Posted tagged ‘Jarl Hjalmarson’

Moderaternas fullmäktigegrupp i Södertälje går över till SD!

1 april, 2016

kf-oktober-14-001 SD Södertäljes KF-grupp kommer med det moderata tillskottet att bli rejält mycket större. Foto: Tommy Hansson

Så var det klart.

Efter dagens möte med kommunstyrelsen i Södertälje mötte jag och SD Södertäljes gruppledare, Beata Kuniewicz, i Stadshuset ledande moderater i kommunen och träffade ett avtal om att den moderata gruppen i kommunfullmäktige i samlad tropp går över till oss. Kontakter har förekommit en längre tid, men nu blev det alltså definitivt klart.

Två M-representanter av den gamla stammen har dock valt att inte hänga med i partibytet. Det är gruppledaren Marita Lärnestad och hennes vice Ann-Mari Larsson. Av dessa båda väljer nu Lärnestad att gå över till Socialdemokraterna, under det att Larsson troligen ensam får föra Moderaternas talan i Södertälje fullmäktige.

Såvida det inte stämmer, som hittills obekräftade uppgifter vill göra gällande, att Larsson är på väg över till det lilla lokala Realistpartiet, som förfogar över ett mandat i KF. Partiets gruppledare, Joakim Granberg, var förtegen när jag ringde upp honom tidigare i dag för att om möjligt få veta om uppgifterna är sanna:

– Hörru, det kan jag varken bekräfta eller förneka, sa Granberg innan han slängde på luren.

– Jag har ändå känt mig mer eller mindre som sosse under alla år i Moderaterna, muttrade Marita för sin del när vi skildes åt efter dagens avgörande samtal.

Vi sverigedemokrater är givetvis oerhört glada över tillskottet, som innebär att SD nu blir en kraft att räkna med på allvar i kommunalpolitiken med sammanlagt 25 ordinarie mandat i fullmäktige.

Förvisso har vi vetat om att det har funnits moderater som gillat vår politik och tyckt, att deras ”nya” partibildning med Reinfeldt och Kinberg Batra som ledare svikit Gösta Bohmans, Gunnar Heckschers, Jarl Hjalmarsons och Arvid Lindmans gamla fina, konservativa parti. Att nu hela KF-gruppen går över till oss är dock mer än vi vågat drömma om.

Även om övergången nu är klar återstår ännu en hel del formaliteter. SD Södertälje/Nykvarn kommer nu närmast att utlysa ett extra årsmöte så fort vi hittat ett lämpligt datum, detta för att välja en ny styrelse som bättre stämmer överens med den nya personsammansättningen.

– Det här är nästan för bra för att vara sant, sa vår föreningsordförande Robert Stenkvist när jag ringde upp honom för att meddela den glada nyheten. Nu kör vi järnet – om det går som vi hoppas tar vi över majoriteten i kommunen vid valet 2018!

SD större än M: ketchupeffekt med fördröjning

23 juli, 2015

11209560_466529243520759_4394722185055859822_n

Det var vid sitt bildande 1988 som Sverigedemokraterna (SD) med icke alltför stor finess började skaka och slå på den så bekanta ketchupflaskan.

Det dröjde länge innan det kom ut något över huvud taget och hela 22 år innan  partiet nådde riksdagen. 27 år efter bildandet går det bättre och bättre för SD att bearbeta den ordspråksrelaterade flaskan, men ännu finns det ketchup kvar att få fram.

En bra bit på väg mot målet – att åstadkomma ketchupeffekten genom att tömma hela innehållet och bli landets största parti – kom partiet dock vid det norska institutet Sentios julimätning som förde SD förbi Moderaterna med 23,1 procent mot 20,8 till positionen som rikets näst största parti. Endast 0,8 procent återstår nu fram till Socialdemokraterna, som landar på 24,1 procent hos Sentio vars mätning presenterades i samarbete med Nyheter Idag och dess eminente Chang Frick: http://nyheteridag.se/chockmatningen-som-skakar-sverige-sd-for-forsta-gangen-storre-an-moderaterna/

Jag måste erkänna att jag är rätt tagen av SDs utveckling. Att vårt parti skulle avancera förbi Moderaterna är i sig ingen överraskning, det har jag länge sett som en självklarhet. Fredrik Reinfeldts, Anders Borgs och Per  Schlingmanns metamorfosering till oigenkännlighet av Arvid Lindmans, Jarl Hjalmarsons, Gunnar Heckschers och Gösta Bohmans gamla parti ledde visserligen till åtta års regeringsinnehav, men samtidigt bar den också på fröet till en kommande katastrof.

safe_image

Till slut fanns det nämligen ingenting kvar av det gamla konservativt-klassiskt liberalt färgade idégodset, bara Reinfeldts utopiska drömmerier om att svenskarna skulle ”öppna sina hjärtan” jämte plånböcker för alla som var vänliga nog att ”välja Sverige”. Addera de mer eller mindre hallucinogena vanföreställningarna om ett Sverige med påhittade gränser som egentligen tillhör alla som kommer hit utifrån ”mitt i livet”. Följaktligen behövdes vare sig militärt försvar eller gränsskydd av någon betydelse.https://tommyhansson.wordpress.com/2014/12/25/reinfeldts-oppna-granser-och-de-utopiska-nya-moderaterna/

Följden har blivit en flodvåg av bidragsturister, lycksökare, grova brottslingar och för all del också ett mindre antal personer med reella flyktingskäl, även om detta har varit svårt eller omöjligt att avgöra då det stora flertalet av de hitkommande gjort sig av med alla identitetshandlingar.

Så ja, jag har sedan länge förutsett att SD skulle passera M. Dock trodde jag länge att detta troligast skulle ske i höjd med riksdagsvalet 2022. I stället äger denna historiska händelse rum redan nu, ett knappt år in på fyraårsperioden fram till valet 2018! Visserligen ”bara” enligt det norska opinionsinstitutet Sentio, men då skall man minnas att just Sentio varit bäst av alla på att pricka in SDs valresultat såväl 2010 som 2014. http://www.svd.se/sd-nast-storst-m-ner-pa-20-procent

978x409 Rollfiguren George Costanza (Jason Alexander) i ”Seinfeld” testar ketchupeffekten.

Största partiet enligt den här refererade mätningen är Socialdemokraterna med 24,1 procent. SD sackar alltså efter S med försumbara 0,8 procentenheter och kan vara i fatt redan vid nästa månads mätning. I övrigt hänvisar jag till stapeldiagrammet överst på den här sidan, då övriga partiers prestationer knappast är något att över hövan orda om.

En intressant infallsvinkel gällande moderatpartiets tillbakagång har den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som enligt citat i Nyheter Idag uttalar följande:

Det man ska ha klart för sig när man bedömer Moderaterna är att de ligger högre nu än vad de gjort historiskt. Så att raset är en normalisering av Moderaterna utifrån den exceptionella tiden med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det tror jag är en viktig förklaring.

På jämförbart sätt menar Ljunggren att även Kristdemokraterna och Centerpartiet nu är nere i ”normala” siffror jämfört med glansperioderna med Alf Svensson respektive Thorbjörn Fälldin. Moderaternas kräftgång är dock den enda i föreliggande mätning som är statistiskt säkerställd.

Stig-Bjorn082-664x346 Stig-Björn Ljunggren menar, att M-tappet innebär en normalisering.

SD-toppen Mattias Karlsson för sin del citeras så i Nyheter Idag: ”Det handlar om att väljarna köper inte Anna Kinberg Batras förklaringar när det gäller Decemberöverenskommelsen…Sen har det såklart också att göra med att partiet /SD/ lyckas bygga trovärdighet och bredd men även att invandringspolitiken är så pass extrem som den är just nu.”

Jag skulle vilja tillägga, att väljarkåren inte heller köper de etablerade partiernas djävulsmålning av Sverigedemokraterna ”som ”rasistiskt”, ”främlingsfientligt” eller rentav ”nyfascistiskt”, som den lindrigt begåvade kommunistmegafonen Henrik Arnstad lyckats tuta i Stefan Löfven att SD är. Folk är inte dummare än att de inser, att SD faktiskt inte bara är det enda oppositionspartiet utan fastmer  det enda partiet i Sveriges riksdag samt ute i kommuner och landsting som lever mitt i verkligheten och inte ägnar sig åt substanslöst prat i vädret.

Den bästa bilden av de sverigedemokratiska opinionsframgångarna över tid får vi genom att studera tidningen Dagens Samhälles grafik över sin Poll of polls, som omfattar samtliga mätinstituts siffror över ett års tid. Tidningens chefredaktör Mats Edman skriver följande i sin presentation:

SD är det enda svenska parti som har en riktigt stark trend – positiv, alltså. Så här stark är utvecklingen mellan juli 2014 och juli 2015. Grafen bygger på vägda medelvärden från samtliga opinionsmätningar.

Dagens Samhälles graf här:

11745742_10153564894238578_3886292042353344047_n

När Jimmie Åkesson i sitt tal i Almedalen för några veckor sedan hävdade, att SD inom en överskådlig framtid skulle bli Sveriges största parti påstod Aftonbladets Lena Mellin att han var högmodig och påminde om talesättet ”högmod går före fall”: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article21059027.ab De orden lär hon få äta upp i en nära framtid. Det bör slutligen erinras om, att Åkesson även förutsagt att SD kommer att bli ett regeringsfähigt parti.

Jag är litet osäker på om min liknelse med ketchupflaskan håller streck, men jag fullföljer den ändå: först när Åkesson flyttat in i Rosenbad blir den fulla ketchupeffekten verklighet – låt vara med viss fördröjning.

Allt för att stoppa SD – men sjuklövern sitter fast i en rävsax

23 december, 2014

 

images Anna Kinberg Batra – en demokratins dödgrävare och ideologiskt betingad förespråkare av massinvandring.

http://www.va.se/nyheter/2014/12/22/kanske-inget-nyval/

Det diskuteras i stort sett överallt just nu huruvida det kommer  att bli något av det av Stefan Löfven aviserade extra valet tänkt att hållas den 22 mars. Det ryktas om att det förs något slags förhandlingar mellan rödgröna och allians om möjliga vägar att sätta stopp för detta, i så fall det första vi haft i det här landet sedan  1958.

Se länken till tidningen Veckans Affärer överst.

Diskussionerna handlar enligt uppgift om hur Sverige skall kunna regeras av en minoritetsregering och hur denna skall kunna få igenom sin budget utan störande inslag, som att Sverigedemokraterna (SD) i kraft av sin vågmästarroll kan påverka situationen. På många sätt kan man se det vämjeliga schackrande som nu tycks pågå som led i en krigföring riktad mot SD men i förlängningen mot själva den svenska demokratins livsnerv.

Nya moderatledaren Anna Kinberg Batra känner sig för sin del helt bekväm med att majoritetsprincipen, själva fundamentet för demokratin som vi känner den, kan komma att upphävas till förmån för ett lagstadgat minoritetsregerande:

http://www.expressen.se/nyheter/kinberg-batra-ar-redo-for-ett-nyval/

Allt för att stoppa Sverigedemokraterna, således.

images Karin Enström – misslyckad försvarsminister och förespråkare av massinvandring.

Det har i dagarna uppmärksammats att Anna Kinberg, som hon då hette, i en riksdagsmotion 2001 gick i bräschen för ”fri invandring”. Gränserna skulle enligt motionen öppnas på vid gavel. Problemet var bara att den ”svenska välfärden” stod i vägen för ett sådant ”friare och öppnare Sverige”.

Motionen, som förutom av Kinberg även undertecknats av Per Bill, sedermera försvarsministern Karin Enström, Henrik S. Järrel, Lars Lindblad och Gunnar Axén, kan i helhet läsas här:

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/mot-200102Sf333-Fri-invandri_GP02Sf333/?text=true

I motionens sista stycke inskärps bland annat vikten av att bekämpa motståndarna till den saliggörande fria invandringen och ”öppenheten”:

I denna kamp, som vi tror blir en av 2000-talets stora strider, syns redan de första striderna, både intellektuellt och rent fysiskt.

imagesX4M5BG4X Bloggaren talar på SDs landsdagar i Göteborg 2011.

Det är av allt att döma för att rädda denna utopiska vision om det ”fria och öppna Sverige”, som Kinberg Batra tillsammans med andra demokratins dödgrävare nu undersöker möjligheterna att tumma på demokratin och ställa det hatade SD offside.

Den nya moderatledaren och hennes meningsfränder inom sjuklövern sitter dock fast i en rävsax, ty helt oavsett om man stoppar nyvalet eller inte så kommer Sverigedemokraterna med nödvändighet att gynnas. I valet 2018 kommer SD nästan säkert passera Moderaterna, som redan nu tvingas vidkännas medlems- och väljartapp till SD. Talrika M-politiker ute i bygderna, tvivelsutan ”lantisar” med Kinberg Batras föraktfulla maktretorik, talar nu om behovet av samarbete med SD.

De har helt enkelt tröttnat på Moderaternas/Högerpartiets tragiska metamorfosering från ett traditionellt liberalt-konservativt parti med riktiga ledare som Jarl Hjalmarson och Gösta Bohman till ett ideologiskt rosafärgat massinvandringsparti med HBTQ-preferenser och militär nedrustningspolitik.

Jag tillåter mig avrunda med den inte särdeles uppbyggliga insikten, att Sverige med expressfart är på väg att förvandlas från en stabil västerländsk demokrati till en renodlad islamiserad bananrepublik där IS-celler säkerligen redan finns på plats.

Förarbetet har gjorts av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg med sin extrema massinvandringspolitik – båda rymde fegt fältet med svansen mellan benen när de insåg att det skulle bli valförlust –  som nu övertagits av en sällsam koalition bestående av ett snabbt degenererande sosseparti och ett vidskepligt miljöknäppisparti vilka har en patologisk faiblesse för odugliga arabiska terrorister och tillika ett lågande hat mot komptetenta judiska demokrater.

untitled Frågan är vad han skrattar åt.

I spetsen för detta rövarband, som nu med gemensamma krafter hotar ödelägga den svenska demokratin, står en misslyckad svetsare och grötmyndig, sluddrande fackpamp som skämmer ut oss utomlands, vilken invecklar sig i den ena lögnen efter den andra så att han till slut inte själv kan hålla reda på vad han sagt föregående dag.

Frågan är hur långt de kan gå när det gäller att förstöra vårt fosterland innan Sverigedemokraterna får tillräckligt mycket att säga till om. Frågan är öppen.

 

 

Senaste YouGov: det går åt helvete för M

10 mars, 2014

BiUT_dsCcAA4VzSMetro/YouGov februari 2014.

För er som ännu inte märkt det: det går åt helvete för Moderaterna och Fredrik Reinfeldt. Metro/YouGovs senaste mätning ger en fingervisning om vartåt det barkar hän:

http://www.metro.se/nyheter/moderaterna-har-tappat-240-000-valjare-till-sd/EVHnci!sZ9KMxM5PsO9w/

Inför valet 2006 trodde sig moderatledaren Fredrik Reinfeldt ha kommit på en briljant idé. Han skulle, med hjälp av vapendragarna Anders Borg, Per Schlingmann och Sven Otto Littorin, göra en total makeover av sitt parti. Det parti med betydande konservativa inslag som tidigare anförts av män som Jarl Hjalmarson, Gunnar Heckscher, Gösta Bohman och Carl Bildt.

Det var en tradition som Reinfeldt och hans grabbar fnös åt. Nu skulle partiet göras om till Nya Arbetarpartiet och lämpa all ideologisk barlast överbord. Nya partifärgen blev orange – varken mörk- eller ljusblått dög längre. Partiet skulle bli regeringsfähigt, kosta vad det kosta ville. Bland det första som offrades var det gamla höger- och moderatkravet på ett starkt militärt försvar.

Onödigt, tyckte den forna fjälljägaren Reinfeldt, värnpliktsvägraren Borg och de strategiska underbarnen Schlingmann och Littorin. Det Kalla kriget var slut och det gamla sovjetimperiet dött och begravet. Värnplikten kunde skrotas och soldaterna skickas iväg till Afghanistan och Afrika. Till och med försvarsministern Mikael Odenberg, som verkligen aldrig varit någon upprustare, fick snart nog och ersattes av Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Att det skulle kunna hända något i omvärlden som motiverade ett hyggligt starkt försvar var det ingen som tänkte på.

untitled

Inte heller behovet av gränskontroll stod högt i kurs hos de nya arbetarledarna med och utan hästsvans. All invandring är ju så hemskt berikande och dessutom var det viktigt att klämma åt Sverigedemokraterna, som Reinfeldt hyser ett krampaktigt hat till på grund av sin egen släktbakgrund med invandrare som ett pregnant inslag. Han har nämligen fått för sig att SD är emot all invandring. Alltså var det inga konstigheter för det nya knegarpartiet att gå samman med Miljöpartiet i syfte att vidmakthålla den extremt höga immigrationsnivån i Sverige.

Den nya strategin fungerade som tänkt var både 2006 och 2010, låt vara att SD lyckades ta sig in i riksdagen vid senaste valet. Mest av allt berodde nog valsegrarna på att folk 2006 var trötta på Göran Persson och 2010 för allt i världen inte ville ha Mona Sahlin. Men det skulle säkert lösa sig, bara statsministern med det vackraste vibrato han kunde uppbåda fick tala allvar med svenska folket och berätta hur hemskt det partiet var. Nu har det inte gått riktigt som Reinfeldt och hans grabbar tänkte sig det hela.

Av Metro/YouGove-mätningen för mars framgår att 240 000 av M-väljarna 2010 har gått över till Sverigedemokraterna, utan tvivel därför att de anser SD står de gamla fina M-idealen omfattande bland annat ett starkt försvar, begränsad invandring och upprätthållen lag och ordning betydligt närmare än dagens M-stämplade missfosterparti. Reinfeldts charad närmar sig vägs ände.

BiUWQPFCIAAjTrx Reinfeldts dilemma…

Som sverigedemokrat borde man kanske känna glädje och tacksamhet för att Reinfeldts moderater bjudit på denna överströmning av M-väljare till SD-fållan, men det är faktiskt inte så jag känner det. Själv gammal moderat (på 1970-talet) känner jag starkt för de trogna partimedlemmar och väljare som nu snopet tvingas inse, att de blivit lurade av ett gäng simpla bondfångare utan ett ideologiskt eller idealistiskt ben i kroppen. De är dock naturligtvis varmt välkomna till Sverigedemokraterna. Framförallt känner jag dock – och våndas – för gamla Sveriges framtid.

Enligt den refererade mätningen har nu den rödgröna oppositionen i det närmaste 50 procent av väljarsympatierna mot bara dryga 37 procent för alliansregeringen, där M noteras för 23,7 procent, den lägsta noteringen sedan YouGov började med sina mätningar 2011. KD hamnar under fyraprocentsspärren. På oppositionssidan får S 33 procent samt MP och V båda en bit över 8.

Det är en skrämmande tanke att det fullständigt utflipprade extremistpartiet MP skall ha något att säga till om över huvud taget, särskilt när det gäller energi-, invandrings- och försvarspolitik. Gamla kommunistkramarna och planhushållarna i V är inte mycket bättre.

Sverigedemokraterna ökar till 11,5 procent jämfört med senaste mätningen och intar åter positionen som tredje största parti. Gott så. I anledning av det ovan skisserade läget är det emellertid svårt att känna någon riktigt sprudlande glädje häröver. Med en S-V-MP regering efter den 14 september är det risk för att den svenska skutan går mot totalhaveri.

När allt var mycket bättre: personliga hågkomster av det gyllene 50-talet

13 oktober, 2013

NACKA OCH KUNGENGustaf VI Adolf och Lennart ”Nacka” Skoglund vid fotbolls-VM 1958: två 50-talegestalter man gärna minns. Mellan kungen och ”Nacka” lagkaptenen Nils Liedholm.

Det var bättre förr, när det var sämre.

Så lyder ett litet drastiskt uttryck som sätter vår egen tids problem i blixtbelysning. Ty trots alla betydande landvinningar som gjorts i modern tid kan det finnas anledning att med glädje minnas förgångna tider, som i många avseenden ter sig betydligt angenämare än våra egna. Den epok jag nu närmast avser är 1950-talet, som för mig framstår i något av ett förklarat skimmer. Andra världskriget hade nyligen avslutats och en ny värld stod för dörren. Det innebar för oss svenskar en ekonomisk och social utveckling utan motstycke vare sig förr eller senare.

När jag föddes i slutet av 1951 hade Tage Erlander (1901-85) varit statsminister i fem år. Han hade överraskande utsetts till landsfadern Per Albin Hanssons efterträdare i konkurrens med socialminister Gustav Möller och snabbt vuxit i kostymen som förtroendeingivande regeringschef. Gustaf VI Adolf (1882-1973) hade varit kung i ett år sedan fadern Gustaf V avlidit 92 år gammal.

Gustaf Adolf var 68 år när han besteg tronen, således ett år äldre än vår nuvarande monark Carl XVI Gustaf är nu. Ändå finns det de som uppmanar den senare att abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria. Gustaf VI Adolf var till skillnad från fadern brittiskorienterad och gift med den engelska prinsessan Louise Mountbatten, barnbarnsbarn till ingen mindre än drottning Victoria av England. Först var kungen dock gift med kronprinsessan Margareta (1882-1920) och fick med henne barnen Gustaf Adolf (arvprins), Sigvard, Ingrid (senare dansk drottning), Bertil och Carl Johan.

hyland-erlander-683Tage Erlander hos Hyland 1962.

Att båda dessa kroppsligen resliga och ganska reserverade intellektuella personligheter skulle bli vad man kallar folkkära var i hög grad otippat. Alla i min ålder minns säkert den decemberlördag 1962, då Erlander var gäst i det omåttligt populära TV-programmet ”Hylands hörna” och på bred värmländska berättade historien om kyrkoherden som idkade pistolskytte från kyrkans predikstol: ”Huka er, gubbar och kärringar, för nu laddar han om!”

Både Tage och Gustaf Adolf var pliktmedvetna män av den gamla skolan som bet ihop och gjorde vad som förväntades av dem, trots att de alla gånger inte var så bekväma med uppgiften. Gustaf VI Adolf, som var en framstående arkeolog, tog som sitt valspråk till yttermera visso ”Plikten framförallt”. En hel nation sörjde när han gick bort strax före valet 1973 och förmodligen räddade regeringen Palme kvar vid makten. En sak jag och många andra emellertid har svårt att förlåta Erlander för är omdömeslösheten att utse Olof Palme, Sveriges mest splittrande politiker genom alla tider, till sin efterträdare. Med Palme kom den stora nedgången i svensk politik och svenskt samhällsliv.

På oppositionssidan fanns skickliga och välutbildade politiker som Folkpartiets Bertil Ohlin, Centern/Bondeförbundets Gunnar Hedlund och Högerpartiets Jarl Hjalmarson. Eftersom sossarna cementerat sitt maktinnehav skulle det inte förunnas någon av dessa att bli regeringspolitiker, detta med undantag för Hedlund som ett tag ingick koalition med sossarna. Ohlin var nationalekonom i världsklass och fick 1977 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, populärt kallat ”Nobelpriset i ekonomi”. Ohlins dotter Anne Wibble (1943-2000), också hon nationalekonom, var 1991-94 finansminister i regeringen Bildt.

1236464_520_278Bertil Ohlin var FP-ledare i 23 år. Han var troligen den bäste statsminister Sverige aldrig fick.

Världsfrågorna dominerades helt av det Kalla krigets förutsättningar. Demokraten Harry S Truman efterträddes i början av årtiondet som president i USA av republikanen Dwight D. ”Ike” Eisenhower (1890-1969) som kom att ärva Koreakriget (1950-53), som USA och FN tillsammans med Sydkorea utkämpade för att stoppa kommunismen i Asien hellre än i Kalifornien.

Eisenhower ingav som tidigare befälhavare för de allierade styrkorna i Europa och ledare för invasionen i Normandie ”Dagen D” den 6 juni 1944 stort allmänt förtroende. Innan han tillträdde som president var han 1950-52 överbefälhavare för NATO. På motsatta sidan stod under större delen av decenniet Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov, ofta kallad ”Krusse”. Han gjorde stor skandal i FNs generalförsamling när han bankade sin sko i bordet som protest mot ett anförande av den spanske utrikesministern, men detta inträffade först 1960.

untitledDwight D. Eisenhower var USAs president under nästan hela 50-talet.

Att kommunismen skulle hållas kort var en självklarhet överallt i den demokratiska världen. De enda som protesterade i Sverige mot detta var det stalinistiska Sveriges kommunistiska parti (SKP), som leddes av norrbottenskommunisten Hilding Hagberg. Ingen vettig människa brydde sig om vad han hade att torgföra, och när han talade i riksdagen lämnade de flesta riksdagsledamöterna kammaren.

När sovjetdiktatorn Josef Stalin avled 1953 höll SKPs representant Carl-Henrik Hermansson ett tal i samband med Stalins begravning, där den döde diktatorn bland annat hyllades som ”världens störste vetenskapsman genom alla tider”. C-H Hermansson kom 1964 att efterträda Hagberg som partiledare. 1967 ändrades partinamnet till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och de gamla blodtörstiga kommunisterna fick en mjukare framtoning.

nikita_unChrusjtjov bankar skon i bordet i FNs generalförsamling.

Själv växte jag upp i en idyllisk miljö på landet cirka en mil utanför Södertälje, där min far var lantbrukare. Jag började skolan 1958 och hade förmånen att få gå i små landsortsskolor till och med sjätte klass. Ordning och uppförande ingick bland de ämnen det sattes betyg i, och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte att det förekom sådana från tidiga skolår. Ordning och reda skulle det vara, och att skoldagarna inleddes med psalmsång samt en kristen betraktelse från fröken eller magistern var något självklart.

I den historieundervisning som inträdde från och med tredje klass pluggades kungarna och de slag de deltagit i in ordentligt. Erik Gustaf Geijers konstaterande att  ”Sveriges historia är dess konungars” var rättesnöre och det med all rätt – i alla fall till och med Carl XIV Johan var det konungen som dominerade svensk maktutövning. Den som kritiserade monarken riskerade bli ett huvud kortare genom en lag som från 1864 kallades ”lagen om majestätsbrott” vilken inte avskaffades förrän 1948.

Min personliga bild av det gyllene 1950-talet är säkerligen överdrivet glättad. Jag minns med glädje leende sommardagar och snörika vintrar. Somrarna 1955 och 1959 var extremt heta och tillbringades till viss del vid stranden till den del av Mälaren som fanns inte så långt från mitt föräldrahem. Termen ”global uppvärmning” hade lyckligtvis ännu inte uppfunnits. 1959 var därtill ett stort getingår och jag blev stungen ett flertal gånger. Min mamma fick badda på med Salubrin för att lindra svedan.

ingemar_floyd2Ingemar Johansson slår ut Floyd Paterson 1959.

Sommaren 1959 härjade också den så kallade ölandspyromanen Göran Johansson på Öland. Det man helst minns från samma sommar är dock att Ingemar Johansson erövrade VM-titeln i tungviktsboxning från Floyd Paterson.

Fotbolls-VM 1958 spelades detta år i Sverige, och jag såg ett par av Sveriges matcher i min farfars svart-vita sjuttontummare av märket Dux  tillsammans med andra släktingar. Den svenska elvan slog Sovjet i kvartsfinalen med 2-0, Västtyskland i semi med 3-1 men förlorade mot Brasilien i finalen med 5-2 trots ledningsmål inspelat av Nisse Liedholm. Stora lagprofiler hos silverhjältarna var i övrigt Kalle Svensson, Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren och Kurre Hamrin.

1950-talets populäraste svenska artist var sannolikt Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-81), en bandyspelare i elitklass och ett fiskhandlarbiträde från Bollnäs i Hälsingland. Han slog igenom stort i Lennart Hylands radioprogram ”Karusellen” den 16 januari 1952 och gav upphov till något av en masspsykos som fick beteckningen ”Snoddasfeber”. Detta fenomen kan kanske bäst förklaras av en längtan i folkdjupet efter det genuint oskyldigt svenska. Hans megahit ”Flottarkärlek” låter så här:

http://www.youtube.com/watch?v=AXFzrMXKGkk

1672579_520_290”Snoddas”: 50-talets populäraste svenska artist.

Som nämnts ovan var den politiska makten under hela 1950-taket vikt åt Socialdemokraterna. Mina föräldrar var bondeförbundare/centerpartister liksom min farfar, men min morfar och mormor var inbitna sossar. Visserligen rådde skarpa skiljelinjer i vissa frågor, där de borgerliga framförallt protesterade mot den socialdemokratiska ”planhushållningen”. Det politiska samtalet var dock avsevärt mer lärt och belevat än i dessa yttersta av dagar. Man kallade varandra ”herr” och menade det i positiv bemärkelse, inte som i dag då ordet har en sarkastisk klang.

Ett parti som Sverigedemokraterna hade varit otänkbart på 1950-talet, eftersom det helt enkelt inte fanns något behov av ett parti som exempelvis varnade för massinvandringens avigsidor eller pläderade för hårdare straff. Den invandring som kom igång efter kriget från Sydeuropa och våra nordiska grannländer med Finland i spetsen var behovsinriktad arbetskraftsinvandring till de svenska industrierna. Många av dessa immigranter återvände till sina hemländer sedan de jobbat här några år.

Kriminaliteten under 1950-talet var låg, och polisen upprätthöll på ett auktoritativt sätt lag och ordning på gator och torg bland annat genom att patrullera iförd uniform och sabel. Grova brott såsom mord, våldtäkter, grova misshandelsfall och bankrån var ytterst sällsynta och mördarna blev snabbt riksbekanta. Den mest kände av dessa var förmodligen Olle Möller (1906-83), som dömdes för dråp respektive mord med 20 års mellanrum 1939 och 1959.

250px-Olle_MollerDömde mördaren och dråparen Olle Möller, terränglöpare och potatishandlare.

Möller föddes i Michigan i USA och var i Sverige först bosatt i Örebro-trakten innan han 1930 flyttade till Stockholm, där han var verksam som potatishandlare. Han var dessutom flerfaldig svensk mästare i terränglöpning. Möller fälldes på grund av indicier för dråp på tioåriga Gerd Johansson och mord på hemmafrun Rut Lind men hävdade livet igenom att han var oskyldig. De försök som senare gjorts för att söka rentvå honom har alla misslyckats. Enligt en historia jag hörde berättas i familjens vänkrets var Möller till sin läggning sadist och skall vid ett tillfälle ha fått fatt i en fågelunge som han med stor förnöjsamhet plockat fjädrarna av.

För att runda av denna personliga betraktelse över 1950-talet. Jag vågar påstå att det allra mesta var bättre då. Tempot var sävligare och värmen mellan människor större. Det politiska livet var mer belevat, och även om det Kalla kriget var ett orosmoln där hotet om kärnvapenkrig oroade några känsliga människor innebar det samtidigt en viss trygghet att frontlinjen var så otvetydigt klar. Dessutom hade Sverige vid denna tid ett av världens starkaste militära försvar i förhållande till storlek och folkmängd.

Medicinska upptäckter, förbättrad hygien, sociala förmåner som folkpension och barnbidrag, fri sjukvård och längre semestrar hade vidare gjort människor friskare, nöjdare och gladare. Den fruktade barnförlamningen (polio) hade dock drabbat landet i början på årtiondet men sedan kunnat utrotas tack vare poliovaccinet, som utvecklades av Jonas Salk i USA.

1101540329_400Doktor Jonas Salk utvecklade det första poliovaccinet.

Man kan nog säga att 1950-talsatmosfären levde kvar några år in på 1960-talet tills de långhåriga The Beatles blev populära med sin avancerade popmusik och revolutionsvänstern inledde sina härjningar. Samtidigt blev drogmissbruk ett allt vanligare samhällsproblem. Det är dock en annan historia.

Riksdagsman (M) skämtar smaklöst om kvinnoöverfall

23 juni, 2013

Nyligen överfölls och rånades en gravid kvinna med barnvagn av tre män i stockholmsförorten Tensta. Kvinnan sparkades i magen och barnvagnen med hennes barn i vältes omkull. Hon hjälptes till sjukhus av polis. Det signalement av den aktive mannen hon enligt Expressen gav till polisen (innan tidningen plockade bort artikeln på nätet) var att han var kort samt mörkhyad.

Det råa överfallet har med rätta upprört många oavsett politisk uppfattning. En av dem som reagerat är riksdagsledamoten Lars Beckman, född 1967, invald i Gävleborgs läns valkrets 2010. Han har skrivit följande på Twitter:

Vad är det för fega kräk som angriper en kvinna med barnvagn? Hade de järnrör?

lars-beckmanLars Beckman pajasskämtar om kvinnoöverfall.

Som alla vet är ”järnrör” numera i vulgärpropagandan synonymt med Sverigedemokraterna (SD). Beckman söker alltså antyda att det var SD-aktivister som brutalt överföll och rånade kvinnan, som chockades svårt av händelsen. Själv spelar Beckman oförstående när han på Twitter tas i upptuktelse av Stellan Bojerud (SD) som påpekar, att så fort ordet ”järnrör” nämns nu för tiden så är detta synonymt med SD. Beckman:

aha – så du kopplar ihop järnrör med sd. Gör du det mellan helrör och sd också?

Bojerud blev inte svaret skyldig: ”Du är ledamot av Sveriges Riksdag! Var värdig o sök inte clownaktiga lustigheter. Sagt i all välmening.”

Jag skulle tro att den artigheten är bortkastad på en pajas som Lars Beckman, som inte tvekar att på ett vulgärt sätt plocka vad han tror är partipolitiska skämtpoäng på ett rått kvinnoöverfall. Tyvärr lär det inte finnas stort hopp om att de ack så ”nya moderaterna” – Jarl Hjalmarson och Gösta Bohman gråter förvisso i sin himmel – följer SDs exempel och kastar ut riksdagsledamöter som uppträtt olämpligt.

Coca-Cola_PopStar2

Jag har tidigare aldrig hört talas om denne Beckman, som vid sidan av riksdagsuppdraget lär sälja swimmingpooler. Mer än att har twittrat om hur mycket Cola han dricker och att det äntligen är dags för ”Sommarkrysset” i TV. Av ovanstående inlägg att döma skulle man kunna tro att han konsumerat ett helt annat slags cola (eller ”coke”) än det som finns i flytande form.

Så är det nog troligen ändå inte. Lars Beckman är sannolikt helt enkelt så här tölpaktig. Man kan undra vad hans partikamrater tycker.

Fler scener jag skulle vilja se…

24 april, 2013

Det är inte bara inom filmens och televisionens värld det skulle vara uppfriskande om det klyschiga mönstret bröts. Sak samma beträffande politiken. Här några exempel på scener jag definitivt skulle vilja se:

_2BE4095Ullenhag ger Åkesson helt rätt.

SCEN I

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) i debatt med Jimmie Åkesson (SD).

Åkesson: – Den förda svenska invandringspolitiken har lett till utbredd ghettoisering, ökad kriminalitet, minskade resurser till skola och äldrevård, ökad arbetslöshet och obefogade anklagelser om rasism. När skall sjuklöverpartierna äntligen inse att den politiken varit katastrofal?

Ullenhag: – Jimmie Åkesson har helt rätt. Jag och alliansregeringen har nu insett detta – Sverigedemokraterna har haft rätt hela tiden. Jag kan redan nu avslöja att SD inom kort kommer att få en inbjudan att ingå i regeringen och ta över ansvaret för invandringspolitiken. Trots allt visar undersökning efter undersökning att en majoritet av Sveriges folk tycker att SD har den bästa immigrationspolitiken.

Åkesson tappar nästan hakan: – Är detta ditt allvar, Erik? Det låter litet för bra för att kunna vara sant.

Ullenhag: – Skriv upp det, kompis. Jag kommer att skicka in min medlemsansökan till SD i morgon dag!

Benjamin NetanyahuNetanyahu inbjuds av Löfven.

SCEN II

Soccialdemokraternas partiledare Stefan Löfven håller presskonferens.

Fråga från en av de församlade journalisterna: – Hur kan ett parti som säger sig företräda demokratiska värderingar välja in en islamist och antisemit som Omar Mustafa i partystyrelsen?

Löfven: – Den frågan har jag själv ställt mig många gånger under senare tid. Jag kan nu berätta att Veronica Palm och Carin Jämtin, båda Hamas-anhängare och Israel-hatare, i dag ombetts lämna Socialdemokraterna med omedelbar verkan. Vi kan inte ha kvar sådana personer som företrädare för vårt parti.

Ny fråga: – Innebär detta att ni också kommer att ändra er Israel-politik?

Löfven:- Självklart. Vi har alltför länge varit bundna av det destruktiva arvet från Palme och Schori och helt orättmätigt sett Israel som hemvist för ondskan på jorden. Nu blir det ändring – när jag blir statsminister kommer vi att bjuda in Israels premiärminister Benjamin Netanyahu till Sverige och samtidigt be Israel och det judiska folket om ursäkt för vår beklämmande politik de senaste 45 åren.

Ännu en fråga: – Hur kommer ni i fortsättningen att se på Palestina?

Löfven: – Jag utgår ifrån att du menar ”det så kallade” Palestina. Någon sådan statsbildning finns ju inte i nuläget. Den dag Hamas och Fatah börjar respektera den judiska staten, upphöra med terrordåden och erkänna Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser kommer saken i ett annat läge. Innan så sker kommer jag och mitt parti att verka för att dessa organisationer inte får ett rött öre av de svenska skattebetalarnas pengar!

_mg_9671xReinfeldt avgår tillsammans med Anders Borg.

SCEN III

Statsminister och partiledare (M) Fredrik Reinfeldt på rundresa bland landets M-distrikt.

Kritisk fråga: – Var har det gamla konservativa arvet efter Jarl Hjalmarson och Gösta Bohman tagit vägen? Du och dina meningsfränder som Per Schlingmann och Anders Borg har förstört vårt gamla fina parti och ni har förstört vårt militära försvar – numera skäms jag över att behöva kalla mig moderat!

Reinfeldt: – Du har helt rätt. Vi offrade partiarvet på röstmaximeringens altare så till den grad att vi förlorade vår själ. De skyldiga till denna illgärning måste ta konsekvenserna och avgå – därför har Anders Borg och jag i dag lämnat in våra avskedsansökningar som gäller med omedelbar verkan. Ny partiledare blir veteranen Anders Björck. Borg och jag ber oförbehållsamt om ursäkt för vår fadäs.

Rungande applåder utbryter bland de församlade partimedlemmarna.

untitledNy energikälla för MP.

SCEN IV

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin har utlyst en presskonferens om partiets framtid.

Romson: – Vi har haft fel i nästan allting. All satsning på vindkraft, solkraft och andra så kallade alternativa energikällor har inte lett till någonting. Dessa energikällor kommer aldrig att ge oss mer än några få procent av landets energibehov. I stället skall vi hädanefter helhjärtat backa upp kärnkraften – vår effektivaste och miljövänligaste energikälla.

Häpen tystnad bland journalisterna, som själva till mycket stor del röstar på MP.

Till slut en försynt fråga: – Men…detta innebär ju att ni överger allt vad ni tidigare stått för!

Fridolin: – Exakt. Och det är det som är meningen. Vi är inte sämre än att vi erkänner att vi haft radikalt fel. Och det här klimatevangeliet vi predikat, att jorden blivit varmare på grund av mänskliga aktiviteter…fel det också. Modern forskning har visat att jorden inte upphettats någonting på 15 år. De klimat- och tenperatursvängningar som skett sedan hedenhös har ju alla haft naturliga orsaker. Hädanefter kommer vår politik att bli helt och hållet realistisk.

De församlade journalisrerna skruvar oroligt på sig. Vilket parti skall de nu rösta på?

imagesCACOGBG4Mer realistisk politik för Sjöstedt.

SCEN V

Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt intervjuas i en av TV-kanalerna.

Fråga: – Under lång tid stödde ditt parti den totalitära kommunistdiktaturen Sovjetunionen. Det gullades med diktatorer som Stalin, Brezjnev, Honecker, Castro, dos Santos med flera. Partiet har visserligen förändrats sedan dess. Men med det arvet, Jonas Sjöstedt: är det inte dags att upplösa partiet och bilda ett nytt?

Sjöstedt: – Visst är det så. Kommunismen av i dag är bara en museal företeelse som vi inte vill ha någonting med att göra. Så vi kommer, som du föreslår, att upplösa partiet eftersom det sedan länge spelat ut sin roll. Jo, vi är inte längre lika extrema som vi en gång var. Ändå kvarstår att det gamla kommunistpartiet av i dag är en angelägenhet för avundsjuka, klasshat och kultursnobberi. Vi står för en ekonomisk överbudspolitik utan verklighetsförankring. Våra kritiker har helt rätt och vi har helt fel.

Fråga: – Det var som fan…blir det ett nytt parti och vad kommer det i så fall att heta?

Sjöstedt: – Det blir det. Arbetsnanmnet är Demokratiska partiet realisterna.

400px-Gudrun_Schyman_in_Hallunda_2Schyman tar sitt förnuft till fånga.

SCEN VI

Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ och kommunalpolitker i Simrishamn, har kommit på andra tankar. I en debatt om feminismen på Puclicistklubben gör hon följande utspel.

Schyman: – Det här duger inte längre, vi kan inte hålla på och fortsätta hata halva människosläktet. Alltså männen.

Fråga från moderatorn Stina Dabrowski:

– Det låter nästan som om Feministiskt initiativ skulle sluta vara ett feministiskt parti…

Schyman: – Det kan du hoppa upp och sätta dig på. Feminismen är en återvändsgränd som bara leder till onödig konflikt och missämja mellan könen. Bort med allt vad kvoteringar heter. Låt var och en använda sin egen skapande förmåga och framåtanda oavsett kön. Det är enda sättet att få ett fungerande samhälle. Vidare måste vi alla bidra till att stärka kärnfamiljen som den bärande pelaren i samhället, inte minst för de födda och ofödda barnens skull.

Dabrowski. – Det låter nästan som om du blivit frälst, Gudrun!

Schyman: – Kalla det vad du vill, Stina. Jag tog mig en rejäl fylla i går och ringde upp Alf Svensson. Jag  insåg då ett och annat som undgått mig tidigare. Nu är jag nykter igen men står fast vid insikterna jag vann.

Hur realistiskt är det då att vi får se dessa scener i verkligheten? Ungefär lika stora som att det ligger snödrivor kvar i juli, skulle jag tippa.