S och SD nu jämnstora – men S är på nedåtgående och SD stiger

DN/Ipsos november 2019.

I Sverige finns det numera två ungefär jämnstora politiska partier: Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Den avgörande skillnaden dem emellan är att för SD innebär detta en uppåtgående trend medan det för S innebär en nedgång av allvarligt slag.

Den aktuella trenden bekräftas i den senaste mätningen från DN/Ipsos, där båda partierna landar på 25 procent. För SD innebär det högsta Ipsos-noteringen någonsin och en ökning med 2 procentenheter jämfört med förra mätningen. För S är det, låt vara att det är en 1-procentig S-ökning, ytterligare en påminnelse om att partiet över tid sjunker som en sten i opinionen.

Ipsos: Ny rekordnotering för Sverigedemokraterna

DN/Ipsos-undersökningen visar att var fjärde väljare nu röstar på SD (och på S). Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos, citeras så i Dagens Nyheter: ”Det är inga dramatiska förändringar sedan förra månaden, men resultaten bekräftar ett nytt läge.”

DN/Ipsos mätning för november 2019 ger följande resultat (förra mätningens siffror inom parentes):

Socialdemokraterna 25 (+1).
Sverigedemokraterna 25 (+2).
Moderaterna 17 (+1).
Centerpartiet 8 (+-0).
Vänsterpartiet 8 (-2)
Kristdemokraterna 7 (-1)
Miljöpartiet 5 (+-0)
Liberalerna 3 (-1).

För Socialdemokraterna innebär det en minskning med 3,3 procentenheter sedan riksdagsvalet 2018, medan det för Sverigedemokraterna innebär en ökning med 7,5 procentenheter. Moderaterna har sjunkit från att i valet 2018 ha varit rikets näst största parti med 19,8 procent till att vara tredje störst med 17 procent – en nedgång med närmare 3 procentenheter.https://valresultat.svt.se/2018/10000.html

Vidare kan vi konstatera att Centern minskat något men ändå tämligen marginellt jämfört med senaste valet – 8,6 då, 8 nu. Vänsterpartiet ligger kvar på 8 procent medan Kristdemokraterna ökat något – från 6,3 till 7 procent. KDs raska frammarsch i opinionen till 11-12 procent i våras är dock ett minne blott. Däremot är KD-ledaren Ebba Busch Thor den partiledare som åtnjuter störst personligt förtroende.

SD Södertäljes fullmäktigegrupp efter budgetdebatten den 25 november 2019. Foto: Södertälje kommun

Om vi fortsätter att jämföra de föreliggande Ipsos-siffrorna med valresultaten finner vi att Miljöpartiet ökat marginellt från 4,4 till 5 procent, under det att siffrorna för Liberalerna måste betecknas som rent kataklysmiska: från 5,5 till 3 procent. Nyamko Sabuni, som efterträdde Jan Björklund som L-ledare, har så här långt haft en bedrövlig tid som partiledare. Vilket har överraskat i alla fall mig.

Sossepartiet noterade vid senaste valet sitt sämsta valresultat någonsin med sina 28,3 procent. Den tidigare bottennoteringen härrör från mätstartåret 1911, då partiet fick 28,5 procent. All time high för S är 50,1 procent 1968, då många upplevde partiet som en trygg garant mot revolutionära strömningar vilka då plågade hela västvärlden.

1991, då de borgerliga vann valet och bildade regering, halkade S för första gången sedan 1920-talet under 40-procentsstrecket med 37,7 procent. I det påföljande valet var ordningen återställd: S under Ingvar Carlsson blev valets segerherre med 45,2 procent. Därefter har sosseriet aldrig lyckats nå över 40 procent. I valet 2022 får partiet, om inte alla tecken slår fel, svårt att klara sig över 20 procent. https://sv.wikipedia.org/wiki/Socialdemokraterna_(Sverige)

Sverigedemokraterna är unikt i svensk politik på så sätt att partiet ständigt förbättrat sina resultat i riksdagsvalen sedan starten 1988, då SD fick 1118 röster och 0,02 procent. Partiet kom in i riksdagen 2010 med 5,7 procent av rösterna och har sedan erhållit 12,9 procent 2014 och 17,5 procent 2018. Inte många lär tro att den trenden kommer att brytas 2022. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sverigedemokraterna

 

SIFO: M ökar och KD minskar mest – L under spärren igen

Förlorare i SIFO augusti 2019: KDs Ebba Busch Thor och Ls Nyamko Sabuni.

SIFOs opinionsmätning för augusti 2019 bekräftar AB/Inizios slutsats nyligen: Liberalerna har inte kunnat dra fördel av någon ”Sabuni-effekt”. Således fortsätter L parkera under riksdagsspärrens 4 procent med 3,8 procent av väljarsympatierna (låt vara att detta är 0,2 procentenheter bättre än i närmast föregående mätning som skedde i juni). https://www.expressen.se/nyheter/svdsifo-ingen-sabuni-effekt-for-liberalerna/

Det är tydligt att de liberalt sinnade väljarna inte upplever den nya partiledaren Nyamko Sabuni som något jättelyft jämfört med Jan Björklund. Hon har ju därtill i stort lyst med sin frånvaro i offentligheten sedan talet i Almedalen i somras. Ls katastrofsiffror överraskar i alla fall mig – jag hade absolut trott på något slags Sabuni-effekt. Den nu aktuella SIFO-mätningen, som beställts av Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten,  är den sjunde i rad där L misslyckas nå riksdagsspärren.

Det största tappet i SIFO-mätningen står emellertid Kristdemokraterna för – från 9,5 procent i förra mätningen till 8,4 nu. I våras låg KD därtill på över 12 procent. SIFO-chefen Toivo Sjörén förklarar detta så: ”De började tappa redan i maj. Nedgången sedan dess beror dels på att de inte fick prata om de frågorna de ville, dels på att partiet förlorade en del kvinnliga väljare.”

Ja, jo, kanske. Den tyngsta orsaken till KDs kräftgång som jag ser det är emellertid att rätt många genomskådat partiets fejkkonservatism. Man kan inte, som KD-ledaren Ebba Busch Thor gjort, å ena sidan tala om behovet av en tuffare invandringspolitik men å andra sidan i riksdagen rösta för ökad anhöriginvandring. Det ligger då nära till hands för besvikna KD-sympatisörer att istället vända sig till SD eller M. https://nyheteridag.se/kd-sager-ja-till-regeringens-anhoriginvandring-far-kritik-i-sociala-medier/

Störst i SIFO-mätningen är Socialdemokraterna på 26,8 procent, klart lägre jämfört med valresultatet och historiskt fortsatt uruselt. Det bör ändå anses som anmärkningsvärt att det ledande partiet i Sveriges sannolikt odugligaste regering någonsin förmår attrahera drygt en fjärdedel av väljarkåren. Moderaterna spottar upp sig till andraplatsen med 19,1 procent, vilket är mätningens största ökning med 0,7 procentenheter.

Den rödgröna regeringen lyckas skrapa ihop 31,7 procent i SIFO.

Sverigedemokraterna får i denna mätning nöja sig med rangen som landets tredje största parti med 18,2 procent, en marginell ökning jämfört med föregående mätning. Därnäst placerar sig Centerpartiet med 8,8 respektive Vänsterpartiet med 8,7 procent. Det är i paritet med vad V brukar få i nästan varje opinionsundersökning. Tvåa från slutet på listan blir Miljöpartiet, vars 4,9 procent i varje fall innebär att partiet med nöd och näppe klarar riksdagsspärren.

Regeringen med stödpartier lyckas i föreliggande undersökning nå 31,7 procent under det att regeringen med stödpartier får 44,3 procent. Andelen osäkra väjare har vidare ökat: med 2,1 procentenhet till 14,9 procent.

SIFO brukar anses stå för de jämte SCB mest seriösa opinionsbarometrarna. Om detta kan anses vara välförtjänt eller ej må vara osagt. SIFO intervjuade 6316 personer under tiden 5-15 augusti – 1000 per telefon och resterande via webbpanel.

SIFO augusti 2019:

Socialdemokraterna 26,8 (+0,3)
Moderaterna 19,1 (+0,7)
Sverigedemokraterna 18,2 (+0,1)
Centerpartiet 8,8 (+-0)
Vänsterpartiet 8,7 (+0,1)
Kristdemokraterna 8,4 (-1,1)
Miljöpartiet 4,9 (+-0)
Liberalerna 3,8 (+0,2)

Sabuni – ännu en i raden av menlösa liberala ledare?

Skall nya partiledaren Nyamko Sabuni kunna få fjong på L-symbolen och göra så att partiet återigen hamnar ovanför riksdagsspärren?

Många av oss sverigedemokrater är obotliga optimister: vi vill så gärna att ledare också för andra partier skall låta sig vägledas av sunt förnuft och i alla fall en smula realism i synen på livet och samhället. Det är därför vi blir glada när partiledare som Ebba Busch Thor (KD) och Nyamko Sabuni (L) säger bra saker. Tyvärr brukar glädjen i regel inte vara särskilt länge.

Exempelvis applåderade vi när Busch Thor menade att vi behöver en stramare invandringspolitik. Bara för att några dagar senare i en omröstning i riksdagen ställa sig bakom ett regeringsförslag om riktlinjer för en mer generös anhöriginvandring. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Nåväl, Ebba morskade sedan upp sig så pass att hon lunchade tillsammans med vår partiledare Jimmie Åkesson och diskuterade samverkan i vissa sakfrågor. https://www.dagen.se/nyheter/busch-thor-kritiseras-efter-lunch-med-akesson-1.1548831

När Liberalerna skulle välja en efterträdare till avgående partiledaren Jan Björklund höll många av oss SDare tummarna för Nyamko Sabuni, som visade prov på åtskilligt sunt förnuft under sin tid som statsråd i Reinfeldts regeringar. Så pass att hon tvingades bort som minister och övergick till det privata näringslivet. (I och för sig höll några av mina partikamrater på Erik Ullenhag med motiveringen, att denne ganska säkert skulle få Liberalerna att ramla ur riksdagen).

Det tog dock inte speciellt lång tid innan i alla fall denna bloggare drabbades av den från Shakespeares skådespel ”Hamlet” kända eftertankens kranka blekhet vad beträffar Nyamko Sabuni. Eller vad sägs om detta citat från en intervju: ”De enda som vi ser just nu som är nära oss är Centerpartiet. Jag skulle önska att vi fick en liberal kraft i mitten och att vi två kan bilda regering.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nyamko-sabuni-vill-styra-tillsammans-med-centern

En minoritetsregering bestående av Centern och Liberalerna. Det skulle innebära ett återupplivande av regeringen Fälldin III, en minoritetskoalition mellan Thorbjörn Fälldins Centern och Ola Ullstens Folkpartiet som ägde bestånd 1981-82. Om Sabuni tycker detta vore en framkomlig väg att gå för Sverige kan jag bara skaka på huvudet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_III

Vill Sabuni återuppliva regeringen Fälldin III? På bilden partiledarna Thorbjörn Fälldin (C) och Ola Ullsten (FP).

Nyamko Sabuni tänker sig tydligen ett återupplivande av den borgerliga alliansen, en konstellation som med Januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L med alla realistiska mått mätt måste anses vara stendöd. Så här har den nya L-ledaren uttryckt förutsättningarna för en återuppstånden allians: ”Om Alliansen ska återuppstå måste Kristdemokraterna och Moderaterna röra sig mot mitten igen. Vi kommer inte att förhandla med SD.”

Sammanfattningsvis måste således KD i Sabunis perspektiv välja mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Det finns naturligtvis ytterligare ett alternativ – att L rör sig åt höger och därmed återupprättar det liberala partiets rykte som ett icke-socialistiskt parti efter den nesliga Jök-överenskommelsen. Tyvärr finns dock inte den möjligheten på Nyamko Sabunis agenda.

Sabunis Almedals-debut kom som en bekräftelse på att hon i princip kör på i samma hjulspår som Björklund och Ullenhag. Hennes påtagligt nervösa tal var, med ett par undantag, en samling politiskt korrekta klyschor staplade på varandra. Litet Greta-varning blev det när Sabuni orerade om klimatet och pläderade för något slags elvägar för lastbilar.

I övrigt lovade Sabuni att möjliggöra att ”framtidsångest kan bytas mot framtidstro” (vem vill inte se en sådan utveckling?); att verka mot hederskultur och våld mot barn samt förbättra integrationen (knappast någon är emot detta); att ta itu med våldsbejakande extremism både från så kallade främlingsfientliga och islamister (det hade blivit ännu trovärdigare om hon också nämnt våldsvänstern).

Sabuni kunde vidare inte avhålla sig från att ge en indirekt känga till Sverigedemokraterna med orden: ”Låt inte främlingsfientliga krafter kidnappa vår gemenskap, vår flagga eller begreppet Sverige-vän.” Man frågar sig då osökt: vilken gemenskap? Sverige har genom sjuklöverpartiernas politik blivit ett alltmer segregerat samhälle med ökande klyftor och allt mindre gemenskap. https://www.expressen.se/nyheter/nyamko-sabuni-talar-i-almedalen/

Litet Greta-varning var det när den nya L-ledaren berörde klimat och miljö.

Något jag emellertid gärna vill ge Nyamko Sabuni en eloge för är hennes avvisande av identitetspolitiken – som svart partiledare ser hon sig alltså inte som en representant för afrosvenskarma, vilket hedrar henne.

”Jag inbillar mig inte ett ögonblick att min uppgift blir lätt”, underströk slutligen Sabuni i Almedals-talet. Hon sade sig därför inte kunna lova att bli en väljarmagnet av Marit Paulsens klass. Jag kan bara ge henne rätt i detta. Det är troligt att många, och då inte bara SDare, redan är besvikna över att Nyamko Sabuni tycks vara ännu en i raden av ganska menlösa liberala ledare som inte riktigt vågar ta språnget ut i verkligheten som den faktiskt är.

Liberalernas val: utveckling och tillväxt med Sabuni eller fortsatt lindanseri med Ullenhag

Liberalernas partiledarkandidater. Från vänster Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Johan Pehrson.

Den 28 juni håller Liberalerna ett extra så kallat landsmöte på Clarion Hotel i Stockholm med syftet att välja en ny partiledare efter avgående Jan Björklund. Striden står i praktiken mellan de båda före detta integrationsministrarna Nyamko Sabuni och  Erik Ullenhag. Varför den helt chanslöse Johan Pehrson, partiets ekonomisk-politiske talesman,  alls kandiderar är oklart. https://www.liberalerna.se/pa-gang/extra-landsmote-ny-partiledare/

Nyamko Sabuni har, att döma av det stöd som visats henne så här långt, seglat upp som storfavorit till partiledarposten. Hon backas upp av tunga partidistrikt som Skåne och Västsverige och har tidigare gått segrande ur nio rådgivande medlemsomröstningar. Erik Ullenhag, med tre år som ambassadör i Jordanien bakom sig,  har ett tydligt stöd endast i hemstaden Uppsala samt hos Liberala kvinnor och Liberala ungdomsförbundet (LUF).

Kjell Westerberg, ordförande för Liberalerna i Södertälje och yngre bror till förre partiledaren Bengt Westerberg, menar i en kommentar till partiledarvalet i Länstidningen den 17 juni att ”Nyamko Sabuni skulle ge partiet bättre opinionssiffror snabbt” men att Ullenhag skulle stå för ett ”långsiktigt ledarskap” som L är i behov av.

Enligt statsvetaren Jenny Madestam kommer Liberalerna att bli ”mer borgerligt” med Sabuni vid partirodret. Även om Sabuni i likhet med Ullenhag formellt stödjer Januariöverenskommelsen (JÖK) med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet var hon kritisk till överenskommelsen när den ingicks för knappt ett halvår sedan.

Hennes positiva inställning till Alliansen kan få stor betydelse ju närmare valet 2022 vi kommer, och ett starkt Liberalerna kan mycket väl komma att utgöra en seriös konkurrent till övriga allianspartier om positionen som ledande borgerliga parti. https://www.expressen.se/nyheter/jenny-madestam-sabuni-kan-vara-ett-hot-for-m/

Det växande stödet för Nyamko Sabuni innebär emellertid icke per automatik att hon bergsäkert kommer att utses till ny partiledare den 28 juni. Den extremt immigrationsvänlige Erik Ullenhag, som deklarerat att han vill göra Sverige ”snällare”, är partielitens kandidat. Ett inflytelserikt L-namn som EU-kommissionären Cecilia Malmström har därtill nyligen kungjort sitt stöd för Ullenhag.

Partiets gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, har enligt avslöjanden i Expressen på en hemlig Facebook-sida till stöd för Ullenhag manat de 183 partiombud som kommer att närvara på Clarion Hotel i Stockholm att köra över Sabuni-anhängarna och rösta fram Ullenhag. Riksdagsledamoten Robert Hannah i Göteborg har i sin tur uttryckt stark kritik mot detta och manat Erik Ullenhag och Johan Pehrson att dra sig tillbaka och stödja Sabuni. https://www.expressen.se/nyheter/l-toppens-drag-i-hemliga-gruppen/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, önskar att partiombuden myglar fram Erik Ullenhag till partiledarposten vid det extra landsmötet den 28 juni.

Nyamko Ana Sabuni föddes föddes i Bujumbura i Burundi den 31 mars 1969 och har alltså nått den tämligen mogna åldern av 50 år. Hon har tvillingsöner från ett tidigare äktenskap. Sabunis familj, ursprungligen flyktingar från Zaire, anlände till Sverige och Kungsängen utanför Stockholm 1981. Efter genomgångna gymnasiestudier har Sabuni studerat juridik, migrationspolitik och mediekommunikation på högskolenivå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

1990 var Nyamko Sabuni med och grundade Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) och var 1991-94 verksam som egenföretagare inom området friskvård. Några år senare gick Sabuni med i dåvarande Folkpartiet och ingick i partistyrelsen 2001-13. 2002-06 representerade hon partiet i riksdagen som hon dock åkte ur efter en mandatperiod. Som icke obetydligt plåster på såren utsågs Sabuni till integrations- och jämställdhetsminister i den första Reinfeldt-regeringen 2006.

2010 valdes Sabuni åter in i riksdagen på ett Stockholms-mandat. Hon var dock tjänstledig från riksdagen för att i den andra regeringen Reinfeldt  2010-13 fungera som biträdande utbildnings- och jämställdhetsminister. Hon meddelade dock sin avgång som statsråd den 21 januari 2013 och efterträdde samma år Alice Bah Kuhnke som hållbarhetschef vid teknikkonsultföretaget ÅF AB (tidigare Ångpanneföreningen AB).

Nyamko Sabuni har visat att hon kan vara en stundom kontroversiell fritänkare. Hon föredrar exempelvis att inte kalla sig ”feminist” utan liberal och har, till skillnad från de flesta så kallade feminister, engagerat sig starkt mot hederskulturer och våld mot utlandsfödda kvinnor. 2006 kom hon ut med skriften Flickorna vi sviker (54 sidor) i regi av Folkpartiet liberalerna. Sabuni har bland annat argumenterat för slöjförbud i skolorna och mot religiösa friskolor.

När hon var ny på posten som integrations- och jämställdhetsminister såg vidare Nyamko Sabuni till att den omdiskuterade paraplyorganisationen Centrum mot rasism, som påkoms med diverse oegentligheter, fick sitt statliga bidrag om 5,5 miljoner per år indraget. Centrum mot rasism hade bland annat engagerat sig hårt mot den ”rasistiska” glassen Nogger black och mot det anrika kvartersnamnet Negern i Karlstad. Det hör till saken att Sabunis farbror Nkyabela Sabuni var verksamhetschef i organisationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Centrum_mot_rasism

Den 6 juni 2019 menade Sabuni i en intervju med Expressen att ”Mångkultur är inte är något att eftersträva” och kom även i övrigt med utsagor om problem i utsatta områden och annat som inte föll de politiskt korrekta på läppen. När kritikstormen tilltog visade sig Sabuni inte tillräckligt modig för att våga stå för sina åsikter utan föredrog att pudla på ett enligt bloggen Katerina Magasin ganska skämmigt sätt. http://katerinamagasin.se/nyamko-sabunis-fega-pudel-annu-en-dag-de-ryggradslosa-politikernas-land/

Icke desto mindre framstår Nyamko Sabuni i mina ögon som det klart bästa, ja det enda, alternativet för de liberaler som vill se partiet växa och utvecklas. Valet står som jag ser det mellan Sabuni och tillväxt/utveckling å den ena sidan och Ullenhag och fortsatt lindanseri på 4-procentsstrecket å den andra. Inte för att jag bryr mig över hövan om liberala partiangelägenheter. Jag hyser dock, trots allt, den möjligen gammalmodiga inställningen att svensk politik är betjänt av ett hyfsat starkt, borgerligt liberalt parti. Ett impotent och snällistiskt liberalt parti utan klara gränser mot socialdemokratin enligt Ullenhags modell kan vi däremot vara utan.

Kitimbwa Sabuni har bland annat engagerat sig mot ”rasistiska” Tintin i Kongo.

Nyamko Sabuni är en äldre syster till Kitimbwa Sabuni, född 1971, som är aktiv i bland annat Afrosvenskarnas riksförbund och Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Han har ibland, definitivt inte utan skäl, kallats Sveriges mest lättkränkta person. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/07/kitimbwa-pa-hugget-igen-anmaler-pride/

 

Medvind för SD och KD i nya Demoskop

 

Väljaropinionen i maj 2019 enligt Expressen/Demoskop.

Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna ökar alla med 1,2 procentenheter i Expressen/Demoskops opinionsmätning i maj 2019. S landar således på 26,6 procent under det att SD får 19,2 och KD 11,5 procent. Därmed har S och SD brutit en nedåtgående trend. KD å sin sida går från klarhet till klarhet i de flesta mätningar. https://samtiden.nu/2019/05/demoskop-sd-okar-i-maj/

Den aktuella mätningen visar att de partier som ingick i den så kallade Januariöverenskommelsen (Jök) och därmed bildar regeringsunderlag har det fortsatt besvärligt, även om S med sina 26,6, C 9,1 och L med 3,1 procent faktiskt går framåt något. MP kan glädja sig åt att med 4,3 procent hamna ovanför riksdagsspärren men minskar med 0,2 procentenheter.

Bland de så kallade konservativa oppositionspartierna backar Moderaterna ner till 15,7 procent, en tillbakagång med nästan 1 procentenhet. Tillhopa samlar S, M och KD ihop 46,4 procent medan partierna i regeringsunderlaget noteras för 43,1 procent.

Lägger man till V bland de senare partierna blir det ett komfortabelt försprång för de rödgröna partierna i kombination med renegaterna från den borgerliga alliansen C och L. Översätter man opinionssiffrorna till mandat i riksdagen blir det 179 mot 170.

SDs Jimmie Åkesson åtnjuter det fjärde största förtroendet bland partiledarna. Här på valturné i Kiruna.

Expressen/Demoskop har även genomfört en mätning avseende förtroendet för partiledarna. Här toppar KDs Ebba Busch Thor överlägset med 45 procent. Intressant att notera är att i takt med Ebbas frammarsch så intensifieras de ohemula angreppen på hennes person. Ja, det verkar nästan som om KD och Ebba Busch Thor övertagit SDs och Jimmie Åkessons gamla roll som slagpåsar för de politiskt korrekta.

Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt kommer långt efter på 34  procent, medan SDs Jimmie Åkessons skuggar med 32 procent. Det är för Lövfens del en minskning med icke mindre än 4 procentenheter. Samma tapp blir det för M-ledaren Ulf Kristersson som nu får nöja sig med 28 procents förtroende. Härnäst kommer Annie Lööf (C) på 22 procent, Jan Björklund (L) på 17 procent och Isabella Lövin (MP) på 14 procent.

I den absoluta botten på förtroendeligan återfinns det nyvalda MP-språkröret Per Bolund med 12 procent.

Johan Forssell – tänkbar efterträdare till Ulf Kristersson som M-ledare.

Att Ulf Kristersson och hans parti  tappar förtroendemässigt kommer absolut inte som någon överraskning för denna bloggare. Karl´n har ungefär lika mycket karisma som en avslagen julmust, och det skulle förvåna mig mycket om Moderaterna inte har börjat se sig om efter en tänkbar efterträdare. Som jag ser det bör partiets rättspolitiske talesperson Johan Forsell i så fall ligga hyfsat bra till. https://www.expressen.se/nyheter/smallen-for-lofven-fortroendet-rasar/

Mätningen i stark sammanfattning: Medvind för SD och Jimmie Åkesson samt KD och Ebba Busch Thor. Uppåt för S och C. Problem för regeringsbildningen. Kris för M och Ulf Kristersson.

EP-valet: SD dubblar – L åker ur

Demoskop april 2019 inför valet till Europaparlamentet.

Expressen/Demoskops aprilmätning avseende väljarnas preferenser inför valet till Europaparlamentet (EP) den 26 maj visar dels att Sverigedemokraterna dubblar resultatet från EP-valet 2014, dels att Liberalerna tappar två tredjedelar av sitt stöd och riskerar åka ur parlamentet. https://www.expressen.se/nyheter/eu-valet-2019/matning-l-aker-ut-sd-dubblar-sitt-stod/

Det Sverige-vänliga partiet ökar i mätningen med 9,6 procentenheter från 9,7 procent 2014 till 19,3 procent nu. ”Det är ju ett väldigt bra utgångsläge inför EU-valet naturligtvis”, citeras SD-ledaren Jimmie Åkesson. Onekligen är det så. Åkesson menar vidare att SDs förändrade strategi gentemot EU – från krav på svenskt uttåg till en vilja att förändra inifrån –  fått en ”oerhört bra respons”.

Jag är böjd att instämma. Det finns en vanföreställning om att det råder ett utbrett missnöje med den förändrade SD-strategin: SD skulle ha sålt sin själ för att bli rumsrent. Detta är dock just en vanföreställning. De som är missnöjda är ett relativt fåtal ultranationalister alternativt rättshaverister, av vilka några anslutit sig till lilleputtpartiet Alternativ för Sverige. De allra flesta sansade Sverige-vänner inser att den ändrade och mer konstruktiva strategin är av godo. Bättre att engagera sig i sakfrågor än att stånga pannan blodig.

SD fortsätter att skarpt kritisera Europeiska unionens överstatlighet men tar samtidigt fasta på EUs positiva drag såsom frihandel och andra former av positivt samarbete. Det tycks ha lönat sig om vi får tro den aktuella undersökningens resultat. Om denna utveckling fortsätter finns goda utsikter att SD får in sina fyra toppnamn i Europaparlamentet – Peter Lundgren, Jessica Stegrud, Charlie Weimers och Kristina Vinberg.

Det andra mest anmärkningsvärda med Demoskop-mätningen är Liberalernas fiasko. L fick i valet 2014 9,9 procent men halkar nu ner till katastrofala 3,3 procent. Vilket skulle medföra att partiet får tacka för sig i Europaparlamentet. Demoskops opinionschef Peter Santesson kommenterar: ”Siffran är särskilt uppseendeväckande eftersom EU-valen har varit Liberalernas starka gren.”

Den som följt det tidigare Folkpartiet liberalernas utveckling sedan namnbytet 2015 är dock knappast särskilt överraskad. Partiet har under den alltmer stirrige Jan Björklunds ledning blivit ett extremistparti, som på alla plan vill stärka EUs makt på bekostnad av den nationella självständigheten. Man behöver inte vara SD-sympatisör för att inse att detta inte är något som har ett brett stöd i folkdjupet.

Jimmie Åkessons SD och Ebba Busch Thors KD ökar mest en månad före EP-valet.

Det verkar nästan som om Liberalerna drivs av något slags dödslängtan. På detta tyder inte minst det faktum att L i sista momangen avlägsnade toppkandidaten Cecilia Wikström från förstaplatsen på listan till förmån för den i bredare kretsar totalt okända Karin Karlsbro. https://www.liberalerna.se/nyheter/karin-karlsbro-vald-till-toppkandidat-till-eu-valet/

Det parti som efter Sverigedemokraterna ökar mest är Kristdemokraterna: från 5,9 procent 2014 till 10,4 procent nu. Vilket givetvis är helt logiskt med tanke på KDs framgångar i övriga opinionsmätningar. Jag tillskriver KD-succén två starka, kompetenta och attraktiva kvinnor: partiledaren Ebba Busch Thor och toppkandidaten i EP-valet Sara Skyttedal.

Även Moderaterna, som inte direkt rosat marknaden i tidigare opinionsmätningar, kan glädja sig åt en ökning. Från 13,7 procent 2014 till 17,0 procent nu. Huruvida listettan, den före detta partisekreteraren Tomas Tobé, är en starkt bidragande orsak till framgången må väl vara osagt. I mina ögon ger dock Tobé ett kompetent och vettigt intryck.

Miljöpartiets 9,0 procent är visserligen mer än dubbelt så mycket som MP brukar få i de vanliga opinionsmätningarna men måste ändå ses som en besvikelse av partianhängarna, eftersom MP i senaste EP-valet noterades för hela 15,4 procent. Ändå fick toppkandidaten Alice Bah Kuhnke högsta förtroendet av alla partiernas toppnamn i en undersökning inför EP-valet nyligen. Tvåa i förtroendeligan var Moderaternas Tomas Tobé och trea Centerpartiets Fredrick Federley (de båda senare för övrigt homosexuella). https://www.expressen.se/nyheter/mps-revansch-alice-bah-kuhnke-i-topp-hos-valjarna/

Diskrepansen mellan MPs resultat i riksdagsrelaterade opinionsmätningar och denna EP-valsundersökning utgör en god illustration till att EU-valen är mer osäkra och kan ge spelrum för högst oväntade resultat. Dels är valdeltagandet betydligt mindre än i riksdagsvalen, dels är väljarna mindre partitrogna. Klassiska exempel på överraskningar är Junilistans succé med 14,4 procent 2004 (3 mandat), Piratpartiets 7,13 procent 2009 (2 mandat) samt Feministiskt initiativs 5,49 procent 2014 (1 mandat).

Glädjen var stor i Junilistan sedan partiet kommit in i EP 2004.

Samtliga åkte dock ur EP efter en mandatperiod. Nu tar jag förstås ut F!s utträde i förskott, men 1,0 procent nu och en tillbakagång med 4,49 procentenheter tyder inte precis på att partiet kommer att hanka sig kvar efter det kommande valet om precis en månad.

Största partiet i Demoskop-mätningen är Socialdemokraterna med 23,4 procent, en tillbakagång med 0,8 procentenheter sedan 2014.

 

Busch Thor och Sjöstedt rusar – Kristersson rasar

Kurvan pekar uppåt för Ebba Busch Thor och KD.

Det finns två stora vinnare och en megaförlorare bland partiledarna i Aftonbladet/Inizios förtroendemätning gjord 12-17 april 2019: Ebba Busch Thor (KD) och Jonas Sjöstedt (V) är stora vinnare under det att Ulf Kristersson (M) är förlorare av betydande mått. https://www.aftonbladet.se/a/707PRo

Framgångsnarrativet fortsätter således för Kristdemokraterna och dess ledare. Med 47 procent som har stort eller mycket stort förtroende- en ökning om 5 procentenheter sedan förra mätningen i januari – leder Ebba Busch Thor partiledarnas förtroendeliga komfortabelt före Stefan Löfven (S), vars 39 procent är en minskning med 2 procentenheter.

Det anmärkningsvärda är naturligtvis att Busch Thor leder ett av riksdagens mindre partier, medan Löfven basar för det klart största. Trenden är dock uppåtgående för Kristdemokraterna, något som inte kan sägas om Socialdemokraterna. Till grunden för unga Ebbas popularitet ligger tvivelsutan dels en vinnande och attraktiv personlighet, dels vad som uppfattas som ärlighet och uppriktighet.

Tredje störst förtroende enligt aktuell mätning åtnjuter Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt som med 38 procent – en uppgång med hela 7 procentenheter sedan januari – skuggar Löfven. En del av förklaringen till Sjöstedts succé ligger säkerligen i att han numera har hela vänstra planhalvan i svensk partipolitik för sig själv. Han behöver inte heller klä skott för impopulära regeringsåtgärder. Det kommunistiska bagaget tycks inte vara något som oroar i sammanhanget.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson är den partiledare som har det fjärde största förtroendet enligt Aftonbladet/Inizio. Han ligger därmed kvar på oförändrad nivå jämfört med i januari. Detta stämmer väl överens med SDs överlag stabila siffror i opinionsmätningarna – partiet brukar ligga på 18-20 procent.

Kraftigt minskat förtroende för Ulf Kristersson (M).

Moderaternas Ulf Kristersson borde vara allvarligt oroad över att endast 29 procent har stort eller mycket stort förtroende för honom, en minskning med inte mindre än 8 procentenheter. M har minskat påtagligt sedan valet, då det fick 19,8 procent av rösterna och blev näst störst efter S. Nu brukar partiet antecknas för typ 16-18 procent. De flesta upplever tydligtvis inte Kristersson som en stark ledare som man kan hålla i handen när åskan går.

Centerns Annie Lööf ökar visserligen något sedan januarimätningen, men 27 procent är inte någon imponerande siffra. C har ändå klarat sig relativt bra i opinionsmätningarna trots samarbetet med den rödgröna regeringskonstellationen och har stundom till och med fått bättre noteringar än valresultatet på 8,6 procent. C-väljarna tycks inte ha några problem med att acceptera samverkan vänsterut på det politiska fältet.

Detsamma kan inte sägas om Liberalernas väljare – L har inte varit i närheten av de 5,5 procenten i valet 2018 utan parkerar nu stadigt under 4-procentsspärren. Detta går givetvis ut över avgående partiledaren Jan Björklund, vilken nu noteras för 19 procent, vilket dock  är en liten uppgång sedan januari.

Ohotade i mätningens bottenskikt är Miljöpartiets båda språkrör Isabella Lövin och Gustav Fridolin med 15 respektive 14 procent. Lövins siffror hjälps inte upp av att hon, trots sitt partis motstånd mot flygresor, är den regeringsminister som flyger mest och dyrast av alla.

Jonas Sjöstedts popularitet växer trots tungt kommunistiskt bagage.

MP har klara problem med att hålla sig ovanför riksdagsspärren, något som kan förvåna då miljö och klimat påstås vara för väljarna viktiga frågor. Den enda förklaringen till denna omständighet är, såvitt jag kan se, att väljarkåren helt enkelt överlag tvivlar på Miljöpartiets kompetens. Det ses i vida kretsar som ett knäppisparti som kryllar av jihadistkramare, tokskallar och kufar med egendomliga idéer om allt från så kallade chemtrails till utomjordingar. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/

Aftonbladet/Inizios förtroendemätning 12-17 april 2019:

Ebba Busch Thor (KD) 47 procent (+5)
Stefan Löfven (S) 39 procent (-2)
Jonas Sjöstedt (V) 38 procent (+7)
Jimmie Åkesson 32 procent (+-0)
Ulf Kristersson (M) 29 procent (-8)
Annie Lööf (C) 27 procent (+3)
Jan Björklund (L) 19 procent (+1)
Isabella Lövin (MP) 15 procent (+-0)
Gustav Fridolin (MP) 14 procent (+1)

Fotnot: Undersökningen bygger på intervjuer med 1016 personer äldre än 18 år.

EU-extremisten Björklunds (L) förakt för folkviljan

L-ledaren Jan Björklund är, som alla elitister, skeptisk till folkviljan.

Att påstå att Liberalerna (L) är positivt till Europeiska unionen (EU) är en löjlig underdrift. L-partiet under Jan Björklunds ledning står längst ut på den fanatiska extremistkanten när det kommer till att höja det överstatliga EU-projektet till skyarna och svartmåla alla som yttrar den minsta kritik mot EU som farliga ”populister” och ”nationalister”, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6899328

Någon kritik mot EU är överhuvud taget inte tillåten i Björklunds och Liberalernas perspektiv. Partiet går till och med längre än EU-kommissionen och vill att Sverige skall ha infört euro på kronans bekostnad senast 2022. Partiet vill även att EU skall införa en gemensam koldioxidskatt och öppnar därmed portarna på vid gavel för EUs beskattningsrätt avseende medlemsstaterna.

Vidare vill Liberalerna att Sverige skall ansluta sig till den europeiska åklagarmyndigheten samt vill se en europeisk variant av den amerikanska federala polisen FBI. Den intenrtaionella polisen Interpol är alltså inte längre tillräckligt. Liberalernas inställning är helt enkelt att allt skall strömlinjeformas från Bryssel och att nationalstaten på sikt skall upplösas. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/3joeoM/sverige-ska-infora-euron-senast-2022

Björklunds linje stämmer väl överens med partikamraten Birgitta Ohlssons opinionsbildning för EU och mot nationalstaten. Som när Ohlsson i en debattartikel i Expressen den 6 juni 2001 trumpetade ut ”Avskaffa Sverige”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/09/politiskt-tondova-birgitta-ohlsson-skrammer-mig/

 

Karin Karlsbro är Liberalernas toppkandidat i EU-valet.

I ett debattinlägg i Aftonbladet den 5 mars 2018 hävdade Jan Björklund bland annat följande: ”Över västvärlden sveper nu en nationalistisk våg som yttrar sig i bland annat Brexit, ståltullar och pessimistisk domedagsstämning.” Paradoxalt nog ansluter sig dock Björklund till de domedagsprofeter som påstår att ”klimatförändringar” är ett stort problem jämte terrorism, flyktingströmmar och en otillräckligt stabil ekonomi.

Liberalerna avslöjar sig genom sin utopistiska EU-valskampanj som ett elitistiskt parti utan kontakt med folket; mot den bakgrunden är det givetvis förståeligt att man bytte namn från Folkpartiet till Liberalerna.

Björklund brännmärker i sitt aktstycke, föga sensationellt, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna för att vara vänster- respektive högerpopulistiska partier. Men, ve och fasa, även vissa andra partier har enligt L-ledaren kommit att inta en mer EU-skeptisk hållning.

Jag misstänker starkt att när Björklund och andra EU-fanatiker föraktfullt talar om ”populism” och ”nationalism” så menar man egentligen demokrati, en företeelse som elitister alltid varit skeptiska till så länge den avviker från de egna åsikterna. Något som talar för detta är Jan Björklunds suveräna förakt för folkviljan sådan denna kom till uttryck i folkomröstningen om införande av euro 2003. Svenska folket sade här med de mycket klara röstsiffrorna 55,91 mot 42,07 procent nej till euron. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_inf%C3%B6rande_av_euron_i_Sverige_2003

Det är fullt möjligt att Jan Björklund inte har mycket för sitt orerande om Europeiska unionens alla välsignelser och den bottenlösa ondskan hos alla EU-skeptiker emedan Liberalerna löper en klar risk att åka ur Europaparlamentet. Den toppkandidat partiet slängde in efter dumpade Cecilia Wikström, den utanför de trängre kretsarna helt okända Karin Karlsbro, lär i varje fall inte bli något vallokomotiv. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/karin-karlsbro-kan-bli-liberalerna-toppkandidat-infor-eu-valet

Att vilja sänka EU-avgiften är enligt Fredrick Federley (C) ”populistiskt”.

Inte heller det liberala systerpartiet Centern kan känna sig säkert på att dess toppnamn, Fredrick Federley, får förnyat mandat i Bryssel/Strasbourg. Federley kör en liknande retorik som Björklund och avfärdar exempelvis alla som motsätter sig höjd EU-avgift som ”populister”. https://www.expressen.se/nyheter/eu-valet-2019/federley-beredd-att-hoja-eu-avgiften/

 

SIFO mars 2019: SD näst störst – sämsta någonsin för L, starkt framåt för KD

L och Jan Björklund har missat att det inte går att boka biljett till Piteå – stadens tågstation revs på 1980-talet.

Det stora förlorarpartiet i SIFOs väljarbarometer för mars 2019 är tvivelsutan Liberalerna. 3,3 procent innebär det sämsta resultatet för det tidigare Folkpartiet sedan SIFO-mätningarna inleddes 1967. Resultatet är en minskning med 0,5 procentenheter sedan förra mätningen. https://www.expressen.se/nyheter/lagst-resultatet-nagon-for-l-i-ny-matning/

Det krävs ingen större tankeverksamhet för att inse varför L-partiet befinner sig i nerförsbacke sedan riksdagsvalet den 9 september. 5,5 procent i valet var långt ifrån någon höjdare för EU-extremistiska L, men sedan partiet anslöt sig till Socialdemokraternas supporterklubb och ställde sig bakom S-MP-regeringen har det gått rejält utför med 2,7 procent som lägsta mätresultat.

Det är emellertid inte endast därför att Jan Björklunds parti ställde sig på samma sida som S-MP och därmed, tillsammans med Centerpartiet, tog död på den borgerliga alliansen som Liberalerna åker rutschkana i mätningarna. Partiet har därtill skakats av inre splittring och skandaler.

Som när EU-parlamentarikern Cecilia Wikström petades från Ls valsedel inför stundande val till Europaparlamentet (EP). Som när riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl lämnade partiet och blev vilde i riksdagen sedan hon hyrt sin makes lägenhet och tagit ut maximal ersättning från riksdagen. https://www.expressen.se/nyheter/emma-carlsson-lofdahl-lamnar-liberalerna/

Det skulle förvåna i alla fall mig oerhört om L inte åker ur Europaparlamentet med dunder och brak.

Till allt annat elände kan läggas att Liberalerna utsatts för en hel del spott och spe på grund av partiets EU-valsslogan om att det skall vara lika lätt att boka tågbiljett till Paris som till Piteå. L har väl egentligen aldrig brytt sig om Sverige utanför storstadsregionerna och har i det här fallet missat, att det inte går att boka tågbiljett till Piteå eftersom tågstationen revs för ett antal decennier sedan. https://www.expressen.se/kronikorer/lotta-groning/ls-annons-om-tag-till-pitea-slar-rekord-i-tondovhet/

SD, Sveriges i realiteten enda konservativa parti, är näst störst i SIFO-s marsbarometer.

Största parti i SIFO-barometern är i vanlig ordning Socialdemokraterna, vilka dock minskar med 1 procentenhet sedan förra mätningen och nu noteras för skrala 27,4 procent. Det är också klart sämre än det senaste valresultatet om 28,3 procent. Näst störst är Sverigedemokraterna med 19,1 procent, vilket är i paritet med förra mätningen och väsentligt bättre än valets 17,5 procent. Valresultaten kan avläsas här: https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rike/index.html

Tredje störst är Moderaterna på 17,5 procent, en marginell ökning sedan SIFOs februari-barometer men 2,3 procentenheter sämre än i valet. Fjärde största parti blir Vänsterpartiet, som når 9,8 procent, vilket är nästan 2 procentenheter bättre än valresultatet. För många väljare som står till vänster framstår V som mera ”sant” vänster än kompromissande S.

Femte största parti hos SIFO blir nu Kristdemokraterna på 9,4 procent, vilket eftertryckligt bekräftar den uppåtgående trend partiet för närvarande har hos alla mätinstitut. Föreliggande siffror är hela 3,1 procentenheter bättre än i senaste valet. KD skuggas av C, som når 8,3 procent, något sämre än i riksdagsvalet men ändå överraskande bra med tanke på partiets stöd för S-MP-ministären och partiledaren Annie Lööfs dalande förtroendesiffror.

Även permanent krisande Miljöpartiet hamnar under riksdagsspärren och får nu endast 3,8 procent, en nedgång med en halv procentenhet sedan förra mätningen och ungefär lika mycket sedan valet. Det kan tyckas märkligt att MP inte lyckats kapitalisera på den rådande klimathysterin, men den bistra sanningen för partiet är med största sannolikhet att MP inte upplevs som tillräckligt seriöst av väljarna plus att de ständiga skatte-och avgiftshöjningar man aviserar är i högsta grad impopulära.

Översätter man SIFO-.barometerns resultat till mandat i riksdagen blir det knappast möjliga övervikt för de tre påstått konservativa Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna, vilka erhåller 175 mandat mot regeringsunderlagets 174. https://samtiden.nu/2019/03/sifo-konservativ-majoritet-nar-s-backar/

Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) – pratar tufft men mesar till det när det gäller.

Jag skriver ”påstått konservativa”, eftersom det enda verkligt konservativa partiet i svensk politik är SD. M och KD-ledarna Ulf Kristersson respektive Ebba Busch Thor kör ofta med förment tuff retorik, men när det kommer till kritan mesar de ofta till det rejält. Som nu då båda partier pressade på för att utesluta Viktor Orbáns ungerska regeringsparti Fidezs ur Europaparlamentets största partigrupp. Att i första hand vilja värna om sitt eget land står tydligen inte särskilt högt i kurs hos M och KD. https://nyheteridag.se/kanns-valdigt-bra-m-och-kd-glads-over-att-orbans-parti-stangs-ute/

Dock bör Busch Thor ha visst beröm för att hon samma dag som detta skrivs deklarerar, att hennes parti är berett att samtala med SD likaväl som med andra partier. Självklart har denna skäligen blygsamma beredvillighet framkallat svårartad hysteri bland sossar, centerpartister, liberaler och annat löst folk. https://www.expressen.se/nyheter/loof-om-busch-thor-ett-historiskt-misstag/

Resultat i SIFOs väljarbarometer för mars 2018 (siffrorna för februari inom parentes):

Socialdemokraterna 27,4 (28,4)
Sverigedemokraterna 19,1 (19,2)
Moderaterna 17,5 (17,2)
Vänsterpartiet 9,8 (9,6)
Kristdemokraterna 9,4 (8,6)
Centerpartiet 8,3 (7,6)
Miljöpartiet 3,8 (4,3)
Liberalerna 3,3 (3,8)
Övriga: 1,5 (1,2)

Fotnot: 3915 personer tillfrågades om favoritparti 4-14 mars, varav 14 procent inte uppgav några partisympatier. 50 procent kontaktades per telefon medan 50 procent ingick i en webbpanel,

Fortsatt uppåt för KD och Ebba – men hur konservativt är KD?

Mandatfördelningen i riksdagen om Demoskop-mätningen för mars 2019 vore valresultat.

Kristdemokraterna står för den mest dramatiska ökningen i Expressen/Demoskops marsmätning. 10,6 procent är en ökning med hela 3,6 procentenheter jämfört med förra mätningen. Därmed är det av Ebba Busch Thor ledda partiet Sveriges fjärde största. Partiet närmar sig nu opinionsmässigt sitt bästa valresultat någonsin på 11,77 procent från 1998.

Det så kallade konservativa blocket – SD, M och KD – antecknas i Demoskop-mätningen för tillhopa 178 mandat i riksdagen, vilket skall jämföras med 171 mandat för de övriga fem partier, vilka utgör regeringsunderlag. https://samtiden.nu/2019/03/demoskop-konservativa-partierna-far-egen-majoritet/

Endast Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet ligger i den nu föreliggande mätningen över respektive valresultat. Alla de övriga går bakåt. SD blir med 19,4 procent – samma som i föregående mätning – landets näst största parti efter Socialdemokraternas, som med 25,8 tappar 2,1 procentenheter jämfört med Demoskops februariundersökning. Tredje störst är Moderaterna på 18,4 procent (-1,1 procentenhet).

Centerpartiet får i Demoskop-mätningen 7,5 procent (-0,1), medan Liberalerna blir enda partiet av de åtta i riksdagen som halkar under 4-procentsspärren med blott 3,0 procents väljarstöd, en tillbakagång ,med 0,3 procentenheter sedan februarimätningen. Miljöpartiet, som spurtat upp sig med 0,9 procentenheter sedan februari, landar denna gång på 4,1 procent.

Parallellt med partisympatimätningen har Demoskop även presenterat sin undersökning om partiledarnas förtroendesiffror. Mest notabelt är att Ebba Busch Thors siffror ökar med 6 procentenheter upp till 44 procent jämfört med föregående skattning. Ebba är därmed populärast bland partiledarna, närmast följd av Jonas Sjöstedt (V) på 38 procent. https://samtiden.nu/2019/03/folkets-fortroende-lofven-rasar-medan-akesson-okar/

Uppåt för Ebba Busch Thor – neråt för Stefan Löfven.

Först på tredje plats i popularitetsligan hittar vi statsminister Stefan Löfven, vars rustika charm bara räcker till ett stöd omfattande 36 procent – en minskning med 4 procentenheter. Övriga ledare som däremot spottar upp sig är Ulf Kristersson (M) 35 procent (+3), Jan Björklund (L)  20 procent (+3) samt Jimmie Åkesson (SD) 29 procent (+0,1).

Verkliga förtroendeproblem har C-ledaren Annie Lööf, vilken nu åtnjuter blott 25 procents förtroende i väljarkåren om vi får tro Demoskop. En minskning med 2 procentenheter. I det absoluta bottenträsket hittar vi föga sensationellt  MP-språkrören Gustav Fridolin på 16 procent (-1) samt isabella Lövin med 15 procent (-6).

Det förefaller som om KD icke minst attraherar konservativa väljare som föredrar en mildare variation på SD-temat och i KD ser ett slags ”SD light”. Frågan är dock hur pass konservativa KD egentligen är. I partiet finns alltfort inflytelserika företrädare för Alf Svenssons gamla snällistiska inriktning såsom partiets ekonomisk-politiske talesman Jakob Forssmed, som i princip förespråkar obegränsad invandring.

Ebba Busch Thor står visserligen för sympatiska åsikter i frågor som rör exempelvis familjevärden, våld mot kvinnor och krav på lag och ordning men vill, lika litet som sin andreman Jakob Forssmed, se KD ingå i något konservativt block vilket hon klargjort flera gånger. Det gör att läget för den så kallade konservativa oppositionen trots sifferövertag i opinionen ändå ser något bekymmersamt ut.

Här klargör KD-ledaren i en intervju med Ekot hur hon ser på ett konservativt block i riksdagen:

Ebba Busch Thor (KD): ”Vi ingår inte i något konservativt block.” pic.twitter.com/p77rixQsWx

— SR Ekot (@sr_ekot) January 18, 2019

Fotnot: Partiundersökningen genomfördes under tiden 26 februari till 5 mars och omfattar 1611 intervjuer varav 1000 per telefon.