Bilden av Putin – gudfader, ny tsar, vapenfetischist och machoman

Vladimir Putin på tigerjakt i östra Sibirien 2008. Visserligen bara med bedövningsvapen, men ändå…

Vladimir Putin handplockades av Boris Jeltsin som mannen att leda Rysslands öden och äventyr in i det nya millenniet. Det har han gjort dels som president, dels som premiärminister. Om hur det gick till när Putin blev hela Rysslands gudfader, i spetsen för en maffialiknande kleptokrati, berättas i denna text av Martin Kragh i Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/sa-blev-putin-hela-rysslands-maffiaboss

Det är svårt att tänka sig större kontraster än Putin och Jeltsin. Den förre kortväxt (omkring 170 centimeter), disciplinerad, vältrimmad och avhållsam beträffande alkohol, den senare stor, oberäknelig, plufsig och svårt alkoholiserad. Jeltsin var dock något som Putin knappast ens kan stava till: demokratianhängare.

My name is Bo…eh, Putin. Vlad Putin.

Store Boris, som 1991 räddade Ryssland från en militärkupp planerad av gammelkommunister, var nu tyvärr inte mannen att genomdriva den genomgripande demokratiska omvandling som landet var i  ett så stort och tvingande behov av. I stället kunde skrupelfria rövarkapitalister utnyttja maktvakuumet i Kreml och kasta Ryssland in i ett svart hål av osäkerhet och anarki.

Mot den bakgrunden är det inte överraskande att den gamle KGB-mannen Putin med sina starka och hänsynslösa nypor kunde stiga till maktens tinnar. Dagens Ryssland är stabilare än det var under Jeltsin men det är en stabilitet som kommit till ett högt pris. Putin har alltmer klivit in i rollen som den nye tsaren som kombinerar unken sovjetnostalgi med allrysk nationalism omfattande en kraftigt utbyggd militär- och säkerhetsapparat. Nya uppgifter redovisade i sajten Nyheter idag visar att i Ryssland planeras ett nytt ”statssäkerhetsministerium”, i mycket påminnande om gamla KGB, som enligt planerna skall vara färdigt till presidentvalet 2018.http://nyheteridag.se/ryska-kallor-putin-skapar-nytt-kgb-infor-nasta-presidentval/

Putin – action man med bar överkropp och jaktgevär.

I syfte att bevara stabiliteten ser Putin och hans handgångna män i Kreml och ute i landet sorgfälligt till att det inte blir ”fel” valresultat. Putins parti, Enade Ryssland, måste givetvis vinna betryggande. Sedan låter makteliten ett fåtal ”godkända” så kallade oppositionspartier som Vladimir Zjirinovskijs Liberaldemokratiska parti och Gennadij Zjuganovs Kommunistiska parti få ungefär lika många procent av rösterna. Den verkliga oppositionen motarbetas på alla plan.

I det nyligen avslutade valet till det ryska underhuset, statsduman, gick det precis så som ovan beskrivs: Enade Ryssland vann med cirka 45 procent av rösterna, följt av liberaldemokraterna och kommunisterna i den ordningen kring 15 procent. På fjärde plats hamnade det socialdemokratiska partiet, Ett rättvist Ryssland, med dryga 8 procent. De liberala, öppet Putin-kritiska oppositionspartierna, Parnas och Jabloko, nådde inte upp till spärren på 5 procent och blev därmed utan representation.https://svenska.yle.fi/artikel/2016/09/18/rysslands-styrande-parti-mot-seger-i-dumavalet

Putin på en Harley Davidson på en motorcykelutställning i Ukraina.

I syfte att säkra de valresultat som regimen i princip bestämt på förhand tricksas och fuskas det på bred front: röster som inte läggs i valurnorna räknas, oregistrerade väljare tillåts rösta, en del åker runt i olika vallokaler och röstar på flera ställen och så vidare. Huvudsaken är att Enade Ryssland vinner och att de övriga partierna kommer på betryggande avstånd därefter. Fusket har beskrivits i otaliga tidningsartiklar och i böcker som exempelvis Anna Arutunyans Tsar Putin (2012) och Garry Kasparovs Winter Is Coming (2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/enade-ryssland-mot-valseger-manga-rapporter-om-valfusk/

Den nye tsaren har också använt sig av utrikespolitiska äventyr i Georgien (2008), Ukraina (2014) och nu senast Syrien för att göra sig populär på hemmaplan, så kallad inrikes utrikespolitik. Putin själv och hans underhuggare kolporterar därjämte ut en ständig ström av retorik om hur Moder Ryssland hotas av de stygga västkrafterna  ledda av USA. NATO och EU samtidigt som de söker stöd hos skurkstater som det islamistiska Iran och kommunistiska Kina.

Den nye tsaren som militär överbefälhavare framför ett Suchoj-plan.

Lägg därtill Putins speciella armé av nätsoldater, såväl betalda som obetalda sådana, vilka sjunger Putins lov i alla tonarter. Den store, lille mannen kan helt enkelt inte göra något fel – han är predestinerad att frälsa världen undan såväl degenererad västerländsk ”imperialism” som terroristisk islamism, låt vara att han har minst lika stora problem med islamismen som väst har.

I syfte att förstärka sin image som strong karlakarl låter Putin med jämna mellanrum avbilda sig som en muskulös atlet, stundom med bar överkropp eller agentkostym a la James Bond: med jaktgevär, ridande på häst, med fiskespö eller nedhukad vid en nyss skjuten tiger. Fejkade bilder låter honom rida på såväl björnar, tigrar som örnar. Att låta avporträttera sig bredvid ett ihjälskjutet, utrotningshotat villebråd som den sibiriska tigern hade förstås varit otänkbart, så för säkerhets skull valde Putin i det fallet att skjuta med bedövningspil.

Putin, förlåt Benito Mussolini i bar överkropp på kälke.

Man kan undra litet över Putins val av propagandabilder. Möjligen lider den nye tsaren i Kreml av någon form av vapenfetischism. Googlar man på exempelvis ”Putin + guns” får man upp ett flertal  varianter. Gör man samma sak med historiska diktatorer såsom Benito Mussolini eller Adolf Hitler kammar man noll. Varken Il Duce eller Der Teppichfresser var särskilt intresserade av vapen som sådana men skrudade sig naturligtvis ofta i uniform, det var trots allt krigstider.

Dock finns det faktiskt en bild på Mussolini där han åker kälke i snön med bar överkropp på Putin-maner.

Putin i en scen han nog själv gärna skulle vilja se – ridande på Barack Obama…

För Vladimir Putin är det dock mycket viktigt att låta avfotografera sig med vapen eller i militära situationer, något som fuller väl  framgår av bilderna i anslutning till föreliggande text. Det är uppenbart att Putin dels vill framstå som en strong machoman, dels önskar projicera bilden av sig själv i spetsen för en potent krigsmakt. Särskilt angenäma vibbar får i alla fall inte denna bloggare av den helhetsbild som framträder.

 

Vackra vita män (IV): Pierce Brosnan

 Pierce Brosnan vid Berlins filmfestval 2014. Kapabel aktör och snygg att titta på.

Jag tvekar inte ett ögonblick om att Pierce Brosnan bör vara med i min bloggserie ”Vackra vita män”, om man så vill något om en straight mans syn på  manlig skönhet. Som framgår mot slutet av denna text har jag dock vissa, låt vara icke-estetiska, reservationer rörande Brosnans person eller kanske rättare ställningstaganden.

Pierce Brendan Brosnan föddes i Drogheda i grevskapet Louth ett stycke norr om Dublin i Republiken Irland (Eire) den 16 maj 1953. Dock växte han upp i Navan i grevskapet Meath, där han bodde med sina morföräldrar större delen av tiden sedan modern flyttat till London för att skaffa ett jobb som sjuksköterska och därmed säkra försörjning såväl som självständighet. Fadern, snickaren Thomas Brosnan, hade lämnat dem på ett tidigt stadium.

Brosnan är tvivelsutan mest känd för de fyra James Bond-filmer han gjorde 1995-2002: ”Goldeneye” (1995), ”Tomorrow Never Dies” (1997), ”The World Is Not Enough” (1999) och ”Die Another Day” (2002).

Här litet mer om karaktären Jams Bond samt Brosnan och andra aktörer som gestaltat denna:

http://www.jamesbond007.nu/pierce_brosnan.html

 En Bond-aktör och hans filmer.

Debuten som Ian Flemings spektakuläre hemliga agent i ”Goldeneye” 1995 blev en braksuccé: filmen spelade in 350 miljoner US dollar och blev därmed den största Bond-framgången sedan Roger Moores ”Moonraker” 1979. När Brosnan tog över rollen efter Timothy Daltons två Bond-filmer blev det andra gången gillt för irländaren.

I en paus i inspelningarna av deckarserien ”Remington Steele” erbjöds Pierce rollen som den glamouröse hemlige agenten av producenten Albert Broccoli och hann till och med att prova ut kläder han skulle ha i filmerna, men det stöp på att serien mot all förmodan återupptogs varför Brosnan tvingades avböja det lockande anbudet. Efter Brosnans fyra Bond-nummer togs stafettpinnen över av Daniel Craig.

Åter till Pierce Brosnans barn- och ungdom i 1950- och det begynnande 1960-talet. Tiden i Navan hos morföräldrarna minns han som en hemsk tid. Han uttrycker dock förståelse för moderns avsikter: ”My mother was very courageous”, minns han. ”She took bold steps to go away and be a nurse in England. Basically wanting a better life for her and myself. My mother came home once a year, twice a year.”

 Navan i grevskapet Meath på Irland: Pierce Brosnans uppväxtstad.

Sedan morföräldrarna avlidit lämnade den då elvaårige Pierce Brosnan Irland den 12 augusti 1964 för att återförenas med modern och dennas nye man, William Carmichael. Paret var då bosatt i en by i Skottland. Med styvfadern såg unge Pierce för övrigt sin första Bond-film, det var ”Goldfinger” med skotten Sean Connery 1964. Därefter blev det återflytt till London och engelsk skolgång; Pierce fick utstå mycket spott och spe för att han var irländare, vantrivdes och kände sig utanför.

Vid 16 års ålder hade Pierce bestämt sig för att bli konstnär av något slag och gick en reklamtecknarkurs. Under denna tid kom han dock i kontakt med en cirkusagent som anställde honom som underhållare, med en engelsk term busker. Därefter kom han  in på scenskolan Drama Centre i London och kände att han nu hittat rätt:

When I found acting, or when acting found me, it was a liberation. It was a stepping stone into another life, away from a life that I had, and acting was something I was good at, something which was appreciated. That was a great satisfaction in my life.

1975 utexaminerade Pierce Brosnan från scenskolan och fick engagemang vid York Theatre Royal, där han debuterade i pjäsen ”Wait Until Dark”. Det var ett stort erkännande när han inom sex månader efter debuten utvaldes av den berömde amerikanske dramatikern Tennessee Williams att kreera rollfiguren McCabe i den brittiska premiären av pjäsen ”The Red Devil Battery Sign”. Det blev stor succé och de onekligen erkännsamma orden ”Thank God for you, my boy” av Williams.

 Pierce Brosnan och Kate Mulgrew i ”Manions of America”.

Brosnan fortsatte spela scenteater men blev snart också en allt mer uppmärksammad del av filmvärlden. Filmdebuten skedde med ”Murphy´s Stroke” 1979, och 1981 medverkade han i en miniserie i sex delar med titeln ”Manions of America” som också visades i Sverige. Hans käresta i filmen spelas av Kate Mulgrew. Det är ett irländskt emigrationsdrama om potatispest, utvandring, förnedring och anti-brittisk motståndskamp.

Mer om serien här:

https://en.wikipedia.org/wiki/Manions_of_America

Efter att ha avverkat några filmer flyttade Brosnan 1982 sina bopålar till södra Kalifornien där han spelade in ”Remington Steele”, en deckarserie med romantiska och humoristiska inslag där motspelerskan var sköna Stephanie Zimbalist. Den senare har som rollfiguren Laura Holt en detektivbyrå men har svårt att få uppdrag, vilket hon tror beror på att hon är ensam kvinna på byrån. Hon uppkallar den därför efter en fiktiv man, Remington Steele, och när gentlemannatjuven Brosnan dyker upp blir det han som ikläder sig rollen som Steele:

https://en.wikipedia.org/wiki/Remington_Steele

Pierce Brosnan som Remington Steele och Stephanie Zimbalist som Laura Holt.

”Remington Steele” visades i 94 avsnitt 1982-87 och jag såg alla jag kunde. Serien var både lättsam och spännande, och även om jag beundrade den stilige Brosnan var jag framförallt smått förälskad i skönheten Stephanie Zimbalist. Genom sina insatser i denna serie erbjöds Pierece Brosnan, som vi redan konstaterat ovan, rollen som James Bond men tvingades alltså avböja – för denna gång.

Ämnet James Bond har vi redan klarat av, men låt mig ändå säga detta. Den redan i Ian Flemings romaner tämligen osannolike hemlige agenten 007 Bond har väl närmast blivit allt mindre trovärdig och allt mer science fiction-lik ju fler filmer som har gjorts, och jag måste bekänna att jag aldrig varit något stort Bond-fan. Även om jag inte kan låta bli att beundra Bonds låt vara fiktiva insatser mot framförallt den ondskefulla världskommunismen i äkta Kalla krigs-anda.

Vad jag främst har personligen svårt för är Bonds och hans brudars lössläppta sexualmoral, som jag tror har medverkat till att skapa ett falskt och i grunden destruktivt sätt att se på relationerna mellan män och kvinnor. Dessa reduceras till egoistiska njutningsmaskiner som kan avverkas på löpande band utan att sann kärlek någonsin kommer in i bilden.

 Brosnan som skum politiker i ”The Ghost Writer”.

Pierce Brosnan har svarat för en lång rad minnesvärda rolltolkningar genom åren, och man kan knappast förneka att han både är en skicklig skådespelare och snygg att titta på. Han behärskar vidare både hjälte- och skurkfacket. Jag inskränker mig här till ”The Mirror Crack´d” (1980),  ”Det fjärde protokollet” (1987), ”Jorden runt på 80 dagar” (1989), ”Mrs. Doubtfire” (1992), ”Dante´s Peak” (1997), ”Äventyraren Thomas Crown” (1999), ”Skräddaren i Panama” (2001), ”Laws of Attraction” (2004), ”Mamma Mia!” (2008), ”The Ghost Writer” (2010) samt ”No Escape” (2015).

Något Pierce Brosnan dock inte tycks behärska till fulländning är sångkonsten. När han i rollen som Sam Carmichael i ”Mamma Mia!” mot Meryl Streep var tvungen att sjunga, tyckte några recenscenter att han lät som en ”vattenbuffel” alternativt ”åsna”…

Det finns ytterligare ett område jag tycker att Brosnan borde avhålla sig från, och det är politiska uttalanden. Att han valts till ambassadör för FN-organet UNICEF är väl helt okej, men när han i sämsta Hollywood-stil radar upp ett antal patenterat politiskt korrekta ställningstaganden om säg regnskogar, samkönade ”äktenskap” eller rasism blir han bara ointressant och låter som en sämre kopia av den patologiske PK-figuren Brad Pitt (om nu detta är möjligt).

Senast jag noterade ett ställningstagande av denna karaktär från Brosnan var, när han uttalade sig om att näste James Bond borde vara ”svart eller bög”:

http://www.businessinsider.com/afp-time-for-black-or-gay-007-says-brosnan-2015-8?IR=T

Inte för att jag bryr mig över hövan om vem som härnäst kommer att gestalta James Bond, men som konservativ håller jag ändå i någon mån på traditionerna även inom filmens värld. När man börjar prata om en bög eller svart – eller varför inte kvinna eller handikappad – som James Bond, då dristar jag mig tycka att det möjligen är dags att avliva den här seglivade figuren och låta honom vila i frid. Vilket jag är säker på att även upphovsmannen Ian Fleming (1908-64) håller med mig om i den tillvaro han nu befinner sig.

 Bonds skapare Ian Fleming (1908-64).

Mer om Fleming här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ian_Fleming

Slutligen skall sägas att Pierce Brosnan 1980-91 var gift med aktrisen Cassandra Harris tills denna avled i cancer; Harris dök för övrigt ibland upp i ”Remington Steele”. Från 2001 är han gift med Keely Smith. Brosnan har fem barn.