Sverige kan bli normalt på sju år, menar Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson
”Sverige är inte ett normalt västeuropeiskt land men kan och borde bli det.”
Detta är Jan Sjunnessons utgångspunkt i boken Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013, 328 sidor), som först skrevs på engelska för en utländsk läsekrets. Författaren ägnar större delen av boken åt att beskriva hur och varför Sverige blev så extremt och avslutar med en diskussion om hur landet skall kunna bli ett normalt västland.
Sjunnesson går omsorgsfullt till väga och kan knappast anklagas för att ha skrivit någon särskilt lättillgänglig bok som läsaren avverkar på en kaffekvart, men jag vågar påstå att den som ger sig i kast med läsningen kommer att bli rikt belönad. Här finns en stor mängd fakta och exempel av oskattbart värde för den som inte väjer för information och synpunkter som ofta är allt annat än politiskt korrekta. Författarens upplägg är att först rekapitulera Sveriges historia och sedan redogöra för dagens extrema samhälle. ”Tonen i boken är polemisk, ibland ironisk och det komplicerade ämnet Sveriges historia och extrema samtid starkt förenklat”, tillstår författaren (sidan 9).
Och förvisso krävs en viss förenkling för att pressa samman närmare 1000 år av svensk historia åren 1000-1930 inom ramen för knappt 22 sidor, som Sjunnesson gör i bokens andra kapitel. Noga taget inleder författaren sin historiska genomgång redan omkring 10 000 år före Kristi födelse, då det kilometertjocka istäcket började dra sig norrut för att ge plats för glest invandrande skaror människor.
Det var emellertid först med Kalmarunionens inträde 1397, skriver Sjunnesson, som landet började få kontroll över det egna territoriet. Det var bara ett fåtal i den tidens Sverige som kan sägas ha varit en del av dåtidens högkultur med dess förfinade seder och bruk av utländska språk, där latinet utgjorde ett lingua franca för samhällets tunna elitskikt.
”Vad som blev specifikt svenska särdrag”, skriver Sjunnesson (sidan 29), ”var inte någon utvecklad fin adelskultur eller kulturliv utan det fria bondeståndet och såväl herrars som bönders planeringsförmåga och fascination av teknik. Det kärva klimatet tvingade fram god planering för att överleva i kyla och snö under sex månader på konserverad föda med få mänskliga kontakter och lite solljus. ”
Jan Sjunnesson framhåller att i Sverige utvecklades tidigt förhållandevis demokratiska traditioner. Någon allmän rösträtt var det givetvis inte tal om, men fria självägande bönder tog som en självklarhet stämma och säte i den dåtida ståndsriksdagen jämte adel, präster och borgare. I det perspektivet har den svenska demokratin sex århundraden på nacken.
Gustaf Vasa avmålad 1542.
Adelsmannen Gustaf Eriksson Vasa, vid rikets roder från 1521 till sin död 1560, blev den kraftfulla gestalt som kastade av det utländska (läs: danska) oket och för första gången i vår historia byggde upp en egentlig nationalstat, låt vara med ytterst hårdhänta metoder. Med det enda syftet att säkra statens ekonomiska överlevnad bröt den nye konungen med den romersk-katolska kyrkan, lät införa den lutherska protestantismen och konfiskerade kyrkornas tillgångar. Med katolicismen försvann dessvärre också mycket av den dåtida kulturen.
”Underdånighet och en ovilja att slåss för principer karakteriserade svenskarna redan vid tiden för Vasa”, kommenterar Sjunnesson (sidan 31). ”Uppsala universitet som inrättats år 1477 fick se sina lärda präster och lärare förlora rättigheter och undervisningen drogs in. Man skyllde på lärarnas kvarvarande trohet till katolicismen.”
Alla såg dock inte stillatigande på när Gustaf Vasa och hans hejdukar med tillhjälp av våld, förtryck och hänsynslöst makt(miss)bruk rev ner allt det gamla för att bygga nytt. I Småland gjorde bondeledaren Nils Dacke uppror 1542-43 och även andra ansatser till motstånd förekom, i längden dock till ingen nytta. Upprorsmakarna kunde se fram emot död och pina i kungens hand. http://www.vasatiden.se/gustav-vasa/
Efter omkring 100 år med stormaktsstatus under regenterna Gustaf II Adolf, drottning Christina, Carl XI och Carl XII inträdde efter det så kallade Stora nordiska krigets slut 1721 vad som har gått till historien som Frihetstiden, då de båda partierna Hattarna (konservativa och rysshatande) och Mössorna (mer liberala och proryska) kreerade embryot till det moderna partiväsendet. Den friare tidsanda som nu kom att råda medförde ett uppsving för vetenskap, teknik och kultur, en utveckling som fortsatte även sedan Gustaf III upprättat ett kortvarigt kungligt envälde från 1772 fram till sitt hastiga frånfälle 1792.
Tyvärr tar Jan Sjunnesson över huvud taget inte upp enväldet och Gustaf IIIs betydande insatser för det svenska riket, något som skulle ha varit mycket befogat. ”Det låg ett skimmer över Gustafs dagar”, skaldade 1800-talsförfattaren och biskopen Esaias Tegnér, och faktum är att om inte den så kallade tjusarkonungen hade genomfört sin oblodiga statskupp och själv fattat tömmarna så är det mycket möjligt för att inte säga troligt att Sverige hade upphört att existera som självständig nation och tvingats dela Polens öde att delas upp mellan flera stormakter: https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetstiden
Johan August Gripenstedt, omdanande finansminister i mitten på 1800-talet.
Något av ett startskott för den moderna tidens inträde i Sverige kan sägas ha varit den liberale adelsmannen Johan August Gripenstedts tid som finansminister 1856-66, då ekonomin förändrades i grunden. Sjunnesson beskriver Gripenstedts landvinningar på följande sätt (sidan 37): ”Under detta decennium infördes ekonomisk frihet, avreglering av banker och räntor, kvinnlig myndighetsålder vid 25 år, järnvägs- och telegrafutbyggnad, avskaffande av husaga och fri in- och utvandring. Mest betydelsefullt var naturligtvis frihandel, avskaffande av skråprivilegier och fri etableringsrätt.”
Det må tyckas något märkligt att Sjunnesson i sin låt vara starkt komprimerade genomgång av den svenska historien avstår från att kommentera den kanske största reformen av dem alla: ståndsriksdagens avskaffande 1865 till förmån för en tvåkammarriksdag, där ledamöterna i den första kammaren valdes indirekt av landstingen. Endast män som levde upp till vissa ekonomiska och skatterelaterade kriterier omfattades av rösträtten medan kvinnorna fick rösträtt först 1921. https://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Fragor–svar/Riksdagens-historia/Nar-avskaffades-standsriksdagen/?sid=67288
Sjunnesson framhåller att vårt land under tiden 1870-1970 åtnjöt en i det stora hela obruten tillväxtperiod som internationellt sett var nära nog unik – endast Japan kunde uppvisa högre tillväxttal. Den socialdemokratiska rörelsen med dess mäktiga propagandaapparat har försökt påskina, att allt ekonomiskt och materiellt välstånd är ett resultat av den egna politiken. Så är det dock inte, konstaterar Jan Sjunnesson (sidorna 39-40):
En vanlig svensk tror nästan alltid att välfärdsstaten infördes av socialdemokratin på 1930-talet. Men forskare och engagerade medborgare utanför arbetarrörelsen känner till att vi redan på 1500-talet lade grunden för socknarnas fattighus och sjukstugor genom fattigvårdslagstiftningen. Sedan fortsatte välfärden att organiseras i frivilliga humanitärt inriktade självhjälpsorganisationer på 1800-talet när behoven växte med inflyttade arbetarfamiljer till städerna och fattiga på landet.
I själva verket var det en rad olika grupperingar som byggde upp vad som blivit känt som det typiskt svenska välståndet, vilket ännu i dessa yttersta av tider fungerar som magnet för de asylsökande av olika slag vilka från Mellanöstern och Nordafrika söker sig till det som tros vara paradisiska Sverige. Det var nykterhetsrörelser, kyrkor och andra religiösa samfälligheter, skytteföreningar, egnahemsbyggen, hantverksverkstäder, folkbildningscirklar med flera vilka alla brann för att ge allt fler svenskar en drägligare levnadsstandard både materiellt och andligt innan det socialdemokratiska arbetarepartiet grundades 1889.
Hjalmar Branting – förste socialdemokratiske statsministern.
Därmed är vi inne på den långa eran av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Först ut av socialdemokratiska statsministrar var Hjalmar Branting, titulerad redaktör, som blev regeringschef första gången 1920. Branting fick för övrigt, tillsammans med norrmannen Christian Lange, Nobels fredpris året därpå för sina insatser inom det då nyligen bildade Nationernas förbund (NF). Här en förteckning över våra statsminsitrar från och med Louis De Geer till och med Stefan Löfven: http://web.comhem.se/dier/
Betecknande nog har Jan Sjunnesson valt att kalla bokens tredje kapitel för ”Hybris 1930-1970”. Det var på hösten 1932 som Socialdemokraterna inledde, med Sjunnessons ord (sidan 59), ”världens längsta folkvalda regeringsinnehav, 44 år från år 1932 till år 1976”. Sistnämnda år fick sossarna och deras stödtrupper i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) se sig slagna av den borgerliga trojkan Centerpartiet, Folkpartiet och Moderata samlingspartiet med förstnämnda partis ledare Thorbjörn Fälldin som statsminister.
Den avgångne statsministern Olof Palme lovade nu i TV med illa dold illvilja att ”Nu ska vi ställa till ett helvete för borgarna”. Om Palme och sistnämnda citat skriver förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson här: http://stenkyrka.blogspot.se/2011/02/25-ar-sedan-mordet-pa-olof-palme.html
Med Olof Palme i landets ledning 1970 inleddes oundvikligen Sveriges nedgång som nationellt socialt experiment, och att den i breda lager älskade landsfadern Tage Erlander efter 23 år som statsminister valde att lämna över till just denne arrogante och flåsradikale överklassprätt är en av de politiska gåtor jag då och då brukar fundera över. Palme var nämligen enligt mitt förmenande på alla sätt en katastrof, även om Jan Sjunnesson menar att hans inverkan på det svenska samhället var ”på gott och ont” (sidan 95).
Författaren sammanfattar Palmes insatser på följande sätt (sidan 97):
Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare.
Vapenbröder i kampen mot den judiska staten Israel: Olof Palme och Yassir Arafat.
Icke minst grenomförde Olof Palme tillsammans med en handfull likasinnade socialdemokratiska politruker en radikalisering av svensk utrikespolitik med stöd till kommunistiska diktaturer såsom Kuba, Nordvietnam och Östtyskland samt marxist-leninistiska upprorsrörelser i Tredje världen, vilka kämpade med vapen i hand mot så kallad kolonialism och imperialism.
Med sin överklassbetingat negativa syn på judar föll det sig också naturligt för Palme att ge den judiska staten Israel på båten och upprätta vänskapliga förbindelser med den palestinaarabiska terrorrörelsen PLO och det anslutande partiet al-Fatah under den bisarre Yassir Arafats ledarskap. Det är ett arv som sedan dess omsorgsfullt förvaltats av sosseriet, något som resulterade i att regeringen Löfvens första åtgärd efter sitt makttillträde hösten 2014 var att erkänna ”Palestina” som självständig stat.
Frågan är då hur den extremt experimentella och läckande skutan Sverige med en immigrationspolitik som i realiteten består av svängdörrar och en häpnadsväckande underdånighet gentemot allt som luktar främmande seder och kulturer, även omfattande öppet kvinnoförakt och barnäktenskap, skall kunna vändas och tätas så att vi åter kan bli vad Sjunnesson kallar ”en normal nation”.
Att det är en hjärtefråga för folk-och opinionsbildaren Jan Sjunnesson förstår vi av att han i inledningen på kapitel 7, ”Ett normalt Sverige”, skriver (sidan 291): ”Att göra Sverige till ett normalt land är syftet med att skriva och ge ut denna bok på eget bevåg.” Främsta hindren på vägen för att uppnå denna onekligen nobla målsättning är enligt författaren hög beskattning och omfattande välfärdsstat; extrem sekulär rationalism och individualism; tyst konformism och öppet åsiktsförtryck; vänsterpolitik.
Visst ligger det en hel del i den beskrivningen. Något konkret recept på hur förvandlingen skall gå till ges dock inte av Sjunnesson, men utan tvivel fäster han – liksom denna bloggare – betydande förhoppningar vid den ”Sverige-vänliga” rörelsen inklusive Sverigedemokraterna, en rad alternativa medier som lyckats med konststycket att luckra upp den hävdvunna åsiktskonformismen samt ideellt verkande individer som han själv.
Folk- och opinionsbildaren Jan Sjunnesson.
Jan Sjunnesson menar att det under åren 2013-2020 skall kunna gå att förvandla Sverige från extremt experiment till ett land i normalare tillstånd. Således befinner vi oss just nu mitt i denna omvandlingsprocess. Det vill säga lika lång tid som det tog för palmeismen att de sju åren 1969-76 förändra Sverige i extrem riktning. ”Att bli normal är att tillfriskna från paniksyndrom och rädslor för vad folk ska säga”, avslutar Jan Sjunnesson föreliggande skildring av Sverige (sidan 307). ”Det är inte farligt. Det är normalt.”
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 