Överväldigande majoritet araber i östra Jerusalem föredrar israeliskt styre

93 procent av de araber som är bosatta i östra Jerusalem föredrar det pågående israeliska styret framför ett som administreras av den Palestinska myndigheten (PA). Och av dem som hellre vill bli styrda av PA skulle nästan alla vägra ge upp sina israeliska ID-kort.

Poll: 93 percent of eastern Jerusalem Arabs prefer Israeli rule

Det visar en opinionsmätning företagen av the Palestine News Network. I enlighet med mätningens förutsättningar kunde de 1200 tillfrågade välja mellan det nu existerande israeliska styret och ett överförande av detta till Palestinska myndigheten. 1116 uppgav Israel som det föredragna alternativet.

Blott 84 av de tillfrågade föredrog att leva under en PA-regim, och av dessa var ett försvinnande fåtal – fem stycken – beredda att lämna ifrån sig sina israeliska ID-kort till förmån för palestinska sådana.

Orsakerna till de arabiska Jerusalem-bornas inställning är inte särskilt svårförståeliga. De vet att det israaeliska styret är kompetent och kapabelt och att PA-varianten skulle vara förödande: PA-ledningen prioriterar noga taget två saker: 1. Att terrorisera israeler och judar; samt 2. Att ge omfattande stöd till fängslade arabiska terrorister och deras familjer. Övrigt sköter man i bästa fall med vänstra handens lillfinger. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/den-palestinska-myndighetens-stod-till-terrorister_H710377

I övrigt kan nämnas att tidningen al-Quds (det arabiska namnet på Jerusalem) uppgivit att Biden-administrationen skjutit upp sina tidigare offentliggjorda planer på att öppna ett amerikanskt konsulat i Jerusalem med uppgift att hantera palestinaarabiska frågor. Ett beslut som PA nu går hårt åt.

Det kan antas att de uppskjutna planerna bottnar i starka reaktioner mot planerna från den israeliska regeringen och republikanska kongressledamöter. USA vill ogärna stöta sig med Israel i en icke helt avgörande fråga som denna.

Palestinians Upset with Biden for Delaying Jerusalem Consulate

Det kan nog förmodas att Biden-gänget istället samlar sig till att återvända till Obama-politiken visavi Mellanöstern genom en mer försonlig politik gentemot terrorstaten Iran. Washington har redan återupptagit det rundhänta stöd till Palestinska myndigheten som president Donald Trump drog in.https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/29/massivt-obama-stod-till-jihadister-och-palestinier/

Affären Bali/Bildt: ingen får ge sig på diktaturkramaren Bildt

Ulf Kristersson tvingar Hanif Bali till taktisk reträtt om Bildt-kritiken – tråkigt men nödvändigt.

Det kan väl vid det här laget inte ha undgått någon att moderate riksdagsmannen Hanif Bali dels uppmanats lämna två riksdagsuppdrag, dels tvingats be partiikonen Carl Bildt om ursäkt. https://www.expressen.se/nyheter/hanif-bali-attackerar-carl-bildt-en-man-som-inte-lyckats-ha-ratt/

Bakgrunden är Balis skarpa kritik i sociala medier mot Bildt. Om denne formulerade sig Hanif Bali så: ”En man som inte lyckats ha rätt om ett enda utrikespolitiskt skeende någonsin.” Samt: ”Nämn en gång grabben har haft rätt.” Detta föranledde M-ledaren Ulf Kristersson att sammankalla hela partiets riksdagsgrupp för allvarlig kritik mot den felande.

Det hela utmynnade i att Hanif Bali förständigades lämna posterna som ersättare i riksdagens EU-nämnd samt i arbetsmarknadsutskottet. Däremot tillåts han fortsätta som riksdagsledamot – M-ledningen torde vara fuller väl medveten om att för den händelse den i vida kretsar populäre Bali avpolletteras från riksdagen så kommer X procent av partiets väljare att gå över till SD eller KD.

Bali har efter all kalabik i partiet tvingats till en taktisk reträtt och har bett Carl Bildt om ursäkt samtidigt som han beklagar sin egen bristande fingertoppskänsla för hur det är lämpligt att formulera sig. Man kan tycka att detta är trist men inser samtidigt att det varit nödvändigt om Bali vill fortsätta som M-politiker på hög nivå. Alternativet hade varit att gå över till SD, men det steget är Bali uppenbarligen inte redo att ta – åtminstone inte ännu.

Enligt Ulf Kristersson var Balis Bildt-kritik endast den proverbiala droppen som kom bägaren att rinna över. M-ledaren påstår vidare: ”Jag vill understryka att det är lika illa att vara kritisk mot andra personer som det är att vara det mot Carl Bildt.” Det där tror nog inte någon hyfsat eftertänksam människa på. Hanif Bali har tidigare i stort sett tillåtits skriva vad som helst om vem som helst, men när han ger sig på Sankt Bildt tar det hus i helsike.

Carl Bildt ler i kapp med Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif under sitt besök i landet 2014.

Om det legat någon sanning i M-ledarens utsaga hade ju Bali fått rejält på skallen när han på sociala medier tog heder och ära av Irans Sverige-besökande utrikesminister Mohammad Javad Zarif och indirekt också av utrikesminister Margot Wallström. Det skedde sedan Wallström konstaterat att ”iranier” tyvärr inte tar kvinnor i hand, ”så det gör vi aldrig var vi än är…”

Hanif Bali avfärdade detta med följande ord: ”Nej Margot, iranier har inga problem att ta kvinnor i hand, det är radikala islamistsvin som du myser så hjärtligt med som vägrar göra det.”

Bland det bästa som skrivits om affären Bali/Bildt så här långt svarar i mitt tycke Johan Westerholm för på Ledarsidorna:, där Westerholm ger Bali rätt i allt väsentligt: ”Oavsett vad den enskilde kan anse om riksdagsledamoten Hanif Balis formuleringsfärdigheter på Twitter visar det sig att Bali har en poäng.”

Hanif Bali hade rätt

Det Westerholm i första hand syftar på är Carl Bildts mångåriga vana att i alla lägen driva Turkiets och dess islamistiske president Recep Tayyip Erdogans intressen, icke minst beträffande Turkiets EU-relaterade ambitioner. I en intervju i Expressen den 7 mars 2016 gav Bildt EU skulden för den negativa utvecklingen i Turkiet: ”Vi har marginaliserat och stött bort Turkiet, och nu ser vi dessvärre de negativa konsekvenserna. https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-turkiets-utveckling-ar-eus-fel/

Om vi botaniserar vidare bland Bildts ställningstaganden genom åren så finner vi bland annat följande. Som studentpolitiker på 1970-talet pläderade han i tidskriften Svensk Linje för ett svenskt erkännande av det kommunistiska Östtyskland och uppmanade studenterna att skänka pengar till den kommunistiska motståndsrörelsen Viet Cong (FNL) i Vietnam. Aktiv antikommunism var Bildt direkt motståndare till.

Bildt har vidare alltid förhållit sig skeptisk gentemot den judiska staten Israel och har till exempel mött deltagare i det antiisraeliska propagandajippot Ship to Gaza. Bildt var proarabisk redan som studentpolitiker och var som utrikesminister en av de mest uttalade kritikerna av Israel internationellt. Detta uppskattades inte alls av israelerna, och faktum är att Carl Bildt i likhet med senare Margot Wallström portades från Israel som svensk regeringsrepresentant även om detta inte blev lika uppmärksammat som i fallet Wallström. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P3aKL6/carl-bildt-portades-ocksa

Om Carl Bildt förhåller sig skeptisk gentemot israeler och judar så trivs han betydligt bättre med islamister och muslimer. Exemplet Erdogan och Turkiet har redan nämnts, och när Bildt i egenskap av utrikesminister 2014 besökte mullornas Iran var det uppenbart att han kom väl överens med president Hassan Rouhani och den i dagarna aktuelle utrikesministern Mohammad Javad Zarif .https://www.expressen.se/nyheter/har-ar-utrikesminister-bildts-bilder-fran-iran/

Som ett kuriosum kan nämnas att Bildt mitt under pågående presskonferens plötsligt reste sig och med sim mobiltelefon började fotografera de närvarande journalisterna!

I Iran hängs homosexuella i lyftkranar trots den iranske utrikesministerns påståenden om motsatsen.

Jag gissar att Carl Bildt uppskattar umgänget med de iranska dignitärerna betydligt mer än han uppskattar presidenten i världens viktigaste demokrati, Donald J. Trump. Semiaristokraten Bildt har städse rynkat på näsan mot den senare och tagit varje möjligheter att i internationella fora uttrycka sin mening om den i hans tycke oerhört vulgäre Trump. Nyligen skrev han i det liberala flaggskeppet The Washington Post debattutrymme att Trumps strävan att köpa Grönland av Danmark är ”bortom det absurda”. https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-om-gronland-bortom-absurt/

Däremot har den forne excellensen Bildt, i alla fall mig veterligt, inte yttrat ett enda kritiskt ord om den totalitära islamistdiktaturen Iran i anledning av dess utrikesministers tvådagarsbesök i Sverige. Detta trots att Zarif exempelvis försvarade dödsdomen mot den i Iran dödsdömde svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali, försvarade slöjtvånget för kvinnor samt förnekade att homosexuella handlingar straffas med döden trots hur många bevis som helst för att så sker. https://www.dn.se/nyheter/varlden/irans-utrikesminister-forsvarade-dodsdomen-mot-svensk-iranske-forskaren/

Nej, då är det i Bildts ögon viktigare att ironisera över USAs nuvarande president. Det är verkligen på tiden att moderatledningen på allvar utsätter diktaturkramaren Carl Bildts utrikespolitik för en välbehövlig granskning och slutar upp med att behandla Bildt som något slags oberörbar kunglighet. Han är trots allt endast medlem av knapadeln, låt vara med en rätt uppblåst attityd – vilket är tämligen anmärkningsvärt med tanke på att Bildt varken slutfört sina akademiska studier eller haft ett jobb utanför politiken.

 

 

Apropå Trumps krav på muslimstopp: israeler stoppas i 16 länder

 Donald Trump vill se ett muslimstopp i USA tills den islamska invandringen hunnit utvärderas.

Den republikanske presidentkandidaten Donald Trump har väckt åtskillig uppståndelse med sitt utspel nyligen om ett stopp för muslimer i USA. http://unitedwithisrael.org/trumps-restriction-policy-not-novel-but-response-is/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=British+Officials+Charged+Israeli+Soldier+with+War+Crimes%3B+Israelis+with+%27Religious+Objects%27+Barred+from+Jordan&utm_campaign=20151213_m128847099_British+Officials+Charged+Israeli+Soldier+with+War+Crimes%3B+Israelis+with+%27Religious+Objects%27+Barred+from+Jordan&utm_term=more_btn_dark_jpg

Utspelet har blivit grundligt nedsablat över hela (arab)världen, bland annat i Saudiarabien. Den saudiske miljardären och medlemmen av kungahuset, al-Walid bin Talal, har kallat Trump ”en skam för hela Amerika” med sitt utspel om ett stopp för muslimer att resa in i USA.

 Prins Talal, som kommer från ett land som inte släpper israeler över sin gräns, rasar mot Trump.

Även Jeb Bush, en av Trumps rivaler om det republikanska partiets nominering som presidentkandidat till valet om ett år, har gått hårt åt Donald Trump vilken inställde en planerad resa till Israel efter sitt antimuslimska utspel: http://uk.businessinsider.com/jeb-bush-donald-trump-israel-politics-2015-12?r=US&IR=T

Man kan se hur man vill på Donald Trumps utspel, men helt ologiskt är det knappast. Det gjordes strax efter det att islamistparet Syed Farook och Nashfeen Malik slaktade 14 amerikaner och sårade ett större antal vid ett center för funktionshindrade i San Bernardino i Kalifornien innan de själva oskadliggjordes.https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/04/det-islamistiska-mordarparet-i-san-bernardino-och-rolexkalifen/

Trumps kampanjstab har skickat ut ett pressmeddelande med följande innehåll:

Donald J. Trump is calling for a total and complete shutdown of Muslims entering the United States until our country´s representatives can figure out what is going on.

En logisk fråga är hur den amerikanska regeringen har kunnat undgå att få upp Farook-Malik på sin terroristradar tidigare, trots att det varit känt att de radikaliserats och trots att de rest i bland annat Saudiarabien. Trump har kommit fram till att endast genom att förbjuda muslimer att komma in i USA kan amerikanerna känna sig på den säkra sidan.

När det gäller de förargade reaktionerna på Donald Trumps utspel blir det onekligen aningen parodiskt, då en medlem i det saudiska kungahuset – tillika delägare i den amerikanska bankjätten Citigroup – tar till de stora brösttonerna. Han kommer alltså från ett land som halshugger människor offentligt nära nog på daglig basis och som dömt en bloggare till 1000 piskrapp. Som stenar kvinnor som begått äktenskapsbrott och våldtäktsoffer till döds. Som hugger händer och fötter på tjuvar. Allt i enlighet med den förmedeltida sharialagen.

 Mahmoud Abbas: Palestina skall bli Judenrein.

Företrädare för muslimska regimer bör nog tala väldigt tyst om andras vägran att släppa in oönskade grupper av människor i landet. I skrivande stund finns 16 muslimska stater som inte släpper in personer med israeliskt pass i sina länder: Algeriet, Bangladesh, Brunei, Förenade Arabemiraten, Irak, Iran, Kuwait, Libanon, Libyen, Malaysia, Oman, Pakistan, Saudiarabien, Sudan, Syrien och Jemen. Jordanien har nyligen utfärdat ett förbud för israeler/judar att resa in i landet med judiska symboler av typ kippa och bönesjal.

Palestinska myndighetens ledare, Mahmoud Abbas, har för sin del klargjort för vem som vill höra på att i ett framtida, självständigt Palestina kommer det inte att finnas plats för en enda jude. Inte nu, inte någonsin. Palestina skall helt enkelt vara Judenrein enligt ledaren för de svenska Socialdemokraternas ”kära systerparti” (Fatah). Såvitt jag känner till har det förekommit väldigt liten om ens någon kritik mot Abbas oförblommerade rasism. Som en jämförelse kan nämnas att i Israel bor cirka 1,2 miljoner araber som har representation i det israeliska parlamentet, knesset.

Löfvens regering premierar terrorn genom att erkänna ”Palestina”

 Stefan Löfvens nya S/MP-regering.

http://rt.com/news/192904-sweden-to-recognize-palestine/#.VC6rwNlhpvA.twitter

Det mest uppseendeväckande med nye statsministern Stefan Löfvens regeringsförklaring var att han deklarerade, att Sverige under den nya S/MP-regeringens styre avser att erkänna ”Palestina” som en självständig statsbildning. Se länken ovan. Så långt gick dessbättre aldrig den föga Israel-vänliga regeringen Reinfeldt med Israel-skeptikern Carl Bildt som utrikesminister.

Löfven motiverade detta beslut på följande sätt:

Konflikten mellan Israel och Palestina kan bara lösas med en tvåstatslösning, framförhandlad i enlighet med folkrättens principer. Den måste garantera såväl palestiniernas som israelernas legitima krav på nationellt självbestämmande och säkerhet. En tvåstatslösning förutsätter ömsesidigt erkännande och vilja till fredlig samexistens. Därför kommer Sverige att erkänna staten Palestina.

Detta är emellertid som att spänna kärran framför hästen. Problemet med Löfvens resonemang är ju, att det från den palestinaarabiska sidan inte finns  någon vilja till vare sig erkännande av och fredlig samexistens med den andra parten. Ändå skall Sverige ta steget och erkänna det så kallade Palestina. Ologiskt är bara förnamnet. Vad Sverige borde göra är naturligtvis att utöva påtryckningar på ”sitt kära systerparti” Fatah – som Löfven kallade Fatah vid senaste partikongressen (S) – att inta en försonlig attityd mot Israel. Inte att komma med oövertänkt retorik.

Det korrekta är att nämnda konflikt endast kan komma närmare en lösning om de ”palestinska” territorierna börjar med att klart och tydligt erkänna den judiska staten  Israel och dess rätt att existera inom säkra och erkända gränser och som en konsekvens därav upphör med sin naziinspirerade terrorverksamhet.

 Nazihälsningen är vanligt förekommande bland palestinaarabiska/islamistiska terrorgrupperingar såsom Hamas. Dock uppenbarligen inget som stör Löfven.

För övrigt kan ett erkännande av ”Palestina” som självständig stat strida mot folkrätten. Det hävdar Tomas Sandell i tidningen Världen idag den 3 oktober:

http://www.varldenidag.se/nyhet/2014/10/03/Tomas-Sandell-Erkannande-av-palestinsk-stat-strider-mot-folkratten/

Framförallt den blödtörstiga, islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza-remsan men också dess allierade, Fatah på ”Västbanken” (Judéen och Samarien), har som yttersta målsättning att utplåna den judiska staten. Hamas vill dessutom utplåna Israel och döda alla judar. Att belöna sådana rörelser med statsstatus kan aldrig leda till något gott.

Läs gärna också vad Lennart Eriksson i bloggen Sapereaude under rubriceringen ”Löfvens regeringsförklaring har starka antisemitiska och rasistiska undertoner” har att säga i frågan:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=11302

Eriksson lyfter i sammanhanget fram Stefan Löfvens påståenden om rasismen i regeringsförklaringen: ”Rasismen…är oacceptabel…i ett demokratiskt samhälle…Antisemitism, antiziganism, islamofobi och afrofobi ska inte ha någon plats i Sverige.”

Inte i Sverige, nej, men i de palestinska territorierna går det tydligen alldeles förträffligt att vara militant antisemit och därmed bekänna sig till den grövsta formen av rasism. Där barnen från spädaste ålder får lära sig att judar är att jämställa med skadedjur och uppmuntras bli självmordsmördare. ”Då belönas man ekonomiskt av Löfven”, konstaterar Lennart Eriksson, ”och för övrigt av alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna rikligen och sedan länge.”

Löfven lovordade även den internationella insatsen mot den jihadistiska/islamistiska terrorgrupperingen IS/ISIS/ISIL, men när det blir fråga om de helt likvärdiga terroristerna inom Hamas är det stora famnen som gäller – förklara logiken i detta, den som kan.

För drygt tre månader sedan, just innan Hamas sparkade igång den senaste väpnade konflikten med Israel genom att skjuta raketer mot civila områden i Israel, föreslog vidare den nu nyvalde talmannen Urban Ahlin (S) att såväl Sverige som Israel skulle börja bedriva samtal med Hamas och därmed göra detta rasistiska mördarkommando rumsrent:

http://www.expressen.se/debatt/urban-ahlin-vill-gora-hamas-rumsrent/

Att erkänna ”Palestina” som stat i dagens läge vore katastrofalt. Det vore att premiera våld, terror och antisemitism av högsta potens. Om den skakiga  löfvenska minoritetsregeringen gör allvar av denna föresats blir Sverige det första EU-land som ger ”Palestina” ett fullt statserkännande. Visserligen har Polen, Rumänien och Slovakien erkänt ”Palestina”, men det skedde innan dessa länder gick med i EU. Irland och Cypern å sin sida har uppgraderat de ”palestinska” representationerna till fullskaliga ambassader.

Den Palestinska myndigheten vill skapa en egen stat i det Hamas-kontrollerade Gaza och på Fatah-styrda ”Västbanken” och etablera en huvudstad i östra Jerusalem. Dessa områden återtogs av Israel i samband med Sexdagarskriget (även kallat Yom Kippur-kriget) 1967. Gränsdragningen är emellertid oklar och omdiskuterad på ”Västbanken”.

 Västra tempelmuren i Jerusalem – judarnas heligaste plats. Foto: Tommy Hansson

Kontentan av ovanstående är att en palestinaarabisk statsbildning i nuläget ter sig som helt verklighetsfrämmande, varför det givetvis inte heller finns någon som helst anledning för Sverige – eller för den delen något annat land – att erkänna en ”palestinsk” stat.

Mer om detta i ett tidigare inlägg på min blogg här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/02/en-palestinsk-stat-helt-verklighetsframmande/

Att Stefan Löfvens nybildade så kallade regering – frågan är ju hur långlivad denna bisarra hybrid kommer att bli – skulle ta steget att erkänna ”Palestina” som en stat kommer förstås minst av allt som en överraskning. Socialdemokratin har intagit en fientlig hållning till Mellanösterns enda demokrati, och det enda landet i regionen som tillämpar religionsfrihet och rättigheter för HBTQ-kommuniteten, ända sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar.

En smärre tillnyktring kom med Göran Perssons statsministertid – Persson besökte Israel som förste svenske statsminister sedan Tage Erlander – men den omfattade endast Persson personligen. Hans egen utrikesminister, Anna Lindh, körde på i de gamla hjulspåren, liksom andra framträdande socialdemokrater såsom Mona Sahlin, Carin Jämtin och Veronica Palm.

 Olof Palme och PLO-ledaren, ärketerroristen Yassir Arafat.

Den antiisraeliska hållningen hos S-partiet har tillåtit islamistiska krafter i allmänhet och sådana knutna till Muslimska brödraskapet, ursprunget till dagens islamism och jihadism, i synnerhet att infiltrera partiet. Den forna kristna, socialdemokratiska Broderskapsrörelsen har exempelvis helt tagits över av islamisterna och kallas numera Tro och solidaritet.

Förra socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg har haft modet att föra dessa förhållanden upp på dagordningen, vilket ledde till att hon blev av med sin nominering till årets riksdagslista. Hägg har bland annat yttrat: ”Islamismen har smält samman med socialdemokratiska partiet” och att Islamiska förbundet är den kraft som står bakom politisk islam inom ramen för S-partiet. Dess målsättning är att det är islam och sharia som skall forma samhället.

Mer om den islamistiska infiltrationen inom Socialdemokraterna här:

http://petterssonsblogg.se/2014/07/29/islamismen-har-smalt-samman-med-socialdemokratiska-partiet/

I Löfvens färska regeringsbildning är det emellertid en miljöpartist som främst företräder de islamistiska intressena, nämligen bostadsministern Mehmet Kaplan. Denne har av insatta bedömare förmodats vara aktiv medlem i Muslimska brödraskapet. I somras talade Kaplan om att ”befria Jerusalem” vid en antiisraelisk demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm. Jerusalem som aldrig varit huvudstad i något arabiskt eller muslimskt land och vars judiska rötter sträcker sig tillbaka till kung Davids tid för drygt 3000 år sedan. Och trots att muslimer brukar tala om hur heligt Jerusalem är, nämns denna stad inte i Koranen.

Herostratiskt ryktbar blev Mehmet Kaplan vid Almedalsveckan på Gotland i juli i år, då han liknade ungdomar från Sverige som åker och deltar i väpnade konflikter i Mellanöstern eller Somalia vid svenska Finlands-frivilliga som deltog på Finlands sida i dess konflikter med Sovjetunionen under Andra världskriget. Kaplan har varit ordförande i Sveriges unga muslimer och talesman för Sveriges muslimska råd. Han har också deltagit i Hamas-kramarnas jippo Ship to Gaza.

Det är i högsta grad bekymmersamt att såväl det socialdemokratiska partiet som den nya regeringen innehåller islamistiska och antisemitiska inslag.

 

”Glöm idén om en palestinsk stat”

Naftali Bennett manar omvärlden att överge tanken på en separat palestinsk stat.

Israels ekonomiminister Naftali Bennett har tagit bladet från munnen och avfärdat idén om en separat palestinsk statsbildning. Bennett menar att denna idé har nått ”vägs ände” och borde överges av det internationella samfundet.

Eftersom den Palestinska myndigheten deklarerat att hela Israel utgör det ockuperade Palestina, anser Bennett, är det meningslöst att fortsätta diskussionerna om en palestinsk stat: det är omöjligt för israelerna att acceptera en sådan position. I ett uttalande som återges på sajten United with Israel citeras Naftali Bennett:

Aldrig har så mycket tid lagts ner på någonting så poänglöst. Vi behöver bygga, bygga, bygga!

Ekonomiminister Bennett konstaterar att det aldrig funnits någon palestinsk stat på vad som nu är israelisk mark. Enligt Bennett beöver israelerna ”förändra sin uppfattning och säga att vi är här därför att det är vårt hem”. I ett historiskt perspektiv är det judiska folket fast förknippat med landet Israel (Eretz Israel). Dit räknar Bennett Judéen och Samarien (det så kallade Västbanken) samt ”Israels eviga huvudstad” Jerusalem. På dessa platser bor i dag cirka 650 000 judiska israeler.

Enligt Naftali Bennett är det bästa sättet att hantera palestinafrågan framdeles att etablera ett separat styre för Västbankens palestinier, ett israeliskt styre över det så kallade område C samt att förbättra ekonomiska och andra förhållanden för såväl judar som araber. Bennett citeras:

Var och en som reser runt i Judéen och Samarien vet att vad som sägs i salongerna i Oslo och Annapolis inte har något med verkligheten att göra.

En översiktlig karta som visar hur mycket arabiskt respektive judiskt territorium som finns i världen. Israel är den blå klicken i kartans övre högra del.

För ekonomiminister Naftali Bennett är alltså tanken på en palestinsk stat något som snarast bör glömmas. Han anser att en israelisk annektering är det mindre onda av två onda ting. Även biträdande försvarsministern Danny Danon har tidigare klargjort att Israel kommer att motstätta sig en tvåstatslösning. Denna syn delas dock inte av de två tunga regeringsmedlemmarna, premiärminister Benyamin Netanyahu samt justitieminister Tzippi Livni.

Helt klart är att de palestinska organisationerna Hamas och Fatah inte förbättrar sin situation genom att tala om hela Israel som ockuperat arabiskt land och genom fortsatt terrorverksamhet.

Förre förrädaren Guillou kan inte hålla sig

Jan Guillou poserar som  jagande machoman.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article16969255.ab

”George Orwell hade fel – mardrömmen fanns i USA.”

Så lyder rubriken till en krönika i Aftonbladet den 16 juni som totats ihop av förre fängelsedömde förrädaren, KGB-medarbetaren och kommunisten Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou, till råga på allt född i min hemstad Södertälje 1944. Läs hela artikeln via länken överst om ni orkar.

Guillou driver alltså tesen att Orwell – som egentligen hette Eric Arthur Blair – hade fel när han i den berömda framtidsdystopin 1984  ger en bild av det omänskliga övervakningssystemet i Stalins Sovjetunionen. Det demokratiska USA är mycket värre, hävdar Guillou. Han skriver:

Romanen har ända sedan den kom ut 1948 fungerat som ett av de allra mest effektiva argumenten mot totalitär kommunism. Orwell själv var en antiimperialistisk vänsterman som idag skulle ha befunnit sig på ståndpunkter som exempelvis Vänsterpartiet.

Att Guillou anger felaktigt publiceringsår – 1984 kom ut 1949, ett år före Orwells dödsår – kan vi till nöds stå ut med, kanske rentav också att den in i märgen övertygade kommunisten Jan Guillou uppenbart lögnaktigt antyder att han skulle ha särskilt mycket emot den totalitära kommunistiska ideologin.

George Orwell/Eric Blair (1903-50): vänsterman och brittisk patriot.

När Guillou emellertid solkar den världsberömde författarens  minne genom att påstå att han skulle dela Vänsterpartiets åsikter blir det bara för mycket. Guillou har visserligen rätt när han väljer att beteckna Orwell/Blair som antimperialist – det blev han på grund av sina erfarenheter som ung brittisk polis i Burma på 1920-talet – men George Orwell var en mångbottnad personlighet.

Orwell/Blair tvekade nämligen inte att gå emot strömmen. När hans antisovjetiska fabel Animal Farm (Djurfarmen) kom ut 1943, skedde det i en tidsepok då Sovjetunionen stod mycket högt i kurs i både Orwells hemland Storbritannien och ett USA som leddes av den varme Stalin-vännen Franklin Delano Roosevelt. Att Andra världskriget faktiskt hade möjliggjorts av pakten Nazityskland-Sovjetunionen 1939 hade snart glömts bort, och att tvivla på Stalins goda intentioner framstod vid denna tid närmast som opatriotiskt.

Orwell tvekade dock inte att visa sig politiskt inkorrekt. Det gjorde han inte heller då han under sin sjukdomstid (TBC) i slutet av 1940-talet för en god vän som arbetade vid avdelningen Information Research Department på brittiska utrikesministeriet överlämnade en lista på 38 namngivna personer, vilka av Orwell ansågs vara kryptokommunister och därmed ett hot mot demokratin i Storbritannien.

Nämnda avdelning hade initierats av Labour-partiet och hade till uppgift att propagera för demokrati och antikommunism. Bland namnen på listan återfanns skådespelarna Charlie Chaplin och Michael Redgrave samt en brittisk parlamentsledamot.

Orwell namngav Charlie Chaplin som kryptokommunist och säkerhetsrisk.

Att mot denna bakgrund, som Guillou gör, påstå att den antitotalitäre författaren George Orwell/Eric Blair skulle ha haft det minsta till övers för ett parti som den folkilskne Jonas Sjöstedts Vänsterpartiet – med dess långa historia av samarbete med Sovjetunionen och allsköns andra kommunistdiktaturer – är en ren förolämpning mot Orwell/Blair. Denne må ha varit vänsterman och antiimperialist, men han var också brittisk patriot och såg med all rätt kommunisterna som potentiella eller verkliga förrädare.

Förre förrädaren och spionen Jan Guillou kan helt enkelt inte hålla sig när han ser en chans att förminska kommunismens brott mot mänskligheten och förstora det kanhända överdimensionerade övervakningssystemet i USA, som initierades av den republikanska Bush-administrationen och, sedan det godkänts av allehanda parlamentariska instanser, fördes vidare av Obama-gänget. Och det är inte måttligt vad Guillou brer på:

Men i ljuset från den senaste spionskandalen i USA framstår ändå Stasi som en mild västanfläkt. Då ställs vissa historiska självklarheter på huvudet.

USA, som Guillou ömsom betecknar som världens ”största” eller ”starkaste” demokrati (det sistnämnda är korrekt eftersom Indien är större), har länge varit ett spöke för Guillou, vilket mer än väl framgår av den kraftigt antiamerikanska tendensen i exempelvis hans agentromaner. Ett av skälen till Guillous USA-hat är att detta land är det förhatliga Israels främsta bundsförvant i världen.

Ty är det något som Guillou inte uppskattar så är det judar/israeler, en inställning som  på 60- och 70-talen fick honom att, i likhet med en annan före detta södertäljebo vid namn Göran Rosenberg, stödja de allra mest mordiska och blodtörstiga bland de arabiska mördarband som massakrerade judar/israeler på olika platser i världen som i München 1972.

Så nu är USA i Guillous ögon värre än Sovjetunionen och Östtyskland när det gäller att övervaka sin befolkning. Vad Guillou inte låtsas om är givetvis, att det amerikanska överrvakningssystemet tillkommit efter  11 september-attackerna 2001 i syfte att förhindra terrordåd och att bekämpa USAs fiender och inte för att hålla medborgarna i schack. Guillou tvingas också medge att det ställvis varit tämligen framgångsrikt – genom det amerikanska antiterrorprogrammet har det varit möjligt att eliminera den länge elusive al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin samt en lång rad andra terrorledare på olika håll i världen.

USA/Israel – en kombination som inte uppskattas av Jan Guillou.

Det är sant att talrika amerikaner, likaväl som andra nationaliteter, säkerligen upplever övervakningen som besvärande och som ett ingrepp i den privata sfären, låt vara att i en nyligen företagen undersökning en majoritet av tillfrågade amerikaner accepterade övervakningen som nödvändig. Jag har förståelse för sådan typ av kritik.

Dock måste vi hålla huvudet tillräckligt kallt för att inse, att den amerikanska övervakningen inte är ett mål i sig. Och framförallt används den inte för att, som skedde i de nämnda exemplen Sovjet och Östtyskland, spåra upp oliktänkande och placera dessa i läger, på mentalkliniker och i politiska fängelser.

De som drabbas i USA är enstaka, udda personer som Bradley Manning och Edward Snowden, individer som fullkomligt ger fan i den nationella säkerheten genom att lämna ut hemligt material och avslöja för USAs fiender hur de amerikanska underrättelseorganen arbetar. Personligen har jag inga som helst problem med att dessa ställs inför rätta för sin troligen brottsliga verksamhet.

En ungdomligt polisongprydd Guillou som Palestina-krigare som planerade anfall mot israeliska posteringar.

Jan Guillou har slutligen aldrig haft några problem med att svälja barbariskt förtryck i kommunistiska och arabiska/muslimska diktaturer. Han tillhörde exempelvis den galne Irak-härskaren Saddam Husseins ivrigaste påhejare i Sverige och höjde denne och hans socialistiska Baath-parti till skyarna i en bok från slutet av 1970-talet med titeln Irak – det nya Arabien, skriven tillsammans med dåvarande hustrun Marina Stagh.

Då känner han sig desto mer hemma med att racka ner på förhållandevis mindre oegentligheter i den demokratiska delen av världen, främst i USA och Israel. Han kan knappast skylla på sin relativt framskridna ålder. Det är de kommunistiska ränderna  som aldrig går ur. Frågan är bara varför någon  längre tar honom på allvar som politisk kommentator, om någon nu gör det. Han skriver inte ens bra.