Inför FN-omröstningen: Sverige smörar för diktaturerna

 Utrikesminister Margot Wallström visar in Fatah-ledaren Mahmoud Abbas i de diplomatiska finrummen.

När S-MP-regeringen tillträdde efter valet den 14 september 2014 var en av dess absolut första åtgärder att ge fullt diplomatiskt erkännande åt ”Palestina” och samtidigt skänka bort 1,5 miljarder skattepengar till den icke-existerande staten.

Den rödgröna regeringen har fortsatt sluta upp bakom den så kallade Palestinska myndigheten och glatt denna genom ohemula angrepp på den judiska staten Israel, en ö av yttrandefrihet, tolerans och demokrati i en omgivning av korrupta, inkompetenta och grymma arabregimer som struntar fullständigt i sina egna medborgares väl och ve.

Detta har bland annat skett genom utrikesminister Margot Wallströms häpnadsväckande uttalanden om att israelisk polis och militär kan göra sig skyldig till ”utomrättsliga avrättningar” genom att oskadliggöra knivskärande palestinaarabiska terrorister. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-vill-utreda-utomrattsligt-dodande

Wallström och hennes närmaste omgivning har i efterhand sökt göra gällande att uttalandena om utomrättsliga avrättningar syftar på ”båda sidor” i konflikten mellan Israel och palestinaaraberna och att Sverige är ”Israels vän”, men frågan är om de ens själva tror på detta. Följden har under alla omständigheter blivit att Wallströms förlöpningar diskvalificerat Sverige från att spela någon som helst roll i en eventuell fredsprocess i Mellanöstern och dessutom renderat Wallström personligen inreseförbud till Israel.

Erkännandet av ”Palestina” – som tidigare i historien administrerats av det Romerska riket, Osmanska riket och Storbritannien men aldrig varit en självständig stat – och de efterföljande tjuvnypen mot Israel bör ses som inledningen på Sveriges lika påkostade som dubiösa kampanj för att i juni, i konkurrens med Nederländerna och Italien, väljas in som tillfällig medlem i FNs säkerhetsråd under 2017 och 2018. Sveriges Palestina-politik torde definitivt inte försvaga Sveriges chanser med tanke på FNs notoriska och väldokumenterade Israel-fientlighet.https://tommyhansson.wordpress.com/2016/02/05/ban-ki-moon-fullfoljer-dag-hammarskjolds-israel-fientliga-fn-tradition/

 Statsråden Isabella Lövin, Åsa Romson, Stefan Löfven och Margot Wallström på plats utanför FN i New York.

Den aktuella kampanjen har inneburit ett synnerligen vidlyftigt resande kors och tvärs över klotet för statsminister Stefan Löfven, utrikesminister Margot Wallström, biståndsminister Isabella Lövin och vice statsminister Åsa Romson men även avdankade aktörer som gamle KGB-medarbetaren Pierre Schori, vilken rest flitigt i Latinamerika och icke minst i det gamla ideallandet Kuba där den kommunistiska Castro-regimen fortfarande har makten. Här erinrade Schori om hans och Olof Palmes Kuba-resa 1975. http://kanal10.se/bloggar/viewperspektivblog/perspektiv-bloggen/2013/09/24/pierre-schori-rapporterade-till-kgb

En favorit bland regeringens resmål är Etiopien. Tre gånger sedan kampanjen inleddes har Löfven landat i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. ”Addis har blivit som ett andra hem för mig”, sade Löfven i ett tal på Afrikanska unionens toppmöte som hölls i januari. Exemplet Etiopien, det före detta Abessinien, på Afrikas horn visar att det är viktigt att hålla afrikanska diktaturstater med usel respekt för mänskliga rättigheter på gott humör. På kontinenten är det 50 röster av de 129 som krävs för att kvalificera in till säkerhetsrådet som står på spel.

Andra afrikanska stater med mer eller mindre dimmiga begrepp om demokrati och frihet som statsministern eller utrikesministern besökt under kampanjen är Mocambique, Egypten, Sydafrika och Kenya. Eftersom det inte spelar någon roll hur stora länderna är – även lilleputtstaterna har, i likhet med stormakter som USA, Kina, Ryssland, Storbritannien och Frankrike, en röst – har regeringen även lagt in besök i diminutiva östater av typ Saint Lucia, Tonga, Fiji och Kiribati.

 Stefan Löfven i sitt ”andra hem”, Etiopiens huvudstad Addis Abeba där han hälsade på i Volvos yrkesskola.

Nyligen besökte Stefan Löfven det gigantiska Indien i syfte att sälja JAS Gripen-plan till premiärminister Narendra Modi. Det hektiska resandet hade tydligen gjort statsministern yr i mössan, eftersom han i ett tal dabbade sig rejält genom att referera till Indien som ”Kina”…   http://www.sydsvenskan.se/sverige/regeringen-pa-global-rostjakt/

Att en regering som har överhängande problem på hemmaplan jagar internationell prestige är en klassisk strategi. ”Det är lite som att söka ett OS, där stora pengar, mutor och aggressiv kohandel ingår”, skrev Jenny Nordberg i Svenska Dagbladet den 21 november 2014 då regeringen Löfven precis inlett sin FN-kampanj. http://www.svd.se/hogt-pris-for-plats-i-sakerhetsradet–i-pengar-och-risk-for-svenska-liv   

Att Sverige har gamla och tämligen stolta traditioner när det gäller Förenta nationerna är naturligtvis inte till nackdel för de ihärdiga svenska strävandena att vika en plats åt sig i säkerhetsrådet 2017-2018. Dag Hammarskjöld var som alla vet 1952-61 organisationens andre generalsekreterare efter norrmannen Trygve Lie, och 2012 utsåg generalsekreterare Ban Ki-moon den tidigare svenske utrikesministern Jan Eliasson till biträdande generalsekreterare, den högsta FN-post en svensk haft sedan Hammarskjölds dagar. http://usapol.blogspot.com/2012/03/jan-eliasson-blir-bitradande-fn_04.html

Vidare har Sverige under åtskilliga år varit FNs sjätte största bidragsgivare samt är fjärde störst vad avser bistånd till andra länder i reda pengar räknat. Sammanlagt har omkring 80 000 svenskar tjänstgjort i Utlandsstyrkan, och av dessa har ett 80-tal avlidit ínom ramen för tjänstgöringen; då räknas även dödsfall av så kallade naturliga orsaker – endast sju har fallit offer under strid.

 Svensk FN-soldat på post i Elizabethville i den kongolesiska utbrytarstaten Katanga.

Farligast var det under Kongo-krisen i början av 1960-talet, som skördade 19 svenska liv.http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=4113954 Bland de svenska dödsoffren inkluderas inte FN-medlaren Folke Bernadotte, som mördades i Jerusalem 1948, eller Dag Hammarskjöld vilken omkom i en flygolycka 1961. En lista över alla svenska FN-offer finns här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_svenska_avlidna_i_utlandsstyrkans_tj%C3%A4nst

På sistone har Sverige därtill skickat trupp under FN-flagg till det kaotiska och farliga Mali till en kostnad av 700 miljoner kronor över två år.

Frågan är varför Sverige fäster så stor vikt vid FN. Organisationen har ju inte precis rosat marknaden och förmådde inte stoppa folkmord och etniska rensningar i Rwanda och det forna Jugoslavien på 1990-talet. Under senare år har FN-soldater under tjänsteutövning i Afrika gjort sig skyldiga till brutala våldtäkter mot kvinnor såväl som barn. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6236183

Svaret torde bestå dels i att vi svenskar som regel har en överdriven tilltro till organisationens möjligheter att åstadkomma konkreta och varaktiga resultat på världsscenen, dels att det politiska etablissemanget med socialdemokratin i spetsen anser att Sverige har en plikt att vara världssamvete med den självpåtagna uppgiften att tala om för andra länder hur saker och ting egentligen förhåller sig, något som med fördel kan göras i FN-sammanhang.

Andra faktorer kan också spela in. Jenny Nordberg framhåller:

För många ivriga UD-medarbetare för en närvaro också med sig löftet om några av livets största ögonblick och förekomma bland spelarna med allra högst svansföring, som franska och brittiska diplomater. Det är som att vinna Eurovisionsschlagerfestivalen – härligt, men ytterst oklart om det verkligen innebär att man blir en världsstjärna.  

 Gamle KGB-medarbetaren och Castro-beundraren Pierre Schori har bland annat skickats till Kuba.

Vad som kan ligga Sverige i fatet som kandidatland till säkerhetsrådet är ryktet om att de nordiska länderna i gemen har en fallenhet för att skriva andra länder på nästan hur de tycker att världen bör se ut. Detta lär ha varit det som fick Finland på fall i en tidigare tävlan att komma med i säkerhetsrådet som Australien vann – bland annat genom att trefaldiga biståndet till Afrika i syfte att säkra så många röster som möjligt från denna kontinent.

Det finns som framgår ovan således en del som talar för Sverige i matchen mot Nederländerna och Italien. Det finns emellertid även det som ligger oss i fatet, såsom förkärleken att vilja agera världssamvete. Sverige har även fått FN-kritik för att brista i respekten för mänskliga rättigheter och för att inte ha gjort tillräckligt mot rasism. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/fn-riktar-skarp-kritik-mot-sverige

FNs råd för mänskliga rättigheter har anklagat Sverige för att inte ta itu med våld och förföljelse mot grupper som exempelvis judar, muslimer och romer. Även samerna har tagits upp i detta sammanhang. Yttermera har FN-organet riktat kritik mot polisvåld som inte beivras samt att Sverige inte gjort tillräckligt för att skydda kvinnor i våldsamma relationer. En kritik som rimligen måste svida i skinnet på den politiskt korrekta eliten.

När svenska företrädare sökt belysa brist på mänskliga rättigheter utomlands har det ibland blivit minst sagt oönskade resultat. Så retade utrikesminister Wallström gallfeber på regimen i Saudiarbien, när hon kritiserade det saudiska rättsväsendet för att vara ”medeltida” sedan den regimkritiske bloggaren Raif Badawi dömts till tio års fängelse och 1000 (!) piskrapp för att ha smädat islam. När Wallström försökte lugna saudierna genom att påstå att kritiken ”inte har något med islam att göra” lugnade de omsider ner sig. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6292&artikel=6121801

Uppenbarligen insåg inte utrikesministern att sharialagstiftningen, som domen mot Badawi var ett resultat av, har så mycket med islam att göra som kan begäras. Sharia, som bygger på 350 verser i Koranen och andra islamska urkunder, anses av rättrogna muslimer vara av gudomlig art och utgör i själva verket grunden för politisk islam. För övrigt framstår medeltida rättsskipning som förhållandevis upplyst om man jämför med sharias halshuggande, stenande, stympande och piskande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sharia

Manifestation för den i Saudiarabien shariadömde bloggaren Raif Badawi i Kanadas huvudstad Ottawa.

Wallströms kritik och mer eller mindre taffliga försök att blidka Saudiarabien – där hon bland annat tvingade kung Carl XVI Gustaf att skriva ett ursäktande brev till sin saudiske motsvarighet – var inte särskilt effektiv, eftersom Sverige blev föremål för kritik från i princip hela arabvärlden. Så småningom bedarrade stormen, bland annat sedan regeringen försett den muslimska kommuniteten här hemma med frikostiga bidrag.

Jag vet inte hur man skall tolka det faktum att endast Tunisien av muslimskt styrda länder finns med på den svenska regeringens reseagenda, eljest borde man tycka att just arabvärlden vore en lämplig målgrupp i FN-kampanjandet. Kanske finns en rädsla för att Wallström åter skall trampa i klaveret och slutgiltigt sänka FN-kandidaturen.

Den rödgröna regeringen brukar berömma sig av att vara ”världens första feministiska regering” som givetvis då också för en feministisk utrikespolitik. Det finns emellertid all anledning att ifrågasätta dessa anspråk mot bakgrund av en del av de realpolitiska prioriteringar Sverige gjort.

Annika Borg påpekar således i en ledarartikel i tidningen Barometern att 159 biståndsorganisationer, bland dessa den välrenommerade Läkare utan gränser, i ett öppet brev till regeringen Löfven protesterar mot att regeringen dragit ner biståndet till den Globala fonden med 300 miljoner kronor i sin strävan att klara statens hårt ansträngda finanser. Att bedriva en massinvandringspolitik av svängdörrskaraktär av det slag Sverige gjort under så många år kostar på, sedan hjälper det inte hur många gånger det förklarats att ”invandring berikar”.

Annika Borg påpekar i sin ledartext att de indragningar ”världens första feministiska regering” nu gör drabbar just kvinnor hårdast:

Utdelningen av myggnät , test för och behandling av tuberkulos och livräddande hiv-behandling för de allra fattigaste, har således genom några penndrag dragits tillbaka av den svenska regeringen. Detta är sjukdomar som drabbar flickor och kvinnor värst, skriver organisationerna.

I stället, menar Borg, gör S-MP-regeringen ”ökade avräkningar för flyktingkostnader”. Den politik regeringen bedriver är enligt Borg ”patriarkal” snarare än feministisk, något som understryks genom de horder av män som väller in i landet. http://www.barometern.se/ledare/patriarkal-politik/

 Militant västsaharisk självständighetsdemonstration. Inför FN-omröstningen i juni vågar Sverige inte stå fast vid sitt löfte att erkänna Västsahara, utan väljer att gå ockupationsmakten Marocko till mötes. 

Sverige har under sina ansträngningar i syfte att säkra den åtråvärda platsen i FNs säkerhetsråd gjort det mesta för att hålla några av världens mest motbjudande diktaturstater på gott humör. Länder såsom Centralafrikanska republiken, Ekvatorialguinea och Saudiarabien, vilka finns med på en inofficiell lista omfattande 28 stater som uppges finnas på Utrikesdepartementet i Stockholm och som bedömts särskilt viktiga för Sveriges FN-kampanj.

Dessa och en hel del andra stater som Löfven och Wallström krälat i stoftet inför tillhör enligt organisationen Freedom House världens värsta diktaturer, och risken är uppenbar att ”världssamvetet” Sverige i sin kampanj för att få över sådana slaktarstater på sin sida väljer att se igenom fingrarna med deras avskyvärda brott mot de mänskliga rättigheterna.

Att den svenska regeringen inte är främmande för att göra eftergifter av detta slag framgår av kovändningen i Västsahara-frågan: efter att tidigare ha lovat erkänna det av Marocko ockuperade Västsahara har Sverige nu gjort en kovändning och meddelat, att något sådant erkännande inte är aktuellt. http://www.vastsahara.net/

Inför prospektet att tilldelas en plats i FNs säkerhetsråd får tidigare utfästelser ge vika.   

 

 

Vapenavtalet med Saudiarabien: Vi måste kunna handla med dem vi inte gillar!

 

 Konung Carl XVI Gustaf håller avskedsaudiens för Saudiarabiens ambassadör.

Sverige är enligt tillgänglig statistik en av världens största exportörer av krigsmateriel i förhållande till folkmängden.

2011 var vi rentav världens största leverantör i detta ofta kontroversiella sammanhang. Under perioden 2001-2011 fyrfaldigades värdet av den svenska krigsmaterielexporten, vilket 2011 nådde sin högsta nivå någonsin med 13,9 miljarder kronor. 2013 hade detta värde minskat något till 11,9 miljarder.

Mer information om svensk vapenexport här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Svensk_vapenexport

Den 15 april kommer förslag från den parlamentariska – och håll i er nu – krigsmaterielexportöversynskommittén – om uppstramade regler för kontrollen av export till stater vilka betecknas som icke-demokratiska.

Exakt en månad senare, således den 15 maj, infaller slutdatum beträffande uppsägning eller omförhandling av samförståndsavtalet om ”militärt samarbete mellan Konungariket Sverige och Konungariket Saudiarabien”. Men, som Jonas Gummesson framhåller i Svenska Dagbladet den 26 februari:

 …det ena har inte med det andra att göra. Lagstiftningen för vapenexport till diktaturer kan skärpas samtidigt som avtalet med Saudiarabien fortsätter.

Ta gärna del av hela Gummessons analys av de något snåriga regelverken kring svensk export av krigsmateriel här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/demokratikrav-andrar-inte-avtal_4363395.svd

Frågan om svenska företags export av krigsmateriel till Saudiarabien, som enligt alla kriterier måste anses vara en hård diktaturstat, har varit uppe till åtskillig diskussion på sistone. Denna bloggare har funderat en hel del över hur han bör förhålla sig till frågan.

Eftersom jag inte ingår i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp, som efter vad jag förstår avser förorda ett uppsägande av befintligt avtal, känner jag mig oförhindrad att lägga fram min egen personliga syn här. Den består i att jag anser att vapenexporten till saudierna bör fortsätta.

      Greider och Schori vill säga upp avtalet med Saudiarabien.

Dessbättre har jag fått litet hjälp på traven av ett par bedömare vars åsikter i olika ämnen jag regelbundet brukar notera. Så vitt jag kan minnas har det ännu inte hänt att jag i någon enda fråga landat i samma synsätt som dessa båda personer. Närmare bestämt avser jag vänsterdemagogen Göran Greider, chefredaktör vid socialdemokratiska Dala-Demokraten, samt före detta FN-ambassadören med mera Pierre Schori (S). Båda herrarna avvisar emfatiskt fortsatt vapenexport till Saudiarabien.

Greider gör det i en krönika i gratistidningen Metro den 24 februari med hänvisning till, att Saudiarabien kan kallas en ”skurkstat” som inte respekterar mänskliga rättigheter och bland annat i början på året dömde bloggaren Raif Badawi till 1000 (!) piskrapp. Greider framhåller även att saudierna tills för några år sedan understödde den barbariska organisation som numera kallas Islamiska staten (IS) eller Daesh (en beteckning IS avskyr).

Gamle prokommunisten och KGB-medarbetaren Schori hävdar i en intervju i Svenska Dagbladet den 26 februari: ”Att exportera vapen till en diktatur står i direkt strid med svensk utrikespolitik och drar vanära över oss.” Schori tar också avstånd från yttranden av förre utrikesministern Carl Bildt (M), som menar att Sverige skulle framstå som ”opålitligt” i omvärldens ögon om vi sade upp avtalet.

Det största problemet med Schoris argument mot vapenförsäljning till diktaturer är, att om det ägde någon relevans så skulle Sverige tvingas avbryta sin vapenexport till ungefär 40 procent av de 60-talet länder som svenska företag säljer krigsmateriel till. Så stor är nämligen andelen mottagarländer som av den ansedda organisationen Freedom House betecknas som icke fria.

Mer om Freedom Houses listning av länder som fria, delvis fria eller ofria här samt hur Sverige enligt min uppfattning bör ställa sig härtill:

https://tommyhansson.wordpress.com/2012/08/14/hog-tid-att-regeringen-borjar-gora-listor-pa-lander/

Dit hör exempelvis Pakistan, som driver ett komplicerat inbördeskrig mot talibanrörelsen och stundom också bekrigar Indien, Förenade Arabemiraten, Brunei, Bahrain, Egypten, Algeriet, Turkiet, Malaysia med flera. Däremot tillåts inte svensk vapenexport till Mellanösterns enda verkliga demokrati, Israel!

 Svensk Bofors-kanon avfyras mot Pakistan i Kargilkriget Indien-Pakistan 1999.

Så nej – jag köper inte Göran Greiders och Pierre Schoris argument den här gången heller. Än mer övertygad i min hållning blir jag när jag i dag läser att Miljöpartiets riksdagsgrupp enats om, att det bara finns ett alternativ i frågan om vapenexport till Saudiarabien: avtalet skall sägas upp utan omförhandlingar och kompromisser. MP-ordföranden i riksdagens EU-nämnd, Carl Schlyter, citeras i Svenska Dagbladet den 26 februari: ”Det ska stoppas.”

Frågan om var statsminister Stefan Löfven slutligen hamnar i frågan är intrikat. Han har hittills, till samarbetspartiet MPs besvikelse, inte kategoriskt velat avvisa möjligheten att den nuvarande regeringen fortsätter samarbeta med Saudiarabien i vapenfrågan. Frågan är bara om förhandenvarande avtal skall omförhandlas eller tillåtas löpa på som tidigare – om regeringen avstår från att göra någonting alls fortsätter avtalet tillämpas i ytterligare fem års tid.

Löfven har ställt till det för sig genom att tidigare uttala sig rätt kategoriskt om saudiavtalet. Till Expressen utlät han sig exempelvis 2013 på följande sätt: ”Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer.” Dit hör alldeles uppenbart det wahhabitiska Saudiarabien, vars rättsväsende för kort tid sedan dödsdömde och offentligt lät halshugga en kvinna på grund av att hon var klädd i en röd kappa!

Vad skall man då säga om Pakistan, dit Sverige genom åren har exporterat krigsmateriel för flera miljarder kronor och som 2012 tillhörde de fem länder vi exporterade mest vapen till? I Pakistan dömdes en kristen kvinna 2010 till döden för att ha bistått en törstig muslimsk arbetskamrat med en mugg vatten och på så vis ”orenat” muggen; hon ansågs av domstolen även ha missfirmat profeten Muhammed:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/28/pakistan-dodsdomd-for-en-mugg-vatten/

Frågan om vilka länder som bör anses ha gjort sig förtjänta av att köpa krigsmaterel från något av våra vapenexporterande företag – SAAB AB (det i viss särklass största med JAS Gripen som huvudnummer), FFV Ordnance AB, BAE Systems Hägglund AB, Försvarets materielverk (FMV) och några till – är alltså inte helt okomplicerad.

 – Kör på! Carl Bildt förordar fortsatt vapenexport till saudierna.

För min del tycker jag nog Carl Bildt, normalt ingen av mina absoluta favoriter, sagt en hel del vettigt i frågan om svensk vapenexport, bland annat att risken är stor att våra försvarsindustrier flyttar utomlands om ett ”demokratikriterium” skall överordnas allting annat. Om så blir fallet skulle, som framskymtar här ovan, de svenska företagens möjligheter att sälja sina produkter begränsas högst väsentligt.

Bildt menar dessutom att det vore en ovänlig handling att avbryta avtalet med Saudiarabien och att vårt land också skulle framstå som ”opålitligt” på den internationella vädjobanan. Nedan en länk till en intervju Bildt nyligen gav Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bildt-narmast-ovanligt-att-bryta-vapenavtal-med-saudiarabien_4357597.svd

Jag har uppfattningen, att det inte skulle vara förenligt med Sveriges nationella intressen att vingklippa den framgångsrika svenska försvars- och militärindustrin genom extrema demokratikrav. Även om vi inte kan applådera allt som händer i länder såsom Saudiarabien, Pakistan, Kina, Ryssland, Egypten, Bahrain och Sydafrika, för att ta några exempel – och det bör vi givetvis inte heller göra – måste vi kunna idka handel och andra former av mellanfolkligt umgänge med dem. En förutsättning för att det skall gå bra för Sverige och dess ekonomi är att det går bra för svenska exportföretag. Och en förutsättning för det senare är bredast möjliga kundbas.

Ingen vettig människa kan väl heller tro att Saudiarabien kommer att vidtaga drastiska demokratiska och civilisatoriska reformer av den enda skälet att Sverige slutar sälja vapen till landet. Ett uppsägande av avtalet skulle därför i bästa fall bli ett slag i luften, i värsta fall ställa oss helt offside beträffande Mellanöstern-problematiken där det med USA allierade Saudiarabien är en nyckelaktör.

Jimmie Åkessons vårtal: ”SD enda partiet för svenskt medbestämmande i EU”

–

 Jimmie Åkesson hade varit vänlig nog att inköpa en kycklingdräkt åt Stefan Löfven (S). Foto: Tommy Hansson

Jag vill inte kalla dig feg, Stefan…men jag har i alla fall köpt en liten present åt dig…   

SD-ledaren Jimmie Åkesson gick hårt åt vad han kallade ”det falska arbetarpartiet” (S) under sitt vårtal på Långholmen i Stockholm den soliga vårlördagen 26 april 2014. Han passade även på att raljera litet med sossebasen Stefan Löfven genom att på scenen hala fram en knallgul kycklingdräkt som det var fritt fram för Löfven att hämta när han ville.

Löfvens feghet bestod, enligt Jimmie Åkesson, i ett totalt ointresse att svara på SD-ledarens inviter till överläggningar om hur man skulle kunna förbättra situationen för Sveriges arbetslösa. I stället är det beröringsskräck som gäller

– Socialdemokraterna är inte ett parti för Sveriges arbetslösa, fastslog Åkesson och fick rungande applåder från den talrika publiken på bänkraderna framför Långholms-scenen. Inte heller, menade Åkesson, är S ett parti för de svaga i samhället eller för utsatta kvinnor som hotas av hedersvåld eller tvingas klä sig i heltäckande slöja.

Försvaret av vårt land Jimmie Åkesson inledde sitt bejublade framträdande med att erinra om de halvt skämtsamma anmärkningar han gjorde i fjolårstalet – då traditionen med vårtal inleddes – om ett tidigare JAS Gripen-haveri i anslutning till Långholmen och det svenska stridsflygets oförmåga att bemöta ryska kränkningar av vårt luftrum.

 Medieuppbådet var stort under vårtalet. Foto: Tommy Hansson

– I år är det inte lika skojigt att skämta om ryska flygaktiviteter när vi genom händelserna i Ukraina påminns om vårt utsatta geopolitiska läge, även om det vore fel att tala om något omedelbart hot.   

Åkesson påminde i sammanhanget om att det emellertid inte är en nulägesanalys som skall ligga till grund för försvarspolitiken. Alltför länge har det faktum att försvaret setts som en budgetregulator medfört en slakt på vårt militära försvar som lämnat oss mer eller mindre oförsvarade.

– Det krävs mer än utspel där försvarspolitiken används som ett populistiskt slagträ för att vi skall få en försvarsförmåga värd namnet, inskärpte Jimmie Åkesson och underströk därmed det faktum att Sverigedemokraterna är landets i särklass mest försvarsvänliga parti genom att skjuta till stora resurser till försvaret.

Dagen till ära presenterade SD ett nyproducerat försvarspolitiskt flygblad med rubriceringen ”En av statens viktigaste uppgifter är försvaret av vårt land”. Här konstateras bland annat att SD vill kraftigt öka anslagen till försvarsmakten, återinföra värnplikten, utveckla försvarsindustrin, fokusera på försvaret av Sverige, skapa ett större och modernare flygvapen genom att beställa 100 nya Gripen-plan, få till stånd en slagkraftig marin och ställa en armé som kan försvara hela vårt land på benen.

 En liten del av den ansenliga publiken. Foto: Tommy Hansson

Sämsta regeringen någonsin Inte bara Socialdemokraterna gisslades av SD-ledaren denna vårlördag.

– Den borgerliga alliansregeringen har misslyckats på område efter område. Det är den sämsta regering Sverige någonsin haft!   

Ord och inga visor från Jimmie Åkesson men fullt berättigade. Det är därför inte konstigt, menade han, att människor söker sig till politiska alternativ. Således har SD med något undantag under 19 månader i rad varit Sveriges tredje största parti. Många drar sig till minnes den trygghet och nationella sammanhållning som rådde under folkhemstiden, och då är det mer än logiskt att man söker sig till andra partier än S, anförde Åkesson:

– Dagens socialdemokrati är inte förvaltare av Per Albin Hanssons gamla folkhem. Det finns stora likheter mellan sossarna och alliansregeringen. Till exempel den totalt innehållslösa kampanjen om att ”alla behövs”. Både Reinfeldt och Löfven bar vid tillfället lila slips. Det rör sig om ankdammskäbbel inom samma röd-blå-lila etablissemang!   

Vidare har både socialdemokratin och alliansen, underströk Jimmie Åkesson vidare, ägnat sig åt samma försvarsfientliga politik. Båda stödjer också EUs monsterstat med Lissabonfördraget som grund. Båda är för en massinvandring som tränger undan svenska arbetargrupper med bland annat lönedumpning som följd.

 SDs säkerhetsansvariga Bengt Malmberg och Per Vegelow diskuterar säkerhetsläget under vårtalet. Foto: Tommy Hansson

-Socialdemokraternas anti-kärnkraftspolitik skadar den svenska industrin, påpekade Åkesson vidare.

”Den förbaskade soffan” 2014 är ett så kallat supervalår där det redan den 25 maj vankas val till Europaparlamentet. Ett viktigt val, menade SD-ledaren:

– Sverigedemokraterna är det enda parti som tar strid för svenskt medbestämmande. De närmaste veckorna kommer vi dock att få se prov på skrupelfritt bondfångeri, där sjuklöverpartierna kommer att påstå sig vara EU-kritiker…de borde skämmas allihop!   

För SDs del, klargjorde Åkesson, handlar inte EP-valet om enstaka frågor. Det handlar om vilken riktning det europeiska samarbetet skall ta.

– Sex partier är mer eller mindre överens om sitt stöd för överstatlighet och federalism. Det sjunde partiet, V, är mer pragmatiskt. Vi vill som det åttonde partiet ha samarbete, goda handelsförbindelser och frihandel. Det är alltid bra att kunna lösa gemensamma problem genom samarbete.   

För ett mellanfolkligt samarbete krävs dock ingalunda, ansåg Åkesson, en gemensam utrikespolitik, ett samfällt EU-försvar, en gemensam valuta, skatteharmonisering, en gemensam flagga, en gemensam nationalhymn etcetera. För Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna framstår EU-valet som en utmaning.

 Bloggaren på plats vid Långholmens scen. Foto: Ron Söderlund

– Lågt valdeltagande gynnar inte SD. Tvärtom, för det är våra väljare som brukar ligga hemma på sofflocket i stället för att gå och rösta. Den förbaskade soffan gör större skada än alla federalister tillsammans!

– Det är allvar nu, underströk Jimmie Åkesson. När vårt land alltmer faller isär kommer vi inte att acceptera att politiker i andra länder har större inflytande över Sverige än vad jag och mina 348 riksdagskolleger har!   

Under hela Jimmies tal höll en handfull fanatiska vänsterextremister igång med att väsnas genom att blåsa i olika slags tutor och skräna slagord på en höjd ovanför scenen i en olaglig manifestation. De hade blivit förvarnade om att de skulle bli gripna om de störde mötet, och så skedde också efter en polisinsats med hundar som gjorde dessa antidemokrater märkbart spaka.

Frågan är dock varför polisen väntade så länge med att ingripa. Trots allt hade mötesstörningen börjat flera timmar innan Jimmie Åkesson äntrade scenen klockan 14.00. När polisen väl agerade så skedde det emellertid på ett berömvärt och  resolut sätt.   

Innan Jimmie Åkesson började tala hade EP-kandidaterna Kristina Winberg och Peter Lundgren presenterat SDs EU-valssatsning samt Monica Tedestam-Berglöw talat å SD-Kvinnors vägnar.

 Den vackra Långholmskanalen. Foto: Tommy Hansson

Det nya Kalla kriget

Vladimir Putin i samspråk med ett par av sina militärbefäl.

Kalla kriget kallas perioden mellan Andra världskrigets slut 1945 och Sovjetunionens upplösning 1991. Världen kunde då indelas i två stormaktsblock: det ena hade USA som ledarnation och centrerades kring den västerländska demokratin, det andra leddes av Sovjetunionen och vägleddes av den totalitära kommunismen.

En av de första som såg vartåt det lutade – att de under kriget allierade stormakterna USA och Sovjetunionen skulle bli fiender med diametralt motsatta intressen – var den brittiske krigsledaren Winston S. Churchill (1874-1965). Denne höll i Fulton, Missouri i USA 1946 ett tal, där han hänvisade till en ”järnridå” som sänkt sig ner över Europa och delade in världsdelen i fria och ofria stater. I Asien fanns på motsvarande sätt en ”bamburidå”.

George F. Kennan – en av det Kalla krigets arkitekter.

Samma år, 1946, författade den amerikanske diplomaten George F. Kennan (1904-2005) från sin stationeringsort Moskva ett så kallat långt telegram om 8000 ord till USAs utrikesledning, där han redogjorde för den sovjetiska synen på omvärlden och hur det sovjetiska inflytandet bäst skulle kunna ”dämmas upp” eller inneslutas. Denna poltik blev sedan vägledande för alla amerikanska administrationer ända tills Ronald Reagan (1911-2004) valdes till president 1980.

Reagan frångick den defensiva inneslutningspolitiken och gick på offensiven genom att initiera ett massivt militärt upprustningsprogram: Reagan ansåg nämligen att Sovjetunionen och kommunismen kunde och skulle besegras. Reagan fick rätt. Det Kalla krigets slut fick många politiker, militärer och andra bedömare att tro att freden i världen nu var säkrad för gott. Så skedde icke minst i Sverige, som började rusta ner – jag skulle hellre säga avveckla – sitt militära försvar.

När Vladimir Putin tillträdde som det postsovjetiska Rysslands president 2000 inledde han ett nytt kallt krig. Han valde att beteckna Sovjetunionens kollaps som den ”största tragedin under 1900-talets historia” och började rusta upp den ryska krigsmakten. Ryssland skulle bli stort och mäktigt igen.

Ronald Reagan insåg att Sovjetunionen och kommunismen kunde och skulle besegras.

Efter två presidentperioder valde Putin att 2008 lämna över till staffagefiguren Dmitrij Medvedev och i stället bli premiärminister. I fjol lät sig dock Putin på nytt omväljas som president och fortsätter sin offensiva militärpolitik med full kraft. Det vapenskrammel som Ryssland nu utvecklar skrämmer slag på de baltiska grannländerna och Polen och framkallar betydande oro även i Finland och ett Sverige, som enligt ÖB Sverker Göransson skulle kunna hålla ut ”högst en vecka” vid ett sovjetiskt angrepp.

När USAs president Barack Obama för en tid sedan hotade ingripa militärt i Syrien lät den ryska ledningen förstå att man i så fall, som en föregiven säkerhetsåtgärd, skulle kunna komma att gå in i Baltikum. Trupper koncentrerades också till de baltiska gränstrakterna. Nu ser länderna i det ryska närområdet med oro på hur en rysk/vitrysk militärövning med beteckningen Zapad  (Väst) 13 svällt ut till att omfatta drygt 40 000 man från ursprungligen aviserade 13 000.

I en analyserande text av TTs Jan Winter som publicerats den 25/9 heter det:

Upplägget för Zapad 13 (Väst 13) tyder på att syftet varit en skrämsel- och styrkedemonstration mot Rysslands och Vitrysslands närmaste grannar, heter det bland annat i den estniska försvarsledningens kommentar.

Winter konstaterar vidare att i Nordeuropa pågår vad som kan betecknas som ”rena kappövningen” mellan öst och väst. Militärhistorikern Lars Gyllenhaal, som är expert på den ryska upprustningspolitiken, menar att man får gå tillbaka till ”sovjetisk tid” för att hitta en motsvarighet både på öst- och västsidan.

Vladimir Putin: en formellt folkvald despot.

September månad har varit särskilt militärintensiv vad beträffar det svenska närområdet, där svenska JAS Gripen-plan just nu samövar med NATO-flyg inom ramen för övningen Arctic Challenge. Även den svenska artilleriövningen Höstlöv ingår här på ett hörn. Nyligen avslutades ett örlogsspel i södra Östersjön betecknat Northern Coasts med svensk övningsledning och förlagt partiellt till Gotland.

Västliga örlogsenheter kunde samtidigt observera, hur rysk örlog flyttade över 20 000 soldater inklusive stora vitryska elitförband från Sankt Petersburg till Kaliningrad-parametern. En fullständigt unik manöver enligt Gyllenhaal.

Väst planerar att i november hålla en övning kallad Steadfast Jazz, där polska och baltiska trupper skall samöva under NATOs ledning. Gyllenhaal menar att ökningen i västliga övningar bäst kan förklaras av en ökad vaksamhet efter den omfattande ryska övningen Zapad 09 för fyra år sedan. Baltstaterna blev ordentligt skrämda därav och krävde fler samordningsövningar för att vässa försvaret.

Vi tycks alltså vara inne i ett nytt slags kallt krig där öst och väst ånyo spänner musklerna mot varandra. Detta sker samtidigt som president Putin alltmer framstår som en inflytelserik internationell aktör, som utnyttjat Obama-administrationens svaghet i syfte att framflytta sina egna och sitt lands positioner. I sedvanlig ordning är det också från ryskt håll det nu kommer anklagelser mot väst om en återgång till ”kallakrigs-retorik” för något man själv lagt grunden till.

I Vietnam blev det Kalla kriget varmt.

I det ursprungliga Kalla kriget förekom även ”varma” inslag i form av väpnade konflikter på platser som Korea, Vietnam, Afrika och Sydamerika. Det återstår att se om så kommer att bli fallet också i det nya Kalla krig som nu tornar upp sig på ett ganska skrämmande sätt. Det finns en uppenbar risk att så kommer att ske i exempelvis Mellanöstern.

Ryssland har slutligen en härskare som enligt Anna Arutunyan i en färsk bok – Tsar Putin (The Putin Mystique), Ordfront förlag 2012, 312 sidor) – är en ”folkvald despot” med en enorm makt, vilken kan förklaras av landets outvecklade demokrati och feodala traditioner. Tidigare despoter av denna karaktär, låt vara att de inte varit folkvalda, har aldrig tvekat att inta en aggressiv attityd mot omvärlden och lägga tidigare fria stater under sig om man anser att så är förenligt med de nationella intressena och behoven.

NATO bryr sig – inte vår sorgliga regering

Rysslands vapenskramlande gudfader: Vladimir Putin.

Svenska Dagbladet har avslöjat att det ryska flygvapnet varit synnerligen aktivt under senare tid. Under påsken övade tunga ryska bombplan mot attackmål i Sverige. Den ryska flygstyrkan kom mitt i natten när Sverige saknade beredskap.

I lördags den 20 april  flög vidare ett ryskt så kallat spionplan – ett signalspaningsplan – in mellan Öland och Gotland, samtidigt som en stor militärövning med deltagande från USA, Finland och de baltiska länderna inleddes. Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer hade inga lugnande besked att ge när han i dag frågades ut av riksdagens försvarsutskott. Inga Gripen-plan har lyft för att markera sin närvaro. Den svenska incidentberedskapen är helt enkelt för dålig.

Det allra mest upprörande i sammanhanget är enligt min uppfattning, att varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller utrikesminister Carl Bildt – och naturligtvis inte heller försvarsminister Karin Enström – så vitt jag vet sagt ett knyst till ryssarna för att protestera mot kränkningarna. Däremot har Polens utrikesminister Radek Sikorsky enligt Svenska Dagbladet kritiserat Ryssland för att ha kränkt ett neutralt land samt att orsaka ”onödig alarmism i Europa”.

Svenska soldater långt hemifrån.

Vi har alltså en moderatledd regering som inte tycks bry sig om att Ryssland helt ogenerat beter sig hur det vill mot svenskt territorium. I stället överlåter man åt Polen att ta bladet från munnen! Det anses inte militärt eller politiskt korrekt att orda om det uppenbara ryska hotet mot Sveriges gränser. Det är att återgå till stämningar från det Kalla kriget, vars slut innebar att det svenska försvaret inledde en nedmontering som saknar motstycke i vår historia.

Som den danske journalisten Mikael Jalving framhåller i sin bok Absolut Sverige – och han bygger här sina utsagor på samtal med den ansedde freds- och säkerhetsforskaren Wilhelm Agrell i Lund – kom initiativet till nedmonteringen från de ledande militärerna själva och inte från politikerna. Nu när det Kalla kriget var slut behövdes i princip  inte längre något försvar. Försvaret sågs som ”något irrelevant, förlegat och närmast pinsamt, ett tecken på bristande verklighetsuppfattning”.

I stället för att försvara våra kuster och vårt lands territorium skulle svensk trupp sättas in i avlägsna delar av världen såsom Afghanistan och Afrika.

Därför står det så kallade svenska försvaret nu med skägget i brevlådan samtidigt som Ryssland, som styrs av en samling skurkar ledda av  gudfadern Vladimir Putin, rustar upp sin krigsmakt och uppenbarligen har för sig att det kan hantera i praktiken försvarslösa grannar helt enligt gottfinnande. Som tur är har vi NATO, som tycks bry sig mer om vårt lands säkerhet än vad vår egen sorgliga regering gör.