G. W. slår in öppna dörrar så det brakar om det!

Leif G. W. Persson: tveksam användning av ordet ”blatte”.

Ingen har väl vid det här laget kunnat undgå att kriminologen Leif G. W. Persson har åstadkommit en TV-serie i tre delar med titeln ”Blattarna som byggde Sverige” som börjar visas i TV4, TV4 Play och C More den 2 mars. https://sv.wikipedia.org/wiki/Leif_GW_om:_Blattarna_som_byggde_Sverige

I ett försök till förklaring varför Persson, som väl numera ser sig själv som något slags allvetande ”riksorakel”, valt just detta ämne för sin dokumentärserie, säger han enligt sajten Nyheter 24: ”Faktum är att de som till stora delar byggde Sverige var utländsk arbetskraft som facket och staten i förening importerade från södra Europa efter andra världskrigets slut.”

I en intervju med Expressens Niklas Svensson fyller Persson på med att: ”Hög tid att påpeka detta – inte minst för SD.” I ”oraklet” G. W.s värld är SDare troligen litet mindre vetande människor vilka per definition är emot alla sorters invandrare och på detta sätt måste få reda på hur det egentligen förhåller sig. https://www.expressen.se/tv/nyheter/direkt-med-niklas-svensson/darfor-gor-gw-dokumentarserien-blattarna-som-byggde-sverige-i-tv4/

Låt mig här eftertryckligt få dementera denna föreställning hos kriminologiprofessorn och ryggmärgssossen Persson, som tycks ha nöjt sig med att skumma rubrikerna i den SD-hatande etablissemangspressen när det gällt att informera sig om ifrågavarande parti. Jag tycker det är rätt ynkligt.

Jag har under mina tolv år som medlem i Sverigedemokraterna ännu inte hört någon enda medlem uttrycka sig förklenande om den insats som utfördes av de sydeuropeiska arbetskraftsinvandrarna inom den svenska industrin och det svenska samhället i stort. Den kritik som från SDs sida riktats och riktas mot invandring gäller den massinvandring som sköljt över Sverige åtminstone sedan början på 1990-talet, då den borgerliga regeringen Bildt massimporterade flyktingar och andra typer av immigranter från Balkan.

Arbetskraftsinvandrare från Sydeuropa svarade för betydande insatser inom den svenska industrin.

Däremot kommer jag ihåg att min mormor på 1960-talet muttrade något mindre smickrande om de jugoslaver, greker och italienare som jobbade företrädesvis på dåvarande Scania Vabis och som bodde i bostadsområdet Gula gården i Södertälje, där hon bott i många år. Hon tyckte helt enkelt det kändes främmande med så pass många utlänningar samlade inom ett begränsat område, vilket man kanske kan förstå. Senare  anställde min far, som till yrket var handelsträdgårdsmästare, en slovensk man som jobbade i många år med allehanda arbetsuppgifter.

Massinvandringen har, vilket alla är eller borde vara medvetna om, lett till att utrymmet för tidigare självklara välfärdsinrättningar kommit att urholkas alltmer. Det är ingen överdrift att säga att massinvandringen rivit ner mycket av det som den sydeuropeiska arbetskraftsinvandringen byggde upp. Som tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt (M) så fyndigt uttryckte det i en valrörelse: ”Vi kommer inte att ha råd med så mycket annat än invandring.” https://www.youtube.com/watch?v=_HztBG_J9kM

Ordet ”blatte” är av oklar härkomst men har använts sedan typ slutet av 1960-talet som en nedsättande beteckning för mörkhyade personer av icke-svensk härkomst. Under 2000-talet började dock företrädare för denna kategori människor använda ordet om sig själva i syfte att neutralisera den negativa laddningen. Nu har en genuint svensk person som Leif G. W. Persson tyckt att han bör haka på – vilket jag tycker är snudd på skymfande mot arbetskraftsinvandrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Blatte

Frågan är vidare varför Persson nöjer sig med att skildra den betydelse – och den har tveklöst varit stor – som invandrad arbetskraft från Sydeuropa haft för den svenska industrin. Det största inflödet av arbetskraftsinvandring står finnarna för: mellan 1968 och 1971 anlände 111 2000 finnar till vårt land. De flesta av dessa valde att flytta tillbaka till hemlandet men några stannade. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=7327762

111 2000 finska arbetare anlände till Sverige åren 1968-71.

Jag brukar normalt uppskatta mycket av det Leif G. W. Persson (S) har att torgföra. Bäst är han emellertid när han håller sig till det han behärskar, det vill säga kriminologi. Hans självpåtagna roll som allvetande riksorakel ifrågasätter jag starkt. Jag skall inte döma ut serien om de sydeuropeiska invandrarna på förhand, men mitt intryck är så här långt att han slår in öppna dörrar så det brakar om det.

Det går också att skönja ett bakomliggande motiv: att med berättelsen om den importerade arbetskraftens positiva inverkan på Sverige indirekt rättfärdiga all form av immigration och att dra alla invandringskritiker över en kam som svårartade rasister vilka skyndsamt bör undervisas om det rätta förhållandet.

Varför är Ottomanska riket viktigt i dag?

 Ambassadör Mats Bergquist kunde konstatera, att vi ännu lever med konsekvenserna av Ottomanska imperiets upplösning.

Det muslimska Ottomanska (Osmanska) riket eller imperiet var en av världens stormakter i mer än 600 år.

Det utropades år 1308 av sultan Osman (Othman) I (1258-1326) i Anatolien i det nuvarande Turkiet och omfattade som mest delar av sydöstra Europa, Mellanöstern inklusive arabvärlden, delar av Nordafrika och Kaukasus samt hela Mindre Asien. 1453 erövrade riket Konstantinopel, det nuvarande Istanbul, och avslutade därmed det Bysantinska riket (Bysans) som ägt bestånd i ett årtusende.

Om Ottomanska riket talade förre diplomaten Mats Bergquist (född 1938), yngre bror till diplomaten och författaren Lars Bergquist, vid en sammankomst ordnad av Samfundet Sverige-Israels stockholmsavdelning den 4 november. Mats Bergquist var 1987-92 Sveriges ambassadör i Israel och tjänstgjorde därefter som ambassadör i Helsingfors och London. Han är i dag knuten till Utrikespolitiska institutet i Stockholm.

Rubriceringen på Bergquists föredrag löd ”Mellanöstern i upplösning. Skulle det Ottomanska imperiet ha räddats?”. För att besvara frågan i rubriken ovan kan sägas att Ottomanska riket och framförallt dess fall 1923 är viktigt därför att det bildar utgångspunkt för dagens turbulenta situation i Mellanöstern, där det enligt ambassadör Bergquist finns endast tre stablila länder: Israel, Saudiarabien och Iran. Det är därtill bara två av länderna i regionen som ej haft mer eller mindre ”drakoniska” regimer: Israel och Libanon.

 

Osman (Othman) I grundade det Ottomanska eller Osmanska riket.

Det krävs inte särskilt mycket tankearbete för att inse, att det är en fantastisk prestation att få ett imperium att äga bestånd i över ett halvt årtusende. I slutet av 1800-talet började dock riket under ledning av den svage sultanen Abd ül-Hamid II (1842-1918) knaka betänkligt i fogarna. Året innan denne tillträdde som regent drabbades riket av en statsbankrutt, varvid dess finanser ställdes under internationell kontroll. I kriget mot Ryssland 1877-78 åkte man på ett svidande nederlag.

Även om Ottomanska riket, med Bergquists ord, var svårt ”penetrerat” av utländska makter och intressen, lyckades sultanen i början på 1880-talet med hjälp av inkallade tyska ämbetsmän reducera statsskulden och även frigöra sig från dåliga inhemska rådgivare. Med assistans av tyska officerare infördes vidare 1887 en ny militärlag. Så småningom kom Hamid emellertid åter i händerna på usla rådgivare och störtades slutligen i en av de så kallade Ungturkarna genomförd statskupp 1909. Hamid efterträddes först av Mehmet V som i sin tur ersattes av Mehmet VI, som därmed fram till sin avgång 1922 blev det osmanska rikets siste sultan. Han avled i landsflykt i italienska San Remo 1926.

Om det kaos som rådde i det Ottomanska riket i det slutande 1800- och det begynnande 1900-talet har Jan Olof Olsson (Jolo) skrivit så i sitt bokverk 20e århundradet (del 2):

Politisk förvirring rådde i det inre. Därav ville både de undertryckta minoriteterna och grannfolken begagna sig. Drömmen var att tränga bort det muhammedanska Turkiet från alla dess besittningar på den europeiska kontinenten. Plundringen av det sönderfallande turkiska väldet hade börjats av Österrike 1908. Den skulle fortsätta och utvidgas till det första världskriget.

Mehmet VI blev det Osmanska imperiets siste sultan.

1911 krävde Italien att få lägga beslag på den osmanska provinsen Tripolis i Nordafrika med antika romerska rötter. Det ett år långa kriget slutade med att det Ottomanska riket tvingades lämna ifrån sig sina nordafrikanska besittningar till Italien, som emellertid fick harva på i ytterligare 20 års krig mot de libyska beduinstammarna. Tripoliskriget avlöstes av två Balkankrig vilka i sin tur växte ut till det på många sätt omvälvande Första världskriget 1914-18.

Ottomanska riket/Turkiet valde att i det så kallade Stora kriget ansluta sig till Centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern i den blodiga kraftmätningen med Ententen, det vill säga Storbritannien, Frankrike och Ryssland; 1917 anslöt sig Förenta staterna till den senare alliansbildningen.

”Första världskriget blev en totalkatastrof för Ottomanska riket”, konstaterade ambassadör Bergquist, ”även om man lyckades hejda Storbritannien vid Gallipolis i Dardanellerna 1915. Samma år ville Storbritannien genom Lawrence of Arabia (det vill säga den brittiske officeren, författaren och arkeologen Thomas Edward Lawrence, bloggarens anmärkning) få till stånd ett arabiskt uppror mot turkarna genom löften om vad araberna tolkade som ett stort arabiskt rike.”

I skuggan av världskriget hade Osmanska riket/Turkiet anställt folkmord på omkring en miljon armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, greker och andra kristna grupper i syfte att skapa en mer homogen nation. Genom fördraget i franska Sèvres 1920 tvingades turkarna acceptera att det Ottomanska riket skulle styckas upp och att den kurdiska folkgruppen skulle tillerkännas självständighet.

 Det moderna Turkiets fader: Mustafa Kemal Atatürk.

Den unge officeren Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938) tillhörde dem som inte accepterade fördraget. Han upprättade en skuggregering i Ankara, varifrån han ledde det Grek-turkiska kriget 1919-22 som slutade med en avgörande turkisk seger. 1923 lät Atatürk utropa den moderna Republiken Turkiet och genomföra en rad reformer som syftade till att ge Turkiet en mer modern, sekulär och provästlig identitet.

Det framgick av Mats Bergquists anförande att, innan Första världskriget kunde slutföras, skedde ytterligare diplomatiska händelser som kom att leda fram till den situation vi i dag har i Mellanöstern. 1916 ingicks det så kallade Sykes-Picot-avtalet mellan Storbritannien och Frankrike vilket föranstaltade om en uppdelning av det Ottomanska riket mellan britter, fransmän, italienare och ryssar. Syrien och Libyen blev då franska mandat under Nationernas förbund (NF), medan Palestina, Transjordanien och Irak föll på britternas lott.

Den 2 november 1917 utfärdade så den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour den så kallade Balfourdeklarationen till den brittisk-judiske ledaren Walter Rothschild, där Storbritannien förklarade sig stödja tanken på ett ”judiskt nationalhem” i Palestina, förutsatt att detta icke skulle inkräkta på arabernas situation i samma område.

 

 Den sionistiske ledaren Chaim Weizmann (till höger) med USAs president Harry S Truman.

Sionistiska ledare såsom den inflytelserike Chaim Weizmann, staten Israels förste president, tolkade detta som ett klartecken för ett framtida bildande av en självständig judisk stat och satte igång en omfattande judisk invandring till området vilken motsvarades av en minst lika stor arabisk invandring till Palestina från omkringliggande arabiska områden. Bergquist underströk att det var en mycket svår situation för Storbritannien:

Britterna lovade allt möjligt till araberna inklusive stora mutor. Det hängde inte riktigt ihop. Man ville vinna kriget mot Tyskland och gav alltför många löften. Britterna kom att sitta med Svarte Petter med bland annat stora arabiska uppror i Irak och Palestina där stormuftin av Jerusalem var inblandad. I 30 år försökte britterna balansera mellan sionister och araber innan de slutligen tvingades bort.

1948 kunde den judiska staten Israel utropas i Tel Aviv av Israels förste premiärminister David Ben Gurion samtidigt som araberna, som till skillnad från judarna inte accepterat FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och arabisk del, gick till militärt angrepp i hopp om att driva bort judarna. Något som ju skändligen misslyckades.

100 år efter Första världskrigets början och det Ottomanska rikets upplösning lever vi i dag fortfarande med konsekvenserna därav, icke minst framväxten av den fruktansvärda islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (IS). Ännu har ingen ordning som kan accepteras av alla inblandade parter upprättats, vilket enligt Bergquist understryker de problem som alltid skapas genom imperieupplösningar.

 Thomas Edward Lawrence, även känd som Lawrence of Arabia.

Den svenska regeringens erkännande av dagens så kallade Palestina hade ambassadör Bergquist, som jag tolkar det, inte mycket till övers för: ”Den palestinska regeringen bestående av Hamas och Fatah är bara en papperskonstruktion. En tvåstatslösning, om den kunde åstadkommas, skulle sända en viktig signal till regionen men den skulle inte lösa alla problem som en del tror.”

Frågan om det Ottomanska imperiet borde ha räddats med tanke på de problem upplösningen av detsamma medfört hängde slutligen litet i luften denna kväll. Med tanke på imperiets många inbyggda problem och den kaotiska dödskamp dessa ledde till förstod nog dock alla närvarande, att detta inte var något reellt alternativ.