Garry Kasparov kallar Putins Ryssland ”maffiastat”

Garry Kasparov är sedan 2013 bosatt i New York med sin familj.

Den naturliga reaktionen, den mänskliga reaktionen, i kölvattnet av segern i det Kalla kriget var att omfamna den forna fienden.

Så skriver Garry Kasparov i inledningen till sin bok Winter is coming. Euforin efter den rätta sidans seger kunde dock inte undanskymma det faktum att ondskan inte dör, den antar endast nya former. Ett flertal av de forna öststatsdiktaturerna har klarat omställningen till demokrati bra, men dessvärre gäller detta inte Sovjetunionen som i stället utvecklades till Vladimir Putins auktoritära statsbygge med betydande inslag av KGB- och sovjetnostalgi på agendan men också en god portion maffiastyre.

Världen, och inte minst dess ledare, gör väl i att lyssna till vad den forne schackvärldsmästaren och numera Putin- och Rysslands-kritikern Garry Kasparov har att säga om utvecklingen i Ryssland sedan Vladimir Putin steg till maktens tinnar som Boris Jeltsins efterträdare 1999. Kasparov lever i dag i exil i New York men följer hela tiden spänt vad som försiggår i hemlandet. Han luftar då och då sedan många år tillbaka sina åsikter i The Wall Street Journal. https://en.wikipedia.org/wiki/Garry_Kasparov

Garry Kasparov föddes som Garik Kimovitj Weinstein i Baku i den forna sovjetrepubliken Azerbajdzjan 1963 med judiskt påbrå på fädernet (han tog sig sedan moderns efternamn och förryskade det). Han visade sig tidigt vara ett schackunderbarn och gjorde ingen besviken: 1985 blev han världsmästare vid endast 22 års ålder efter seger mot Anatolij Karpov. Kasparov visade sitt oppositionella sinnelag 1992, då han och engelsmannen Nigel Short bröt sig ur det internationella schackförbundet FIDE. De bildade Professional Chess Association för att kunna spela en egen match om VM-titeln på rättvisa villkor, en match som Kasparov vann. Följden blev att FIDE anordnade en match om den officiella titeln som Karpov vann.

I boken Winter is coming tecknar Garry Kasparov en mörk bild av Putins Ryssland. Foto: Tommy Hansson

Bosatte sig i New York 2005 slutade Garry Kasparov med schackspelande på toppnivå för att i stället helt ägna sig åt politik och författarskap. Tre år tidigare hade han som topprankad spelare i världen spelat en serie matcher i New York mot den tolv år äldre ärkerivalen Karpov, som han överraskande förlorade. Här en kort men dramatisk videofilm från en av matcherna: https://www.youtube.com/watch?v=3QXRR9Ql7kI

Kasparov kom att representera oppositionsalliansen Det andra Ryssland, och 2007 blev han dess presidentkandidat inför det stundande valet 2008. Han arresterades i november 2007 efter att ha deltagit i en demonstration som saknade polistillstånd och fick tillbringa fem dagar i fängelse. Valet vanns av Putins marionett Dmitrij Medvedev  – eftersom Putin redan avverkat två presidentperioder kunde han enligt den ryska konstitutionen inte kandidera ännu en gång – med dryga 70 procent av rösterna med Putin som premiärminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland

Oppositionsalliansen Det andra Ryssland bör inte förväxlas med det 2010 bildade socialdemokratiska partiet – det kallas stundom även ”nationalbolsjevikiskt” – med samma namn med Eduard Limonov som partiledare. Detta parti har en handgranat (!) som partisymbol. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland_(parti) Efter ytterligare några år av repressivt Putin-Medvedev-styre i hemlandet fann Garry Kasparov för gott att 2013 lämna Ryssland med sin familj och bosätta sig i New York.

Kasparov grips och misshandlas av polis i Moskva i samband med en demonstration.

Reviderat historien När Vladimir Putin, med ett förflutet som överste inom KGB, kom till makten i slutet av 1999 innebar det att Ryssland var på väg bort från den inte helt bekymmersfria demokratiska väg Boris Jeltsin inlett efter att ha omintetgjort det stalinistiska försöket till statskupp hösten 1991. Putins makttillträde innebar i praktiken begynnelsen av ett nytt kallt krig, som jag skriver om på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Garry Kasparov och andra ryska demokratiaktivister hoppades inledningsvis att Putin skulle respektera demokratins fundamentala principer med fria val, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och mötesfrihet. Deras förhoppningar kom på skam. I stället byggde Putin långsamt men målmedvetet upp Ryssland till en auktoritär stat där makten för Putin och hans underhuggare betydde allt.

”Den enda bild han brydde sig om var att framstå som tuff på hemmaplan”, framhåller Kasparov i sin bok (sidan 159, artikelförfattarens översättning från engelska) Winter is coming. Why Vladimir Putin and the enemies of the free world must be stopped (Atlantic Books, Storbritannien, 290 sidor). Putin struntade i den växande kritik som kom honom till del från utländska kritiker och fortsatte sin repressiva politik att hålla Ryssland i ett allt hårdare grepp: ”Putins regim opererade på en amoralisk nivå, som var helt väsensskild från de västliga nationer som kämpade med att förstå vad som utspelade sig bakom Kremls röda murar. 2007 hade jag blivit en Putin-förklarare på heltid i mina artiklar och föreläsningar.”

Omvärlden borde ha förstått åt vilket håll Ryssland var på väg när Putin 2005 deklarerade, att ”Sovjetunionens sammanbrott var 1900-talets största geopolitiska katastrof”. Eller kanske redan i december 2000, då Putin lät ersätta Rysslands dittillsvarande nationalsång med den gamla taktfasta Sovjethymnen – som ursprungligen skrevs till Stalins ära – som vi västerlänningar hört så många gånger på TV i samband med olika idrottsevenemang.

Vladimir Putin som don Corleone – maffiabossen som ingen tillåts gå emot.

Vidare har regimen reviderat den sovjetryska historien på ett skamlöst sätt. Obehagliga företeelser som Gulag-lägren och den sovjetiska massakern på polska officerare i Katyn-skogen 1940 har plockats bort till förmån för rymdfärder och andra heroiska sovjetprestationer. Historikern Arkadij Vaksberg berättar mer om detta här: http://www.svd.se/putin-reviderar-historien-forgaves/om/kultur:under-strecket

Putin som don Corleone Omvärlden stod länge tämligen handfallen inför den nya auktoritära ordningen i Putins Ryssland. Kasparov skriver (sidan 156): ”Ingenting symboliserade bristen på vilja att stå upp mot Putin mer än G8-mötet i St. Petersburg som hölls 15-17 juli 2006.” https://sv.wikipedia.org/wiki/G8-m%C3%B6tet_2006

”Det var ett stort ögonblick för Putin och på samma sätt ett eländigt för den ryska demokratin. Putin älskade att se och bli sedd av dessa demokratiska förebilder lika mycket som han föraktade vad det var meningen att de skulle stå för.”

De västliga ledarna – bland dessa fanns George W. Bush, USA, Tony Blair, Storbritannien, Jacques Chirac, Frankrike och Angela Merkel, Tyskland – borde ha kunnat se vad som försiggick i Ryssland vid denna tid, menar Kasparov, men de valde att vända bort blicken för att inte riskera äventyra samarbetet rörande säkerhets- och energifrågor. Västledarna hade emellertid inte mycket för att de avstod från kritik mot Ryssland under de åtta åren från Putins makttillträde fram till den ryska invasionen av Georgien 2008, anser Garry Kasparov (sidan 158):

Precis som i gamla tider har Moskva blivit en allierad med bråkmakare och antidemokratiska härskare världen över. Kärnvapenhjälp till Iran, raketteknologi till Nordkorea, militärutrustning till Sudan, Myanmar och Venezuela, vänskapsförbindelser med Hamas; det var så Putin återgäldade väst för att ha hållit tyst om mänskliga rättigheter i Ryssland i åtta år.

Putin (i mitten) gläds åt det internationella sällskapet vid G8-mötet 2006. I bakgrunden Konstantinpalatset utanför Sankt Petersburg.

Den som rätt vill kunna förstå Putin-regimen, menar Kasparov, bör gå till bokhandeln. De böcker som då blir aktuella är inte några som skrivits av vare sig Marx, Mussolini, Machiavelli eller Montesquieu: ”Gå direkt till fiction-hyllan och ta hem allt du kan finna av Mario Puzo. Gudfadern-trilogin är en bra början, men utelämna inte The Last Don, Omerta och The Sicilian. Vladimir Putins och hans St. Peterburg-klans stigande till makten har beskrivits som machiavellisk, men den kan bäst beskrivas genom don Vito Corleones bedrifter: svekens spindelväv, hemlighetsmakeriet och de utsuddade linjerna mellan vad som är affärer, vad som är regering och vad som är brottslighet- allt finns i Puzos böcker.”

Så länge man rättar in sig i ledet och är lojal gentemot maffialedaren, förklarar Kasparov, kan man påräkna dennes beskydd. Om någon i den inre kretsen går emot ledaren – capon – är det dock ajöss och good-bye. Detta var vad som hände Rysslands en gång rikaste man och den 16e rikaste i världen, Michail Chodorkovskij, som ville leda sitt oljebolag Yukos som ett normalt företag och inte låta det ingå som en kugge i Putins ”KGB Inc.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Yukos

Litvinenko – offer för ”nukleär terrorism” Följden blev att han greps 2003, ställdes inför rätta och snart fann sig fängslad i Sibirien medan hans företag slaktades av maffiastatens avläggare Rosneft och Gazprom. Chodorkovskij benådades omsider och släpptes 2013, varefter han valde att gå i exil i Berlin och att fortsätta arbeta med sin stiftelse Öppna Ryssland som verkar för demokratiska reformer i hemlandet.

En som råkade än värre ut var FSB-operatören (FSB efterträdde KGB som ryskt spioneri- och säkerhetsorgan) Alexander Litvinenko. Denne hade i slutet av 1990-talet trakasserats och arresterats av regimen på grund av sin kritiska attityd och tog 2000 sin tillflykt till London, där han fick politisk asyl. Han verkade i landsflykt som journalist och författare och skrev två böcker, vilka anklagade Putin-regimen för att dels ha beordrat sprängningarna av ryska bostadshus för att kunna skylla dessa på den tjetjenska motståndsrörelsen, dels för att ha legat bakom mordet på Anna Politkovskaya, känd kritiker av kriget i Tjetjenien. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexander_Litvinenko

Michail Chodorkovskij tillbringade tio år i fängelse i Sibirien.

Litvinenko, förklarar Kasparov, hade brutit mot regeln om lojalitet genom att fly till London; värst av allt var dock att han gjort sig skyldig till maffialagen omerta genom att publicera böcker om Putins och dennes fotsoldaters gärningar.

”I stället för att tas med på en fisketur enligt gammeldags Gudfader-stil”, skriver Kasparov (sidan 161), ”mördades han i november 2006 i London i det första registrerade fallet av nukleär terrorism.” Det konstaterades sålunda att Litvinenko avlidit i strålsjuka på ett London-sjukhus efter att ha förgiftats av det radioaktiva ämnet polonium-210.

Diktatur, hot och kränkningar Utvecklingen sedan Garry Kasparov publicerade publicerade Winter is coming 2015 har tveklöst bekräftat författarens mörka bild av Putins Ryssland såväl in- som utrikespolitiskt. I dag tycks demokratin för den ryska befolkningen mer avlägsen än någonsin. Val förekommer visserligen i syfte att upprätthålla det demokratiska skenet, men dessa kan på intet sätt jämföras med de val vi är vana vid (även om oegentligheter sporadiskt förekommer även här).

Den amerikansk-ryska författarinnan Anna Arutunyan ger i sin kontroversiella bok Tsar Putin (The Putin Mystique), Ordfront förlag 2012, 312 sidor, en insiktsfull ögonvittnesskildring av hur det kan gå till i ryska vallokaler. http://www.expressen.se/kultur/anna-arutunyan-tsar-putin/

Valfunktionärernas huvudsakliga uppgift är att ”se till att premiärminister Putin fick det nödvändiga antalet röster i enlighet med den levande lagen, förmedlad från presidentens kansli i Kreml…”. (sidan 289) Ett fåtal nominellt oppositionella partier tillåts också ställa upp, men endast på villkoret att de förhåller sig lojala gentemot makten i Moskva. Bland dessa finns det kommunistiska partiet samt Vladimir Zjirinovskijs ”liberaldemokratiska” men i verkligheten ultranationalistiska parti.

Natalja Sjarina, föreståndare för Biblioteket för ukrainsk litteratur i Moskva, är en av Putins politiska fångar.

Enligt den ryska människorättsorganisationen Memorial har antalet politiska fångar ökat från 50 2015 till 102 2016. En politisk fånge som nyligen frigivits efter 3,5 år i fängsligt förvar är Alexej Gaskarov, vars ”brott” bestod i att ha deltagit i en regimkritisk demonstration. 59-åriga bibliotekarien Natalja Sjarina http://www.amnestyusa.org/get-involved/take-action-now/more-action-needed-release-librarian-under-house-arrest-russian-federation-ua-26115 tvingades i husarrest efter anklagelser om ”uppvigling” utan att ha dömts för något brott. En rättegång som kan ge henne tio års fängelse har nyligen inletts. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6553141

Utrikespolitiskt fortsätter Ryssland, efter att ha annekterat Krimhalvön i Ukraina 2014, sin aggressiva politik omfattande rutinmässiga kränkningar av andra länders territorier och, då så bedöms lämpligt, verbala hot från någon av Putins närmaste medarbetare. Ett exempel av det senare slaget var då Frans Klinstevitsj i föga förtäckta ordalag i en TV-intervju hotade Norge med att sätta in ”strategiska vapen” – det vill säga kärnvapen – mot norskt territorium.

Klinstevitsj, medlem av Putins parti Enade Ryssland sedan 1999 och inflytelserik försvarspolitiker i den ryska statsduman, uttalade hoten sedan den borgerliga norska regeringen accepterat en propå från USA om att 330 amerikanska marinsoldater skulle utplaceras i Nord-Tröndelag från januari 2017 för utvärdering senare under året. Här en bloggtext av artikelförfattaren i detta ämne: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/11/02/offensivt-ryssland-hotar-norge-med-karnvapen-putin-angriper-globala-eliter/

Kommunismen försvann som globalt hot men plågar alltjämt 1,5 miljarder människor världen över med sitt förtryck.

Kommunismen lever kvar Garry Kasparov visar i sin bok hur det Kalla krigets slut inte automatiskt medförde frihet och demokrati i alla de länder som lämnade kommunismen bakom sig. I Ryssland efterträddes den, efter åtskilliga år av kaotisk demokrati, av Vladimir Putins ryska maffiastat  med imperialistiska ambitioner som metamorfoserats från att ha varit ett lokalt till att bli ett regionalt och slutligen globalt hot.

Kasparov påpekar även att kommunismen, även om den tackade för sig som globalt hot mot mänskligheten, inte försvann som statsbärande ideologi med Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991. Således lever cirka 1,5 miljarder människor kvar under kommunistiskt förtryck i Kina, Nordkorea, Kuba och ett antal andra nationer.

Ryskt-kinesiskt militärsamarbete skall ge ny världsordning, konkurrera ut USA

The Russia-China rapprochement is a sign of the changing world order, in which the West is still very relevant, but no longer dominant.

Så utlät sig den ryske säkerhetsexperten Dmitrij Trenin den 9 maj, samma dag som Ryssland på Röda torget i Moskva högtidlighöll 70-årsminnet av segern i vad som med ryskt språkbruk kallas Stora fosterländska kriget – det vill säga Andra världskrigets senare fyra år – med en massiv militärparad samt flyguppvisning för en rumphuggen skara utländska gäster.

 Putin får tolkat för sig vad hans kinesiske kollega Xi har att säga om det ryska segerfirandet den 9 maj. Även Kina var med på den segrande sidan 1945. Foto: EPA

Den mest prominenta av dessa gäster var Kinas president Xi Jinping, som hade hedrats med att placeras närmast sin ryske motsvarighet Vladimir Putin. Kina, som då styrdes av Chiang Kai-shek och nationalisterna, var som bekant också med på segrarsidan 1945.

Foton som togs vid tillfället avbildar två mysande statschefer, och en rapport i brittiska The Telegraph den 13 maj visar att det fanns viss anledning för de båda herrarna att se nöjda ut:

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/11600118/How-China-and-Russia-are-teaming-up-to-erode-American-dominance.html   

Rapporten, med rubriceringen ”How China and Russia are teaming up to erode American dominance”, pekar på att de båda stormakterna inte bara var för sig är i färd med att rusta upp sina militärstyrkor utan också söker ett närmare samband med varandra. Således interagerar de båda länderna den 11-21 maj i en gemensam flottmanöver i Medelhavet involverande tio örlogsfartyg. 

Flottmanövern kommenteras den 11 maj av den ryska nyhetsbyrån Interfax på följande sätt:

http://rbth.co.uk/russian-chinese_naval_exercise_gets_underway   

Manövern, som är den första i sitt slag, påvisar ett allt starkare band mellan Moskva och Peking som formellt inte är förenade i någon militärpakt. Enligt Interfax är inte övningen riktad mot någon tredje part, men det kan råda liten tvekan om att ryssar och kineser på detta sätt vill visa västmakterna i allmänhet och NATO och USA i synnerhet att de båda länderna är på gång att med full kraft utmana väst om den globala militärdominansen.

Ryssland och Kina kan ännu inte fullt ut mäta sig med USA och NATO vad beträffar det senaste inom militärteknologi, men båda länderna har moderniserat sina väpnade styrkor och är på väg att sluta gapet.

 Kinesisk-vietnamesiska kriget 1979 varade i 27 dagar och krävde 40 000 människoliv.

Folkrepubliken Kinas president sedan 2012, Xi Jiping, lovade vid sitt makttillträde att ”bygga den kinesiska drömmen” som omfattar ”den stora föryngringen av den kinesiska nationen”. En icke obetydlig del av denna målsättning inbegriper att få fart på den kinesiska militärapparaten med en personal om 2,3 miljoner man, tre gånger så många som vad Ryssland förfogar över. Kritiker har pekat på att den kinesiska krigsmaskinen under årens lopp har försvagats märkbart samt blivit korrumperad och föga stridsduglig.

I en rapport till kongressen nyligen sammanfattade det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon det kinesiska ledarskapets militära målsättning på följande sätt: ”Chinese leaders see a strong military as critical to prevent other countries from taking steps that would damage China´s interests and to ensure China can defend itself, should deterrence fail.”

Rapporten kommenteras av sajten The Diplomat den 11 maj här:

http://thediplomat.com/2015/05/what-the-pentagon-thinks-of-chinas-military/

President Xis föresats att modernisera och effektivisera den kinesiska Folkets befrielsearmé medför en ökning av militärutgifterna från föregående år till motsvarande 85 miljarder brittiska pund eller 1,1 biljoner kronor. Det innebär en påspädning av militärbudgeten med tio procent sedan 2014. Flottan, som redan nu är störst i Asien med fler än 300 krigsfartyg enligt Pentagon, kommer att tilldelas en försvarlig del av nämnda budget.

Peking förfogar i nuläget över 25 jagare och bygger nu vid ett skeppsvarv i nordöstra Kina landets andra hangarfartyg, ett exempel så gott som något på att Kina vill få mer att säga till om på världshaven. Kineserna satsar också på att öka beståndet av ubåtar, som nu enligt ovan nämnda Pentagon-rapport omfattar 59 dieseldrivna och nio atomdrivna farkoster av detta slag.

Den kinesiska krigsmakten saknar emellertid inte problem. I de militära enheterna finns ett övermått av soldater i icke-stridande befattningar samt brist på erfaret befäl, som inte deltagit i strider utomlands sedan det Kinesisk-vietnamesiska kriget 1979.

Kina invaderade då Vietnam sedan vietnameserna störtat den omänskliga, och med Kina lierade, Pol Pot-regimen i Kambodja och hotade med att erövra den vietnamesiska huvudstaden Hanoi. Vietnameserna försvarade sig dock tappert och den kinesiska invasionsarmén tvingades retirera. Peking försökte föga framgångsrikt bortförklara debaclet med att man endast velat ge vietnameserna ”en läxa”. Kriget varade bara i 27 dagar men krävde 40 000 i döda.

 General Xu Caihou fälldes för att ha tagit emot mutor.

President Xi Jinping är också ordförande i Kinas Centrala militärkommission och har avskedat ett antal höga militärer i syfte att få bukt med den utbredda korruptionen inom den kinesiska militärapparaten. Den högst rankade av dessa var general Xu Caihou, som anklagades för och erkände mutbrott. Den 71-årige Xu, som nyligen avled i cancer, var ej endast vice ordförande i den Centrala militärkommissionen utan också medlem i det styrande kommunistpartiets mäktiga politbyrå.

Mer om fallet Xu i BBC News den 16 mars:

http://www.bbc.com/news/world-asia-china-31901941

Rysslands krigsmakt är vad gäller numerären bara en tredjedel så stor som Kinas motsvarighet men har gott om materiel av typ stridsvagnar och artilleri, som man anklagas för att ha använt i samband med Moskvas uppbackning av proryska separatisters kamp mot regeringen i Ukraina. Mellan 2005 och 2014 fördubblade Ryssland sina militärutgifter.

Den dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev deklarerade 2010, att Ryssland avsåg spendera 13 biljoner rubler eller 3,4 biljoner kronor på militär upprustning under den närmaste tioårsperioden. Enligt planerna skall 70 procent av den totala ryska beväpningen vara fullt modern i höjd med 2020. Under 2015 har den ryska militärbudgeten ökat med 33 procent till 3,3 biljoner rubler, även om det finns en medvetenhet om att man kanske måste slå av något på ökningstakten till följd av sjunkande oljepriser och västliga sanktioner.

Här följer en tabellarisk jämförelse mellan de ryska och kinesiska styrkeförhållandena hämtad ur The Telegraph den 13 maj 2015:

Under innevarande år kommer den ryska krigsmakten att begåvas med 50 nya interkontinentala ballistiska missiler med kärnvapenbestyckning plus 200 nya stridsflygplan. Flera nya vapen, exempelvis stridsvagnar av typ Armata, visades upp för inbjudna utländska dignitärer vid segerfirandet i Moskva den 9 maj vilket dock bojkottades av praktiskt taget hela västvärlden och många andra länder. Till slut tackade till och med Nordkoreas bisarre diktator Kim Jong-un, som fått en specialinbjudan av Moskva, nej till begivenheten – formellt av inrikespolitiska skäl.

Vilket nog kan äga sin riktighet: Kim har enligt sydkoreanska underrättelseuppgifter bland annat varit upptagen med att avrätta sin egen försvarsminister, general Hyon Yong-chol, vilken skall ha somnat under en föredragning av Kim och dessutom ”svarat” denne. Hyon skall ha avlivats medelst luftvärnskanon. Några veckor dessförinnan skall 15 personer ur den nordkoreanska eliten ha avrättats.

Här en rapport från Al Jazeera om Hyons avrättning:

http://www.aljazeera.com/news/2015/05/north-korea-executes-defence-minister-pyongyang-hyon-yong-chol-150513045227664.html

 Försvarsminister Hyon Yong-chol: avrättad med luftvärnskanon.

Ryssarna tycks dock inte ha besvärats nämnvärt av manfallet på åskådarläktarna på Röda torget, som skarpt kontrasterade mot hur det såg ut vid 60-årsfirandet 2005 då en leende Vladimir Putin sågs vinka mot åskådarna tillsammans med bland andra USAs och Frankrikes presidenter George W. Bush respektive Jacques Chirac. Att vi nu befinner oss mitt i ett nytt kallt krig är alldeles uppenbart.

Den officiella ryska ståndpunkten är att Ryssland just nu upplever en ”ny våg av patriotism”, vilket säkerligen stämmer. Frågan är bara i vad mån denna nyfunna fosterlandskärlek är en spontan företeelse eller en skapelse från ovan av den sovjetnostalgiska statsmakten.

Nyhetsbyrån Interfax gör ingen hemlighet av att den ”nya” patriotismen riktar sig mot västvärlden, enkannerligen USA:

http://rbth.co.uk/opinion/2015/05/13/victory_day_2015_china_merkel_and_the_new_russian_patriotism_45975.html

”If we defeated the Nazis at such enormous sacrifice, then why should we care about the sanctions and an economic crisis?” – this was the message that hovered over the celebrations. The large-scale, even pompous celebrations of Victory Day this year were precisely what was demanded by an overwhelming majority of the population, which now acutely feels the need to take pride in its country, even if the cause of this pride lies 70 years in the past. Essentially Victory Day has become a crucial part of the Russian national idea, the Russian ideology. We can consider that the current anniversary  was a victory for the ”new Russian patriotism”, an integral part of which is now not only pride in a glorious past, but also a strong anti-Western, primarily anti-American sentiment. 

 Glada miner efter undertecknandet av Molotov-Ribbentroppakten i Moskva 1939, som sparkade igång Andra världskriget. I främre ledet från vänster syns Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop, Sovjetunionens diktator Josef Stalin och sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov.

Slutligen kan jag inte underlåta att påminna om, att även om Sovjetunionen starkt bidrog till segern över Nazityskland 1945 så var det den sovjetisk-tyska Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 som möjliggjorde kriget. Moskva räknar krigsutbrottet till den 22 juni 1941, då Tyskland angrep Sovjetunionen och inte den 1 september 1939 då tyskarna gick in i Polen med Moskvas välsignelse; ett par veckor senare invaderade sovjetiska trupper östra delen av Polen.