Putin förstärker säkerheten: fruktar folkets vrede

 Säkerheten vid det staliga TV-tornet Ostankino har uppgraderats.

Allt fler tidens tecken tyder på att ryska myndigheter börjar bli oroliga beträffande sina medborgares lojalitet. Brian Whitmore, stabsmedarbetare i Radio Free Europe, anger i bloggen The Power Vertical flera sådana exempel. Som att det statliga ryska propagandamaskineriets själva centrum, TV-tornet Ostankino i Moskva, försetts med en taggtrådskrönt mur.   

Här en länk till bloggen: http://www.rferl.org/content/the-end-of-russias-mass-hallucination/27444789.html

Whitmore påpekar: ”Fresh barbed wire fencing around the nation´s main TV tower isn´t exactly a sign of a confident regime.” Bortsett från den förstärkta muren runt tornområdet har även säkerhetsstyrkorna på plats uppgraderats från reguljär polis till att omfatta elittrupper från inrikesministeriet. Denis Nazarov, talesman för Ostankino, citeras av tidningen Novaja Gazeta på följande sätt: ”These are normal security measures that are connected to the alarming situation in Moscow.” http://www.novayagazeta.ru/news/1698669.html

Det är, menar den erfarne Rysslands-kännaren Whitmore, alldeles uppenbart att förstärkandet av säkerheten runt Ostankino, epicenter i Kremls statsledda propaganda, påvisar en oro för tänkbara oroligheter i Moskva när året närmar sig sitt slut.

 Granatkastare kan komma till pass vid regimfientliga demonstrationer.

Regimens säkerhetsgrenar har vidare förstärkt sina redan ansenliga vapendepåer med exempelvis granatkastare i syfte att, i fall av nödläge, ha möjligheter att kontrollera en uppretad folkmassa. http://gordonua.com/news/worldnews/Rossiyskie-siloviki-v-pyat-raz-uvelichili-zakaz-na-postavku-granatometov-dlya-massovyh-volneniy-110624.html

Därtill har statsduman lagstiftat om att den federala säkerhetstjänsten FSB vid behov skall tillåtas skjuta skarpt in i en folkmassa: http://www.svoboda.org/content/article/27443029.html

Den som blivit matad med uppgifter om hur gränslöst populär den ryska regimen med Vladimir Putin som ”stark man” är, blir sannolikt något brydd inför ovanstående uppgifter. Putin åtnjuter visserligen alltfort en betydande popularitet i folkdjupet, konstaterar Brian Whitmore, men Kreml är inte dummare än att det förstår att en god del av den hittillsvarande populariteten beror på en sorts kollektiv hallucination.   

Den patriotiska eufori som mjukat upp många ryssars hjärnor efter annekteringen av Krim bygger på föreställningen, att Ryssland åter är på väg att bli en stormakt. Denna känsla är dock bedräglig, menar den ryske politiske kommentatorn Leonid Bershidsky i Bloomberg View:

To ordinary people, the fruit of Putin´s foreign policy is bitter. All that Russians have gotten from Putin´s international activity is a boost to their pride, delivered by the Kremlin´s propaganda channels – not a tangible benefit as the economy continues to buckle under the weight of fallen commodity prices.”http://www.bloombergview.com/articles/2015-12-21/putin-s-2015-foreign-policy-score-card

 Putins ukrainska och syriska äventyrligheter ger inte mat på undersåtarnas bord.

Under det senaste året har de ryska medborgarna tvingats leva med en stigande inflation, krympande realinkomster, en kraftigt urholkad köpkraft, historiskt låga oljepriser samt västliga sanktioner. Möjligheterna till någon form av förbättring av rådande ekonomisk situation måste anses små.

Hittills har regimen använt sig av den statligt styrda televisionen som en drog i syfte att invagga medborgarna i en bedräglig säkerhet. Ur makthavarnas perspektiv är det därför oroande att, enligt en undersökning företagen av det oberoende Levada Center, ryssarnas förtroende för de statliga TV-nyheterna rasat från 79 procent 2009 till 41 procent i skrivande stund; man litar mer på vänner och släktingar än de officiella nyheterna. https://meduza.io/en/news/2015/12/16/russians-trust-mass-media-less-and-less-for-news-turning-to-friends-and-relatives-instead

Enligt en rapport från the Russian Academy of Sciences Institute of Sociology har Kreml ett tidsspann omfattande ett år till 18 månader att spela på innan befolkningen börjar skylla nationens problem på de egna makthavarna.   

Incidenter som givit anledning till oro har inte saknats. Protesterande lastbilschaufförer har exempelvis med sina aktioner korkat igen tillfarterna till Moskva, under det att såväl läkare som lärare i Sibirien företagit strejkaktioner. http://www.rferl.org/content/russia-truckers-protest-moscow-standstill/27407250.html

 Ryska lastbilschaufförer protesterar.

Händelser av denna typ har lett till att president Putin uppdragit åt Federal Guard Service, som brukar kallas ”Kremls pretoriangarde” – pretoriangardet i antikens Rom hade som uppgift att skydda kejsaren och hans närmaste – att leda ett utredningsprojekt angående riskerna för ett arbetaruppror i ytterprovinserna: http://www.bloomberg.com/news/articles/2015-12-09/tea-farming-in-siberia-how-putin-s-guards-help-ward-off-unrest

Det finns även tecken på att den ryska näringslivseliten börjar bli alltmer nervös inför de ekonomiska orosmolnen. Dmitrij Potapenko, delägare i the Management Development Group som äger en stor rysk snabbköpskedja, chockade auditoriet vid Moskvas ekonomiska forum nyligen.

Potapenko aktade här inte för rov att hävda, att orsakerna till Rysslands ekonomiska problem inte skall skyllas på de västliga sanktionerna – vilket de ryska ledarna med Putin i spetsen rutinmässigt gör – utan på de egna ledarna: ”It´s not Barack Obama who´s responsible for our prohibitively high interest rates.”    Potapenkos ekonomiska veklagan har fångats på en video som när detta skrivs setts av 1,6 miljoner människor: https://www.youtube.com/watch?v=nWYfaXwwmME

 Dmitrij Potapenko anklagar makthavarna för den ekonomiska krisen i Ryssland.

Rädslan för vad som kan tänkas inträffa i framtiden, menar Brian Whitmore, kryper allt närmare härskarna i Kreml:

If 2014 was the year Moscow went rogue, then 2015 can be described as the year that the costs of that course became manifest for Russians. And the next year should be whether Vladimir Putin´s regime will be able to bear those costs and what lengths he will go to should they become prohibitive.

 Whitmore beskriver, även om det finns ansatser till kritik mot Putin-regimen inom Rysslands samhällselit, förhållandet mellan Putin och samma elit som en situation vilken liknar det så kallade Stockholms-syndromet /Fotnot/.

Eliten må oroas över den pågående ekonomiska krisen och även över Putins ibland irrationella och nyckfulla sätt att reagera inför denna, men de kan ändå beskrivas som regimens gisslan som i kristider tenderar att solidarisera sig med makten i Kreml.   

Rysslands ledare står enligt Leonid Bershedsky i Bloomberg View inför två val. Antingen kan de bestämma sig för att dra sig tillbaka från Ukraina och därmed få sanktionerna att tas bort samt liberalisera ekonomin, något som dock skulle försvaga regeringens maktställning och prestige. Eller också kan de överge alla anspråk på ett demokratiskt styre och regera med öppet, brutalt våld och förtryck riktat mot både verkliga och påhittade fiender. http://www.bloombergview.com/articles/2015-12-14/watch-what-putin-does-to-his-top-prosecutor

 Ryska trupper på marsch i Krim.

Uppgraderandet av säkerheten kring propagandacentret Ostankino kan i sammanhanget ses som symboliskt för Putin-regimens beslutsamhet att till varje pris slå vakt om sin maktställning och innebär troligen bara början på en utveckling mot ökad repressivitet i det ryska samhället.

---

Fotnot: Begreppet Stockholms-syndromet används för att beskriva en solidaritetskänsla mellan kidnappare och de kidnappade. Det utgår från gisslandramat på dåvarande Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm 23-28 augusti 1973, då rånaren Janne Olsson och hans influgne medhjälpare Clark Olofsson höll gisslan i bankvalvet. Termen myntades av psykiatrikern och forskaren Nils Bejerot (1921-86).

 

 

 

 

En dag i mitt liv i Södertälje

Norrmalmstorgsdramat 1973: rånaren Janne Olsson leds ut av polis.

Fredagen den 23 augusti i nådens år 2013 börjar lida mot sitt slut. Jag har nyss tagit ett skönt bad och laddar upp för en hemtrevlig kväll med god mat, några glas vin, samt Navy CIS, Big Bang Theory och Tyst vittne på TV. Innan dess tänkte jag att jag skulle berätta för er läsare hur min dag har varit. Tycker ni detta låter hopplöst töntigt kan ni lämpligen sluta läsa här.

Det hela började med att jag klev upp osedvanligt tidigt för att vara jag. Hade nämligen en tid hos tandläkaren. Just när jag var färdig att ge mig av ringde telefonen. Det visade sig vara en gammal södertäljebo av den så kallade gamla stammen – snart 90 sa han – som haft herrekipering på Storgatan en gång i tiden. Han är även en gammal idrottsprofil med hemvist i friidrotten och IFK Södertälje, där jag själv var aktiv i min ovanligt oskyldiga ungdom.

Han ville tipsa mig om en före detta löpare och polisman i Kringelstan som var förhandlare i samband med det nu 40-årsjubilerande Norrmalmstorgsdramat i Stockholm. Bengt-Olof Johansson var denne mans namn och stafettlöpare hade han varit; jag kände vagt igen det. Mannen som ringde upplyste vidare om att han varit den yngste medhjälparen till greve Folke Bernadotte i dennes projekt med de välkända ”vita bussarna”, med vilkas hjälp tusentals lägerfångar i Tyskland fick en fristad i Sverige.

Det visade sig även att min sagesman var en mycket nöjd läsare av SDs tidning i Södertälje, Telgekuriren, och höll hårt på mig och vårt parti – sådant värmer onekligen! Vad mera är hade mannen i fråga för en hel del år sedan hamnat bredvid Björn Söder på en släktrelaterad tillställning i Småland. Björn hade uppenbarligen gjort ett gott intryck på den här gamle hedersmannen.

Södertälje stadshus – en interiör.

Jag lyckades mot all förmodan hinna i tid till min tandläkare på Värdsholmen. Rotfyllningar är ju inte speciellt lustiga historier, men med generös bedövning kändes det faktiskt inte ett dugg. Blev dock inte klar utan fick en ny tid till om en dryg vecka. Därefter bar stegen mig till Stadshuset inte så långt från Värdsholmen. På min plats i oppositionsdelen i det så kallade kommunalrådskansliet hade jag tänkt skriva ut protokollet från SD Södertälje/Nykvarns styrelsemöte i måndags, vilket förlöpte utan problem. Hade äran morsa på såväl stadsdirektör Martin Andreae som KS-ordförande Boel Godner och ett par gruppledare från borgerligheten.

Tänk vad man kan bli på gott humör bara genom ett vänligt ”hej”, en nick och i bästa fall ett litet leende. Ja, det behövs faktiskt inte mycket mer än så för att jag skall bli glad!

Därefter tog jag en försenad och spartansk lunch på en uteservering på Gågatan ”mitt i smeten”, bestående av en kopp kaffe och en ost- och skinktoast. 35 spänn bara och tillåtelse att röka till på köpet. Från min plats hade jag utsikt mot en ofta sedd tiggare, som satt vid närmsta husfasad med en pappmugg intill sig.

Uteservering på Gågatan i Södertälje.

Under tiden jag satt där hann en yngre dam gå  fram och lägga några slantar i muggen. Undrar om hon var medveten om att hon skänkte pengar till den organiserade brottsligheten, zigenarligor från Östeuropa som utnyttjar handikappade och andra utsatta människor i sin ljusskygga verksamhet? När skall eländet förbjudas? Så vitt jag vet är vårt parti det enda som förespråkar tiggeriförbud. En gammal gymnasiekompis som blivit lärare passerade och sa ”Hej Tommy!” när han såg mig. Jag blev varm om hjärtat, förstås.

Härefter var jag tvungen att gå till Nordea för att ut hämta ut en tusenlapp för att ha råd med mat över helgen. När det var klart, och när jag handlat litet matvaror på Coop Forum i Telgehuset – där förresten partivännen Ingrid jobbar – hade jag tänkt åka hem med bussen och ta kväll. Det blev nu ingenting av med det.

 En Bentley. Man kan få en begagnad för ett par-tre hundra tusen.

När jag väntar på 753an på Köpmangatan ringer nämligen min partikollega ”Blomman”, för övrigt gift med nämnda Ingrid, och påstår att han har världens scoop till Telgekuriren på gång. Så ”Blomman” plockar upp mig i sin bil och vi åker ut till en begagnad bil-handel, som i svensk regi tydligen går väldigt bra. Ägarna verkar bli glada över vårt intresse och ställer villigt upp på att bli intervjuade och plåtade.

Där fanns en hel del rariteter såsom kärror av märken som Bentley, Porsche, Maserati och Jaguar. Tror det blir en bra grej i tidningen så småningom – privat svensk företagsamhet bör givetvis uppmuntras! Därefter bar det av till mina hemtrakter och min son, som just nu bor hos mig och som hunnit hem från sitt jobb. Om badet har jag redan berättat. Nu skall jag laga mat, en mixversion av Chicken Tikka Masala och hoppas ingen ringer och stör om detta kan undvikas.

Slutligen måste jag säga att jag trivs ypperligt i min bostadsrätt i ett bra område öster om Kanalen. Jag brukar säga att i värsta fall ser den ut som en skräpkammare, i bästa fall som ett museum med mängder av minnessaker, böcker, skivor, tavlor, foton…Men framförallt är jag nöjd och glad över att ha en fin liten familj och en uppgift i livet!