Det förargelseväckande beteendet fortsätter: nu skall Arabiska partiet bränna lagböcker i Malmö

Arabiska partiets brottsåtalade grundare, Krar Al-hamede, tänker elda upp lagböcker i Malmö.

Det så kallade Arabiska partiets (AP) grundare, Krar Al-hamede, har meddelat att han fredagen den 4 september kommer att bränna danska och svenska lagböcker i Malmö. https://projektsanning.com/2020/09/02/arabiska-partiet-branner-danska-och-svenska-lagbocker-i-malmo-nu-pa-fredag/?fbclid=IwAR3-CQC5wHJSdk4bAT1o8nBH5hxCZylz6IUbyMR2gCIf_XYEAY8j08okUvo

Tilltaget är naturligtvis att se som en hämnd för att ett par förvirrade danskar eldade upp en Koran och spelade fotboll med en annan härförleden. Det räckte alltså inte med att den islamistiska pöbeln gav sig ut på stan och hade orgier i pyromani samt ägnade sig åt en annan av sina favoritsysselsättningar, att hota med att döda judar – nu skall det eldas lagböcker också.

Krar Al-hamede är en brottsåtalad 33-åring med rötterna i Irak. Han har i en intervju bland annat påstått att sverigedemokrater har hjärnskador och att Kristdemokraterna är ett misslyckat parti. Jag vet inte om Krar Al-hamede är hjärnskadad, men någon påfallande intelligens verkar han i alla fall inte lida av. https://projektsanning.com/2020/09/01/intervju-krar-al-hamede-i-arabiska-partiet-sverigedemokraterna-har-hjarnskador-och-kristdemokraterna-ar-ett-misslyckat-part/?fbc

Den som kan sägas ha inlett hela denna cirkus kan är Rasmus Paludan, en 38-årig dansk advokat som leder partiet Stram kurs som anser att Dansk folkeparti är alldeles för mjuka mot islamister och muslimska invandrare. Det var han som förutskickade att det skulle ske koranbränning i problemområdet Rosengård i Malmö. https://skanepaug.blogspot.com/2020/08/koranbranning-i-malmo-gynnar.html

Frågan är vad islamistkravallerna i Malmö kommer att kosta skattebetalarna.

På den läsvärda Tillys blogg konstateras fullt riktigt att koranbrännande endast gynnar islamisterna. Det ger dem en ursäkt att ägna sig åt våldsamheter och rasism som de vet att polisen har begränsade resurser att hantera och i alla fall inte kommer att leda till något massivt avståndstagande från det svenska etablissemanget. Vandaliserandet av delar av Malmö och de grova utfallen mot judar  bekräftar detta fullt ut.

Jag vet att somliga anser att brännande av böcker är höjden av yttrandefrihet. Förvisso är det fullt tillåtet – och skall så vara – att bränna böcker man själv har i sin ägo. Att ägna sig åt denna eldfängda verksamhet i offentlighetens ljus snarare än på sin egen bakgård är emellertid en väsentligt annan sak. Det förvånar mig att våra lagvårdande myndigheter och institutioner inte tolkar detta som brottet förargelseväckande beteende.

Förargelseväckande beteende definieras i Brottsbalken kapitel 16 på följande sätt:

Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rargelsev%C3%A4ckande_beteende

Koranbrännandet i Malmö borde enligt mitt förmenande per automatik klassas som förargelseväckande beteende. Särskilt som Rasmus Paludan uttryckt sig så här i en intervju med danska Ekstrabladet i maj 2019: ”Jag gör det självklart för att provocera och skapa en konflikt som visar att muslimer är våldsamma.” Självklart bör även Krar Al-hamedes planerade eldsvåda bedömas på samma sätt. Skillnaden är väl att inte många svenskar eller danskar kommer att höja så mycket som ett ögonbryn om deras respektive lagböcker tuttas på.

Kejsar Qin Shi Huangdi lät bränna alla böcker i Kina.

Paludans puerila provokationer i Köpenhamn har hittills kostat de danska skattebetalarna 115 miljoner danska kronor i form av polisbeskydd, och notan för hans instiftan till brott i Malmö lär nog dessvärre inte stoppa där. Det blir alla laglydiga och skötsamma malmöbor som får sitta emellan.

För övrigt anser jag att varje form av bokbrännande är urbota korkat. Alla historiska exempel härpå – såsom den kinesiske kejsarens Qin Shi Huangdis massiva bokbål på 200-talet f. Kr., brännandet av Alexandrias världsberömda bibliotek några hundra år senare, de spanska conquistadorernas uppeldande av ovärderliga Inka-skrifter på 1500-talet samt de tyska nazisternas bokbål på 1930-talet – har enbart lett till elände. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/08/09/darfor-ar-bokbrannande-alltid-urbota-korkat/

Affären Bali/Bildt: ingen får ge sig på diktaturkramaren Bildt

Ulf Kristersson tvingar Hanif Bali till taktisk reträtt om Bildt-kritiken – tråkigt men nödvändigt.

Det kan väl vid det här laget inte ha undgått någon att moderate riksdagsmannen Hanif Bali dels uppmanats lämna två riksdagsuppdrag, dels tvingats be partiikonen Carl Bildt om ursäkt. https://www.expressen.se/nyheter/hanif-bali-attackerar-carl-bildt-en-man-som-inte-lyckats-ha-ratt/

Bakgrunden är Balis skarpa kritik i sociala medier mot Bildt. Om denne formulerade sig Hanif Bali så: ”En man som inte lyckats ha rätt om ett enda utrikespolitiskt skeende någonsin.” Samt: ”Nämn en gång grabben har haft rätt.” Detta föranledde M-ledaren Ulf Kristersson att sammankalla hela partiets riksdagsgrupp för allvarlig kritik mot den felande.

Det hela utmynnade i att Hanif Bali förständigades lämna posterna som ersättare i riksdagens EU-nämnd samt i arbetsmarknadsutskottet. Däremot tillåts han fortsätta som riksdagsledamot – M-ledningen torde vara fuller väl medveten om att för den händelse den i vida kretsar populäre Bali avpolletteras från riksdagen så kommer X procent av partiets väljare att gå över till SD eller KD.

Bali har efter all kalabik i partiet tvingats till en taktisk reträtt och har bett Carl Bildt om ursäkt samtidigt som han beklagar sin egen bristande fingertoppskänsla för hur det är lämpligt att formulera sig. Man kan tycka att detta är trist men inser samtidigt att det varit nödvändigt om Bali vill fortsätta som M-politiker på hög nivå. Alternativet hade varit att gå över till SD, men det steget är Bali uppenbarligen inte redo att ta – åtminstone inte ännu.

Enligt Ulf Kristersson var Balis Bildt-kritik endast den proverbiala droppen som kom bägaren att rinna över. M-ledaren påstår vidare: ”Jag vill understryka att det är lika illa att vara kritisk mot andra personer som det är att vara det mot Carl Bildt.” Det där tror nog inte någon hyfsat eftertänksam människa på. Hanif Bali har tidigare i stort sett tillåtits skriva vad som helst om vem som helst, men när han ger sig på Sankt Bildt tar det hus i helsike.

Carl Bildt ler i kapp med Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif under sitt besök i landet 2014.

Om det legat någon sanning i M-ledarens utsaga hade ju Bali fått rejält på skallen när han på sociala medier tog heder och ära av Irans Sverige-besökande utrikesminister Mohammad Javad Zarif och indirekt också av utrikesminister Margot Wallström. Det skedde sedan Wallström konstaterat att ”iranier” tyvärr inte tar kvinnor i hand, ”så det gör vi aldrig var vi än är…”

Hanif Bali avfärdade detta med följande ord: ”Nej Margot, iranier har inga problem att ta kvinnor i hand, det är radikala islamistsvin som du myser så hjärtligt med som vägrar göra det.”

Bland det bästa som skrivits om affären Bali/Bildt så här långt svarar i mitt tycke Johan Westerholm för på Ledarsidorna:, där Westerholm ger Bali rätt i allt väsentligt: ”Oavsett vad den enskilde kan anse om riksdagsledamoten Hanif Balis formuleringsfärdigheter på Twitter visar det sig att Bali har en poäng.”

Hanif Bali hade rätt

Det Westerholm i första hand syftar på är Carl Bildts mångåriga vana att i alla lägen driva Turkiets och dess islamistiske president Recep Tayyip Erdogans intressen, icke minst beträffande Turkiets EU-relaterade ambitioner. I en intervju i Expressen den 7 mars 2016 gav Bildt EU skulden för den negativa utvecklingen i Turkiet: ”Vi har marginaliserat och stött bort Turkiet, och nu ser vi dessvärre de negativa konsekvenserna. https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-turkiets-utveckling-ar-eus-fel/

Om vi botaniserar vidare bland Bildts ställningstaganden genom åren så finner vi bland annat följande. Som studentpolitiker på 1970-talet pläderade han i tidskriften Svensk Linje för ett svenskt erkännande av det kommunistiska Östtyskland och uppmanade studenterna att skänka pengar till den kommunistiska motståndsrörelsen Viet Cong (FNL) i Vietnam. Aktiv antikommunism var Bildt direkt motståndare till.

Bildt har vidare alltid förhållit sig skeptisk gentemot den judiska staten Israel och har till exempel mött deltagare i det antiisraeliska propagandajippot Ship to Gaza. Bildt var proarabisk redan som studentpolitiker och var som utrikesminister en av de mest uttalade kritikerna av Israel internationellt. Detta uppskattades inte alls av israelerna, och faktum är att Carl Bildt i likhet med senare Margot Wallström portades från Israel som svensk regeringsrepresentant även om detta inte blev lika uppmärksammat som i fallet Wallström. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P3aKL6/carl-bildt-portades-ocksa

Om Carl Bildt förhåller sig skeptisk gentemot israeler och judar så trivs han betydligt bättre med islamister och muslimer. Exemplet Erdogan och Turkiet har redan nämnts, och när Bildt i egenskap av utrikesminister 2014 besökte mullornas Iran var det uppenbart att han kom väl överens med president Hassan Rouhani och den i dagarna aktuelle utrikesministern Mohammad Javad Zarif .https://www.expressen.se/nyheter/har-ar-utrikesminister-bildts-bilder-fran-iran/

Som ett kuriosum kan nämnas att Bildt mitt under pågående presskonferens plötsligt reste sig och med sim mobiltelefon började fotografera de närvarande journalisterna!

I Iran hängs homosexuella i lyftkranar trots den iranske utrikesministerns påståenden om motsatsen.

Jag gissar att Carl Bildt uppskattar umgänget med de iranska dignitärerna betydligt mer än han uppskattar presidenten i världens viktigaste demokrati, Donald J. Trump. Semiaristokraten Bildt har städse rynkat på näsan mot den senare och tagit varje möjligheter att i internationella fora uttrycka sin mening om den i hans tycke oerhört vulgäre Trump. Nyligen skrev han i det liberala flaggskeppet The Washington Post debattutrymme att Trumps strävan att köpa Grönland av Danmark är ”bortom det absurda”. https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-om-gronland-bortom-absurt/

Däremot har den forne excellensen Bildt, i alla fall mig veterligt, inte yttrat ett enda kritiskt ord om den totalitära islamistdiktaturen Iran i anledning av dess utrikesministers tvådagarsbesök i Sverige. Detta trots att Zarif exempelvis försvarade dödsdomen mot den i Iran dödsdömde svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali, försvarade slöjtvånget för kvinnor samt förnekade att homosexuella handlingar straffas med döden trots hur många bevis som helst för att så sker. https://www.dn.se/nyheter/varlden/irans-utrikesminister-forsvarade-dodsdomen-mot-svensk-iranske-forskaren/

Nej, då är det i Bildts ögon viktigare att ironisera över USAs nuvarande president. Det är verkligen på tiden att moderatledningen på allvar utsätter diktaturkramaren Carl Bildts utrikespolitik för en välbehövlig granskning och slutar upp med att behandla Bildt som något slags oberörbar kunglighet. Han är trots allt endast medlem av knapadeln, låt vara med en rätt uppblåst attityd – vilket är tämligen anmärkningsvärt med tanke på att Bildt varken slutfört sina akademiska studier eller haft ett jobb utanför politiken.

 

 

Sabuni – ännu en i raden av menlösa liberala ledare?

Skall nya partiledaren Nyamko Sabuni kunna få fjong på L-symbolen och göra så att partiet återigen hamnar ovanför riksdagsspärren?

Många av oss sverigedemokrater är obotliga optimister: vi vill så gärna att ledare också för andra partier skall låta sig vägledas av sunt förnuft och i alla fall en smula realism i synen på livet och samhället. Det är därför vi blir glada när partiledare som Ebba Busch Thor (KD) och Nyamko Sabuni (L) säger bra saker. Tyvärr brukar glädjen i regel inte vara särskilt länge.

Exempelvis applåderade vi när Busch Thor menade att vi behöver en stramare invandringspolitik. Bara för att några dagar senare i en omröstning i riksdagen ställa sig bakom ett regeringsförslag om riktlinjer för en mer generös anhöriginvandring. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Nåväl, Ebba morskade sedan upp sig så pass att hon lunchade tillsammans med vår partiledare Jimmie Åkesson och diskuterade samverkan i vissa sakfrågor. https://www.dagen.se/nyheter/busch-thor-kritiseras-efter-lunch-med-akesson-1.1548831

När Liberalerna skulle välja en efterträdare till avgående partiledaren Jan Björklund höll många av oss SDare tummarna för Nyamko Sabuni, som visade prov på åtskilligt sunt förnuft under sin tid som statsråd i Reinfeldts regeringar. Så pass att hon tvingades bort som minister och övergick till det privata näringslivet. (I och för sig höll några av mina partikamrater på Erik Ullenhag med motiveringen, att denne ganska säkert skulle få Liberalerna att ramla ur riksdagen).

Det tog dock inte speciellt lång tid innan i alla fall denna bloggare drabbades av den från Shakespeares skådespel ”Hamlet” kända eftertankens kranka blekhet vad beträffar Nyamko Sabuni. Eller vad sägs om detta citat från en intervju: ”De enda som vi ser just nu som är nära oss är Centerpartiet. Jag skulle önska att vi fick en liberal kraft i mitten och att vi två kan bilda regering.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nyamko-sabuni-vill-styra-tillsammans-med-centern

En minoritetsregering bestående av Centern och Liberalerna. Det skulle innebära ett återupplivande av regeringen Fälldin III, en minoritetskoalition mellan Thorbjörn Fälldins Centern och Ola Ullstens Folkpartiet som ägde bestånd 1981-82. Om Sabuni tycker detta vore en framkomlig väg att gå för Sverige kan jag bara skaka på huvudet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_III

Vill Sabuni återuppliva regeringen Fälldin III? På bilden partiledarna Thorbjörn Fälldin (C) och Ola Ullsten (FP).

Nyamko Sabuni tänker sig tydligen ett återupplivande av den borgerliga alliansen, en konstellation som med Januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L med alla realistiska mått mätt måste anses vara stendöd. Så här har den nya L-ledaren uttryckt förutsättningarna för en återuppstånden allians: ”Om Alliansen ska återuppstå måste Kristdemokraterna och Moderaterna röra sig mot mitten igen. Vi kommer inte att förhandla med SD.”

Sammanfattningsvis måste således KD i Sabunis perspektiv välja mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Det finns naturligtvis ytterligare ett alternativ – att L rör sig åt höger och därmed återupprättar det liberala partiets rykte som ett icke-socialistiskt parti efter den nesliga Jök-överenskommelsen. Tyvärr finns dock inte den möjligheten på Nyamko Sabunis agenda.

Sabunis Almedals-debut kom som en bekräftelse på att hon i princip kör på i samma hjulspår som Björklund och Ullenhag. Hennes påtagligt nervösa tal var, med ett par undantag, en samling politiskt korrekta klyschor staplade på varandra. Litet Greta-varning blev det när Sabuni orerade om klimatet och pläderade för något slags elvägar för lastbilar.

I övrigt lovade Sabuni att möjliggöra att ”framtidsångest kan bytas mot framtidstro” (vem vill inte se en sådan utveckling?); att verka mot hederskultur och våld mot barn samt förbättra integrationen (knappast någon är emot detta); att ta itu med våldsbejakande extremism både från så kallade främlingsfientliga och islamister (det hade blivit ännu trovärdigare om hon också nämnt våldsvänstern).

Sabuni kunde vidare inte avhålla sig från att ge en indirekt känga till Sverigedemokraterna med orden: ”Låt inte främlingsfientliga krafter kidnappa vår gemenskap, vår flagga eller begreppet Sverige-vän.” Man frågar sig då osökt: vilken gemenskap? Sverige har genom sjuklöverpartiernas politik blivit ett alltmer segregerat samhälle med ökande klyftor och allt mindre gemenskap. https://www.expressen.se/nyheter/nyamko-sabuni-talar-i-almedalen/

Litet Greta-varning var det när den nya L-ledaren berörde klimat och miljö.

Något jag emellertid gärna vill ge Nyamko Sabuni en eloge för är hennes avvisande av identitetspolitiken – som svart partiledare ser hon sig alltså inte som en representant för afrosvenskarma, vilket hedrar henne.

”Jag inbillar mig inte ett ögonblick att min uppgift blir lätt”, underströk slutligen Sabuni i Almedals-talet. Hon sade sig därför inte kunna lova att bli en väljarmagnet av Marit Paulsens klass. Jag kan bara ge henne rätt i detta. Det är troligt att många, och då inte bara SDare, redan är besvikna över att Nyamko Sabuni tycks vara ännu en i raden av ganska menlösa liberala ledare som inte riktigt vågar ta språnget ut i verkligheten som den faktiskt är.

Skräcken för religion: att slänga ut barnet med badvattnet

Förre KD-ledaren Alf Svensson är i mitt tycke en av Sveriges mest hederliga och rättrådiga politiker, låt vara att jag ställer mig helt kallsinnig till hans positiva syn på närmast gränslös invandring och den Europeiska unionen (EU). När det kommer till frågor som rör sociala värderingar, Israel och religion är han dock mestadels klockren.

Alf Svensson sågar religionsfobin i samhället. Foto: Världen idag

”Religionsfobi livsfarligt för samhället”, heter det således rubrikvis i ett debattinlägg av Alf Svensson i Svenska Dagbladet den 28 mars 2018. Den förre KD-ledaren börjar med att påpeka, att då statsråden Ardalan Shekarabi och Anna Ekström presenterade sitt förslag om förbud mot religiösa friskolor så jämförde de religiösa friskolor generellt – muslimska, kristna, judiska – med ayatollah Khomeinis skolor i Iran.

Alf Svensson framhåller:

Om det finns friskolor i Sverige som kan jämföras med Ayatollans skolor är det förstås ren ynkedom att inte regering och ansvariga myndigheter stängt dessa eller förmått dem att ändra innehåll och inriktning. https://www.svd.se/alf-svensson-religionsfobi-livsfarligt-for-samhallet

Svensson fortsätter sedan sitt debattinlägg med att förmoda, att det sannolikt ej finns en enda förälder som tvingats placera sina barn i en kristen friskola eller att det finns någon sådan som tvingar någon elev att tillägna sig en viss konfession. Det är säkert riktigt. Vad det rör sig om när det gäller den socialdemokratiska retoriken är en ovilja att peka ut de muslimska friskolorna – för att komma åt dessa känner man sig nödgad att också anklaga alla andra typer av religiöst förankrade skolor.

I mitt perspektiv är det fråga om ren feghet. Regeringen vet att om man ensidigt pekar ut muslimska krafter så tar det hus i helsicke med anklagelser om islamofobi, rasism etcetera medan det är helt ofarligt att ge sig på de kristna och judiska intressena, vilka inte heller är särskilt matnyttiga ur röstmatematisk synvinkel. Det finns flera exempel på denna taktik.

Enligt Socialdemokraterna bör landets enda judiska skola, Hilleskolan i Stockholm, läggas ner. Foto: Wikipedia

Före detta inrikesministern Anders Ygeman har så nyligen yttrat att han vill bannlysa ”muslimska och kristna” så kallade hatpredikanter från Sveriges gränser. När en journalist ringer och frågar om han kan ge några exempel på vilka hatpredikanter det kan röra sig om blir det emellertid kalla handen. https://nyheteridag.se/ygemans-pressekreterare-vill-inte-ge-exempel-pa-hatpredikanter-som-ska-bannlysas/

På liknande sätt jämställs den för svensk kultur och tradition totalt främmande seden med muslimska böneutrop med kristen klockringning (och ljuden från glassbilar!). När det gäller omskärelse gör många debattörer vidare ingen skillnad mellan den kvinnliga varianten, som innebär ren könsstympning, och det manliga tillvägagångssättet som inte på långa vägar är lika omfattande.

Återigen är det fråga om en ovilja, kanske rentav ett tabu, att endast kritisera islams seder och bruk: skall något som har med religion att göra kritiseras måste även kristendom och i någon mån judendom tas med. För Socialdemokraternas del finns det ytterligare en viktig aspekt som måste tas hänsyn till.

Partiet är sedan många år tillbaka infiltrerat av islamister som hela tiden söker framflytta sina positioner inom partiet. Ett uttryck för detta är Socialdemokrater för tro och solidaritet, den tidigare Broderskapsrörelsen som var till för kristna socialdemokrater men numera snarast är en promuslimsk kamporganisation. http://arbetartidningen.se/2016/10/socialdemokraternas-kompromiss-med-islamisterna/

Inom socialdemokratin, liksom i samhället i stort, finns det i dag en växande tendens att se det ”sekulära” som någonting odelat gott. Vad som betecknas som religiös vidskepelse skall förjagas och sekulärt rim och reson vara allenarådande. Många debattörer kan inte ens skilja mellan ett sekulärt samhälle och en sekulär stat. I ett sekulärt samhälle har varje spår av religion utrotats, medan det i en sekulär stat endast är regering och andra ledande organ som förutsätts vara religiöst neutrala.

Jag är själv helt för den sekulära staten – statsmakterna skall givetvis inte diktera vilken tro någon skall ha – medan ett sekulärt samhälle i praktiken är en omöjlighet. Inte ens totalitära skräckexempel som Albanien under Enwer Hoxha eller Nordkorea under Kim-dynastin har, lika litet som något samhälle i världshistorien, helt lyckats utrota religionen.

Den före detta marxistiske filosofen Leszek Kolakowski kom sent till insikt om kristendomens betydelse för vår civilisation. Foto: Wojcik Agencja Gazeta

Inte heller kan religionen reduceras till, som det brukar heta, en ”privatsak”. Religiös tro och övertygelse förutsätter att det finns kyrkor, samfund och församlingar som organiserar det ifrågavarande religiösa konceptet och arbetar aktivt för att sprida detta till så många människor som möjligt.   Den religion, kyrka eller annan religiös organisation som inte gör detta kommer förr eller senare att dö ut.Vilket naturligtvis är exakt vad sekularisterna och ateisterna vill skall ske.

Alf Svensson är väl medveten om att synen på det ”religiösa” som uttryck för vidskepelse och det ”sekulära” som tolk för det objektiva och vetenskapliga är falsk. Han skriver: ”När det påtalas att ´sekulär´ska gälla får man ofta känslan av att den som använder uttrycket också tror att man därmed garanterar objektivitet och tankemässig frihet. Så enkelt är det verkligen inte!”

Svenssons tes om att det råder en utbredd religionsfobi i vårt samhälle är både välfunnen och enligt mitt sätt att se helt korrekt. Detta är ett resultat av flera decennier av religionsfientlig hjärntvätt av centralt placerade personer såsom marxisten, socialdemokraten och fanatiske ateisten Stellan Arvidson, mannen som på goda grunder kan anses ha förstört den svenska skolan genom sin föresats att mota ut allt kristet ur det svenska skolväsendet.

Jag publicerade på min blogg för några år sedan följande uppgörelse med denna religionsfientlighet: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/08/den-irrationella-radslan-for-religion/

Genom sin religionsskräck gör sig sekularisterna/ateisterna skyldiga till det klassiska missgreppet att kasta ut barnet med badvattnet. De vägrar, eller gör sig helt enkelt inte besväret, att inse att den på kristendomen grundade svenska och europeiska kulturen utgör själva fundamentet för den så kallade värdegrund Socialdemokraterna och alla andra partier bekänner sig till.

Göbekli Tepe: samhället organiserades kring en gemensam religion. Foto: Gevork Nazaryan

De borde kanske bekanta sig med den före detta marxistiske polske filosofen Leszek Kolakowski vilken, ehuru ”sekulär”, till sist insåg betydelsen av den kristna religionen som normbärare. Alf Svensson citerar Kolakowski enligt följande: ”Jag tror det tog mig lång tid att inse hur oumbärlig kristendomen är för vår civilisations överlevnad och för bevarandet av vissa grundläggande värden som vi håller.”

Vad mera är. moderna arkeologiska fynd, bland annat av ett 11 500 år gammalt tempel, på den turkiska fyndorten Göbekli Tepe har visat att det mänskliga samhället organiserades kring en religiös tro. Med andra ord: det var religionen som gav upphov till samhället, inte tvärtom. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/03/06/r/

 

Putin-klacken rasar: Gotland och Karlshamn avvisar ryska intressen

Det ser i nuläget ut som om vi slipper ryska pipelines i svenska hamnar.

Putin-klacken på webben är i upplösningstillstånd.

Orsaken är inte svår att räkna ut: Gotlands och Karlshamns kommuner nekar ryska intressen att hyra hamnar i kommunerna. Efter ett möte med utrikesminister Margot Wallström (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) beslutade sig Region Gotland och Karlshamns kommun i Blekinge att säga nej till gasledningsprojektet Nord Stream, som till 51 procent ägs av det statliga ryska gasföretaget Gazprom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nord_Stream

Noga taget stoppar Gotland uthyrningen av Slite hamn under det att Karlshamns kommun och hamn bromsar upp eller fryser den pågående uthyrningsprocessen. http://www.dn.se/nyheter/politik/gotland-stoppar-och-karlshamn-bromsar-planer-for-rysk-gasledning/ De båda hamnarna hade valts ut i syfte att underlätta arbetet med den planerade andra gasledningen, Nord Stream 2, vilken i likhet med ledning nummer 1 består av två gasledningar löpande från Viborg i Karelen i Ryssland genom Östersjön till Lubmin i Tyskland. Nord Stream 1 togs i bruk 2011-12.

Lars Wilderängs blogg Cornucopia? tar på ett förtjänstfullt sätt upp de ryska gasplanerna. Bloggaren ifrågasätter valet av Slite respektive Karlshamns hamnar och menar, att det naturligaste alternativet hade varit att lagra rören avsedda för Nord Stream 2 i ”Königsbergs-exklaven” – det vill säga området kring Kaliningrad/fotnot/ mellan Polen och Litauen vid Östersjön – där ryssarna redan lagrat stora mängder rör till luftvärnsrobotar och annat. http://cornucopia.cornubot.se/2016/12/gotland-och-karlshamn-sager-nej-till.html

En karta över det rysk-europeiska gasledningsprojektet (rödmarkerat).

Wilderäng, som beträffande Nord Stream 2 betecknar detta projekt ”…som enbart är ett politiskt verktyg i Kreml-diktaturens händer för att kunna stänga av gasen till enskilda europeiska länder”, skriver följande på sin blogg:

Kreml måste välkomna att pengarna för hamnhyra i stället tillfaller armodet i Köningsbergs-exklaven i stället för det relativt Ryssland välmående Gotland. Man bör fråga sig varför det alls varit aktuellt att lägga rören någon annanstans.

Nord Streams chefsrådgivare Lars Olof Grönstedt, 62, har i svenska media förklarat sig överraskad över den avoga svenska inställningen till de ryska intressena. Han har bland annat framhållit att Nord Stream AG formellt är ett schweiziskt företag som använder sig av det nederländska företaget Wasco för rörläggning och att därför inga ryssar kommer att vistas på Gotland. http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article24098828.ab

Grönstedt har ett förflutet som VD och styrelseordförande i Svenska Handelsbanken men har därefter blivit mer och mer involverad i ryska affärsprojekt. Förutom i Nord Stream har han uppdrag åt flera andra ryska affärsprojekt och kan därför betecknas som en rysk påverkansagent eller lobbyist. http://www.vostoknewventures.com/sv/biografier/lars-o-gronstedt/

Rysslands påverkansagent Lars Olof Grönstedt vill nu, efter det svenska nejet till Nord Stream, utnyttja finska och tyska depåhamnar.

Det något märkliga förhållandet är att Lars Olof Grönstedt vid beskedet om den avvisande svenska inställningen till hamnuthyrning menar, att de svenska hamnarna egentligen inte behövs. Så här citeras han: ”…vad vi behöver är depå-hamnar i Östersjön, och får vi inte utnyttja svenska depå-hamnar så är grundinställningen att vi kommer att utnyttja dom vi har i Tyskland och Finland”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6588551

Den självklara frågan blir då varför Nord Stream, om man redan förfogar över hamnar på annat håll och dessutom har Kaliningrad som ett uppenbart alternativ, över huvud taget övervägt svenska hamnar för sina påstådda syften. Det uppenbara svaret är att ryssarna är intresserade av att få en överblick över de militära faciliteterna på två strategiskt viktiga svenska orter. Talet om att inte en endaste ryss kommer att sätta sin fot på svensk mark är i sammanhanget inget annat än löjeväckande.

Det verkliga förhållandet är att Ryssland sedan länge bedriver en desinformativ, krigsförberedande verksamhet kring Östersjön. Skulle det huvudsakligen ryskägda Nord Stream få in en fot på Gotland och i Blekinge kan man vara förvissad om, att i dessa områden kommer det inom en snar framtid att krylla av ryska journalister, diplomater, tekniker, tjänstemän, militärer med flera; dessa behöver inte alls ha någon formell anknytning till Nord Stream. Dessutom är det naturligtvis ingenting som hindrar holländare, schweizare och andra nationaliteter från att spionera för Rysslands räkning. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6478299

Gotland har alltför länge försummats inom den svenska försvarsplaneringen. Avrustningen av Gotland är främst ett verk av förre överbefälhavaren Sverker Göranson, som menade att ön med fördel kunde försvaras av tillrest militär och därför inte behövde ha några fasta förband på plats. http://www.helagotland.se/start/ob-inga-fasta-forband-pa-on-9633456.aspx Det är en ståndpunkt som  inte delas av den svenska regeringen, som beslutat att ön skall återmilitariseras. Om detta har jag tidigare skrivit på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/26/gotlands-atermilitarisering-den-svenska-forsvarsmaktens-viktigaste-uppgift/

Försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margit Wallström tycks ha övertygat Gotland och Karlshamn om att ge Ryssland kalla handen.

Det är i mina ögon ett friskhetstecken att det numera råder samstämmighet mellan den svenska regeringen och den svenska försvarsledningen om vikten av att värna strategiskt viktiga platser i och vid Östersjön såsom Gotland och Blekinge-kusten. Om ÖB Micael Bydéns synsätt här: http://www.helagotland.se/samhalle/ob-kritisk-till-att-hyra-utslite-hamn-13250326.aspx

Låt mig också göra något för denna bloggare så sällsynt som att berömma socialdemokratiska regeringsledamöter (försvarsanalfabeterna inom MP kan vi lämna därhän) för att med sin diskreta taktik ha lyckats övertyga politikerna i Visby respektive i Karlshamn om, att den nationella säkerheten måste gå före ekonomiska intressen: såväl Gotland som Karlshamns kommuner hade bespetsat sig på välkommet ekonomiskt utbyte och arbetstillfällen.  http://www.svd.se/kommunerna-forlorar-minst-150-miljoner-pa-nord-stream-nej/om/nord-stream-2

Utrikesminister Margot Wallström citerades exempelvis så i Dagens Nyheter: ”Vi vill ha en sund handel. Samtidigt inbillar jag mig att ett land som Ryssland kan förstå om vi säger att vi har försvarspolitiska intressen.” http://www.dn.se/nyheter/sverige/regeringen-negativt-for-svenskt-forsvar-att-hyra-ut-hamnar-till-nord-stream-2/

Däremot tror jag inte mycket på regeringens förklaring att den är så mån om det kommunala självstyret att den därför låter kommunerna själva besluta i frågan. När det gäller andra frågor, som till exempel invandringen, körs kommunerna som bekant över med suveränt regeringsförakt för varje tillstymmelse till kommunalt självstyre.

Svensk trupp åter på Gotland.

Den ökade svenska militära medvetenheten, särskilt med bäring på Gotland, noteras även i omvärlden. Engelska The Independent konstaterar att Sverige är medvetet om hotet från Ryssland – som ju är svensk arvfiende sedan ett halvt årtusende och ligger där det ligger i geografin – och förbereder sig för ”ett möjligt krig”. Detta kan låta dramatiskt, men faktum är att varje form av militär försvarsverksamhet är just förberedelser för krig: den som vill ha fred bör rusta för krig, som de gamla romarna uttryckte saken (Si vis pacem, para bellum). http://www.independent.co.uk/news/world/europe/sweden-is-preparing-for-a-possible-war-a7476316.html?cmpid=facebook-post

Som läget ter sig i skrivande stund förefaller det klart att Gotland definitivt avvisat de ryska propåerna, medan Karlshamn endast avbrutit planeringen för sin tänkta roll i Nord Stream 2-projektet. Nord Stream å sin sida har deklarerat sin vilja att fortsätta affärsöverläggningarna: https://www.nord-stream2.com/media-info/news-events/statement-regarding-the-use-of-swedish-ports-for-contractors-of-the-nord-stream-2-project-35/

Under tiden fortsätter Putin-megafonerna att bröla: Putin och Ryssland vill oss bara väl, USA, NATO och islamisterna är de verkliga hoten och Sverige är i händerna på globalisterna och de så kallade anglo-sionisterna. Ingen vettig människa bryr sig.

Michail Kalinin (1875-1946). Ledande bolsjevik.

Fotnot: Kaliningrad, som fram till 1946 hette Königsberg, är namngivet efter den kommunistiske ryske politikern Michail Kalinin (1875-1946). Denne var en av tidningen Pravdas grundare och blev  Petrograds förste bolsjevikiske borgmästare efter den kommunistiska statskuppen 1917. Staden bytte sedan namn till Leningrad, numera Sankt Petersburg. Kalinin fungerade som ordförande i Högsta Sovjets presidium som Sovjetunionens statschef. Han var 1926-46 medlem i den mäktiga politbyrån, men hans inflytande var begränsat.

 

 

 

Putins desinformationskrig: Ryssland ljuger, fantiserar och spionerar

Det råder ingen brist på litteratur som behandlar Vladimir Putins och hans militära och underrättelserelaterade upprustning. Foto: Tommy Hansson

Det börjar bli alltmer uppenbart att Ryssland under Vladimir Putins ledning bedriver ett icke-deklarerat krig över hela världen där Sverige är en given beståndsdel. I den ryska krigföringen ingår bland annat desinformation, fantiserande och spioneri.

Ett exempel på hur ryska medier helt ogenerat kokar ihop en lögnaktig bild av svenska förhållanden gav den stora och av det ryska energibolaget Gazprom ägda TV-kanalen NTV i februari i år avseende förhållanden på den strategiskt viktiga ön Gotland. NTV tog kontakt med länsstyrelsen på Gotland och förklarade att man skulle göra ett program om gotländska nationalparker.

Länsstyrelsen såg inga skäl att backa ur utan lät en tjänsteman ställa upp och prata med den ryska TV-personalen. I det färdiga inslaget ses tjänstemannen peka med en penna på en Gotlands-karta, något som förklaras med att han demonstrerar NATOs krigsplaner mot Gotland. Således en ren lögn – tjänstemannen pratade om gotländska naturreservat. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6478299

Händelsen redogjordes för av Patrik Oksanen, politisk redaktör på sajten Hela Hälsingland:

Det här är ett exempel av väldigt många som vi ser i västvärlden och Europa just nu på hur den nya informationskrigföringen sker.

Den beskrivna tekniken har tillämpats i exempelvis Frankrike, där personer intervjuats och sedan i de ryska inslagen uppgivits säga en viss sak. Vid kontroll har det sedan visat sig att de sagt något helt annat. När det gäller Gotland så ligger ön alldeles i närheten av den ryska gasledning som bolaget Nord Stream bygger genom Östersjön mellan Ryssland och Tyskland. Nord Stream ägs till 51 procent av Gazprom medan övriga andelar ägs av tyska, nederländska och franska bolag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nord_Stream

Östersjöledningens dragning strax öster om Gotland framgår av denna kartbild med geografiska namn på estniska.

Ett fullt möjligt scenario är att Ryssland tar kontroll över Gotland i syfte att säkra gasledningen mot påstådd aggression från NATOs sida. De stridskrafter som i detta fall skulle behövas torde vara begränsade, då Gotland saknar trovärdigt militärt försvar. Det kan eventuellt räcka med en hotfull rysk not till den svenska regeringen om önskvärt bilateralt ”samarbete” om Gotland.

Det är ingen överdrift att säga att världen i dag upplever ett nytt kallt krig vilket pågått sedan Putin som Boris Jeltsins kronprins tog över ledningen av Ryssland år 2000. Putins tidigare karriär som officer inom den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB har i hög grad kommit att prägla den ryska statsledningen, i vilken Putin placerat ett antal KGB-veteraner. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Enligt den rysk-amerikanska Rysslands-bedömaren Anna Arutunyan i boken Tsar Putin (2012) är Vladimir Putin en ”folkvald despot” med en enorm makt. Denna möjliggörs av en månghundraårig tradition av feodalism och outvecklad demokrati. De flesta ryssar vill ha en fast hand som styr över dem. Författaren P. O. Enquist har skrivit följande tänkvärda recension i Expressen: http://www.expressen.se/kultur/anna-arutunyan-tsar-putin/

Det förekommer visserligen formellt demokratiska val i Ryssland, men dessa är för säkerhets skull ofrånkomligen riggade för att säkerställa de valresultat makthavarna vill ha. Putin-anhängarna brukar fnysa åt detta och påstå, att den i folkdjupet populäre Putin inte behöver rigga några val. Detta är sannolikt alldeles sant – han vinner komfortabelt i vilket fall som helst. Putin är emellertid ett kontrollfreak som inte önskar sig några otrevliga överraskningar.

Alltså förvrängs alltså  valresultaten för säkerhets skull, vilket det finns nära nog hur många bevis som helst för. Vid valen 2012 inrapporterades av valobservatörer över 2000 fall av fusk, och i 13 procent av vallokalerna hindrades observatörerna att komma in. Lättast att fuska är det på landsbygden med få observatörer, svårast i storstäder som Moskva och Sankt Petersburg. http://www.svd.se/tusentals-rapporter-om-valfusk-i-ryssland

Putintrollen i aktion…

Ett under senare år uppmärksammat inslag i den ryska krigföringen är de så kallade ryska Putin-trollen. De bildar framför sina datorskärmar en sorts armé av professionella desinformatörer som fantiserar ihop bloggar, krönikor och inlägg med uppgift att förmedla följande budskap: ”Putin bra, Obama dålig, Porosjenko /Ukrainas president/ dålig, vad Putin hade gjort eller sagt spelade ingen roll, det var bra helt enkelt.” http://www.dn.se/nyheter/varlden/de-ar-putins-soldater-pa-natet/

Putin-trollens uppgift underlättas onekligen av att USA i Barack Obama har en president vilken i en del fall till synes medvetet går emot sitt eget lands och västvärldens intressen, till exempel i fråga om det famösa kärnvapenavtalet med skurkstaten Iran där han inte tvekat tillgripa rena lögner. Iran-avtalet kan på goda grunder beskrivas som ett nytt München-avtal som kan bereda vägen för en storkonflikt i Mellanöstern-regionen. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/13/det-nya-iran-avtalet-kan-bli-en-ny-munchen-overenskommelse/

På svensk mark finns därtill såväl i allmänna som på sociala media aktörer som, enligt vad jag vill påstå, inte gör någon hemlighet av att de ”hejar” på Putin och skulle välkomna ett ryskt maktövertagande i Sverige. Det är i deras perspektiv ingen hejd på den store Putins förtjänster: han skulle inte bara göra processen kort med muslimer och islamister – trots att han hittills misslyckats med den uppgiften på hemmaplan https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/01/myten-om-ryssland-som-sparr-mot-muslimskt-inflytande/  – utan han skulle också gå till rätta med allting annat som dessa Putin-fantaster retar upp sig på.

Ingenting som Putin gör kan vara fel, och allting i Ryssland är bra. Ryssland ses som det högtstående alternativet till ett degenererat väst som styrs av så kallade globalister, det vill säga bilderbergare, judiska bankirer, sionister och frimurare.

Magasinet Filter varnar för ”den svenska propagandan som gör dig rädd för Ryssland”.

Till Putin-svansen kan räknas Chang Frick, redaktör på nyhetssajten Nyheter idag, som raljerat om vilka välsignelser ett ryskt styre över Sverige skulle medför. Frick har inte gjort någon hemlighet av att han samarbetat med den ryska informationskanalen Russia Today (RT): http://nyheteridag.se/detta-vantar-om-ryssland-invaderar-sverige/ Ett annat sådant exempel är göteborgsbaserade Magasinet Filter, som ifrågasätter om Ryssland utgör något som helst hot mot Sverige: http://magasinetfilter.se/

Sedan finns det också svenska medborgare som flyttat till Ryssland och därifrån utkolporterar propaganda via sociala media. En av de flitigaste i denna kategori är en person som kallar sig Olof Karlsson, ursprungligen från Eskilstuna, som är bosatt i Ryssland med sin familj. Karlssons budskap är enkelt: allt i Ryssland är bra, Putin är toppen, allt i Sverige, USA och den övriga västvärlden är dåligt. NATO förklaras vara krigshetsande, Ryssland fredsivrande. Precis som på sovjettiden.

Slutligen måste även det gamla ”hederliga” spioneriet, en efterhängsen kvarleva från det gamla Kalla kriget, nämnas i sammanhanget. ”Ryssarna riktar in sig på  militära objekt som vägar, broar, hamnar och annan känslig information”, förklarar Jan Leijonhielm på Försvarshögskolan. ”Det är en successiv återgång till en operativ militär underrättelsetjänst. Det misstänkta ubåtsintrånget förra året passar bra in i det här mönstret.”

Bloggaren har under drygt 40 års tid då och då fäst uppmärksamheten på det sovjetryska spioneriet. Som här i Katrineholms-Kuriren den 22 december 1976. Foto: Tommy Hansson

Vladimir Putin har sedan han kom till den yttersta makten 2000 undan för undan byggt upp kraftfull KGB-närvaro i den ryska statsapparaten. Annat av intresse för ryssarna är bankernas kontoregister, socialtjänstens listor och andra databaser. Rysslands spioneri mot Sverige bedöms av underrättelseexperter vara minst lika omfattande som under kommunisttiden. En tredjedel av all rysk diplomatisk personal beräknas vara sysselsatt med olika former av spioneri.

Ryssland har tre underrättelsesorgan på plats i Sverige: KGBs efterträdare FSB, det militära GRU samt SVR som samlar in uppgifter om den ekonomiska utvecklingen. En ideologisk skillnad mellan det gamla och det nya Kalla kriget är att dagens Rysslands-vänner till betydande del finns att hämta i nationalistiska, om man så vill högerinriktade, kretsar. Även om vänsterkrafter med anknytning till olika kommunistiska och socialistiska partier och grupperingar förvisso också finns med iden ryska hejaklacken. http://www.expressen.se/nyheter/harifran-jobbar-putins-spioner-i-sverige/

De ryska ledarna, regimerna och ideologierna förgår. Spioneriet består.

Hög chef inom Svenska kyrkan: Bära kors ”uppviglande” och ”okristligt”

Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg: Bära kors kan vara ”uppviglande” och ”okristligt”.

Svenska kyrkan och dess  representanter upphör aldrig att överraska – och då menar jag inte i positiv bemärkelse. Nyligen hävdade Gunnar Sjöberg, född i Korpilombolo samt ansvarig för kommunikation vid kyrkokansliet i Uppsala, att det kan vara både ”okristligt” och ”uppviglande” att bära kors. http://www.katolsktmagasin.se/2016/08/03/kommunikationsansvarig-svenska-kyrkan-uppviglande-att-bara-kors/

Bakgrunden till Sjöbergs yttranden på Facebook är en av gruppen Kristen opinion nystartad Facebook-grupp som heter ”Mitt kors” och som syftar till solidaritet med förföljda kristna i Mellanöstern. Militanta islamister inom DAESH/IS/ISIS bedriver som bekant ett hänsynslöst och totalt omänskligt utrotningskrig mot kristna och även andra trosanhängare inklusive ”fel” sorts muslimer. https://kristenopinion.wordpress.com/2016/07/30/mittkors/

Denna vilja till solidaritet med kristna som mördas och massakreras varje dag för sin tro på Gud och Jesus Kristus faller inte Gunnar Sjöberg på läppen, och han ordar till och med om risk för ”religionskrig” därför att vissa kristna bär kors. I en FB-status som blivit nära nog viral framhärdar han:

Alltså, jag vet inte. Det här med att kristna plötsligt ska börja bära kors som tecken för och emot nåt. Det är väl inget nytt egentligen, men uppmaningen känns uppviglande och okristligt i de motsättningar som redan råder. Vill vi dra saken till religionskrig när det handlar om något helt annat och muslimska församlingen t o m vägrar begrava den som mördade prästen i Frankrike?
Jag bär min gamla svenska flagga med stolthet fast den nu ser finsk ut. Det där med gränser, kan vi inte ställa oss över det? Jag tror Jesus tänkte så. Och att korset är ett tecken för öppenhet

I efterkommande inlägg har Sjöberg utan större framgång sökt förklara och kanske i någon mån distansera sig från sitt inledande FB-inlägg. Bland annat avfärdar han kritik som riktats mot honom som något ”ofräscht” och att man visst kan bära kors – han gör själv trots egen lågkyrklighet, hävdar han, då och då korstecknet samt bär gärna kors.

Men: när Gunnar Sjöberg bär kors gör han det ”med”, inte ”mot”, skriver han. Att visa solidaritet med förföljda trossyskon är alltså enligt Sjöbergs förvirrade synsätt att vara ”mot”. Då blir den främsta kristna trossymbolen ”en distanserande markör”.

Prästen Anna Karin Hammar: ”Mitt kors” visar prov på ”dold tankefigur”.

Att Gunnar Sjöberg får stöd från den beryktade prästen Anna Karin Hammar, lesbisk Israel-hatare och syster till förre ärkebiskopen K-G Hammar, är på intet sätt överraskande. De som driver gruppen ”Mitt kors” visar enligt den förstnämnda prov på en ”dold tankefigur” som kräver utmaning. De förklaras stå för en ”aktion” med ”glidande identiteter”.

Detta är ingenting annat än pseudointellektuellt prat i vädret. Vad både Sjöbergs och Hammars utgjutelser bottnar i är givetvis att de är rädda för att stöta sig med muslimerna. I stället för att ta fighten – som Jesus gjorde när han ställdes inför teologiska motståndare i det dåtida Israel – kryper kyrkans ledarskap darrande ihop i en vrå och hoppas, att muslimerna skall vara snälla och inte skära halsen av dem som med fader Jacques Hamel i Frankrike.

Detta är mer än tillåtet ynkligt, opportunistiskt och politiskt korrekt.

Ärkebiskop Antje Jackelén går själv i spetsen för trossveket genom att hylla profeten Muhammed och vägra inse, att det finns skillnader mellan denne – som bland annat äktade en sexårig flicka och hade sex med henne när hon blev nio, lät hugga halsen av uppemot 1000 judar vid ett och samma tillfälle samt gav order om att det förvirrade religiösa misch-masch som kallas islam skulle spridas med erövringskrig – och fridsfursten Jesus Kristus. http://www.morgonbladet.nu/news.php?name=160306094324

Stockholms-biskopen Eva Brunne, för övrigt lesbisk liksom Anna-Karin Hammar, vill inte vara sämre utan har föreslagit att Sjömanskyrkan i Frihamnen i Stockholm tar bort korset och andra kristna symboler samt märker ut riktningen mot Mekka, detta för att muslimska besökare skall känna sig välkomna. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/biskopen-vill-ta-bort-kristna-symboler-i-sjomanskyrkan

Biskop Eva Brunne  uppger att hon utsatts för ”hat” efter krav om att avlägsna kors ur kyrka och markera riktningen mot Mekka. Tråkigt – men vad trodde hon?

Kan någon förvånas över att Svenska kyrkan mot denna bakgrund fortsätter att tappa medlemmar i en allt stridare ström? Knappast. I fjol valde 89 000 att utträda i hela landet. http://www.corren.se/nyheter/ostergotland/allt-fler-lamnar-svenska-kyrkan-6807002.aspx

Frågan är om det inte är dags att avskaffa denna så kallade kyrka, som är mer ett Baals-tempel än en kristen inrättning om ni frågar mig. Möjligen kan administrativa enheter behållas för att sköta driften av alla kulturellt omistliga kyrkobyggnader runt om i landet,vilka med fördel kan användas för musikevenemang och kulturella aktiviteter.

Det finns förvisso inom Svenska kyrkan också rekorderliga och trosfasta personer vilka säkerligen lider av Svenska kyrkans urartning. Jag undrar om det inte är en tidsfråga innan några sådana personer startar en alternativ och hoppeligen konkurrenskraftig kyrka med plats för troende som tar sin kristna övertygelse på allvar.

Baals-templet i Palmyra innan det förstördes av marodörerna i DAESH.

Fotnot: Baal var en hednisk gudom som tillbads av semitiska folkslag i forntidens Syrien samt Kanaans land. Det berömda Baals-templet i syriska Palmyra skall ha förstörts genom sprängning av DAESH.

Hur en mötesstörande yrkesdemonstrant med knuten näve kan bli ikon

Nej, jag tycker inte man kan säga att bilden på Tess Asplund som gör knuten Breivik-hälsning (själv vill hon ha det till Mandela-hälsning) mot demonstranter från Nordiska motståndsrörelsen (NMR) i Borlänge 1 maj är vare sig arrangerad eller fejkad.

Asplund gick ju bevisligen ut och ställde sig framför demonstrationståget med omkring 300 svenska nationalsocialister och gjorde den här hälsningen, samtidigt som en fotograf knäppte en bild på vad som försiggick. Det var en alldeles verklig händelse.

Däremot måste man vara alldeles otillåtligt naiv om man på fullt allvar tror att det rör sig om en ”spontan” bild. Yrkesaktivisten Tess Asplund och fotografen David Lagerlöf, vilken råkar sitta i stiftelsen Expos styrelse och tillhöra Vänsterpartiet, har otaliga gånger varit synliga vid demonstrationer och motdemonstrationer och måste förutsättas vara väl bekanta med varandra. Asplund är själv aktiv i syndikalistiska och anti-afrofobiska kretsar och du och bror med vänsterpartistiska fullblodsgalningen Dror Feiler.

Någon fara för liv och lem tror jag heller inte hon utsatte sig för. NMR-demonstranterna var klädda typ som mormonmissionärer och såg ungefär lika fridsamma ut. Kanske skulle Tess nästa gång försöka sig på att ställa sig i vägen för några hundra demonstrerande islamister, så får vi se hur det går…

Tess Asplund saluterar Dror Feilers mötesstörande med knuten näve.

Jag ser det som självklart att Lagerlöf och Asplund kommit överens om att skapa förutsättningar för den här bilden och söka ge den ikonstatus liknande ”tanten med handväskan” från Växjö, då 38-åriga polska invandrarkvinnan Danuta Danielsson fotograferas när hon står i begrepp att drämma till en demonstrerande skinnskalle från Nordiska rikspartiet med sin handväska i april 1985. Det hör till saken att Danuta hade psykiska problem och begick självmord tre år efter att bilden (som hon ogillade) togs. Hennes avsky för nazismen var under alla omständigheter äkta. http://www.expressen.se/kvallsposten/danuta-fran-polen-var-tanten-med-vaskan/

Det är således varken fejk eller arrangemang, men däremot är det teatraliskt och tillgjort så det blir närmast pinsamt. Jag förstår inte riktigt hur man kan undgå att se det. Det är dock inte i första hand därför jag vänder mig mot 42-åriga Köping-bon Maria Teresa Asplunds tilltag. Det beror i stället på det öppna förakt hon visar demonstrationsfriheten, en av hörnstenarna i vår svenska yttrandefrihet. Denna gäller såväl vänsterextremism av den typ Asplund själv företräder som högerextremister och extremnationalister; NMR tillhör uppenbart sistnämnda kategori.

Det gick som man kunde ha förväntat sig: bilden blev till en vänsterikon som därtill vunnit internationell spridning. Nyligen uttryckte J. K. Rowling, författare av romanerna om Harry Potter, sin stora beundran för Aspund: ”Tess Asplund, you are magnificent.” http://www.expressen.se/nyheter/jk-rowling-hyllar-protesten-i-borlange/

”Tanten med handväskan”i aktion i Växjö 1985. Hon var bara 38 år och hette Danuta Danielsson.

Visst har det förekommit en del kritik mot Tess Asplunds och David Lagerlöfs kollegiala samarbete, men den tycks huvudsakligen ha bestått i kritik mot att ikonbilden skulle ha fejkats alternativt arrangerats. Som jag fastslår ovan har så noga taget icke varit fallet. Jag vill ändå länka till Kjell Böhlins blogg, som innehåller ett och annat av intresse, här: http://kjell-bohlin.blogspot.se/2016/05/kvinnan-som-sjalv-star-for-kampen-mot.html

Frågan uppstår varför Tess Asplund, och andra representanter för vänstern, har så förtvivlat svårt för att människor och grupper som tycker annorlunda än dem själva och även visar det i handling framför sina åsikter.

Jag har själv blivit överöst med stenar, ruttna tomater och ägg när jag deltagit i möten med Sverigedemokraterna. Jag har varit med på SD-möten där endast polisens kravallstaket och förstärkt polisbemanning förhindrat oförblommerade pöbeluppträden och våldsamheter.

Jag blev fotograferad otaliga gånger för extremvänsterns åsiktsregister och dödslistor när jag var aktiv i Demokratisk Allians och Frihetsförbundet på 1970-talet; på den tiden hörde det till att varje vänstersekt med självaktning hade sitt eget register/dödslista över särskilt förhatliga meningsmotståndare. När revolutionen kom skulle jag garanterat bli ett huvud kortare, det förklarade en KFMLrare (Lundmark hette han) för mig under min militärtjänsttid i Boden, samtidigt som han lugnt och sävligt stoppade sin pipa (och då var jag ännu inte ansluten till någon politisk grupp).

När jag känner efter märker jag dock att huvudet sitter på plats, ännu så länge i alla fall.

Mandela saluterar med knuten näve.

Jag vet inte om extremvänstern fortfarande har dödslistor och/eller åsiktsregister, men jag vet en sak: toleransen har inte blivit bättre med åren. Till och med i det som relativt måttfullt ansedda Vänsterpartiet kan en individ som Martin Andersson i Göteborg vid partikongressen motionera om att förbjuda Sverigedemokraterna att ställa upp i allmänna val.

Andersson vill enligt sin motion – som partistyrelsen föreslog avslag på ”…starta en utredning att SD förhindras delta i valen och därmed förhindra att dess propaganda sprids i våra parlament runt landet.” Orsaken till det föreslagna förbudet för SD att delta i nästkommande val förklarar Andersson med att SDs program är ”rasistiskt och nazistiskt”. http://www.friatider.se/forslag-vansterpartiets-kongress-forbjud-sd

Nej, Martin Anderssons motion gick inte igenom på V-kongressen. Att den över huvud taget kunde väckas och inte kastades i papperskorgen av partiledningen är emellertid ganska anmärkningsvärt. Så hade utan tvivel skett om någon vilsekommen sverigedemokrat motionerat om att förbjuda MP eller V, riksdagens utan konkurrens värsta extremistpartier.

Själv har jag under mina hittills 44 år som politiskt aktiv alltid motsatt mig alla former av totalitär diktatur: kommunism, fascism, nazism. Ett av de märken Demokratisk Allians saluförde under sina regelbundna gatuaktioner var Nej-märket – NEJ kommunism, fascism, nazism. Som jag fortfarande bär när andan faller på.

Breivik saluterar med knuten näve.

Slutligen måste jag understryka hur magstarkt det är dels att en vänsterextrem yrkesdemonstrant med anknytning till anarkismen, dels en vänsterpartistisk gräsrot från Göteborg tycker det är självklart att företrädare för av dem ogillade politiska rörelser inte skall omfattas av demonstrations- och yttrandefriheten eller av vår svenska demokrati över huvud. De representerar ju själva åsiktsriktningar som inte står nationalsocialismen efter vad gäller massmord i en ideologis namn utan tvärtom har ännu fler liv på sitt samvete.

Jag avrundar med att länka till en debattartikel av mig publicerad i Länstidningen i Södertälje den 17 mars 2016, där jag diskuterar frågan om varför vänstern är så angelägen att stoppa sina meningsmotståndare: http://lt.se/asikter/debatt/1.3667326-varfor-vill-vanstern-stoppa-andras-moten-

 

Islamistterrorn förvärras av västs oförmåga

Dödsoffer som en följd av islamisk terrorism har skjutit i höjden över hela världen med 774 procent sedan 2011, detta enligt en analys av flera databaser företagen av USA-baserade the Investigative Project of Terrorism (IPT).   

Sålunda konstateras i en artikel av Barbara Hollingsworth på sajten CNS News den 29 mars 2016: ”Forskning från ITP fann att genomsnittligen 3284 människor dog i islamistiska terrorattacker för bara fem år sedan. I dag är detta genomsnitt 28 708 per år.” http://www.cnsnews.com/news/article/barbara-hollingsworth/report-islamist-terror-fatalities-skyrocketed-774-worldwide-past

Minst 10 780 terrorrelaterade dödsfall sedan 2013 har enligt IPT-studien kunnat knytas till Islamiska staten i Irak och Syrien (ISIS). Situationen har förvärrats på grund av den misslyckade taktik som tillämpats av USA och dess allierade i syfte att minska det islamistiska hotet – ett hot som kan vara mycket värre än vad man tidigare föreställt sig.

Det kan enligt IPT-studien finnas exempel på isolerade framgångar i bekämpandet av jihadistiska grupper, men fortfarande finns ingen brett baserad, effektiv strategi för att hålla dessa grupper tillbaka eller besegra dem. Slutsatsen blir att väst är på väg att förlora detta krig mot terrorn.

 Islamistiska mördarbandet Boko Haram från Nigeria.

När det gäller dödsoffrens fördelning på olika länder så toppar Irak statistiken med 8134. Därefter följer Nigeria med 7520 och Afghanistan med 4207. De fem länder där USA varit militärt inblandat – Irak, Afghanistan, Syrien, Libyen och Jemen – står enligt IPTs statistik för 55 procent av alla terrorrelaterade dödsoffer.

Statistiken visar på en allt mer geografiskt utbredd islamistisk terror. Under perioden 2001-2006 utövades denna i huvudsakligen tio länder inklusive USA och Ryssland. 2014-15 slog jihadisterna till i främst 18 länder med tyngdpunkten förlagd till Afrika och Mellanöstern. IPT kalkylerar med att terroristdåden kommer att öka och dödstalen skjuta i höjden ännu mer under de närmaste åren.

Pete Hoekstra, tidigare ordförande för representanthusets säkerhetskommitté i USA representerande Republikanerna och numera chefsforskare vid ITP, ger följande kommentar till CNS News:

För det första attraheras skurkarna av misslyckade stater. Misslyckade stater ger också upphov till skurkar. Så platser som Irak, Syrien, Jemen, Libyen, Afghanistan, misslyckade stater, föder dem verkligen /…/ Men för det andra börjar man kunna se att de är ett slags växthus varifrån radikala jihadister sprider sig genom hela regionen. 

Med andra ord finns det två tendenser vad beträffar terroristerna och deras spridning: dels utgör de uppräknade ”misslyckade staterna” ett epicentrum dit skurkarna dras, dels blir dessa stater ett drivhus för skurkar varifrån terrorismen kan expandera globalt.

 ISIS-folk skär halsarna av en grupp kristna.

Hoekstra menar vidare att ISIS lärt sig bemästra sociala media för propaganda och rekrytering. Han förutspår att terrorattackerna kommer att öka i antal under de närmaste tre åren i Europa, Afrika och Asien: ”De kommer att fokusera på Europa och andra världsdelar /…/ USA kommer att bli möjligheternas marknad.”

Om Förenta staternas och resten av västvärldens oförmåga att bemöta och bekämpa islamterrorns hot har Pete Hoekstra följande att säga: ”Väst har visat en förmåga att avlägsna regimer relativt lätt, men man har saknat en förmåga att åstadkomma en övergång till stabila regeringar som kan vidmakthålla ordning och stabilitet inom sina egna gränser.”

Vad Hoekstra efterlyser från USAs och den övriga västvärldens sida är en kompetens att utveckla gemensamma lösningar, vilka kan förminska och eliminera det svällande hotet från radikal jihadism.

Den nu av CNS News presenterade undersökningen av islamistisk terrorism stämmer väl överens med de forskningsrön som presenterades i en artikel av Henrik Höjer i Forskning & Framsteg den 18 november 2015, där artikelrubriken lyder ”Allt fler döda i terrordåd”.

Höjer inleder artikeln på följande sätt: ”Terrorismens tid är nu. Det framgår av Global terrorism index, som konstaterar att 2014 års siffror är de värsta på många år. Av de 32 000 människor som dödades i terrordåd förra året föll merparten offer för islamistiska grupper som Boko Haram, Islamiska staten eller talibaner.”   

Av Forskning & Framstegs genomgång framgår att islamistterrorn i Nigeria ökat mest medan motsvarande aktiviteter i Pakistan uppvisat den största minskningen. Antalet länder med minst 500 terroroffer mer än fördubblades 2013-2014. http://fof.se/tidning/2016/1/artikel/allt-fler-doda-i-terrordad    ”Dagens terrorism”, konstaterar Höjer i sin artikel, ”har ett starkt samband med pågående konflikt och politisk instabilitet. Däremot korrelerar terror inte alls till fattigdom.”   

Sistnämnda konsterande kontrasterar starkt mot den i västvärlden vanliga teorin, att fattigdomsbekämpning är ett mäktigt vapen mot den internationella terrorismen som har betydligt mer att göra med vänsterinriktad Tredje världen-romantik än handfasta realiteter.

Folkbildningsmannens roman om Framtidsmannen

Jan Sjunnesson kan väl närmast beskrivas som ett fenomen eller möjligen något av en naturkraft.

Ty hur bör man annars rimligen karaktärisera en man som under sitt numera 57-åriga liv bland annat hunnit med att vara projektledare vid Uppsala universitet, handledare vid integrationsprojekt i Rinkeby, lokareporter, folkhögskolelärare, verksamhetschef vid studieförbund och redaktör för den SD-anknutna nättidskriften Samtiden? Lägg därtill arrangör av alternativ Pride-parad i Rinkeby.

Som om inte detta vore nog driver Sjunnesson med några nära medarbetare även Föreningen Fri Folkbildning, som arrangerar föredrag med oftast utomordentligt intressanta talare, ägnar sig åt författarskap samt dyker då och då upp i TV-rutan. http://sjunne.com/2015/03/24/bildning-folks-och-min/

Författarskapet har bland annat resulterat i romanen Framtidsmannen, som utkom i oktober 2014. Det är en insiktsfull och samtidigt rätt säregen skildring av Sverige under tioårsperioden 2013-2023 och som samtidigt ger en hel del inblickar i indiska förhållanden. Sjunnesson har nämligen personlig anknytning till Indien samt har även varit kampanjledare vid en indisk tankesmedja.

Framtidsmannen är indelad i tre delar. Dessa har som berättare i tur och ordning mediamannen Jack Råstedt, Sara/Sarasvati Matthiasson Pillay samt Lena Barsson, samtliga med nära anknytning till bokens centralgestalt: statistikern och framtidsforskaren Paul-Krister (”PK”) Matthiasson. Jack är PKs vän och, kan man nog säga, impressario medan Sara/Sarasvati är hans indisk-svenska dotter.  Lena är hans hustru, som i tidernas fullbordan blir Sveriges statsminister representerande Sverigedemokraterna; hon har då efterträtt en viss Jöran Åkerman som partiledare.

Paul-Krister Matthiassons berömmelse inleds med att han genom ett rådigt ingripande stoppar ett islamistiskt terroranslag ombord på ett plan med destination London på Bromma flygplats i Stockholm. Han får då en plastkniv i ögat och tvingas genomgå sjukhusbehandling samt får en svart lapp för det temporärt skadade ögat.

Nämnde Råstedt introducerar Paul-Krister för några vänner som känner varandra via ett hunddagis i Alvik i västra Stockholm och kommer genom informell samvaro med dessa in i politiken, vilken han tidigare i sin egenskap av siffer- och statistiknisse skytt. I detta sällskap träffar han även sin blivande hustru, Lena Barsson, som har kurdiska rötter.

 Jan Sjunnesson introducerar den konservativa debattören Marika Formgren vid ett föredrag i regi av Föreningen Fri Folkbildning. Foto: Tommy Hansson

Att ”PK” Matthiasson kommer att mördas vid 60 års ålder framgår redan i bokens inledning, men innan dess hinner han göra en storartad insats för Sverige och dess folk. Efter den hjältemodiga insatsen mot terroristerna på Bromma flygplats blir han ett stående inslag i diverse debattprogram och morgonsoffor i olika TV-kanaler, vilket medför att han av sin arbetsgivare – Arbetsförmedlingen – degraderas till att bli lokal arbetsförmedlare i den uppländska avkroken Knivsta.

Framtidsmannen Paul-Kristers scenario för Sverige fram till 2030 är nämligen inte på minsta sätt politiskt korrekt. Följande komprimerade sammanfattning av hans budskap är hämtad från sidan 14:

Paul-Krister berättade på två minuter att den svenska välfärdsstatens grundvalar skulle rämna inom en generation, runt 2030. Belastningen av okvalificerade migranter som inte försörjer sig själva och inte betalar in skatt kommer att bli övermäktig och skatterna måste höjas, vilket kommer leda till uppror från skattebetalarna, infödda som utlandsfödda. Vidare är denna grupp migranter mer barnrika och har andra religiösa och kulturella värderingar, vilka i båda fallen ställer dem utanför folkmajoriteten av sekulära kristna med under två barn per kvinna, hävdade han medan mikrofonen sände ut budskap som fick mig att svälja därutanför.

I fortsättningen av bokens inledande del med Jack Råstedt som berättare får vi följa Paul-Krister Matthiassons väg till en politisk karriär som riksdagsman för Sverigedemokraterna och livsledsagare till den blivande statsministern Lena Barsson. Vi tvingas också bevittna hans tragiska död med avskuren hals på en avlägset belägen fotbollsplan sedan ett gäng islamister maskerade som fotbollsspelare misshandlat honom.

PKs egen son, vänsterextremisten och proislamisten Anders Lundberg som hatar sin far, var med på ett hörn. Hans roll är dock, liksom mordet på Paul-Krister, betydligt mer komplicerad än så, men jag skall inte avslöja mer här utan det får ni läsa er till själva i slutet av bokens andra del.

 Jor Bagh är en förnäm stadsdel i New Delhi.

I denna möter vi Paul-Kristers 20 år gamla indiska dotter Sarasvati – ett namn hon försvenskar till Sara – som är bosatt i den förnäma stadsdelen Jor Bagh i Indiens huvudstad New Delhi. Dottern var ett resultat av ett impulsivt engångsligg i samband med ett hastigt möte i New Delhi, och unga Sara har inga minnen alls av sin pappa. Sara, som är kristen och katolik, lever i sin traditionella indiska hemmiljö ett tryggt och ombonat liv i familjens och släktens hägn och är mest intresserad av filosofi. Hennes mamma är en relativt hög befattningshavare inom det indiska skolväsendet.

Icke desto mindre nappar unga Sara på en inbjudan att komma till Sverige och börja studera till bergsingenjör vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm (KTH). Därigenom, menar hennes svenska kontakt, professor Erik Karlsson som tillhörde hennes fars vänkrets, skulle hon kunna göra en viktig insats för ett Sverige där det råder en skriande brist på ingenjörer, matematiker och naturvetare. Hon flyttar således till Sverige och bor till en början på det flytande vandrarhemmet Af Chapman vid Skeppsholmen mitt i Stockholm.

Det strular dock till sig ordentligt i umgänget med den betydligt äldre, totalt utflipprade halvbrodern Anders och dennes ljusskygga kumpaner, och till slut känner sig den ordentliga och realistiska Sara så hotad att hon flyttar tillbaka till Indien.

I slutet av denna del av boken blir Sara på svenska ambassaden i New Delhi informerad om vad som egentligen hände under hennes avbrutna Sverige-vistelse. Den som står för denna information är pappans vän, advokaten Lars Berg, samt en aristokratisk sjöofficer med det något märkliga namnet Charle Amiltonne. Det är en historia om islamister och extrema nationalister och framförallt om mordet på Paul-Krister Matthiasson.

Summan av kardemumman blir att Sara Matthiasson Pillay får klart för sig att hon egentligen aldrig var hotad när hon var i Sverige och att hennes halvbror Anders när allt kommer omkring var en rätt reko kille. Hon bestämmer sig därför för att återvända till Sverige och slutföra sin utbildning.

Slutet gott, allting gott, skulle man kunna säga.

Bokens tredje och sista del är betydligt kortare än de två föregående delarna. Det beror möjligen, får man förmoda, på att Lena Barsson är strängt upptagen i sin nya ställning som landets statsminister varför det hon bidrar med är statistik och historik om främst immigration som den framlidne maken lämnat efter sig.

 Låt oss hoppas att denna Sverige-dystopi aldrig blir verklighet!

Dessutom får vi veta att Paul-Krister Matthiasson efter sin dramatiska martyrdöd (som man nog kan kalla den) efter sitt frånfälle hyllas som en hjälte i ett Sverige, som nu är på bättringsvägen med Sverigedemokraterna vid rodret.

Slutet gott, allting gott igen, alltså.

Nu tänker jag inte avslöja mer om bokens handling. Skall jag vara litet kritisk – jag vill helst inte framstå som en okritisk panegyriker och är det inte heller – tycker jag nog att några av bokens smärre språkliga skönhetsfläckar borde ha avlägsnats innan den gick i tryck. Som att det ofta står ”en slags” i stället för det korrekta ett slags; som att Sverigedemokraterna liksom andra partier konsekvent stavas med liten begynnelsebokstav; som att bindestreck saknas när sådana hade varit på sin plats; som att förekommande indiska specialuttryck och förhållanden oftast inte förklaras.

Det här är dock petitesser i sammanhanget. Jan Sjunnessons Framtidsmannen är en flyhänt skriven och komponerad bok som bör vara obligatorisk läsning för alla Sverige-vänner!