Vem minns Victor Gunnarsson?

Victor Gunnarsson (1953-93).

Jag tittar flitigt på den amerikanska true crime-serien ID, och i ett avsnitt rätt nyligen dök namnet Victor Gunnarsson upp: en svensk immigrant som mördats i North Carolina i USA 1993. https://en.wikipedia.org/wiki/Victor_Gunnarsson

Åke Lennart Victor Gunnarsson föddes i Jämjö i Blekinge den 31 mars 1953 och dog i Deep Gap i Watauga County i North Carolina den 3 eller 4 december 1993. Det visade sig att den som bragt Gunnarsson om livet var en före detta polisman som hette Lamont C. Underwood.

Sju år tidigare blev Victor Gunnarsson rikskänd som ”33-åringen” sedan han haffats av Stockholms länspolismästare Hans Holmér som misstänkt för mordet på statsminister Olof Palme i Stockholm den 28 februari 1986. Huvudorsaken härtill var att Gunnarsson mordkvällen fikat på ett café på Kungsgatan inte så långt ifrån det ställe på Sveavägen där Palme sköts till döds. https://www.sydostran.se/nyheter/palmemordet-33-aringen-fran-blekinge-helt-avskriven/

Därtill var Gunnarsson känd för att, i likhet med halva Sveriges befolkning, vara djupt kritisk till Palme; bland annat hade han haft kontakter med Palme-hatande Europeiska arbetarpartiet (EAP). Därmed var Gunnarson i Holmérs ögon gjuten som Palme-mördare. Gunnarsson togs in för förhör ett par gånger innan han häktades den 17 mars. Det framgick dock efter kort tid att Gunnarsson var oskyldig till mordet varför han släpptes på fri fot.

Hans Holmér (1930-2002) var vid tiden för mordet på Palme länspolismästare i Stockholm – han hade tidigare basat över säkerhetspolisen SÄPO – men lade också beslag på tjänsten som spaningsledare i Palme-mordfallet, vilket skulle visa sig bli en sannskyldig katastrof. Först sköt han in sig på den marxistiska kurdiska terroriströrelsen PKK som skyldig till statsministermordet, men när detta inte fungerade utsåg han Victor Gunnarsson till syndabock. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_Holm%C3%A9r

Efter Palme-debaclet, som också kom att omfatta turerna kring domen och frikännandet av Christer Pettersson, dömdes Holmér till dagsböter för att ha haft koppling till bokförläggaren Ebbe Carlssons olagliga utredning av PKK-spåret. Han skrev sedan ett par deckare, där Loppan blev mest uppskattad. Hans Holmér, son till den kände idrottsinstruktören Gösta ”Gösse” Holmér och inbiten socialdemokrat, måste enligt min mening betecknas som en av Sveriges mest inkompetenta polischefer någonsin.

Hans Holmér håller hov för pressen efter Palme-mordet.

Som kontrast kan nämnas att Nils Henric Aschan Liljensparre (tidigare Sivers), polismästare i Stockholm då konung Gustaf III mördades den 16 mars 1792, lyckades spåra upp mördaren Jacob Johan Anckarström på ett tidigt stadium i mordutredningen. Däremot kom de flesta övriga som var inblandade i den vittförgrenade konspirationen mot konungen lindrigt undan: den som råkade mest illa ut var general Carl Fredrik Pechlin, som dömdes att spärras in på fästning. Han dog på Varbergs fästning 1796. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Henric_Liljensparre

Efter sina traumatiska upplevelser som utpekad Palme-mördare i Sverige emigrerade Victor Gunnarsson till USA, där han livnärde sig på ströjobb och sjukbidrag från hemlandet. Han anmäldes som försvunnen den 23 december 1993, och i mitten av januari 1994 hittades hans snötäckta kropp i ett otillgängligt skogsområde i North Carolina cirka 30 mil från hans lägenhet i Salisbury i samma delstat. Gunnarssons kropp var nästan naken och det konstaterades att han skjutits två gånger i huvudet med ett .22-kalibrigt skjutvapen.

Den 40-årige svensken bedömdes ha tagits av daga 3-4 december 1993. Gärningsmannen visade sig vara en svartsjuk tidigare polisman vid namn Lamont C. (”LC”) Underwood, vilken tidigare haft ett förhållande med den kvinna, Kay Welden, som Gunnarsson dejtade. Underwood dömdes också skyldig för mordet på Weldens mamma, den åldriga Catherine Miller. Straffet blev livstids fängelse plus 40 år. Underwood satt inspärrad i Marion Correctional Institution i North Carolina fram till sin död vid 67 års ålder den 23 december 2018.

En grupp personer som inte tyckte att Underwood fått något effektivt försvar av den dömdes advokater försökte få till stånd resning i målet. En undersökning företogs, men någon resning beviljades icke av de rättsvårdande myndigheterna som menade att bevisningen mot Underwood var så överväldigande att det inte spelade någon roll hur försvaret hade skötts.

Man häpnar över det oblida öde som drabbade Victor Gunnarsson: först på lösa grunder utpekad för ett statsmannamord och uthängd i pressen, därefter mördad inom ramen för en bisarr kärlekstriangel. I båda fallen var han helt oskyldig. Innan han flyttade sina bopålar till USA publicerade Gunnarsson under pseudonymen ”33-åringen” boken Jag och Palmemordet. 2016 skrev Stefan Lindberg romanen Nätterna på Mon Cheri som handlar om Gunnarsson (vilken i boken har ett annat namn).

äo

Södertäljeprofiler (IV): Carl Michael Bellman

Carl Michael Bellman avkonterfejad av Per Krafft 1779.

Carl Michael Bellman (1740-95) föddes och dog i Stockholm men har genom sin respektlösa visa ”Magistraten uti Tälje” ändå en viss anknytning till vår stad. Bakgrunden till Bellmans nidvisa lär ha varit att han skall ha blivit utkastad från en krog i det dåtida Södertälje.

Kontentan av Bellmans sång om de styrande i Södertälje är att stadens svin tagit plats i magistraten, vilken utövade såväl det politiska som juridiska styret i staden. Påståendet saknade inte helt verklighetsbakgrund – Södertälje var illa beryktat för att svin sprang lösa i stadens centrala delar och bland annat bökade på kyrkogården och ofredade resenärer som gjorde uppehåll i staden.

Svin i magistraten. Visan kom att inrangeras som nummer 33 i Bellmans sångsamling Fredmans sånger, som utkom 1791, ett år efter tryckningen av den mer berömda Fredmans epistlar. Länken här går till ett körframförande exekverat av kören Vox Humana av ”Magistraten uti Tälje”: https://www.youtube.com/watch?v=mde_n7CDzjI

Visans text lyder:

Magistraten uti Tälje fiker
att vid riksdan vinna få justis;
varje rådman uti staden skriker
jämrar sig nu över prejudis.
Man kan tänka, saken är också viktig,
hela rådstun pliktig
att ge kontraplan.
Man tror ej att saken snart avstannar
rädslan nu förbannar
varje galt i stan.

Saken var den: när rätten skulle sitta
en ganska sträng och svår question
kom en sugga, fram vid bordet titta
satte sig vid preses sans facon.
Preses steg då upp och komplimentera,
sade intet mera
än: ”Gack ut, din fan!”
”Nej”, sa suggan, ”jag har så bedrivit
att jag också blivit
rådman här i stan.”

Jag vet inte hur den politiska och juridiska menigheten i Södertälje ställde sig till Bellmans äreröriga rader, som ju dock måste sägas ha givit vår kära stad en viss berömmelse. Särskilt road torde den dock inte ha varit. Mer om Fredmans sånger här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredmans_s%C3%A5nger

Bellman enligt Johan Tobias Sergel.

Gustaf III:s revolution. Carl Michael Bellman räknas till våra nationalskalder och har spelat en stor roll för språket och litteraturen i Sverige. Han har kallats ”Nordens Anakreon” efter den antike grekiske skalden, som levde omkring 582-485 före Kristi födelse och likt Bellman diktade om sällskapslivets, dryckenskapens och kärlekens fröjder. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Michael_Bellman

Bellman, som var äldst i en barnaskara om 14 syskon, föddes i Stora Dauerska huset vid Hornsgatan på Södermalm i Stockholm. Fadern, Johan Arendt Bellman den yngre, var lagman och sekreterare i slottskansliet. Modern, som Bellman avgudade, hette Catharina Hermonia. Farfadern, Johan Arendt Bellman den äldre, var professor i latin.

1758 påbörjade Carl Michael studier i Uppsala men uppgav snart dessa. Han fick därefter anställning som extra ordinarie tjänsteman vid Riksbanken men tog sin tillflykt till Norge 1763 på grund av anklagelser om ekonomiska oegentligheter. Bellman var dock snart tillbaka i Sverige och Stockholm.

Konung Gustaf III:s lyckade statskupp 1772 innebar ett verkligt lyft i Bellmans karriär. Han tog ställning för Gustaf III:s revolution. Från 1775 tilldelades han en pension om 100 daler som hämtades direkt ur kungens egen handkassa, och 1776 fick Bellman anställning som sekreterare vid Nummerlotteriet med en årslön på 1000 daler silvermynt. Om statsvälvningen 1772 här:  http://historiesajten.se/handelser2.asp?id=7

Fredmans epistlar har givits ut i otaliga upplagor. På bilden mitt eget tummade och nötta exemplar. Foto: Tommy Hansson

Bellman blev nu en viktig förmedlare av propaganda till förmån för Gustaf III. Detta medförde bland annat att han tvingades tona ner det ganska grova och mustiga språk som ofta präglade hans sångtexter och i stället anamma den förfinade men skäligen tillgjorda franska stil i rokokons anda som rådde vid det kungliga hovet.

Hamnade på obestånd. Carl Michael Bellmans berömmelse växte stadigt genom den kungliga anknytningen, men han hade svårt att anpassa sig till hovetiketten och begrep sig inte på politiken. Yngre skalder som Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf Leopold stod högre på kungens ranglista. Kellgren angrep till yttermera visso Bellman i dikten ”Mina löjen” 1778. Kellgren kom emellertid senare att omvärdera Bellman.

Med tiden blev Bellmans ekonomi allt sämre och 1793, året efter mordet på Gustaf III, hamnade skalden på obestånd. Han och familjen tvingades flytta ofta på grund av ekonomiska bekymmer, och 1792 bodde han ett tag granne med den blivande kungamördaren Jacob Johan Anckarström på Kungsholmsbrogatan. Ett glädjeämne var dock att Carl Michael Bellman den 11 december 1793 invaldes in Kungliga Musikaliska Akademien som ledamot nummer 138.

Stora Dauerska huset i Stockholm där Bellman föddes.

1794 dömdes så Bellman till vad som kallades ”bysättning”, det vill säga han fängslades i högvaktsflygeln vid Stockholms slott till följd av obetalda skulder. Hälsan blev påtagligt sämre efter tiden i fängsligt förvar, och en vecka efter sin 55-årsdag 1795 avled skalden. Han begravdes utan gravsten på Sankta Klara kyrkogård i Stockholm. 1851 lät Svenska Akademien resa en ännu kvarvarande, pampig minnessten över Bellman vars kvarlevor då ett decennium tidigare hade överflyttats till Norra kyrkogården.

Bellmans hustru, Lovisa Fredrica Grönlund (1757-1847), överlevde sin make med drygt ett halvsekel och dog först vid 90 års ålder 1847.

Fascinerande estradör. Carl Michael Bellman var inte bara en formidabel sångförfattare – texterna applicerades på vid denna tid kända och populära melodier hämtade ur operor, operetter med mera – utan också enligt ögonvittnen en fascinerande estradör som förmådde trollbinda åhörarna med sin sång och sitt spel på lutliknande instrument. Han spelade även cittra och klaver (piano).

Att Bellman skrivit en sång om de styrande i Södertälje tycker jag vi skall ta som en komplimang, låt vara att texten inte är precis smickrande.

 

 

 

 

 

Långfredag till Gustaf IIIs minne

Gustaf IIIs dödsmask.

Långfredagen den 29 mars högtidlighölls icke endast minnet av Jesu Kristi offerdöd. I Riddarholmskyrkan i Stockholm hölls även en nattvardsgudstjänst i syfte att markera konung Gustaf IIIs tvåhundratjugoförsta dödsdag.

Stolarna som ställts fram i koret i den kungliga gravkyrkan var fullbesatta när hovpredikant Erland Ros inledde gudstjänsten, som innefattade en kort redogörelse för kungaattentatet den 16 mars (eller Martii som man skrev på den tiden) 1792 som resulterade i Gustaf IIIs frånfälle 13 dagar senare.

Bland de psalmer som framfördes märktes psalm 237, ”Vår Gud är oss en väldig borg”, författad av Martin Luther 1528, en gång i tiden Svea rikes inofficiella nationalsång som alltid sjöngs i korum då svenska trupper befann sig i fält. 

Den som höll i mordvapnet på den ödesdigra maskeradbalen i Gustaf IIIs operahus var kapten Jacob Johan Anckarström, vilken sedan gammalt hade ett horn i sidan till konungen. Mordanslaget var emellertid frukten av en omfattande konspiration i adelsståndet, som såg Gustaf III som en tyrann vilken kastat riket in i ett onödigt krig med Ryssland och inskränkt aristokratins hävdvunna privilegier. I stället hade bondeståndet gynnats.

Kungamördaren Anckarström sliter spö inför en stor publik framför Riddarhuset.

”Spindeln” i konspirationsnätet var general Carl Fredrik Pechlin, och bland de övriga sammansvurna märktes Adolf Ribbing, Claes Fredrik Horn och Pontus Lilliehorn. Ett antal av komplottdeltagarna sändes i landsflykt.

Fyra av konspiratörerna dömdes till döden, men det var endast den lågadlige Anckarström som slutligen avrättades på den gamla avrättsplatsen vid Skanstull efter att ha slitit spö tre dagar på olika platser i Stockholm. I arresten lät han undslippa, att han aldrig trodde att kung Gustaf var så älskad i folkdjupet som han uppenbarligen var. Anckarström trodde att han skulle hälsas som en hjälte, men i stället fick han utstå misshandel, spott och spe för sin illgärning.

Att mordkomplotten kunde nystas upp så snabbt var resultatet av synnerligen kompetent polisarbete anfört av Stockholms förste polismästare Henrik von Sivers Liljensparre (1738-1814). Sedan skottet mot konungen avlossats – det träffade ovanför midjan strax till vänster om ryggraden – spärrades utgångarna till operahuset omedelbart av, liksom även skedde med huvudstadens tullar. Snart hittades den vapensmed till vilken Anckarström lämnat in två pistoler två veckor tidigare. Mördaren erkände direkt.

Polismästare Liljensparre har med rätta berömts för sin ledning av det polisiära arbetet efter mordet på Gustaf III.

Gustaf III träffades av en skrotladdning som inte trängde in särdeles djupt i kroppen och inte heller träffade några vitala organ. Blodförgiftning och andra komplikationer tillstötte emellertid, och vid tiotiden på förmiddagen den 29 mars 1792 utandades den gode kungen sin sista suck efter att ha genomlidit obeskrivliga plågor. Hans sista ord blev:

   Jag känner mig sömnig. Några ögonblicks vila skulle göra mig gott.

Mordet på Gustaf III ledde till en kraftig omorientering av Sveriges inrikespolitiska ordning. Gustaf IIIs anhängare, de så kallade gustavianerna med kungens nära vän Gustaf Mauritz Armfelt i spetsen, blev föremål för en hänsynslös utrensning. Det styrande regementet övertogs av en förmyndarregering ledd av den bisarre Gustaf Adolf Reuterholm uppbackad av den avlidne konungens bror, hertig Carl, som spelade en dubiös roll under såväl mordkonspirationen som därefter.

Sedan Reuterholm avpolletterats, den skjutne kungens son Gustaf IV Adolf innehaft regeringsmakten till 1809 och därefter kuppats bort, blev hertigen som Carl XIII en av de odugligaste monarker som någonsin suttit på rikets tron. 1818 ersattes han av marskalk Benadotte, Carl XIV Johan, och Sverige fick en importerad kunglig dynasti vilken 2018 kan fira sitt 200-årsjubileum som statsbärande ätt.

Bernadotteska gravkoret i Riddarholmskyrkan.

Stämningen i den ouppvärmda Riddarholmskyrkan, dit Gustaf IIIs stoft en gång förts  för den sista vilan, långfredagen anno domini 2013, var förtätad. All belysning kom från levande ljus, vilka lyste upp sträckan från kyrkporten fram till koret så att de besökande skulle finna rätt väg. Bland gudstjänstdeltagarna märktes medlemmar ur föreningen Gustaf IIIs vänner, ett politiskt ungdomsförbund samt en riksdagsledamot. Många hade klätt sig i 1700-talsmunderingar.

Den som vill veta mer om händelserna kring och efter kungamordet 1792 rekommenderas läsa Christopher O´Reagan: Kärlekens krigare. (Forum 2012, 368 sidor).