Posted tagged ‘Jean Bodin’

Machiavelli och världens tyranner

13 januari, 2016

Vad har världens tyranner genensamt?

Den frågan ställer den historiske författaren Daniel Rydén i sin nya bok Historiens tyranner. En berättelse om diktatorer, despoter och auktoritära härskare (Historiska media 2015, 235 sidor).

Det i alla fall många av dem hade gemensamt var att de hade läst den florentinske diplomaten Nìccolò Machiavellis (1469-1527) bok Fursten, som trycktes först fem år efter författarens död 1532. Författaren ger i sitt så ryktbara verk råd till envåldshäskare om hur de bör agera om de vill bli kvar vid makten och samtidigt värna och utveckla staten. http://www.filosofer.se/machiavelli.html   

Portrait_of_Niccolò_Machiavelli_by_Santi_di_Tito Nìccolò Machiavelli (1469-1527). Mannen bakom Fursten.

Fursten trycktes snabbt i nya upplagor och blev på kort tid mycket omtalad. Den förbjöds av romersk-katolska kyrkan men blev populär i politiska kretsar, skriver Rydén (sidan 11): ”Den tysk-romerske kejsaren Karl V skaffade ett exemplar, den engelske kungen Henrik VIII likaså. Katarina av Medici lovordade den, Ludvig XIV skulle senare kalla den sin ´favoritvällslektyr´.”

”Machiavellisk” blev med tiden ett omtyckt skällsord om härskare som gjorde vad som helst för att säkra sin maktställning oberoende av alla moraliska överväganden. Machiavelli hade själv skrivit: ”I en ond värld är det omöjligt för en furste att alltid vara god, om han vill bevara staten.”

Bland de diktatorer som tog Machiavellis råd ad notam märks den italienske fascistledaren Benito Mussolini (1883-1945). Han var, åtminstone under den första fasen av sin regeringstid, en skicklig strateg. Förutom att han var en god skribent och en ännu bättre talare planerade han sina drag på ett omsorgsfullt sätt.    ”Som strateg var Mussolini slug”, framhåller Daniel Rydén (sidan 103). ”Han planerade långt i förväg, prioriterade noga sina mål, hade tålamod att vänta på rätt tillfälle men var beredd att slå till skoningslöst när det väl var dags.”

untitled

Det var därför Mussolini, även kallad Il Duce, inte satsade på väpnad revolution i Italien. Han väntade tills han fick över kungen, kyrkan och liberalerna på sin sida. För att påskynda processen tvekade dock inte Mussolini att skrämmas.

Det skedde initialt genom den ryktbara ”marschen mot Rom” i oktober 1922, vilken enligt Rydén inte alls var så heroisk som fascistpropagandan gjorde gällande men icke desto mindre skrämde vettet ur etablissemanget så att Mussolini utsågs till premiärminister över en koalitionsregering. Fascisterna tog sedan gradvis över hela regeringsmakten och upprättade en korporativistisk diktatur enligt sina ideologiska riktlinjer.

Så långt kan man säga att Mussolini, genom att använda sig av en kombination av list och våld, var en god lärjunge till Macchiavelli. Att han sedan helt korrumperades av makten och drabbades av hybris, ledande till att han invaderade Abessinien (Etiopien) i syfte att skaffa sig ett nytt romerskt imperium och allierade sig med Hitlertyskland och Japan, är en annan historia.

lord-acton-800

Mussolinis karriär skulle kunna sägas vara en fullgod illustration till Lord Actons (1834-1902) bekanta yttrande: ”Power tends to corrupt, absolute power corrupts absolutely” (Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut). Detsamma kan säkerligen sägas om de allra flesta av diktatorerna på Rydéns lista. https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Dalberg-Acton,_1:e_baron_Acton

Daniel Rydéns diktatorsgalleri omfattar 15 självhärskare från och med Peisistratos i Aten på 500-talet före Kristi födelse till och med Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland i dessa yttersta av dagar. Även Sverige finns med på ett hörn i form av konung Carl XI (1655-97), som i enlighet med tankar som låg i tiden etablerade ett kungligt envälde. Kapitlet om denne monark inleds med följande citat av Macchiavelli: ”En furste måste för övrigt alltid leva med samma folk men kan mycket väl undvara samma stormän, eftersom han varje dag kan tillsätta eller avsätta dem och efter behag öka eller minska deras makt.”

Jag vet inte hur pass inläst Carl XI var på Macchiavelli, men när han genomförde sin stora reduktion – det vill säga drog in en stor del av de adliga stormännens egendomar till kronan i syfte att bättra på landets katastrofala ekonomi – tillämpade han till punkt och pricka det machiavelliska receptet enligt ovan. Historiker har under tre sekel brottats med frågeställningen hur kungen kunde gå i land med detta så smärtfritt som faktiskt skedde. Svaret, menar Rydén, ligger i det genomslag idéerna om det kungligas enväldet fick i samtiden (sidan 76):

Efter en rad uppslitande krig i Europa framställdes den starka centralmakten nu som det enda som kunde förhindra anarki och kaos. I Frankrike hade juristen Jean Bodin i flera böcker hävdat att en suverän furste måste kunna stå över lagen. I England gav filosofen Thomas Hobbes 1651 ut boken Leviathan, där han beskrev mänskligheten som en hop vargar vars primitiva drifter endast kan tyglas av en skräckinjagande envåldshärskare.

Den starka kungamakten var helt enkelt politiskt korrekt i det dåtida Sverige och Europa och främjades därtill av kyrkan samt ett utbrett missnöje med de adliga stormännens sed att utplundra landets resurser för egen vinnings skull.

575px-Kung_Karl_XI_till_häst_(1670-1697) Ryttarporträtt av Carl XI.

Om Carl XI kan beskrivas som en välvillig despot som hade rikets bästa för ögonen, så kan samma sak på intet sätt sägas om alla de diktatorer av olika slag som Daniel Rydén beskriver. Eklatanta exempel härpå är givetvis 1900-talets totalitära massmördare Josef Stalin, Adolf Hitler och Mao Tse-tung (jag föredrar denna latinisering av den kinesiske diktatorns namn framför det moderna Maozedong). Även om samtliga dessa tre folkförstörare i något slags mening må ha handlat i enlighet med sina förvridna uppfattningar om vad som var bra för deras respektive hemländer, kommer man inte från att samtliga var på något sätt sinnesrubbade.

Med hjälp av ideologiska koncept som inte tålde några motsägelser, hänsynslösa maktapparater och oavlåtlig propaganda lyckades de hanka sig kvar vid makten och under resans gång, direkt eller indirekt, ge upphov till otaliga miljoner människors död. Enbart kommunistisk maktutövning bär, enligt en beräkning framlagd av Jean-Pierre Dujardin i Le Figaro Magzine 19-25 november 1978, ansvaret för 142 917 000 dödsoffer.   

Intressant är Daniel Rydéns avsnitt om Kim Il-sung (1912-94), majoren i Röda armén som av Stalin handplockades att leda den kommunistiska, norra delen av Koreahalvön efter dess delning i samband med krigsslutet 1945. Det innovativa med denne hänsynslöse diktator är att han grundade en dynasti i Nordkorea, som i dag räknas som världens sista stalinistiska diktatur.

Detta drag stod väl i överensstämmelse med Machiavellis fursteråd. Således lät sig Kim – som dryga 20 år efter sitt frånfälle fortfarande anses vara president – efterträdas av sonen Kim Jong-il, vilken i sin tur efterföljdes av sin son Kim Jong-un.

article-1318889-0B7DA236000005DC-780_468x286 Dynastin Kim: Kim Il-sung, Kim Jong-il och Kim Jong-un.

Något av en innovation stod vidare Vitrysslands diktator sedan 1994, Aleksandr Lukasjenko, för då han lät lagstifta om att all oregistrerad föreningsverksamhet kunde straffas med upp till två års fängelse (sidan 200): ”Alla samordnade handlingar som utförs av minst tre människor är i lagens mening föreningsverksamhet. Polisen har därmed rätt att ingripa mot allt som fler än två personer gör tillsammans.”

Bokens avslutas med ett urval i bokstavsordning av historiens ”auktoritära maktutövare”.

Daniel Rydéns bok kan varmt rekommenderas för den som vill få en översikt över världens tyranner såväl  i förfluten tid som nu- och samtid. Dock saknar jag den åtskillnad som jag menar bör göras mellan ”totalitär” och ”auktoritär” diktatur. Den totalitära diktaturen inlemmar varje aspekt av samhället under sin domvärjo, medan den auktoritära varianten inte lägger sig i precis allting. När militärjuntan i Chile inledde sin maktutövning 1973 var den exempelvis förnuftig nog att överlåta landets ekonomi åt experter, vilket resulterade i att Chile påfallande snabbt återhämtade sig från det ekonomiska kaos president Salvador Allende hade kastat landet rätt in i.

På en punkt vill jag rätta Rydén. Han skriver på flera ställen att Spaniens diktator Francisco Franco (1892-1975) var ”fascist”, vilket inte är fullt korrekt. Franco var noga taget en konservativ katolik och tillät inte de ideologiskt motiverade fascisterna i Spanien att sticka upp nämnvärt.

83a556aa-e501-11e3-_705926c Francos Spanien räddade 200 000 judar undan Förintelsen.

Han gjorde heller inte samma fatala misstag som Mussolini gjort, att liera sig med Hitlertyskland under Andra världskriget. Spanien förblev i stället neutralt och kunde därför bli en tillflyktsort för förföljda judar. Spanien kunde på sätt rädda omkring 200 000 judar undan Förintelsen i Europa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francisco_Franco

 

Liten häxguide

19 juni, 2013

haxor1000En konstnärs bild av häxbränning.

Så här till midsommar, då enligt folktron diverse så kallat oknytt (tomtar, troll, vättar, älvor med mera) sägs göra sig gällande, kan det kanske vara lämpligt att orientera något om häxor.

Ty häxor är ej endast något som tillhör det förflutna, om någon nu trodde det. Relativt nyligen bestämdes således i Zwaziland i södra Afrika att häxor som färdas på sina kvastar högre än 150 meter skall dömas till höga böter om 500 000 sydafrikanska rand (motsvarande 360 000 kronor). Hur många som dömts har jag emellertid ingen information om.

Eljest när vi hör ordet ”häxor” påminns vi väl i första rummet om de häxprocesser som sköljde över Europa inklusive Sverige främst under 1600-talet. En häxa, eller den manliga motsvarigheten trollkarl eller trollgubbe, var en person som troddes besitta övernaturliga krafter i nära samklang med Djävulen själv. Tron på att det fanns sådana personer var allmänt utbredd och omfattades även av samhällets elit.

Jean Bodin - Filósofo francêsJean Bodin (1530-96).

Således fastslog den franske skriftställaren, politikern och rättslärde Jean Bodin (1530-96) i ett av sina verk följande: ”En trollkarl är den som med vett och vilja strävar efter att uppnå ett mål med djävulska medel.” Faktum är också att det fanns ett korn av sanning bakom den epidemi av häxförföljelser som bredde ut sig i Europa under 1600-talets andra hälft.

Det fanns således ett litet antal personer som sysslade med svartkonst och satanism i egentlig mening. En av dessa var den franske krigsmannen Gilles de Rais, vilken hängdes och därefter brändes på bål sedan han överbevisats om att ha ägnat sig åt bland annat blasfemiska mässor och barnoffer.

Den tidiga medeltida kyrkan hade avvisat föreställningen om häxor. På 1230-talet torgförde dock påven Gregorius IX (1155-1241, påve 1227-41) uppfattningen, att det var ”Gudi behagligt” att uppspåra och lagföra häxor. Kort därpå hölls de första häxprocesserna i Trier, men det rörde sig då om en tämligen mild botgöring. Gregorius IX hade annars hårda nypor och förordade avrättning av så kallade kättare.

På 1300-talet avrättades de första häxorna i Schweiz, och sedan dominikanermunkarna Heinrich Kramer och Jakob Sprenger år 1487 publicerat boken Malleus Maleficarum (”Häxhammaren”) tog häxjakten fart på allvar. När det blev fråga om dödsstraff var det mest bränning på bål som förekom, men även metoder såsom halshuggning och hängning brukades. Oftast men inte alltid hade den dömda/dömde tagits av daga innan hon/han placerades på bålet.

hjarne2Urban Hjärne (1641-1724) ingrep mot häxprocesserna.

I Sverige tog häxjakterna fart sedan den nitiske Abraham Angermannus (cirka 1540-1607) blivit ärkebiskop 1593. Denne åkte land och rike runt och dömde ut hiskeliga kyrkostraff för exempelvis olagliga sexuella förbindelser, svordomar eller sabbatsbrott. Särskilt allvarliga ansågs trolldomsförseelser vara. I 2 Moseboken 22:18 fastställdes att ”Een trollkona skal tu icke låta leffua” och faktum är att under konung Carl IX (tidigare hertig Carl, vars handgångne man Angermannus initialt var), införlivades Moses lagar från Gamla testamentet med svensk lag.

Smekmånaden mellan Carl och Angermannus kom till ett hastigt slut då den senare, trots att han var en fanatisk lutheran, av principiella skäl solidariserade sig med den formellt laglige konungen Sigismund som ville återinföra katolicismen i Sverige. Angermannus fängslades 1599 och avled i fångenskap på Gripsholms slott 1607.

Det var under perioden 1668-1676 som Sverige drabbades av ”den stora häxpaniken”. Denna tog sin början med att ett antal kvinnor i Dalarna utpekades som Blåkulla-resenärer; de antogs ha färdats till en plats kallad Blåkulla, som troligen härrör från tyska Blocksberg, och där ”bolat med Hin onde”, alltså haft intimt umgänge med Djävulen. Sådana anklagelser styrktes bland annat av barns vittnesmål – barnen sade sig ha rövats bort och blivit vittnen till de orgiastiska styggelserna.

Från Dalarna spred sig masspsykosen till Hälsingland, Gästrikland, Bohuslän och Stockholms-området. Kulmen inföll 1670. Innan eländet var till ända hade omkring 300 personer avrättats för häxeri. Häxmorden sanktionerades av den dåtida samhällseliten, men det var en medlem av denna som grep initativet och fick stopp på de groteska processerna.

Den ansedde läkaren och författaren Urban Hjärne (1641-1724) var medlem i den statliga häxerikommissionen, men sedan han förordat tortyr av den misstänkta häxan Malin Matsdotter i en häxräfst i Katarina församling i Stockholm 1676 kom han till insikten att det hela rörde sig om humbug och vidskepelse. Därmed var masshysterin till ända. Hjärne var dock inte ensam om denna insikt, och häxor kom att dödsdömas och avrättas i Sverige en bit in på 1700-talet.

malleus-maleficarumMalleus Maleficarum: en instruktionsbok i häxjakt.

Sverige var nu alls icke värst i klassen när det gällde häxprocesser. Särdeles illa var det i Tyskland, där i Strassburg i Elsass (numera Strasbourg i franska Alsace) ej färre än 5000 personer avrättades för trolldomsutövning och häxeri inom loppet av 20 år. Häxorna ansågs bland annat genom magiska besvärjelser kunna orsaka dödsfall, missväxt, kor i sin med mera. Historiska uppskattningar har givit vid handen att mellan 25 000 och 50 000 personer dömdes som häxor/trollkarlar och avrättades i Europa.

De europeiska häxprocesserna är lyckligtvis över och kommer aldrig igen. Det innebär inte att det inte finns några ”häxor” kvar. Den största moderna häxrörelsen i vår del av världen kallas Wicca och grundades av engelsmannen Gerald Gardner på 1950-talet. Moderna häxor anknyter  till sambandet mellan människa och natur och använder sig, liksom sina föregångare, ofta av diverse örter i sin verksamhet. Besvärjelser förekommer också. Både ”svarta” och ”vita” häxor finns.

Häxtro och häxbränning förekommer därtill i denna denna dag i delar av Afrika. Bara i Tanzania skall under 2012 600 äldre kvinnor ha mördats som häxor. I Papua Nya Guinea är den folkliga häxtron utbredd, och i februari halshöggs och brändes här två unga kvinnor anklagade för att medelst häxeri ha dödat en populär lärare. Då och då har vi även kunnat läsa om afrikanska invandrare i Sverige som under brutala ritualer ägnat sig åt att driva ut vad man menar vara ”demoner” ur flickor och unga kvinnor.

picture582413Modern häxbränning i Afrika.

En helt annan typ av ”häxa” är den så kallade batikhäxan: en medelålders, kulturellt orienterad kvinna med medel- eller överklassbakgrund som i alla sammanhang vill briljera med sina politiskt korrekta inne/vänsteråsikter. På tidningarnas kultursidor och inom politiken hittar vi ett antal sådana i form av till exempel Åsa Linderborg, Katarina Mazetti och Gudrun Schyman.