En Israelresa (I): Om Tel Aviv och Jaffa (och litet om Ramle)

 Utsikt över Tel Aviv från mitt hotellfönster. Foto: Tommy Hansson

Som jag tidigare bloggat om gjorde jag en resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Nu, gott folk, har det äntligen blivit tid att berätta mer om denna min andra resa (den första skedde 2005, då jag deltog i en fredskonferens) till det Heliga landet.

Jag börjar med att återge några intryck från Tel Aviv och Jaffa, som jag inte hann besöka för nio år sedan. När vi vid ankomsten till den internationella Ben Gurion-flygplatsen, belägen i staden Lod, möttes av vår utomordentligt skickliga guide Marie Ben Rei rådde väderförhållanden motsvarande svensk sommar. Sedan bar det av i buss till de sammanvuxna städerna Tel Aviv och Jaffa.

Lunch i form av falafel intogs på ett trevligt arabiskt ställe i Jaffa där det, kanske litet oväntat, serverades Heineken-öl. Ölen kostade motsvarande 55 kronor, alltså i paritet med svenska priser. Vårt ressällskap under ledning av Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson fortsatte därpå till vårt hotell Metropolitan, som är beläget i närheten av USAs ambassad i Tel Aviv. Något märkligt, för att inte säga unikt, är  att den internationella kommuniteten med FN i spetsen, i sin oändliga visdom får man förmoda, beslutat att inte erkänna den stad som israelerna själva anser vara sin huvudstad som just – huvudstad. Jag talar naturligtvis om Jerusalem, där regeringen och parlamentet har sitt säte.

Världens länder envisas dock med att placera sina ambassader i Tel Aviv, således också USA, trots att jag under mitt förra Israel-besök fick veta att den amerikanska regeringen köpt upp en tomt i Jerusalem för ett tilltänkt ambassadbygge. Detta var förstås under George W. Bushs presidenttid, jag vet inte om tomten i fråga finns kvar i amerikansk ägo.

 Amerikanska ambassaden i Tel Aviv. Foto: Tommy Hansson

Medan Tel Aviv, med sina en halv miljon invånare landets näst största stad efter Jerusalem, är en modern stad som grundades 1909 anses Jaffa vara en av världens äldsta städer. Det var härifrån den bibliske profeten Jona inledde sin skickelsedigra skeppsfart med destination Tarsis, dit Jona hade tänkt sig i syfte att undfly den mission han fått av Gud: att missionera för den stora staden Nineves befolkning och få denna att göra bot och bättring.

I Jona 1:3 läser vi: ”Han gick ner till kusten, till hamnen i Jafo, där han såg ett fartyg som just skulle segla till Tarsis.” Under båtfärden blåste det dock upp till storm, och Jona uppmanade storsint nog besättningen att slänga honom över bord eftersom han insåg att Gud hade sänt ovädret för att visa sitt missnöje med sin undflyende tjänare. Jona hamnade i buken på en stor fisk, räddades dock omsider och utförde sedan på ett mycket framgångsrikt sätt sin mission i Nineve. Något han själv för övrigt blev mycket missnöjd över, men det är en annan femma.

Läs gärna mina reflektioner om Jona öden och äventyr här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/10/funderingar-kring-jona-och-hans-mission/

Under korsfarartiden kom grevskapet Jaffa att utgöra ett vasalldöme till konungariket Jerusalem. 1799 intogs staden av den självutnämnde franske kejsaren Napoleon I Bonaparte, sin tids Hitler, som i staden lät avrätta 2000 tillfångatagna albaner. Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle Jaffa förbli i arabiska händer, men staden intogs av israeliska styrkor under det Arabisk-israeliska kriget 1948-49. En del araber valde att förbli under israeliskt styre och utgör i dag kärnan i stadens arabiska befolkning.

 I Newe Zedek möts gammalt och nytt. Foto: Tommy Hansson

Det litet drygt 100 år gamla Tel Aviv – namnet betyder ”Vårens kulle” – anses i dag vara en av världens mest ”hippa” städer med en kosmopolitisk atmosfär, brusande nattliv, långa stränder längs Medelhavskusten, berömd ”vit” arkitektur i Bauhaus-stil, jättemycket klotter och i dessa yttersta av dagar även ett livaktigt HBTQ-liv. Tel Aviv var under ett drygt halvår mellan maj och december 1948, då israeliska trupper återerövrade västra Jerusalem, Israels huvudstad på grund av de hårda striderna i Jerusalem ett par mil därifrån.

Det var också i Tel Aviv, närmare bestämt i den oansenliga byggnad som inrymde stadens museum, som Israels förste premiärminister David Ben Gurion (1886-1973) läste upp den judiska statens självständighetsförklaring den 14 maj 1948. Ben Gurion var för övrigt född i Kiev i Ukraina.

På en av mina vandringar genom staden, varav några skedde på egen hand och andra tillsammans med delar av mitt ressällskap, hamnade jag på Hotel Cinema Tel Aviv vid Diezengoff-torget, en avantgardistisk biograf i Bauhaus-stil som alltså metamorfoserats till ett hotell. På andra sidan torget från hotellet räknat finns en pittoresk antikivitetsmarknad, där man kan få tag på allt mellan himmel och jord, exempelvis vapen av historiskt intresse, böcker, smycken, gamla tidningar, frimärken etcetera.

Jag måste säga att jag ångrar att jag inte köpte en bok som innehöll en samling historiska foton från Tel Aviv jag blev erbjuden av en av marknadsmånglarna. Känner mig alltid bortkommen när jag besöker sådana där marknader där man förväntas pruta och förhandla om priset, något som känns främmande för mig. Förmodligen hade jag fått betala ett hutlöst pris för boken, så det kanske var lika bra att transaktionen inte blev av när allt kommer omkring…

I den här oansenliga museibyggnaden i Tel Aviv utropade Ben Gurion Israels självständighet den 14 maj 1948 medan hårda strider rasade i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Mitt ganska dåliga lokalsinne ställer till problem av litet annat slag. Som när jag hade tänkt promenera från hotellet till de äldre delarna av Jaffa, exempelvis det i dag mycket uppskattade Newe Zedek som bildades 1887 som Jaffas första förstad. I närheten finns även ett militärhistoriskt museum som jag gärna ville besöka. Enligt hotellpersonalen skulle det bara vara att promenera längs stranden så kom man snart dit.

Jovisst, hur enkelt som helst. Så småningom tvingades jag konstatera, att jag gått i motsatt riktning. Gamla Jaffa låg åt andra hållet! Nåja, jag fick se några delar i Tel Aviv som jag inte sett förut och även tillfälle att titta närmare på miljön i anslutning till de hisnande långa stränderna (och nej, jag badade inte, har inte badat utomhus sedan jag och familjen besökte Italien 1990).

Ett stycke från Tel Aviv på vägen mot Jerusalem ligger staden Ramle, som är känd för sitt så kallade vita torn och för att judar, muslimer och kristna här lever i relativ harmoni. Man är kanske inte alltid bästa vänner men man tolererar varandra. Vi passade på att ströva omkring i stadens till synes oändliga frukt- och grönsaksmarknad samt titta på den stora franciskanerkyrkan med minnen från Napolens besök i slutet av 1700-talet.

Det var även i Ramle som den tyske krigsförbrytaren Adolf Eichmann (1906-62) avrättades genom hängning  den 31 maj 1962. Israel  har och hade inte dödsstraff, men ett undantag gjordes för Eichmann som först hade spårats upp och gripits av den israeliska underrättelsetjänsten i Argentina.

 Frukt- och grönsaksmarknaden  i Ramle. Foto: Tommy Hansson

Slutligen kan jag inte underlåta att nämna att vi i Tel Aviv även passade på att besöka ett äldreboende i regi av hjälporganisationen Karen Hayesod. Här hade flera Förintelse-överlevare fått en rofylld sista anhalt, och det var med rörelse vi lyssnade till en kortväxt kvinna i 85-årsåldern berätta om sina erfarenheter från Auschwitz. Hon visade sedan i sin lilla välskötta lägenhet stolt upp foton på ett barnbarn (eller om det var barnbarnsbarn) – en ung kvinna iförd israelisk arméuniform.

I nästa avsnitt från Israel-resan tänkte jag bjuda på några personliga intryck samt givetvis bilder från historiskt intressanta platser såsom Qumran, Masada och Caesarea.

En palestinaarabisk ”hjältinna”

Den palestinska ”martyren” Dalal Mughrabi.

Den palestinska Fatah-ledningen, ledd av den palestinske ”presidenten” Mahmoud Abbas, belönade nyligen en palestinaarabisk dansgrupp uppkallad efter den kvinnliga terroristen Dalal Mughrabi (cirka 1959-78) med en summa motsvarande 6000 US dollar. Gruppen bär namnet Dalal Group for Popular Arts.

Mer om hur Mughrabi hyllas här:

http://palwatch.org/main.aspx?fi=157&doc_id=9707#.Uiz_FLRZIGs.twitter

En rad palestinaarabiska platser, institutioner och andra företeelser har uppkallats efter Dalal Mughrabi, som 1978 i en blodig aktion ledde en grupp terrorister som svarade för det hittills värsta terrordådet i Israels historia. Detta ägde rum längs en väg i anslutning till kustslätten nära Tel Aviv och kallas allmänt kustvägsmassakern.

Illdådet var ämnat att sabotera de pågående fredsförhandlingarna mellan Israels premiärminister Menachem Begin och Egyptens president Anwar Sadat under amerikanernas överinseende. Enligt uppgift var syftet med aktionen att ”döda så många israeler som möjligt”.

Camp David-avtalet mellan Egyptens ledare Sadat (till vänster) och Israels Begin ingås 1978 under överenseende av USAs president Jimmy Carter, som syns mellan de två. Avtalet ledde bland annat till att Israel överlämnade Sinai till Egypten.

Det första dödoffret för terrordådet blev den amerikanska fotografen Gail Rubin. Det av Dalal ledda terrorkommandot öppnade först eld mot förbipasserande trafik på kustvägen, varefter man kapade en taxi och dödade dess passagerare. Sedan lade man beslag på en buss på väg mot Tel Aviv, kapade en annan buss samt flyttade över en gisslan uppgående till 71 personer till den första bussen. När israeliska styrkor stoppade bussen utbröt skottväxling innan bussen exploderade och dödade 38 personer inklusive 13 barn. 72 människor sårades i infernot.

Gail Rubin – offer för kustvägsmassakern.

Enligt israeliska källor var det Dalal Mughrabi som sprängde bussen med en handgranat, medan den palestinska versionen gör gällande att det var eldgivning från en israelisk stridshelikopter som fick bussen att explodera. Enligt den palestinska hjältehistoriken skall Mughrabi ha lyckats höja den palestinska flaggan samt proklamera ”Palestina” som en självständig nation innan hon sköts ihjäl tillsammans med nio medterrorister av palestinskt och libanesiskt ursprung.

Israelisk militärpersonal röjer upp i förödelsens styggelse efter kustvägsmassakern, det hittills värsta terrordådet på israelisk mark.

Dalal Mughrabi föddes omkring 1959 i det palestinaarabiska flyktinglägret Sabra i Beiriut. Hennes familj var bosatt i Jaffa före det första arabisk-israeliska kriget 1948, då de anfallande arabländerna lovade alla araber som lämnade Israel i samband med kriget att de snart skulle få återvända sedan Israel förintats. Detta missriktade löfte var ursprunget till den efterföljande palestinaarabiska flyktingproblematiken.

Mughrabi var utbildad sjuksköterska då hon bestämde sig för att bli politiskt aktiv i samband med det libanesiska inbördeskrigets utbrott 1975. Hon erbjöds av Fatah, ingående i paraplyorganisationen PLO som leddes av Yassir Arafat, en post som PLO-representant i Italien men valde den militära banan.

Mer om Dalal Mughrabi här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Dalal_Mughrabi

Personer som Dalal Mughrabi uppskattas högt och rent av den Palestinska myndigheten, som lobbar febrilt för att ”Palestina” skall bli en egen statsbildning. Den enkla principen är, att ju fler judar du dödar desto mer uppskattad blir du. Att den värsta massmörderskan blir den största hjältinnan är därför fullt logiskt. Fatahpartiet använder regelmässigt sin officiella Facebook-sida – Fatah – The Main Page för att glorifiera terrorister och deras illgärningar.

Fatahanhängare i aktion. Barnen får från späd ålder lära sig att som förebilder hylla ”martyrer” som dödar så många israeler/judar som möjligt. Något som inte tycks bekymra den svenska S-ledningen.

Således har Fatah valt att beteckna kvinnliga terrorister som Dalal Mughrabi, Ayyat Al-Akhras, Wafa idris och Darin Abu Aisheh som ”stjärnor som gnistrade på himlen” respektive ”revolutionsstjärnor på himlen”.

Fatah är enligt S-ledaren Stefan Löfven på den senaste socialdemokratiska partikongressen ett ”kärt systerparti”.

Palestinsk historik: Sanningen om Nakbadagen

Staten Israel utropas av David Ben-Gurion i Tel Avivs stadsmuseum den 14 maj 1948.

I år har palestinaaraberna den 15 maj högtidlighållit den 65e så kallade Nakbadagen. Nakba betyder ”katastrof”, och den katastrof som avses är proklamerandet av den judiska staten Israel. Det finns en utbredd mytbildning om händelserna i samband med Israels bildande, varför det kan finnas anledning att här kortfattat återge händelseförloppet och historiken bakom.

Först måste konstateras att Palestina aldrig har varit en statsbildning och naturligtvis i än mindre grad det paradis för palestinaaraber det tenderar att utmålas som i debatten om israeliska versus palestinska intressen. Det var en dammig och outvecklad avkrok i utkanten av det Ottomanska riket, befolkat av såväl judar som araber, innan det efter Första världskriget blev ett brittiskt mandatområde. Således är det  lika korrekt att tala om judar som ”palestinier” som om araber.

Utvecklingen i riktning mot upprättandet av en judisk statsbildning kan sägas ha inletts med den moderna sionismens tillkomst i slutet av 1800-talet. Den österrikisk-judiske journalisten Thedor Herzl (1860-1904) utkom 1896 med sin banbrytande bok Der Judenstaat (Judestaten), som pläderade för en judisk stat i Palestina. Vid den första judiska världskongressen, som Herzl sammankallat till schweiziska Basel 1897, slogs denna strävan fast. Vid denna kongress bildades också World Zionist Organization (WZO).

Thedor Herzl, den moderna sionismens grundare.

WZO inledde en intensiv lobbyverksamhet med målsättningen att förverkliga sina planer på ett judiskt nationalhem i Palestina. 1909 grundades staden Tel Aviv av sionistiska pionjärer från den historiska hamnstaden Jaffa vid Medelhavskusten; Jaffa är i dag inkorporerat i Tel Aviv. 1910 inrättades den första kibbutzen. 1917 kom ett stort genombrott i de sionistiska ansträngningarna, då Herzl efterträdare Chaim Weissman (1874-1952) lyckades få Storbritanniens regering att genom den så kallade Balfourdeklarationen acceptera sionismen.

Åren 1922-48 var Palestina ett brittiskt mandatområde sedan det Ottomanska riket kollapsat i Första världskrigets kölvatten. Britterna sökte förhindra en alltför ymnig judisk immigration till Palestina utan att lyckas särskilt bra, och slutligen tvingades man inse att det bästa var att dra sig tillbaka. En judisk terrorkampanj, där den mest militanta grupperingen var den så kallade Sternligan – uppkallad efter den polske juden Avraham Stern (1907-42) – påskyndade britternas beslut att dra sig tillbaka. Sternligan, eller Lehi, var en utbrytning ur Irgun.

Avraham Stern, grundaren av Lehi.

Sternligan mördade under pågående världskrig 1944 den högste brittiske representanten i Mellanöstern, Lord Moyne, i Kairo och i september 1948 föll den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte, offer för mördarkulor avlossade av Lehi-aktivister i Jerusalem. Det mest spektakulära av alla judiska terrordåd var dock Irguns sprängning av King David Hotel i Jerusalem den 22 juli 1946, då 91 människor av olika nationaliteter omkom och 46 skadades.

Den 2 oktober 1947 accepterar Jewish Agency formellt FNs rekommendation om att Palestina skall delas i en judisk och en arabisk stat och uppmanar till fredlig samexistens. Palestinaaraberna uppmanas av omkringliggande arabstater att vägra acceptera FNs delningsplan och i stället gripa till vapen. Ett palestinskt inbördeskrig tar sin början. I Palestina bildas Det heliga krigets armé under ledning av Abd al-Qadir al-Husayni (1908-48) och Hasan Salama. Detta rövarband har beskrivits som klanen Husseins privatarmé.

Det Heliga krigets armé redo för attacker mot judiska mål.

Den 14 maj 1948 utropas staten Israel av den i dåvarande tsarryska staden Plonsk födde David Ben-Gurion (1886-1973), som blir Israels förste premiärminister, på Tel Avivs stadsmuseum. Jerusalem är vid denna tid omringat av arabiska arméer. Historisk förste president blir Chaim Weissman, en kemist med rötter i Vitryssland. Israel erkänns på ett tidigt stadium av både USA och Sovjetunionen.

Den 15 maj  svarar de arabiska staterna Egypten, Irak, Libanon, Transjordanien och Syrien med att attackera det nybildade Israel. Araberna förlorar emellertid detta liksom alla efterföljande krig mot den för sin existens kämpande judiska staten. Strax före angreppet uppmanar angriparna palestinaaraberna att fly – de skulle ju, enligt de segervissa arabstaterna, ändå snart få återvända i triumf.

Israel vägrade efter sin seger 1949 låta arabflyktingarna återvända, då fienden inte erkände den egna statens existens. Det palestinska flyktingproblemet har alltså skapats av arabstaternas omedgörlighet, inte som en medveten judisk plan att utvisa araberna ur Israel.

De palestinaaraber som valde att stanna i Israel har absorberats i det israeliska samhället och fick en betydligt bättre tillvaro än de som rättade sig efter ordern att fly. Undersökningar har visat att 80 procent av de omkring en miljon israeliska araberna föredrar israeliskt framför arabiskt medborgarskap.

Ben-Gurion, till vänster, tillsammans med den israeliske nationalhjälten Abba Kovner under det första arabisk-israeliska kriget.

I dag använder de palestinska grupperingarna Hamas och Fatah, liksom omkringliggande arabstater,  palestinaflyktingarna som en cynisk politisk hävstång i opinionsbildningen mot Israel. Således har arabstaterna motsatt sig en assimilering av palestinierna i sina samhällen och nekar dem till och med grundläggande mänskliga rättigheter. FN-organet UNWRA, som ensamt ansvarar för de palestinska flyktingarna, har vidmakthållit flyktingstatus även för de palestinaaraber som blivit medborgare i omkringliggande arabstater.

I samband med krigsutbrottet den 15 maj 1948 utvisades uppemot en miljon judar ur arabländerna de var bosatta i. Dessa judar lyckades under svåra umbäranden etablera en ny tillvaro och har inte givit upphov till någon flyktingkatastrof. Israel är i dag en blomstrande demokrati – det kan nämnas att arabiska representanter invaldes redan i det första israeliska parlamentet 1949 – medan omgivande, muslimskt styrda  arabstater grovt räknat befinner sig i olika grader av förfall med florerande förtryck, extremism, inbördeskrig och kaos.

Den utbrända jeepen efter attacken under shavuot.

Föga oväntat förekom israelfientliga terrorhandlingar på Nakbadagen. Raketer avlossades och attacker genomfördes mot israeliska mål. I byn Hursa nära Hebron, den största staden på Västbanken, skadades fyra israeliska soldater då en brandbomb kastades mot och träffade deras jeep. Två av soldaterna fick brännskador av andra graden. Angriparna fortsatte att kasta sten på soldaterna när de försökte ta sig ur fordonet.

Attacken skedde under den judiska högtiden shavuot, som firas till minne av mottagandet av torah på berget Sinani.