Posted tagged ‘Italien’

Glömda svenska fotbollshjältar (13): Hasse Jeppson var värd sin vikt i guld

2 september, 2019

DIF mot DIF: Hasse ”Guldfot” Jeppson stormar fram i Djurgårds-tröjan i en match mot Degerfors IF på Stockholms stadion.

Hans Olof Jeppsson – mer känd som Hasse Jeppson – föddes i Kungsbacka i norra Halland 1925 och avled vid 87 års ålder i Rom 2013. Han är ett av våra mest framgångsrika och uppskattade utlandsproffs någonsin – när han värvades av SSC Napoli från Atalanta BC 1956 var det den dyraste spelarövergången genom tiderna. Jeppson kostade den syditalienska klubben 105 miljoner lire, vilket motsvarar cirka 14 miljoner kronor i nutida penningvärde.

Sportlistan: Jeppson blev världens dyraste fotbollsspelare

Efter rekordvärvningen begåvades den svenske anfallsspelaren helt välförtjänt med smeknamnet ”Hasse Guldfot”. Karriären hade börjat i hemortsklubben Kungsbacka IF i början på 1940-talet, då Hasse gjorde debut i klubbens A-lag som 15-åring. Därefter blev det spel i göteborgska Örgryte IS i division II säsongen 1946-47, då Hasse spelade in 40 mål på 29 matcher.

Hasse Jeppson är en inte särskilt typisk svensk fotbollsstjärna. I motsats till många andra fixstjärnor på fotbollshimlen var han inte sprungen ur den så kallade arbetarklassen utan kom från en välbeställd bagarfamilj. Fadern ville helst att sonen skulle ägna sig åt det som ståndsmässigt ansedda tennisspelet och inte åt den mer proletära fotbollen, och som ung var Hasse en utmärkt tennisspelare hemmahörande i den svenska junioreliten.

Det finns en dråplig historia om Hasse Jeppson och tennisen som lyder ungefär som följer. Djurgårdens materialförvaltare, som inte kunde ett dugg om tennis, besökte en gång Kungliga tennishallen i Stockholm där Jeppson deltog i turneringen Kungens Kanna. Materialaren avvek dock snart från klubbkamratens match med motiveringen: ”Äh, det var redan avgjort när jag kom dit. Hasse ledde med 15-0.”

Efter tiden i Örgryte hade Hasse Jeppson flyttat till kungliga huvudstaden och blivit enrollerad i Djurgårdens IF (DIF). Att det blev just Stockholm sägs mest ha berott på att Hasse sökte sig till reservofficersutbildningen på Karlbergs krigsskola; han var framåtblickande och satte yrkeskarriären vid sidan av fotbollen i främsta rummet varom mer nedan. I DIF blev det hela 58 mål på 51 matcher åren 1948-51 och seger i den allsvenska skytteligan en säsong med 17 nätkänningar.

Örgryte IS division II-elva säsongen 1946-47 avbildad i Rekord-magasinet. Hasse Jeppson längst till vänster i övre raden.

När Sverige skulle delta i fotbolls-VM i Brasilien 1950 uttogs Hasse Jeppson som centerforward för att ersätta den till Italien flyktade Gunnar Nordahl. Svenska fotbollförbundet var fånget i dåtidens amatörtänkande, och de svenskar som blev professionella i utlandet – det var mest Italien som gällde – betraktades nära nog som landsförrädare. Den till största delen orutinerade svenska representationselva som reste till Brasilien 1950 svarade för en sannskyldig bragd som lyckades spela hem bronsmedaljerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1950

I Brasilien omgavs centern Hasse Jeppson i den svenska femmannakedjan av innerspelarna Calle Palmér från Malmö FF och Lennart ”Nacka” Skoglund från AIK. Båda fortsatte efter VM till Italien. Trion fick det kanske inte alltför välklingande namnet namnet PalJepSko.

Därefter blev åtskilliga av VM-hjältarna upphandlade av italienska klubbar, bland dessa Hasse Jeppson. Hasse svarade för två fullträffar i VM genom att göra två mål i öppningsmatchen mot regerande världsmästarna Italien, som blågult vann med 3-2. Bronsmedaljen säkrades sedan Sverige betvingat Spanien med 3-1 i den sista finalmatchen (man spelade en finalomgång och inte regelrätta kvarts- och semifinaler). Turneringen vanns av Uruguay, vilket förorsakade landssorg i värdnationen.

Innan Hasse Jeppson påbörjade sin extremt framgångsrika proffsbana i Italien uppehöll han sig några månader i London för studier. Han passade då på att, som amatör, spela för proffslaget Charlton Athletics FC. Hasse gjorde då 9 mål på 11 matcher och såg till att klubben hängde kvar i högsta serien. I en match mot Arsenal på Highbury i London svarade svensken för ett hat-trick i en match som Charlton vann med 5-2. Han blev därmed den andre svensken som spelat i England. Den förste var ”globetrottern” och göteborgaren Dan Ekner, som hade spelat i Charlton United FC. https://zenzafacta.wordpress.com/2019/05/31/fotboll-forr-minns-en-lirare-okanda-kanda-dan-ekner/

Genom att nappa på proffsanbudet från Atalanta i Bergamo i norra Italien hade Hasse Jeppson diskvalificerat sig själv från fortsatt landslagsspel. Det blev därför endast tolv landskamper för Hasse, som kom upp i sammanlagt nio mål. När VM skulle spelas i Sverige 1958 hade utlandsproffsen tagits till nåder, men då var Hasse Jeppsons tid som aktiv spelare över.

I Atalanta BC avverkade Hasse 27 matcher 1951-52 och hann under denna tid med 22 mål. Andra svenskar som spelat i Bergamo-klubben, vars namn härrör från hjältinnan Atalanta i den grekiska mytologin, är Bertil Nordahl, Bengt ”Julle” Gustafsson och Glenn Strömberg. Efter bara en säsong i Atalanta köptes Jeppson över till SSC Napoli, vilket berörs ovan. 1952-56 spelade svensken in 52 mål på 113 matcher och får därför sägas ha gjort sig förtjänt av övergångspengarna.  Han var  helt enkelt värd sin vikt i guld! https://sv.wikipedia.org/wiki/Hasse_Jeppson

Hasse Jeppson avslutade sin fotbollskarriär med spel i Turin-klubben Torino Calcio (nuvarande Torino FC) säsongen 1956-57. Det blev sju fullträffar på 19 matcher.

Hasse Jeppson efter den aktiva karriärens slut med några fotbollsminnen.

Några sysselsättningsproblem efter fotbollen hade inte Hasse Jeppson Han hade varit smart nog att utbilda sig för en karriär inom näringslivet och fick genom sin vänskap med tennispartnern Marcus ”Dodde” Wallenberg (1889-1982) anställning inom Atlas Copco, som Jeppson var VD för i Chile och Belgien. ”Dodde” Wallenberg var för övrigt mycket idrottsintresserad och såväl seglare som tennisspelare i elitklass. I tennis vann han fyra SM-tecken och representerade Sverige i Davis Cup. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Wallenberg_(1899%E2%80%931982)

Jeppson invaldes 2009 i Svensk fotbolls Hall of Fame som #33. Två år tidigare hade svensken Hasse Jeppson tillsammans med brasilianaren Careca och argentinaren Diego Maradona valts att ingå i Napoli FCs genom tiderna bästa innertrio.

Hasse Jeppson var gift med den förmögna italienskan Emma Di Martino och emigrerade för gott till Italien 1980, där han och hustrun bodde strax utanför Rom fram till Jeppsons död den 21 februari 2013.

 

 

Bayerskt (II): München – och en beryktad överenskommelse

5 augusti, 2019

Maristatyn på Marienplatz i centrala München. Foto: Tommy Hansson

I det andra avsnittet av mina reseanteckningar från Bayern har turen kommit till München, som är Bayerns huvudstad och största stad. München är Tysklands tredje största stad med sina 1,5 miljoner (5,8 miljoner om man räknar metropolregionen) invånare samt den tolfte största staden inom Europeiska unionen (EU). Den nutida staden är sannolikt mest känd för ölfesten Oktoberfest, som pågår i två veckor i september-oktober varje år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen

Stadens namn syftar på att i anslutning till platsen fanns på 800-900-talet  (benediktiner)munkar. München kallas för övrigt på italienska Monaco, det italienska ordet för munk. Münchens traditionella stadsvapen har därtill  som motiv ett barn i munkkåpa. Byn, som beboddes av munkar och bönder, brändes ner av hertig Heinrich der Löwe (Henrik Lejonet) av Sachsen och Bayern på 1100-talet och fick ge plats åt en ny stad med marknadsplats vid floden Isar.

Den romerske kejsaren Friedrich Barbarossa (Fredrik Rödskägg) intog staden 1180 och överlämnade den till ätten Wittelsbach, vilken styrde och ställde i Bayern ända  till 1918. Liksom många andra tyska städer kom München att genomleva krig, pestilens, revolter och judeförföljelser lika väl som uppgångsperioder. 1632 intogs staden under Trettioåriga kriget av svenska trupper anförda av konung Gustaf II Adolf. Denne skall ha blivit så imponerad av residenset att han ville frakta hem det till Stockholm på hjul!

Invånarna lät 1638 på det stora torget Marienplatz resa en staty (Mariensäule) av skyddshelgonet Maria, Jesu moder, i tacksamhet över att deras stad inte brändes ner av svenskarna. Till följd av kriget och de sjukdomar som följde i dess spår minskade Münchens befolkning från 24 000 till 9000. Staden drabbades även av Spanska tronföljdskriget 1701-14.

Naturligtvis kunde den bayerska metropolen ej heller undgå Napoleonkrigen. År 1800 ockuperades den av den franske generalen Jean Victor Moreau och fem år senare besöktes den av ingen mindre än kejsar Napoleon själv, sin tids Hitler med avseende på krigisk aggression. I slutet av 1800-talet upplevde så München något av en kulturell blomstringstid under konung Ludwig II, mest känd för att ha låtit bygga ”sagoslottet” Neuschwanstein som i dag är Bayerns främsta turistattraktion. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/07/19/bayerskt-i-neuschwanstein-mankungens-sagoslott-i-alperna/

Duo framför klezmermusik i centrala München. Foto: Tommy Hansson

Efter det tyska nederlaget i Första världskriget rådde i Tyskland inklusive Bayern delvis osäkerhet och kaos såväl före som under den så kallade Weimarrepubliken, vilken föregick nationalsocialisternas maktövertagande 1933. Kommunisterna försökte på flera platser göra revolution enligt doktrinär marxistisk ideologi – i Bayern skedde det i november 1918. Revolutionsförsöken hejdades dock, och flera av ledarna – bland dessa Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, – tillfångatogs och mördades.

München blev även skådeplatsen för nationalsocialisternas kuppförsök den 8-9 november 1923 – Ölkällarkuppen – som slutade med att flera av de nazistiska förgrundsgestalterna sköts till döds eller sårades i samband med en marsch. Vid Hitlers sida fanns bland andra krigsgeneralen Erich Ludendorff och flygaresset Hermann Göring. Adolf Hitler togs till fånga och dömdes till det i sammanhanget mycket milda straffet fem års fängelse för högförräderi. Han frigavs emellertid redan efter nio månader 1924 efter att i Landsbergsfängelset med hjälp av nära medarbetaren Rudolf Hess ha skrivit sina politiska memoarer i form av Mein Kampf.

Efter Hitlers makttillträde 1933 inrättades i Dachau, på en före detta krutfabrik, i en förstad till München det Tredje rikets första koncentrationsläger. Här spärrades huvudsakligen politiskt oliktänkande men även kriminella, ”arbetsskygga” samt zigenare in. Sammanlagt spärrades runt 200 000 personer in i Dachau, varav 41 500 avled till följd av sjukdomar, undernäring och misshandel. Ytterligare ett par tusen sköts ihjäl. Dachau befriades av amerikanska styrkor den 29 april 1945. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dachau_(koncentrationsl%C3%A4ger)

Den 29-30 september 1938 träffades i München, Bayerns största stad, fyra av världens då ledande statsmän med målsättningen att förhandla fram en hållbar fred för Europa. Bakgrunden var Nazitysklands krav på att annektera det tyskspråkiga Sudetenland i Tjeckoslovakien.

Drivande kraft bakom München-överenskommelsen var Storbritanniens konservative premiärminister Neville Chamberlain, vilken kort tid före mötet i München träffade den tyske diktatorn Adolf Hitler vid två tillfällen. Övriga närvarande statsmän vid det aktuella mötet var Italiens diktator Benito Mussolini och Frankrikes konseljpresident Edouard Daladier. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen%C3%B6verenskommelsen

En glad Chamberlain skakar hand med Hitler i Führerbau i München 1938.

Efter två dagars överläggningar hade de närvarande statsmännen tvingat Tjeckoslovakien – som inte hade bjudits in till överläggningarna – att avträda Sudetenland. Chamberlain blev så till sig att vid hemkomsten att han viftade med avtalet och deklarerade, att nu var freden i Europa säkrad i vår tid.

Nu blev det som alla vet inte riktigt så. I mars 1939 ockuperade Tyskland, i strid med München-överenskommelsen, hela Tjeckien samtidigt som Slovakien gjordes till en formellt autonom vasallstat. Storbritannien och Frankrike valde i det läget att garantera Polen att man skulle ingripa på landets sida om det blev angripet av Tyskland. Detta skedde den 1 september 1939, varför Storbritannien och Frankrike inte hade något annat val än att förklara Tyskland krig: Andra världskriget var igång.

Den brittiske författaren Robert Harris, som tidigare bland andra minnesvärda böcker författat Faderland, Enigma, J´Accuse och Spökskrivaren har nu kommit ut med München (2017, svensk upplaga 2019 Bookmark förlag, 339 sidor) som handlar om München-överenskommelsen. Handlingen kretsar kring Hugh Legat, som är en av Chamberlains privatsekreterare, och dennes tyske vän Paul Hartmann, en tysk diplomat och samtidigt i hemlighet med i motståndsrörelsen mot Hitler.

De båda yngre männen, som lärt känna varandra i Tyskland sex år tidigare, sammanstrålar i Führerbau vid Königsplatz i München, den byggnad där överenskommelsen undertecknades. Byggnaden användes efter 1945 som förvaringsplats för av nazisterna stulen konst innan denna överlämnades till de rättmätiga ägarna. Den rymmer i dag Hochschule für Musik und Theater München. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%BChrerbau

Det är bara att konstatera Robert Harris återigen skrivit en synnerligen läsvärd, informativ och spännande historisk roman som varmt kan rekommenderas. Själv läste jag den på min resa till München och Bayern, vilket onekligen förhöjde läsupplevelsen.

Bokens spänning ligger inte så mycket i själva det politiska skeendet – vi vet ju alla hur det gick med München-avtalet – utan desto mer i hur det kommer att gå för huvudpersonerna Hugh Legat och Paul Hartmann. Vilket inte skall avslöjas här. Därtill kommer att Harris skildring är sprängfylld med intressanta historiska detaljer. Icke minst ger den en trovärdig psykologisk förklaring till Neville Chamberlains agerande – den brittiske premiärministern brann verkligen för att skapa fred på den europeiska kontinenten, även om han kan och bör kritiseras för ett otillåtligt mått av naivitet.

Kyrkointeriör från centrala München. Foto: Tommy Hansson

Enligt Robert Harris München var det Chamberlain som mer eller mindre tvingade den motvillige och under förhandlingarna sure Hitler – som redan hade bestämt sig för att starta krig – till förhandlingsbordet.

Under Andra världskriget utsattes München för allierade bombräder 71 gånger. Staden ockuperades av amerikanerna 1945. Det världsberömda bilföretaget BMW (Bayerische Motoren Werke), grundat 1916, har sitt huvudkontor i München. Politiskt domineras Bayern av CSU (Christlich-Soziale Union), som haft makten oavbrutet i delstaten från 1957. Partiet anses stå till höger om systerpartiet CDU. Dess genom tiderna mest kände företrädare är Franz Josef Strauss (1915-88), bayersk ministerpresident 1978-88 och tidigare både försvars- och finansminister i Tyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/CSU

Man hinner givetvis inte få någon helhetsbild av München under ett par dagar, men jag tror att ovanstående text ger en ganska god bild av stadens karaktär och historia. Första gången jag var i München var 1975 som medlem i missionsteamet International One World Crusade. Bland de trevligaste upplevelserna under mitt besök var att avnjuta en duo som framförde traditionell judisk klezmermusik på Marienplatz. En värmande erfarenhet under dessa tider av tilltagande antisemitism!

 

 

Stockholm/Åre blir utan vinter-OS 2026 – Löfven kan ha sänkt Sveriges kandidatur

25 juni, 2019

Mycket tyder på att det var Stefan Löfvens löfte om ett stopp för skenande OS-kostnader som sänkte Sveriges kandidatur.

Nej, det blir inga vinterolympiska spel i Sverige 2026. Det står klart sedan Internationella olympiska kommittén (IOK) på tisdagen med de tämligen klara röstsiffrorna 47-34 beslutat tilldela Milano och Cortina d´Ampezzo i Italien vinter-OS om knappt sju år. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/06/24/klart-vinter-os-2026-arrangeras-i-italien-sveriges-langa-vantan-pa-olympiska-spel

IOK-chefen Thomas Bach framhöll efter omröstningen i schweiziska Lausanne att huvudorsaken till att italienarna tilldelades spelen troligen var det överlägsna folkliga stödet i Italien – 83 procent jämfört med 55 procent bland de mer skeptiska svenskarna.

Andra möjliga förklaringar är att den svenska organisationskommittén helt orealistiskt utlovat att spelen inte skall kosta svenska skattebetalare en enda krona; att de socialt kompetenta italienarna haft bättre relationer till IOK än de mer fyrkantiga svenskarna kombinerat med förmånligare utfästelser ”under bordet”; att Italien helt enkelt uppfattats som ett mer attraktivt land än Sverige.

Italien har också tidigare visat att det kan arrangera framgångsrika olympiska spel. Det blir nu tredje gången landet ordnar vinter-OS – tidigare har detta skett i Cortina d´Ampezzo 1956 och Turin 2006. Sommar-OS hölls därtill i den italienska huvudstaden Rom 1960. Sveriges olympiska meritlista inskränker sig till OS i Stockholm 1912 samt den så kallade ryttarolympiaden i Stockholm 1956.

Man kan ändå tycka att det var en svensk framgång att lyckas ta sig ända till den slutliga duellen mellan de två kvarvarande kandidaterna. Tidigare hade kandidaterna Calgary (Kanada), Graz (Österrike), Sion (Schweiz) samt Erzurum (Turkiet) kastat in handduken. Nära skjuter dock ingen hare – nästan prick är inte riktigt prick…

Ej endast Stockholm och Åre hade blivit OS-orter om spelen gått till Sverige. Backhoppningen hade tillfallit Falun och bob, rodel och skeleton Sigulda i Lettland. OS-byn hade placerats i Barkarby. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-ser-planerna-ut-for-vinter-os-i-sverige

Milano och Cortina får arrangera vinter-OS 2026.

Det hjälpte inte att statsminister Stefan Löfven (S), på plats i Lausanne tillsammans med bland andra kronprinsessparet Victoria och Daniel, biståndsminister Peter Eriksson (MP) och diverse annat folk från idrottsvärlden och näringslivet, lovade att ”ta tillbaka vinterspelen till rötterna”. Inte bara det: Löfven lovade också att Sverige skulle arrangera ett vinter-OS utan skenande kostnader. https://www.expressen.se/tv/sport/os/stefan-lofven-ta-vinterspelen-tillbaka-till-rotterna/

Jag undrar om det inte var just denna försäkran från statsministern som slutgiltigt sänkte Sveriges kandidatur. IOK-delegaterna ville knappast höra att Sverige inte tänker göra en ordentlig ekonomisk satsning på världens största idrottsevenemang utan tvärtom iaktta sparsamhet. IOK-folket såg sannolikt framför sig begränsade möjligheter för dem själva att få vältra sig i lyx och överdåd på sedvanligt sätt 2026 – då fick det bli Italien.

Sverige visade sig framgångsrikt när det gällde att mygla till sig en plats i FNs säkerhetsråd för några år sedan. OS-projektet blev inte samma succé. Själv sörjer jag ingalunda Sveriges och Löfvens debacle.

Trots den senares försäkran om att det inte skulle bli några orimliga kostnader, och trots organisationskommitténs påståenden om att skattebetalarna inte skulle behöva stå för fiolerna, skulle staten i slutändan ändå ha fått dra det tyngsta lasset. Så har i OS-sammanhang tidigare alltid varit fallet. Betydligt bättre då att lägga skattepengarna på vård, skola, omsorg, försvar och polisväsende.

Att Italien har en ännu sämre ekonomi än Sverige är en annan sak. Vill italienarna satsa på ett vinterolympiskt spel med dess garanterat skenande kostnader så varsågoda – det är deras begravning.

Ett nytt politiskt propagandaspel väntar i Peking 2022.

Vinter-OS 2022 kommer att hållas i Kinas huvudstad Peking, som därmed blir den enda staden någonsin att arrangera såväl vinter- som sommar-OS. Med andra ord väntar ett nytt politiskt propagandaspel. Stockholm fanns även denna gång (tillsammans med bland andra Oslo) med i budgivningen men drog tillbaka sin kandidatur ett år före den slutliga omröstningen. Norge är hittills det enda nordiska land som anordnat vinterolympiska spel: Oslo 1952 och Lillehammer 1994. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olympiska_vinterspelen_2022

Vinter-OS 2026 kommer att hållas den 6-22 februari medan handikapp-OS (paralympics) går av stapeln 6-15 mars.

 

Glömda svenska fotbollshjältar (8): Arne Selmosson – rekordskytt i Italien

19 mars, 2019

 

Lazio-spelarna Arne Selmosson (till vänster) och Attilio Giovannini flankerar Inters Lennart ”Nacka” Skoglund före en match i italienska serie A.

Arne Selmosson hette en svensk fotbollsspelare som gjorde en lysande proffskarriär i Italien. På sammanlagt 295 seriematcher under tio år spelade han in 93 mål varav 81 i serie A. Det gör honom till den femte mest framgångsrike svenske målskytten i Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Selmosson

Arne Bengt Selmosson föddes i västgötska Götene 1931 och avled i Stockholm 2002. Efter spel i moderklubben Sils IF i Götene övergick han till Götene IF. Han enrollerades därefter i allsvenska Jönköpings Södra IF, som han representerade 1950-54. Han svarade för 33 mål på 81 matcher med smålänningarna. Samtidigt blev den unge jönköpingsinnern uttagen i landslaget. I den blågula debuten mot Island i Reykjavik 1951 blev dock förlust med 4-3.

Totalt blev det emellertid endast fyra landsmatcher för Selmosson. Det berodde mycket på att han blev proffs tidigt – proffsen ansågs av det mossiga Svenska fotbollförbundet vara mer eller mindre landsförrädare och var portförbjudna i landselvan. I de övriga landskamperna blev det 3-2-vinst mot Finland i Helsingfors, 3-2-förlust mot Belgien på Råsunda samt 0-0 mot Wales i tredje gruppspelsmatchen i fotbolls-VM på hemmaplan 1958. Det blev även en B- och en U-landskap. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=33019

Jönköpings Södra IF i början av 1950-talet. Arne Selmosson andre man från höger i bakre raden.

Selmossons första klubb i Italien blev Udinese Calcio, där den blonde, 1 ,70 meter långe svensken – han fick smeknamnet Raggio di luna (Månstrålen) – spelade 1954-55. Han tillverkade 14 mål på 34 matcher och lär han hyllats som en gud, då han förde upp klubben från en undanskymd tillvaro till en andraplats i förstadivisionen. Nästa klubbadress blev Rom-klubben SS Lazio (1955-58), som 1958 vann italienska cupen med svensken i laget.

Det väckte stor uppståndelse då Lazios svenske stjärnspelare värvades över till lokalkonkurrenten AS Roma, som han kom att representera 1958-61. Han är den ende spelaren någonsin som gjort mål för båda lagen (han nätade fem gånger) i Rom-derbyt, som på italienska kallas Derby di capitale (huvudstadsderbyt). Med Roma var Arne Selmosson med och vann den europeiska Mässcupen 1961. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4sscupen

Till fotbolls-VM i Sverige 1958 hade fotbollförbundet hävt förbudet för proffsspelare att medverka i landslaget. Den då 27-årige Arne Selmosson var en av de yrkesspelare som togs ut i VM-truppen. Konkurrensen om platserna i femmannakedjan var dock hård, och Arne fick endast spela en match – 0-0-kampen mot Wales på Råsunda. Tidigare i gruppspelet hade Sverige slagit Mexiko med 3-0 och Ungern med 2-1. Till slut blev det en silvermedalj för Arne och hans lagkamrater efter 5-2-förlust mot fenomenala Brasilien i finalen på Råsunda fotbollsstadion i Solna. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/resultat-vm-1958/

Fartfylld stilstudie av Arne Selmosson i landslagsdräkten.

Efter de tre åren i AS Roma återvände Arne Selmosson till Udinese Calcio i staden Udine i norra Italien, där det blev ytterligare tre års proffsspel. När Arne vände hemåt till Sverige och Västergötland kunde han se tillbaka på en av de dittills mest framgångsrika svenska proffskarriärerna. Hemma i Sverige förde han som spelande tränare 1964-68 upp Skövde AIK från division IV till division II. Fotbollskarriären avslutades med tränarjobb i Götene IF 1969-71. Därefter drev Selmosson under många år en sportaffär i Götene.

Efter en motion i kommunfullmäktige 2006 beslutade Götene kommun att sätta upp ett minnesmärke över den framgångsrike hemmasonen. Detta fick formen av en pelare med tillhörande minnesplatta och med en fotboll överst. Minnesmärket placerades på Solbacken vid Centrumhuset i Götene centrum och invigdes den 25 september 2009 i närvaro av bland andra Svenska fotbollförbundets ordförande Lar-Åke Lagrell och förre storspelaren Thomas Nordahl, som var vän i familjen Selmosson.

Arne Selmosson invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som spelare nummer 45.


Minnesmärke över Arne Selmosson i Götene centrum.

Det är sant att Arne Selmosson hamnade litet i skymundan av mer omtalade svenska Italien-proffs som Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurre Hamrin, men hans delade femteplats bland svenska målskyttar i Italien imponerar. Hans minne lever kvar i Italien men kan nog sägas ha bleknat betydligt hemma i Sverige. http://veteranbloggen.blogg.se/2015/december/en-stor-fotbollsspelare-i-italien-men-nastan-bortglomd-i-sverige.html

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (7): MFF-klippan Erik Nilsson, medaljör i OS och VM

2 mars, 2019

Malmö FF årgång 1948 som samlarbild i Rekord-Magasinet. Erik Nilsson är tvåa från höger i nedre raden.

Erik Nilsson (1916-95) debuterade i Malmö FF redan som 17-åring 1934 och tillhörde det lag som 1949-51 svarade för bedriften att spela 49 allsvenska matcher i svit utan förlust. Tyvärr var det också Erik som ordnade så att det inte blev 50 jämnt genom att slå en alltför lös bakåtpassning till egen målvakt så att AIK kunde spela in segermålet och därmed bryta skåningarnas unika svit.

Erik Henry Sixten Nilsson föddes i Limhamn 1916 och avled i Höllviken 1995. Han gjorde sig under sin långa spelarkarriär känd som en verklig klippa i såväl klubb- som landslaget på sin position som vänsterback: snabb, hård och litet småful med vassa armbågar och med en strålande fysik, trots att han med 1,75 meter över havet inte var överdrivet lång. Han hade järnkondition och var helt outstandíng på löpträningarna samt tränade även brottning och spelade bordtennis. Moderklubben hette Limhamns IF.

Sveriges trupp i VM i Frankrike 1938. Erik Nilsson trea från vänster i bakre raden.

Nilsson skall ha spelat hela 600 matcher i den himmelsblå MFF-tröjan och gjort fyra mål. I landslaget blev det omsider 57 matcher men inga mål. Landslagsdebuten avverkades i bronsmatchen mot Brasilien – förlust med 4-2 – i VM i Frankrike 1938, där Sverige nådde semifinal och slutade fyra. Eftersom han deltog (som lagkapten) även i VM i Brasilien 1950 är han en av blott två spelare som spelat i världsmästerskapsturneringar såväl före som efter Andra världskriget. Den andre är schweizaren Alfred Bickel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Nilsson_(fotbollsspelare)

Erik Nilsson är den ende svenske fotbollsspelare som varit med och tagit medalj i både OS och VM. 1948 ingick han i guldlaget i London-OS, där Sverige stod som segrare efter att ha besegrat Jugoslavien med 3-1 i finalen. Sverige släppte in endast tre mål på de fyra matcherna i turneringen, vilket blågult kunde tacka målvakten Torsten Lindberg, backparet Knut Nordahl och Erik Nilsson samt centerhalvbacken Bertil Nordahl för. Enligt George Raynor, engelsmannen som fungerade som tränare för svenska landslaget under många år, var Erik Nilsson Sveriges mest värdefulle spelare.

I VM 1950 var Erik med och tog brons som ende kvarvarande spelare från guldlaget 1948. Ja, målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF – som blev känd som ”Rio-Kalle” – var visserligen med på plats i London men fick som reserv för ordinarie Torsten Lindberg snöpligt nog ingen guldmedalj. Kalle hängde som bekant också med till VM hemma i Sverige 1958, där blågult tog silver. Såväl Erik Nilsson som Kalle Svensson blev även OS-bronsmän i Helsingfors 1952.

Erik Nilsson hann med 600 matcher och fyra SM-segrar i MFF innan han lade skorna på hyllan 1953.

I Malmö FF (”Iff-iff”) är Erik Nilsson naturligtvis en legendar av stora mått. Fyra gånger var han med och vann SM – guld: 1944, 1949, 1951 och 1953. Segrar i Svenska cupen blev det 1944, 1946, 1947 och 1951. Erik var allmänt respekterad för sin spelskicklighet men ansågs vara litet udda, eftersom han i egenskap av renlevnadsman aldrig var ute med lagkamraterna och festade. Han föredrog i stället att efter matcherna åka raka vägen hem till hustrun Ester. https://www.svenskafans.com/fotboll/162155.aspx

Erik såg inte heller med blida ögon på festprissarna i landslaget. När de glada gossarna Lennart ”Nacka” Skoglund och Stellan Nilsson ville ”göra stan” i samband med VM i Brasilien 1950 såg Erik Nilsson i samarbete med den stadige andremålvakten Torsten Lindberg, som till yrket var polis, till att de aldrig lämnade VM-förläggningen.

Enligt en annan (och kanske mindre sannolik) historia var Erik Nilsson så pass internationellt fruktad att ett belgiskt lag, som MFF hade mött på bortaplan, begärde garantier för att Erik inte skulle vara med och spela i returmötet i Malmö!

Medan många av de svenska succéspelarna från OS 1948 och VM 1950 tog chansen och blev professionella i Italien, föredrog Erik Nilsson att stanna hemma i Sverige. Han skall ha fått ett anbud att spela för AC Milan, och därmed ansluta sig till den berömda svenska innertrion Gre-No-Li, 1950 då han var 34 år men avböjt. Han fortsatte sitt arbete vid Statens järnvägar (SJ) i Malmö och höll i gång i MFF i ytterligare några år, innan ålder och sviktande form tvingade honom att sluta.

Backresen Erik Nilsson gjorde 57 matcher i landslagströjan 1938-52.

Då kunde Erik Nilsson se tillbaka på en enastående spelarkarriär. Efter de aktiva åren klippte han helt osentimentalt av alla band med klubben och fotbollen och gick in i en annan tillvaro. Ett av de stora intressena var resor – Erik besökte bland annat avlägsna länder som Kina, Indien, Irak och Nepal samt gjorde exkursioner i djunglerna på Tasmanien i en tid då utlandsresor inte var särskilt vanliga. Konst var ett annat av intressena.

Erik Nilsson blev så kallad Stor grabb 1943 och invaldes som medlem nummer 7 i Svensk fotbolls Hall of Fame 2003. Motivationen till invalet löd så:

Slitstark back som under tre decennier spelade minst i semifinal i internationella mästerskap. Mångårig landslagskapten liksom i det dominerande klubblaget Malmö FF, där han under 19 års tid spelade 600 matcher.

 

Grov propaganda mot systemkritiska partier inför EP-valet

21 februari, 2019

Några av ledarna för Europas systemkritiska partier samlade på en bild.

Så kallade populistiska partier är nu ungefär jämnstarka med socialdemokratiska partier i Europa. Det visar en sammanställning som gjorts av det nyliberala marknadsinstitutet Timbro. En av fyra européer anges ha röstat på ett ”auktoritärt populistiskt parti” i det senaste valet. https://www.europaportalen.se/2019/02/index-historiskt-skifte-populister

Timbro nöjer sig alltså inte med den förklenande beteckningen ”populistiska” om Europas systemkritiska partier. För säkerhets skull drar man till med ”auktoritärt populistiska” för att riktigt understryka, att det här är en företeelse som rättänkande medborgare bör ogilla.

Andreas Johansson Heinö, förlagschef på Timbro och krönikör i Dagens Nyheter, citeras så: ”Populismen som politisk kraft är nu dubbelt så stark som liberalismen och jämnstark med socialdemokratin. Det är ett historiskt skifte vi ser.”

Det genomsnittliga stödet för de europeiska partier som Timbro kallar populistiska ligger i dag på drygt 22 procent. 1980 låg motsvarande stöd på strax över 10 procent. 2018 var det hittills starkaste året för ifrågavarande partier, vilka jag föredrar att benämna systemkritiska. Det vill säga de ställer sig kritiska till det knäsatta EU-systemet med öppna gränser och ett extremt stort inflöde av kulturfrämmande muslimer från Nordafrika och Mellanöstern.

Valet till Europaparlamentet den 26 maj kommer att ge en fingervisning om exakt hur stort stödet är för de systemkritiska partierna i Europa, varav några som bekant – såsom är fallet i exempelvis Norge, Österrike, Ungern, Italien och Polen – redan innehar regeringsmakten medan andra utgör parlamentariskt stöd för olika typer av regeringar. Enligt de första prognoserna kommer italienska Lega, som leds av Matteo Salvini, att bli det europeiska parlamentets näst största parti.

Stödet för ”högernationalister och invandringsmotståndare” enligt ett Timbro-diagram.

Det EU-anknutna etablissemanget, icke minst i Sverige, söker nu desperat genom en sällsynt grov propagandaverksamhet smutskasta de EU-negativa partierna. Statsminister Stefan Löfven (SD) varnade i sitt partis EP-valupptakt härförleden väljarna för Sverigedemokraterna, vilka bland annat påstods ”attackera media”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/11/logner-historieforfalskning-och-tom-retorik-av-lofven-infor-ep-valet/

Cecilia Wikström, EU-parlamentariker i det döende partiet Liberalerna, gick ännu längre  när hon i ett anförande antydde att de partier vilka i dag slår vakt om nationalstaten  är inne på samma linje som NSDAP i Tyskland, som mördade sex miljoner judar i samband med Andra världskriget. https://www.svt.se/nyheter/svtforum/nationalstatens-aterkomst

Historielösheten är i sanning alarmerande hos aningslösa och okunniga politiker som Löfven och Wikström. De har tydligtvis inte en susning om att nationalismen varit en förutsättning för inte bara Sveriges nationsblivande utan också för tillkomsten av exempelvis Amerikas förenta stater (USA) och staten Israel och den av Winston Churchill ledda motståndskampen mot nationalsocialismen under Andra världskriget. https://www.lt.se/artikel/debatt/nationalismen-en-forutsattning-for-fred-och-frihet?fbclid=IwAR2yQZYKD1pbwwaGD6HQh5Xtz1KACHCDQ7PLhUebDI4orFZ0ogkFTS1LTM0

Dagens politiska etablissemang underskattar i sina elfenbenstorn gravt väljarnas analytiska förmåga. Vanligt folk märker i sin vardag vad massinvandringspolitik och mångkulturalism leder till – nämligen drastiskt ökad kriminalitet, obefintlig integrering/assimilation och försämrad utbildning, vård och omsorg.

Glömda svenska fotbollshjältar (6): ”Mona-Lisas” crossbollar gav OS-guld

15 februari, 2019

Sune Andersson med segerpokalen i Svenska cupen 1949.

Att säga att Sune ”Mona-Lisa” Anderssons fotbollskarriär var lång är en löjlig underdrift. Han var tolv år när han debuterade i Ekerö IFs A-lag och 50 när han avslutade den aktiva karriären i Hagalunds IS. Således 38 år som spelare och tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sune_Andersson_(fotbollsspelare)

Höjdpunkterna i Sune Anderssons karriär var OS-guldet i London 1948 och VM-bronset i Brasilien 1950. Sunes betydelse för dessa blågula framgångar sammanfattas på ett utmärkt sätt i motiveringen till hans inval i Svensk fotbolls Hall of Fame 2016: ”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade ”Mona-Lisa” spelet runt mittcirkeln. Hans långa, precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950.” https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=41096

I London-OS placerades Sune Andersson, då representerande AIK, av förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock på positionen som så kallad vänsterhalvback. Hans uppgift var att ta hand om det offensiva spelet på mittfältet, medan högerhalven och lagkaptenen Birger ”Bian” Rosengren från IFK Norrköping svarade för det defensiva arbetet. Detta var uppenbarligen ett vinnande koncept.

Lagkaptenen ”Bian” Rosengren bärs i guldstol efter OS-triumfen i London 1948. Sune Andersson är tredje spelaren från vänster i blågul dress. I mitten i svart kavaj förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock.

Sverige vann sensationellt det olympiska guldet efter 3-0 mot Österrike, 12-0 mot Korea, 4-2 mot Danmark (semifinal) och 3-1 mot Jugoslavien i finalen. Ett antal av guldelvans spelare försvann efter OS-succén som proffs till Italien – bland dessa anfallarna Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilka i AC Milan kom att bilda den legendariska innertrion Gre-No-Li. I OS spelade Liedholm dock vänsterytter. Sune Andersson och vänsterbacken Erik Nilsson från Malmö FF var de enda som spelade samtliga matcher för Sverige i OS 1948 och VM 1950. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1948

Efter de italienska proffsklubbarnas brandskattning av det svenska OS-laget tilltroddes blågult inte stora chanser vid VM i Brasilien två år senare. Den så kallade expertisen bedrog sig dock: Sverige lyfte sig än en gång i håret och knep VM-bronset. Det skedde efter 3-2 mot Italien (Sao Paulo), 2-2 mot Paraguay (Curitiba), 1-7 mot Brasilien (Rio de Janeiro), 2-3 mot Uruguay (Sao Paulo) samt 3-1 mot Spanien (Sao Paulo). ”Mona-Lisa” gjorde två mål: ett i öppningsmatchen mot Italien och tröstmålet på straff i storförlusten mot hemmanationen Brasilien. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1950/

VM i Brasilien är den enda VM-turnering som spelats utan finalmatch. De fyra bästa lagen från gruppspelet gick vidare till en finalomgång där alla mötte alla. Världsmästare blev till slut – till hemmapublikens förtvivlan – Uruguay, som besegrade Brasilien i finalen på Maracanástadion i Rio med 2-1. Det sägs att mängder av patriotiska brasilianska fotbollsfanatiker begick självmord efter finalförlusten.

Det svenska bronslaget från Brasilien-VM 1950 som samlarbild i Rekord-magasinet. ”Mona-Lisa” längst till vänster i främre raden.

Det är väl främst två spelare från bronslaget 1950 som rönt uppmärksamhet. Dels målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF, som varit reservkeeper i OS 1948 men nu fick sitt verkliga genombrott och smeknamnet ”Rio-Kalle” (även om han släppte in sju mål mot Brasilien i den enda VM.matchen i Rio). Dels vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund, som efter VM inledde en drygt tio år lång proffskarriär i Milano-klubben Internazionale (Inter). Båda var sedan med och tog VM-silver för Sverige i hemma-VM 1958.

Sune Isidor Andersson föddes i Södertälje 1921 och avled i Solna 2002. Smeknamnet ”Mona-Lisa”, som huvudsakligen användes av media och fotbollsfans medan han kallades rätt och slätt Sune i spelarkretsar, fick han till följd av sitt påstått outgrundliga leende. Han spelade omväxlande höger- och vänsterhalv men även centerforward.

Karriären inleddes i Ekerö IF, som Sune representerade 1934-39. Därefter hamnade han i Hagalunds IS i Solna 1939-46. Sistnämnda år värvades han över till Solna-klubben AIK av ”Putte” Kock; han blev kvar i AIK till och med VM 1950. Främsta meriten i AIK, där han var en av de verkliga så kallade smokinglirarna, var guldet i Svenska cupen 1949. Efter VM blev ”Mona-Lisas” närmaste destination soliga Italien och AS Roma. Han fick sällskap i Rom-klubben av VM-spelarna Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist. Det svenska tillskottet till trots slutade klubben sist i liga A 1951 och åkte ner i B-divisionen, som man dock vann.

Efter spel i Roma 1950-52 återvände ”Mona-Lisa” Andersson till hemlandet. Eftersom det då rådde spelförbud för före detta proffsspelare i Sverige fick Sune nöja sig med att vara tränare för Iggesunds IK 1953-55. Spelförbudet hävdes 1956 och 1956-58 var han spelande tränare för allsvenska IFK Eskilstuna. Därefter hade han samma funktion i Kalmar FF 1959-61 och Finspångs AIK 1962-63.

Kalmar FFs division II-lag 1961. Sune Andersson i mitten i bakre raden.

1964-67 var Sune ”Mona-Lisa” Andersson tillbaka i födelsestaden Södertälje där han var spelande tränare i stadens bästa lag, Södertälje SK, som omväxlande parkerade i den näst högsta serien division II och division III. Därefter var det dags för ”Mona-Lisa” att avrunda sin onekligen rätt spektakulära fotbollskarriär i Hagalunds IS, som han representerade 1968-71.

Sune Andersson spelade 28 landskamper och svarade under dessa för fyra mål. Det blev även fyra ”presslandskamper”, det vill säga landslaget mötte ett lag som tagits ut av landets ledande sportredaktioner. I AIK-tröjan avverkade Sune 82 allsvenska matcher med 18 mål som följd. Debuten skedde den 1 september 1946 i en bortamatch mot IS Halmia i Halmstad som slutade 0-0. För IFK Eskilstuna spelade ”Mona-Lisa” 30 allsvenska matcher och spelade in två mål.

Emedan Sune Andersson i Sverige var verksam i amatörismens tidevarv var han tvungen att försörja sig med vanliga jobb då han inte var professionell eller hade anställning som tränare. Sålunda var han vid olika tidpunkter yrkesverksam som rundsvarvare, elmontör och pälshandlare. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/suneande.html

Jag såg Sune ”Mona-Lisa” Andersson uppträda i Södertälje SKs blåvita klubbdress ett antal gånger på Södertälje IP. Under hans SSK-tid spelade jag i BK Stars rätt framgångsrika pojklag och mötte då flera gånger Sportklubbens pojklag, där Sunes son Ola Andersson, född 1950, hade en framträdande roll.