Posted tagged ‘Italien’

Glömda svenska fotbollshjältar (I): Erik Börjesson – dribbler och målspruta

30 november, 2018

Sveriges fotbollselva i OS i Stockholm 1912. Erik Börjesson andre man från vänster i främre raden.

När jag här inleder en serie på min blogg om glömda svenska fotbollshjältar faller det sig naturligt att inleda med vår allra första storstjärna: Erik Börjesson (1886-1983). Den 1 december var det jämnt 130 år sedan han föddes. https://www.svenskalag.se/jonseredsif/sida/20832/erik-borjesson

Erik Oskar Börjesson föddes i Jonsered utanför Göteborg. Hans första klubb blev Jonsereds GoIF. Därefter övergick han till att spela omväxlande i IFK Göteborg och Örgryte IS. Han blev svensk mästare med IFK 1908 och 1910.

Börjesson spelade centerforward i Sveriges allra första fotbollslandskamp, vilken spelades mot Norge i Idrottsparken i Stockholm den 12 juli 1908. Sverige vann med 11-3 och ”Börje” gjorde hela fyra mål. Det skulle med tiden bli 14 mål på 17 landsmatcher, varav två i den prestigefyllda matchen mot Tyskland i Hamburg 1911 som Sverige vann med 3-1. Erik Börjesson blev omsider ”stor grabb” och olympier i Stockholms-OS 1912.

Deltagandet i de olympiska spelen på hemmaplan blev nu ingen större succé för det svenska fotbollslandslaget. Premiärmatchen mot Nederländerna slöt med 3-4-förlust; Börjesson gjorde ett mål på straff. I en tröstmatch mot Italien förlorade de svenske med 1-0. Börjesson uttogs inte till den första svenska OS-turneringen i London 1908, troligen därför att han uppfattades som jobbig då han krävde ekonomisk ersättning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1912

2004 invaldes Erik Börjesson i Svensk fotbolls Hall of Fame som nummer 12. Motiveringen lydde: ”Den ene av det första decenniets två legendarer – ‘Köping’ var fältherren – ‘Börje’ bollgeniet och dribblern, men även skytten.”

Med ”Köping” avses Kalle ”Köping” Gustafsson (1888-1960), som inledde sin karriär i Köpings IS men sedan värvades till Djurgårdens IF. ”Köping” spelade 32 landskamper, gjorde på dessa 22 mål och deltog i OS 1908, 1912 och 1920. Han blev det svenska landslagets allra första målgörare i premiärlandskampen mot Norge.

Erik Börjesson var starkt kritisk till att landslagsspelare vid denna tid fick en minst sagt mager ekonomisk ersättning för sin medverkan, vilket är en förklaring till att det inte blev fler än 17 landskamper för vår största stjärna. Han såg emellertid till att han fick viss om än blygsam ersättning, något som ledde till att han blev avstängd för brott mot amatörbestämmelserna 1919.

Avstängningen togs dock tillbaka och ”Börje” kunde fortsätta sin karriär till 1920, då han lade skorna på hyllan. 1923 gjorde han dock come-back, nu som spelande tränare i Örgryte IS och fortsatte ytterligare några år.

Erik Börjesson. 17 landskamper, 14 mål.

Erik Börjesson har beskrivits som hemkär, vilket sannolikt är ytterligare en anledning till att han avböjde landslagsspel vid flera tillfällen. En gång skall han ha avstått från landslagsspel därför att han inte ansågs sig ha råd att införskaffa en ny kostym vilket hade krävts. Han avböjde även ett anbud från Liverpool FC i England att bli vårt första fotbollsproffs efter en match 1914. Erik Börjesson arbetade under hela sitt yrkesliv vid bruket i Jonsered.

På fotbollsplanen var han en stor individualist men politiskt stod han långt till vänster och lutade mot kommunismen. Han var även nykterist av ekonomiska och hälsorelaterade skäl och deltog ogärna i banketterna efter landskamperna.

När sonen Reino Börjesson (född 1929) som högerhalv blev silvermedaljör för Sverige i fotbolls-VM på hemmaplan 1958 var Erik Börjesson mäkta stolt. Reino representerade Jonsereds IF, IFK Göteborg och Norrby IF under sin karriär. Erik och Reino Börjesson är den enda konstellationen far-son i svensk landslagsfotboll.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Reino_B%C3%B6rjesson

Annonser

100 år sedan stilleståndsavtalet i Första världskriget: Macron flipp-floppar om Pétain, kallar nationalism ”förräderi”

11 november, 2018

Frankrikes president Emmanuel Macron försöker lägga ena handen på en måttligt road Donald Trumps knä då den senare besökte Paris inför högtidlighållandet av stilleståndsavtalet efter Första världskriget.

I samband med högtidlighållandet av 100-årsminnet av vapenstilleståndet i Första världskriget i Paris denna dag den 11 november hade Frankrikes president Emmanuel Macron ursprungligen planerat hedra marskalk Philippe Pétain (1856-1951). Denne spelade som segrande befälhavare i slaget vid Verdun 1916, då omkring 300 000 soldater stupade, en stor roll för att Frankrike slutligen stod på den segrande sidan i konflikten. https://edition.cnn.com/2018/11/08/europe/france-macron-petain-intl/index.html

Problemet för Macron var naturligtvis att Pétains hjälteroll 1916 kom att överskuggas av hans senare bravader som Frankrikes mest namnkunnige quisling. Pétain fungerade, efter att närmast dessförinnan ha varit fransk ambassadör i Spanien, i en ålder av över 80 år 1940-44 som president i den så kallade Vichy-regeringen vilken samarbetade med den nazityska ockupationsmakten.

Efter kriget dömdes han till döden som landsförrädare men fick straffet omvandlat till livstids fängelse på grund av hög ålder – han var mogen för pension redan vid utbrottet av Första världskriget – och hjälteinsatserna i det första kriget. Pétain dog slutligen 95 år gammal i fängelset. Vichy-regeringens verklige ledare var dess premiärminister Pierre Laval (1883-1945) som också han dödsdömdes och avrättades genom arkebusering den 15 oktober 1945.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Philippe_P%C3%A9tain

Philippe Pétain och Adolf Hitler under Andra världskriget.

Det hade inte varit sakligt fel av Macron att hedra Philippe Pétain, eftersom denne faktiskt spelat en betydande roll som framgångsrik fransk befälhavare under den första stora världskonflikten alldeles oavsett det senare förräderiet. Efter beskedet om att också Pétain, jämte andra framstående franska militärer, skulle hyllas vid en ceremoni i Paris på 100-årsdagen av stilleståndsjubiléet fick emellertid Macron kalla fötter till följd av all kritik och flipp-floppade.

Hur var det nu någon sade – att vara liberal är att vara kluven…

Det var den 11 november 1918 som stilleståndsavtalet i Compiègneskogen i regionen Picardie i norra Frankrike slöts vilket ändade kriget på västfronten. Den järnvägsvagn som hade använts som lokal för undertecknandet av avtalet användes den 22 juni 1940 av Adolf Hitler som plats för undertecknandet av kapitulationsavtalet mellan Frankrike och Tyskland i Andra världskriget. Vagnen hade dessförinnan hämtats från ett museum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vapenstillest%C3%A5ndet_i_Compi%C3%A8gneskogen_(1940)

Den slutgiltiga freden ingicks omsider genom Versaillesavtalet den 28 juni 1919, vilket genom att ålägga det förlorande Tyskland orimligt hårda krav lade grunden för Andra världskriget 1939-45. Tyskland förständigades utbetala astronomiska krigsskadestånd samt så gott som helt avveckla sin krigsmakt. Tyskland tvingades vidare överlämna alla sina kolonier i Afrika – Togoland, Kamerun, Tyska Sydvästafrika, Tyska Östafrika (Tanganyika, Burundi, Rwanda) och Tyska Nya Guinea – till segrarmakterna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Versaillesfreden

Georges Clemenceaus omedgörlighet vid fredsförhandlingarna i Versailles födde revanschlust i Tyskland.

Vidare tvingades tyskarna till segrarmakterna eller Nationernas förbund (NF) avstå från en rad områden i Europa såsom Elsass-Lothringen (Alsace-Lorraine), Nordslesvig, Västpreussen, Saarland, Posen (Poznan) och Danzig (Gdansk). Tyskland tvingades dessutom ta på sig hela skulden för kriget, vilket anses ha skördat omkring 10 miljoner offer.

En stor del av ansvaret för att freden i Versailles blev så hård och i Tyskland uppväckte en aggressiv revanschlusta tillfaller den tyskhatande franske politikern Georges Clemenceau (1841-1929), kallad ”den franske tigern”, vilken tillträdde som fransk konseljpresident den 17 november 1917 och innehade denna post till krigets slut och spelade en avgörande roll vid fredsförhandlingarna i Versailles som Tyskland inte var inbjudet till. https://sv.wikipedia.org/wiki/Georges_Clemenceau

Det är förståeligt att president Emmanuel Macron avstår från att hylla marskalk Philippe Pétain en dag som denna. Han skulle givetvis ha sluppit all uppståndelse om han inte initialt fört fram Pétains namn bland de krigshjältar som skulle hyllas – de negativa reaktionerna var minst av allt svåra att förutse. Macron har använt krigsjubiléet som en förevändning att angripa den ”nationalistiska spetälska”, som han menar riskerar bryta upp dagens Europa och har dessutom – hör och häpna – kallat nationalism ”förräderi”. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1RvJl/macron-varnar-for-nationalistisk-spetalska

Jämförelsen mellan den vapenskramlande nationalismen för 100 år sedan och dagens systemkritiska nationalism har emellertid, och med all rätt, fått kritik. Nationalistiskt betonade regeringar i länder som Ungern, Polen och Italien hotar inte några andra länder. Det är heller knappast ”Europa” utan snarare den antinationella  Europeiska unionen (EU) som hotas – i själva verket är det ju faktiskt EU och dess överstatliga anspråk som är den direkta orsaken till dagens nationalistiska trend.

Fredskorset i Bladensburg i Maryland.

Uppståndelse av ett helt annat slag har väckts i USA kring det så kallade fredskorset i Bladensburg i Maryland, ett tolv meter högt kors i cement som 1919-25 utformades av John Joseph Earley i syfte att hedra 49 av de fallna hjältarna från Första världskriget. Militanta ateister har sedan några år tillbaka bedrivit en hätsk kampanj för att få korset avlägsnat, och i oktober 2017 kom en amerikansk appellationsdomstol fram till att korset skulle vara ”okonstitutionellt”. Det har dock skapats en opinion som syftar till att bevara korset i dess nuvarande utformning. https://en.wikipedia.org/wiki/Peace_Cross

Första världskriget beskrivs ibland som ett helt meningslöst krig. Det är en inställning som jag inte delar. Under den tid det rasade kallades det stundom på grund av sin grymhet ”kriget som skulle avsluta alla krig”, men så blev det som bekant inte. Däremot innebar konflikten slutet för den militaristiska ideologi som jag kallat wilhelmismen och som vägledde främst kejsarrikena Tyskland och Österrike-Ungern vid denna tid.

Fotnot: Mer om Första, Andra och Tredje världskriget (det kalla kriget) och deras respektive betydelse kan läsas i Tommy Hansson: Ondskans imperier (Contra förlag 2002, 404 sidor).

Franske ”kejsaren” Macrons popularitet störtdyker – nu vill han ha en EU-armé mot Kina, Ryssland och USA

6 november, 2018

Länken här ovan går till ett brittiskt nyhetsinslag som diskuterar den franske presidenten Emmanuel Macrons vikande popularitet. Mannen som en gång, låt vara skämtsamt, kallades ”kejsaren av Europa”, kan i dag ”stoltsera” med en missnöjesnotering på katastrofala 71 procent enligt senaste mätningen.

Emmanuel Macron blev president genom att i andra valomgången av fjolårets presidentval besegra den nationalistiska kandidaten Marine Le Pen och tillskansa sig 66 procent av rösterna. Som president tituleras han även ”furste av Andorra”.

Macrons störtdykande popularitet har på sistone lett till att hans parti La République En Marche!, som han startade den 16 april 2016, har halkat efter Le Pens Rassemblement National (RN) – tidigare Front National – i mätningarna inför valet till Europaparlamentet i maj 2018. Försprånget är dock knappt – 21 mot 20 procent. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rassemblement_National_(Frankrike)

RN har dock ökat med 4 procentenheter sedan mätningen i augusti. Intressant att notera är att den samlade högeroppositionen i Frankrike noteras för 30 procent av väljarsympatierna. Opinionsläget ligger väl i linje med utvecklingen i stora delar av det övriga Europa, där immigrations- och EU-kritiska partier noterar stora framgångar och är regeringsbärande i länder såsom Ungern Polen, Italien och Österrike.

EP-valet kan mot ovanstående bakgrund bli en veritabel kalldusch för globalistiskt inriktade EU-vänner som Macron och hans socialliberala centristparti. https://www.independent.co.uk/news/world/europe/france-polls-far-right-marine-le-pen-ahead-macron-rise-europe-en-marche-eu-elections-a8616776.html

Macron med  svart vän på Saint Martin.

Fransosernas kärleksaffär med Emmanuel Macron tycks alltså vara över. Emmanuel Jean-Michel Frédéric Macron föddes i  Amiens i Somme den 21 december 1977 och är därmed den yngste franske ledaren sedan kejsar Napoleon I Bonaparte. Han har en bakgrund som finansman och var tidigare rådgivare och delägare i investmentbanken Rothschild-Cie i Paris. https://www.expressen.se/nyheter/frankrikes-karleksaffar-med-macron-ar-over/

2014-16 var han finansminister men avgick från den posten för att kunna bedriva presidentvalskampanj 2017. Macron är en övertygad anhängare av frihandel, globalism och Europeiska unionen (EU), som han vill ge större makt. Han vill också stärka Frankrikes försvar samt öka toleransen gentemot landets stora muslimska minoritet om cirka 6,5 miljoner (2015), vilken utgör omkring 10 procent av befolkningen. https://sv.gatestoneinstitute.org/7280/frankrike-islamiseringen

Ett antal spektakulära jihadistiska terrordåd har knappast bidragit till att öka Macrons popularitet och det har inte heller den ökande beskattningen av utsatta pensionärsgrupper gjort. Macron har blivit beryktad som ”de rikas president”. Relativt nyligen gjorde han också skandal genom att vid ett besök på den karibiska ön Saint Martin låta sig fotograferas med halvnakna svarta ungdomar i närmast homoerotiska poser. Åtminstone en av ungdomarna hade ett kriminellt förflutet och ett par av dem gjorde obscena gester. https://edition.cnn.com/2018/10/01/europe/macron-photograph-intl/index.html

Trump och Macron kom väl överens vid den senares USA-visit i juli 2017.

Emmanuel Macron har, kanske litet överraskande, varit den västerländska ledare som kommit bäst överens med USAs president Donald Trump. Efter den franske presidentens senaste utspel – han vill ha en EU-armé med uppgift att försvara EU mot Kina, Ryssland och USA – verkar även kärleksaffären med Trump vara ett minne blott. https://www.breitbart.com/europe/2018/11/06/macron-calls-real-european-army-protect-eu-us/

Det är en öppen fråga huruvida Macrons popularitet kan ta upp sig fram till EP-valet om ett halvår. Tills vidare får han söka tröst hos sin 24 år äldre hustru Brigitte. https://www.bbc.com/news/world-us-canada-40613719

 

Gyllenhammars fantasivärld och den verkliga fascismen

23 oktober, 2018

Olof Palme hälsar Pehr G. Gyllenhammar välkommen till Harpsund 1983 – två personer som hade mycket gemensamt.

Jag brukar normalt inte hetsa upp mig särskilt mycket när folk kallar mig eller mitt parti ”fascister”. Det är en slentrianmässig anklagelse från vänster som i realiteten endast betyder ”jag tycker du är dum” och därmed är renons på varje försök till ideologisk analys. När nu gamle Volvo-bossen Pehr G. Gyllenhammar klämt ur sig att Sverigedemokraterna enligt hans mening är ”fascister”  kan det kanske dock kan vara värt några reflektioner.

Det var i ”Lördagsintervjun” i Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot den 20 oktober som Gyllenhammar, i polemik med  borgerliga aktörer som Antonia Ax:son Johnson som menar att allianspartierna borde släppa beröringsskräcken gentemot SD, sade bland annat följande: ”Jag vill absolut förkasta ett sådant förslag (…) Jag tycker de är fascister. De är helt enkelt demokratiskt föraktfulla. Det enda de syftar till är att kunna få mycket makt.” https://www.expressen.se/gt/pg-gyllenhammar-om-sd-ar-fascister/

Om definitionen av ”fascism” är en vilja att tillskansa sig så mycket makt som möjligt skulle man dock kunna beteckna i praktiken samtliga riksdagspartier som ”fascistiska”. Författaren och samhällskritikern Vilhelm Moberg (1898-1973) lär en gång ha sagt: ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.” Det är ju nämligen endast om man kommer i maktställning man inom politiken kan förverkliga vad man tror på.

P. G. Gyllenhammar borde enligt mitt förmenande, även fast han fyllt 83 och ser ut som ett ovanligt skrynkligt russin i ansiktet, kunna göra en nöjaktig analys av den fascistiska ideologin i stället för att förfalla till att klistra etiketter efter gottfinnande. Fascismen, som den ser ut i verkligheten och inte i Gyllenhammars fantasivärld, är en auktoritär politisk ideologi med rötter i det Italien som 1922-43 styrdes av diktatorn Benito Mussolini (1883-1945). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fascism

DA-märket ”Nej kommunism, fascism, nazism”.

Själv har jag sedan jag började engagera mig politiskt 1972 i den tvärpolitiska organisationen Demokratisk Allians (DA) alltid tagit kraftfullt avstånd från kommunism, fascism och nazism och bär än i dag som en självklarhet DAs allra första rockslagsmärke – med texten ”NEJ kommunism, fascism, nazism” – på en jacka. Om Gyllenhammar ser det som ett tecken på att jag är ”fascist” får han gärna höra av sig och förklara varför.

Mussolini hade sin ideologiska grund i socialismen, vilken han i form av fascismen förenade med en militant nationalism. Fascismen, som hämtar sitt ursprung i den italienska nationalsyndikalismen, bygger på den så kallade korporativismen enligt vilken människan är en kollektiv varelse och samhället en organism i vilken den enskilda individen är en del i ett större sammanhang.

Fascismen är till sin natur revolutionär och avvisar borgerliga ideologier såsom konservatismen och liberalismen. Om Gyllenhammar har rätt och Sverigedemokraterna är ”fascister” skulle det alltså innebära att partiet måste ta avstånd från sin egen ideologi, det vill säga socialkonservatismen. Den enda svenska organisation som de facto är fascistisk är såvitt jag vet Nysvenska rörelsen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nysvenska_r%C3%B6relsen

Pehr Gustaf Gyllenhammar föddes i en knapadlig familj i Göteborg den 28 april 1935. Han är juristutbildad och var 1971-83 VD i AB Volvo samt 1983-93 styrelseordförande i samma företag. 2004-07 var han styrelseordförande i Investment AB Kinnevik. Vänsterliberalen Gyllenhammar var även under några år på 1980-talet ledamot i Folkpartiets styrelse och, ryktas det, ett tag påtänkt som efterträdare till Ola Ullsten (1931-2018) som partiledare. Ett jobb som i stället gick till Bengt Westerberg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pehr_G._Gyllenhammar

Oss skojare emellan…Gyllenhammar har det trevligt tillsammans med Fermentas Reefat El-Sayed på det glada 1980-talet.

Till P. G. Gyllenhammars försvar kan kanske anföras att han är internationellt orienterad – han är bosatt i London – och inte kan förväntas ha särskilt ingående eller aktuella kunskaper om svensk inrikespolitik. Gyllenhammar har i likhet med en rad andra medlemmar i den svenska makteliten anknytning till den så kallade Bilderberggruppen med dess globalistiska agenda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bilderberggruppen

Säga vad man vill om P. G. Gyllenhammar, men han har onekligen betydande talanger när det gäller att marknadsföra sin egen person. Omvärlden har till stor del köpt hans image av näringslivssnille med förmåga att, i likhet med kung Midas, förvandla allt han kommer i beröring med till guld. Detta är en bild som inte har mycket med verkligheten att göra. Således kantas Gyllenhammars väg av pinsamma magplask såsom misslyckade satsningar på Norge, Fermenta och Peugeot.

Vänstertidningen Internationalen gjorde i en längre text den 7 maj 2017 bedömningen, att det finns klara likheter mellan P. G. Gyllenhammar och Olof Palme:

Idealiseringen av den gyllene PG-eran påminner inte så lite om den socialdemokratiska nostalgin kring Olof Palme. Och i mycket liknade de båda männen varandra, söner till försäkringsdirektörer, färgstarka personer som redan i  unga år lyftes till toppen av mäktiga gynnare. http://www.internationalen.se/2017/05/idealiserad-bild-av-pg-gyllenhammar/

Den i särklass mest nedgörande kritiken av Gyllenhammar jag sett i anslutning till hans karaktäristik av SD som ”fascister” kommer från journalisten och krönikören Thomas Gür. Denne skriver på sin Facebook-sida den 20 oktober bland annat så: ”Min uppfattning om Pehr G. Gyllenhammar är att han är en av Sveriges mest uppburna och minst framgångsrika och mest misslyckade storföretagsledare i modern tid.” Dessutom kallar Gür Gyllenhammar ”lögnare”.

En nötväcka i aktion.

Gür menar rentav att Gyllenhammars ”analysförmåga har visat sig vara i klass med den som de nötväckor, vilka ibland dyker upp på min tomt, kan uppvisa.” Dock, anser Thomas Gür, klarar nötväckorna av något som P. G. inte förmår: de är ensamma om att kunna gå och hoppa upp och ned på trädstammen med huvudet före.

Thomas Gürs inte så smickrande omdömen om Pehr G. Gyllenhammar får stå för honom. Jag nöjer mig med att konstatera att den forne Volvo-chefen sannolikt är betydligt överskattad såväl som företagsledare som politiskt orakel.

Václav Klaus sågar Europas migrationspolitik jäms med fotknölarna

25 september, 2018

Václav Klaus (till höger) och Jiri Weigl.

Den tidigare tjeckiske presidenten Václav Klaus har, tillsammans med sin nära medarbetare Jiri Weigl, författat en skrift som borde läsas av varje politiker i Europa i allmänhet och EU i synnerhet. Författarna sågar här den katastrofala migrationspolitik som har förvandlat betydande delar av EU-området till en bakgård till Tredje världen jäms med fotknölarna.

Václav Klaus föddes i Prag 1941 och var finansminister i det postkommunistiska Tjeckoslovakien 1989-91, varefter han blev landets premiärminister 1992. När Tjeckoslovakien delades i Tjeckien och Slovakien 1993 fortsatte Klaus som premiärminister i Tjeckien till 1997. När den förre dramatikern och oliktänkanden Václav Havel (1936-2011) avgick efter tio år som Tjeckiens president 2003 efterträddes han av sin forne rival Václav Klaus. Havel hade bland annat varit kritisk till Klaus negativa hållning gentemot Europeiska Unionen (EU).

Václav Klaus väckte uppseende när han 2009 i det längsta vägrade skriva under Lissabonfördraget, vilket bland annat gav EU en starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Sedan han slutligen skrivit under överenskommelsen, även kallad ”reformfördraget”, kunde denna ratificeras i december 2009.   https://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/eu/6494675/Czech-President-Vaclav-Klaus-signs-EU-Lisbon-Treaty-into-law.html

Ett annat område där Klaus avvikit från den internationella politikens huvudfåra är tesen om den människoframkallade, globala uppvärmningen. Klaus har hävdat att denna är en myt och även ifrågasatt den mentala hälsan hos denna teoris ledande megafon, den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore. https://www.dw.com/en/czech-president-eus-outspoken-global-warming-doubter/a-3836446

Merkels och Junckers ansvar. Med skriften Folkvandring – en kort vägledning till vår tids migrationskris (utgiven på svenska 2016 av Rosa Alba förlag, 111 sidor) visar Václav Klaus att han äger djupa insikter också avseende den massinvandringspolitik som sedan ett antal år plågar den europeiska kontinenten och då icke minst Sverige.

En mycket viktig bok i ett mycket viktigt ämne. Foto: Tommy Hansson

Denna politik, med Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Tysklands förbundskansler Angela Merkel – båda kristdemokrater – som ledande tillskyndare, har bland annat lett till islamisering, flertalet terrordåd, ökad brottslighet, skenande så kallat hedersvåld, en stegrad våldtäktskurva, ökat kvinnoförakt, ett stadigt stigande antal no-go-zoner och allmänt sett ett tilltagande kaos på de flesta plan.

Klaus och Weigl ger tyska politiker en stor del av skulden till den pågående migrationskrisen (sidan 34): ”Tysklands förbundskansler Merkel och förbundspresident Joachim Gauck tog steget att direkt uppmana migranterna att marschera mot Europa. Till dem anslöt sig de europeiska politiker som identifierar sig med Bryssel och som tydligt visade att de menar allvar med sin mångkulturalism och med sin avsky mot nationalstaten.”

Lierade med dessa migrationsförespråkare, framhåller författarna, är påven Franciskus och hans anhängare med sin ”obegränsade barmhärtighet” samt ”Europas kosmopolitiska intellektuella och deras traditionella böjelse för abstrakta politiska ideal, men samtidigt totala, närmast rousseauska, likgiltighet för de konkreta mänskliga ödena.”

Enligt Klaus och Weigl bärs huvudansvaret dock av Merkel med hennes klämkäcka, av Barack Obama inspirerade stridsrop ”Wir schaffen das!” (Vi klarar det) som myntades under flyktingkrisen 2015. Det är en fras Merkel tvingats äta upp många gånger. https://en.wikipedia.org/wiki/Wir_schaffen_das

Angela Merkel: ”Wir schaffen das!”

”Massiv manipulation”. Václav Klaus och Jiri Weigl förklarar i förordet till bokens tyska upplaga att de haft som målsättning att skriva ”en kort vägledning” för den situation som uppstått. Avseende denna situation skriver de följande (sidan 18):

Allt tyder på att våra dagars migrationsvåg i ett historiskt perspektiv, knappast kan jämföras med något annat än den folkvandring som för 1500 år sedan kom att leda till det antika Roms undergång. Vi vill inte på något vis uteslutande utmåla katastrofscenarier eller bedriva populistisk uppvigling av opinionen genom att säga att dagens Europa kommer att gå en liknande förödelse till mötes. Men vi ser ett sådant scenario som en verklig fara. Det finns dessutom tydliga tecken som pekar i den riktningen.

Om vi får tro de båda författarna har hela den europeiska befolkningen, förutom migranterna själva, blivit utsatt för ”en massiv politisk och medial manipulation” och har därmed förvandlats till ”spelpjäser i ett gigantiskt socialt experiment.” Skeendet har enligt Klaus/Weigl med stöd av mainstream-media orkestrerats av europeiska toppolitiker med en multikulturalistisk agenda vilka i allt högre utsträckning ”fjärmat sig från sina respektive majoritetsbefolkningars synsätt och åsikter.”

Dock finns det, framhålles det, länder i Central – och Östeuropa vilka står för ett diametralt annat synsätt än de av mångkulturförespråkare och migrationsromantiker styrda nationerna i Västeuropa, länder som vill värna sina gränser och försvara den traditionella på kristendomen baserade inhemska kulturen. Tankarna går i sammanhanget till nationer såsom Ungern, Polen, Slovakien och Österrike men på senare tid även Italien.

Matteo Salvini: ”Italien är inte längre Europas dörrmatta.”

Det senare landets inrikesminister och vice premiärminister, Matteo Salvini, har exempelvis rutit till ordentligt mot EU-etablissemanget och frankt förklarat att ”Italien är inte längre Europas dörrmatta.” https://omni.se/salvini-italien-ar-inte-langre-europas-dorrmatta/a/kaO306

Skapa ett nytt Europa. Václav Klaus och hans vapendragare Jiri Weigl är djupt kritiska till EUs länge omhuldade strävan att fördela migranterna över hela EU-området men inte söka hejda invandringen som sådan. Resultatet blir förödande (sidan 44): ”Tusentals, tiotusentals och hundratusentals migranter blir för varje land till en enorm börda och till en faktor som riskerar att destabilisera de inhemska förhållandena i dessa länder.”
  
En naturlig fråga är vad som är syftet med EU-eliternas medvetna import av människor från länder vars religioner, traditioner och kulturer är väsensfrämmande för den västerländska kristna civilisationen. Det politiska etablissemanget följer, menar Klaus och Weigl, genomgående ”vänsterns progressism, en omfattande etatism och statspaternalism (statsförmyndigande), den gröna dirigismen (styrpolitiken) liksom en extensiv social konstruktivism.”

Detta förklaras resultera i en vilja att urholka nationalstaterna och tvinga fram ett nytt Europa: ”Därför arbetar de europeiska eliterna mot målet att bryta ner de nationella strukturerna, tunna ut det nationella kapitalet och att konfrontera nationerna med den främmande värld som migranterna – som utan någon specifik lojalitet till det europeiska land de får bosätta sig i – för med sig.”

Systemkritiska partier demoniseras. Inte alla länder ställer, som nämnts ovan, upp på EU-eliternas nationalstatsfientliga och mångkulturalistiska projekt. I länder som Tyskland, Sverige, Storbritannien, Italien, Frankrike, Danmark, Norge, Finland med flera har dessutom bildats mer eller mindre framgångsrika, systemkritiska partier med värdekonservativa, nationalistiska och invandringskritiska agendor vilka regelmässigt demoniseras av etablissemanget såsom varande svårartat främlingsfientliga, rasistiska, högerpopulistiska och högernationalistiska.

Marine Le Pen har av en fransk domstol beordrats genomgå en psykiatrisk utvärdering.

I det av den liberale presidenten Emmanuel Macron styrda Frankrike har en domstol gått så långt att den beordrat Marine Le Pen, ledare för det nationalistiska partiet Front National, att genomgå en psykiatrisk utvärdering därför att hon på Facebook lagt ut bilder på massakrer genomförda av den islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (även kallad DAESH). Le Pen har upprört vägrat efterkomma domstolskraven. https://www.independent.co.uk/news/world/europe/marine-le-pen-isis-beheading-pictures-twitter-psychiatric-test-tweets-national-rally-france-a8547946.html

Macron ingrep för övrigt i den svenska valrörelsen genom att hävda att Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson inte var besjälad av vad han kallade ”svenska värderingar.” Det skedde sedan Åkesson i ett radioprogram avstått från att välja mellan Macron och den ryske presidenten Vladimir Putin.https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/e1L1Ma/akesson-ville-inte-valja–nu-svarar-macron

”Ett livskraftigt och fungerande alternativ”. Den svenska versionen av Václav Klaus och Jiri Weigls skrift har publicerats av det lilla förlaget Rosa Alba och kommer förmodligen inte att få någon överväldigande stor läsekrets. Det hindrar inte att den är ett mycket viktigt debattinlägg i ett mycket viktigt ämne. Att författarna inte givit upp hoppet framgår av skriftens slutkläm i form av ett citat från det tal Klaus höll efter att ha mottagit The European Freedom Award av Institutet för direkt demokrati i Europa (IDDE) på Grand Hotel i Stockholm den 4 november 2016 (sidorna 109-110):

Vi bör försöka etablera ett livskraftigt och fungerande alternativ till de aktörer och de institutioner som stöder det politiska etablissemanget i Europa. Detta alternativ behöver föra samman alla dem som tror på ett Europa bestående av oberoende och självständiga länder, som tror på frihet och klassisk europeisk liberal demokrati och som tror på möjligheten att återföra politiskt ansvar så nära medborgarna som möjligt.

Den besvärlige överste Gyllenkrok

10 juli, 2018

Docent  Göran Nilzén har skrivit boken Den besvärlige Gyllenkrok som avporträtterar en kontroversiell svensk militär. Foto: Tommy Hansson

Axel Gyllenkrok (1888-1946) var en på sin tid omtalad och omskriven officer. Han var mycket kompetent inom det han sysslade med och känd som en av våra stora militära begåvningar. Samtidigt var han en beryktad bråkmakare som gjorde livet surt för såväl överordnade som underlydande.

Gyllenkroks gärning har på ett överskådligt sätt sammanfattats av historiedocenten Göran Nilzén i boken Den besvärlige Gyllenkrok. Överste Axel Gyllenkrok (Carlssons förlag 2017). Nilzén konstaterar sammanfattningsvis att Gyllenkrok, trots sina obestridliga förtjänster, var ”för stöddig för sitt eget bästa”.

Axel Gyllenkrok föddes den 9 augusti 1888 i Karlskrona som son till kommendören Axel Gyllenkrok och dennes maka Elin Frick. Den friherrliga ätten har ett ärorikt förflutet. Dess mest bemärkte medlem är den karolinske krigaren Axel Gyllenkrok (1664-1730) som spelade en framträdande roll i Stora nordiska kriget i vilket han sårades två gånger. http://historiesajten.se/visainfo.asp?id=117

Denne Gyllenkrok deltog bland annat vid slagen i Riga och Narva samt i kriget i Polen. 1706 befordrades han till överstelöjtnant och året därpå till en av konung Carl XII mycket uppskattad generalkvartermästare. Efter nederlaget i Poltava 1708 följde Gyllenkrok med kungen till Bender men blev omsider krigsfånge i Moskva. Vid återkomsten till Sverige 1722 upphöjdes Gyllenkrok till generallöjtnant och 1727 till friherre och slutade sina dagar som landhövding i Göteborgs och Bohus län.

Generallöjtnanten och landshövdingen Axel Gyllenkrok (1664-1730).

Karolinen Gyllenkroks sentida ättling Axel avlade mogenhetsexamen (som studentexamen då kallades) 1906 och inträdde samma år i krigstjänst. Han visade sig tidigt vara en duktig idrottsman och god skytt. 1908 avlade Gyllenkrok officersexamen och utnämndes i slutet av samma år till underlöjtnant vid Svea livgarde i Stockholm.

Göran Nilzén kommenterar (sidan 12): ”Det är väl inte omöjligt att den mera sentida Axels val av levnadsbana bör ses i ljuset av militära släkttraditioner, som förövrigt än i dag upprätthålls.”

Efter flera års tjänstgöring inom armén i början av 1920-talet – han var bland annat kapten och stabsadjutant vid generalstaben – övergick Axel Gyllenkrok efter flygspanar- och fältflygarutbildning till det unga flygvapnet. Han hade insett att flyget skulle bli en viktig vapengren i framtiden. Gyllenkrok hann även med en kortare flygkommendering till England.

1932 utsågs Axel Gyllenkrok, som under flera års tid gjort sig besvärlig och riktat skarp och inte alltid så diplomatiskt formulerad kritik mot bristfällig materiel – flera dödsolyckor hade förekommit – och undermålig krigsduglighet vid flygförbanden, till major vid flygvapnet. Senare samma år utnämndes han till chef för Tredje flygkåren på Malmslätt i Östergötland.

Den frispråkige och dynamiske Gyllenkrok kunde emellertid inte undgå att stöta sig med både överordnat befäl och underlydande. Det ledde till att han flera gånger under sin karriär ställdes inför krigsrätt.

Den officiella bilden av Axel Gyllenkrok.

Nilzén framhåller (sidan 73): ”Gyllenkroks sätt och intriganta väsen medförde naturligtvis att han fick många fiender, och 1934 lämnade han flyget för armén, troligen mot sin vilja. De bakomliggande orsakerna är inte helt klarlagda, men man kan förstå att flygledningen ville ha honom på armlängds avstånd.”

Efter att ha återvänt till armén 1934 blev Gyllenkrok major vid Livregementets grenadjärer, varefter han 1934-35 fann sig kommenderad till ett grenadjärregemente i Rom i Mussolinis fascistiska Italien. Regementschefen, Giuno Ruggiero, var en av de relativt få officerare som Gyllenkrok kom väl överens med, och svensken ansåg sig ha lärt sig oerhört mycket under dennes befäl.

I ett brev från Italien redogör Gyllenkrok för vilka egenskaper han menar att den ideala krigsmakten bör ha (sidan 87):

1. Tysk eller engelsk drill på grundval av Lings gymnastik. 2. Fransk obundenhet i tillämpningen (ej i formen). 3. Italiensk trevnad och glädje i tjänsten. 4. Finsk seghet och envishet i genomförandet. 5. Tysk grundlighet. 6. Svensk organisation och planläggning.

En bidragande orsak till att Axel Gyllenkrok fann sig hemma i Italien vid denna tid var hans skepsis gentemot den västerländska demokratin, ”anarko-liberalism” som han kallade det svenska samhällssystemet. Det var också i Italien han första gången genom ambassadbjudningar kom i kontakt med diplomater och militärer från Sovjetunionen.

Gyllenkroks vän och förtrogna Marika Stiernstedt.

1937 erhöll Gyllenkrok tjänstledighet från sin befattning med graden överstelöjtnant vid Livregementets grenadjärer i Örebro för att genomföra en månads privat studiebesök i Sovjetunionen på inbjudan av vännen och förre sovjetiske militärattachén i Rom, Vasilij Lunev.

Att den svenske militären fann sig väl tillrätta i Stalins rike framgår av den bok han 1945 gav ut på ett kommunistiskt förlag, Utan uppdrag i Moskva, där Gyllenkrok bland annat uttrycker betydande beundran för den sovjetiska krigsmakten med dess ordning och disciplin och även för det sovjetiska samhället i stort.

Det kan tas för givet att den tydligen rätt naive Gyllenkrok förts bakom ljuset av den sovjetiska propagandan, även om han själv inte insåg detta.
”Det sticker emellertid i ögonen att Gyllenkrok går långt i sitt försvar för Sovjet”, konstaterar Göran Nilzén (sidan 116), ”som han ansåg vara utsatt för förtal i stora delar av västvärlden och att landets styrka gravt underskattades.”

Det kan här inskjutas att Gyllenkrok under senare år blev en nära vän och förtrogen till den 13 år äldre socialistiska och katolska författarinnan och debattören Marika Stiernstedt (1875-1954), vilken i likhet med Gyllenkrok 1934 besökt Sovjetunionen på inbjudan av den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontaj. Stiernstedt blev dock inte någon okritisk Sovjet-beundrare. http://www.signum.se/archive/read.php?id=753

1937-38 fungerade Axel Gyllenkrok som chef för Hallands regemente i Halmstad. Att han uppbar denna tjänst i endast ett drygt halvår berodde på att han anmäldes för trakasserier mot enskilda officerare och därför avpolletterades som chef samt suspenderades från armén och fördes över på reservstat.

Dåvarande kaptenen och flygspanaren Axel Gyllenkrok på Malmslätt.

Axel Gyllenkrok var på många sätt en typisk militär. Han spottade definitivt inte i glaset och hans språk var minst sagt mustigt. Han var uppenbart kompetent och framåtsyftande i mycket av det han gjorde och var icke minst en framstående militär skribent och debattör. Bland annat anlitades han ofta för att författa militära reglementen och instruktioner av skilda slag.

Han kan tvivelsutan kritiseras för en hel del saker men ändå hedras mer ändå!

”Den besvärlige Gyllenkrok” avled två dagar före sin 58-årsdag den 7 augusti 1946. Han gifte sig aldrig utan kan väl snarast anses ha varit ”gift” med sitt yrke.

Åkessons förslag om EU-omröstning: Den farliga folkviljan

3 juli, 2018

Carl Bildt (M) hissar pestflagg för svensk folkomröstning om EU: ”enskilt största faran för Sveriges välståndsutveckling.”

Nej, att låta folket uttrycka sin mening i viktiga frågor är inte något som står särskilt högt i kurs bland ledande namn inom politik och näringsliv. Folkviljan kan vara farlig.

Det står klart sedan såväl förre stats- och utrikesministern Carl Bildt (M) som näringslivsdinosaurien Jakob Wallenberg sågat SD-ledaren Jimmie Åke4ssons nyligen framförda  förslag om folkomröstning om Sveriges fortsatta medlemskap i Europeiska unionen (EU) under nästa mandatperiod.

”SD vill kasta oss ut i ett brittiskt moras, och det är den enskilt största faran för Sveriges välståndsutveckling framöver”, citeras Carl Bildt i Aftonbladet den 3 juli. (Fotnot), Bildt syftar på vad som kallas Brexit, det vill säga den brittiska begäran om utträde ur EU som gjordes den 29 mars 2017 efter en rådgivande folkomröstning som hölls den 23 juni 2016.

Carl Bildt menar att det är både dåligt och farligt att låta det svenska folket avgöra frågan om Sveriges fortsatta medlemskap i EU eftersom detta skulle kunna leda till ett svenskt ”Swexit”. Enligt den förre moderatledaren har EU stor betydelse för den politiska stabiliteten ”i större delen av Europa” och för ”vår ekonomi”. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/l15kr7/bildts-attack-mot-sd-enskilt-storsta-faran

Bildt och Moderaterna tillhörde de ledande förespråkarna för den folkomröstning om svensk anslutning till EU som hölls 1994 och som resulterade i 52,3 procent jaröster, 46,8 procent nejröster och 0,9 procent blanka röster. Carl Bildts uppenbara skräck inför en ny folkomröstning kan sannolikt endast förklaras av att han inte tilltror det svenska folket förmågan att rösta ”rätt” denna gång.

Björklund gör självmål i alliansburen enligt tecknaren Jeanders sätt att se.

Liberalernas ledare Jan Björklund delar Bildts uppfattning och flaggar nu för att valet bör bli en uppgörelse med SD i allmänhet och SDs EU-kritiska hållning i synnerhet. Jag dristar mig emellertid till antagandet, att Björklunds desperata hejarop på EU och euron näppeligen kommer att generera många röster till ett parti som redan lever farligt nära riksdagsspärren. https://www.europaportalen.se/content/jan-bjorklund-utmanar-sverigedemokraterna-om-eu

Det kan förvisso finnas visst fog för Bildts och Björklunds skräck. EU-topparnas allt större maktanspråk har lett till att det börjat gnissla betänkligt inom unionen på inte minst migrationsområdet, där länder såsom Ungern och Polen tagit strid mot den ansvarslösa svängdörrspolitiken och regeringsskiftet i Italien lett till att migrationsskeptikernas inflytande ökat betydligt.

Sverigedemokraternas avancemang i opinionsmätningarna tyder på att också svenskarna börjat få nog av den flodvåg av utomeuropeiska immigranter som frestar på vårt samhälle i allt högre utsträckning. Statsministerns beredvillighet att gå med på en chockartad höjning av den redan ansenliga svenska EU-avgiften stärker inte EUs ställning i folkhemmet https://samtiden.nu/2018/06/lofven-godkanner-chockhojning-av-svensk-eu-avgift/

Jimmie Åkesson: ”Vi ska inte vara med i en överstatlig union.”

Som Jimmie Åkesson har sagt: ”Vi betalar ofantligt mycket pengar och får ofantligt lite tillbaka. Men det främsta skälet är ideologiskt. Vi ska inte vara med i en överstatlig union.” Det innebär inte att Sverigedemokraterna stänger dörren till Europa: handel och andra typer av samarbete skall bejakas, men överstatlighet kan vi vara utan!

Åkessons utspel om en svensk EU-omröstning kommer inte som en blixt från en klar himmel. SD har haft samma EU-kritiska hållning under alla år. Att höga representanter för svenskt näringsliv som Jacob Wallenberg tar till storsläggan nu när SD faktiskt kan bli största partiet är bara stilenligt. EU skall vara kemiskt skyddat från all kritik, sedan får folkviljan vara hur den vill. https://www.expressen.se/dinapengar/naringslivets-oro-efter-sd-beskedet/

Fotnot: Moras är ett annat ord för träsk eller sumpmark.