Posted tagged ‘Japan’

Undrens tid är inte förbi: klokt utrikespolitiskt beslut av Sverige!

13 juli, 2019

Margot Wallström: Sverige skriver inte under FNs konvention mot kärnvapen.

Det är nästan så man får nypa sig i armen för att inse att det faktiskt är sant: Sveriges regering har fattat ett klokt utrikespolitiskt beslut! Undrens tid är uppenbarligen inte förbi.

Jag tänker på utrikesminister Margot Wallströms tillkännagivande att Sverige icke avser underteckna FNs konvention om förbud mot kärnvapen. ”Sverige är en stark röst för en kärnvapenfri värld”, underströk Wallström på en presskonferens där hon motiverade Sveriges beslut att ej underteckna konventionen. Hon fortsatte dock med att framhålla att konventionen innehåller ”oklarheter”. https://nyheter24.se/nyheter/politik/929716-beslutet-sverige-skriver-inte-under-for-karnvapenforbud

Bland de aktuella oklarheterna märks vilka slags vapen konventionen omfattar samt hur den förhåller sig till andra avtal om kärnvapennedrustning såsom avtalet om kärnvapenspridning och avtalet om stopp för provsprängningar. Spörsmålet är enligt utrikesministern ”komplicerat”: ”Man måste vara realist”, menade hon. Istället för att underteckna avtalet har Sverige uttryckt en önskan om att bli observatör av det föreliggande avtalet.

Utrikesministern förklarade dock att Sverige kan komma att ompröva sin hållning gentemot FN-konventionen: ”Vi stänger inte dörren, blir det ett nytt säkerhetspolitiskt läge så kan vi återkomma till frågan.”

FNs konvention om kärnvapenförbud (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (TPNW) är det första bindande avtalet med målsättningen att helt förbjuda kärnvapen. Det antogs vid ett multinationellt möte i Förenta nationerna (FN) i New York den 7 juli 2017 där 122 länder av 124 – inklusive Sverige – röstade ja till avtalet. Endast Nederländerna, som var det enda NATO-landet närvarande, röstade nej under det att Singapore avstod från att rösta. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_konvention_om_k%C3%A4rnvapenf%C3%B6rbud

Enmansutredaren Lars-Erik Lundin avrådde från ratificering av kärnvapenavtalet.

Inga kärnvapennationer och inga NATO-anslutna länder med undantag för Nederländerna var närvarande vid mötet. Sverige förhöll sig inledningsvis positivt till konventionen men uppdrog åt enmansutredaren Lars-Erik Lundin att utreda frågan. Denne presenterade i januari 2019 sina slutsatser vilka gick ut på att Sverige inte skulle skriva på eller ratificera konventionen..

Konventionen kommer att träda i kraft om minst 50 nationer ratificerar den. den 7 november 2017 hade 53 länder skrivit under konventionen varav tre även hade ratificerat den.

Beslutet att ej underteckna FN-konventionen har så här långt stött på viss kritik. Enligt Beatrice Fihn, vilken 2017 i egenskap av generalsekreterare för antikärnvapenorganisationen ICAN (International campaign to abolish nuclear weapons) mottog Nobels fredspris, reagerar med ryggmärgen och påstår att Sveriges beslut att inte underteckna FN-avtalet är ett ”historiskt svek” mot den svenska kärnvapenpolicyn. http://icanw.se/

Fihn tycker inte alls att beslutet är fihnt utan menar: ”Det här betyder att Sverige tar ställning för kärnvapen och att man inte längre anser att de kärnvapen som existerar är ett hot.” http://www.kristianstadsbladet.se/nyheter/fredspristagare-svek-att-inte-skriva-under/

Värst av allt är enligt Fihn: ”Man följer Trump hellre än att följa svensk policy.” Även inom ramen för regeringen finns krafter som hade velat att Sverige skulle skriva på FN-konventionen. Dit hör Miljöpartiet samt den till S-partiet knutna islamistiska kamporganisationen Tro & solidaritet  (före detta Broderskapsrörelsen) under ledning av vänstersossen och den så kallade statsvetaren Ulf Bjereld. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/antikarnvapenorganisationen-man-foljer-trump

Beatrice Fihn: Regeringen följer Trump.

ICANs Beatrice Fihn försöker måla upp Sveriges beslut som ”otroligt farligt”, vilket helt enkelt inte är sant. Det hade varit betydligt farligare ur säkerhetspolitisk synvinkel att skriva på. Vår säkerhetspolitik bygger på samarbete och samförstånd med vänligt sinnade länder i omgivningen och inte på en ensidig och självdestruktiv plakat- och symbolpolitik som enbart gynnar våra fiender.

Olof Jonmyren gör följande helt adekvata reflektion i en ledarartikel i Södermanlands Nyheter den 1 september 2017 med rubriceringen ”Kärnvapenavtalet bör förbli osignerat.”: ”Verklig ned- och avrustning kräver att även skurkarna är med på banan, minns det kalla krigets terrorbalans. Annars är dylika avtal mest självskadande aktivism, lätt för illasinnad främmande makt att utnyttja i egna syften.” https://www.sn.se/opinion/ledare/ledare-karnvapenavtalet-bor-forbli-osignerat-sm4557540.aspx

Således har varken Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran visat något intresse för att skriva under den aktuella konventionen. Det har heller inte något NATO-land eller våra nordiska grannländer inklusive Finland, där motståndet mot NATO är ännu större än i Sverige, gjort. Inte ens av kärnvapnen hårt drabbade Japan har velat skriva under. Ett svenskt undertecknande skulle innebära att samarbetet med NATO, som är livsviktigt för vår nationella säkerhet, äventyrades.

Ett faktum som få vågar erkänna öppet är slutligen, att medvetenheten om kärnvapnens förödande verkan har verkat starkt krigsavhållande sedan USA på president Harry S Trumans order 1945 släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki Japan. Det var denna medvetenhet som upprätthöll terrorbalansen under det Kalla kriget och förhindrade, att ett kallt krig övergick i ett varmt. Situationen är densamma när vi nu, efter Vladimir Putins makttillträde i Ryssland 2000, befinner oss i ett nytt kallt krig. Ett avskaffande av kärnvapnen skulle därmed öka, inte minska, krigsrisken. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/09/nagasaki-och-hiroshima-atombomber-for-fred/

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

20 mars, 2019

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

Glömda svenska fotbollshjältar (V): Malte Mårtensson avgjorde mot Tyskland i Berlin

9 januari, 2019

Malte Mårtensson gör första målet i cupsemifinalen mot Degerfors på Olympia 1941. Det skulle bli ytterligare fem nätkänningar för ”Svarta Blixten”.

Malte Mårtensson togs i en omröstning om Helsingborgs IFs bästa lag genom tiderna i Helsingborgs Dagblad 2007 ut som klubbens bästa högerytter, en position som numera felaktigt brukar ”översättas” med höger mittfältare – yttrarna var inga ”mittfältare” utan utpräglade anfallare. Med 612 matcher i den röda HIF-tröjan 1934-53 är han klubbens näst ”meste” spelare efter målvaktslegendaren Kalle Svensson. https://www.hd.se/2017-09-13/malte-martensson-svarta-blixten-skrev-historia

Malte Harald Mårtensson (1916-73) föddes den 24 september 1916. Han påbörjade sin spelarkarriär i den mindre klubben Hälsingborgs AIS men gick 1934 med i Hälsingborgs IF vid 18 års ålder. A-lagsdebuten lät vänta på sig till den 24 mars 1935, då HIF mötte Malmö FF i en match om Jubileumspokalen. Landslagsdebuten skedde 1937.

Hälsingborgs IF årgång 1944-45 i Rekord-Magasinet. Malte Mårtensson längst till vänster i bakre raden.

Mårtensson blev snabbt känd som ”Svarta Blixten” på grund av sin hårfärg och sin snabbhet som högerytter i dåtidens femmannakedja. Säsongen 1940-41 var han med om att spela hem ”dubbeln”, då Hälsingborgs IF  vann såväl den nyinstiftade svenska cupen som allsvenskan och blev svenska mästare. Klubben kallades förr i tiden ibland ”mjölkkossan”, ett smeknamn som kom till 1925 då Skåne-laget drog storpublik överallt och därmed ”mjölkade” in stora summor i matchintäkter åt klubbarna.

En minnesvärd insats gjorde Malte Mårtensson i cupsemifinalen mot Degerfors IF hemma på Olympia 1941, då han spelade in samtliga mål när HIF vann med 6-2 på en sjöblöt hemmaplan. I finalen mot IK Sleipner från Norrköping blev det seger med 3-1.

Malte Mårtensson gjorde tre mål på 16 A-landskamper och två mål i sin enda B-landskamp. Det hade tvivelsutan blivit betydligt fler landskamper om inte Andra världskriget kommit emellan och kraftigt begränsat det internationella idrottsutbytet. Stor hjälte blev Malte då han gjorde det avgörande målet när Sverige besegrade Tyskland med 3-2 i Olympiastadion i Berlin den 20 september 1942 inför 90 000 åskådare. https://www.fokus.se/2008/05/nar-sverige-slog-nazityskland/

Malte Mårtensson i färd med att spela in Sveriges andra mål i 4-2-segern mot Tyskland på Råsunda 1941.

Att Sveriges landslag reste till Nazitysklands huvudstad mitt under brinnande världskrig krig ansågs givetvis mäkta kontroversiellt, men det gällde att tillvarata de möjligheter till landslagsspel som bjöds under denna bistra tid. Under perioden 1940-43 spelade Sverige 16 landskamper mot Finland, Danmark, Tyskland, Ungern och Schweiz. Förutom två segrar mot Tyskland hemma respektive borta 1941 och 1942 är det mest anmärkningsvärda resultatet en smått otrolig 7-2-seger borta mot meriterade Ungern den 7 november 1943. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_herrlandskamper_i_fotboll_1940%E2%80%931949

Malte Mårtensson var en av deltagarna i Hälsingborgs IFs drömturné i Ostasien 1949, som jag tycker det kan vara värt att skriva litet mer utförligt om. Skåningarna spelade tolv matcher varav elva vunna och en oavgjord med målskillnaden 37-8. Första anhalt på turnén  var Saigon i dåvarande Franska Indokina, sedermera Vietnam. I en match mot Saigons stadslag i 40 graders värme vann de blå-röda svenskarna med 5-0; Malte gjorde 1-0-målet i sin 500e match i HIF-tröjan. Det vietnamesiska landslaget slogs med 2-1.

Härefter ställdes kosan till Hongkong. Det blev tre segrar på lika många matcher – Hongkongs stadslag 2-1 och 5-1 samt Kinas olympialag 7-1. Efter Hongkong väntade Indien. I Calcutta kom den enda poängförlusten med 0-0 mot det barfotaspelande och oerhört tekniskt skickliga laget Mohun Bagan. Mot indiska mästarna East Bengal blev det svensk 2-0-seger efter en fantommatch av Kalle Svensson i målet. Därefter slog HIF Calcutta med 1-0.

Nästa anhalt på drömresan blev Rangoon och Burma, där det burmesiska landslaget klarades av med 4-0 respektive 4-2. Sista resmålet var Egypten, där de svenske tvingades uthärda en ohyggligt osportslig publik. Trots det blev det segrar med 2-0 i Kairo och 3-2 i Alexandria. Bäste målgörare under turnén blev den kortvuxne Sven ”Flua”  Persson med åtta fullträffar. Det är värt att notera att HIF-sejouren i Orienten skedde före reseboomen, då det var mycket sällsynt med omfattande utlandsresor av detta slag. Den skildrades utförligt i bland annat tidskriften All Sport. 1951 gjorde klubben en andra resa i österled, denna gång till Japan.

Malte med ”mjölkkossan”, den välkända äldre symbolen för Hälsingborgs IF, 1959.

Efter sin aktiva spelarkarriär blev Malte Mårtensson från 1953 tränare och styrelseledamot i HIF. 1966 miste han synen i en trafikolycka på väg till en reservlagsmatch och tvingades då sluta som tränare – som medlem i klubbstyrelsen kvarstod han dock till 1970. När han besökte lagets matcher fick han dessa refererade för sig av en medföljande vän.

Malte Mårtensson avled på påskdagen den 22 april 1973 endast 56 år gammal.

Fotnot: Staden Helsingborgs namn stavades 1912-1972 ”Hälsingborg”.

Glömda svenska fotbollshjältar (IV): Sven Jonasson gjorde flest allsvenska mål

31 december, 2018

Sven Jonasson, IF Elfsborg på väg in på plan för match mot AIK.

Ingen allsvensk fotbollsspelare har gjort fler mål än IF Elfsborgs Sven Jonasson. På 409 matcher åren 1927-46 svarade han för 252 fullträffar i den högsta serien. Ingen har heller avverkat fler allsvenska matcher i följd: 1927-42 spelade han utan avbrott 334 matcher. Sviten bröts när han vid ett tillfälle nekades permission från sin tjänst som kusk i armén under krigsårens militära beredskap. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Jonasson

Sven Jonasson (1909-84) föddes i Borås den 9 juli 1909. Han inledde sin fotbollskarriär i IK Ymer men värvades i unga år till storklubben IF Elfsborg under en danskväll i Folkets park. Den allsvenska debuten inföll med en match mot AIK på Råsunda den 11 september 1927. Det blev AIK-seger med 2-0 och den 18-årige Sven Jonasson gjorde ingen större succé.

Någon vecka senare kunde ”Jonas” dock revanschera sig genom att göra två mål i hemmasegern med 4-1 mot Helsingborgs-laget Stattena IF. Därefter rullade det på i match efter match i ytterligare 15 år utan skada, sjukdom eller annat förfall. Sammanlagt blev det alltså 334 matcher, eller 332 om man räknar bort två matcher mot Malmö FF hösten 1933 vilka ströks ur den officiella statistiken därför att MFF diskades på grund av brott mot de rigida amatörbestämmelserna.   http://www.mff.se/sv-SE/ditt-mff/om-klubben/historik

Sin sista allsvenska fotbollsmatch genomförde den då 37-årige Sven Jonasson mot Billingsfors IK den 8 september 1946. Matchen slutade 2-2 och var en av endast tre matcher där brukslaget från Dalsland tog poäng (det blev tre sammanlagt varav ingen seger). Den första matchen hade Elfsborg vunnit med 5-1. http://www.bolletinen.se/sfs/allsvenskan/billingsfors.pdf

IF Elfsborg upplaga 1942 som samlarbild i Rekord-magasinet. Sven Jonasson syns som nummer fyra i bakre raden.

Sven Jonasson blev svensk mästare med det gul-svarta Borås-laget tre gånger, nämligen säsongerna 1935-36, 1938-39 och 1939-40. På den tiden spelade man höst-vår istället för som nu vår-höst. Sven vann även den allsvenska skytteligan 1933-34 (20 mål) och 1935-36 (24 mål). Han svarade vid två tillfällen för hela fem mål – mot Stattena 1928 och Eskilstuna 1936. Han skall dock som spelare ha varit av den osjälviska sorten och lika gärna spelat fram till mål som att själv näta .https://www.svenskafans.com/fotboll/14575.aspx

I landslaget blev det 42 matcher och 20 mål åren 1932-40. Sven Jonasson var med i de svenska representationslagen i de tre stora turneringarna VM i Italien 1934, OS i Berlin 1936 och VM i Frankrike 1938. Han gjorde de båda inledande målen i den överraskande segermatchen (3-2) mot Argentina 1934. Därefter blev det stryk mot blivande bronslaget Tyskland med 2-1 och respass ur turneringen. Italien slog Tjeckoslovakien i finalen.

I OS i Berlin åkte Sverige ut direkt efter den nesliga 3-2-förlusten mot Japan. I VM-turneringen i Frankrike 1938 vann blågult inledningsvis mot Österrike på walk-over; Österrike drog sig ur VM efter den nazityska annekteringen av landet. Efter 8-0 mot Kuba ställdes Sverige mot Brasilien, som vann med 4-2 – Jonasson gjorde ett av de svenska målen och kom alltså sammanlagt upp i tre VM-mål. Sverige slutade fyra i turneringen efter Italien, Ungern och Brasilien.

Sven Jonasson blev Stor grabb 1935 och invaldes 2003 i Svensk fotbolls Hall of Fame som nummer 5 i första urvalet.

Efter den aktiva spelarbanan blev Sven Jonasson tränare i IFK Ulricehamn och senare i IF Elfsborg. Han avled 75 år gammal i Varberg den 18 september 1984. Föreningen Gamla Elfsborgare delar varje ut ett stipendium till ”Jonas” minne.

Sven Jonasson står staty i Borås Arena. Foto: Tomas Junglander

2001 restes på Ryavallen i Borås en staty över legendaren Sven Jonasson med Bianca Maria Barmen som skulptris. Den överflyttades 2014 till den nya arenan Borås Arena. http://www.offbeat.group.shef.ac.uk/statues/STFB_Jonasson_Sven.htm

Det har sagts att Sven Jonasson förnyade forwardsspelet i svensk fotboll. Han rörde sig över stora ytor på planen på ett sätt som inte var vanligt vid denna tid. Han spelade mestadels center men alternerade även som inner. Han var en skicklig huvudspelare och nickade in många av sina mål.

Fotnot: Näst flest mål i fotbollsallsvenskan har gjorts av Carl-Erik Holmberg, Örgryte IS (1906-91) med 194 nätkänningar. Holmberg, kallad ”Kalle Nick” eller ”Slana”, spelade även in åtta mål på 14 landskamper och var reserv på hemmaplan till VM 1934. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl-Erik_Holmberg

Glömda svenska fotbollshjältar (III): ”Svenne Berka” bäst på plan

25 december, 2018

Sven ”Svenne Berka” Bergqvist i fotbollsmålet anno 1943.

Sven Bergqvist – allmänt kallad ”Svenne Berka” – är väl knappast bortglömd på de så kallade Söderns höjder i Stockholm, där Hammarby-sympatierna står som spön i backen, men för den stora publiken är han nog det. Han är en av de få fotbollshjältar jag avkonterfejar på min blogg som  jag träffat personligen. http://www.hifhistoria.se/Historia/storys/1933svenbergquist.html

Sven Olof Lennart Bergqvist (1914-96) föddes i ett arbetarhem på Södermalm den 20 augusti 1914. Han var i unga år bollkalle på Hammarby IFs träningar och debuterade som fotbollsmålvakt i A-laget vid endast 16 års ålder. Ordinarie var han åren 1932-46 i allsvenskan eller i dåvarande näst högsta serien (division II). Landslagsdebuten kom i 2-2-matchen mot Finland på Stockholms stadion den 12 juni 1935.

Legendaren ”Svenne Berka” enligt tecknaren Börje Dorch.

Berömd är ”Svenne Berkas” insats i landskampen mot Tyskland på samma stadion ett par veckor senare, vilken Sverige lyckades vinna med 3-1. Svenne svarade här för en fantomräddning efter ett skott av den tyske anfallsspelaren Edmund Conen, där den svenske målvakten hade tyngdpunkten på ”fel” fot. Han har själv berättat hur det gick till: ”Jag bytte fot och lyckades vända i luften och slå ut bollen med ena handen.”

Historien med den spektakulära räddningen i luften har broderats ut otaliga gånger – bland annat skall Bergqvist ha skrapat baken i målets överliggare och efteråt fått plocka bort träflisor ur den kroppsdel man vanligen sitter på. Därtill har prakträddningen stundom förlagts till Idrottsparken i Köpenhamn och en landsmatch mot arvfienden Danmark.

Så här långt efteråt är det av naturliga skäl svårt att avgöra exakt var och hur det hela skedde, men att det måste ha varit en sjusärdeles räddning står fullt klart. Sven Bergqvist hade enligt ögonvittnen en publikfriande spelstil, särskilt när läktarna var välbesatta. När det var mer eller mindre folktomt var det inte lika roligt att excellera i akrobatiska konster i den högre skolan. http://www.borjedorch.se/svenne_berka.html

Efter succématchen mot Tyskland blev Sven Bergqvist bofast i landslaget och kom sammanlagt att avverka 35 landskamper 1935-43. Han uttogs i den blågula representationselvan vid de olympiska spelen i Berlin 1936, en turnering Svenne och alla andra svenska spelare säkert helst ville glömma: det blev respass i den första matchen mot Japan med förlustsiffrorna 3-2 efter svensk 2-0-ledning med två mål av Erik ”Lillis” Persson. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=179&artikel=6487956

Sven Bergqvist i främre raden till vänster i Hammarbys ishockeylag på 1930-talet.

”Svenne Berka” blev faktiskt dubbel olympier 1936, då han även spelade back i det svenska laget i ishockey vid vinter-OS i Garmisch-Partenkirchen. Det blev inledningsvis vinst mot Japan med 2-0, men sedan föll de svenske med 1-0 mot Storbritannien som sedan vann guldet efter finalseger mot Kanada. Bronset kneps av USA. Efter OS-deltagandet erbjöds Bergqvist proffskontrakt med den franska klubben Racing Club de Paris men avböjde.

I annalerna finns även en uppgift om att Sven Bergqvist uttogs i Sveriges lag till VM i Frankrike 1938, men ordinarie i det svenska målet var han inte – den uppgiften anförtroddes Henock Abrahamsson från Göteborgs-laget Gårda BK, vilken stod mellan stolparna i Sveriges samtliga tre matcher: Kuba 8-0, Ungern 1-5 och Brasilien 2-4. Världsmästare blev Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1938

Som redan framgått ovan var Sven Bergqvist inte bara aktiv inom fotbollen. Han gjorde fem mål på  41 officiella ishockeylandskamper och blev svensk mästare i Hammarby IF 1933, 1937, 1942, 1943 och 1945. Främsta meriten är ett EM-brons 1936 (OS räknades som både EM och VM). Bergqvist utsågs i omröstningar 1946 och 1956 till Sveriges bäste högerback genom tiderna och har invalts i såväl den internationella som den svenska ishockeyns Hall of Fame.

I bandymålet.

Att ”Svenne Berka” var all round-kunnig så att det förslår framgår även av att han var allsvensk och landslagsman i bandy samt också gjorde allsvenska framträdanden i handboll (SoIK Hellas) och bowling (BK City). Han var påtänkt som målvakt i utehandboll i Berlin 1936 men tackade nej till denna uppgift. I bordtennis spelade han i division II.

Efter den aktiva karriären blev Sven tränare i Hammarbys fotbollslag 1944-46 och förbundstränare i ishockey i samband med vinter-OS i Sankt Moritz 1948. Efter en bilolycka på Lilla Essingen i Stockholm 1955 blev han tyvärr rullstolsbunden. Han erbjöds medverka i bågskytte i det svenska handikapplaget i OS i Rom 1960 men avböjde, eftersom de uttagna tvingades betala OS-deltagandet själva.

Svenne Berka-spelet.

Att få träffa ”Svenne Berka” då han besökte tidningen Idrottsbladet i Södertälje i början på 1980-talet kändes givetvis stort för en sportjournalist med idrottshistoriskt intresse. Ytterligare kuriosa: jag hade i yngre dar ett fotbollsspel som hette Svenne Berka-spelet, vilket  lanserades i början av 1960-talet, i min ägo.

Avslutningsvis måste nämnas att Sven blev förevigad i filmmelodin till filmen ”Vårat gäng” (1942), där Alice Babs sjunger om ”Svenne Bergqvist bäst på plan”. https://www.youtube.com/watch?v=liN-eqdhXIw

Sjöström i all ära – Borg var simningens verkliga superstjärna

12 augusti, 2018

Arne Borg med rivalen ”Boy” Charlton.

Sarah Sjöström befäste vid det nyligen avverkade sim-EM i Glasgow med skina fyra individuella guld sin position som en av giganterna genom alla tider i svensk simsport. Det är bara Arne Borg, Gunnar Larsson och Ulrika Knape som i någon mån kan mäta sig med henne i ett historiskt perspektiv. Ingen kan dock tävla med Arne Borg – ”Mister Arnie” – som internationell berömdhet. https://sok.se/idrottare/idrottare/a/arne-borg.html

Arne Borg (1901-87) och hans tvillingbror Åke Borg (1901-73) föddes i Gamla Stan i Stockholm. Som barn var han klen och bedömdes efter ett besök vid Strömbadet inte ha några förutsättningar att framdeles ägna sig åt simsporten. Med den berömde simikonen Duke Kahanamoku som inspirationskälla lät sig Arne och Åke dock ej avskräckas utan fortsatte simma. https://sv.wikipedia.org/wiki/Duke_Kahanamoku

Amerikanen Duke Kahanamoku (1890-1968) från Honolulu på Hawaii simmade hem de olympiska gulden på 100 meter frisim i såväl Stockholm 1912 som Antwerpen 1920. Han var dessutom med och tog guld i lagkapp 4×200 fritt i Antwerpen-OS och kammade hem två OS-silver. Kahanamoku reste därtill över hela världen i syfte att popularisera simsporten men också surfing. Han spelade dessutom in några filmer och var sheriff i Honolulu i nästan 30 år.

Duke Kahanamoku – föregångsman i simning och surfing.

Kahanamokus banbrytande insats var dock att revolutionera frisimningen. Tidigare var det vanligaste att simmarna ägnade sig åt trudgeon – de crawlade med den ena armen och bröstsimmade med den andra. Att crawla hela vägen ansågs för kraftödande. Duke visade emellertid att detta inte bara var möjligt utan också klart effektivast.

Arne Borg, representerande Stockholms kappsimningsklubb (SKK), slog inte färre än 32 världsrekord under åren 1921-29. Han behärskade alla distanser från 100 till 1500 meter och rekordnoteringarna omfattar så pass ovanliga distanser som 300 meter, 500 yards och 880 yards. Sin mest bejublade bragd utförde Borg vid EM i Bologna 1927, då han på 1500 meter fritt simsätt satte ett världsrekord som vid den tiden betraktades som nära nog oslagbart: 19.07,2.

Målsättningen var att Borg skulle slå sitt eget världsrekord på distansen som löd på 2.04. Ett tidsschema som skulle resultera i tiden 20.02 sattes därför upp. Borg struntade dock i alla schemata och körde på för fullt från första början. Första 100 meterna avverkades på 1.03,2 och sedan rasslade det bara på – de svenska ledarna försökte under loppet förgäves få Borg att sakta ned på tempot eftersom de fruktade att han skulle köra slut på sig. Så skedde dock icke och det ”otroliga” rekordet – det gamla slogs med 57 sekunder – var ett faktum.

Dagen innan rekordloppet utspelade sig hade Arne Borg spelat i Sveriges lag i vattenpolo som mötte Frankrike och då fått två framtänder utsparkade. Detta skall ha gjort att den svenska simmarstjärnan blev fly förbannad och unikt laddad inför den kommande dagens 1500-meterslopp. Tvåa efter Arne blev italienaren Giuseppe Perentin på 21.50,4 och trea tysken Erich Rademacher med 22 minuter jämnt. Borgs världsrekord stod sig fram till 1938 och som svenskt rekord slogs det inte förrän 1958.

Arne Borg och Johnny ”Tarzan” Weissmuller.

EM i Bologna var inte slut med det för Arne Borg. Han vann även 100 meter fritt på minuten jämnt före den ungerske storfavoriten Bárány, som var drygt tre sekunder långsammare. Även på 400 fritt blev Borg europamästare med tiden 5.08,6. I lagkappen 4×200 meter blev det silver för Arne och Sverige. Dessutom spelade han som nämnts ovan vattenpolo för Sverige.

Arne Borg tilldelades Svenska Dagbladets bragdguldmedalj 1926 efter sitt världsrekord på 1500 meter med 20.04,4 vid det årets EM i Budapest. Han överträffade därmed australiensaren Andrew Murray ”Boy” Charltons vid OS i Paris 1924 satta världsrekord med 2,2 sekunder. Arne fick dela bragdguldet med löparen Edvin Wide (1896-1996), som hade slagit den finske storlöparen Paavo Nurmi på både 1500 meter och 2 engelska mil vid tävlingar i Berlin. Tiderna blev 3.51,8 (svenskt rekord) respektive 9.01,4 (världsrekord).

Det har senare sagts att bragdguldjuryn borde ha väntat ett år med att tilldela Arne Borg medaljen, eftersom hans prestationer i Bologna 1927 var så mycket bättre än dem i Budapest 1926. Fast det var det naturligtvis omöjligt för juryn att förutse. Bragdmedaljen för 1927 gick i stället till seglaren Sven Salén för segern i den amerikanska Guldpokalen.

Edvin Wide delade bragdguldet med Arne Borg 1926.

Arne Borg vann en olympisk guldmedalj och det skedde vid spelen i Amsterdam 1928, då svensken vann 1500 meter frisim med tiden 19.51,4 före ”Boy” Charlton som klockades för 20.02,6. Därmed hade Borg en gång för alla visat att han var världens främste på den aktuella distansen. I övrigt sam Arne Borg till sig två OS-silver 1924, två OS-brons 1924 och 1928, fem EM-guld, fyra EM-silver, två EM-brons, sex NM-guld och en oherrans massa svenska mästerskap varav några i vattenpolo.

Efter OS-guldet i Amsterdam genomförde Arne Borg ännu en jorden runt-tripp – han hade gjort en liknande resa några år tidigare – och slog diverse rekord i diverse länder. I Japan sammanvigdes han med sin svenska fästmö med den amerikanske stjärnsimmaren Johnny Weissmuller och en amerikansk simhopperska som bröllopsvittnen. Weissmuller och Borg hade mötts i simbassängen ett antal gånger, bland annat vid ”trekejsarslaget” vid OS i Paris 1924 då Weissmuller – världskänd för sina filmer som Tarzan – segrade före Borg och ”Boy” Charlton.

1929 fick Arne Borgs simmarkarriär ett abrupt slut då han fälldes för brott mot de då sakrosankta amatörbestämmelserna – han hade mottagit motsvarande 50 svenska kronor vid tävlingar i Tyskland. Tidigare hade ungerska tävlingsarrangörer av svensken beställt olika rekord efter en fastställd taxa. Borg var dock inte särskilt ledsen över att bli avstängd från tävlingssimningen utan menade att han gjort sitt med bragden i Bologna 1927 som höjdpunkt. Efter avstängningen reste han under många år runt med sin egen vattenshow, där ett av numren bestod i att Borg flöt omkring på en flotte rökande cigarr!

Arne Borgs dotter Inga Borg skapade fjällfiguren Plupp.

Under senare delen av sin levnad försörjde sig Claes Arne Borg som ägare av en tobakshandel belägen i den övre delen av Drottninggatan i Stockholm. Jag handlade  där några gånger i början av 1970-talet när jag läste konstvetenskap i en byggnad mitt emot Observatorielunden och fick då äran att bli expedierad av simlegenden Arne Borg, som då var runt 70 år men ännu till synes vid god vigör.

Sarah Sjöström, Gunnar Larsson och Ulrika Knape i all ära – ingen av dessa simhjältar kommer i närheten av Arne Borg när det gällde stjärnstatus. Han sågs under några år som en internationell celebritet i samma klass som den samtida filmdivan Greta Garbo. Det är sant att de tider Borg och hans främsta konkurrenter presterade på sin tid i dag presteras på löpande band av småtjejer. Träningsmetoder, simanläggningar, dräkter och kosthållning har utvecklats med stormsteg sedan 1920-talet.

Slutligen skall nämnas att Arne Borgs dotter Inga Borg (1925-2017) gjorde sig ett namn som författarinna till barnböckerna om fjällfigurren Plupp samt som konstnärinna. https://www.svt.se/kultur/bok/pluppskaparen-inga-borg-ar-dod

 

 

Bör USA genomföra en förebyggande attack mot Nordkorea?

15 september, 2017

En kartbild över den senaste robotens väg från Nordkorea över Japan.

Frågan är om Kim Jong-uns Nordkorea är ett verkligt hot mot världsfreden eller mer är att likna vid en mops med storhetsvansinne.

Ovanstående spörsmål inställer osökt sig efter den nordkoreanska ledningens senaste groteska utspel, där det förklaras att USA är en ”rabiessmittad hund” samt att det amerikanska fastlandet skall förvandlas till ”aska och mörker”; samtidigt utsätts både Japan och Sydkorea för vildsinta hot från den galna Kim-klicken i Pyongyang. https://www.theguardian.com/world/2017/sep/14/north-korea-threat-sink-japan-us-ashes-darkness

Det kommuniststyrda Nordkorea har  ända sedan bildandet 1948 intagit en aggressiv attityd gentemot omvärlden, något som givetvis Koreakriget 1950-53 var ett övertydligt exempel på. Krigstillstånd råder formellt fortfarande 64 år efter det vapenstillestånd som kungjordes 1953. Nordkorea har därefter, oavsett om de gudomligförklarade ledarna hetat Kim Il-sung, Kim Jong-il eller som nu Kim Jong-un, interfolierat verbala hot med verkliga terrorhandlingar.

Jag skall beträffande de senare här inskränka mig till två exempel. Det första rör yxmorden på två amerikanska militärer – Arthur Bonifas och Mark Barrett – i gränsbyn Panmunjom den 18 augusti 1976. Bonifas och Barrett högs ner helt oprovocerat av nordkoreansk militärpersonal när de var i färd med att trimma poppelträd i den demilitariserade zonen längs 38e breddgraden mellan Syd- och Nordkorea. Händelsen hotade utlösa ett nytt världskrig. https://en.wikipedia.org/wiki/Axe_murder_incident

En scen från Panmunjom den 18 augusti 1976, då nordkoreansk militär högg ihjäl två amerikanska soldater.

Det andra exemplet på nordkoreansk terror rör sprängningen av det sydkoreanska passagerarflygplanet KAL 858 den 29 november 1987. Planet var på väg till Thailand då det över Indiska oceanen sprängdes av en bomb som placerats ombord av två nordkoreanska agenter. 115 människor dog i terrorattentatet. Den kvinnliga agenten (hennes manlige kollega hann begå självmord innan han kunde gripas) Kim Hyun-hui greps och ställdes inför rätta i Sydkorea. Hon erkände djupt ångerfull illdådet och dömdes till döden men benådades av president Roh Tae-woo.

Jag redogör i denna bloggtext för sprängningen av KAL 858 och andra nordkoreanska terrorhandlingar: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/04/16/nagot-maste-goras-at-nordkorea/

För att återgå till den inledande frågan – huruvida Nordkorea utgör ett reellt hot mot världsfreden eller mest är att likna vid en storhetsvansinnig mops – så framstår det som självklart att världssamfundet måste behandla landet med dess uppenbart alltmer sinnesrubbade ledning som ett verkligt hot. Detta utesluter inte att försvarliga delar av dess militanta retorik nog mer rör sig om yvig retorik än verklig substans.

Nordkorea bedriver sedan flera decennier tillbaka ett program i syfte att utveckla potenta kärnvapen. Senaste uttrycket härför kom vid vad som förefaller ha varit ett vätebombstest den 3 september 2017; enligt den nordkoreanska ledningen var testet givetvis ”en fullständig framgång” (något som dock inte kan tas för givet). https://www.youtube.com/watch?v=vaXXBQPqDPs

USAs president Donald Trump flankeras av Sydkoreas president Moon Jae-in (till vänster) och Japans premiärminister Shinzo Abe.

Den allra senaste nordkoreanska provokationen när detta skrivs – andra kan ha tillkommit sedan dess – är en missilavskjutning över Japan den 14 september. Provokationen fördömdes omedelbart av Japans premiärminister Shinzo Abe och USAs utrikesminister Rex Tillerson och följdes av att Sydkorea skickade iväg två ballistiska missiler i en simulerad attack mot norr.http://www.bbc.com/news/world-asia-41275614

Det torde stå alltmer klart att något måste göras åt den livsfarliga kommunistjuntan i Nordkorea som terroriserar både sitt eget folk och omvärlden. Ekonomiska och andra sanktioner i all ära – jag tror inte det räcker i längden. Någon form av militär respons varken kan eller bör uteslutas. Att USAs president Donald Trump inte räknar bort sådana möjligheter stod klart i samband med hans uttalande om att nordkoreanerna ”kommer att mötas av eld och vrede av ett slag som världen aldrig skådat”: https://www.cnbc.com/video/2017/08/08/president-trump-north-korea-will-be-met-with-fire-and-fury.html

En möjlighet som ventilerats i diskussionerna om vad som bör göras åt Nordkorea är ett förebyggande anfall med syftet att slå ut landets kärnvapenanläggningar. Helt klart är att den styrande Kim-klicken i den nordkoreanska huvudstaden ingalunda kan känna sig säker på sina taburetter. Den leker bokstavligt talat med elden när den avfyrar sina robotar, genomför sina provsprängningar och far ut i vansinniga utfall mot omvärlden.

Det mest påtagliga hotet mot Nordkorea består i ett antal kärnvapenbestyckade USA-ubåtar (Ohio-klassen) vilka systematiskt förflyttar sig i västra Stilla havet med syftet att understödja Förenta staternas strategiska intressen i området. Varje sådan ubåt är försedd med 24 robotar med åtta kärnstridsspetsar, vilket innebär 192 kärnstridsspetsar per ubåt. Dessa robotar har en mycket hög träffsäkerhet, vilket förmodligen är mer än man kan säga om de robotar Nordkorea förfogar över. http://www.washingtonexaminer.com/what-a-us-nuclear-strike-on-north-korea-would-look-like/article/2630856

Kommer vätebomben att kunna rädda Kim Jong-un och hans bisarra regim kvar vid makten?

Mot ovan skisserad bakgrund finns det en till visshet gränsande sannolikhet att om den nordkoreanska regimen skulle få för sig att avfyra en kärnvapenbestyckad missil mot exempelvis Guam eller Seoul – och givetvis det amerikanska fastlandet – skulle det vara det sista den gör.

Det har med tanke på det rådande läget diskuterats huruvida det vore lämpligt att genomföra en förebyggande attack riktad mot Nordkoreas kärnvapenanläggningar. Somliga har tolkat ett yttrande från president Trumps sida i den riktningen: ”Jag har några ganska allvarliga saker som vi funderar på.” Problemet med en förebyggande attack är att varken USA eller någon annan har någon säker kunskap om exakt var Nordkorea har placerat alla sina kärnvapen. En framgångsrik attack mot en sådan plats skulle således av nordkoreanerna kunna besvaras med en omedelbar motattack någon annanstans ifrån. https://www.militarytimes.com/news/pentagon-congress/2017/07/06/pre-emptive-us-strike-on-north-korea-could-be-catastrophic/

Mer eller mindre våldsamma nordkoreanska hot är långt ifrån någon nyhet – det är något Kim-dynastin ägnat sig åt i många år, och ibland har som framgår ovan de verbala hoten varvats med verkliga terrorhandlingar även om kärnvapen hittills ej kommit till användning. Det finns åtminstone två skäl till detta nordkoreanska tillvägagångssätt.

Vänskapsbanden mellan röda Kina och Nordkorea består, även om Kina genomfört några av FN-sanktionerna riktade mot regimen i Pyongyang.

Det ena är att utverka fördelar från omvärlden; Pyongyang räknar kallt med att denna skall falla till föga. Det andra är inrikespolitiskt betingat. Genom att framstå som kraftfull inför hemmaopinionen vill Kim-regimen försäkra sig om fortsatt stöd.

Frågan är dock om Pyongyang inte spänt bågen litet för högt denna gång. Till och med den traditionella samarbetspartnern Kina tycks nu börja dra öronen åt sig och rättar sig i alla fall till viss del mot FN-sanktionerna mot Nordkorea, låt vara att kommunistkineserna fortfarande måste räknas som Nordkoreas allierade. http://www.di.se/nyheter/kina-utokar-importstopp-fran-nordkorea/