen mördats, fängslats eller tvingats i landsflykt.

Att Ryssland mot denna bakgrund skulle få för sig att, som i Shirreffs fallstudie, återföra Baltikum till den ryska fållan är minst av allt någon orimlighet. Vi behöver bara kasta en hastig blick på kartan för att upptäcka att i så fall ligger Sverige och då i synnerhet Gotland i synnerhet rätt risigt till…

Riksrevisionens rapport: erbarmligt tillstånd för försvaret

18 december, 2013

PRIDE2013_DSC4383_johsjo24 Försvarsanställda i Pride-paraden 2013.

Den svenska Försvarsmakten är i vissa avseenden världsledande eller vill nog i varje fall framstå som det. Det gäller exempelvis hanterandet av HBT-frågor. Försvarsmakten har deltagit i Pridefestivalen sedan 2005, och 2008 utsågs Petra Jäppinen till Försvarsmaktens HBT-handläggare. Hon var den första att inneha en sådan befattning någonstans i världen. Jäppinens huvuduppgift var att ta fram en HBT-plan för det svenska försvaret.

Inom försvaret finns numera också HoF, Homo-, bi- och transpersoner i Försvaret, som på sin hemsida skriver bland annat följande: ”Vi vänder oss till alla anställningskategorier i Försvarsmakten och försvarsmaktsnära myndigheter och frivilligorganisationer.” Syftet är att tillvarata HBT-personernas intressen inom all försvarsverksamhet.

Se information här:

http://hbtiforsvaret.se/

Från Försvarsmaktens sida är man vidare mycket angelägen om att vårt nationella försvar skall spegla den mångkulturella verklighet som till stor del präglar det svenska samhället. Ett uttryck för denna strävan var ett projekt som, i samarbete med Arbetsförmedlingen, sjösattes i höstas.

Eftersom Försvarsmakten kalkylerar med betydande pensionsavgångar inom ett fåtal år kommer det att behövas många nyrekryteringar. Därför gick Försvarsmakten och Arbetsförmedlingen ut i en kampanj i syfte att få ungdomar med etnisk icke-svensk bakgrund intresserade av försvaret. På I 19 i Boden hölls till den ändan en förberedande militär utbildning, FMU, som siktade på att få så många som möjligt av deltagarna att vilja gå vidare till en grundläggande militärutbildning, GMU.

Mer om projektet här:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/provar-pa-livet-som-soldat

När det gäller kvinnor i försvaret så ryckte några av de första värnpliktiga tjejerna in på T 3 i Sollefteå 1983. Från och med 1989 blev det möjligt för kvinnor att söka samtliga tjänster inom Försvarsmakten. Sedan värnplikten avskaffades har andelen kvinnor som ansökt om att få tjänstgöra inom Försvarsmakten ökat från fem till 20 procent, låt vara att antalet kvinnliga officerare alltjämt är få.

2587346_520_292 Kvinnor har kunnat göra värnplikt i Sverige i 30 år.

Det kan alltså råda liten tvekan om att Sverige har hög svansföring när det gäller sociala experiment inom det militära försvaret: det satsas mycket resurser på HBT-personer, ungdomar med invandrarbakgrund och kvinnor. I andra avseenden, noga taget de som har att göra med Försvarsmaktens egentliga uppgift , att försvara vårt land mot främmande aggression, ser det avsevärt sämre ut.

En nyligen utkommen rapport från Riksrevisionsverket riktar svidande kritik mot det svenska försvaret. Svenska Dagbladets Mikael Holmström skriver den 17 december:

Sveriges försvar saknar planer, materiel och personal för att klara av de insatser riksdagen beslutat om, slår Riksrevisionen fast. Dessutom kritiseras regeringen för otydlig styrning och bristande information till riksdagen.

Enligt Holmström blottar Riksrevisionens granskning ”en avgrundsdjup klyfta” mellan vad riksdagen beslutat att försvaret skall ägna sig åt och vad försvaret i verkligheten klarar av att uträtta: ”Detta gäller idag och åtminstone fram till 2019. Hälften, 48 procent av nyckelpersonalen i insatsförbanden saknas idag. Minst 37 procent av den materiel som förbanden måste ha för att kunna lösa sina uppgifter eller gå i strid saknas.”

Dessa problem med underdimensionerad personaltillgång gäller samtliga vapengrenar: armén, flygvapnet och marinen. Problemen har hittills varit möjliga att dölja för den svenska allmänheten och medierna, men eftersom Riksrevisionen har mandat att kräva klara besked är det inte längre möjligt att hushålla med eller dölja sanningen. Sveriges försvar är helt enkelt i ett erbarmligt tillstånd.

Holmström drar följande slutsats:

Antingen måste nu försvarsanslaget höjas rejält, eller också får riksdagen i nästa försvarsbeslut 2015 sänka ambitionerna. Samtliga partier i riksdagen har stått bakom dagens försvarspolitik sedan 2009. Undantaget är SD som inte var med då, och S och V som var emot slopandet av värnplikten…Mot alla odds kan till ståndet i rikets försvar börja påverka både väljare och politiker inför riksdagsvalet 2014.

För första gången i mannaminne skulle alltså försvarsfrågan kunna bli en viktig valfråga. I det sammanhanget förtjänar det nämnas, att Sverigedemokraterna är det enda parti som förordar en rejäl upprustning av försvaret.

Hela artikeln i Svenska Dagbladet här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/avgrundsdjup-klyfta-mellan-riksdagen-och-forsvaret_8832138.

untitled En stridsvagn i gotländsk terräng.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 16 december menar strategikonsulterna Per-Egon Johansson – som varit partisekreterare och statssekreterare för KDS – och Dag Sundström mer specifikt att Sverige måste stärka det militära skyddet av Gotland. Johansson och Sundström gör bedömningen, att Sverige visserligen knappast hotas av en regelrätt invasion men att det likväl ”kan bli aktuellt för en motståndare att kontrollera mindre delar av svenskt territorium” under en begränsad tid i samband med en eventuell framtida konflikt involverande de baltiska staterna.

De svenska politikerna måste därför, enligt debattörernas resonemang, ”lägga fast” vilka nationella intressen Sverige har i Östersjön: ”I fred bör ambitionerna vara att hjälpa till att avhålla Ryssland från aggressiva handlingar gentemot de baltiska staterna.” Det militärpolitiska målet anges vara att Sverige tillsammans med NATO-länderna avskräcker Putins Ryssland från våldshandlingar, något som kan ske först om Sverige skapar en militär förmåga att skydda sina stridskrafter från utslagning och genom förmåga att försvara huvudstaden och den politiska ledningens oberoende och handlingskraft.

Därför, förordar Johansson och Sundström, måste Sverige etablera ett nytt kvalitativt luftvärnssystem att utplaceras på svenska baser runt Stockholm efter finsk modell. Det viktigaste målet är att avskräcka ryssarna från att ”låna” svenskt territorium. Vidare menar artikelförfattarna att Sverige bör skapa ”ett mindre antal bra utrustade regionala markstridsgrupper” med förmåga till snabb mobilisering och placering i utsatta områden såsom Gotland, Skåne, Blekinge och Stockholms-regionen.

Avseende fallet Gotland kan det, anser Per-Egon Johansson och Dag Sundström, bli farligt om Sverige inte har, eller av ryssarna misstänks sakna, förmåga att hävda sin suveränitet över ön. Detta särskilt om det blir en kapplöpning mellan Ryssland och NATO om att komma först till Visby flygplats: ”Detta därför att kontrollen över Gotland är helt avgörande för utgången av en konflikt i Baltikum.”

untitled Den ärevördiga Nationalbeväringen på Gotland.

För att detta skall kunna bli möjligt krävs enligt debattörerna följande:

” Förmåga att leva sig in i framtida politiska och militära händelsekedjor i norra Europa. Vilja och ambition att definiera de svenska nationella intressena i närområdet. Mod att ta ansvar och tillföra de militära resurser som behövs för att stötta den svenska politiska viljan i Östersjöområdet och visa solidaritet med de baltiska staterna och Europa.”

Johansson och Sundström menar att vad man kallar ”det militära förmågelyftet” kräver omfördelning av resurser inom försvarsanslaget samt ett ekonomiskt tillskott på 4-8 miljarder kronor per år.

DN-artikeln här:

http://www.dn.se/debatt/darfor-maste-sverige-starka-militara-skyddet-av-gotland/

Anders Lindberg är mer frispråkig då han i Aftonbladet den 17 december hävdar att ”Reinfeldt har kört sönder försvaret”. Lindberg erinrar om att tyska Bild Zeitung den 13 december avslöjade, att Ryssland stationerat taktiska Iskander-robotar med kärnvapenkapacitet i Kaliningrad-området med förmåga att nå inte bara Baltikum och Finland, utan också Stockholm. Lindberg framställer alliansregeringens försvarspolitik sedan den tillträdde som ett svek:

”Fredrik Reinfeldts regering har inte åtgärdat de problem som fanns utan snarare förvärrat dem. Idag är uppgivenheten stor bland Försvarsmaktens personal och resursbristen är påtaglig…En gång var Moderaterna det försvarsvänliga partiet i svensk politik. När man läser Riksrevisionens rapport idag känns det som väldigt, väldigt länge sedan.”

imagesOKDIUA66Reinfeldts försvarsgrodor har varit legio.

I detta kan man bara instämma. Reinfeldts hållning till det svenska försvaret, som han vid ett tillfälle avfärdat som ett ”särintresse”, är något av en gåta. Själv elitsoldat med en bakgrund som fjälljägare har Reinfeldt med hjälp av den moderatdominerade regeringen föredragit att använda försvaret som en budgetregulator.

Den nyvalda alliansregeringens förste försvarsminister, moderaten och reservofficeren Mikael Odenberg, försökte göra ett försvarsvänligt intryck men avfärdade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 9 november 2006 dem som var kritiska till den svenska avrustningen med orden ”militärromantik leder vilse” och att ”färdriktningen för försvarsmakten ligger fast”. Artikeln här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/militarromantik-leder-vilse_368808.svd

Med andra ord: svenska försvarsvänner gjorde bäst i att låta hoppet om en upprustning av det militära försvaret under alliansregeringen fara. När sedan regeringen med finansminister Anders Borg i spetsen ville banta försvaret med ytterligare några miljarder kronor fick till och med Odenberg nog och avgick i protest.

imagesMikael Odenberg (M) – avgick i protest.

Ny försvarsminister blev förre vapenvägraren Sten Tolgfors, ”Tomhylsan” kallad, vilken åtog sig att effektuera den av Borg anvisade försvarsbantningen. Det tog dock endast tre månader för Tolgfors att inse, att det under dåvarande mandatperiod var omöjligt att genomföra en så stor nedskärning på försvaret. Tolgfors gjorde även klart att han, trots att han företrädde ett åtminstone i teorin NATO-vänligt parti, inte ens ville se en svensk NATO-utredning.

Sveriges hantering av såväl NATO- som försvarsfrågan i stort står i bjärt kontrast till hur det mer realistiska Finland hanterar samma frågor. I Finland har avgivits en utredning som i princip är mycket positiv till en ökad samverkan mellan Finland och NATO. Numerärt är vidare det finska försvaret, som alltjämt bygger på allmän värnplikt, cirka tio gånger så stort som det svenska fast det har mindre ekonomiska resurser till sitt förfogande.

Och under det att en finsk försvarsminister för några år sedan anförde ”Ryssland, Ryssland, Ryssland” som de tre största säkerhetspolitiska hoten, tycks ledande svenska försvarspolitiker ha anmärkningsvärt svårt att erkänna att den nya nationalistiska utvecklingen i Ryssland under Vladimir Putins ledarskap kan komma att innebära ett allvarligt hot mot Sverige i allmänhet och Gotland i synnerhet.

untitledFinland bevisades ha tappra soldater under Finska vinterkriget, då ryssen slogs tillbaka.

.