Posted tagged ‘Jarl Kulle’

Därför var det bättre förr

29 oktober, 2011

 Stilfulla och kultiverade Ingrid Bergman med sin Oscar för rollen som Greta Ohlsson i ”Mordet på Orientexpressen”.

Härom kvällen såg jag ett avsnitt ur SVT-serien ”Minnenas television”. Det var ett soffprogram från 1972 med den oförglömlige TV-profilen Lasse Holmqvist som samtalsledare med gäster som skådespelerskan Ingrid Bergman, reseförfattaren Hans Ostelius, operasångaren Carl-Axel Hallgren (senare hovsångare) och skådespelaren Jarl Kulle.

Framförallt var det La Bergman, vår världsberömda Hollywood-aktris, som imponerade på mig. Stockholmstjejen Ingrid Bergman (1915-82) blev under en följd av år ett begrepp inom filmvärlden med roller i filmer som ”Gasljus”, ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde” och icke minst ”Casablanca”. Bergman var en av demonregissören Alfred Hitchcocks absoluta favoriter.

Själv minns jag henne nog bäst i rollen som en tafatt svensk biståndarbetare vid namn Greta Ohlsson  i  ”Mordet på Orientexpressen” från 1974 i regi av Sidney Lumet. Rollen renderade henne en synnerligen välförtjänt Oscar i kategorin ”bästa kvinnliga biroll”.

Hon spelade mot storheter som Charles Boyer, Spencer Tracy, Humphrey Bogart, Leslie Howard och Cary Grant utan att darra det minsta på manschetten. Hennes framträdande i Holmqvists program gav en aning om varför hon kunnat nå denna världsberömmelse.

 Grant och Bergman i Hitchcock-thrillern ”Notorious”.

För att börja med det mest uppenbara var Bergman en strålande skönhet ännu vid 57 års ålder. Det var dock när hon öppnade munnen för att tala som det gick upp ett ljus, åtminstone för denna bloggare. Vilken diktion, det vill säga förmågan att uttrycka sig på ett tydligt, kultiverat och samtidigt estetiskt fullgånget sätt, excellererade hon inte i!

Så perfekt talar ingen längre. Delvis har detta säkerligen med den minskade betydelse talpedagogiken har undergått i modern tid att göra. Finns det fortfarande några logopeder (talpedagoger) kvar? Jag tillåter mig tvivla, i alla fall när jag noterar hur erbarmligt illa alltför många offentliga talare och inte minst TV-medarbetare framför det de vill säga.

Dagens skådespelargeneration skall vi inte ens tala om, den är under all kritik när det gäller att uttala orden korrekt och tydligt. Nedgången måste ha skett relativt sent, ty ännu min hustru Marika Bardel Hansson (1956-2010), som var utbildad skådespelerska (Skara skolscen), hade en utmärkt talröst med nära nog perfekt diktion.

Denna förmåga synes emellertid knappast ha uppskattas efter förtjänst, eftersom hon aldrig lyckades komma in på Dramatens elevskola trots ihärdiga försök. Skådespelarna av i dag förefaller närmast sätta en ära i att tala så sluddrigt och ovårdat som möjligt i enlighet med den ”diskbänksrealism”, som alltför länge har tillåtits behärska svensk så kallad skådespelarkonst.

Mark Levengood och kronprinsessan Victoria.

Ett litet exempel är det totala genomslag som sche-ljud med tungrotsuttal fått i vår tid: numera blir det alltid ch- och aldrig sj-uttal. Det senare uttalet har kommit att uppfattas som ”tillgjort” och ”onaturligt”, trams naturligtvis. Man behöver bara lyssna till finlandssvensk dialekt – exekverad av exempelvis Mark Levengood – för att upptäcka vilka estetiska kvaliteter tungspetsuttalet har!

Jag fastnade emellertid inte bara för skön Ingrids perfekta diktion utan för hennes stil, hennes närvaro, hela hennes sympatiska och kultiverade väsen i stort. Och hon var inte den enda närvarande som visade prov på kultur och kultivering, dessa egenskaper uppvisade samtliga i programmet medverkande på olika sätt.

Holmqvist ledde samtalen på ett varsamt och respektfullt sätt, fjärran från de skräckexempel på vulgaritet och högljudd flamsighet man dagligdags erfar i samtliga TV-kanaler där väl de decibelstinna så kallade Filip och Fredrik tar förstapriset.

Det är även att notera, att Holmqvists TV-program visades i en tid när anti-rök-hysterin ännu inte nått full stormstyrka. Således tilläts både La Bergman och Ostelius blossa på sina rökverk – cigarrett respektive cigarr – som den naturligaste sak i världen.

Allt var kanske inte bättre förr. När jag såg Holmqvist, Bergman med flera i TV blev jag emellertid varse att något faktiskt var det.

Ring ut Malmsjö – ring Falkman in!

1 januari, 2011

Hur länge skall Jan Malmsjö få fortsätta mörda Tennysons dikt ”Nyårsklockan” – ibland kallad ”Nyårsklockorna” – år efter år?

Frågan inställer sig efter den åldrande Malmsjös skrikande, gestikulerande och hoppande i snöstormen på Skansen kring tolvslaget 2010/2011. Jag tänker då inte i första hand på aktörens egenmäktiga förändring av bland annat ”diktens gatularm” till ”det meningslösa gatuvåldet”, en ändring som nog kan försvaras och som jag tror till och med översättaren Edvard Fredin skulle ha välkomnat.

 Edvard Fredin (1857-89).

I stället tänker jag mest på Malmsjös poserande egocentricitet och pajasaktiga framträdande som på intet sätt gör den värdiga dikten rättvisa. Det brukar ibland talas om att Fredins översättning skulle vara ett pekoral och att det därför skulle vara befogat att tolka den så att säga tongue in cheek (med glimten i ögat). Jag håller inte alls med om detta.

Nils Edvard Fredin föddes i Stockholm 1857 och dog i Södertälje redan 1889. Även om hans berömmelse är helt avhängig översättningen av Lord Alfred Tennysons ”Ring Out Wild Bells” var han även i övrigt på sin tid en skicklig och uppmärksammad diktare, journalist, översättare och samhällsdebattör av det radikalare slaget. Han ville se en reformering och modernisering av 1800-talets stelnade samhälle.

Edvard Fredin begåvades 1888, således ett år före sin förtidiga bortgång i en ”bröstsjukdom”, med Svenska Akademiens stora pris. Den svenska översättningen av Lord Tennysons dikt kom i tryck första gången 1884 och återfinns i samlingen Skilda stämmor. Fredin har även svarat för den svenska översättningen av den franska revolutionssången ”Marseljäsen”, som bekant dagens franska nationalsång.

 Alfred Tennyson (1809-92).

Fredin själv har ett icke obetydligt finger med i spelet som ledde till den spektakulära populariseringen av den egna diktöversättningen. Han var nämligen nära vän med skådespelerskan Anna de Wahl, som medverkade till att hennes son Anders de Wahl år 1895 deklamerade ”Nyårsklockan” på Vargberget på Skansen första gången. Det var inledningen på en tradition som skulle vara i 62 år.

Efter att ha legat i träda några år togs traditionen ånyo upp 1977, då den legendariske skådespelaren Georg Rydeberg – en oäkta son till spjutkastaren och flerfaldige OS-guldvinnaren Eric Lemming – läste dikten från Skansen i direktsänd TV. (Jag har ett personligt minne av Rydeberg: då jag firade min 30-årsdag på Östermalmskällaren i Stockholm 1981 var Rydeberg en av restauranggästerna).

Efter Rydebergs död fördes stafetten vidare av i tur och ordning Jarl Kulle (1983-96), Margareta Krook (1997-2000) och Jan Malmsjö (2001 och framåt). Samtliga uppläsare från och med Rydeberg har stoppats i sin diktläsning endast av döden. Jag hoppas personligen att den traditionen får ett slut och att Malmsjö låter yngre och friskare krafter ta över från och med nästa nyårsafton.

 Anders de Wahl som Hamlet.

Den perfekte efteträdaren vore i så fall Carl Johan ”Loa” Falkman, en av vår tids största svenska artister som behärskar såväl operasång som skådespeleri. Falkmans malmfyllda, ljusa baryton och personliga pondus skulle garantera att traditionen med ”Nyårsklockan”” lever vidare.

Jag skulle  i sådant fall önska att Falkman läser hela dikten och inte, såsom nu sker, utelämnar fjärde och sista verserna. Speciellt den avslutande versen förtjänar återges:

Ring in den tid då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidande Messias.

I det engelskspråkiga originalet:

Ring in the valiant man and free
The larger heart, the kindlier hand;
Ring out the darkness of the land,
Ring in the Christ that is to be.

Studera gärna de svenska respektive engelska varianterna i sin helhet här:

http://popularpoesi.blogspot.com/2008/12/alfred-tennysons-nyrsklockan.html