Om medias Messias-komplex: Expressen anser sig stå över lagen

Att journalister i allmänhet och särskild dem som är verksamma i mainstreammedia har en mycket hög uppfattning om sig själva visste vi redan. Förhållandet bekräftas på ett närmast övertydligt sätt i ett inlägg den 11 augusti av Expressens kulturchef och ställföreträdande ansvarige utgivare Karin Olsson, där denna ifrågasätter att medierna måste följa gällande lagar. https://www.expressen.se/kultur/vi-maste-prata-om-den-nya-jarnrorsskandalen-/

Olsson är upprörd över att Patent- och marknadsöverdomstolen ålagt SVT att betala ett skadestånd omfattande 190 000 kronor för att ha kränkt förre riksdagsmannen Kent Ekeroths (SD) upphovsrätt till en film denne gjorde i samband med den omskrivna så kallade järnrörsskandalen sommaren 2010. SVT skall enligt domen också stå för Ekeroths rättegångskostnader.

Karin Olsson: ”…medierna förväntas vara laglydiga”.

De blivande riksdagsledamöterna Ekeroth och Erik Almqvist samt Christian Westling råkade i överförfriskat tillstånd fram på småtimmarna  i delo med några personer i centrala Stockholm. I försvarssyfte plockade ett par av SDarna upp långa lättmetallrör som låg på gatan. Det var alltså närmare bestämt inte frågan om järnrör, men järnrör är naturligtvis mer rubrikskapande än lättmetallrör.

Nu tänker jag på intet sätt försvara de trenne SDarnas uppträdande denna olycksaliga natt – det var förvisso under all kritik och föga hedrande för det parti som valdes in i riksdagen några månader efter händelserna. När dessa blev allmänt kända något år senare tvingades Erik Almqvist, som då var partiets ekonomisk-politiske talesman, avgå och slog då upp sina bopålar i Ungern. Ekeroth tvingades tacka för sig efter ett krogtumult flera år senare.

Jag har följaktligen inte mycket att erinra mot Karin Olssons beskrivning av det faktiska händelseförloppet mer än själva termen ”järnrörsskandal”, eftersom det rent faktiskt inte gällde några ”järnrör”. Det verkligt intressanta med Olssons inlägg är dock inställningen, att media inte behöver följa gällande lagstiftning. Den inställningen är så typisk för många journalisters Messias-komplex. De anser sig stå över lagen bara genom att vifta med yttrandefrihetskortet.

Karin Olsson uttrycker det på följande sätt:

Nästa ”järnrörsskandal” kommer kanske aldrig att publiceras nu eftersom medierna förväntas vara laglydiga.

Sista ordet är inte sagt i detta rättsfall, eftersom SVT överklagat domen till Högsta domstolen (HD). Det skall sägas att medier såsom Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet tidigare tvingats betala skadestånd till Ekeroth, som därvid ”tjänat sig en hacka” enligt Karin Olssons magsura kommentar. Förhoppningsvis har HD tillräcklig stake för att stå emot trycket från systemmedia.

Kent Ekeroth fick rätt mot SVT.

Patent- och marknadsöverdomstolen har tidigare avvisat KD-politikern Sara Skyttedals upphovsrättsliga anspråk gentemot Dagens Nyheter, då tidningen publicerat hennes privata bilder från Israel där den nuvarande EU-parlamentarikern står bredvid en israelisk stridsvagn. Olsson gör den förmodligen korrekta iakttagelsen, att DN friades därför att Skyttedal – till skillnad från Ekeroth – själv publicerat sina bilder på nätet. Om detta var en rätt bedömning eller ej undandrar sig mitt bedömande.

Låt mig slutligen säga att yttrandefrihet och allmänintresse är viktiga värden i en demokrati. Det är emellertid laglydighet också. Den lärdom Expressen och alla andra bör dra av domen mot SVT är att media och dess medarbetare måste följa lagarna som alla andra medborgare. Gör man inte det får man räkna med rättsliga påföljder.

Kent Ekeroth frias – men kan han fortsätta i utskottet?

Kent Ekeroth förklaras av hovrätten oskyldig till ringa misshandel.

Riksdagsman Kent Ekeroth (SD) kan andas ut.

Hovrätten frikänner Ekeroth med motiveringen, att åklagaren ”inte har motbevisat Kent Ekeroths invändning om nödvärn”. https://www.di.se/nyheter/kent-ekeroth-frias/

Den 24 november 2016 hamnade Kent Ekeroth i ett mindre bråk i en krogkö i centrala Stockholm sedan han nekats inträde på krogen i fråga, innestället Solidaritet vid Stureplan: https://www.youtube.com/watch?v=gy6zGGq-dW0

Den kärande har enligt uppgift sagt något i stil med ”Hade du kul med järnrören?” – en referens till den så kallade järnrörsskandalen före valet 2010 – och uppträtt allmänt provokativt då Kent Ekeroth, som han hävdat i självförsvarssyfte, utdelat ett ganska lamt slag med öppen hand. https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4rnr%C3%B6rsskandalen

SD-ledamoten fälldes för ringa misshandel i Stockholms tingsrätt och dömdes att betala 60 dagsböter à 640 kronor och har därefter på uppmaning av partiledningen tagit en så kallad time-out.

Efter den friande domen borde det nu vara fritt fram för Kent Ekeroth, född i Malmö 1981, att återuppta arbetet i Sveriges riksdag. Enligt min enkla uppfattning är Kent en av Sverigedemokraternas men också riksdagens allra vassaste debattörer. Om det är lämpligt att han också återtar sin plats i riksdagens justitieutskott överlåter jag åt partiledning och riksdagsgrupp att bedöma.

En anmärkningsvärd detalj i sammanhanget är att Ekeroths egna livvakter inte bekräftat den senares förklaring om att han handlat i självförsvar. http://www.dagensjuridik.se/2017/02/sapos-livvakter-sag-ingen-nodvarnssituation-sds-kent-ekeroth-atalas-ringa-misshandel

Det är slutligen min förhoppning att Ekeroth fortsättningsvis avhåller sig från att vistas ute i Stockholms nattliv.

 

Uteslutningen av den dynamiska duon: ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp

 Den dynamiska duon under gladare dagar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20698205.ab

Via länken ovan redogör Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i Aftonbladet för den senaste tidens uteslutningar av ungdomstopparna Gustav Kasselstrand och William Hahne samt ytterligare ett antal personer.

När detta skrivs känner jag bara till att Christian Westling, partimedlem sedan tolv år, och Anton Stigermark tvingats lämna SD-skutan. Den senare har bland annat medarbetat i den SD närstående tidningen Samtiden men också sagts visa sympatier för den så kallade identitära rörelsen. Han valdes in som suppleant i den nya styrelse med Hahne som ordförande som valdes för SD Stockholms stad vid ett stormigt möte för någon månad sedan. Flera avslöjanden lär komma.

Ytterligare några personer som granskades under lupp av SDs medlemsutskott uppges ha lämnat partiet självmant. En av dem som nu försvunnit är mångårige partiveteranen Anders Westergren från Höör i Skåne.

Under min tid som chefredaktör för SD-Kuriren gjorde jag en intervju med den då nytillträdde SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand, vilken publicerades i nummer 93 2011. Av intervjun, som utfördes på en balkong i anslutning till partiets riksdagskansli sommaren 2011, framgick bland annat att den från Valdemarsvik i Östergötland bördige Kasselstrand hade ambitioner att göra SDU till landets ”mest djurvänliga ungdomsförbund”. Bland annat genom att förbjuda minknäringen.

Gustav Kasselstrand, född 1987, var vid denna tid verksam som politisk sekreterare med den viktiga uppgiften att vara med och utforma partiets ekonomiska politik. Han arbetade därvidlag nära samman med riksdagsledamöterna Sven-Olof Sällström, David Lång och Johnny Skalin. Jag avrundade intervjuartikeln med följande ord: ”Utöver detta kan nämnas att Gustav Kasselstrand är engagerad i frågor som rör svenskfientlighet, arbetsmarknadsfrågor för ungdomar samt EU- och EMU-frågor.”

När Kasselstrand blev ordförande för Sverigedemokratisk ungdom (SDU) våren 2011 tog han över efter den gravt drogberoende och sedermera tragiskt avlidne riksdagsledamoten William Petzäll. Han fick hösten samma år sällskap i SDU-toppen av blivande fallskärmsjägaren William Hahne, född i Stockholm 1992, varefter de båda hängt ihop på ett iögonenfallande intimt sätt. Hahne hade jag första gången träffat som nybliven SDUare i den så kallade Bunkern, det vill säga SDs gamla högkvarter på Södermalm i Stockholm, där jag jobbade ett halvår inför valet 2010.

Jag kan inte påstå att det ringde några varningsklockor hos mig vid de sporadiska sammanträffandena med dessa båda ungtuppar. Båda gjorde ett normalt verserat intryck. Möjligen blev jag en aning betänksam över SDUs tämligen outrerade djurvänlighet, ett politiskt ställningstagande som stundom tenderat att gå hand i hand med extremnationalism.

Betänksam blev jag däremot då Expressen den 5 november 2010 berättade om hur William Hahne i fyllan och villan skämt ut sig vid ett bråk med en servitör på en bar i samband med Nordiska rådets möte i Reykjavik på Island. Enligt servitören, som för övrigt var palestinaarab, hade Hahne vräkt ur sig rasistiska tillmälen mot denne samt slängt ett ölglas mot honom varför han blivit utslängd från krogen. Hahne menade däremot att han endast skvätt vatten och inte uttryckt sig rasistiskt:

http://www.expressen.se/nyheter/sd-skandal-pa-nordiska-radets-mote-pa-island/

Jag minns att jag i sammanhanget i skriftlig form kritiserade den unge SDUarens omogna tilltag men tillhölls av andra partikamrater att inte göra för mycket av det. Ord stod ju mot ord och Hahne fick ingen  knäpp på näsan av partiledningen den gången. Även om jag fortfarande tycker han borde ha fått det, ty oavsett hur det verkliga händelseförloppet hade sett ut är det synnerligen olämpligt för en officiell partirepresentant att hamna i bråk på en restaurang och bli utslängd som ett resultat därav.

 Soldater från islamistiska terrorrörelsen Hamas – en av två delar i den Palestinska myndigheten.

Ganska exakt ett år senare skedde emellertid något som skulle göra tandemet Kasselstrand-Hahne omöjliga i såväl mina som partiets ögon. De skrev ett debattinlägg i Aftonbladet den 7 november 2011, cirka ett halvår efter min intervju i riksdagskansliet, med rubriceringen ”SD måste erkänna en palestinsk stat”. SDU-debattörerna menade att ”vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter”, men hur man kommit fram till detta framgick inte av debattexten:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Vad som däremot framgår med önskvärd tydlighet är att SDUs ledarduo här förespråkar samma politik som dem olycksaliga S-MP-regeringen skulle förverkliga hösten 2014, då man erkände ”Palestina” som en självständig stat. Det vill säga två separata områden som styrs av två blod- och terrorbesudlade, djupt odemokratiska grupperingar vilka till på köpet oftast är i luven på varandra och som högst nödtorftigt förenas av sitt aldrig sinande hat mot den judiska staten Israel.

Hahne och Kasselstrand låtsas inte om denna för Israels befolkning ständigt aktuella verklighet utan gråter i stället över ”olagliga israeliska bosättningar” samt ”förtryck av det palestinska folket”. Detta om ett påstått ”land” som aldrig i historien varit just det – ett land – och där det aldrig levat något distinkt ”palestinskt” folk.

Däremot har det i området sedan evärdliga tider bott dels araber, dels judar. Dessa kallades under den tid regionen gick under benämningen ”det brittiska mandatet Palestina” gemensamt ”palestinier”. Dagens tal om ”palestinier” unika för det aktuella området är med andra ord lurendrejeri för att lura världsopinionen, något som Kasselstrand och Hahne uppenbarligen fallit pladask för då de i AB-texten förespråkar en palestinsk stat enligt vad som luddigt benämns ”den nationalistiska principen”.

Jag har inga som helst problem med att förstå den ilska som ungtupparnas obalanserade och partifientliga utspel väckte hos partiledningen. Och om jag inte blivit tveksam till dessa tidigare på grund av överdriven djurrättsaktivism och barslagsmål blev jag det i högsta grad nu. För mig har alltid inställningen till Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel, varit av avgörande betydelse för vederbörandes demokratiska pålitlighet.

 Hahne med SDUs fanborg bakom sig.

Nästan som ett lackmustest. Det testet hade Gustav Kasselstrand och William Hahne skändligen misslyckats med vad mig och SD beträffar. Däremot blev det naturligtvis diverse antisemitiska och extremnationalistiska ryggdunkningar.

Den vildvuxna vegetation bestående av kryptofascister, identitärer, den ”nya” högern, antisemiter och Hitler-beundrare som städse på behörigt avstånd svansat efter SD, insåg nu att de här trevliga, kostymklädda, kortklippta och högpresterande pojkarna i bästa fall kunde användas för att vrida de ganska hopplösa ”sionistdemokraterna” i för dem rätt riktning. Något pojkarna själva nog inte hade så jättemycket emot.

Det var emellertid inte på grund av Palestina-debaclet som Kasselstrand tvingades sluta som politisk sekreterare i riksdagen. Droppen som kom SD-ledningens bägare att rinna över var uppslutningen bakom Jimmie Åkessons forne ”kronprins” Erik Almqvist, som duon Kasselstrand-Hahne – dessa tycks aldrig sinsemellan ha några egna åsikter utan fungerar uppenbarligen som ett par i fler än ett avseende – menade hade behandlats illa av partiledningen, då han fick lämna alla förtroendeposter efter den så kallade järnrörsskandalen (egentligen var rören av lättmetall) sommaren 2010:

http://www.dn.se/debatt/helt-fel-lata-almqvist-ga/

Nåja, det gick nog ingen större nöd på Almqvist som flyttade till Budapest för miljonerna han fick som plåster på såren och drog igång bolaget Samtid & Framtid med nätsajten Samtiden som flaggskepp. Det styrde han efter högönskligt godtycke och tyckte inte han hade någon anledning att låta den anställde chefredaktören Jan Sjunnesson skriva något alls i stort sett. Kapitalförstöring så det skräller om det, om någon frågar mig (vilket förstås icke skett).

http://www.dn.se/nyheter/politik/sparkade-sd-toppen-fick-nytt-jobb-i-hemlighet/

 Alain de Benoist: nyhögerns filosof.

Jag skall här inte ens försöka nysta i den härva av kontakter som den dynamiska duon odlat – i Sverige och utlandet – med representanter för ”den nya högern” (vars idéer rörande bland annat etnopluralism och antisemitism minst av allt är nya), en franskinspirerad politisk och kulturell rörelse med filosofen Alain de Benoist som förgrundsgestalt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nya_h%C3%B6gern_(kulturr%C3%B6relse)

Denna nya höger hämtar inspiration ur den så kallade radikalkonservatismen (egentligen en omöjlig begreppsmix), vilken uppstod efter Första världskriget och vars mest kända företrädare är Ernst Jünger och Oswald Spengler. De radikalkonservativa avvisade demokratin och anses av några bedömare ha berett vägen för nationalsocialismen.

Tillfyllest torde här vara att hänvisa till vad Richard Jomshof säger i Aftonbladet via länken överst, där det redogörs för kontakter med bland annat protofascistiska Fria tider och Nordisk ungdom, William Hahnes manipulativa beteende vid hanteringen av medlemsregistret och mycket annat i samband med det kuppartade årsmöte då Hahne valdes som ny ordförande i SD Stockholms stad i spetsen för en ideologiskt följsam styrelse. En av de viktigaste uppgifterna för Hahne var att smutskasta förra ordföranden och gruppledaren i stadsfulmäktige, Maria Danielsson.

Nu har den dynamiska duon uteslutits ur Sverigedemokraterna och även aviserat sin avgång som ordförande och vice ordförande ur Sverigedemokratisk ungdom. Hahne, den ende i duon som valts till något offentligt politiskt uppdrag, ämnar sitta kvar som politisk ”vilde” i Stockholms stadsfullmäktige. Kasselstrand nedlät sig, i ett sista desperat försök att undgå uteslutning, till hot om att sprida känsliga uppgifter om partistyrelsemedlemmen Sven-Olof Sällström om denne inte röstade för att han skulle få vara kvar. Något som dessbättre inte lyckades:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20700010.ab

På nätet framställs på sina håll Gustav Kasselstrand och William Hahne såsom något slags martyrer för den slemma icke-demokratin eller ”demokraturen” i SD med ”de fyras gäng” i spetsen. Tro inte på den vrångbilden. Säkerligen hade partiledningen kunnat agera annorlunda och bättre än som nu faktiskt skedde, och kanske framförallt i ett tidigare skede. Jag hade inte protesterat om de åkt redan efter den skandalösa publikationen av debattartikeln om Palestina och Israel i november 2011.

Det finns dock anledning för oss som värnar den västerländska demokratin och den anständiga nationalismen på socialkonservativ grund att välkomna det faktum att uppgörelsen i varje fall kom före landsdagarna i höst, då Gustav Kasselstrand ganska säkert hade försökt utmana Jimmie Åkesson om ordförandeskapet i moderpartiet. Skulle han ha lyckats, ja gå hade SDs väg tillbaka till ett 1-2 procentsparti varit utstakad. Det som skedde nu var därför, som jag ser saken, ett helt nödvändigt kirurgiskt ingrepp i syfte att hindra den ideologiska kallbranden att sprida sig i partikroppen.

Därför är det så pinsamt urdumt när Kasselstrand, Hahne och SDU-ordföranden in spe Jessica Ohlsson låter sig fotograferas tillsammans under rubriken ”Framtiden är vår”. Likadant när distriktsordföranden i SD Skaraborg, Oskar Lindblom, i dagens Expressen tillkännager sin avsikt att lägga fram en motion vid landsdagarna i höst om att häva de nyligen företagna uteslutningarna medelst ”interndemokrati”:

http://www.expressen.se/debatt/upphav-uteslutningar-med-interndemokrati/

Dessbättre är jag övertygad om att detta projekt har ungefär lika stora chanser att hävda sig vid landsdagarna, dit jag själv reser som ombud för Stockholms län, som en snöboll i Sahara. Det gör mig dock ont att Oskar, en brinnande förkämpe för ett starkare svenskt försvar, på detta sätt dras ned i det kasselstrandska och hahneska moraset av ideologiska förvillelser, lögnaktiga manipulationer och falska martyrskap.

 Oskar Lindblom lägger fram motion till landsdagarna.

Kanske kan de här grabbarna resa runt på en smärre hyllningsturné bland identitärer och etnopluralister i Europa och med tårar i ögonvrårna berätta om hur illa de behandlats, jag vet inte. Deras framtid i SD och Sverige ter sig betydligt blekare. Gudskelov.

Fotnot: ”Dynamiska duon” är ett uttryck som hämtats från serien och filmerna om Batman (Läderlappen) och syftar på denne och den unge medhjälparen Robin.