Södertäljeprofiler (III): Zacharias Anthelius

Slottet Tre Kronor i Stockholm, där Svea hovrätt hade sina första lokaler. Slottet eldhärjades 1697.

År 1624 hölls vid Svea hovrätt i Stockholm, då inrymd i det gamla slottet Tre Kronor, en rättslig process av det mer sensationella slaget: ett antal personer stod inför rätta för att utomlands ha studerat vid katolska akademier och därefter återvänt till Sverige som hemliga katoliker. Detta var en gärning som stred mot den så kallade Örebro stadga från 1617 vilken, om den överträddes, kunde ge dödsstraff.

Även spioneri för Polens räkning fanns bland åtalspunkterna. Bland de tilltalade fanns borgmästaren i dåvarande Söder Tällije (Södertälje) Zacharias Anthelius. http://www.svea.se/Om-Svea-hovratt/Historia/Byggnader/

Zacharias Olai Antelius (1583-1624) härstammade från en beläst Norrlands-släkt och hade efter studentexamen i Uppsala 1600 begivit sig utomlands för studier 1605, ett vanligt vägval för dåtidens studiebegåvningar. Bland annat sökte han sig till den jesuitiska högskolan i Olmütz (tjeciska Olomouc) i Nordmähren, där han studerade i halvtannat år. Många fler svenska studenter än den unge Anthelius utnyttjade jesuiterna erkänt goda och kostnadsfria undervisning, men inte alla konverterade till katolicismen.

Träsnitt avbildande det katolska fästet Olmütz (Olomouc) i Nordmähren.

Ett par år senare var Anthelius i tjänst hos den landsflyktige svenske greven Axel Leijonhufvud, innan han hamnade i Graz i nuvarande Österrike som informator hos en handsekreterare i ärkehertigens tjänst. Från denna tjänst fick vår man mycket goda vitsord. I Graz tog svensken också sin magistersexamen innan han, efter tio års bortovaro, återvände till Sverige 1615.

Borgmästare i Södertälje. I Sverige fick Zacharias Anthelius först anställning som så kallad conrektor vid Gefle skola innan han anställdes av den i Nyköping baserade unge hertigen Karl Filip. Vid hertigens kansli stiftade Anthelius bekantskap med Georg (Jöran) Bähr Ursinus, en ung katolik med en något äventyrlig läggning som också skulle ställas inför rätta för otillåtna katolska sympatier 1624.

När Karl Filip, som var en yngre bror till konung Gustaf II Adolf, tragiskt avled i den fruktade fältsjukan som han ådragit sig under den svenska belägringen av Narva 1621 övergick Anthelius till att bli kanslist hos Karl Filips och Gustaf Adolfs moder, änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som var änka efter Carl IX. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Holstein-Gottorp

Änkedrottning Kristina av ätten Holstein-Gottorp.

Det var i maj 1623 som magister Zacharias Anthelius erhöll kunglig fullmakt som litterat – för ämbetet utbildad – borgmästare i Söder Tällije, stadens förste i sitt slag. Denna stad var hertigdömet Södermanlands viktigaste hamnstad, då som nu belägen fyra mil söder om Stockholm. Den hette tidigare blott Tällije (eller andra stavningsvarianter av detta ortnamn) men begåvades med epitet ”Söder” sedan Norrtälje i Roslagen tillkommit 1622.

Det år Zacharias Anthelius kom till Söder Tällije hade staden drygt 1000 invånare men hade sett sina bästa dagar. Storhetstiden inföll under konung Carl IXs tid som hertig, men efter dennes frånfälle hade betydande ekonomiska svårigheter tillstött.

Konflikt med Polen. Borgmästare Anthelius viktigaste uppgifter blev att söka utverka skattelindringar och en allmänt sett förmånligare ställning för sin stad. Att han var en mycket duglig ämbetsman vet vi från flera källor. Det hette om honom att han var den som ”allt skulle bestyra”. Söder Tällijes kyrkoherde Johan Wattrangius – som själv en kort tid misstänktes för att hysa papistiska böjelser – bekräftade i rättegången 1624 denna positiva bild av Anthelius.

Den äldsta kända avbildningen av Södertälje från slutet av 1600-talet: ur Erik Dahlberghs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna.

Historien om hur Zacharias Anthelius och andra svenska konvertiter upptäcktes av myndigheterna är onekligen rätt färgstark. En italiensk musiker i tjänst vid det kungliga hovet i Stockholm vid namn Giovanni Battista Veraldi, som var protestant, hade av svartsjuka angivit Anthelius, dennes trosfrände Georg Bähr och den tyske jesuitiske missionären Henricus Schachtius (Heinrich Schacht) för myndigheterna; Bähr hade haft en kärleksaffär med Veraldis hustru. Till sitt försvar hävdade Bähr vid rättegången att musikern varit impotent sedan åtta år.

Tillslaget mot de förstuckna katolikerna – att vara öppen katolik i det militant protestantiska Sverige var omöjligt – och rättegången i den 1614 instiftade Svea hovrätt väckte sensation i dåtidens svenska samhälle. Förutom de tre nämnda åtalade ställdes följande tre personer inför rätta, anklagade för att hysa katolska sympatier: Ericus Niurenius, kyrkoherde i Luleå församling, Nicolaus Campanius, skolrektor i Enköping samt den endast 16-årige studenten Arnold Johan Messenius, som senare skulle bli rikshistoriograf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arnold_Johan_Messenius

Den sistnämnde var son till juridikprofessorn och historikern Johannes Messenius, som hade fått en katolsk uppfostran i Vadstena och begivit sig till Braunsberg (polska Braniewo) i nuvarande Polen då Carl IX lät stänga klostret. Den äldre Messenius var mentor åt en student från Linköping som hette Henricus Hammerus, som blev det första offret för Örebro stadga – han dömdes till döden och halshöggs 1617 för att ha blivit katolik i utlandet och därefter återvänt till Sverige. Messenius dömdes till livstids förvisning på Kajaneborgs fästning i Finland där han avled 1636.

Konung Sigismund (Zygmunt) av Sverige (1592-99) och Polen (1587-1632).

Stämningen då rättegången inleddes var redan upphetsad då riksdagen skulle fatta beslut om militära rustningar i anledning av den hotande konflikten med den katolska ärkefienden Polen, som leddes av kung Gustaf Adolfs kusin, kung Sigismund som blivit avsatt som svensk kung av Gustaf Adolfs far Carl IX men alltjämt gjorde anspråk på den svenska tronen. Som kung i Polen gick han under namnet Zygmunt III Vaza. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigismund

Tortyrprotokoll. Av de tilltalade vid rättegången i Stockholm, som började vid påsktiden 1624, dömdes Zacharias Anthelius, Georg Bähr Ursinus, Nicolaus Campanius, Henricus Schachtius och Arnold Johan Messenius till döden. Såväl kung Gustaf II Adolf som rikskansler Axel Oxenstierna deltog vid förhandlingarna. President vid Svea hovrätt vid denna tid var eljest Magnus Brahe.

Schachtius, som i hemlighet tagit sig in i Sverige på uppdrag av Anthelius och Bähr, blev emellertid benådad på grund av sin utländska bakgrund medan unge Messenius fick dödsstraffet omvandlat till förvisning på Kexholms fästning i Finland där han satt inspärrad till 1640. Arnold Johan Messenius är unik i svensk rättshistoria då han veterligt är den ende som dömts till döden två gånger: andra gången var då han under drottning Christinas tid 1651 dömdes till döden och nu verkligen avrättades för påstådd konspiration mot staten. Även sonen Arnold rönte samma öde.

Gustaf II Adolf deltog vid rättegångsförhandlingarna i Svea hovrätt 1624.

Att i Riksarkivet (RA) i Stockholm studera originalhandlingarna kring den så kallade förrädarrättegången är minst sagt fascinerande. Här finns icke minst tortyrprotokoll som visar vad de misstänkta landsförrädarna yppat på sträckbänken – tortyr var formellt inte tillåtet men användes utan tvekan vid prominenta rättgångar av den här typen.

Dock tycks mäster Anthelius av någon anledning ha besparats tortyr, möjligen beroende på att han var klen till hälsan eller kanske för att han som borgmästare och riksdagsledamot hade högst rang av de anklagade. Han hade för övrigt gripits i Stockholm påsken 1624 efter att ha anlänt till huvudstaden för att göra sin plikt som riksdagsman för borgarståndet.

Bland RA-handlingarna finns ett brev till den 41-årige Anthelius från hustrun Engel Kröger, en Gävle-flicka av tysk börd. Hustrun redogör för praktiska angelägenheter i Söder Tällije samtidigt som hon oroar sig för makens hälsotillstånd: ”Farer mycke väl, kära hjärtans man, och hälser Henrik (Schachtius)”, avslutar hon det rörande brevet.

Vad som hände med Engel och hennes och Zacharias barn efter den senares avrättning är inte känt, men en förhoppning kan vara att de på något sätt togs om hand av Zacharias äldre broder, professorn (astronomi) och prästmannen Johannes Olai Anthelius (mäster Hans kallad), vars karriär inte tycks ha påverkats påfallande negativt av broderns öde. Han utnämndes 1635 till kontraktsprost för Gästrikland och avled 11 år senare.

Skulpturen ”Mor och barn” av Ivar Johansson i Zacharias Anthelius park i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Spioneri aldrig bevisat. Anthelius och Bähr med flera dömdes således till döden för sina katolska förlöpningar, domar som fastställdes av konungen den 1 september 1624. Det hade dock aldrig bevisats att de eller någon annan tilltalad också idkat spioneri mot svenska staten för Polens räkning.

De båda katolska konvertiterna halshöggs på Stockholms torg (nuvarande Stortorget) den 11 (21 enligt nuvarande sätt att räkna) september 1624. Enköpings-rektorn Nicolaus Campanius mötte samma öde fyra dagar senare. Alla tre hade under de påfrestande umbärandena i fängelset och under tortyrens influenser återtagit sin protestantiska tro, men inför bödeln återgick Anthelius och Bähr till sin romersk-katolska övertygelse. Detta enligt dokument från den katolska propagandacentralen i Líege som Sven Stolpe hänvisar till i sin bok Drottning Kristina (Malmö 1966).

När en luthersk präst vid avrättningsplatsen i sista stund försökte få Anthelius att svika sin katolska tro svarade denne: ”Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?” När han strax därpå fick se kamraten Bährs kropp och huvud åtskilda skall han extatiskt ha ropat till skarprättaren: ”Eja, låt mig nu också falla för din lie och den katolska tron!”

Rektor Campanius förblev emellertid trogen sin lutherska omvändelse även på schavotten.

Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm hade en kunglig fader.

Begravdes på Riddarholmen. Zacharias Anthelius och Georg Bähr Ursinus kroppar togs om hand av rådsherren Johan Skytte och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (den senare en utomäktenskaplig son till Carl IX) och forslades från Stockholms torg till Riddarholmen, där de begravdes nära den nuvarande statyn över Birger jarl vid den gamla klosterkyrkans mur.

300 år senare lät svenska katoliker på katolska kyrkogården i Stockholm sätta upp en minnestavla med följande text (de olika datumen syftar på gammal respektive ny datumräkning): ”Till minne af Zacharias Anthelius borgmästare i Södertälje och Göran Behr Ursinus sekreterare i kungl. kansliet hvilka d.11/21 september 1624 i Stockholm ledo döden för sin katolska tro. En hyllningsgärd från svenska katoliker anno 1924.”

Det sista dödsoffret för Örebro religionsstadga blev den i Sverige och Norge kringvandrande studenten Ericus Petri, vilken avrättades 1631.

Zacharias Anthelius har genom en motion i Södertälje kommunfullmäktige av författaren till denna artikel fått en park uppkallad efter sig utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje.

Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Contra förlag 2011, 216 sidor. Foto: Tommy Hansson

Fotnot I: För den som vill läsa mer om den svenska statens behandling av svenska katoliker under 1600-talet rekommenderas boken Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag 2011.

Fotnot II: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

Svenska artister (V): Alice Babs

 Alice Babs Sjöblom i mogen ålder. I bakgrunden en byst av henne.

Det är svårt att i dag, då artister som tycks inspirerade av underjordens krafter ofta nog intar världens scener, förstå att Alice Babs en gång kunde anses framföra sånger och stå för värderingar som var höjden av dekadens och omoral. Så var det i alla fall då Alice ”Babs” Nilson, som hon då var känd som, 1940 slog igenom med dunder och brak i filmen ”Swing it, magistern!” i regi av Schamyl Bauman.

Videolänk nedan med titelmelodin:

http://www.youtube.com/watch?v=m7_94j2qYbk

Filmen och då endast 16-åriga Alice gjorde stor succé i Sverige, Danmark och Norge. I Finland var det en annan sak: här var dans vid denna tid förbjuden och radion spelade huvudsakligen psalmer och marscher under de bistra krigsåren. När den unga artisten en gång uppträdde inför finska krigsinvalider gjorde hon dock stor lycka.

Trots succén bland biobesökare och allmänhet var det åtskilliga i de äldre generationerna som rynkade på näsan åt swingmusiken – som introducerade jazzen i Sverige – och unga Alice ”Babs” Nilson. Talrika präster avfärdade all populärmusik som synd och ansåg att Alice var ”ungdomens förförare” eller rentav en ”slyna” som framförde ”negermusik”. En kyrkoherde Grände kallade Alice och swingen ”en andlig mul- och klövsjuka”. Hon uppges ha tagit illa vid sig av denna kritik och såg det som en sorts revansch, när hon många år senare uppträdde i kyrkor med Duke Ellingtons orkester.

Så här skrev exempelvis signaturen Scatterbrain i en recension av en av Alices skivor:

Denna skiva borde inte få spelas annat än i en obebodd trakt i mörkaste Afrika.

Som sagt, svårt att förstå i dag att denna äppelkindade helylletjej från Småland kunde få ett sådant renommé…

Hildur Alice Nilson föddes i Kalmar den 26 januari 1924 som dotter till biografpianisten Jean Edvin Nilson och en moder som sjöng. Familjen flyttade till Västervik och senare till Stockholm i syfte att utveckla dotterns sångkarriär. Redan 1938 syntes unga Alice i filmen ”Blixt och dunder” i regi av Anders Henrikson och med Hasse Ekman som manusförfattare. Första skivinspelningen inträffade 1939 med ”Joddlarflickan” med text och musik av fadern. Samma år såg hon den blivande samarbetspartnern Duke Ellington och dennes orkester vid ett framträdande i Stockholm.

 Så här såg ”ungdomens förförare” ut på 1940-talet…

1940 kom så det formidabla genombrottet med ”Swing it, magistern!” Filmen hade premiär på biografen Royal i Stockholm den 21 december 1940 och väckte genast stort uppseende. Alice ”Babs” Nilson, som snart skulle bli känd som enbart Alice Babs, spelar här skolflickan Inga Danell som vid ett offentligt framträdande använder artistnamnet Linda Loy. Hennes musiklärare, lektor Bergman, spelas av Adolf Jahr. Filmen fick 1941 en uppföljare som hette ”Magistrarna på sommarlov” som dock inte gjorde stort väsen av sig.

Alice Babs var nu ett etablerat fenomen inom svensk underhållningsindustri. Ett axplock ur hennes fortsatta filmkarriär ger titlar som ”En trallande jänta” (1942), ”Vårat gäng” (1942), ”Örnungar” (1944), ”Sången om Stockholm” (1947), ”I dur och skur” (1953), ”Swing it, fröken” (1956) och ”Det svänger på slottet” (1959). I den sistnämnda filmen spelar Babs mot dåvarande manlige flickfavoriten Lasse Lönndahl.

Titelsången ur ”Vårat gäng”:

http://www.youtube.com/watch?v=liN-eqdhXIw

”Örnungar” i regi av Ivar Johansson handlar om segelflygning och spelades in på platåberget Ålleberg i Västergötland med dess 330 meter över havet. Alice Babs spelade in alla flygscener hon medverkade i själv – hon hade nyligen tagit segelflygcertifikat. Filmen är väl eljest mest känd för slagdängan ”Gå upp och pröva dina vingar” av och med Lasse Dahlquist. Insatsen här skulle i tidernas fullbordan rendera Alice det första hedersmedlemskapet i Segelflygets veteranförening (2001).

1954 är ett märkesår i Alice Babs karriär då hennes platta  ”Käre John” (med amerikansk förlaga som 1951 sjungits in av Hank Williams) resulterade i Sveriges första guldskiva. På piano Charlie Norman och gitarr Jörgen Ingmann. 1958 var Alice Sveriges första representant i Eurovision Song Contest i Holland med låten ”Lilla stjärna”, vilken belade en hedersam fjärdeplats. Segrade gjorde Frankrikes André Claveau med ”Dors, mon amour”.

”Käre John”:

http://www.youtube.com/watch?v=nPDbQ3RRTEQ

”Lilla stjärna” (video):

http://www.youtube.com/watch?v=GJ32dJz8O7I

1958 gick Babs karriär in i ett nytt skede då hon tillsammans med danskarna Svend Asmussen (född 1916) och Ulrik Neumann (1918-94) bildade trion Swe-Danes. Det var en högt kvalificerad ensemble: Alice Babs rykte som helgjuten sångerska var grundmurat, Neumann var en rutinerad revyartist, musiker och kompositör och Asmussen ansågs vara världens främste jazzviolinist.

Videolänken nedan från ett framträdande på Berns i Stockholm:

http://www.youtube.com/watch?v=csRUYiZvB70

Trion, som den minnesgode och lite äldre läsaren tvivelsutan erinrar sig från talrika framträdanden i svensk television, nådde världsrykte då den 1959-60 turnérade i USA och bland annat medverkade i Ed Sullivans show i New York samt konserterade på Coconut Grove i Los Angeles. Olympia i Paris var en annan världsscen på vilken svensk-danskarna uppträdde. Gruppen splittrades redan 1963 då den stod på toppen av sin karriär.

 Oförglömliga Swe-Danes.

Det var 1963 som Alice Babs inledde sitt fruktbärande samarbete med den världsberömde amerikanske orkesterledaren och jazzpianisten Duke (eller Edward Kennedy som han egentligen hette) Ellington (1899-1974). Den svenska sångerskan kom att bli oumbärlig för Ellington tack vare sitt röstomfång, vilket skall ha omfattat tre och en halv oktav. Ellington skrev de andra och tredje av sina ”Sacred Concerts” för Babs röst. Han sa själv att om han inte kunde använda svenskan så var han tvungen att anlita tre sångerskor för de aktuella sångpartierna.

 Edward Kennedy Ellington – ”Duke”.

Särskilt lyckad blev konserten i New Yorks största katedral, St. John the Divine, den 19 januari 1968 inför 8000 åhörare. New York Times musikkritiker skrev följande:

Miss Babs, sopran från Sverige, som framträtt med Ellingtons band vid flera tillfällen i Europa, intog i går kväll sin plats bland Ellingtons främsta – musiker och sångare som givit Ellington-ensemblen en särställning. Hennes röst visade sig vara ett magnifikt Ellington-instrument, rent fullödigt och med både värme och styrka i båda ändar av ett brett register.

1972 gav Alice Babs ut skivan ”Alice in Israel” och tilldelades samma år Masadamedaljen av den judiska hjälporganisationen Keren Kajemet. Hon fick medaljen och ett diplom ur dåvarande israeliske ambassadören Max Varons hand tillsammans med några andra förtjänta svenskar. Samma år utnämndes hon till hovsångerska – en hederstitel som dittills endast gått till operaverksamma sångare/sångerskor.

 Alice Babs tilldelades Masadamedaljen av Keren Kajemet.

På Alice Babs övriga meritlista kan nämnas att hon 1969 belönades med Karl Gerhards hederspris och att hon 1974 invaldes i Kungliga musikaliska akademien. Hon samarbetade genom åren med musikprofiler som exempelvis Charlie Norman, Povel Ramel och Bengt Hallberg. Hon har fortsatt sjunga offentligt högt upp i åren, ofta tillsammans med dottern Titti Sjöblom, men drabbades i våras tyvärr av en stroke.

Alice Babs familjeliv har såvitt jag känner till inte varit särdeles dramatiskt. Hon gifte sig 1943 med dåvarande fänriken, sedermera direktören Nils Ivar Sjöblom med vilken hon fick barnen Lilleba Lagerbäck (född 1945), Lars-Ivar (Lasse) Sjöblom (född 1948) samt Titti Sjöblom (född 1949).

Alice och Titti gör reklam för klassiska Toy tuggummi.

Den mest kända sång mor och dotter spelat in tillsammans torde slutligen vara ”Droppen Dripp och Droppen Drapp”:

http://www.youtube.com/watch?v=_5R3P6lR2lo

Svenska artister (II): Anders Börje

 Anders Börje (1920-82) med en vit ros.

Anders Börje (1920-82) föddes som Börje Vilhelm Napoleon Andersson den 14 mars 1920 och var med början på 1940-talet och ett par årtionden framåt en av våra mest kända vis- och schlagersångare med enstaka framträdanden i skilda filmroller.

Börje växte upp i Djurgårdsstaden i Oscars församling i Stockholm och närde till en början förhoppningar om en skådespelarkarriär och påbörjade en utbildning med detta syfte. 1942 fick han emellertid vad vi i dag nog skulle kalla en monsterhit med sången ”Två små röda rosor” som har tysk förlaga.

Den följer här:

Den underfundiga texten om den förälskade mannen som skall välja blommor till den kvinna han älskar framförs här såväl njutbart som elegant av Börje.

 Maj-Britt Nilsson (1924-2006).

Börjes insjungning av ”Två små röda rosor” på skivmärket Sonora – som stod för cirka hälften av Börjes drygt 300 skivinspelningar – blev en storsäljare med omkring 80 000 sålda skivor. Härmed var Börjes – han framträdde ibland även med sitt riktiga namn Börje Andersson – lycka i skivbranschen gjord. Han kom att bli mycket uppskattad med sin mjuka och lyriskt färgade tenorröst.

Bland annat gjorde han icke obetydlig lycka med Ulf Peder Olrogs visor såsom ”Se Sundbyberg och sedan dö (Möt våren i Södertälje)” med musik av Sven Arefeldts orkester:

http://www.youtube.com/watch?v=geySmRuTGRs

Anders Börje var gift inte mindre än fem gånger. Första hustrun (1945-49) var den kända skådespelerskan Maj-Britt Nilsson (1924-2006), vilken 1951 gifte om sig med revykungen Karl Gerhards son Per Gerhard. En annan av Anders Börjes hustrur var den skandalomsusade journalisten och deckarförfattarinnan Loulou (Louise) Forsell (1922-54), som var dotter till operachefen John Forsell.

Även klassiska svenska visförfattare såsom Carl Michael Bellman och Nils Ferlin stod på Anders Börjes repertoar. Han gjorde sig bland annat känd som uttolkare av Lille Bror Söderlundhs tonsättningar av Ferlins dikter. Och Börjes sista skivinsats bestod i att ge ut en LP-skiva med Bellman-sånger 1979.

Ett exempel på Börjes romantiska sångkonst är ”I sjunde himlen” med engelsk förlaga med svensk text av Nils-Georg:

http://www.youtube.com/watch?v=sBf7zqVJ95A

Bland de egna kompositionerna märks ”Då väntar jag vid vägarna”, ”Min flicka hon är rund och grann”, ”Zigenarvisa” samt ”Visan om kvinnan”. Om det sistnämnda, icke helt okomplicerade ämnesområdet bör ju Börje ha haft viss självupplevd kännedom…

Anders Börje övergav inte helt sina skådespelarambitioner, även om han knappast var någon stor aktör. Bland de elva filmer han medverkade i spelade han sig själv – det vill säga vissångaren Anders Börje – i ädelpekoralet ”Sången om Stockholm” 1947  i regi av Ivar Johansson med bland andra Elof Ahrle, Alice Babs, Åke Grönberg och Bengt Logardt. Andra filminsatser inbegrep ”Främmande hamn” (1948) samt ”Kärlek, solsken och sång” samma år.

I ”Sången om Stockholm” medverkar för övrigt diktaren Nils Ferlin i ett sällsynt framträdande med sin för filmen specialskrivna dikt ”Men kunde vi bara få vind igen”.

 Anders Börje på lite äldre dar.

En sång som var ganska typisk för Börjes lyriska stil var ”Sunnanvindsvalsen”, här i en inspelning från 1956 som man ofta hörde på radion:

http://www.youtube.com/watch?v=aLV80wst4rw&feature=related

Anders Börje avled i en ålder av 62 år i Farsta i södra Stockholm den 26 mars 1982.