Michelle Obama och George W. Bush – en oväntad vänskap

George W. Bush och Michelle Obama har setts tillsammans vid flerfaldiga tillfällen.

Under en intervju i NBCs The Today Show, USAs äldsta och i särklass mest sedda morgonprogram i TV, sade den före detta första damen Michelle Obama till intervjuaren Jenna Bush Hager att Obama och den förre presidenten George W. Bush har mycket gemensamt.

”Our values are the same”, framhöll Michelle Obama. ”We disagree on policy but we don´t disagree on humanity. We don´t disagree on love and compassion. I think that´s true for all of us.” https://eu.usatoday.com/story/entertainment/celebrities/2019/12/11/michelle-obama-defends-friendship-george-w-bush/4402339002/

Den tidigare presidenthustrun har ungefär samma inställning till USAs 43e president som den lesbiska TV-personligheten och skådespelerskan Ellen DeGeners som, efter att ha setts sitta jämte Bush den yngre på ett sportevenemang i oktober, menade: ”I´m friends with George Bush. I´m friends with a lot of people who don´t share the same beliefs that I have.”

DeGeneres fick utstå en hel del kritik från politiskt korrekta Hollywood-typer efter att ha fotograferats tillsammans med George W. Bush på läktaren till en match i amerikansk fotboll mellan Dallas Cowboys och Green Bay Packers i Dallas men försvarades av Michelle Obama och för övrigt också av pop- och gayikonen Elton John. https://edition.cnn.com/2019/10/14/entertainment/elton-john-ellen-degeneres-bush/index.html

George Walker Bush föddes 1946 och var Förenta staternas 43e president 2001-09. Hann vann det rekordjämna presidentvalet mot Al Gore i november 2000 efter beslut i Högsta domstolen och förhindrade därmed att USA fick en verklighetsfrämmande klimatalarmist som president. Desto klarare var Bushs seger mot John Kerry 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Presidentvalet_i_USA_2004

George W. Bush och Ellen DeGeneres på fotbollsläktaren.

De av al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin orkestrerade terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 kom att definiera George W. Bushs presidentskap. Bush startade krig mot Afghanistan och Irak i syfte att komma till rätta med den islamistiska terrorismen men kan inte sägas ha lyckats över hövan med sin föresats. När han lämnade Vita huset för att ge plats åt Barack Obama var han en av USAs mest impopulära presidenter någonsin.

Som expresident har Bush den yngres popularitet emellertid ökat väsentligt. Han har bland annat gjort sig känd som en icke oäven porträttmålare. https://editions.lib.umn.edu/panorama/article/amateurism-introduction/george-w-bush/

Michelle Obama, född 1964, är advokat och sedan 1992 gift med mannen som blev USAs 44e president. I intervjun med Jenna Bush Hager, en av George W. Bushs tvillingdöttrar, framhöll hon bland annat om sin något oväntade vänskap med Bush: ”I had the opportunity to sit next to your father at funerals – the highs and lows. We shared stories about our kids and about our parents.”

I ett uttalande 2018 citerades Michelle Obama på följande sätt om sin vänskap med makens företrädare som president:

He is my partner in crime att every major thing where all the former gather. So we´re together all the time, and I love him to death. He´s a wonderful man, he´s a funny man.

Det har spekulerats i att Michelle Obama skulle ha goda chanser att vinna det Demokratiska partiets nominering för presidentvalet om knappt ett år. Hon har själv förnekat att hon hyser sådana planer, men det finns bedömare – som exempelvis den ansedde Tucker Carlson – som inte utesluter en sådan möjlighet. https://www.newsweek.com/tucker-carlson-predicts-michelle-obama-could-2020-dem-nominee-says-thats-likely-why-barack-1474039

Kommer Michelle Obama att kunna bli demokraternas presidentkandidat 2020?

Carlson menar att det faktum att Barack Obama vägrat ge sitt stöd till sin vicepresident Joe Bidens kandidatur – och faktiskt uppmanade honom att inte kandidera – kan tyda på att han vill underlätta för hustrun att kandidera.

Om hon mot förmodan gör det och ställs mot den sittande presidenten Donald J. Trump 2020 kan vi nog känna oss tämligen säkra på att vännen George W. Bush, som inte är någon Trump-anhängare, skulle stödja hennes kandidatur.

Fotnot: George H. W. Bush (1989-93) och George W. Bush (2001-09) är den andra av två konstellationer far-son i Vita huset. Den första var John Adams (1797-1801) och John Quincy Adams (1825-29).

 

 

SD rusar i nya Demoskop (surprise), katastrof för M

Demoskop/Expressen juli 2015./Fotnot/

Det här börjar nästan bli tjatigt – Sverigedemokraterna (SD) gör succé i en ny mätning.

Den här gången går partiet fram med 3 procentenheter i Demoskop/Expressens julimätning jämfört med samma instituts förra mätning. Det är bästa resultatet någonsin i Demoskops mätningar. Framgången relativt valet i september 2014 är 5,8 procentenheter. Det är svårt att i sammanhanget finna något bättre ord än just ”succé”. Ändå rycker åtminstone denna bloggare nästan på axlarna, eftersom SDs uppåtgående trend tycks cementerad sedan ansenlig tid tillbaka.

En stor del av förklaringen till den sverigedemokratiska frammarschen är med en till visshet gränsande sannolikhet Jimmie Åkessons kraftfulla återkomst som aktiv partiledare. Mattias Karlsson gjorde ett för många överraskande gott hantverk som ersättare under det halvår Åkesson återhämtade sig efter sin omskrivna utmattningsdepression, men att det är den senare som är den verklige ledaren är inte att ta miste på.

Jimmie Åkesson gjorde därtill ytterst väl ifrån sig i sitt tal i Almedalen, då han jämväl fick de bästa tittarsiffrorna av samtliga partiledare – 352 000 såg och hörde Jimmies nära en timme långa tal. Att döma av Demoskop-siffrorna verkar dessa också ha gillat vad de såg och hörde. SD-ledaren stack fram sina numera tämligen skäggiga haka ordentligt: han fastslog att Sverigedemokraterna inom överskådlig tid skulle bli Sveriges största politiska parti.

Denna förutsägelse fick Aftonbladets krönikör Lena Mellin att rubrikvis hävda: ”Jimmie Åkessons högmod kan bli hans fall.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article21059027.ab Vi som på nära håll haft förmånen att under en följd av år ta del av vår partiledares spådomar vet naturligtvis bättre, ty hittills har allt Jimmie siat om blivit verklighet.

Inför valet 2010 fastslog han att SD skulle ta sig in i riksdagen. Vilket också skedde efter 5,7 procent i riksdagsvalet, samma resultat som KD nådde. Därefter var det dags att sikta mot nästa naturliga mål, nämligen att bli landets tredje största parti. Efter några års kubbande med MP om denna rang slog också den förutsägelsen in. I den nu föreliggande Demoskop-mätningen är SD klart mer än dubbelt så stort som MP: 18, mot 7,1 procent.

 Jimmie Åkesson i Almedalen 2015: högmodig eller bara realistisk?

Lena Mellin har i likhet med mig följt SD-ledarens retorik genom åren och vet lika bra som jag, att det han hittills förutsagt har realiserats. Hennes pratande om ett ”högmod” som leder till ”fall” kan därför tyckas något egendomligt: det är ju uppenbart att hon talar mot bättre vetande. Hon gör i sin krönika från Almedalen stor sak av att Socialdemokraterna varit största partiet sedan 1917, men få om ens några partier har rönt framgångar enbart i kraft av tidsmässiga faktorer.

Dessutom måste S ha uppfattats ungefär som SD när partiet tog klivet från revolutionsromantiken, bröt med extremsocialisterna och blev ett ansvarstagande samhällsbyggarparti. Det kan inte vara särdeles svårt att se att det är nästan exakt samma utveckling som den SD befinner sig i sedan Jimmie Åkesson ryckte åt sig partiledarskapet 2005. Jag är därför helt övertygad om att också denna förutsägelse av Åkesson kommer att besannas, frågan är bara när.

Allianspartierna noteras i senaste Demoskop för en rätt uppseendeväckande tillbakagång. De rödgröna får 39,4 mot alliansens 38,6 procent. Moderaterna kliver tillbaka med 3,0 procentenheter jämfört med Demoskops junimätning och 0,2 procentenheter om vi ser till Reinfeldts katastrofsiffror i senaste valet. Nya partiledaren Anna Kinberg Batra gjorde en slät figur i Almedalen och fick ännu fler tidigare M-väljare att söka sig till SD-fållan.

Den borgerliga partiledare som imponerade mest på Gotland var som jag ser det Kristdemokraternas Ebba Busch Thor med sitt klarspråk mot den islamistiska terrorismen, något som dock inte ger något djupare avtryck hos Demoskop: marginell uppgång sedan förra mätningen, tillbakagång jämfört med valet.

Av de rödgröna partierna går de båda mindre fram marginellt sedan valet under det att V får oförändrade 6,8 procent jämfört med Demoskops junimätning. S når nu 25,5 procent och är alltjämt största parti – tillbakagången är dock hela 5,5 procentenheter sedan valet i september i fjol. Det är också minst sagt problematiskt att i Stefan Löfven se en naturlig ledare och i ännu högre grad statsman.

Ofta har hans framträdanden varit svaga eller rent pinsamma, som då han med den drucknes envishet i debatt efter debatt stämplat SD som ett ”fascistiskt” parti. Trots att detta epitet historiskt sett stämmer betydligt bättre in på Socialdemokraterna med deras traditionella korporativism, tendenser till personkult (Palme) och omhuldande av socialdarwinism och rashygien i den sosseriet närstående rättsfilosofen Axel Hägerströms och makarna Myrdals efterföljd.

 Åsa Romson och Gustav Fridolin i Pride-paraden.

Att Sveriges i särklass galnaste parti, Miljöpartiet, ändå noterar ett förhållandvis hyggligt mätresultat hos Demoskop menar jag nog vara det mest illavarslande i den här mätningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/ MP har i Åsa Romson ett språkrör, tillika miljö- och biträdande statsminister, som genom sin till synes obefintliga impulskontroll kan förväntas kläcka ur sig nära nog vad som helst och dessutom påkommits med brallorna nere som miljöbov. Nyligen valde hon att på en fråga placera det nazityska förintelselägret Auschwitz i Polen i södra Tyskland.

Samma parti har på statsrådsposten som bostadsminister en radikal muslim i Mehmet Kaplan, som sympatiserar med Muslimska brödraskapet och vill utplåna Israel. Ute i landet, ja till och med i riksdagen, finns det MP-folk som anser att CIA och den amerikanska militären genom så kallade chemtrails förgiftar vår natur med farliga miljögifter.

Vänsterpartiet har genom sin tillbakadragna ställning bland de rödgröna inte fått chansen att göra bort sig lika mycket som S och MP, men det kan påpekas att det forna kommunistpartiet under Jonas Sjöstedt driver en ekonomisk överbudspolitik av i princip samma slag som den vilken fått Grekland att sjunka ner i finansträsket.

Det borde normalt inte vara några större svårigheter för en kraftfull borgerlighet att ta itu med dagens rödgröna regeringskonstellation. Någon borgerlighet av sagda typ existerar dock inte i dag. Alliansledaren Anna Kinberg Batra framstod i Almedalen som en innantilläsande söndagsskolefröken, något som till viss del möjligen uppvägdes av utmärkta framträdanden av Annie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD).

Til syvende og sidst faller dock alliansen på den frånstötande Decemberöverenskommelsen (DÖ), tillkommen med det enda syftet att hålla SD utanför den politiska makten. Väljarna vet vid det här laget att oavsett hur mycket alliansen än må kritisera den rödgröna regeringen, så hindras de ändå av DÖ att få denna på fall med ett möjligt extraval som följd; genom DÖ har allianspartierna förbundit sig att inte rösta på sina egna budgetförslag.

 Minskad välfärd med bibehållen invandring.

Slutligen måste också anföras, att ingen vid sina sinnens fulla bruk och i verkligheten levande människa längre tror på programmatiska förkunnelser om att invandringspolitiken är ”lönsam” och ”berikande”. Vid en undersökning signerad Novus den 3 juli angav således 66 procent av de tillfrågade, att de trodde att det skulle bli mindre välfärd med bibehållen invandring: http://novus.se/nyhet/novus-bara-66-tror-inte-att-vi-har-rad-med-gratis-valfard-med-dagens-flyktingnivaer/

Fotnot: Förändringarna i förhållande till förra mätningen är inte statistiskt säkerställda.

Multirekord i opinionen (SD): det här artar sig riktigt bra!

 Sentio juni 2015.

http://samtiden.nu/17317/trippelrekord-for-sd-221-hos-sentio/

Det här ser ju ut att arta sig riktigt bra.

På annat sätt kan man ur sverigedemokratiskt perspektiv inte gärna tolka de senaste fyra opinionsmätningarna. Det började med 15,2 procent i Svenska Dagbladet/SIFOs junimätning som offentliggjordes den 14 dennes. Den 18 följde sedan 18,0 procent hos TV4/Novus, 20,1 hos Metro/YouGov samt som kronan på verket 22,1 hos Samtiden/Sentio.

Rekord över hela linjen och all time high oavsett mätinstitut i den sistnämnda mätningen. Det skall nämnas att norska Sentio lyckats pricka in SDs valresultat 2010 respektive 2014 bäst av alla. Till och med denna bloggare, som brukar berömma sig av att vara den borne optimisten, är glatt överraskad för att inte säga smått euforisk över den senaste utvecklingen.

 Det finns varje anledning för Jimmie att skåla för SDs framgångar i opinionen. Foto: Photo2be

Jag har tidigare spekulerat i att SD kanske redan till valet 2018 (om nu nästa riksdagsval dröjer så länge) men senast 2022 kan komma att passera Moderaterna och bli landets andra största parti. Nu ter det sig fullt möjligt att vi redan i närmast kommande val, eller redan i nästa opinionsmätning, faktiskt kan bli allra störst – i Sentio-mätningen ligger SD endast  1,8 procentenheter efter M, som får 23,8, samt 1,9 efter S som noteras för 23,9 procent.

Partisekreterare Richard Jomshof svarar i SD närstående Samtiden (länken överst) så här på frågan om det är övriga partiers misslyckande som hjälper SD:

Vi gör bra ifrån oss och har en bra politik som folk uppmärksammar mer och mer. Vi får beröm i många frågor. Men vi tjänar på att de andra partierna är dåliga.

Förvisso är det så. Sverigedemokraterna är i mina ögon det enda partiet som inte nödgas mörka delar av sin politik för att hänga med i opinionen. Så är ju fallet med övriga partier, som är väl medvetna om att en katastrof skulle stå för dörren om de fullt ut lade fram sin översvallande positiva syn på mångkulturalismen och den gränslösa invandringens politik. Annorlunda uttryckt: SD är det enda partiet som inte ägnar sig åt eller behöver ägna sig åt bullshit.

 Några faktorer som bidragit till den så kallade regeringens kräftgång. Foto: Photo2be

Väljarkadern lär heller inte imponeras över hövan av Stefan Löfvens desinformation om SD som ett parti med rötter i nazismen eller Åsa Romsons barnsliga vägran att ta Jimmie Åkesson i hand efter avslutad debatt i riksdagen. Sådant visar bara på desperation och krampaktighet inom etablissemanget. Olof Hedengren visar här i en krönika i Samtiden att hetsen mot SD inte ger några som helst resultat:

http://samtiden.nu/17058/hetsen-mot-sd-ger-inget-resultat/

Såvitt jag kunnat utröna är det endast Dagens Samhälle av mer etablerade medier som refererar till SD-rekordet hos Sentio. Chefredaktör Mats Edman konstaterar: ”Inget tycks hejda Sverigedemokraternas starka trend. Decemberöverenskommelsen, migration, tiggeri och islamistisk terrorism underblåser utvecklingen.”

http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/sverigedemokraterna-rusar-infoer-almedalen-16634

I tidningens så kallade Poll of Polls, som bygger på de åtta senaste stora mätningarna sedan den 28 maj och omfattar 19 400 intervjuade personer, når SD 16,5 procent.

 DÖ, som i praktiken sätter demokratin ur spel i Sverige, gynnar entydigt SD.

För övrigt försöker jag dra mitt strå till stacken här i kommunen. Det internationella intresset för Södertälje består. I samband med valen 2014 blev jag intervjuad av 10-15 utländska medier, och i går var det dags att ta emot journalisten Stéphane Loignon (med svensk fotograf) från franska tidskriften Le Parisien i partilokalen.

Liksom vid alla tidigare intervjutillfällen gällde frågorna immigrationen till vår kommun och precis som förut var det jag och kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) som var föremål för intresset. Hoppas och tror det gick bra!

Avslutningsvis känner jag mig personligen ganska övertygad om att Jimmie Åkessons återkomst i hetluften betytt åtskilligt för de senaste SD-framgångarna.

Khomeini, den moderna islamistterrorns fader, hjälptes fram av Carter

 Ayatollah Khomeini (1902-89): den iranska revolutionens portalgestalt.

Seyyed Ruhollah Mostafavi Mousavi Khomeini hette en tämligen obskyr shiamuslimsk präst, född i början av förra seklet, som genom tillfälligheternas spel blev ej endast andlig och politisk ledare i Iran utan också den moderna islamistiska terrorismens fader. Ofta kallades han bara ”ayatollahn”. Ayatollah är en islamisk hederstitel som används inom shiasekten och som kan ha såväl religiös som världslig betydelse. 2014 är det 35 år sedan den islamistiska revolutionen skakade Iran och världen.

Det är 2014 25 år sedan Ruhollah Khomeini avled i cancer vid 88 års ålder den 3 juni 1989 och alltså 35 år sedan han och hans fanatiska anhängare störtade den provästlige shahen Reza Pahlavi från maktens tinnar. Ayatollah Khomeini var under hela 1980-talet en av världens mest omtalade politiska gestalter och kunde komma till makten genom en kombination av den iranska monarkins svaghet och västvärldens, främst den amerikanska Carter-administrationens, aningslöshet. Det är med varje skäl Khomeini brukar benämnas den moderna islamistiska terrorismens fader.   

 Shahen i ett soligt möte med Carter innan den senare dumpade honom till förmån för Khomeini och gav sveket ett internationellt politiskt ansikte.

Ruhollah Khomeini föddes 1902 i den iranska staden Khomein, där fadern Mustafa Mousavi var en ledande prästman. Denne mördades fem månader efter sonens födelse. Den blivande ayatollahns farfar var en muslimsk hindustanier som på 1800-talet invandrat till Khomein i provinsen Markazi i västra Iran från Barabanki i norra Indien. Morfadern härstammade från en persisk shiitisk prästsläkt.

Kvinnan fick starkare ställning Khomeini började undergå träning och undervisning i den islamska religionen från tidiga år. Vid sex års ålder sattes han att studera Koranen. Omsider gifte han sig och blev far till två söner och tre döttrar. Det skulle emellertid dröja många år innan han blev politiskt aktiv. När så skedde var det som protest mot vad Khomeini, utifrån sin extremt stränga tolkning av shia, uppfattade som shahens oacceptabla reformer vilka gav kvinnan en starkare ställning i det iranska samhället.

Bengt Therner skriver den 18 juni 2009 följande på Sveriges radios sajt om bakgrunden till samhällsomvälvningen i Iran under Khomeinis ledning:

Dynastin som revolutionen kastade över ända var ett envälde och kännetecknades av sin strävan mot modernisering, västernisering och sin likgiltighet för religion och demokrati. Dynastins grundare, armégeneralen Reza Pahlavi hade förkastat den traditionella religiösa lagstiftningen och ersatt den med lagar av västerländsk art, förbjudit traditionella islamiska klädedräkter, inklusive den som täckte kvinnor, och förbjudit det traditionella separerandet av kvinnor och män.

Hela artikeln här:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=2913940

 Reza Shah Pahlavi (1878-1944) störtades av Sovjet och USA.

Den Reza Pahlavi Therner nämner är fadern till shahen med samma namn som störtades av Khomeini och dennes anhang. Pahlavi senior (1878-1944) tog plats på den så kallade Påfågelstronen som shah av Iran – hela den kejserliga titeln kan översättas med ”Konungarnas konung och ariernas ljus” – efter att ha störtat den tidigare shahen Ahmad Shah Qajar i en statskupp 1925.

USA och Storbritannien ingrep Den förste Reza Shah Pahlavi – han föddes som Reza Kahn – störtades av de amerikansk-sovjetiska invasionsstyrkor som intog Iran 1941 efter att ha anklagats för tysksympatier. I stället placerades hans son, Mohammad Reza Pahlavi (1919-80) på tronen. Fadern dog i landsflykt i Johannesburg i Sydafrika 1944. 1951 tillträdde den reformvänlige Mohammad Mosaddeq (1882- 1967) som premiärminister sedan han med stor majoritet valts till detta ämbete av det iranska parlamentet Majlis.

När den vänsterinriktade Mosaddeq i rask takt satte igång med att nationalisera landets av utländska företag ägda oljetillgångar började västmakterna dra öronen åt sig och fundera över vad de skulle göra med den besvärlige Mosaddeq. I samband med den så kallade Abadankrisen enades USA och Storbritannien, som även hänvisade till hotet om att Iran kunde bli kommunistiskt under den radikale Mosaddeqs ledning, om att ingripa. Mosaddeq störtade av de samverkande säkerhetstjänsterna CIA och MI6 i vad som kallades Operation Ajax 1953.   

Shahen, som valt att fly landet kort tid dessförinnan och vänta ut krisen i Italien, återvände till sin tron under det att Mosaddeq och hans utrikesminister, Hossein Fatemi, dömdes till döden. Fatemi avrättades omedelbart medan Mosaddeq fick sitt straff omvandlat till husarrest som han befann sig i till sin död 1967. Han begravdes under golvet till sin matsal.

 Mohammad Mosaddeq (1882-1967) störtades av CIA och MI6.

Brutal islamistisk teokrati Det har sagts att det iranska kejsardömet försvagades i auktoritet i och med den västerländska inblandningen 1953 – efter detta låg missnöjet och pyrde bland såväl vänsterpolitiska som religiösa regimmotståndare. Det skulle dock dröja till 1962 innan den då 60-årige Ruhollah Khomeini gav sig in i politiken, som kan sägas vara oupplösligt förenad med den islamiska ideologin.

Efter att från början ha reagerat mot shah Mohammad Reza Pahlavis moderniseringspolitik, som bland annat gav rösträtt till kvinnor, blev Khomeini alltmer extrem i sitt traditionellt islamska synsätt och deltog aktivt i den revolt som ägde rum den 5 juni 1963. Khomeinis synsätt och karriär påverkades av tre faktorer: 1. Två ledande iranska religiösa ledare avled, vilket lämnade fältet öppet för Khomeini. 2. Sedan den förste Pahlavi-shahens dagar befann sig den religiösa klassen på defensiven, detta som en följd av den tilltagande sekulariseringen. 3. Shahen gav diplomatiska privilegier till amerikansk militärpersonal, något som verkade som tändvätska för de krafter som ville ha mer nationellt oberoende för Iran.

Ruhollah Khomeini tvingades gå i landsflykt 1964, först ett år i Turkiet men under perioden 1965-78 i Irak. Han tvingades av Saddam Hussein lämna landet och slog sig då ner i Frankrike. I början av 1978 utbröt ett uppror, vars hastighet chockade såväl Washington som shahen, mot shahens styre. Varken den fruktade säkerhetspolisen SAVAK eller militärförband lojala mot shahen förmådde hantera situationen, och i december samma år hade de sekulära och religiösa revolutionsstyrkorna erövrat Teherans gator.

 Khomeini anländer till Teheran från Paris med ett Air France-flyg den 1 februari 1979.

Den 1 februari 1979 kunde Ruhollah Khomeini återvända från sin exil i Frankrike och den 11 februari grunda den Islamiska republiken Iran, vilken i år alltså kunde fira 35-årsjubileum. Khomeinis islamistiska styrkor hade därmed konkurrerat ut kommunisterna och de demokrater som drömde om frihet och demokrati av västerländsk typ och kunde upprätta en brutal islamistisk teokrati där de reaktionära mullorna regerade.

444 dagars ambassadockupation Bilden av den islamistiska revolutionen i Iran kan inte bli fullständig om vi inte väger in Förenta staternas göranden och låtanden. När Jimmy Carter tillträdde som president i januari 1977 efter att ha besegrat den sittande republikanske presidenten Gerald Ford i valet i november föregående år, ärvde han en unik relation till shahen av Iran som fått igen sin tron tack vare en amerikansk-brittisk operation.

Shahens Iran hade bland annat tillgång till några av de mest sofistikerade vapnen som USA försett sina allierade med och fick när som helst köpa den mest högtstående teknologi utom kärnvapenrelaterad sådan. Iran hade under tandemet Richard Nixon/Henry Kissinger tillerkänts en tillsammans med Saudiarabien unik position som USA:s främsta ”vakt” gentemot i första hand sovjetiskt inflytande i området kring Persiska viken. USAs globala strategi vid denna tid gick ut på att hålla sovjetiska intressen i schack genom stater som kunde agera som USA:s ställföreträdare.

 En bild från ambassaddramat i Teheran: gisslan försågs med ögonbindlar av iranska revolutionärer.

Den islamiska/islamistiska revolutionen i det strategiskt viktiga Iran blev USAs första chockartade erfarenhet av radikal islam, en upplevelse som förvärrades av den 444 dagar långa dagar ockupation av den amerikanska ambassaden i Teheran som inleddes den 4 november 1979 och slutade den 20 januari 1981. President Carter gav order om en räddningsoperation av de 52 i gisslan – de var 66 från början men 14 hade frigivits av ockupanterna –  kallad Operation Örnklo som iscensattes den 24 april 1980, men den slutade i ett gigantiskt fiasko och åtta döda soldater efter en helikopterolycka.  Gisslan i Teheran frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Vita huset i Washington, D. C.

Mer om gisslandramat här:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=3215604

”Helig man”, ”helgon”, ”Gandhi-lik”… I en analys av den iranska revolutionen och Jimmy Carters handlande i samband med denna skriver Michael D. Evans följande på sajten The Blaze den 11 februari 2014:

In his anti-war pacifism, Carter never got it that Khomeini, a cleric exiled to Iraq, was preparing Iran for revolution. His weapon of choice was not the sword but the media. Using tape cassettes smuggled by Iranian pilgrims returning from the holy city of Najaf, he fueled disdain for what he called gharbzadeg (the plague of Western culture).  

Carter, konstaterar Evans, pressade shahen till eftergifter avseende ”mänskliga rättigheter”. Exempelvis frigavs ett stort antal politiska fångar liksom presscensuren lättade: ”Khomeini could never have succeeded without Carter. The islamic Revolution would have been stillborn.”    Jimmy Carter uppvisade en mer än tillåtligt naiv inställning gentemot den hänsynslöse och sluge fanatikern Khomeini, vilken Carter betraktade som en ”helig man” i täten för en gräsrotsrevolution i stället för den moderna islamistterrorns grundare och fader.

 Andrew Young: ”Khomeini kommer att hyllas som ett helgon.”

Om möjligt ännu naivare var USAs FN-ambassadör Andrew Young, som vid ett tillfälle utlät sig: ”Khomeini will eventually be hailed as a saint.” Och enligt Carters Iran-ambassadör William Sullivan var ayatollahn ”a Gandhi-like figure”.   

Om man får tro shahens änka, kejsarinnan Farah, var shah Mohammad Reza Pahlavi tämligen väl medveten om vad den islamistiska omvälvningen i Iran skulle kunna leda till. Hon citeras så i Evans text:

My husband said to me that if Jimmy Carter keeps this up, ultimately Khomeini will come back and with him will come an Islamic revolution. The Russians will invade Afghanistan, Iraq will go to war with Iran, and who knows what horror will come upon the world.   

Hela texten i Evans artikel i The Blaze här:

http://www.theblaze.com/contributions/35-years-ago-an-iranian-revolution-thanks-to-jimmy-carter/

Shahen fick rätt Shahen fick rätt till punkt och pricka. I dag vet vi vilka hemskheter den islamistiska revolutionen i Iran – alla islamisters och jihadisters föredöme – ledde till. Mullornas Iran styrs i dag av den efterträdare Khomeini utsåg före sin död i Teheran den 3 juni 1989, Ali Khamenei.

 Avrättning i Teheran.

Regimen fortsätter, oberörd av omvärldens lama protester, hänga utövande homosexuella och narkotikadömda, stena äktenskapsbryterskor och hugga av lemmar på tjuvar, allt enligt den strängast möjliga tolkningen av sharia. Utvecklingen av landets urantillgångar fortsätter, något som utgör ett överhängande hot inte bara mot Israel och Mellanöstern utan mot hela världen.   

I dag är varken Khomeini eller shah Mohammad Reza Pahlavi i livet – shahen avled i cancer i Kairo den 27 juli 1980 efter att året innan ha behandlats i USA till Teherans stora missnöje – men den iranska revolutionens följdverkningar lever och har hälsan. Liksom även Khomeinis välgörare, expresident Carter, som för en tid sedan pläderade för att terrororganisationen Hamas i Gaza skall erkännas som en fullvärdig förhandlingspartner.

På den mannens bisarrerier tycks det inte finnas någon hejd.

Slutligen några kompletterande ord om shah Mohammad Reza Pahlavi. Denne var gift tre gånger, först med prinsessan Fawzia av Egypten 1939-48,  med vilken shahen fick dottern Shahnaz som föddes 1940. Efter skilsmässan gifte shahen om sig med Soraya Esfandiary – äktenskapet blev barnlöst och slutade med skilsmässa 1959. Därefter äktade shahen Farah Diba, med vilken han fick fyra barn: sonen Cyrus-Reza, även kallad Reza Pahlavi II, född 1960; dottern Farahnaz, född 1963; sonen Ali-Reza (1966-2011, död i självmord); samt dottern Leila (1970-2001, död i självmord).

 Shahfamiljen i landsflykt på Bahamas 1979, två månader efter revolutionen. Tronföljaren, Cyrus-Reza, längst till höger.

Här följer allra sist ett vackert bildspel med shah Mohammad Reza Pahlavi, kejsarinnan Farah och andra familjemedlemmar:

https://www.youtube.com/watch?v=FOUs1L1SL7M